Ur det medeltida mörkret yrde den kloka gumman, eller häxan som många på bygden viskade i förskräckelse, in till den sjuka gamle mannen som låg nedbäddad i smutsiga tygtrasor. Den kloka gamla gumman kom nyss från en svår förlossning, där barnet var alltför stort för att smidigt kunna passera kvinnans sköte. Men det gick vägen. Men hon behövde allt planera in ett återbesök till morgondagen för att se hur den medtagna kvinnan och den nya lilla människan mår.

Från den lilla näverkorgen plockar hennes flinka fingrar bland örter, salvor och lindor för att till slut hitta den lilla behållaren med små, torkade, grönaktiga bär. Den kloka lilla gumman mal varsamt ner de okända bären, rör ut dem i en grumlig, starkt illaluktande vätska och för den nyblandade häxblandningen till sjuklingens mun. ”Febern måste ner”, tänker gumman.

Timmen är sen, men den gamla gumman behöver hålla sina tunga ögonlock öppna en stund till. Ett besök i grannhuset där husmor blivit galen av sorg efter att barnet hennes trillat i ån och förolyckats, står på tur. Ett tungt besök.

Morgonen gryr och dimman ligger fortfarande tät över nejden, daggen hänger i tunga droppar över växtligheten och en frisk bris biter i gummans kinder. Väl inne i stugan möts hon av en pigg unge som ammas från redan mjölkstinna bröst. Gumman känner en glädje inombords, men är samtidigt stressad. Hur ska hon hinna runt till sina besök innan årets stora högtid infaller? Katten måste borstas, brygden måste puttra ordentligt och kvasten måste vara hel.

Den kloka gumman yr vidare, mån om sina sjuka och behövande, men i stort behov av att själv få komma bort och byta blod, baciller och sår mot egentid och sinnesro.

Många århundraden senare blandar sjuksköterskan i ordning den smärtlindrande och lugnande medicinen till den svårt sjuka damen i rum nr 5. Hon är nära nu, nära att gå över till den andra sidan, och sjuksköterskan är mån om att den sista stunden här ska bli lugn och fridfull. De anhöriga vill samtala en stund, oroliga över deras kära, mamma, syster och farmor, men väl införstådda i att det inte är långt kvar nu.

Med Foppatofflorna glappandes på fötterna yr han runt bland de inlagda, försöker lugna den demente mannen som fingrar nervöst på sin skjorta, förklarar för den oroliga kvinnan i allrummet att hennes undulat har fått flytta hem till kvinnans son medan hon är inlagd på avdelning X, undersöker bensåret och funderar på ny omläggningsmetod till den hemlöse mannen med blodsmittan.

”Det är min tur att vara ledig i Påsk”, tänker sjuksköterskan. ”Men om många är sjuka i personalstyrkan så blir jag beordrad att arbeta”.

Arbetspasset går mot sitt slut, efter någon timmes övertid, och sjuksköterskan trampar hemåt på sin cykel och möts av en glad hund hos sin dagmatte, ivrig att få parkera i husses knä, redo för en mysig stund i fåtöljen.

Balansen mellan att måna om de sjuka och omsorgskrävande och hem, fritid och ledighet är svårstyrd.  Det är ingen skillnad idag från för hundratals år sedan, eller hur? Vården stannar inte under dygnets mörka timmar, tar inte ledigt vid högtider. Arbete under storhelger kan kännas tungt, men är en nödvändighet. Samhället behöver tillvarata de människor som arbetar när vi andra är lediga. För även om vi drivs av en vilja att vårda, stötta och lindra, så måste moroten för att arbeta dag, kväll och natt vara tillräcklig. Alla kan inte åka till Blåkulla ikväll, men alla behöver en bra balans mellan arbete och fritid.

Åsa Mörner, ledig och startredo.