Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Jag är oerhört tacksam för att jag fått föda båda mina barn under så god omvårdnad

av

Min dag på förlossningen

Debatten om svensk förlossningsvård har varit intensiv under en ganska lång tid. Fler än jag har sett bilden på den handskrivna lappen från den 14/7 när varenda förlossningsavdelning i hela Stockholmsområdet var full. Jag har följt debatten med stort intresse och kände till slut; Jag måste få se det med egna ögon. Jag har fått uppleva förlossningsvården som patient ett par gånger, men jag ville se det från andra sidan. Därför bad jag att få gå en “dag i mina skor” på förlossningen mitt under semesterperioden.

Det var i början av juli och tid för ett eftermiddagspass. När jag anländer är läget mycket ansträngt. Personalen som kommer in i samlingsrummet verkar slutkörda. Några medarbetare hade varken ätit frukost eller lunch. En medarbetare kom in i rummet, satte sig uppgivet på en stol och sa ungefär såhär: “Jag tror jag skulle behöva en veckas semester bara för att kompensera uteblivna raster, måltider och toalettbesök.”

I efterhand har jag förstått att dagen då jag var där var exceptionell, kanske en av de värsta dagarna under hela sommaren. Samtidigt är jag tacksam att det var just den dagen jag var där, för då fick jag verkligen se hur det är att jobba på förlossningen när det är som allra stressigast. Kvinna efter kvinna som ringer in med pågående värkarbete. Personal som blir allt mer stressade över hur situationen utvecklar sig. Kommer vi kunna få tag i mer personal för att stärka upp natten, kommer alla kvinnor kunna erbjudas plats när det väl är dags? Och mycket riktigt, den dagen fick en kvinna hänvisas till Västerås. Lyckligtvis var hon den enda, men det var givetvis inte ett roligt besked att ge.

Det slår mig verkligen hur oerhört brett och komplext barnmorskeyrket är. Man får inte bara uppleva glädjen av att ett friskt barn kommer skrikande till världen, med föräldrar som gråter av glädje över att deras älskade barn äntligen kommit ut. En barnmorska måste hantera alla delar som yrket innebär. Aborter, stötta mödrar med svår förlossningsskräck, hänvisa kvinnor med värkar till förlossningar som ligger över 10 mil bort, fatta snabba och avgörande beslut under en förlossning som kan vara avgörande för barns eller moderns liv, vårda mödrar som fått bristningar i samband med förlossningen och ibland, tack och lov väldigt sällan, också hantera sorgen och smärtan hos både föräldrar och sig själva om ett barn inte överlever. Alla dessa situationer och många fler är en del av att vara barnmorska och måste hanteras, alla med en enorm professionalism.

Dagen efter att jag varit med på förlossningen fick jag en påminnelse på Facebook. Det var då ett år sedan jag la upp en första bild på mig och min nyfödda son. Jag kunde inte låta bli att reflektera över att jag faktiskt fött barn under precis samma tidpunkt, bara ett år tidigare. Var situationen lika ansträngd då utan att jag märkte av det? Var personalen bara professionella nog att dölja det? Jag är oerhört tacksam för att jag fått föda båda mina barn under så god omvårdnad. Det tänker jag kämpa för att alla kvinnor efter mig också ska få göra.

Då måste personalen också få rimliga förutsättningar att göra sitt jobb. För det första behövs det fler medarbetare, framförallt barnmorskor. För det andra måste medarbetarna kunna erbjudas en lön som motsvarar den kompetens de besitter, den arbetsinsats de gör under stundtals mycket pressade arbetsförhållanden och det ansvar de tar. För det tredje måste vårdpersonalen avlastas sådana uppgifter som inte kräver vårdutbildning. När arbetsmiljön är så pressad att medarbetarna varken hinner gå på toaletten, äta eller sitta ner under sin rast är det inte hållbart att vårdutbildad personal ska se till att det finns lakan, städa rum, ordna mat åt patienterna eller flytta sängar mellan avdelningar. Sådant kan skötas av servicepersonal. Det löser inte problemet att det finns för få barnmorskor, men det skulle förhoppningsvis göra att de kan ägna mer tid åt patienterna och hinna ta rast i lugn och ro.

Det blev en väldigt händelserik, lärorik och spännande dag för mig. Tack för den insats ni gör och för att jag fick vara med och gå en dag i era skor.

Kajsa Rosén (L)

Politisk sekreterare

Region Örebro län

När klassas vården som en samhällsfara?

av

Sverige går bra nu. Det sprids en bild från de styrande leden att vårt land blomstrar. Varför håller svensk sjukvård på att utvecklas till en11557918553_242c2d054b_z fullkomlig samhällsfara i så fall? Jag skulle innerligt gärna vilja få svar på hur man kan låta krisen, katastrofen, undergången- benämn det vad du vill-  få fortsätta rasera den trygga vård som vi tidigare kunnat stoltsera med.

Men det är ju aldrig någon fara för patienterna. Inte om man frågar en sjukvårdspolitiker i styrande position i alla fall. Om du frågar mig eller någon av mina utmattade, förbannade och uppgivna kollegor så har vi passerat gränsen för en bibehållen patientsäkerhet för längesen. Nu finns det områden som borde klassas som samhällsfara. Till exempel i Helsingborg.

Ja, idag ser det dystert ut för Förlossningsavdelningen i Helsingborg. 35 av 40 barnmorskor har sagt upp sig sedan igår på grund av en orimlig arbetsmiljö och usla arbetstider. Förresten, dystert? Skulle mer benämna det som en fullkomlig katastrof.

På ett sätt så känner jag en stolthet; en stolthet över att mina kollegor står på sig, vägrar fortsätta att nedvärderas och tar sig mod genom att säga upp sig. Ni ska veta att det krävs enormt mycket för en barnmorska att överge sin post. Som en trogen soldat står hen upp för kvinnans rätt att föda tryggt. Men någonstans tar orken för att strida slut. Slag efter slag har förlorats och trots löften om lösningar, så kastas den arme, trogne soldaten fram och tillbaka som en vante och blir nedtrampad och översprungen.

När klassas något egentligen som en samhällsfara?

”Sanningen är att det ansträngda personalläget inom offentlig sektor börjar ta formen av en systemkris. Det är framför allt högskoleutbildad personal i krävande kontaktyrken som det råder brist på.”

Från systemkris i september 2015 till samhällsfara juli 2016?

Åsa Mörner
Legitimerad barnmorska

Rosiga bebisar och trasiga kön

av

560487969_1280x720Hur är det egentligen med bristningar i samband med förlossning, är det något vi kvinnor glatt får räkna med om vi vill föda ett barn? Självklart inte! Men man kan undra varför länder som Polen, Italien och Slovenien ligger betydligt bättre till vad gäller förlossningsskador än vad Sverige gör. Mödradödligheten är däremot väldigt låg i vårt land; alltså- låg risk för att dö i samband med barnafödande, men desto högre risk för ett trasigt kön med följden urinläckage, framfall och tarmläckage. Livet är fullt av delikata val. Ungefär som pest eller kolera; eller en mer modern variant- ebola eller lassafeber (…med en viss överdrift….)?

Merparten som föder barn i Sverige får en så kallad ”normal förlossning” En normal förlossning innebär inte att du ska få ihållande besvär och ett livslångt lidande. Ja, du behöver träna bäckenbottenmuskulaturen; ”knipförmågan” för att kunna motstå läckage vid tunga lyft och nysningar under den första perioden efter förlossningen (bäckenbotten ska tränas hela livet, precis som resten av dina muskler). Ja, det känns som att ditt kön har utvidgats från ett liten, trång korridor till Spegelsalen på Versailles de första dagarna (det har passerat ett barn på ca 3-4 kg, så viss uttänjning blir det…) Det är normalt den första tiden.

Det pågår en debatt om att kvinnan ska ha rätt att välja hur hon vill föda sitt barn; vaginalt eller kejsarsnitt, att hon äger sin egen kropp och därför borde få bestämma. Att äga sin egen kropp. Innebär det att man har rätt att ”välja” vård? Och i sådana fall, gäller det all vård? Varför ska man ens behöva fundera på om det är bättre med att förlösas med kejsarsnitt eller vaginalt? Det ska vara en självklarhet att det solklara valet är en normal, vaginal förlossning så länge det inte finns en medicinsk indikation för kejsarsnitt.

Men för alla blir det inte en ”normal” förlossning, för ett antal blir det ett långt helvete av smärtor, inkontinens och förnedring i möten med oförstående vårdpersonal.

Vi vet att risken för en allvarlig bristning i samband med förlossning ökar i samband med instrumentella förlossningar såsom sugklocka, och när barnet är oväntat stort. I takt med att övervikt och fetma ökar så föder vi också allt större barn. Det är något vi kan arbeta preventivt med.

Det finns en ytterst viktig aspekt i det hela. Statistiskt så har andelen svåra bristningar ökat sedan 70-talet. Beror det på att vi är bättre på att diagnostisera skadorna eller är det fler kvinnor som successivt vågar träda fram och berätta om sina skador? 

Vi får aldrig normalisera svåra förlossningsskador, att barnafödande ska innebära att få permanenta besvär som leder till ett obefintligt sexliv och en konstant rädsla för att kissa eller bajsa på sig får inte bagatelliseras. Och för många kvinnor blir det en verklighet, något som leder till livslånga besvär för många av dem.
Och hur många lider i tystnad?

Vi behöver möta kvinnors rädsla för förlossning och det är verkligen på tiden att vården skapar resurser för kvinnor och familjer som är traumatiserade; fysiskt eller psykiskt, efter en förlossning. För oavsett anledningen till att vi statistiskt sett har fler förlossningsskador inom vården så måste vi möta och hantera de som drabbas av det.
Dags att öppna en bäckenbottenmottagning vid varje Kvinnoklinik i landet och boka in regelmässiga kontroller till nyförlösta kvinnor! Vi har kunskapen- nu vill vi ha möjligheten. 

 

Åsa Mörner
Legitimerad barnmorska

Amningshets och skuldkänslor

av

baby-22194_640Det finns inget som kan starta så mycket argumentationer, diskussioner och känslor som amning. Att ens yppa att det faktiskt finns fördelar med amning orsakar ofta ramaskri från de som önskar en mer nyanserad bild av hur vi ska mata våra barn; att flaskmatning borde få lika mycket utrymme i all muntlig och skriftlig information som ges från BB, förlossning, barnmorskemottagningar och BVC.

Jag förstår dilemmat. Om man inte vill eller kan amma så känns det såklart surt att få en bok från sin barnmorska med 90 % amningsinformation och nada om hur flaskmatning går till. Så ska det såklart inte vara. Informationen ska individanpassas

Enlig de vedertagna riktlinjerna som finns för mödrahälsovården, BB och BVC så är uppdraget att informera om amningens fördelar. Ingen i personalstyrkan bestämmer själv vad basprogrammen ska innehålla, utan styrs av ”högre instanser” Dessutom vore det direkt opassande ur miljösynpunkt om flaskmatning skulle vara ”förstahandvalet” ur en samhällelig aspekt då flaskmatning bidrar till en negativ miljöpåverkan. Precis som blöjberget.

Däremot så brister det i HUR man tänkt sig informera människan som befinner sig framför en, tilltufsad av en förlossningsupplevelse, onda såriga bröst och en skrikande liten krabat som man ännu inte lärt känna. Vad vill personen ha för information? Vad passar just hen?

Informationen som ges från vården är FRIVILLIG. Precis som kostråden du får i din hand av din barnmorska när du varit på inskrivning efter att ha gjort det där positiva gravtestet. Man ska ERBJUDAS information och som patient så VÄLJER du vilka delar av den just du vill följa. Ingen har sagt att kostråden du håller i handen kommer att vara just samma om 20 år. Kanske har man kommit fram till att något helt annat är det mest hälsosamma för din graviditet och ditt växande foster. Och ingen borde heller ifrågasätta om du VÄLJER att inte följa de kostråden. Varför ska det då behöva vara så annorlunda med amning?

Läser en artikel med en känd författare ; hennes upplevelse är att BB personalen är maniska med att tvinga mammor att amma. Min uppfattning från vårt läns sjukhus är inte detsamma och jag vill inte tro att en legitimerad barnmorska beter sig på ett sådant sätt som beskrivs i artikeln. Det vore fruktansvärt oprofessionellt. Men om det faktiskt finns kvinnor, och jag har förstått att det är en hel del, som upplever det på det viset, så är det pinsamt för yrket barnmorska, barnskötare, barnsjuksköterska, eller vilken yrkesgrupp det nu än må vara som beter sig på det viset.

Varför är det så laddat med amning?

Uppdraget är att erbjuda information om amning. Själv brukar jag fråga patienten om de funderat på hur de tänkt mata sitt barn. Jag erbjuder information om amning, som jag är ålagd att göra. Om personen inte vill ha information så erbjuder jag det som personen önskar, tex om flaskmatning. Jag är tydlig med att dokumentera i journalen om kvinnan inte planerar att amma och således inte vill få information om det under kommande vistelse på förlossning och BB utan istället vill få hjälp med flaskmatning.

Vårt uppdrag som legitimerade barnmorskor innefattar i allra högsta grad att få föräldrar att må bra. Och då handlar det inte om att kriga för amning.
Det är ingens ”fel” om ett barn inte ammas. Önskar bara att det gick att förmedla budskapet om amningens fördelar utan att någon för den skull känner sig skuldbelagd. Hur kan man det? Egentligen?

Det ställs ofta orimliga krav för hur livet ska se ut när man har blivit förälder. “Det perfekta barnet jollrar lugnt i sin vagga, det nyblivna föräldraparet är utvilade och har aldrig varit mer förälskade, midjan är självklart tillbaka i sitt ursprungsläge, bullarna står i ugnen och hemmet är skinande rent. Amningen funkar perfekt. ” 

Normen för hur den nyblivna mamman ska vara, dvs perfekt, skapar en allmän skuldkänsla som vi måste få bukt med! Innebär det att vi ska sluta prata om amning?

 

Åsa Mörner
Leg barnmorska

Den svenska skamvrån

av

11557918553_242c2d054b_zKvinna, 28 år, gravid. Tyvärr har inga kontroller gjorts under graviditeten så exakt hur långt gången graviditeten är vet man inte, inte heller hur barnet ligger i magen eller om ens någon av dem är eller verkar friska.

Kvinnan sjunker ner på golvet hemma i sitt badrum och börjar krysta. Hennes partner försöker göra sitt bästa men har svårt för att hantera situationen och därmed svårt att fokusera. Krystandet håller på länge. För länge.

Barnet är dött när det föds och kvinnan förblöder.

Dystopi av Sverige 2026?

 

Mödra- och spädbarnsdödligheten är en av de lägsta i världen i Sverige. Att jämföra med länder som till exempel Niger vore förmätet. Men den pågående nedmonteringen av den svenska kvinnosjukvården är skamlig, ett så pass rikt land som vårt med högutbildad, kompetent personal och en tidigare stadig uppgång och utveckling av vården ska inte tillåtas ta den riktning som det har gjort sedan en alltför lång tid tillbaka. Att försämra den vård som vi kan erbjuda kvinnan och det ofödda barnet är vidrigt och intelligensbefriat, varför händer det inget, varför är det ingen som gör något? Har vi verkligen varit på toppen av utvecklingen, är vi på väg nedför en brant backe?

Barnmorskor har tillsammans med gravida och nyförlösta ropat länge nu. Personalstyrkorna på kvinnokliniker och mottagningar går på knäna och kan inte längre hålla huvudet ovanför vattenytan och nyligen fick en gravid kvinna med prematurt förlossningsarbete och tvillingar i magen skyfflas runt mellan diverse olika instanser för att det inte fanns tillräckligt med resurser att ge henne och de ofödda barnen en värdig och trygg förlossning och omhändertagande.

Hur ser framtiden ut och hur vill du att den ska se ut? Och ännu viktigare; förändringen måste påbörjas NU! 8723803622_9298c4a54c_o

 

Jag skäms. Jag skäms över att vårt rika land tillåter det här år 2015. Sverige är placerat i skamvrån.

 

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska