ekonomi

Krispaketet till vården borde prioriterats för längesen

20 mars, 2020 by Åsa Mörner

Det är kris. Och nu menar jag inte den evighetslånga ”normala” vårdkris som vården befunnit sig i det senaste decenniet. Jag menar en REJÄL kris, precis som i resten av världen. Det fattas skyddsutrustning, vårdpersonal och tillräckligt med vårdplatser och i dagsläget måste vi förbereda oss för en situation som Sverige och världen aldrig tidigare befunnit sig i.

I kristider måste man tänka annorlunda. Många företag får det tufft att överleva när människor isolerar sig pga virusinvasionen i vårt samhälle och risken för masskonkurser är överhängande. Krispaketet från staten innehåller 300 miljarder kronor som ska rädda svenska företag och 500 miljarder till bankväsendet. Om det är tillräckligt är det ingen som vet.

Det finns gott om pengar i statskassan, har vi fått höra de senaste veckorna. Vilken tur.

Vårdens krispaket är inte i närheten av summorna som läggs på svenska företag och banker.

Det är väl kanske inte läge att klaga nu, men den välfyllda statskassan och krispaketet till landets företag får mig att fundera över alla de larmrapporter om mängder med brister i svensk vård och omsorg som vi i vården larmat om under många år. Larm om den enorma bristen på resurser och på den totala omöjligheten att förbättra villkoren för de vårdanställda så att bemanningen ska kunna hamna på rätt nivå. Larm om brist på utbildad personal. Hur många gånger har vi inte fått höra att ”det finns inga pengar”?

Det går förmodligen inte att förbereda sig tillräckligt för en sådan kris som det elaka viruset COVID-19 har lett till. Men om utgångsläget hade varit bättre så hade vi inte behövt sjunka så långt ner i kvicksanden. Om vi hade haft tillräckligt många specialistsjuksköterskor som kunde arbeta på intensiven, biomedicinska analytiker som kunde analysera prover och röntgensjuksköterskor som kunde bemanna alla röntgenavdelningar 24/7, barnmorskor som kunde arbeta med smittbärande gravida och födande. Om vi hade haft hängslen och livrem och sett till att ett lager med skyddsutrustning och läkemedel hade funnits tillgängligt. Om vi hade byggt ut sjukvården i den takt befolkningen och dess vård-och omsorgsbehov hade ökat.

Det kommer att bli en stor ökning av antalet svårt sjuka i COVID-19. Ingen vet exakt hur många eller när, men det kommer att ske.

Tydligen går det att trolla fram fler intensivvårdsplatser än de drygt 500 som normalt finns i hela landet. Men vem ska arbeta där när vi inte ens har tillräckligt med bemanning för det antal platser som finns nu?

”Det får inte ta längre än några veckor” säger man från myndigheter när det gäller att ”snabbutbilda” för att få tillräckligt många som kan arbeta inom intensivvården. I normala fall tar det 4 år att bli specialistsjuksköterska inom intensivvård och inskolningstiderna som ny är långa. Vad blir konsekvensen av att snabbutbilda? Kommer den snabbutbildade personalstyrkan att mäkta med det enorma tryck som myndigheterna förväntar sig inom de kommande veckorna, månaderna och vem vet hur länge?

Jag skulle gärna vilja veta var alla miljarder är som borde satsas på alla de som arbetar inom den krisdrabbade vården, som arbetar med risk för sitt liv och sin hälsa, dag och natt, för att vi ska klara av den fruktansvärda kris som drabbat oss alla.

Jag undrar varför man inte agerat i tid och faktiskt lyssnat på alla varningar om att vården är underdimensionerad till och med för att vara en vanlig fredag i mars.

Krispaketet till vården borde prioriterats långt innan corona drabbade vårt samhälle.

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska och barnmorska

Men det är ingen fara för patientsäkerheten!

7 november, 2019 by Åsa Mörner

Inställda behandlingar, försenade undersökningar, långa operationsköer och alldeles för få anställda med rätt kompetens. Under hösten tycks merparten av rikets kommuner och landsting dessutom gå på sparlåga och säger sig ha tomt i skattkistan. På Karolinska varslas nu 600 läkare och undersköterskor, efter att samma sjukhus varslat 550 administrativa tjänster senast i maj. Men patientsäkerheten, den drabbas aldrig. Åtminstone inte om du frågar någon av de som varit med och fattat besluten om att dra åt svångremmen i vård och omsorg runt om i vårt avlånga land.

I augusti gick Region Örebro ut med att det ska sparas 100 miljoner. Precis som i övriga delar av landet med stora sparbeting så är det ”inget som kommer att drabba vården”. Man kan ju undra vad alla dessa miljoner har använts till egentligen om pengarna ändå inte används till vård? Det är i alla fall ingen fara för patientsäkerheten.

En annan fundering som känns logisk i det här sammanhanget är hur man tänker sig att lösa den brist på rätt kompetens i vården, den som faktiskt orsakar att människor redan idag inte får provsvar i tid, utlovad behandling utifrån medicinska behov eller möjlighet att komma i kontakt med rätt instans i vården för att få stöd och råd? (Men det är ingen fara för patientsäkerheten!)

Enligt prognoser behövs följande för att täcka befolkningens behov av vård år 2035:

40 % fler på specialistsjuksköterskeutbildningar (samtliga inriktningar) per år under 2021–2035 jämfört med antalet nybörjare 2018.
48 % fler på röntgensjuksköterskeutbildningen per år under 2021–2035 jämfört med antalet nybörjare 2018.
29 % fler på biomedicinska analytikerutbildningen per år under 2021–2035 jämfört med antalet nybörjare 2018.
20 % fler på barnmorskeutbildningen per år under 2021–2035 jämfört med antalet nybörjare 2018.
(Ur Vårdfokus)

Jag kanske är korkad men är det inte lite fel väg att SPARA in när det redan idag pga en enorm brist på flera av vårdens oumbärliga professioner orsakat att människor lider av att inte få rätt vård i rätt tid? Självklart påverkas inte patientsäkerheten, det får vi ju inte glömma!

Jag bara undrar: Vad är det egentligen som krävs för att patientsäkerheten ska påverkas? Det verkar ju inte handla om att det ska finnas utbildad vårdpersonal på sjukhus, i hemsjukvården, på mottagningsenheter eller på kommunala boenden. Eftersom det byggs diverse nya sjukhusbyggnader runt om i Sverige så kommer inte patientsäkerheten att påverkas om det inte finns exempelvis några sjuksköterskor i de nya, tjusiga sjukhuskropparna.

Så, vad är det som krävs för att en beslutsfattare ska våga yppa att rådande läge i svensk sjukvård orsakar att säkerheten för vårdsökande är i farozonen? Jag ser med spänning fram emot svaret! Men i nuläget kan vi således luta oss tillbaka, sippa på en kopp te och zappa mellan kanalerna. För det är INGEN fara för patientsäkerheten!

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Får ett fackförbund skämta?

1 april, 2016 by Åsa Mörner

För andra året i rad klämmer vi till med ett aprilskämt på vår Facebooksida. Förra året handlade det om lön, i år busar vi till det om vårdplatser. Men egentligen så ligger det såklart allvar bakom vårt skojande. Det politiska budskapet kan inte missförstås; det räcker inte med de resurser som finns i vården!

Under 2000- talet så har antalet vårdplatser minskat stadigt, trots att inga siffror kan presenteras om att Sveriges befolkning har decimerats eller har ett minskat behov av vård. Den främsta anledningen till att det stängs vårdplatser är personalbrist. Sedan finns ett stort problem med att medicinskt färdigbehandlade patienter som väntar på en plats i kommunen, ligger kvar inom slutenvården och upptar en plats, trots att de egentligen inte behöver. Således brister det i den kommunala vården vad gäller den delen.

Sverige har lägst antal vårdplatser per invånare av alla länder i västvärlden. Det har inte alltid varit så, svensk sjukvård hade gott om vårdplatser för ett antal decennier sedan. Och visserligen har sjukvården utvecklats, en utveckling som lett till att rätt vård och behandling inte kräver lika många inläggningar som tidigare. En positiv utveckling på den punkten.

Men landets befolkning har inte minskat, eller blivit friskare och proportionerna mellan ett minskat behov av vårdplatser pga utvecklade behandlingsmetoder och den reella minskningen av faktiska platser går inte ihop. En omöjlig ekvation.

För att återgå till en av de främsta anledningarna till att vi har för få vårdplatser i vårt land; bemanningsbrist. 45 000 sjuksköterskor har lämnat sitt yrke. Förra sommaren var 5000 vårdplatser stängda på svenska sjukhus (är vi friskare på sommaren?). Anledningen beror på brist på rätt kompetens. Om man sedan frågar den rätta kompetensen; dvs sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor om varför det finns för få av dem så blir det ett enat svar; för dålig löneutveckling och en alltför stressig och undermålig arbetsmiljö.

Vi har lägst antal vårdplatser i OECD. Finns det något sjukhus i Sverige som inte har ekonomiska svårigheter och sparkrav på agendan? Vore det inte läge att borsta bort mjället från axlarna, gnugga ögonen och slipa geniknölarna för att få en lösning på den här nedåtgående spiralen? Skapa en sjukvård värdig ett i-land?

Kanske sätter du skrattet i halsen om du känner till verkligheten bakom vårdplatsbristen? Bakom våra aprilskämt finns ett allvar; ett allvar som vi bär med oss och framför i alla forum under hela året. Vi skämtar gärna den 1: a april. Men årets övriga 365 dagar så vill vi prata allvar och skapa lösningar.

Åsa Mörner, styrelseledamot

Vårdförbundet avdelning Örebro

Vem är det som gör budget egentligen?

21 mars, 2016 by Åsa Mörner

Vem är det egentligen som räknar ut budgeten för vård och omsorg i Sverige? Är det verkligen så svårt att räkna ut hur mycket resurser som går åt för att upprätthålla en individbaserad mödra-och förlossningsvård, en välutrustad ambulans och akutvård och en värdig omvårdnad för landets gamla och sköra?

Det känns som om det skulle vara ett simpelt jobb. Det har ju faktiskt fungerat ganska bra. I alla fall nån gång i tiden. Men nu läser man bara om den havererande förlossningsvården, sparbeting i den kommunala hemsjukvården och vårdkriserna, de haglar tätt.

Det finns tydliga uträkningar med befolkningsstatistik som ger en bra hint om hur vården behöver vara riggad när det kommer till antal. Sen får man ju också ta hänsyn till att vården blir betydligt mer högspecialiserad, och den lär ju inte bli mindre avancerad med tiden. Om vi inte bromsar den medicinska utvecklingen det vill säga…för att vi inte har tillräckligt med resurser. Att det inte finns tillräckligt med utbildad personal till vård och omsorg är ju heller ingen nyhet, man får ju helt enkelt ta in i beräkningarna att vi behöver rekrytera ca 225 000 personer till vården innan år 2023. OCH behålla de man lyckas rekrytera genom att förse dem med tillräckligt bra villkor.

Men alla dessa människor som sitter och räknar, borde inte de kunna räkna bättre? För uppenbarligen så går det inte ihop. Eller är det våra styrande politiker som inte förser dem med rätt budget att utgå ifrån?
Vore det inte smartare att räkna ut hur mycket det är som faktiskt BEHÖVS för att bedriva god vård, om det nu är god vård vi vill erbjuda?

Tänk den dagen vi får information om att det finns gott om resurser till vård, skola och omsorg- tillräckligt för att vi ska kunna fortsätta vara stolta över att vi faktiskt har rätt villkor för att erbjuda våra medborgare världens bästa vård; tillräckliga resurser för att ge en säker och trygg vård.

När får vi uppgradera istället för att nedmontera?

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska och barnmorska

Inloggning för redaktörer

rss