Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Vad är vårdskuld och vem är egentligen skyldig?

by Leave a Comment

Gör en sökning på ordet ”vårdskuld”. Det förekommer flitigt, bland annat använder Sveriges Läkarförbund ordet, SKR samt många debattörer och journalister. Även Vårdförbundet använder sig av begreppet “vårdskuld”. Men vad är egentligen ”vårdskuld”? Och vem är det som har en skuld till vem?

Är det vården i sig som är skyldiga vård till medborgarna?

Men vården hade inte ens rätt förutsättningar för att ge vård i rätt tid innan pandemin slog till. Det är ju ingen nyhet att det är stor brist på rätt kompetens i vården. Eller snarare brist på tillräckligt attraktiva villkor till den eftertraktade kompetensen. Det är alltså kö till att få rätt utredning, diagnos och behandling sedan lång tid tillbaka.

Och i och med pandemin så har mängder av människors vårdbehov satts på vänt, något som lett till en ÄNNU större anhopning av vårdbehov som behöver uppfyllas. Men det är väl ändå inte vårdens skuld?

Om vi backar tillbaka bandet till innan pandemin slog till. Redan då fanns alltså inte tillräckligt med resurser för att kunna tillgodose människor med rätt vård i rätt tid. Vems ”skuld” var det då?

Om våra beslutfattare hade insett vad som krävs för att vården ska fungera så hade kanske ingen ”skuld” funnits innan pandemin slog till. Då hade utgångsläget sett betydligt bättre ut. Och det hade funnits resurser och kompetens för att hantera den pågånde pandemin, men även för att hantera tiden som kommer efter pandemin. Och allt som den kommer att medföra.

Det är personalpolitiken som bär skulden för att vården inte kan tillgodose befolkningen med den vård som efterfrågas. Det är personalpolitiken som är skyldig. Det är personalpolitiken som har ansvaret. Det är inte vården.

Kanske är det svårt att hitta något annat begrepp som tydligt beskriver att det hopar sig i vården, att vården inte hinner med, att efterfrågan inte rimmar med tillgången. Men ord har betydelse. Och någon gång behövs det en förklaring till vad detta, tvetydiga ordval kan upplevas som av de som halvt arbetar ihjäl sig i vården.

Vårdskuld borde rimligtvis byta namn till personalpolitikskuld. Och räntan på denna skuld är nu skyhög.

Det är hög tid att betala tillbaka skulden.

Kom ihåg att skicka räkningen till rätt adress.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och leg barnmorska

Styrelseledamot avd Örebro samt förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

En sprillans ny Porsche, en lyxresa Jorden runt eller ett diamanthalsband från Tiffanys.

by Leave a Comment

Tydligen ska en vara snäll för att få klappar. Men jag är förbannat trött på att vara snäll. Jag är urless på att sitta och vänta på att ett mirakel ska ske och jag är skittrött på att polletten ska trilla ner så att våra beslutsfattare och faktiskt samhället i stort ska inse att det inte håller längre.

Kanske krävs det en pandemi för att människor ska förstå. Media rapporterar hej vilt om att det är överfullt i vården, att personalen arbetar dubbla arbetspass och att det inte håller länge till. Är covid-19 vårt ”wakeup-call”?

På ett sätt så är det såklart bra om människor till slut inser att vi måste satsa mer på vården och på de som arbetar inom den.  Å andra sidan så är det rätt sjukt om det ska behövas en PANDEMI för att EVENTUELLT få folk att begripa att sanningen är att Sverige har lägst antal vårdplatser per capita i hela EU och övriga nordiska länder har betydligt fler sjuksköterskor per invånare än vad vårt land har. Och det går inte åt rätt håll.

Samtidigt som kraven i vården har ökat enormt det senaste decenniet; kraven på medicinsk-, teknisk- och omvårdnadskunskap blir allt högre i takt med att kunskapen om behandling och diagnostisering utvecklas och förbättras. Den enskilda individen ställer också höga krav på hur vården ska se ut och målet är såklart att kunna erbjuda en personcentrerad vård, även om det i nuläget är långt dit. Dessutom blir vår befolkning som räknas som äldre allt fler och det är just denna grupp som behöver högst tillgång till vård. Kraven på en exempelvis en sjuksköterska eller barnmorska är mycket höga.

Trots det så är utbildningslängden densamma som den varit under mycket lång tid. Faktum är att sjuksköterskeutbildningen var 3-årig (som grundutbildningen är idag) redan på 50-talet. Det innebär att utbildningen för flera av de legitimationsyrken som arbetar i vården skulle behöva förlängas. Det skulle således leda till att det tar längre tid att utbilda fler personer till den personalsuktande vården.

Om vi ska kunna erbjuda befolkningen 2020-talets vård så krävs det att det finns tillräckligt med resurser för att kunna anställa personal med rätt kompetens. Och med rätt kompetens så menar jag kompetens som är anpassad till de krav som finns i dagens och framtidens vård.

Jag är trött på att behöva argumentera med mindre vetande politiker som tror att lösningen till vårdens evighetslånga problem med bristande bemanning handlar om att snabbutbilda eller bara öka antalet utbildningsplatser. Jag är urless på att få småpengar i de årliga lönerevisionerna. Och jag är skittrött på att det ska vara så himla svårt att fatta. De motargument som ges om att det är “för dyrt” håller inte längre! Det har pandemin bevisat då miljardbelopp delats ut till krisande företag. Vården är också i kris-sedan länge!

Det handlar inte om en sprillans ny Porsche, en lyxresa Jorden runt eller ett diamanthalsband från Tiffanys. Snälla, försök att förstå vad som krävs för att du, jag, dina barn, din bästa vän och din mamma ska kunna få tillgång till rätt vård och behandling. Det är du och jag som beslutar om hur vården ska se ut i framtiden.

Det finns ingen julklapp i hela världen som kan ersätta den senaste, mest effektiva cancerbehandlingen, en livsavgörande operation till din pappa i rätt tid eller en plats på förlossningen och en närvarande barnmorska när ditt första barnbarn ska födas. Det skulle vara den allra finaste julklappen vi kan ge till oss själva.

Åsa Mörner, leg sjuksköterska, leg barnmorska

Vem vill du bli vårdad av när du är gammal och sjuk?

by

Jag vet inte hur äldrevården är utformad i andra länder. Men i Sverige har vi ett stort problem. Många av de som arbetar i den har 0,0 utbildning och därmed inga grundläggande kunskaper i varken vård eller geriatrik. Frågan är om det räcker som förklaring till varför så många av våra äldre har avlidit till följd av covid-19? Synen på vad som krävs för att klara av att vårda gamla och sjuka är i alla fall under all kritik.

Sommaren-94. Fotbolls-VM, bad i stadens fontäner och brölande allsång till GES ”När vi gräver guld i USA”. Jag hade nyss tagit studenten och hade turen att få husera i min systers centralt belagda lägenhet alldeles själv. Om jag inte hade fått ett sommarvikariat på ett vård-och omsorgsboende så hade jag nog varit vaken till 5-snåret varje dag tillsammans med mina fnittriga, underbara kompisar. Jag hade ingen som helst kunskap om vård och, helt ärligt, inget intresse av att arbeta med gamla människor heller. Men ”alla” kunde få jobb inom den kommunala vården. Även en skoltrött 19-åring som hade läst språk och musik på gymnasiet. Det räckte att säga att man ”gillar människor”. Vad nu det betyder.

Redan då, någon gång under äldre Juraperioden, så kunde alltså i princip ”vem som helst” kastas in i vården av våra äldre. Min inskolning var, precis som nu, rätt obefintlig. Jag skulle duscha Agda, mata Stig med krossad medicin utrörd i sylt, smörja in diabetessjuka Hildas såriga ben och rengöra Haralds tandprotes. Helt utan förkunskaper förväntades jag alltså förstå vikten av en god munhälsa, vara införstådd i att jag måste torka huden torr i alla veck och vrår, inse hur lätt ett ”misstag” med de basala hygienföreskrifterna kulle kunna leda till en underbensamputation och att alla mediciner faktiskt inte får krossas.

Jag borde kanske blivit avskräckt. Men här är jag nu med en sjuksköterskelegitimation och en barnmorskelegitimation. Men det var inte mitt semestervik 1994 som fick mig att bli intresserad av vård. Faktum är att jag blev nästintill livrädd. Ska det vara så här när mina far-och morföräldrar behöver vård? Ska jag behöva besöka mina föräldrar på ett boende där kunskapsnivån är så pass låg? Är det här min framtid som gammal och sjuk?

Jag önskar att svaret, så här snart 30 år senare, var nej. Att svaret hade lytt; “Idag, år 2020, så ger vi den bästa vården till de som varit med och byggt upp vårt samhälle. Idag inser vi att det krävs utbildning, specialistkompetens och ett genuint intresse och förståelse för människans åldrande för att få arbeta med den äldre befolkningen som är i behov av vård och omsorg. “

Det räcker inte att vara arbetssökande för att kunna arbeta med människor. Det räcker inte ens att vara snäll och empatisk. Om vi ska kunna ge trygg och säker vård måste vi förse de som ska vårda med en gedigen utbildning; allt från vårdbiträdet eller den 19-åriga nybakade studenten till sjuksköterskan och läkaren. Vi behöver bemanning som förstår varför det är så viktigt att ha släta lakan i sängen för en gammal skör hud, varför jag måste kunna kommunicera med både kollegor och de boende, varför vikten av god hygien är A och O för att motverka infektioner och varför det är så oumbärligt med social samvaro, musik och glädje även för en dement gammal människa.

Vår befolkning blir allt äldre. Och allt fler. Var femte invånare i Sverige är idag över 65 år. År 2028 förväntas de som är 80 år och äldre vara 255 000 fler än idag, vilket är en ökning med 50 procent. I takt med att vi blir allt äldre så drabbas vi också av fler sjukdomar och diagnoser. Vården utvecklas snabbt och kraven på de som arbetar med multisjuka äldre kommer att öka.

Vem vill du bli vårdad av när du är gammal och sjuk? En undersköterska med specialkompetens inom geriatrik tillsammans med en distriktssköterska eller specialistsjuksköterska inom geriatrik? Eller av någon som bara ”måste få ett jobb”, utan utbildning inom vård och omsorg? Någon som bara måste fylla en av alla lediga tjänster inom äldrevården…

Jag vet vad jag vill. Vet du?

Åsa Mörner, leg sjuksköterska, leg barnmorska

Stolt barnmorska. Stolt medlem. Stolt förtroendevald.

by

För mig som barnmorska är det självklart att vara medlem i ett fackförbund. Jag vill stötta den organisation som arbetar med att driva frågor som förbättrar för mig i mitt yrkesliv, som förser mig med förbättrade villkor. Vi har också en unik svensk modell när det gäller lönebildning och villkor- en modell som inte skulle existera om det inte fanns fackförbund. Vad skulle egentligen hända om fackförbund inte fanns?


I mitt fackliga engagemang så är jag också stolt över att arbeta sida vid sida med röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker. Deras yrkesprofessioner är, precis som min profession, värdediskriminerade legitimationsyrken som är livsnödvändiga för att patienten ska få en god vård och de är även centrala inom kvinnovården. Att vara i samma förbund som sjuksköterskor är så självklart så det knappt behöver nämnas; jag ÄR ju sjuksköterska likväl som jag ÄR barnmorska.


Jag är stolt över att ha fått möjligheten att aktivt arbeta för att våra fyra professioner ska slippa bli sjuka av sina arbeten och förnedras med att riskera att bli fattigpensionärer. Jag är stolt över att representera er som arbetar på labb, på röntgen, i hemsjukvård och på vård-och omsorgsboenden och på avdelningar och mottagningar på landets alla olika sjukhus och vårdcentraler. Jag är stolt över att representera er som undervisar, forskar och driver yrkena framåt. Jag är stolt över att representera er som är chefer och ledare och som leder vården. Och jag är stolt över alla ni som är studenter- jag hoppas att era yrkesliv kommer att innehålla goda, hållbara villkor när ni kommer ut i arbetslivet.


Idag är det ännu mer tydligt hur viktigt det är att vara medlem i Vårdförbundet. Det pågår en pandemi där Vårdförbundets medlemsgrupper är centrala för att människor ska få rätt vård och behandling. Samtidigt så har det aldrig tidigare varit så tufft, slitigt och kämpigt inom många delar av vård och omsorg än vad det varit under våren 2020. För att inte tala om den vårdskuld som nu växer sig allt större och som kommer att kräva enorma insatser av vårdens professioner. Tack vare fackförbundet så tecknades Krislägesavtal som åtminstone kunde kompensera en liten del av den insats som gjorts och som fortfarande görs. Men det krävs BETYDLIGT mer. Och det vill jag kämpa för, tillsammans med dig.


Tänk att jag representerar 114 000 medlemmar. STOLT.
#Vårdförbundet #barnmorska #sjuksköterska #biomedicinskanalytiker #röntgensjuksköterska #tackamedlön

Åsa Mörner, leg barnmorska och leg sjuksköterska

Förbundsstyrelseledamot samt avdelningsstyrelseledamot (avd Örebro) i Vårdförbundet #enbarnmorskaunderlivet

Något är allvarligt fel när det handlar om att kunna planera och leda vården på ett klokt, säkert och långsiktigt sätt.

by

Efter en synnerligen ovanlig vår så är sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor nu mitt i sin semesterperiod. De senaste månaderna har kantats av hård arbetsbelastning, övertid och etisk stress i ännu högre utsträckning än vanligt. Det är dock ingen nyhet att vårdpersonalens lagstadgade rätt till semester medför ett problem för arbetsgivaren pga en till synes oändlig brist på rätt kompetens. I åratal så har minimal bemanning, neddragen vård och sommarkris varit en återkommande årlig kaotisk repris. Men i år är även den i en klass för sig. Den här sommaren så är det många som inte får fyra veckors sammanhängande ledighet – vad kommer konsekvensen att bli för de som har arbetat under enorm press en längre tid när de sedan inte får tillräckligt med återhämtning?

Belastningen har varit orimlig på många håll i vården redan innan pandemin, och under vårens och den ännu pågående pandemins spår har den blivit desto tyngre. Många har uttryckt en känsla av total utmattning och på flera håll runt om i landet börjar bland annat specialistsjuksköterskor att se sig om efter ett helt annat yrke; ett yrke som inte riskerar deras egen hälsa, som garanterar återhämtning och som ger god löneutveckling, något som dagens arbetsgivare inte lever upp till överhuvudtaget.

När sommaren är över och hösten griper tag om oss, riskerar vi ett stort bakslag. Vi vet inte vad som kommer att hända gällande virusets framfart, men när det handlar om personal som pressats till max under många månaders tid, så är det en ganska enkel sak att förstå att tre veckors sammanhängande semester inte är tillräckligt som återhämtning. Och utan återhämtning riskerar vi både att förlora kompetens, då särskilt de erfarna söker sig bort från slutenvården pga dåliga villkor, och en ökad ohälsa med risk för många sjukskrivningar som följd.  Meningen är att resterande semester ska kunna tas ut under hösten. Men vem vet hur många som är i behov av vård kopplat till Covid-19 då? För att inte tala om alla de patienter som fått stå tillbaka i väntan på undersökning, behandling och rehabilitering som inte har med coronaviruset att göra. Kommer det att finnas rätt kompetens för att ta hand om den enorma vårdkö som fyllts på under våren? Och kommer det att finnas ork hos de som ska hantera det uppdämda vårdbehov som nu finns hos vår befolkning? Risken för att det faktiskt inte ska finnas några marginaler ens till hösten för att personalen ska kunna få ut sin resterande ledighet är överhängande. Och om de får ut den; hur har möjligheten varit för att kippa efter andan under några veckors tid på sommaren och sedan under kanske ytterligare en veckas ledighet flera månader senare?

Ingen kunde förutse pandemins effekter. Men den beredskap som svensk sjukvård har haft de senaste decennierna har inte skapat utrymme för oförutsägbara händelser av någon större dignitet. Den har inte ens varit riggad för en ”vanlig” sommarsemester. Faktum är att många medarbetare inte ens kan få ledigt en helg i januari pga alltför låg bemanning. Något är allvarligt fel när det handlar om att kunna planera och leda vården på ett klokt, säkert och långsiktigt sätt.

I höst kommer det att finnas en stor skuld i form av en arbetsmiljöskuld till personalen och en vårdskuld till vår befolkning Och denna måste betalas tillbaka i form av väsentligt förbättrade arbetsvillkor så att det kan finnas möjlighet för vårdsökande att få rätt vård och behandling i rätt tid. Vi får innerligt hoppas att det tas i åtanke när budgeten läggs för kommande lönerevisioner.  Det verkar ju finnas en hel del pengar för att rädda landets företag. Helt klart en nödvändighet. Men varför finns det aldrig pengar till att rädda vården, tillgodose de vårdsökandes behov och ge de anställda rimliga villkor? Det är hög tid att prioritera vården nu. Det GÅR att förändra och skapa en välfungerande, jämlik och tillgänglig vård. Men det kräver stora investeringar, något som saknas idag.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

När man jobbar i vården behöver man ingen semester

by

Ingen har väl lyckats undgå att det pågår en kris i vården. I vissa delar av landet är den mer påtaglig än andra, men hela Svea rike är berört och runt om i vår avlånga demokrati, så har vården mobiliserat och gjort sig redo för strid. Konsekvensen för de som arbetar i frontlinjen, dock inte bara de som slåss direkt mot viruset, utan även de som arbetar i andra verksamheter pga bla hög sjukfrånvaro och förändrade rutiner och riktlinjer, är att många känner sig dränerade. Slut som artister, redo att kasta in handduken, checka ut och lägga sig och flämta på sofflocket.

Sorgligt nog så är utmattning en vanligt förekommande åkomma hos legitimerade vårdprofessioner, eftersom de stångats mot en nedåtgående spiral i bemanningstäthet och alltför hög stress under lång tid. I år är det dock ett exceptionellt läge. Det pågår en pandemi som vi inte skådat i modern tid.

Men när den första sommarmånaden gjort sitt intåg så brukar många ändå dra en lättnadens suck. Snart är det dags att gå ner i varv, flexa ut, sparka av sig foppatofflorna och glömma bort alla lösenord och koder till jobbdatorer, journalsystem och dörrar. Det är dags för återhämtning och tid att umgås med familj och vänner, tända grillen och ta sig ett dopp i det blå, putsa på motorcykeln och rulla fram husvagnen.  

Men inte i år.

För den här sommaren, efter vad många upplevt som den tuffaste våren i deras yrkesliv, så kommer semestern att vara betydligt kortare än vanligt för en stor del av landets vårdanställda.

Det har inte bara varit en fysiskt ansträngande period i vården. Många känner sig mentalt urlakade och brottas med etisk stress och en känsla av otillräcklighet. Att se svårt sjuka människor dö, utan möjlighet till att ha en anhörig nära, omgiven av personal iklädda rymddräktsliknande skyddsutrustning, gör ont i hjärta och själ och sätter djupa spår. Behovet av en längre ledighet för att ges en möjlighet att ens försöka koppla bort är otroligt stort hos de som kämpar för att hålla igång vården.

När man jobbar i vården behöver man inte lika mycket ledighet som andra, tycks ledning och politiker resonera. Förstår våra beslutsfattare hur förödande det riskerar att bli? Hur många kommer att krascha in i den berömda väggen när höstrusket sänker sig? Hur många kommer att bli less och byta jobb eller yrke?

Nej, det är ingen som vet det just nu. Men en sak är säker. Beslutsfattare har år ut och år in, ignorerat det faktum att det finns för få sjuksköterskor och barnmorskor pga oattraktiva villkor. De har blundat för att villkoren för biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor inte rimmar med den utbildningsnivå och det ansvar som medföljer legitimationskravet. Ett alldeles vanligt år, helt pandemifritt, så är ledighet en hårdvaluta. Semesterveckorna säljs till högsta bud, allt för att försöka rädda en underdimensionerad vård. Och det är, som sagt, under ett vanligt år. Förstår ni hur det ser ut i år?

För 2020 är inget vanligt år. Det pågår en pandemi. De som arbetar i vården förstår allvaret och gör allt för att hålla uppe det sjunkande vårdskeppet. Och de gör det bra. Men till vilket pris? Och vem kan egentligen lova att all den semester som blir låst till hösten, istället för sommarens ljumma månader då resten av familjen och vännerna har ledigt, går att bevilja? Den vårdskuld som nu hopar sig pga inställda undersökningar och behandlingar är enorm. Och vem vet om det kommer en andra våg av viruset?

Kanske är det först nu som många av våra medborgare insett hur livsviktiga, hur ovärderliga och oersättliga vårdens medarbetare är; att det inte handlar om att bara badda någons panna, vända ett provrör eller trycka på en knapp.  Kanske är det först nu som våra beslutsfattare inser att rätt villkor till vårdens professioner är en investering, både i nuet och för framtiden. För vem vet när nästa pandemi knackar på?

Åsa Mörner

Legitmerad barnmorska, legitimerad sjuksköterska

Att vara chef mitt i stormen…

by

Corona… för någon månad sen trodde jag det var en öl. Det tänker jag inte nu. Covid-19….

Hur det kan bli, så fort saker ändrar sig, och ens arbetsuppgifter med det. Som första linjens chef så hamnar man mitt i centrum av ”akuta” förändringar och händelser fort.
Många med förkylningssymtom ska vara hemma men verksamheter och patienter behöver personal ändå. Vem ska arbeta när många är sjuka eller har sjuka barn? Ska man som chef vara tillgänglig 24h/ dygn?
Vilka arbetstider har jag som chef i akuta lägen? Det är ju också viktigt att man tänker lite mer långsiktigt i detta läge. Hur länge kommer denna kris pågå? Hur länge kan man vara ”on-call” 24H / dygnet utan att själv som chef bli sjuk. Jag anser att som chef kan man inte vara tillgänglig hela dygnet, utan man har faktiskt bara 40 timmars vecka även som chefer. Sen förstår jag att saker kan hända och personalen behöver konsultera något ibland men inte alltid! Ska man vara tillgänglig på dygnets alla timmar så ska du ha beredskap och då blir det övertid när du blir kontaktad. Men då får du som chef i regionen inte skriva upp övertid i nuläget, hur blir det då? Sen kan du inte ha beredskap hela veckor, då bryts lagen om veckovilan…

Sen hur hanterar man informationsflödet som kommer med nya direktiv hela tiden. Kommunikation är ju det svåraste som finns, även utan kriser. Hinner personalen läsa mailen? Hinner jag som chef träffa min personal och rapportera så mycket som möjligt samtidigt som jag ska vara på ledningsgruppsmöten och få ny fakta?

Ja, det är inte lätt att göra rätt alltid! Som chef vill man att ens personal har en bra arbetsmiljö och villkor samtidigt som man har en verksamhet att sköta och se till att patienterna får en patientsäker vård. Går det i Coronakrisen?! 

Vårdförbundet vet att det är ansträngt i vården i dag och att utmaningarna är större än vanligt. Vårdförbundet finns alltid tillgängligt för dig om du har frågor eller behöver stöd. Kontakta vårdförbundet Direkt Chef 0771-630630 öppet alla vardagar till kl:18.00 eller ditt lokala chefsstöd.

Helena Nyrén

”Lokalt chefstöd ”,
Vårdförbundet avd Örebro, fd 1:a linje chef

Ni borde skämmas!

by

Cancer.

Få sjukdomar orsakar så mycket ångest som bara ordet ”cancer” gör. De allra flesta har någon personlig koppling till cancer. En nära vän eller familjemedlem har drabbats och kanske tynat bort i plågorna av en cancersjukdom. Eller så har du själv fått ett besked om att dina cellers arvsmassa skadats någonstans i din kropp och fått diagnosen ”cancer” uppläst för dig.

En anhörig som kämpar. Du som kämpar. Eller en rädsla över att knölen, smärtan eller hostan inte bara är en oförarglig knöl, smärta eller hosta. En envis, intensiv oro som gnagt sig fast i din kropp och lagt sig som en tung, blöt filt över ditt ansikte, som gör det svårt att andas, att skrika, att röra sig.

Ångest.

Att få en cancerdiagnos skapar en vanvettig ångest, både hos den som insjuknat i den djävulska sjukdomen, men också för de personer som finns i den sjukes närhet. Partner, förälder, barn, barnbarn, syskon, vänner. Förenade av en känsla av ångest.

Sjukvården har kommit långt. Drygt 6 5 % av alla som drabbas av cancer blir friska, även om det varierar stort mellan olika cancerdiagnoser. Hoppet står till den enorma kunskap som vården besitter. Kan jag bli botad? Kommer min mamma att bli frisk? Kan ni rädda mitt barn?

Vi litar på att vården slår på stora trumman och basunerar ut att jag är sjuk i cancer, så att ett effektivt kugghjul av undersökningar och analyser kan leda till rätt mediciner och operationer. Så att jag, min närmaste vän eller min pappa kan bli frisk.

Du kan bli botad från din cancer, får du veta av sjukvården. Hurra! Ångesten lättar och jag kan andas igen.
Men efter en tids väntan på att få behandling, ändras helt plötsligt beskedet som lättade din ångest.

Du kan inte bli botad.
Längre.

Det här är verkligheten för cancersjuka i Sverige idag.
För istället för att lyssna på att situationen i vården och för de som är anställda i den är orimliga, något som ger allvarliga konskevenser när våra nära och kära är i behov av vård, så har våra beslutsfattare låtit det gå så här långt.
Cancersjuka får inte behandling i tid pga brist på sjuksköterskor. En brist som uppstått för att man vägrat ge sjuksköterskor schyssta villkor.

Våra beslutsfattare har konskevent struntat i att lyssna när sjuksköterskor i åratal ropat att de inte orkade längre, att de måste få betalt för sitt arbete och värderas rätt. Så nu tvingas cancersjuka som skulle kunnat erbjudas en botande behandling, istället få en palliativ vård och invänta sin död.

Jag undrar om våra beslutsfattare känner sig nöjda?

Jag tycker att ni borde skämmas!

#Geossrättvillkornu

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska och legitimerad barnmorska

Håll tummarna att du får rätt vård

by

De flesta vet ju att det är brist på olika professioner i vården, bla specialistsjuksköterskor. En populär “lösning” som arbetsgivare verkar tycka är strålande, är att ersätta rätt komptens med fel. Som tex Skaraborgssjukhusets operationsavdelning i Lidköping gör. För istället för att anställa en legitimerad specialist på just operationer, dvs en operationssjuksköterska, så tar arbetsgivaren in undersköterskor som får en snabbutbildning på tre dagar. Undras hur de lyckas få in fyra års universitetsutbildning på de få dagarna?

I Region Örebro ser i princip alltid jobbannonserna till vårdcentraler och kommunal vård ut så här:

”Distriktssköterska/sjuksköterska, XXX vårdcentral
Region Örebro län
Sjuksköterska, grundutbildad
Arbetslivserfarenhet
Ingen arbetslivserfarenhet krävs”
(Ur jobbannons)

Det betyder alltså att en alldeles nybakad grundutbildad sjuksköterska kan börja arbeta med ” patientarbete i öppenvård, rådgivning, mottagningsarbete, läkemedelshantering samt förskrivning av vissa läkemedel och hjälpmedel” (Ur jobbannons).

I normala fall så är det en specialist som krävs för att arbeta med den typen av arbetsuppgifter, nämligen en distriktssköterska som utbildar sig i över fyra år på universitet eller högskola.

Det är inget ovanligt fenomen att jobbannonser söker efter grundutbildade sjuksköterskor till arbetsplatser där det egentligen krävs specialistkompetens. Om det ens är ett legitimerat yrke överhuvudtaget som får “hoppa in” när det inte finns en specialist. Det sorgliga är ju att vår befolkning oftast är omedveten om de risker som de faktiskt utsätts för när de vårdas, behandlas och får medicinska råd av personer som egentligen inte har rätt kompetens. Är det konstigt att över 100 000 drabbas av vårdskador i Sverige årligen. Det motsvarar 8 % av alla vårdtillfällen.

Ska vi nöja oss med det när vi ska opereras, våra barn ska undersökas och gamla farmors komplicerade bensår ska läggas om?

Om vår befolkning dessutom visste om att det egentligen inte skulle behöva vara några svårigheter att rekrytera den som har rätt utbildning för att ge dig vård utan att skada dig. Det handlar faktiskt bara om att erbjuda attraktiva villkor. Och vad blir egentligen kostnaden för alla vårdskador? För att inte tala om lidandet…

Men istället för att se till så att du slipper riskera att utsättas för felaktig behandling och onödigt lidande genom att se till så att professioner med rätt kompetens vårdar dig då du eller dina nära är skadade eller sjuka, så får du, jag och din familj och vänner, nöja oss med att hålla tummarna att vi inte är någon av de 100 000 som skadas av vården varje år.

Hur länge ska vi egentligen nöja oss med det?

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, leg barnmorska
#geossrättvillkornu

Ge oss rätt villkor nu!

by

I länet basunerar ansvariga politiker ut att regionen räknar med ett underskott på 500 miljoner det här året. Och det är ju inte bara en region eller kommun som hävdar att de har tomt i skattkistan. Kan vi någon gång få höra att det finns gott om finansiella medel och därmed goda möjligheter att bota krisen i vården?

Hur kan det ens tillåtas bli sådana enorma underskott? Borde det inte göras en inventering av vad som går åt, på ett ungefär, och sedan tillsättas ekonomiska medel utifrån de nödvändiga behoven. Kanske funkar det inte att köpa in ny teknisk utrustning eller bygga ut en enhet just i år? Vilka prioriteringar är absolut nödvändiga egentligen? Och vore det inte smartare att se till att det finns rätt kompetens som kan bemanna vården så att länets medborgare får den vård de har rätt till och att de anställda får schyssta villkor.

När våra professioner ska lönesättas så är det alltid tomt i penningpåsen. Några få mynt skramlar runt på botten och ska fördelas solidariskt på medarbetarna. För nåde den som får mer än den andra….

Jag har några heta tips till våra budgetplanerare och beslutsfattare i sjukvårds-Sverige:• Gör en prioriteringslista. Vad står överst på den? Rätt kompetens och tillräckligt många anställda, eller hur? Vem bryr sig om en avancerad ny röntgenmanick, en ny förlossningssal eller ett avancerat labb om det inte går att bemanna det med personer som kan hantera de nya investeringarna.

  • På tal om investeringar: Se det som en investering när ni avsätter pengar till rejäla lönerevideringar till undervärderade anställda. En dag så ledsnar de som jobbar hos er på att ha usla villkor (om de inte redan har det..?) och säger upp sig, och det är riktigt svårt att exempelvis operera utan anestesisjuksköterskor och operationssjuksköterskor.
  • Se investeringen i goda villkor till era anställda som den bästa marknadsföringen ni kan få för pengarna. Nöjda medarbetare är mer effektiva i att sprida budskapet om en trivsam arbetsplats, än alla neonskyltar i världen.
  • När budskapet om en schysst arbetsplats sprider sig med era vandrande reklampelare, så kommer fler medarebetare gå att rekrytera. Då kan ni kan till exempel minska de ovärdiga vårdköerna till ett minimum.
  •  Vänta med att bygga det där nya sjukhuset tills ni faktiskt har bemanning till de befintliga. Vi kan ju ha roligare för våra skattepengar än att slänga dem i sjön, eller hur?

Nej, vi är inte beredda att stå tillbaka gällande våra krav på bättre villkor bara för att det gjorts felprioriteringar i budgeten år ut och år in. Vi vill inte höra fler bortförklaringar. Nu är det vår tur!

Ge oss rätt villkor nu!

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, Leg barnmorska