Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Sommarbemanning- halva styrkan med hela jobbet

by

Semesterplaneringen är i full gång på de flesta verksamheterna i vården. Med sommaren i antågande kommer inte bara sköna känslor för oss med anställning eller chefsuppdrag i vården.

Tankarna går inte bara till lata dagar i hängmattan eller vilka renoveringsprojekt på huset, lägenheten eller stugan som ska planeras.

Många av Vårdförbundets medlemmar vittnar faktiskt om en stark oro införsommaren. Hur kommer den att bli? Kommer jag att få ha ledigt tillsammans med nära och kära? Kommer jag att få min semester återkallad eller avbruten. När jag jobbar, kommer jag att ha tillräckligt med kolleger för att vi ska hinna med alla våra arbetsuppgifter? Kommer någon att byta av mig eller kommer jag få jobba över? De här frågorna och tankarna kan hålla en vaken på nätterna, för att man har varit med sådana somrar tidigare. Faktiskt även innan pandemin. Om vi inte får in några semestervikarier så kommer halva styrkan ha semester och halva styrkan vara i tjänst med i värsta fall hela jobbet kvar.

Hemvård

Kreativiteten hos våra arbetsgivare kan vara stor när det kommer till att lösa den lagstadgade semestern för sina anställda.
T ex underförstått att ALLA måste ställa upp och jobba extra för att alla ska få semester. Nej, vänta. Det är ju inte de anställdas problem att lösa sommarbemanningen, det är ju arbetsgivaren.
Ringlistor och skuggscheman i fall att man snabbt behöver få in någon. Nej, det behöver man inte ställa upp på. Är du ledig/ej schemalagd behöver du inte finnas tillgänglig för arbetsgivaren eller dina kolleger. Erbjudanden om att sälja semesterveckor för att ta ut vid annat tillfälle. När är annat tillfälle? Jul, höstlov eller när det passar verksamheten? Fundera på vad din tid är värd och om du nappar på ett sådant erbjudande, se till att få NEDSKRIVET datum när du kan ta ut resterande semester.

En arbetsgivare har ett erbjudande till sjuksköterskorna att flytta på sina semesterveckor mot betalning, men kravet för att få pengar var att man tar max två veckor semester under semesterperioden. Ja ni läste rätt. Så uppmaningen indirekt är att slitna och trötta ordinarie sjuksköterskor uppmanas att bara ta två veckor semester. Två veckors semester, då får man resa tillbaka till 1938 års semesterlagstiftning. Nej bättring arbetsgivare i vården, detta är inte ok. Det finns kompetent och villig personal där ute bara ni kan erbjuda goda villkor.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att alla hjältar i vården får den sommarsemester som hen vill och behöver!

Vid tangenterna Nadya Lehto
Leg. sjuksköterska
Huvud- och regionaltskyddsombud
Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro

Sjuksköterska- livet som en Alladin-ask…

by

Har funderat mycket på vad jag skulle skriva denna gång i bloggen. Visste det var min ”tur” och då började tankarna gå. Hmm Erfarenhet kontra ny, lön, arbetsmiljö…
I dessa tider ska ju vi som kan arbeta hemifrån i så stor utsträckning vi kan och diskussionerna går i samverkansforum, media och inom olika professioner om hur arbetsmiljön blir när man sitter vid ett köksbord ex. Vilket naturligtvis är bra att lyfta.

Men HUR är arbetsmiljön för våra professioner som inte kan arbeta hemma?

De är tvungna att gå till arbetet oberoende vad som händer i samhället, eg kanske arbeta ännu mer då det fattats mycket personal pga sjukdom, omförflyttningar pga. covidsituationen. Visst, det diskuteras i media runt arbetsmiljö/ situationen för de som arbetar på Covid-IVA men det finns även avdelningar som ställt om till att bli nästan helt nya avdelningar med covid-patienter.
Dessa patienter kräver mer tid än ” vanliga” patienter och blir därför mer personalkrävande. Många medlemmar börjar höra av sig med oro om hur detta år ska bli. Semester, måste de byta avdelning, arbetstider mm. Det känns som det är extra viktigt detta år att en bra planering runt semestrarna. Att det finns erfarna kollegor kvar att skola in de nya kollegor som kommer!

Vårdförbundet var vid universitetet härom veckan och vi träffade de färskaste sjuksköterskestudenterna. Det var så kul! Glada, positiva och lite pirriga berättade de om att de skulle på fältstudier runt om i länet. Då vi var några stycken från Vårdförbundet där, så hade vi många minnen från flera arbetsplatser de skulle.- Å där var jag också som student, kul! -Ja bra med mindre sjukhus. –Spännande med specialistsjukvård! – Å där kommer du trivas! –det är min gamla avdelning!

Jag arbetar nu på facklig tid på Vårdförbundet tillsammans med min ” klasskamrat” från sjuksköterskeprogrammet. Vi har nog bara positiva minnen därifrån, eller vi kommer mest ihåg det som så iaf. Jag säger vi var 120 stycken i klassen, Anna kommer ihåg det som färre, men är vi på USÖ träffar vi alltid väldigt många av dom iaf…. Men kul hade vi , där är vi överens och efter nästan 20 år så började vi arbeta ihop som förtroendevalda. Så roligt.

Det är det som är så bra med vårt yrke, jag kan arbeta med många olika saker, gammalt- ungt, friskt- sjukt, -kvinnor-män ja mm. En ledsen medlem ringde och frågade mig om hen inte passade som sjuksköterska på en viss enhet och om hen skulle gå tillbaka till posten. Jag menade då att hen kan ju byta till nästan vad som helst. Alla behöver inte arbeta med akutsjukvård eller kirurgi bara för jag gillar det. Jag säger ungefär som Forrest Gumps mamma: Vi har en hel chokladask framför oss att bara välja på olika smaker, beroende på vad som man gillar, och gillar man inte den ena så kan man prova en annan. Ja ni förstår vad jag menar. Men den stora frågan blir då. Vem ska ta körsbäret i likör ha ha.

Det blev ungefär som en Aladdin-ask denna blogg, lite av varje…

Helena Nyrén, op-ssk, förtroendevald, styrelseledamot avd Örebro

Ut med det gamla och in med det nya

by

Var finns mixen av unga och äldre medarbetare i sjukvården?

Jag har arbetat i över 30 år som sjuksköterska och som andra i min generation varit trogen en och samma arbetsplats under nästan hela min karriär.  En dröm för arbetsgivaren, men vansinnigt för mig både löne och karriärmässigt. Å andra sidan vill vi premiera just såna som mig, som är lojala mot arbetsplatsen och har en gedigen erfarenhet.

Gör vi det idag? Jag vet inte.

Kommer det att finnas några erfarna kvar i framtiden?

Min uppfattning är att vi behandlar erfarna kollegor styvmoderligt. Man säger å ena sidan, tappar vi fler erfarna kommer vi inte kunna skola in nya på grund av att arbetsplatsen har för få medarbetare med erfarenhet.
Å andra sidan kan vi med erfarenhet inte räknas som särskilt yrkesskickliga ( SYS=Erfaren) då vi inte alltid driver förbättrings och utvecklingsprojekt. Vårdförbundets tanke med SYS var att skapa en löneutveckling under hela yrkeslivet. Man måste kunna göra lönekarriär i patientnära vård. Alla vill inte bli chef. Erfarenheten måste finnas kvar i det patientnära arbetet. Arbetsgivaren har blandat ihop begreppen. Bedriver man utvecklings och förbättringsarbeten ska det inte tas av syspotten utan från det årliga revisionsutrymmet.

När jag pratar med kollegor på olika arbetsplatser så är man i stort enig om vilka som borde bli SYS, vilket inte alltid överensstämmer med hur fördelningen gjorts. Arbetsgivaren har flersidiga dokument som ska vara ett stöd i bedömningsarbetet, men det skapar ett merarbete och skjuter över målet enligt min åsikt.

Tips: Krångla inte till  allt och var rädd om de erfarna medarbetarna.

Hans Nilsson
Legitimerad Sjuksköterska
Huvudskyddsombud Vårdförbundet avd Örebro

Varför finns det aldrig några pengar?

by

Så länge jag kan minnas så har jag alltid fått höra, oavsett om jag har varit anställd i region, kommun eller stat att ”Det finns inga pengar” och ”I år har vi ett stort underskott”. Eller den här: ”Personalkostnaderna har varit ovanligt höga i år så ekonomin är körd i botten”. Jag tror att jag har fattat budskapet: Det finns ALDRIG några pengar kvar när vi kommer till årets lönerevision. Nu vill jag veta VARFÖR?!

Något måste ju vara allvarligt fel när ekonomin aldrig tycks vara anpassad till årliga lönehöjningar. Ibland är ju budskapet från arbetsgivaren till och med att ”Det finns inga pengar för att ni anställda är för dyra”. Kanske vore läge att prova att driva ett sjukhus, en vårdcentral eller hemsjukvård utan vårdpersonal då? Kanske med ett gäng administrativ personal bara? För när det gäller administrativ personal så har andelen utav den något diffusa yrkeskategorin ökat drastiskt de senaste åren, samtidigt som de som ska undersöka, vårda och behandla människor är alltför få i förhållande till befolkningens behov. Bristen på rätt kompetens i vården är som ett svart hål i rymden. Men några pengar för att förbättra villkoren för de som genomför undersökningar, analyserar prover, vårdar, söver och förlöser syns inte till.

Hur går det ihop med att Sverige har en av världens dyraste offentliga vård?

Missförstå mig inte. Jag betalar gladeligen skatt för att finansiera vården; jämlik, välfungerande vård. Men nu är jag trött på att det aldrig tycks finnas finansiering för att få just en välfungerande vård som kan förse befolkningen med jämlik vård, oavsett om du bor i en by i Småland, en enslig stuga i Norrbottens inland eller i Malmös innerstad.

En helt avgörande faktor för att kunna uppnå det är att det finns personer som både vill och kan arbeta med just vård.

Men någonstans har det blivit fel. Förbannat fel. För om det aldrig finns pengar kvar i den väl tilltagna skattkistan i ett välfärdsland som vårt, så måste det väl ändå vara ett hål någonstans? Eller så har någon med bristande matematikkunskaper fått huvudansvaret för alla beräkningar och ekonomiska kalkyler.

Se till att laga det där hålet i skattkistan omgående. Eller ge ansvariga ekonomer underkänt och byt ut dem till personer med högre kunskap. Det är så sjukt tröttsamt att höra samma ramsa år ut och år in; ”I år finns det inga pengar…”

Jag är less på det här mantrat om att ekonomin är usel. Klart det finns pengar. Något annat är faktiskt helt obegripligt. Och någon behöver omgående förklara var pengarna faktiskt tagit vägen.

Åsa Mörner, som undrar om jag någonsin kommer få höra: “I år finns det gott om pengar i kassan så vi tänkte satsa lite extra på våra anställda nu”

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Vad är vårdskuld och vem är egentligen skyldig?

by

Gör en sökning på ordet ”vårdskuld”. Det förekommer flitigt, bland annat använder Sveriges Läkarförbund ordet, SKR samt många debattörer och journalister. Även Vårdförbundet använder sig av begreppet “vårdskuld”. Men vad är egentligen ”vårdskuld”? Och vem är det som har en skuld till vem?

Är det vården i sig som är skyldiga vård till medborgarna?

Men vården hade inte ens rätt förutsättningar för att ge vård i rätt tid innan pandemin slog till. Det är ju ingen nyhet att det är stor brist på rätt kompetens i vården. Eller snarare brist på tillräckligt attraktiva villkor till den eftertraktade kompetensen. Det är alltså kö till att få rätt utredning, diagnos och behandling sedan lång tid tillbaka.

Och i och med pandemin så har mängder av människors vårdbehov satts på vänt, något som lett till en ÄNNU större anhopning av vårdbehov som behöver uppfyllas. Men det är väl ändå inte vårdens skuld?

Om vi backar tillbaka bandet till innan pandemin slog till. Redan då fanns alltså inte tillräckligt med resurser för att kunna tillgodose människor med rätt vård i rätt tid. Vems ”skuld” var det då?

Om våra beslutfattare hade insett vad som krävs för att vården ska fungera så hade kanske ingen ”skuld” funnits innan pandemin slog till. Då hade utgångsläget sett betydligt bättre ut. Och det hade funnits resurser och kompetens för att hantera den pågånde pandemin, men även för att hantera tiden som kommer efter pandemin. Och allt som den kommer att medföra.

Det är personalpolitiken som bär skulden för att vården inte kan tillgodose befolkningen med den vård som efterfrågas. Det är personalpolitiken som är skyldig. Det är personalpolitiken som har ansvaret. Det är inte vården.

Kanske är det svårt att hitta något annat begrepp som tydligt beskriver att det hopar sig i vården, att vården inte hinner med, att efterfrågan inte rimmar med tillgången. Men ord har betydelse. Och någon gång behövs det en förklaring till vad detta, tvetydiga ordval kan upplevas som av de som halvt arbetar ihjäl sig i vården.

Vårdskuld borde rimligtvis byta namn till personalpolitikskuld. Och räntan på denna skuld är nu skyhög.

Det är hög tid att betala tillbaka skulden.

Kom ihåg att skicka räkningen till rätt adress.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och leg barnmorska

Styrelseledamot avd Örebro samt förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

En sprillans ny Porsche, en lyxresa Jorden runt eller ett diamanthalsband från Tiffanys.

by

Tydligen ska en vara snäll för att få klappar. Men jag är förbannat trött på att vara snäll. Jag är urless på att sitta och vänta på att ett mirakel ska ske och jag är skittrött på att polletten ska trilla ner så att våra beslutsfattare och faktiskt samhället i stort ska inse att det inte håller längre.

Kanske krävs det en pandemi för att människor ska förstå. Media rapporterar hej vilt om att det är överfullt i vården, att personalen arbetar dubbla arbetspass och att det inte håller länge till. Är covid-19 vårt ”wakeup-call”?

På ett sätt så är det såklart bra om människor till slut inser att vi måste satsa mer på vården och på de som arbetar inom den.  Å andra sidan så är det rätt sjukt om det ska behövas en PANDEMI för att EVENTUELLT få folk att begripa att sanningen är att Sverige har lägst antal vårdplatser per capita i hela EU och övriga nordiska länder har betydligt fler sjuksköterskor per invånare än vad vårt land har. Och det går inte åt rätt håll.

Samtidigt som kraven i vården har ökat enormt det senaste decenniet; kraven på medicinsk-, teknisk- och omvårdnadskunskap blir allt högre i takt med att kunskapen om behandling och diagnostisering utvecklas och förbättras. Den enskilda individen ställer också höga krav på hur vården ska se ut och målet är såklart att kunna erbjuda en personcentrerad vård, även om det i nuläget är långt dit. Dessutom blir vår befolkning som räknas som äldre allt fler och det är just denna grupp som behöver högst tillgång till vård. Kraven på en exempelvis en sjuksköterska eller barnmorska är mycket höga.

Trots det så är utbildningslängden densamma som den varit under mycket lång tid. Faktum är att sjuksköterskeutbildningen var 3-årig (som grundutbildningen är idag) redan på 50-talet. Det innebär att utbildningen för flera av de legitimationsyrken som arbetar i vården skulle behöva förlängas. Det skulle således leda till att det tar längre tid att utbilda fler personer till den personalsuktande vården.

Om vi ska kunna erbjuda befolkningen 2020-talets vård så krävs det att det finns tillräckligt med resurser för att kunna anställa personal med rätt kompetens. Och med rätt kompetens så menar jag kompetens som är anpassad till de krav som finns i dagens och framtidens vård.

Jag är trött på att behöva argumentera med mindre vetande politiker som tror att lösningen till vårdens evighetslånga problem med bristande bemanning handlar om att snabbutbilda eller bara öka antalet utbildningsplatser. Jag är urless på att få småpengar i de årliga lönerevisionerna. Och jag är skittrött på att det ska vara så himla svårt att fatta. De motargument som ges om att det är “för dyrt” håller inte längre! Det har pandemin bevisat då miljardbelopp delats ut till krisande företag. Vården är också i kris-sedan länge!

Det handlar inte om en sprillans ny Porsche, en lyxresa Jorden runt eller ett diamanthalsband från Tiffanys. Snälla, försök att förstå vad som krävs för att du, jag, dina barn, din bästa vän och din mamma ska kunna få tillgång till rätt vård och behandling. Det är du och jag som beslutar om hur vården ska se ut i framtiden.

Det finns ingen julklapp i hela världen som kan ersätta den senaste, mest effektiva cancerbehandlingen, en livsavgörande operation till din pappa i rätt tid eller en plats på förlossningen och en närvarande barnmorska när ditt första barnbarn ska födas. Det skulle vara den allra finaste julklappen vi kan ge till oss själva.

Åsa Mörner, leg sjuksköterska, leg barnmorska

Vem vill du bli vårdad av när du är gammal och sjuk?

by

Jag vet inte hur äldrevården är utformad i andra länder. Men i Sverige har vi ett stort problem. Många av de som arbetar i den har 0,0 utbildning och därmed inga grundläggande kunskaper i varken vård eller geriatrik. Frågan är om det räcker som förklaring till varför så många av våra äldre har avlidit till följd av covid-19? Synen på vad som krävs för att klara av att vårda gamla och sjuka är i alla fall under all kritik.

Sommaren-94. Fotbolls-VM, bad i stadens fontäner och brölande allsång till GES ”När vi gräver guld i USA”. Jag hade nyss tagit studenten och hade turen att få husera i min systers centralt belagda lägenhet alldeles själv. Om jag inte hade fått ett sommarvikariat på ett vård-och omsorgsboende så hade jag nog varit vaken till 5-snåret varje dag tillsammans med mina fnittriga, underbara kompisar. Jag hade ingen som helst kunskap om vård och, helt ärligt, inget intresse av att arbeta med gamla människor heller. Men ”alla” kunde få jobb inom den kommunala vården. Även en skoltrött 19-åring som hade läst språk och musik på gymnasiet. Det räckte att säga att man ”gillar människor”. Vad nu det betyder.

Redan då, någon gång under äldre Juraperioden, så kunde alltså i princip ”vem som helst” kastas in i vården av våra äldre. Min inskolning var, precis som nu, rätt obefintlig. Jag skulle duscha Agda, mata Stig med krossad medicin utrörd i sylt, smörja in diabetessjuka Hildas såriga ben och rengöra Haralds tandprotes. Helt utan förkunskaper förväntades jag alltså förstå vikten av en god munhälsa, vara införstådd i att jag måste torka huden torr i alla veck och vrår, inse hur lätt ett ”misstag” med de basala hygienföreskrifterna kulle kunna leda till en underbensamputation och att alla mediciner faktiskt inte får krossas.

Jag borde kanske blivit avskräckt. Men här är jag nu med en sjuksköterskelegitimation och en barnmorskelegitimation. Men det var inte mitt semestervik 1994 som fick mig att bli intresserad av vård. Faktum är att jag blev nästintill livrädd. Ska det vara så här när mina far-och morföräldrar behöver vård? Ska jag behöva besöka mina föräldrar på ett boende där kunskapsnivån är så pass låg? Är det här min framtid som gammal och sjuk?

Jag önskar att svaret, så här snart 30 år senare, var nej. Att svaret hade lytt; “Idag, år 2020, så ger vi den bästa vården till de som varit med och byggt upp vårt samhälle. Idag inser vi att det krävs utbildning, specialistkompetens och ett genuint intresse och förståelse för människans åldrande för att få arbeta med den äldre befolkningen som är i behov av vård och omsorg. “

Det räcker inte att vara arbetssökande för att kunna arbeta med människor. Det räcker inte ens att vara snäll och empatisk. Om vi ska kunna ge trygg och säker vård måste vi förse de som ska vårda med en gedigen utbildning; allt från vårdbiträdet eller den 19-åriga nybakade studenten till sjuksköterskan och läkaren. Vi behöver bemanning som förstår varför det är så viktigt att ha släta lakan i sängen för en gammal skör hud, varför jag måste kunna kommunicera med både kollegor och de boende, varför vikten av god hygien är A och O för att motverka infektioner och varför det är så oumbärligt med social samvaro, musik och glädje även för en dement gammal människa.

Vår befolkning blir allt äldre. Och allt fler. Var femte invånare i Sverige är idag över 65 år. År 2028 förväntas de som är 80 år och äldre vara 255 000 fler än idag, vilket är en ökning med 50 procent. I takt med att vi blir allt äldre så drabbas vi också av fler sjukdomar och diagnoser. Vården utvecklas snabbt och kraven på de som arbetar med multisjuka äldre kommer att öka.

Vem vill du bli vårdad av när du är gammal och sjuk? En undersköterska med specialkompetens inom geriatrik tillsammans med en distriktssköterska eller specialistsjuksköterska inom geriatrik? Eller av någon som bara ”måste få ett jobb”, utan utbildning inom vård och omsorg? Någon som bara måste fylla en av alla lediga tjänster inom äldrevården…

Jag vet vad jag vill. Vet du?

Åsa Mörner, leg sjuksköterska, leg barnmorska

Stolt barnmorska. Stolt medlem. Stolt förtroendevald.

by

För mig som barnmorska är det självklart att vara medlem i ett fackförbund. Jag vill stötta den organisation som arbetar med att driva frågor som förbättrar för mig i mitt yrkesliv, som förser mig med förbättrade villkor. Vi har också en unik svensk modell när det gäller lönebildning och villkor- en modell som inte skulle existera om det inte fanns fackförbund. Vad skulle egentligen hända om fackförbund inte fanns?


I mitt fackliga engagemang så är jag också stolt över att arbeta sida vid sida med röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker. Deras yrkesprofessioner är, precis som min profession, värdediskriminerade legitimationsyrken som är livsnödvändiga för att patienten ska få en god vård och de är även centrala inom kvinnovården. Att vara i samma förbund som sjuksköterskor är så självklart så det knappt behöver nämnas; jag ÄR ju sjuksköterska likväl som jag ÄR barnmorska.


Jag är stolt över att ha fått möjligheten att aktivt arbeta för att våra fyra professioner ska slippa bli sjuka av sina arbeten och förnedras med att riskera att bli fattigpensionärer. Jag är stolt över att representera er som arbetar på labb, på röntgen, i hemsjukvård och på vård-och omsorgsboenden och på avdelningar och mottagningar på landets alla olika sjukhus och vårdcentraler. Jag är stolt över att representera er som undervisar, forskar och driver yrkena framåt. Jag är stolt över att representera er som är chefer och ledare och som leder vården. Och jag är stolt över alla ni som är studenter- jag hoppas att era yrkesliv kommer att innehålla goda, hållbara villkor när ni kommer ut i arbetslivet.


Idag är det ännu mer tydligt hur viktigt det är att vara medlem i Vårdförbundet. Det pågår en pandemi där Vårdförbundets medlemsgrupper är centrala för att människor ska få rätt vård och behandling. Samtidigt så har det aldrig tidigare varit så tufft, slitigt och kämpigt inom många delar av vård och omsorg än vad det varit under våren 2020. För att inte tala om den vårdskuld som nu växer sig allt större och som kommer att kräva enorma insatser av vårdens professioner. Tack vare fackförbundet så tecknades Krislägesavtal som åtminstone kunde kompensera en liten del av den insats som gjorts och som fortfarande görs. Men det krävs BETYDLIGT mer. Och det vill jag kämpa för, tillsammans med dig.


Tänk att jag representerar 114 000 medlemmar. STOLT.
#Vårdförbundet #barnmorska #sjuksköterska #biomedicinskanalytiker #röntgensjuksköterska #tackamedlön

Åsa Mörner, leg barnmorska och leg sjuksköterska

Förbundsstyrelseledamot samt avdelningsstyrelseledamot (avd Örebro) i Vårdförbundet #enbarnmorskaunderlivet

Något är allvarligt fel när det handlar om att kunna planera och leda vården på ett klokt, säkert och långsiktigt sätt.

by

Efter en synnerligen ovanlig vår så är sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor nu mitt i sin semesterperiod. De senaste månaderna har kantats av hård arbetsbelastning, övertid och etisk stress i ännu högre utsträckning än vanligt. Det är dock ingen nyhet att vårdpersonalens lagstadgade rätt till semester medför ett problem för arbetsgivaren pga en till synes oändlig brist på rätt kompetens. I åratal så har minimal bemanning, neddragen vård och sommarkris varit en återkommande årlig kaotisk repris. Men i år är även den i en klass för sig. Den här sommaren så är det många som inte får fyra veckors sammanhängande ledighet – vad kommer konsekvensen att bli för de som har arbetat under enorm press en längre tid när de sedan inte får tillräckligt med återhämtning?

Belastningen har varit orimlig på många håll i vården redan innan pandemin, och under vårens och den ännu pågående pandemins spår har den blivit desto tyngre. Många har uttryckt en känsla av total utmattning och på flera håll runt om i landet börjar bland annat specialistsjuksköterskor att se sig om efter ett helt annat yrke; ett yrke som inte riskerar deras egen hälsa, som garanterar återhämtning och som ger god löneutveckling, något som dagens arbetsgivare inte lever upp till överhuvudtaget.

När sommaren är över och hösten griper tag om oss, riskerar vi ett stort bakslag. Vi vet inte vad som kommer att hända gällande virusets framfart, men när det handlar om personal som pressats till max under många månaders tid, så är det en ganska enkel sak att förstå att tre veckors sammanhängande semester inte är tillräckligt som återhämtning. Och utan återhämtning riskerar vi både att förlora kompetens, då särskilt de erfarna söker sig bort från slutenvården pga dåliga villkor, och en ökad ohälsa med risk för många sjukskrivningar som följd.  Meningen är att resterande semester ska kunna tas ut under hösten. Men vem vet hur många som är i behov av vård kopplat till Covid-19 då? För att inte tala om alla de patienter som fått stå tillbaka i väntan på undersökning, behandling och rehabilitering som inte har med coronaviruset att göra. Kommer det att finnas rätt kompetens för att ta hand om den enorma vårdkö som fyllts på under våren? Och kommer det att finnas ork hos de som ska hantera det uppdämda vårdbehov som nu finns hos vår befolkning? Risken för att det faktiskt inte ska finnas några marginaler ens till hösten för att personalen ska kunna få ut sin resterande ledighet är överhängande. Och om de får ut den; hur har möjligheten varit för att kippa efter andan under några veckors tid på sommaren och sedan under kanske ytterligare en veckas ledighet flera månader senare?

Ingen kunde förutse pandemins effekter. Men den beredskap som svensk sjukvård har haft de senaste decennierna har inte skapat utrymme för oförutsägbara händelser av någon större dignitet. Den har inte ens varit riggad för en ”vanlig” sommarsemester. Faktum är att många medarbetare inte ens kan få ledigt en helg i januari pga alltför låg bemanning. Något är allvarligt fel när det handlar om att kunna planera och leda vården på ett klokt, säkert och långsiktigt sätt.

I höst kommer det att finnas en stor skuld i form av en arbetsmiljöskuld till personalen och en vårdskuld till vår befolkning Och denna måste betalas tillbaka i form av väsentligt förbättrade arbetsvillkor så att det kan finnas möjlighet för vårdsökande att få rätt vård och behandling i rätt tid. Vi får innerligt hoppas att det tas i åtanke när budgeten läggs för kommande lönerevisioner.  Det verkar ju finnas en hel del pengar för att rädda landets företag. Helt klart en nödvändighet. Men varför finns det aldrig pengar till att rädda vården, tillgodose de vårdsökandes behov och ge de anställda rimliga villkor? Det är hög tid att prioritera vården nu. Det GÅR att förändra och skapa en välfungerande, jämlik och tillgänglig vård. Men det kräver stora investeringar, något som saknas idag.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

När man jobbar i vården behöver man ingen semester

by

Ingen har väl lyckats undgå att det pågår en kris i vården. I vissa delar av landet är den mer påtaglig än andra, men hela Svea rike är berört och runt om i vår avlånga demokrati, så har vården mobiliserat och gjort sig redo för strid. Konsekvensen för de som arbetar i frontlinjen, dock inte bara de som slåss direkt mot viruset, utan även de som arbetar i andra verksamheter pga bla hög sjukfrånvaro och förändrade rutiner och riktlinjer, är att många känner sig dränerade. Slut som artister, redo att kasta in handduken, checka ut och lägga sig och flämta på sofflocket.

Sorgligt nog så är utmattning en vanligt förekommande åkomma hos legitimerade vårdprofessioner, eftersom de stångats mot en nedåtgående spiral i bemanningstäthet och alltför hög stress under lång tid. I år är det dock ett exceptionellt läge. Det pågår en pandemi som vi inte skådat i modern tid.

Men när den första sommarmånaden gjort sitt intåg så brukar många ändå dra en lättnadens suck. Snart är det dags att gå ner i varv, flexa ut, sparka av sig foppatofflorna och glömma bort alla lösenord och koder till jobbdatorer, journalsystem och dörrar. Det är dags för återhämtning och tid att umgås med familj och vänner, tända grillen och ta sig ett dopp i det blå, putsa på motorcykeln och rulla fram husvagnen.  

Men inte i år.

För den här sommaren, efter vad många upplevt som den tuffaste våren i deras yrkesliv, så kommer semestern att vara betydligt kortare än vanligt för en stor del av landets vårdanställda.

Det har inte bara varit en fysiskt ansträngande period i vården. Många känner sig mentalt urlakade och brottas med etisk stress och en känsla av otillräcklighet. Att se svårt sjuka människor dö, utan möjlighet till att ha en anhörig nära, omgiven av personal iklädda rymddräktsliknande skyddsutrustning, gör ont i hjärta och själ och sätter djupa spår. Behovet av en längre ledighet för att ges en möjlighet att ens försöka koppla bort är otroligt stort hos de som kämpar för att hålla igång vården.

När man jobbar i vården behöver man inte lika mycket ledighet som andra, tycks ledning och politiker resonera. Förstår våra beslutsfattare hur förödande det riskerar att bli? Hur många kommer att krascha in i den berömda väggen när höstrusket sänker sig? Hur många kommer att bli less och byta jobb eller yrke?

Nej, det är ingen som vet det just nu. Men en sak är säker. Beslutsfattare har år ut och år in, ignorerat det faktum att det finns för få sjuksköterskor och barnmorskor pga oattraktiva villkor. De har blundat för att villkoren för biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor inte rimmar med den utbildningsnivå och det ansvar som medföljer legitimationskravet. Ett alldeles vanligt år, helt pandemifritt, så är ledighet en hårdvaluta. Semesterveckorna säljs till högsta bud, allt för att försöka rädda en underdimensionerad vård. Och det är, som sagt, under ett vanligt år. Förstår ni hur det ser ut i år?

För 2020 är inget vanligt år. Det pågår en pandemi. De som arbetar i vården förstår allvaret och gör allt för att hålla uppe det sjunkande vårdskeppet. Och de gör det bra. Men till vilket pris? Och vem kan egentligen lova att all den semester som blir låst till hösten, istället för sommarens ljumma månader då resten av familjen och vännerna har ledigt, går att bevilja? Den vårdskuld som nu hopar sig pga inställda undersökningar och behandlingar är enorm. Och vem vet om det kommer en andra våg av viruset?

Kanske är det först nu som många av våra medborgare insett hur livsviktiga, hur ovärderliga och oersättliga vårdens medarbetare är; att det inte handlar om att bara badda någons panna, vända ett provrör eller trycka på en knapp.  Kanske är det först nu som våra beslutsfattare inser att rätt villkor till vårdens professioner är en investering, både i nuet och för framtiden. För vem vet när nästa pandemi knackar på?

Åsa Mörner

Legitmerad barnmorska, legitimerad sjuksköterska