Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Min önskan om en fridsam jul och ett gott 2022

by

Julen står snart för dörren och 2021 är snart till ända. 

Ännu ett år då världens fokus riktats mot hälsa och sjukvård skänker jag min julgåva. Jag hoppas och önskar att det kommande året blir ett friskare år och att de som arbetar inom vården snart får möjlighet att vila ut på riktigt!  Julens önskningar är för många god julmat, spännande julklappar, och skön ledig tid med umgänge med nära och kära.

Men min allra högsta önskan denna jul är att det arbete som under julhelgen kommer att utföras på våra sjukhus, på äldreboenden och i människors hem blir synliggjort och får den status och respekt som det förtjänar. Nu tar alla dessa hjältar sats igen. För oss alla. Och deras jul blir inte som din.

För många av dem blir julhelgen inget avbrott i kampen för liv, mot coronaviruset som nu är på väg att ta ny fart! Kontrasten mot bilden av julen som glädjens högtid blir en helt annan bild i vården. Julen väcker känslor både hos de anställda och hos dem som vi är till för. Och kanske framträder den skillnad som de anställda gör särskilt mycket under julpassen.

Så snälla tomten, se nu till att beslutsfattare och arbetsgivare och samhället öppnar ögonen för det fantastiska jobb som vårdens personal utför.

Finns Tomten? Jag vill ändå tro det ! Men oavsett om tomten finns eller inte så är det inte tomtens jobb att lösa ! Att ge oss högre lön, fler kollegor och kanske några kronor mer i OB.

Det är dags att sluta önska och hög tid att börja förändra !

Eva Harrysson,  leg sjuksköterska, leg Distriktssköterska

Vi struntar i arbetsmiljön och kör på.

by

Vi får information om att spridningen av covid ökar i galopperande fart, många svårt sjuka måste vårdas på sjukhus. Personalen har gått på knäna i ett år och ska nu växla upp och jobba hårdare. Jag ser att många struntar rekommendationer som myndigheterna går ut med.
Oerhört respektlöst mot alla hårt slitande vårdarbetare som förutsätts att jobba mycket mer än 100 %

I mitt uppdrag som huvudskyddsombud pratar jag ett ental gånger om dagen med förtroendevalda om diverse arbetsmiljöproblem där covid är den direkta orsaken till medarbetare flyttas för att bemanna vården av de svårt sjuka covidpatienterna.
Arbetsmiljön för de som blir kvar i den ordinarie arbetsplatsen blir också sämre.

Som lök på laxen utarmar man hemavdelningarna på förtroendevalda vilket gör att övervakaren att arbetsmiljölagen följs inte finns på plats. Det har lett och kommer att leda till att viktiga arbetsmiljöfrågor inte lyfts och arbetas med. Det finns ett otaligt antal exempel beslut utan facklig medverkan lett till att man antingen blir sjukskriven eller säger upp sig.

Den fackliga organisationen bygger på att det finns en förtroendevald på varje arbetsplats, som har dialog med chef och arbetar för att medarbetarna ska må bra på arbetet.

Jag har jobbat en herrans massa år som sjuksköterska i lite olika roller och kan inte säga annat att det är ett fantastiskt yrke, men sista åren känns som vi på golvet kommer längre och längre ifrån besluten. En anledning är just det jag beskrivit ovan och att just samverkan med det så viktiga arbetsmiljöarbetet får en mer underordnad betydelse.

Recept för att få medarbetare att stanna kvar i vården och trivas är:

  1. Ge oss tillbaka möjlighet att påverka beslut och hur besluten ska genomföras
  2. Ta larmen om dålig arbetsmiljö på allvar
  3. Tid för återhämtning. Mina kollegor larmar om det inte blir 4 veckors semester i år heller så orkar man inte arbeta kvar
  4. Din viktigaste roll som chef borde vara att se till att dina medarbetare trivs och tycker det är kul på arbetet
  5. Löneutveckling. Varför finns det färre och färre erfarna kvar i vården?

Är det orimliga krav?
Eller är det ok att vi straffas lönemässigt för att vi arbetar patientnära?
Har regionen pengar för att behålla oss kvar i vården? Svar: Ja. Det har tillförts 50 miljoner från regeringen till RÖL för att lönesatsa på vårdnära yrken under 2021.

Har det jag skrivit med en bitter underton och många frågetecken. Ja, men det är hög tid att ta larmen från medarbetarna på allvar.

Hans Nilsson
Sjuksköterska med en herrans massa års erfarenhet
Huvudskyddsombud och avdelningsstyrelseledamot

Parkera kvasten och ställ in häxcirkeln

by

I år puttrar kitteln hemma och kvasten står parkerad hela Påsken, och förmodligen hela våren. Den tredje vågen sköljer över oss och vårdavdelningarna fylls återigen av svårt sjuka. Kvastlängds avstånd och inställd resa till Blåkulla i år också.

Men den senaste tiden har jag börjat höra uppgivna suckar blandas med himlande ögon och irriterande utrop som; ”Jag är så j-a trött på corona, jag orkar inte mer!”.

Coronatrötta. Är det dessa individer som fortfarande tycker att det är en mänsklig rättighet att åka skidor i Åre och ordna middagsbjudningar? Är det dessa personer som festar i studentkorridorerna och tar med sig hela familjen in på ICA?

Samtidigt som dessa ”coronatrötta” svenskar ignorerar faktum, att vi FORTFARANDE har en pandemi, för att de ”lessnat”, så kämpar någon för sitt liv. En annan dras med långvariga symtom och vill inget hellre än att bli som hen var innan viruset slog till. Och samtidigt som någon säger ”Skit i covid, jag är ju inte sjuk”, så sliter vårdpersonalen dag och natt för att hålla ihop både vården och sig själva. Är det några som ska vara ”coronatrötta” så är det de som arbetar i vården.

Samtidigt som vården har upplevt, och upplever, den tyngsta perioden den upplevt i modern tid, så har lönerevisionerna varit som ett slag i ansiktet för många som jobbar där. Kanske är det droppen, spiken i kistan, bägaren som rann över. Hur många kommer att lämna vården de närmaste åren? När inte ens en pandemi kan få beslutsfattare att begripa hur viktigt det är att erbjuda attraktiva villkor till undervärderade professioner i vården? För även om det kommer att ljusna avseende pandemin, i takt med att allt fler vaccineras, så finns ett snart obestigbart berg av inställda operationer och undersökningar som står och stampar och väntar på sin tur. Människor som lider av långvarig smärta och besvär, människor som fått stå tillbaka när de allra sjukaste fått gå före. Berget har blivit en hel bergskedja. Vem kommer orka jobba kvar i vården? Vem vill ens försöka?

Här kan vi snacka om coronatrött!

Jag är också trött. Trött på folk som tycker sig vara ”coronatrötta”, trots att de lever i ett av de länder i världen som har ”snällast” restriktioner”. Trött på personer som prioriterar sig själva och att fylla sitt nöjeskonto framför att skydda människor från svår sjukdom, komplikationer och död.

Det är nu vi ska hålla ihop. Hålla ihop för att stötta de som fallit offer för viruset, för de som förlorat en nära, för de som kämpar för att bli friska. Och för de som sliter för att hålla ihop vården och samhället.

Även om frustrationen och sorgen över att vi inte kan leva som vi brukar känns tung så måste vi hålla ut. Tillsammans.

När pandemin är över, för den kommer att ta slut, så kan vi festa, boka resor, och umgås tills det står oss upp i halsen. Men inte nu. I år ska vi parkera kvasten, undvika att träffa vännerna i häxcirkeln och strunta i Blåkulla helt och hållet.

Åsa Mörner, legitimerad påskhäxa (samt barnmorska och sjuksköterska)

Coronaskidor i pandemifjällen

by

För många förknippas jul- och nyårshelgen med att packa bilen full och bege sig till Sälen, Idre eller Åre. Andra har det som tradition att kasta sig ut i backarna eller skida ut i spåren under sportlovet.

Men det är inte som vanligt i år. Inte under 2021 heller, åtminstone inte första halvan av året (sedan kan vi hoppas att vi kan leva mer ”normalt”, men det vet vi inte än). Och vi vill inte att ökad smittspridning, ytterligare överbelastad sjukvård och ännu fler döda ska ingå i vår fina fjällsemestertradition, eller hur?

Ortopedöverläkaren Lars Korsnes är orolig för att intensivvårdsplatserna inte räcker till när skidturisterna invaderar Åre; ”Vi är på bristningsgränsen”. Men i Åre ringlar sig liftköerna långa och det är nu lika många besökare som ett vanligt år.

Erika Sundberg är sjuksköterska i Åre och säger: ”Tänk på konsekvenserna om du åker hit som turist, det är hårt tryck hos oss i Åre och pressad situation på sjukhuset i Östersund.”

Kom inte hit! Det är ett citat av  Anders Nystedt, smittskyddsläkare på region Norrbotten.

Vårdförbundet avd Dalarna vädjar till människor attt de ska avstå att resa till deras region.

”Inte i min vildaste fantasi tänkte jag att någon skulle resa eller att fjällen skulle öppna upp då det är så många ställen – som Österrike – som stängt ner,” säger Marion Vaeggemose som är Vårdförbundets ordförande i Dalarna.

Du kanske tänker att du ”bara ska vara i er stuga” ”att ni inte ska gå på restaurang” så det ”är nog ingen fara”? Men har du då tänkt på att ni alltså ska köra bil, kanske på hala vägar med tät trafik, stanna längs vägen för att gå in på mackar och butiker, köa i skidliften och ”bara köpa en liter mjölk i den lilla lokala närbutiken”?

Ju fler människor som ger sig ut på vägarna, desto större risk för trafikolyckor. Ju fler personer som går in på mackar, vägkrogar, butiker och står i liftkö, desto större risk för smittspridning. Ju fler personer som kastar sig nedför backen, desto fler brutna ben, krossade armbågar och inre blödningar. Och ju fler personer som struttar runt på gatorna runt om i våra skidorter, desto fler halkolyckor.

Vården är mer eller mindre dränkt av covidsjuka människor. De som arbetar i vården är utmattade och orkar snart inte längre. Men du bara måste åka skidor, även under en pandemi? Hur ska de hinna med ditt barns armfraktur som uppstod i pulkabacken? Hur ska de klara av den svåra frontalkrocken med flera svårt skadade? Hur ska de kunna ge dig och din familj vård om ni blir akut sjuka eller skadade?

Tycker du att det är värt att riskera en ökad smittspridning i samhället, bara för att få komma iväg en stund ”som ni brukar”?

Vården är redan pressad till max.

Ja, skidanläggningarna är öppna. Men det betyder inte att du måste åka dit mitt under en brinnande pandemi. Tycker du verkligen att det är lämpligt om du tänker efter ordentligt?

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Helt orimlig arbetsbelastning

by

Idag är dagen jag längtat efter. Då jag ska bo i sviten på plaza i Karlstad med tjejerna. Men när jag ser sängen vill jag mest lägga mig ner och gråta i kudden. Normalt är vi 2 ssk och 2 arbetsterapeuter på mitt jobb, och 1 ssk på samordningstelefonen. Nu är det jag och en arbetsterapeut som gör så gott hon kan men hon är van att jobba mot vårdboende och är inte inne i alla våra system. Ca 25 ingående samtal in varje dag och 15 som jag ringer ut gör att de sista veckornas belastning varit tung. Och så har jag fått en släng borrelia.

Men tog mig i kragen och ryckte upp mig och det blev en fin kväll med tjejerna ,  god mat och fina samtal.

Fick sjukskriva mig veckan efter, då bemanningen skulle vara den samma och jag kände oro då jag vaknade på nätterna och trodde jag skulle besvara telefonsamtal. Jag kände också att jag började tappa ord och fått svårt med fokus.

Men efter en vecka med skogspromenader, tystnad och många timmars meditation varje dag är jag tillbaka på jobbet och känner att jag den här gången tog ansvar för stressen i tid. Nu är mina fantastiska kollegor på plats och livet är gott.

Anne
Sjuksköterska i hemsjukvården

Var utlandsresan värt det?

by

Känner att jag gång på gång blir förundrad men även mycket provocerad av hur vi människor fungerar…

När Greta Thunberg fick oss att öppna upp ögonen och bli mer klimatsmarta tänkte jag iallafall i mitt stilla sinne att nu borde väl ändå vårt flygande och resande minska. För om inte våra barn och barnbarns framtid på vår planet skulle få oss att tänka till så vad skulle då få oss att förändra våra vanor och vårt beteende.

Så kom Covid-19 pandemin och vårt flygande och resande avtog då världen höll andan. Direkt såg man positiva effekter på vår miljö. Vi inom sjukvården hade och har vår största utmaning i vår generation, att bekämpa det nya Coronaviruset samtidigt som vi skulle och ska hålla huvudet över vattenytan.
Svenska folket och övriga världen hyllade oss som hjältar. De lyssnade på myndigheternas råd för att se till att vi höll en jämn kurva så att inte sjukvården skulle bli överbelastade. Social distans och noggrann handhygien gick som vårt mantra.

Sjukvårdpersonalen offrade sig själva i form av att jobba övertid, jobba timmar i outhärdlig skyddsutrustning, knappt träffa sin familj och många beskrev att de var slitna, trötta och psykiskt utmattade när de mött viruset öga mot öga. När vårsolen började titta fram och folk började ta sig ut på serveringar och restauranger delade sjukvårdspersonal inlägg efter inlägg via sociala medier. Detta i hopp om att det svenska folket skulle förstå vad som kunde hända om man blev drabbad av detta virus, med uppmaning att vi skulle fortsätta att hålla ut och hålla i.

Den trötta och utmattade sjukvårdspersonalen fick sedan veta att de troligtvis inte ens skulle få ut sina fyra sammanhängande semesterveckor som de så längtat efter och var mer än välbehövliga.

Men vad händer då, jo då kommer sommaren och det verkar som om allt fler och fler verkar tro att Covid-19 försvunnit. Lusten och egoismen är så stor så nu bokas flygresor hej vilt. Inte nog med att man är beredd att medveten belasta den egna sjukvården utan man tycker att det även är helt okej att belasta andra länders sjukvård.

Är det okej att dessa hjältar som hyllades i våras inte får ut sin semester för att vi tycker det är viktigare med en resa till solen? Snälla någon förklara för mig hur man tänker?
Jag ser instastories där man flyger, går på beachen, besöker restauranger men man har munskydd. Rättfärdigar det beteendet? Jag fattar inte! Var tog solidariteten vägen? Och vart ser jag i pressen att man talar om att hjältarna som hyllades för några månader sen inte fick ut hela sin sommarsemester? Inte ens en pandemi verkar kunna få människor att stanna upp och tänka till.

Jag känner mig bara så provocerad. Nu är det nästan viktigare än någonsin att vi tar ansvar och spelar våra kort rätt. För vem ska annars stå vid din sida när du tillslut behöver din sjukvård?

#stayathomeforus

#wegotoworkforyou

Anna Glader
Leg. Sjuksköterska, Barnsjuksköterska
Förtroendevald avdelning Örebro

Dags att öppna skattkistan!

by

Troligtvis så har ingen undgått diskussionerna om att vården behöver mer resurser. Efter åratal av tjat från alla håll och kanter i vård och omsorg så har nog budskapet sipprat ner in i minsta lilla hålrum: vården är underdimensionerad och de som arbetar där är inte rätt värderade. Tänk att det krävdes en pandemi för att nå den insikten. Men frågan är vad insikten kommer att leda till? Kommer något att förändras när covid-19 ebbat ut?

De insatser som har gjorts inom vården de senaste månaderna har varit näst intill heroiska. För trots att vårdavdelningar och mottagningar haft bristande bemanning och uttröttad personalstyrka under lång tid, så har man lyckats med det som kanske kändes omöjligt för ett halvår sedan.  Men det har också kostat. Och det är de som vårdar som fått stå för en stor del av priset. Och priset är högt. För vem orkar arbeta under sådan press hur länge som helst?

När antalet inläggningar klingar ut behöver vi kunna hämta andan. Men vem ska då hantera det enorma berg av vårdköer, den vårdskuld som nu står och stampar i tröskeln? Den andra delen av priset belalas av de som fått stå tillbaka, som hamnat långt bak i kön, de som inte fått vård i rätt tid.

Vi behöver bli fler. Men det finns inga genvägar. Det går inte att tro att fler utbildningsplatser är lösningen. För att kunna utbilda fler krävs inte bara fler lärare, något som skulle innebära att fler måste lämna den kliniska verksamheten och således dränera vården ännu mer. Det krävs också att det finns erfarna handledare ute på våra sjukhus, i hemsjukvården och på vård- och omsorgsboenden. Annars kan vi inte bedriva utbildning. Men de som är erfarna lämnar vården i en stid ström eftersom de lessnat. En svår ekvation.

Steg nummer ett måste vara att kunna behålla den erfarenhet som finns i vården och att återrekrytera de som lämnat vården pga usla arbetstider, orimlig arbetsbelastning och obefintlig löneutveckling.

NU är det verkligen på tiden att våra beslutsfattare blickar framåt och agerar förnuftigt. Vi kan inte längre lappa och laga när det läcker som ett såll. Gör om och gör rätt!

Det håller inte längre att säga att ”det inte finns pengar”. Det är dags att kavla upp ärmarna, gnugga geniknölarna och öppna stora skattkistan. För det kommer inte att vara gratis.

Vården har gått på högvarv under lång tid. Vi är stolta över de beundransvärda insatser som våra professioner gör. Men vi är också utröttade, less och frustrerade. Det behöver inte vara så här. Det finns lösningar. Vi måste lösa det här nu!

Om inte; hur ska vi då tackla nästa pandemi? Eller ens en vanlig blindtarmsoperation?

Åsa Mörner

Leg barnmorska och leg sjuksköterska

Försiktightesprinciper måste råda!

by

Sverige sticker ut när det gäller hantering av COVID-19 och den pandemi som härjar över hela vår planet. Vad som är rätt eller fel lär tiden utvisa. Ingen sitter med facit. Även när det gäller skyddsutrustning så har Sverige anammat en mer ”avslappnad” inställning. Men där borde det finnas ett facit.  Frågan är om vi använder oss av det?

WHO har riktlinjer för vilken skyddsutrustning som behövs när man ska arbeta med patienter som bär på, eller som misstänks bära på COVID-19. De riktlinjerna ser inte likadana ut som de våra regioner och kommuner har. Motiveringen är ”att man fått ny kunskap om viruset”.

Jag bara undrar om det inte finns samma kunskap i andra länder? Nu ligger dessutom flera läkare och sjuksköterskor här hemma i Sverige svårt sjuka i COVID-19 och får intensivvård. Troligtvis har de smittats genom sina arbeten i vården.

Det känns också mycket märkligt att de ändrade rekommendationerna i vårt land, skedde ungefär samtidigt som lagret av skyddsutrustning började sina…

Om ny kunskap finns om viruset och kunskapen visar på att skyddsutrustningen inte behöver innefatta exempelvis munskydd och långa skyddande ärmar måste de vetenskapliga studier som konstaterat detta kunna presenteras. Så; var är de?  

Vården är hårt belastad men troligtvis är vi inte i närheten av en topp. Om den redan slimmade bemanningen ska kunna hantera den eventuella anstormning av virushärjade medborgare, så krävs att de som arbetar i vård och omsorg är friska och inte riskerar vare sig sitt eget eller sina anhörigas hälsa och liv. Vi borde låta försiktighetsprinciper råda!

Det krävs tydliga svar på varför det ges olika bud om vilket skydd som krävs för att kunna arbeta säkert under pågående pandemi. Ge oss de svaren nu! Vi ska inte behöva vara rädda när vi går till jobbet!

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Krispaketet till vården borde prioriterats för längesen

by

Det är kris. Och nu menar jag inte den evighetslånga ”normala” vårdkris som vården befunnit sig i det senaste decenniet. Jag menar en REJÄL kris, precis som i resten av världen. Det fattas skyddsutrustning, vårdpersonal och tillräckligt med vårdplatser och i dagsläget måste vi förbereda oss för en situation som Sverige och världen aldrig tidigare befunnit sig i.

I kristider måste man tänka annorlunda. Många företag får det tufft att överleva när människor isolerar sig pga virusinvasionen i vårt samhälle och risken för masskonkurser är överhängande. Krispaketet från staten innehåller 300 miljarder kronor som ska rädda svenska företag och 500 miljarder till bankväsendet. Om det är tillräckligt är det ingen som vet.

Det finns gott om pengar i statskassan, har vi fått höra de senaste veckorna. Vilken tur.

Vårdens krispaket är inte i närheten av summorna som läggs på svenska företag och banker.

Det är väl kanske inte läge att klaga nu, men den välfyllda statskassan och krispaketet till landets företag får mig att fundera över alla de larmrapporter om mängder med brister i svensk vård och omsorg som vi i vården larmat om under många år. Larm om den enorma bristen på resurser och på den totala omöjligheten att förbättra villkoren för de vårdanställda så att bemanningen ska kunna hamna på rätt nivå. Larm om brist på utbildad personal. Hur många gånger har vi inte fått höra att ”det finns inga pengar”?

Det går förmodligen inte att förbereda sig tillräckligt för en sådan kris som det elaka viruset COVID-19 har lett till. Men om utgångsläget hade varit bättre så hade vi inte behövt sjunka så långt ner i kvicksanden. Om vi hade haft tillräckligt många specialistsjuksköterskor som kunde arbeta på intensiven, biomedicinska analytiker som kunde analysera prover och röntgensjuksköterskor som kunde bemanna alla röntgenavdelningar 24/7, barnmorskor som kunde arbeta med smittbärande gravida och födande. Om vi hade haft hängslen och livrem och sett till att ett lager med skyddsutrustning och läkemedel hade funnits tillgängligt. Om vi hade byggt ut sjukvården i den takt befolkningen och dess vård-och omsorgsbehov hade ökat.

Det kommer att bli en stor ökning av antalet svårt sjuka i COVID-19. Ingen vet exakt hur många eller när, men det kommer att ske.

Tydligen går det att trolla fram fler intensivvårdsplatser än de drygt 500 som normalt finns i hela landet. Men vem ska arbeta där när vi inte ens har tillräckligt med bemanning för det antal platser som finns nu?

”Det får inte ta längre än några veckor” säger man från myndigheter när det gäller att ”snabbutbilda” för att få tillräckligt många som kan arbeta inom intensivvården. I normala fall tar det 4 år att bli specialistsjuksköterska inom intensivvård och inskolningstiderna som ny är långa. Vad blir konsekvensen av att snabbutbilda? Kommer den snabbutbildade personalstyrkan att mäkta med det enorma tryck som myndigheterna förväntar sig inom de kommande veckorna, månaderna och vem vet hur länge?

 Jag skulle gärna vilja veta var alla miljarder är som borde satsas på alla de som arbetar inom den krisdrabbade vården, som arbetar med risk för sitt liv och sin hälsa, dag och natt, för att vi ska klara av den fruktansvärda kris som drabbat oss alla.

Jag undrar varför man inte agerat i tid och faktiskt lyssnat på alla varningar om att vården är underdimensionerad till och med för att vara en vanlig fredag i mars.

Krispaketet till vården borde prioriterats långt innan corona drabbade vårt samhälle.

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska och barnmorska

Vården klarar knappt av en vanlig Vabruari. Hur rustade är vi för en pandemi eller en katastrof?

by

Det är kaos på flera av vårt lands sjukhus. På Södersjukhuset beskriver personalen att det ligger patienter och skriker av smärta och matsalen används som sjukhussal. Och det är bara en alldeles vanlig vabruari. Vad händer om en större katastrof sker? Eller en pandemi?

Vården har svårt att hantera vad som borde ses som normalt. Anledningen är en underdimensionerad och felprioriterad vårdbudget sedan decennier tillbaka, vilket gett alltför få vårdplatser och otillräckligt med utbildad vårdpersonal i förhållande till befolkningens behov. Trafikolyckor, bröstsmärtor, säsongsinfluensa och kräksjuka tillhör det vanliga utbudet på en akutmottagning. Det är också normalt med toppar och dalar när det handlar om hur stort söktryck vården har. Men idag tycks, vad som borde vara normala toppar, bli alltfler. Och dessutom finns inte ens resurser för att vården ska kunna hantera en ”normal” februarikväll inom akutsjukvården.

Det finns inga marginaler. Det är otillräckligt bemannat. Det är fullt. Det är kaos.

Och då har vi inte ens nämnt hur vården skulle hantera en katastrof, tex en flygkrasch, en större brand eller en terroristattack. Medierna svämmar över om Coronavirusets framfart genom världen. Vad skulle hända om (eller ska vi säga när?) coronaviruset får fäste i den svenska myllan?

Ett av de största hoten mot folkhälsan är antibiotikaresistens. Hur kommer vården klara av att hantera patienter, som tidigare fått ett recept via primärvården, men som i framtiden kräver sjukhusvård för att eventuellt få bukt med vad vi tidigare ansåg som banala infektioner? Antalet fall av antibiotikaresistens i Sverige idag är mellan 15000–16000 per år. År 2030 beräknas det vara ca 32 000 fall och år 2050 över 70 000 fall per år. Hur ska vården klara av det?

Planering och finansiering av vården är inte bara kortsiktig. Den ter sig också vara faktaresistent. Det kostar att bedriva trygg och säker vård och det kostar att vara en attraktiv arbetsgivare. Men istället för att investera vården med rätt anställningsvillkor och tillräckligt med vårdplatser, så tycks våra beslutsfattares kalkyler bygga på luftslott.

Men det finns lösningar och en gigantisk expertpanel som kan guida rätt våra politiker i budgetsörjan. Experterna är våra sjuksköterskor, läkare, barnmorskor, undersköterskor…alla de som faktiskt vet var bristerna finns och vad som krävs för att täppa igen hålen och bygga upp en välfungerande vård som är rustad för framtidens utmaningar.

När tänker ni börja lyssna på oss?

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, leg barnmorska