Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Känslan av att bli köpt……

by Leave a Comment

När pandemin bröt ut och skakade om världen förväntades alla inom viktiga samhällsfunktioner, kanske framför allt personalen inom vård och omsorg, att rusta upp i frontlinjen mot viruset.

Ingen visste hur allvarligt det skulle komma att bli eller hur svårt sjukdomsförloppet kunde te sig.  Detta faktum till trots stod vi där enade och mötte viruset medan det bredde ut sig och gjorde många medmänniskor svårt sjuka.

Många inom vården blev hastigt flyttade till andra arbetsplatser där man förväntades lära nya uppgifter eller ”damma av” gamla kunskaper för att vårda de som drabbades hårdast och blev svårt sjuka. Veckorna gick alltmedan personalen kämpade hårt, belastningen var hög, tyvärr fanns ingen tid för återhämtning i sikte.

Sommaren närmade sig och personalen såg fram emot semester och vila, då kom beslutet från sjukhusledningen, personalen får inte mer än 3 veckors semester under sommarperioden. Det utlovades en veckas semester under hösten och ekonomisk ersättning för den förskjutna veckan. Känslan som infann sig hos personalen var uppgivenhet, vi var i behov av återhämtningen och den ekonomiska ersättningen var en klen tröst i rådande läge.

Den enorma psykiska påfrestning som varit våran vardag under flera månader innan sommaren äntligen kom går inte att återhämta sig från på endast 3 veckor. Att försöka förmedla känslan av att arbeta under de förhållanden som rådde när det var som mest ansträngt är näst intill omöjligt.
Ofta lämnade man arbetet efter passets slut med en känsla av utmattning som var näst intill förlamande.

Tröttheten visste inga gränser efter att hjärnan gått på högvarv hela tiden för att försöka lära sig om, och förstå sig på, detta nya virus. Nu är hösten här och vi väntar spänt på vad som blir nästa steg i utvecklingen, kommer det en andra våg och hur mycket mer orkar medarbetarna?

Ett som är säkert är att just nu behöver personalen andrum och möjlighet att få ledigt under hösten. Tyvärr ser återhämtningen ut att dröja då situationen med att bemanna arbetspassen är minst sagt ansträngd. Mycket sjukskrivningar leder till att det en hel del dagar är svårt att bemanna arbetspassen från ena skiftet till nästa.

Dessvärre känns det som att våra chefer på avdelningsnivå hela tiden arbetar mot en ”högre makt” som bromsar och har svårt att förstå verkligheten så som vi i verksamheten känner den.
Rädslan nu är att många av våra erfarna medarbetare väljer att se sig om efter annat, sista året har en hel del medarbetare valt att söka sig till andra arbetsplatser eller läsa vidare.

Det är dags för krafttag nu för att inte ytterligare kompetens försvinner ur verksamheten. Akutsjukvården blöder och den stabila grund som våra erfarna medarbetare bidrar med riskerar att rämna om inget görs åt villkor så som arbetstider, löner och möjlighet till betald vidareutbildning.
I dagens samhälle är inte många av oss intresserade att arbeta likt Florence Nightingale, vi kräver bättre villkor där vi känner oss lyssnade på. Vi vill gärna finnas där för våra medmänniskor och brinner för att hjälpa dem i deras svåraste stunder. Vi vill vara där vid allt från förlossningar till en annan människas sista andetag i livet, men vi vill också ha villkor som ger oss möjlighet till en värdefull fritid där vi orkar leva tillsammans med våra familjer och vänner.

Carolina Classon
Ambulanssjuksköterska/Huvudskyddsombud
Universitetssjukhuset i Örebro

Detta år, ett liv…

by Leave a Comment

Ja så känns det. Så konstigt det kan bli så fort. Covid-19 slog till fort och för många ganska mitt i steget mot, ja vadå?! Vi inom sjukvården ställer inte in , vi ställer om. Kollegor fick byta arbetsplats, nya kollegor och ibland även arbetsuppgifter. För några var det stimulerande, självklart och tom nästan roligt att göra något annat och träffa nya kollegor, patientgrupper mm, men vi är olika. För flera är det näst intill förskräckligt med förändringar som man inte känner sig trygg med. Arbetsuppgifter man inte gjort förut och rädslan att göra fel. Inte ha kunskap om eller kollegor som man inte känner och kanske också helt nya arbetstider man inte valt att förändra.

Igår den 17 september, är Internationella patientsäkerhetsdagen där WHO i år har lyft fram de svåra arbetsförhållanden och pressade arbetssituation som Covid-19 inneburit för hälso- och sjukvårdspersonalen. Jag arbetar kliniskt varje sommar  under en vecka på min ordinarie arbetsplats och i år kändes det som jag var där både som operationssjuksköterska men också som styrelseledamot för Vårdförbundet lite extra.

ÅÅÅ vårdförbundet är här, sa de och så kom historier om hur de haft det i vår och försommar. Med arbete under sådana arbetsförhållanden så det var svårt för dom att beskriva det. Med väldigt sjuka patienter på nya avdelningar, med nya kollegor och med nya arbetsuppgifter som endel kände sig inte helt trygga med men tillsammans med vana kollegor av olika professioner gjorde de det, och de gjorde det så bra! Men inte utan ett avtryck hos dom i form av PTSS skulle jag nästan vilja säga. Flera historier var väldigt starka , det beskrevs om hur arbetstider förändrades från ena dagen till några dagar bort. Dagarbete blev nattarbete, operationspersonal blev Covid-IVA personal, nya lokaler där ingen visste var saker var mm mm. Men också många patienter de aldrig glömmer, några som blev bra och tyvärr också några som inte blev det…

Patientsäkerheten är något som alla pratade om! Vårdförbundets professioner vill göra rätt, man vill känna sig trygg i att man gör gott! En kollega som arbetat för hjälporganisationer i krig uppgav att hen kände sig som hen var tillbaka i krigszon. Och det kanske är det som Covid är! Ett slags krig…

Just för tillfället finns det endast några patienter i vår region inlagda på vårdavdelning och ingen på IVA( enl uppdatering på RÖL:s hemsida) men innebär det att kriget är vunnet? Är det vardag nu för våra professioner? Kan det bli vardag?  Jag hoppas att de som arbetat inom Covid vården och känner de behöver det, utnyttjat Vårdförbundets samarbete med Falck healthcare och samtalsstöd. Vissa arbetsplatser hade reflektionstid och erbjöd stödsamtal tidigt under våren men ibland kan behovet komma under tid. Så känner du att du behöver samtalsstöd, ta hjälp via företagshälsovården. Prata med din chef.

Sen kan jag säga att flera som varit kvar i ordinarie arbete sa till mig att de upplevde också viss stress fast på annat sätt än de som var mitt i covid vården. De var färre än vanligt, det kom vikarier till olika platser(ex jag till vårdavdelning 42) som inte var vana.
Kollegor kom tillbaka sen från covid vården med upplevelser de inte förstod riktigt. Man fick även arbeta fler helger och kvällar än vanligt, så slutsatsen är väl att alla inom hälso- och sjukvården har blivit ”drabbade” av covid-19.

Håll ut, håll i och håll avstånd så vinner vi kriget!

Helena Nyrén
Operationssjuksköterska och förtroendevald
Vårdförbundet avd Örebro

Kommer Coronapandemin reformera svensk hälso- och sjukvård?

by Leave a Comment

Är en fortsatt Nära vård det nya normalläget ?

Mer än sju månader har gått sedan det första fallet av covid-19 rapporterades.

Känslan är mycket stark över hur mycket som har förändrats på kort tid – och hur angelägen världen är att lämna sjukdomen bakom sig.

Men faktum är att vi kommer att få leva med covid-19 under lång tid, och det är viktigare än någonsin att börja planera för framtidens hälso – och sjukvård.

En stor del av vården idag bedrivs i kommunala vården i hemsjukvård, vårdboende och korttidsvårds enheter.

I Pandemin så har vi haft ännu högre tryck på patienter när de försämrades både i Covid symtom eller andra symtom så var bedömningen oftast att vård skulle bedrivas i hemmet eller på boendet.

I sociala medier och media skrivits om corona och palliativ vård som fokuserade på att lindra symptom – inte bota. Vi har tagit del av skräckbeskrivningar att beslut baserats på ålder och diagnos och över telefon.

Detta medför en stor etisk stress och orimlig arbetsbörda för våra yrkesgrupper. 

Vi ser att det troligen handlar om vårdplatsbrist, kompetensbrist och resursbrist. 
Min professionella åsikt är att alla ska ha rätt till lika vård på lika villkor. Att vi behöver ha kompetens och resurser för bra vård åt alla, så ser det tyvärr inte ut idag.

Känslan är  utifrån min professions etiska riktlinjer att dessa patienter också borde fått en ärlig chans för tillfrisknade.

Hur kan vi nu använda den nya kunskapen för att ta itu med de utmaningar som hälso – och sjukvården stod inför långt innan Corona pandemin.

Och som nu ytterligare blivit blottlagd i pandemin det som tydligast har visat sig är dock att  den kommunala vården har akuta behov av nya strukturer och mer resurser för att kunna möta den nära vården.

Dessa frågor har jag reflekterat över och inser att kunskapen och svaret har funnits under en lång tid innan pandemins utbrott!

  • SKR och staten har träffade en överenskommelse om att under 2020 vidareutveckla den nära vården. Målet för omställningen till en god och nära vård är att skapa en god, nära och samordnad vård och omsorg som främjar jämlik hälsa.

Vart tog denna viktiga kunskap vägen 2020 är snart slut och det är ett akut behov att börja jobba med den på allvar både på nationell och regional nivå  och det är helt nödvändigt att kommunen blir inbjuden i denna dialog där vården i större utsträckning bedrivs.

Nu befinner vi oss fortfarande mitt i pandemin och den närmaste tiden kommer fortsatt vara mycket ansträngd.

Men så småningom kan vi förhoppningsvis återgå till det nya normala.

  •  Jag är övertygad om att en central del i det arbetet kommer utgå ifrån de stora utvecklingssteg som nu tagits mot Nära vård.

Pandemin har tvingat fram stora förändringar och nya arbetssätt. Nu handlar det om att göra dessa till det ”nya normala” – och sätta patienten först och då är det den Nära vården som behöver ställas om för att kunna möta patienterna där stor del av vården nu bedrivs i hemmen.

Vid pennan Eva Harrysson en förhoppningsfull Distriktsköterska i hemsjukvården.

Något är allvarligt fel när det handlar om att kunna planera och leda vården på ett klokt, säkert och långsiktigt sätt.

by

Efter en synnerligen ovanlig vår så är sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor nu mitt i sin semesterperiod. De senaste månaderna har kantats av hård arbetsbelastning, övertid och etisk stress i ännu högre utsträckning än vanligt. Det är dock ingen nyhet att vårdpersonalens lagstadgade rätt till semester medför ett problem för arbetsgivaren pga en till synes oändlig brist på rätt kompetens. I åratal så har minimal bemanning, neddragen vård och sommarkris varit en återkommande årlig kaotisk repris. Men i år är även den i en klass för sig. Den här sommaren så är det många som inte får fyra veckors sammanhängande ledighet – vad kommer konsekvensen att bli för de som har arbetat under enorm press en längre tid när de sedan inte får tillräckligt med återhämtning?

Belastningen har varit orimlig på många håll i vården redan innan pandemin, och under vårens och den ännu pågående pandemins spår har den blivit desto tyngre. Många har uttryckt en känsla av total utmattning och på flera håll runt om i landet börjar bland annat specialistsjuksköterskor att se sig om efter ett helt annat yrke; ett yrke som inte riskerar deras egen hälsa, som garanterar återhämtning och som ger god löneutveckling, något som dagens arbetsgivare inte lever upp till överhuvudtaget.

När sommaren är över och hösten griper tag om oss, riskerar vi ett stort bakslag. Vi vet inte vad som kommer att hända gällande virusets framfart, men när det handlar om personal som pressats till max under många månaders tid, så är det en ganska enkel sak att förstå att tre veckors sammanhängande semester inte är tillräckligt som återhämtning. Och utan återhämtning riskerar vi både att förlora kompetens, då särskilt de erfarna söker sig bort från slutenvården pga dåliga villkor, och en ökad ohälsa med risk för många sjukskrivningar som följd.  Meningen är att resterande semester ska kunna tas ut under hösten. Men vem vet hur många som är i behov av vård kopplat till Covid-19 då? För att inte tala om alla de patienter som fått stå tillbaka i väntan på undersökning, behandling och rehabilitering som inte har med coronaviruset att göra. Kommer det att finnas rätt kompetens för att ta hand om den enorma vårdkö som fyllts på under våren? Och kommer det att finnas ork hos de som ska hantera det uppdämda vårdbehov som nu finns hos vår befolkning? Risken för att det faktiskt inte ska finnas några marginaler ens till hösten för att personalen ska kunna få ut sin resterande ledighet är överhängande. Och om de får ut den; hur har möjligheten varit för att kippa efter andan under några veckors tid på sommaren och sedan under kanske ytterligare en veckas ledighet flera månader senare?

Ingen kunde förutse pandemins effekter. Men den beredskap som svensk sjukvård har haft de senaste decennierna har inte skapat utrymme för oförutsägbara händelser av någon större dignitet. Den har inte ens varit riggad för en ”vanlig” sommarsemester. Faktum är att många medarbetare inte ens kan få ledigt en helg i januari pga alltför låg bemanning. Något är allvarligt fel när det handlar om att kunna planera och leda vården på ett klokt, säkert och långsiktigt sätt.

I höst kommer det att finnas en stor skuld i form av en arbetsmiljöskuld till personalen och en vårdskuld till vår befolkning Och denna måste betalas tillbaka i form av väsentligt förbättrade arbetsvillkor så att det kan finnas möjlighet för vårdsökande att få rätt vård och behandling i rätt tid. Vi får innerligt hoppas att det tas i åtanke när budgeten läggs för kommande lönerevisioner.  Det verkar ju finnas en hel del pengar för att rädda landets företag. Helt klart en nödvändighet. Men varför finns det aldrig pengar till att rädda vården, tillgodose de vårdsökandes behov och ge de anställda rimliga villkor? Det är hög tid att prioritera vården nu. Det GÅR att förändra och skapa en välfungerande, jämlik och tillgänglig vård. Men det kräver stora investeringar, något som saknas idag.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

Dags att öppna skattkistan!

by

Troligtvis så har ingen undgått diskussionerna om att vården behöver mer resurser. Efter åratal av tjat från alla håll och kanter i vård och omsorg så har nog budskapet sipprat ner in i minsta lilla hålrum: vården är underdimensionerad och de som arbetar där är inte rätt värderade. Tänk att det krävdes en pandemi för att nå den insikten. Men frågan är vad insikten kommer att leda till? Kommer något att förändras när covid-19 ebbat ut?

De insatser som har gjorts inom vården de senaste månaderna har varit näst intill heroiska. För trots att vårdavdelningar och mottagningar haft bristande bemanning och uttröttad personalstyrka under lång tid, så har man lyckats med det som kanske kändes omöjligt för ett halvår sedan.  Men det har också kostat. Och det är de som vårdar som fått stå för en stor del av priset. Och priset är högt. För vem orkar arbeta under sådan press hur länge som helst?

När antalet inläggningar klingar ut behöver vi kunna hämta andan. Men vem ska då hantera det enorma berg av vårdköer, den vårdskuld som nu står och stampar i tröskeln? Den andra delen av priset belalas av de som fått stå tillbaka, som hamnat långt bak i kön, de som inte fått vård i rätt tid.

Vi behöver bli fler. Men det finns inga genvägar. Det går inte att tro att fler utbildningsplatser är lösningen. För att kunna utbilda fler krävs inte bara fler lärare, något som skulle innebära att fler måste lämna den kliniska verksamheten och således dränera vården ännu mer. Det krävs också att det finns erfarna handledare ute på våra sjukhus, i hemsjukvården och på vård- och omsorgsboenden. Annars kan vi inte bedriva utbildning. Men de som är erfarna lämnar vården i en stid ström eftersom de lessnat. En svår ekvation.

Steg nummer ett måste vara att kunna behålla den erfarenhet som finns i vården och att återrekrytera de som lämnat vården pga usla arbetstider, orimlig arbetsbelastning och obefintlig löneutveckling.

NU är det verkligen på tiden att våra beslutsfattare blickar framåt och agerar förnuftigt. Vi kan inte längre lappa och laga när det läcker som ett såll. Gör om och gör rätt!

Det håller inte längre att säga att ”det inte finns pengar”. Det är dags att kavla upp ärmarna, gnugga geniknölarna och öppna stora skattkistan. För det kommer inte att vara gratis.

Vården har gått på högvarv under lång tid. Vi är stolta över de beundransvärda insatser som våra professioner gör. Men vi är också utröttade, less och frustrerade. Det behöver inte vara så här. Det finns lösningar. Vi måste lösa det här nu!

Om inte; hur ska vi då tackla nästa pandemi? Eller ens en vanlig blindtarmsoperation?

Åsa Mörner

Leg barnmorska och leg sjuksköterska

När man jobbar i vården behöver man ingen semester

by

Ingen har väl lyckats undgå att det pågår en kris i vården. I vissa delar av landet är den mer påtaglig än andra, men hela Svea rike är berört och runt om i vår avlånga demokrati, så har vården mobiliserat och gjort sig redo för strid. Konsekvensen för de som arbetar i frontlinjen, dock inte bara de som slåss direkt mot viruset, utan även de som arbetar i andra verksamheter pga bla hög sjukfrånvaro och förändrade rutiner och riktlinjer, är att många känner sig dränerade. Slut som artister, redo att kasta in handduken, checka ut och lägga sig och flämta på sofflocket.

Sorgligt nog så är utmattning en vanligt förekommande åkomma hos legitimerade vårdprofessioner, eftersom de stångats mot en nedåtgående spiral i bemanningstäthet och alltför hög stress under lång tid. I år är det dock ett exceptionellt läge. Det pågår en pandemi som vi inte skådat i modern tid.

Men när den första sommarmånaden gjort sitt intåg så brukar många ändå dra en lättnadens suck. Snart är det dags att gå ner i varv, flexa ut, sparka av sig foppatofflorna och glömma bort alla lösenord och koder till jobbdatorer, journalsystem och dörrar. Det är dags för återhämtning och tid att umgås med familj och vänner, tända grillen och ta sig ett dopp i det blå, putsa på motorcykeln och rulla fram husvagnen.  

Men inte i år.

För den här sommaren, efter vad många upplevt som den tuffaste våren i deras yrkesliv, så kommer semestern att vara betydligt kortare än vanligt för en stor del av landets vårdanställda.

Det har inte bara varit en fysiskt ansträngande period i vården. Många känner sig mentalt urlakade och brottas med etisk stress och en känsla av otillräcklighet. Att se svårt sjuka människor dö, utan möjlighet till att ha en anhörig nära, omgiven av personal iklädda rymddräktsliknande skyddsutrustning, gör ont i hjärta och själ och sätter djupa spår. Behovet av en längre ledighet för att ges en möjlighet att ens försöka koppla bort är otroligt stort hos de som kämpar för att hålla igång vården.

När man jobbar i vården behöver man inte lika mycket ledighet som andra, tycks ledning och politiker resonera. Förstår våra beslutsfattare hur förödande det riskerar att bli? Hur många kommer att krascha in i den berömda väggen när höstrusket sänker sig? Hur många kommer att bli less och byta jobb eller yrke?

Nej, det är ingen som vet det just nu. Men en sak är säker. Beslutsfattare har år ut och år in, ignorerat det faktum att det finns för få sjuksköterskor och barnmorskor pga oattraktiva villkor. De har blundat för att villkoren för biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor inte rimmar med den utbildningsnivå och det ansvar som medföljer legitimationskravet. Ett alldeles vanligt år, helt pandemifritt, så är ledighet en hårdvaluta. Semesterveckorna säljs till högsta bud, allt för att försöka rädda en underdimensionerad vård. Och det är, som sagt, under ett vanligt år. Förstår ni hur det ser ut i år?

För 2020 är inget vanligt år. Det pågår en pandemi. De som arbetar i vården förstår allvaret och gör allt för att hålla uppe det sjunkande vårdskeppet. Och de gör det bra. Men till vilket pris? Och vem kan egentligen lova att all den semester som blir låst till hösten, istället för sommarens ljumma månader då resten av familjen och vännerna har ledigt, går att bevilja? Den vårdskuld som nu hopar sig pga inställda undersökningar och behandlingar är enorm. Och vem vet om det kommer en andra våg av viruset?

Kanske är det först nu som många av våra medborgare insett hur livsviktiga, hur ovärderliga och oersättliga vårdens medarbetare är; att det inte handlar om att bara badda någons panna, vända ett provrör eller trycka på en knapp.  Kanske är det först nu som våra beslutsfattare inser att rätt villkor till vårdens professioner är en investering, både i nuet och för framtiden. För vem vet när nästa pandemi knackar på?

Åsa Mörner

Legitmerad barnmorska, legitimerad sjuksköterska

Riskerar vi ett A- och ett B-lag?

by

Framtidens behov av personal i vården har varit skyhögt sedan en lång tid tillbaka. Runt om i Sverige står arbetsgivare på kö för att snabbt kunna norpa åt sig de nyexaminerade eftertraktade legitimationsyrkena för att kunna fylla i de avgrundsdjupa hålor av kompetensbrist som finns sedan länge på landets vårdinrättningar. Kraven på de nyfärdiga är höga. Man ska kunna hantera avancerad teknisk utrustning, stor arbetsbelastning, svårt sjuka patienter och underbemannade verksamheter, trots slimmade inskolningsrutiner. Men hur väl kan dagens studenter leva upp till den kompetens som krävs av en legitimerad profession?

Sedan månader tillbaka så har våra lärosäten ställt om till distansundervisning. Det är såklart en självklarhet att vi inte ska riskera vare sig individens hälsa eller samhällets resurser. Undantagen handlar såklart om vissa kliniska examinationer samt den verksamhetsförlagda utbildningen på vårdavdelningar, mottagningar och hemsjukvård. .Men hur väl lever den här omställningen av kunskapsinhämtning upp till de krav som finns på ett legitimerat yrke? Hur påverkas patientsäkerheten av att salstentor helt plötsligt förvandlats till hemtentor som studenterna alltså gör hemma vid sin dator, kanske med all kurslitteratur uppslagen och Googles sökfält lättillgängligt?

Under utbildningarnas gång sållas studiesvaga studenter bort, liksom de som kanske inser att just det här yrket inte lämpar sig för dem. Vissa kurser i tex sjuksköterskeprogrammet fungerar ofta som en sorts ”sållning”, exempelvis anatomi och fysiologi samt läkemedelsberäkning. Hur gör man en examination, som i vanliga fall ska skrivas i en tentasal, till en hemtentamen när det handlar om matte och att förklara kroppens funktioner på ett pedagogiskt sätt som motsvarar den svårighetsgrad som tentorna gör i normala fall?

 I den bästa av världar så förekommer såklart inget fuskande. Självklart borde studenterna inse att man måste ha rätt kunskapsnivå för att inte skada människor i sin kommande profession. Men verkligheten är inte så rosenskimrande. Tyvärr syns det i antalet plagiat som lämnas in av studenter. Det syns också tydligt om man jämför hur många som brukar bli underkända i vissa tentor i normala fall jämfört med nu under pågående distansstudier. Helt plötsligt så har nästan alla klarat att få 100% rätt på läkemedelsräkningen när det i vanliga fall är en mycket stor andel som får ett U och tvingas skriva om examinationen.

Kommer det här att innebära att kompetensnivån hos de studenter som genomför sin utbildning under pågående pandemi inte kommer att ha samma kunskapsnivå och kompetens som man får i normala fall och att ett A- och ett B-lag bildas? Vad blir i sådana fall konsekvensen för patienterna?

Samtidigt som många regioner har nedräkning till den dag i början av sommaren då X antal nya yrkeslegitimationer dimper ner i brevlådorna hos ett gäng glada studenter, så kan man fundera över om de nya sjuksköterskorna, biomedicinska analytikerna, läkarna, barnmorskorna och röntgensjuksköterskorna har fått rätt förutsättningar för att uppnå tillräckligt hög kunskapsnivå. Kan vi verkligen garantera att distansstudier ger samma kompetens? Om inte, så måste utbildningarna pausas. Det handlar faktiskt om människors liv och hälsa.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och barnmorska

Är jag dubbelt så gammal?

by

Är jag dubbelt så gammal som dig, sa jag med gapande mun… Är inte det spännande att inom vårt yrke försvinner åldersskillnader till stor del. Jag kommer ihåg när jag började arbeta som undersköterska på det glada 80-talet, då jobbade jag med Irene, som var jättegammal( säkert 50 år) och Gun som var ännu äldre(också runt 50 troligen). Det dröjde ungefär en månad så tänkte ingen av oss på åldersskillnaden. Att jag var 18 år och de kunde varit både mamma och nästan mormor försvann när kollegialiteten kom och gjorde att vi hade en gemensamhet som länkade ihop oss på ett tilltalande sätt. Vi blev ett team!

Nu arbetar jag på avdelning 42 som sjuksköterska, efter 15 år som operationssjuksköterska,(varav 10 som 1:a linjens chef), detta som en del i Covid-19. De skickar personal till ”covidavdelningarna” och jag arbetar ca 1 dag i veckan där, förutom mitt arbete på facklig tid. Då jag inte hade arbetat som sjuksköterska på flera år så behövde jag reaktiveras med utbildning inom läkemedelsmodulen mm så jag gick bredvid en sjuksköterska några pass. Jag måste säga att vad roligt det är med vårt yrke. Vi kan jobba med så mycket olika, från smått till stort, början av livet till slutet… Det som känns extra kul är att det faktiskt inte känns som det är 15 år sedan jag arbetade på vårdavdelning utan kunskapen sitter där någonstans. Sedan att få lära känna nya kollegor är ju också extra kul! Och det var där jag upptäckte igår att de sjuksköterskor jag arbetade med i går var mer än hälften än så gamla som mig. Det är klart jag sett att de var yngre än jag men hälften!!! Hur har jag blivit så gammal? Jag brukade ju vara bland de yngre… Ha ha men inte längre! Men det är också skönt, med erfarenheten kommer tryggheten, det som gör att jag blir inte superstressad av nya saker utan kan luta mig mot erfarenheten jag har.

Men så fint de tagit emot och stöttat mig när jag frågar tusen frågor! Som sjuksköterska sa jag förr att de som inte frågar är de som jag blir orolig för. Alltid bättre att fråga och att ha dialog och diskussioner mellan kollegor är så mycket värt. Hur tänker du om detta? Vad skulle du göra? Jag tänkte så här, tänker jag fel? Men då måste det finnas tid för reflektion också i arbetet.

Jag stortrivs och känner mig så välkommen, så pass att jag faktiskt nominerade avdelning 42 när Vårdförbundet avdelning Örebro efterfrågade årets arbetsplats för sjuksköterskor på Internationella sjuksköterskedagen.  Det är högt i tak för diskussioner och åsikter samt en hjälpsamhet och inkluderande anda. Alla, från undersköterskor, sjuksköterskor och kurator mm sprider en fin anda till mig som ny. Det är mycket värt i denna tid som vi flyttar runt på kompetenser för att få verksamheter att rulla. Nya avdelningar öppnas med en blandning av olika personer och från olika avdelningar med olika specialiteter. Introduceras man ordentligt och får en bra ”inskolning” så känns det tryggare och troligen kommer jag trivas bättre.

Slutligen vill jag tacka alla mina nya arbetskamrater på avdelning 42 för de tagit emot mig så fint och inkluderande! Vi ses snart!

Helena Nyrén
Förtroendevald, avd Örebro, Vårdförbundet
Leg. Sjuksköterska, operationssjuksköterska.

Ett ögonblick på covidmottagningen

by

Klockan är strax innan åtta och en efter en ramlar vi in i fikarummet. Vi som jobbar just idag är en spännande blandning av personal från vitt skilda delar av vården. Några kommer från asyl- och invandrarhälsan, några från psykiatrin, en från arbets- och miljömedicin, jag från ungdomsmottagningen och två barnmorskor som i vanliga fall forskar. Här finns också flera pensionärer som varit ifrån hälso- och sjukvården under kortare eller längre tid. De är såväl personal som tidigare jobbat på hjärtavdelning 63 som en operationssjuköterska. Leder verksamheten gör Eva som till vardags är chef på KTC.

Ingen av oss gör egentligen det vi brukar göra och här krävs ett prestigelöst och flexibelt arbetssätt där vi hjälps åt för att lösa de frågetecken som kommer upp och för att kunna hänga med i de rutiner och förhållningsreglerna som kan förändras flera gånger om dagen.

Just idag har vi fått veta att det från och med idag kommer att vara möjligt att se sitt provsvar via sin personliga 1177-sida, så nu gäller det att vi säger rätt till de vi provtar jämfört med det som gällde så sent som igår.

Vi jobbar i täta team där några agerar koordinatorer och tar emot alla bokningar, några registrerar och några tar prover i två snabbspår.

Idag tar vi de allra flesta prover utomhus och den skyddsutrustning vi använder är visir, förkläde och handskar utöver den vanliga, men kanske lite extra noggranna, basala handhygienen. Jag känner mig trygg med den nivån av skyddsutrustning speciellt med tanke på den typ av vård vi bedriver och att vi dessutom står utomhus. Inom andra delar av vården kan det se helt annorlunda ut.

Redan nu på morgonen har vi 30 patienter inbokade för provtagning. En vanlig dag tar vi cirka 120 tester.

Det är till 99% personal som vi testar här på covidmottagningen och på en presskonferens under tisdagen berättade smittskyddsläkaren Gunlög Rasmussen att ungefär 7% av alla personaltester som görs är positiva.

Vi jobbar i det som ska bli en del av den nybyggda akutmottagning i H-huset på USÖ-området. Lokalerna är inte avsedda för vår verksamhet, men de ställdes snabbt iordning för vår skull och de fungerar väldigt bra för vårt ändamål. När denna pandemi är över kommer denna del av akuten att vara avsedd för patienter som behöver sluss och på det sättet var det tur att den nya akuten inte kommit igång än eftersom att det ju gör att vi kunde få tillgång till dem så här snabbt.

För snabbt har det gått. För en knapp månad sedan var ingenting av detta i gång, jag tror knappt att tanken riktigt fanns ens.

Men så kom direktiven och ledningen på KTC fick i uppdrag att organisera och nu står vi här och har ett väl fungerande flöde.

Regionen ska vara mycket glada och stolta över att de har så kompetenta personer som tillsammans med oss som bemannar mottagningen har lyckats styra upp den här delen av Corona-situationen.

Själv är jag mest imponerad över hur lätt allting fungerar mellan oss som jobbar här. Vi känner knappt varandra, vi jobbar med saker som vi oftast inte gör i vanliga fall, i lokaler som vi inte är vana vid och som inte är avsedda för oss. Men vi gör det förbannat bra.

Är vi då idioter som ställer oss i frontlinjen och tar prover i näsan på folk där vi misstänker covid-19? Nej, vi är professionella yrkesutövare som drar våra strån till stacken.

Tillsammans med alla andra, som sliter på andra håll i vården, gör vi allt för att klara av den här pandemin.

Marcus Folkö Müntzing
Leg. Sjuksköterska

Vi är inga robotar!

by

Efter att ha stångats mot virusinvasionen i vården, med 12-timmarspass, trycksår i ansiktet av skyddsutrustning, evighetslånga arbetsveckor, bristande återhämtning och inställda ledigheter och inte minst, en djup etisk stress under lång tid, så är det många som har nedräkning till sommarsemestern. Att överväga att inte ge de hårt arbetande i vården semester, är såklart en desperat tanke hos våra beslutsfattare som famlar runt i mörkret när det gäller att lösa en akut brist på rätt kompetens och att få till en välfungerande vård även under sommarmånaderna. Men att förverkliga något sådant vore inte bara förödande. Det vore om något, djupt oetiskt och helt utan långsiktigt tänkande.

Hur länge orkar man arbeta i det tempo, med de extra timmar och med den press som många upplever runt om i vården nu? Hur mycket kan vi pressa en redan slimmad och stressad bemanning utan att tippa dem över kanten, utan att bägaren ska rinna över, utan att deras huvuden ska sjunka under vattenytan?

Vi har en kris, en global pandemi som vi inte erfarit tidigare i modern tid. Ett krig som bekämpas med vårdens professioner i frontlinjen. Ett krig där vi vill att så många som möjligt ska överleva. Vården måste bedrivas utifrån extraordinära omständigheter där ett så kallat krislägesavtal kan och i vissa fall, har aktiverats för att kunna bemanna verksamheter som fått fler vårdplatser och kräver mer personal än i normala fall.

Normala fall. Inte ens då är situationen i vården något som borde betraktas som “normalt”. I sådana fall skulle det inte vara ett problem med att lösa bemanningen inför varje sommarsemester. Och det skulle heller inte vara nästintill omöjligt att bli beviljad semester under resten av året heller. Så ser verkligheten ut för många som arbetar inom vården. Och år efter år så har de anställda pusslat, lappat och lagat och vänt ut och in på sig själva för att lösa de brister som uppstått pga en evighetslång ignorans från beslutsfattare. Vi har sålt semesterveckor, avstått från fester och bröllopsinbjudningar och gått miste om dyrbar tid med nära och kära.

Men vårdens medarbetare är inga robotar. Det går inte att bara olja upp muttrar och skruvar, byta batterier eller uppgradera programvaran. Och det går heller inte att betala tillräckligt mycket för att kompensera en förlorad hälsa.

Om vi inte kan erbjuda sjuksköterskor, barnmorskor, läkare, biomedicinska analytiker, undersköterskor, röntgensjuksköterskor och annan vårdpersonal en riktig semester så riskerar vi att en stor grupp blir sjukskrivna. Eller byter yrke.

Det har vi inte råd med.

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska, legitimerad barnmorska