Örebrobloggen

  • Om Vårdförbundet
  • Om bloggen
    • Kommentarspolicy
  • Vårdförbundetbloggen
Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Ett barn är fött

24 december, 2021 by Åsa Mörner

Snön ligger tung över vidsträckta skogar och i solljuset gnistrar iskristallerna likt ett hav av diamanter. Maria smeker över sin mage och viskar ömsint till barnet, som ger en hård puff tillbaka. Det har varit ganska stilla i magen de senaste timmarna och barnets huvud ligger fastkilat som ett tungt bowlingklot i Marias bäcken. Det har varit en molande mensvärk under i princip hela dagen och en envis dov ryggsmärta har gjort sig påmind konstant de senaste timmarna. Maria försöker att behålla lugnet. Hon och hennes sambo Josefin har läst mycket om endorfinernas påverkan på förlossningsförloppet och hur viktigt det är att skapa lugn och ro för att få en skjuts av hormonet i kroppen. Men just nu undrar Maria var det där sabla endorfinet håller hus.

Oron stiger i kroppen när Maria ser den svaga vintersolen sänka sig i horisonten efter ett kort besök långt ner på himlen. Hon sneglar på Josefin som håller krampaktigt runt ratten och ser sammanbiten ut.

Sedan ytterligare en förlossningsklinik stängt ner så är avståndet till närmaste sjukhus olidligt långt. Josefin ringde till förlossningen så fort Maria nämnde ordet ”ömt” för fyra timmar sedan. Barnmorskan förklarade att det nog var långt kvar till aktiv förlossning men att det var lika bra att de kom in eftersom de har så pass långt dit. Mycket skulle styras upp innan Josefin och Maria väl satt i bilen på väg på ödsliga, isiga vägar. Hunden Sture skulle baxas iväg till grannen tillsammans med korg, hundmat och favoritleksaken och Lily, Josefins treåriga dotter från ett tidigare förhållande skulle hämtas av morfar, som hade svårt att få igång sin bil i den bitande kylan. Dessutom ska alla julklappar packas in i morfars bil så att Lily kan få öppna sina klappar på eftermiddagen.

Maria tittar på temperaturmätaren: minus 24 grader.

”Tur att hjärtat är varmt” skrattar Maria medan hon smeker Josefin över hennes ena lår. Josefin skrattar till lite nervöst och ler mot sin käresta. Men hon ser allt annat än glad ut.

Mil efter mil rullar bilen på, förbi till synes oändliga skogar. Mörkret tycks nästan pressa sig in innanför bilfönstret. Snöfallet börjar tillta. Fast Josefin helst skulle vilja trycka gasen i botten och maxa bilens hastighet, så inser hon att hon måste sänka farten ytterligare.

Maria stönar till och kvider av en intensiv, aldrig tidigare upplevd smärta och kramar hårt om Josefins lår. Josefin flämtar till och tappar för en stund kontrollen över bilen och kör över i mötande körfält. Som tur är har inte en bil synts till på två timmar. Snön yr allt tätare och sikten är i princip obefintlig när strålkastarljuset träffar snöflingorna som faller i stora mängder mot bilens framruta.

Plötsligt syns en mörk skugga framför bilen. ”Älg!” utbrister Josefin samtidigt som hon gör allt för att manövrera bilen på den hala vägen i det ymniga snöfallet. Bilen far fram och tillbaka en stund för att sedan styra mot vägkanten, där höga snövallar finns upplogade.

På något vis landar bilen grensle över snövallen och bortsett från några hysteriska minuter i bilen så kan konstateras är både Maria och Josefin oskadda.

Josefin hör något som påminner om något sorts primalskrik, något som för tankarna till en annan tidsålder, långt före modern tid.

Det är Maria. Men ändå inte. För Josefin känner inte igen hennes röst alls.

”Jag tror att bebisen kommer snart! Jag orkar inte mer”, skriker Maria med den främmande rösten.

Josefin fumlar med sin mobil och trycker in 112 på displayen.

Tiden tycks stå stilla. Kylan letar sig snabbt in i bilen och hur Josefin än försöker så går det inte att rubba bilen. Och det kommer att ta lång tid innan ambulansen är på plats.

”Måste man bo i en stad för att få komma till en barnmorska”, muttrar Josefin medan hon baddar Marias svettiga panna. Fast det verkar ju svårt där också, födande verkar ju skyfflas runt överallt för att få en plats att föda på, tänker Josefin.

Förutom Marias tunga andhämtning är det en bedövande tystnad.

Men så hörs ett märkligt ljud närma sig.

Stäng av den sabla bjällerklangsmusiken! Utbrister Maria.

Det är svårt att se i mörkret och snöfallet, men…”är det inte ett hästekipage som närmar sig?”, tänker Josefin.

Bjällerljudet kommer allt närmare och jämsides med den nästintill snötäckta bilen stannar en släde. Det är inga hästar som drar. Det är renar.

Josefin kämpar en stund med att få upp bildörren och vinglar ut i snödrivan.

”Nästan komiskt, är det jultomten”, säger Josefin chockat när hon ser den pälsbeklädda personen kliva ner från släden.

Ett skrockande skratt hörs ”Det skulle väl vara tomtemor i så fall” En gammal dam med en stor blå toppluva och lovikavantar kliver fram mot Josefin och den lätt kantrade bilen. Marias röst hörs inifrån bilen ”Har ambulansen slädar nu också?”

Den blåluvade damen hjälper Maria ut ur bilen och upp i den bjällerklädda släden. Vi måste få in er i värmen, säger hon och kniper ihop sitt av åren fårade ansikte.

Renarna far fram i en otrolig fart, alltmedan bjällrorna plingar i takt och efter en stund skymtar en liten röd stuga mellan granarna. Maria kan knappt gå när Josefin och den till åren komna gumman stöttar henne på väg in i stugvärmen.

Inne i stugan är det varmt och en lugnande doft av barr, kryddor och vedeldning letar sig in i näsborrarna på Josefin och Maria. Och trots att Marias värkar kommer allt tätare och tätare, så upplevs ett obeskrivligt lugn hos dem alla.

Den skrynkliga gumman, som tagit av sig toppluvan och blottat ett nästintill bländande vitt, långt hår, rör sig snabbt i rummet och plockar fram det ena efter det andra.

”Sätt dig bredvid din käresta”, uppmanar hon Josefin. Josefin gör som hon blir tillsagd och slår sig ner på ett pälsskinn på golvet bredvid Maria. Maria halvsitter på en hög av plädar, pälsar och kuddar. Hon ser koncentrerad ut och utstrålar samtidigt ett lugn. Två svarta katter parkerar sig runt Maria och börjar genast att spinna och en lurvig hund av odefinierbar ras vankar vakande runt de blivande föräldrarna. Maria blundar och nynnar fram en melodi samtidigt som hon krystar. Josefin sneglar ut genom den frostiga rutan och ser att de fem renarna som drog släden tryckt sina mjuka mular mot glaset och sakta tinar upp rutan med sina varma andedräkter.

Gummans flinka händer leder fram barnet medan Maria använder alla sina krafter. Josefin stryker bort svettpärlorna i både gummans och Marias panna och har fått sällskap av ytterligare en katt som också spinner högt.

Tid och rum tycks försvinna och en milt ljus från brasans sken och de tända ljusen i stugans alla hörn ger ett förtrollande sken över dem alla.

”Ett barn är fött!” förkunnar gumman, som håller upp det lilla barnet över de nyblivna föräldrarna. Tårarna rinner på dem alla tre och det lilla barnet ger till ett högt skrik som förmodligen hörs långväga.

En stjärnklar himmel lyser upp vintermörkret och ett betagande vackert norrsken sprider sitt magiska ljus över den lilla snötäckta stugan.

Juldagen är kommen.

Åsa Mörner, barnmorska och sagoberättare

Maria, Josefin och deras barn hade tur att stöta på den kloka gumman i vildmarken. Men det ska inte behöva krävas tur för att få en trygg och lugn förlossning. Den dagen våra beslutsfattare vill lyssna och faktiskt agera på det vi barnmorskor kan och vet, så kommer det finnas betydligt fler vårdmodeller och vårdmiljöer som möjliggör ett säkert födande oavsett var du bor i landet och med utgång i vad den födande kan och vill med sin egen förlossning och sitt väntade barn. Det skulle vara en riktigt fin julklapp!

Dela vidare:

  • Facebook
  • Twitter
  • E-post
  • Mer
  • Tumblr
  • Pinterest
  • Reddit
  • LinkedIn

Filed Under: Bloggkalender, Information, julblogg Tagged With: Bloggkalender, Förlossning, Jul, julsaga, vinter

Sten-Kalles julsaga

19 december, 2021 by Åsa Mörner

Den dumsnåle Sten-Kalle von Roos hasade runt i de trasiga tofflorna i det pampiga palatset som var hans överdådiga bostad, medan snön yrde utanför de blyinfattade fönstrena. Ja, byggnaden må vara tjusig, stora vackra salar, exklusiva möbler och dyr konst på väggarna. Men palatset ekar ödsligt tomt.

Sten-Kalle, som kallas just Sten-Kalle för hans stenhårda förmåga att förhandla villkorslöst och alltid vinna, oavsett konsekvenserna, sparkade tjurigt av sig de trasiga tofflorna och kröp ner i sin himmelssäng. ”Jul, vad ska det vara bra för?” muttrade Sten-Kalle medan han fluffade kudden och tog en sipp ur vattenglaset som stod på nattduksbordet.

”Jul innebär bara en massa extra kostnader! Folk ska tydligen ha mer betalt bara för att de måste arbeta över jul och nyårshelgerna, och dessutom förväntar de sig nån sorts JULGÅVA av sin chef, dvs JAG”

Sten-Kalle sätter vattnet i vrångstrupen och sätter sig tvärt upp i sängen i en våldsam hostattack.

”Jävla juljävel!”

Väl medveten om att tankarna kring julens förfärligheter troligtvis kommer att förstöra en god natts sömn, tar Sten-Kalle fram sin kassabok för att inventera intäkter och utgifter. Plussaldot får honom alltid att somna gott. ”Det har varit ett bra år, inga större löneökningar till de trofasta eller storsatsningar på nyanställningar” Tankarna dröjer dock kvar vid ett osannolikt möte som Sten-Kalle råkat på tidigare under dagen. En före detta kollega, Sara-Klara Rindberg, hade uppenbarat sig, likt en vålnad, för Sten-Kalle. Sara-Klara, som varit död sedan en kortare tid tillbaka, stod framför Sten-Kalle, där han slumrat till i sin fåtölj och talade med bruten stämma:

”Sten-Kalle! Du måste lyssna på mig, jag har kommit för att varna dig! Du kommer att besökas av tre andar som ska visa dig konsekvenserna av hur du hanterar dina anställda, annars kommer ditt öde att bli som mitt!”

Sten-Kalle lyssnade storögt på Sara-Klara, som var klädd i en solkig särk med långa kedjor runt sin kropp. Lika snabbt som hon uppenbarat sig, så var Sara-Klara borta. Sten-Kalle gnuggade sig i ögonen och fräste högt:

”Nej, nu har jag börjat hallucinera, kanske dags att boka ett besök hos min privata doktor!”

Precis som alla kvällar i december, när frustrationen kring människors önskan om julefrid och familjekära sammankomster plågade den gamle mannen, så somnade Sten-Kalle gott efter att ha bläddrat en stund bland räkenskaperna.

Kvällstimmarna går över till en månklar natt. Med ett ryck vaknar Sten-Kalle von Roos av att någon står vid fotänden av hans paranta säng.

”Sten-Kalle, jag har kommit för att visa dig något”.

Figuren vid sängen håller fram en blek hand som Sten-Kalle, av någon osalig anledning, greppar tag om. Handen är iskall, och när Sten-Kalle närmar sig figuren ser han att det inte är en mänsklig individ.

”Du är en av andarna!” utbrister Sten-Kalle.
”Jag är den första av tre andar”, säger varelsen

Sten-Kalle förflyttas på ett obeskrivligt sätt, svävandes genom stadens torg och gator, fram till förlossningsavdelningen som ligger på sjukhuset mitt i staden, långt bort från byarna på landet där många familjer bor. Sten-Kalle leds in genom korridorerna och fram till personalrummet. Det är ett av Sten-Kalles sjukhus. En sjukhusklädd kvinna sitter i soffan med en tom blick. Plötsligt börjar anden att tala.

”Det här är Sanna. Sanna är barnmorska här på förlossningen sedan några år tillbaka. Hon är mycket duktig på sitt arbete och har alltid drömt om att bli barnmorska. Men tyvärr så har Sanna blivit sjuk av sitt arbete. Hon har arbetat treskift sedan hon anställdes och har inte hunnit återhämtat sig mellan arbetspassen så nu har hon drabbats av en utmattningsdepression. Sanna kommer inte att jobba på länge efter den här natten. Kanske aldrig mer. Tre av Sannas kollegor kommer att möta samma öde inom den närmaste månaden, en av dem får dessutom bröstcancer. Det kommer att vara så få barnmorskor kvar på sjukhuset så kvinnor kommer att hänvisas till att föda hemma med stöd av eventuella familjemedlemmar inom en snar framtid”

Sten-Kalle, som inte hunnit få på sig sina trasiga tofflor, svär över det kalla golvet och utbrister; ”Vi kan ju inte stänga på natten, det är väl bara att jobba på. Hon visste väl vilket yrke hon utbildade sig till!” Sten-Kalle ser den tomma blicken på Sanna och ryser, för ett ögonblick, till. ”Föda barn har kvinnor gjort i alla tider…”

Utan att veta hur, vaknar Sten-Kalle i sin himmelssäng morgonen därpå, och dagen passerar som vanligt, dock med en obeskrivlig känsla av barn som föds på stampade jordgolv och kvinnor som förblöder… Sten-Kalle tror att de konstiga tankarna kan bero på stress.

Dag blir till kväll. Med räkenskapsboken på bröstet somnar Sten-Kalle och snarkar gott när han åter väcks av en annan ande vid fotänden av hans säng.

I ett nafs så är Sten-Kalle och anden flyttade till stadens sjukhus. De svävar in på onkologavdelningen och in i ett av patientrummen. I rummet ligger en man nedbäddad i sängen och det som Kalle misstänker vara hans familj, sitter runt omkring honom. En sjuksköterska kopplar ett dropp och stryker mannen ömt över armen. Sten-Kalle ser att alla omkring mannen, en ung kvinna och tre barn, snyftar och är rödgråtna i ansiktet. Ande nummer två berättar med en konstig, plåtliknande stämma;

”Det här är Gustav. Gustav är döende pga en hjärntumör, han har inte långt kvar. Egentligen skulle han haft goda möjligheter att överleva, men eftersom det inte fanns tillräckligt med personal för att kunna söva, operera och vårda honom så blev operationen framskjuten. Tills det var försent”

Sten-Kalle känner att det hugger till i hjärttrakten, men tänker samtidigt att det ju tyvärr är sånt som kan hända. Särskilt om personalen bara vill ha mer och mer betalt! Men samtidigt så är det ju synd….äsch, personalen kan ju inte få allt de begär hela tiden!
En ljus dimma stiger upp i rummet och det blir allt svårare att se Gustav och hans gråtande familj som sitter runt hans dödsbädd.

Sten-Kalle vaknar i sin himmelssäng. ”Konstigt, jag känner mig kallsvettig och illamående”, tänker Sten-Kalle. “Och så har jag drömt om en ande igen.” Men det kändes inte som en dröm.

Möten avlöser varandra under arbetsdagen. Sten-Kalle känner sig okoncentrerad och har en envis huvudvärk som slår likt en hammare mot hjärnbarken. ”Tänk om det är en hjärntumör? Hur ska jag få behandling då, det är ju kö överallt? Fast jag har ju pengar så det ordnar sig alltid!”

Efter en inte helt tillfredsställande dag, hasar Sten-Kalle med sina trasiga tofflor genom den tomma korridoren ner till sitt gigantiska sovrum. ”Måtte jag inte behöva drömma om nån sabla ande inatt igen…”

Sten-Kalle vaknar av ett mullrande dån. Vid den högra sida av himmelssängen står en varelse, den otäckaste du kan föreställa dig, med bara ett kranium som ansikte, delvis täckt av söndrig, blodig hud, och med tomma ögonhålor som stirrar genomborrande på Sten-Kalle. Sten-Kalle försöker skrika men den ondsinta anden tar ett hårt grepp om Sten-Kalle och sveper iväg honom genom skuggor och mörker. I mörkret längs vägen skymtar sjuka människor som desperat sliter i Sten-Kalles morgonrock och ber om smärtlindring och tröst, glåmiga sjuksköterskor och hålögda barnmorskor släpar sig fram och kastar uppsägelser efter honom, och ljudet av hjärtmonitorer och EKG-apparater blandas med stön av smärtor och lidande.

”Vart för du mig?” vrålar Sten-Kalle till den monsterliknande anden.
”Jag för dig till din dödsbädd” svarar anden ondskefullt.

Det svartnar för ögonen på Sten-Kalle och han känner hur han ramlar genom en mörk bottenlös avgrund.
Sten-kalle ligger i sin gamla himmelssäng. Lakanen är smutsiga och runt omkring honom ligger tomma konservburkar och medicinförpackningar. De gamla trasiga tofflorna, som nu är ännu trasigare, ligger mitt på golvet. En råtta gnager på den ena toffeln. Helt plötsligt står Sten-Kalle bredvid den smutsiga bädden och stirrar ner på sin gamla uttorkade, tandlösa lekamen som ligger där och inväntar sin död.

”Du har legat här, utan att någon brytt sig om dig, väldigt länge. Ingen har hjälpt dig med hygienen, gett dig medicin eller kommit med mat. Du är helt ensam.” Andens röst ekar i rummet.

Sten-Kalle känner svettpärlorna rinna nerför ryggen och i pannan. Hjärtat bultar hårt i bröstet och andhämtningen är kraftig.

”Men, jag har ju pengar! Varför har ingen tagit hand om mig,, jag borde fått den allra bästa vården”!

Anden greppar tag om Sten-Kalles båda axlar och skakar om honom kraftigt;

”För det finns ingen som jobbar med vård eller med människor över huvud taget längre! Du kan använda dina pengar för att köpa en teknisk pryl eller mjukvaruuppdateringar. Men ingen jobbar längre med sjuka eller gamla människor. Ingen orkar eller klarar av det längre och ingen vill utbilda sig till ett yrke man blir sjuk av”

Sten-Kalle känner på nytt hur det svartnar för ögonen och börjar kippa efter andan. Smärtor i bröstet letar sig ut över hela kroppen och livsenergin håller på att sina. Sten-Kalle ligger i den smutsiga sängen igen

”Vad har jag gjort?”

Allt blir svart. “Är jag död?” undrar Sten-Kalle. Han slår upp sina ögon och blickar ut i sitt stora sovrum. Lakanen är rena och doftar nytvättat, allt i rummet ser prydligt ut, som vanligt. På nattduksbordet står ett vattenglas och bredvid glaset ligger den läderinbundna kassaboken. Solens vintersvaga strålar letar sig in genom springan vid sidan av rullgardinen och utanför ljuder en stämningsfull körsång om ”Jul, jul, strålande jul”. Sten-Kalle von Roos tar ett skutt ur sängen, och utan att ta på sig de trasiga tofflorna springer han med lätta steg nedför den svängda ståtliga trappan och kastar sig på telefonen ”Sven-Kasper, sammankalla alla omedelbart vi behöver ett akut möte innan jul!” Innan Sven-Kasper Rislund hunnit svara så rusar Sten-Kalle ut genom dörren, iförd morgonrock, och ilar snabbt mellan julklappshandlande barnfamiljer fram till huvudkontoret. ”Nu ska det bjudas på en riktig julklapp” Eter en lång mötesdag somnar Sten-Kalle nöjd i sin himmelssäng, utan att ens ögna igenom räkenskaperna.

Så slutar vår julsaga om Sten-Kalle. Men vad gjorde han på mötet egentligen?

Med en stadig signatur slöts avtal om att personalstyrkan skulle få arbetstider som inte gjorde dem sjuka med ordentligt med återhämtning så att de skulle kunna utföra sitt viktiga arbete utvilade och koncentrerade. Deras löner skulle ge utrymme för utveckling och lönespridning och man skulle också lyssna in de goda förlag som vårdens professioner hade för att förbättra vården. Inga fler patienter skulle behöva köa för att få vård, inga provsvar eller diagnoser skulle fördröjas eller utebli, ingen skulle behöva dö ensam hemma i sin säng och inga barn skulle tvingas födas i en snödriva längs vägen eller utan en barnmorskas vägledning ut i livet.

Sten-Kalle hade till och med köpt ett par nya tofflor.

Alla personer som beskrivs i denna julsaga är påhittade och all eventuell likhet med verkliga personer eller händelser är endast tillfälligheter.

(Vår julsaga har inspirerats av Charles Dickens mästerverk “A Christmas Carol”)

Åsa Mörner, leg sjuksköterska, leg barnmorska, sagoberättare (den utan tomteluva alltså)

Dela vidare:

  • Facebook
  • Twitter
  • E-post
  • Mer
  • Tumblr
  • Pinterest
  • Reddit
  • LinkedIn

Filed Under: Bloggkalender, julblogg Tagged With: Bloggkalender, Jul, Saga

Samhällsbärare i vit skrud

13 december, 2021 by Åsa Mörner

Lucianatten hen skyndar fram

trots att varken schema eller lön är gynnsam

Samhällsbärare i vit skrud

jobbar hårt trots otydliga bud

För när vi arbetsgivare fråga

varför vi i vården måste tåla

Att felvärderas i varje lönerevision

trots att vi inte direkt begär en miljon

Chefen talar då om ”potten”

tydligen är den helt botten!

Vi vända oss till politikerna då

kanske kan vi svar på frågorna få?

Om varför denna usla syn består

manliga yrken fått bättre villkor genom alla år

Men politikerna då svara

”snälla lilla rara…”

För trots att de i makten hålla

vill de bara till någon annan bolla

Ingen verkar ta ansvar för nåt

det borde nästan vara ett brott!

Hur länge ska det få vara så här?

när det är vi som vården på våra axlar bär?

Samhällsbärare i vit skrud

vill ha nya lönebud

Åsa Mörner,leg barnmorska, leg sjuksköterska

Dela vidare:

  • Facebook
  • Twitter
  • E-post
  • Mer
  • Tumblr
  • Pinterest
  • Reddit
  • LinkedIn

Filed Under: Bloggkalender, Genus, Information, julblogg, Politik, Villkor Tagged With: Bloggkalender, Julblogg, Lucia, samhällsbärande yrken, Villkor

God jul från en Gnällkär(r)ing!

5 december, 2021 by Åsa Mörner

Så var det dags igen; pyntade granar, klappjakt och släktkalas. Eller snarare; jobba hela julen och fundera över hur tusan jag hamnade i den här undervärderade vårdpyjamasen….

För medan du och dina kära kryper upp i soffan, övermätta av sill, köttbullar och Jansson, så checkar vi in på jobbet och räddar liv. Missförstå mig inte- vi visste det när vi utbildade oss och har egentligen inget problem med det.

Ingen av oss trodde att jobbet skulle innebära mån-fre med ledig dag dagen före röd dag, ett glassigt kontor, affärsluncher och högklackat. Nej, vi var alla inställda att arbeta 24/7 (menar inte den 24 juli..). Och att vi skulle föräras med ett omklädningsskåp i källarplan dit man helst inte vill gå ensam vissa tider på dygnet (och du får stå för hänglåset själv!), en klassisk matlåda i plast från en känd matvarukedja som värms i mikron efter en stunds kö i det alltför trånga personalrummet (som luktar apa, eftersom någon mindre klok kollega äter både fisk OCH kokt ägg) iförd ett par mindre glamourösa fotriktiga skor (som du såklart får betala själv).

Men jag är inte bitter. Vi har ju OB-tillägg (en oooofantligt stor summa. Undras om jag ska köpa en ny bil för pengarna?). Och gemensamt julbordsknytis…om vi hinner sitta ner… Dessutom så har ju ingångslönerna stigit mycket de senaste åren. Att nyexade Clara har 1500 kr mindre än mig i lön som har jobbat i 15 år hör tydligen inte till saken alls

För vi ska ju vara nöjda. Det GÅR ju framåt, eller hur? Dessutom får jag ju flexa ut och gå hem när arbetspasset är slut. Till skillnad från cancersjuka Karin i sal 14, som förmodligen inte lever till nyår. Att jag fick gå hem en och en halvtimme efter mitt arbetspass egentligen slutat och att jag måste infinna mig på jobbet, ombytt och klar, kl 06:45 imorn bitti igen hör inte heller hit (Glöm inte att du ska byta om INNAN du flexar in bara! För det är minsann INTE arbetstid att byta om till de obligatoriska arbetskläderna, nej, nej! Det ska du göra på din fritid).

Vi ska ju vara nöjda, vi kvinnor. Inte hålla på och klaga hela tiden (Ingen gillar en gnällkärring, usch och fy!), det är ju sjukt tröttsamt och förstör julstämningen helt. ”Du valde ju själv vad du ville utbilda dig till”

Och jag citerar den lilla musen Jack i Askungen ”Nej, nej…dumsnut!”

Jag valde yrket. Inte villkoren!

Är det så mycket begärt att faktiskt få schysst lön och drägliga villkor för mödan? Vi jobbar ohälsosamma tider dygnet runt med människors liv och hälsa i våra händer. Våra lönenivåer ligger långt under manligt dominerade yrken med likvärdigt långa utbildningar. Och vi får alltid, år ut och år in, höra att det inte finns några pengar. Var är alla pengar?

Är det verkligen ok att behandla kvinnodominerade, livsviktiga professioner på det här sättet i Sverige år 2021? Känns det inte väldigt mycket som 50-talet?

Jag kan inte tänka mig en bättre julklapp än en stor nationell utredning som en gång för alla ser över och driver igenom en värderingsförändring i samhället.

Men vi harvar på, dag ut och dag in. Tills vi får en usel pension. Eller inte. För många av oss lämnar, säger upp oss, byter yrke.

Fast vi älskar våra yrken.

För vi har fantastiska yrken. Men våra villkor är allt annat än fantastiska.

Flexar in på julaftonens eftermiddag i mina fula, fotriktiga, asdyra skor som jag betalat själv, medan jag muttrar tyst till min reflektion i glasrutan på expeditionen;” God jul, Gnällkärringen!”

Åsa Mörner, leg sjuksköterska, leg barnmorska

Dela vidare:

  • Facebook
  • Twitter
  • E-post
  • Mer
  • Tumblr
  • Pinterest
  • Reddit
  • LinkedIn

Filed Under: Bloggkalender, Genus, jämställdhet, julblogg, Politik, Profession, Villkor Tagged With: Bloggkalender, inte bitter, Jul, Villkor

Saga i juletid

22 december, 2020 by Åsa Mörner

Den dumsnåle Sten-Kalle von Roos hasade runt i de trasiga tofflorna i det pampiga palatset som var hans överdådiga bostad, medan snön yrde utanför de blyinfattade fönstrena. Ja, byggnaden må vara tjusig, stora vackra salar, exklusiva möbler och dyr konst på väggarna. Men palatset ekar ödsligt tomt.

Sten-Kalle, som kallas just Sten-Kalle för hans stenhårda förmåga att förhandla villkorslöst och alltid vinna, oavsett konsekvenserna, sparkade tjurigt av sig de trasiga tofflorna och kröp ner i sin himmelssäng. ”Jul, vad ska det vara bra för?” muttrade Sten-Kalle medan han fluffade kudden och tog en sipp ur vattenglaset som stod på nattduksbordet.

”Jul innebär bara en massa extra kostnader! Folk ska tydligen ha mer betalt bara för att de måste arbeta över jul och nyårshelgerna, och dessutom förväntar de sig nån sorts JULGÅVA av sin chef, dvs JAG”

Sten-Kalle sätter vattnet i vrångstrupen och sätter sig tvärt upp i sängen i en våldsam hostattack.

”Jävla juljävel!”

Väl medveten om att tankarna kring julens förfärligheter troligtvis kommer att förstöra en god natts sömn, tar Sten-Kalle fram sin kassabok för att inventera intäkter och utgifter. Plussaldot får honom alltid att somna gott. ”Det har varit ett bra år, inga större löneökningar till de trofasta eller storsatsningar på nyanställningar” Tankarna dröjer dock kvar vid ett osannolikt möte som Sten-Kalle råkat på tidigare under dagen. En före detta kollega, Sara-Klara Rindberg, hade uppenbarat sig, likt en vålnad, för Sten-Kalle. Sara-Klara, som varit död sedan en kortare tid tillbaka, stod framför Sten-Kalle, där han slumrat till i sin fåtölj och talade med bruten stämma:

”Sten-Kalle! Du måste lyssna på mig, jag har kommit för att varna dig! Du kommer att besökas av tre andar som ska visa dig konsekvenserna av hur du hanterar dina anställda, annars kommer ditt öde att bli som mitt!”

Sten-Kalle lyssnade storögt på Sara-Klara, som var klädd i en solkig särk med långa kedjor runt sin kropp. Lika snabbt som hon uppenbarat sig, så var Sara-Klara borta. Sten-Kalle gnuggade sig i ögonen och fräste högt:

”Nej, nu har jag börjat hallucinera, kanske dags att boka ett besök hos min privata doktor!”

Precis som alla kvällar i december, när frustrationen kring människors önskan om julefrid och familjekära sammankomster plågade den gamle mannen, så somnade Sten-Kalle gott efter att ha bläddrat en stund bland räkenskaperna.

Kvällstimmarna går över till en månklar natt. Med ett ryck vaknar Sten-Kalle von Roos av att någon står vid fotänden av hans paranta säng.

”Sten-Kalle, jag har kommit för att visa dig något”.

Figuren vid sängen håller fram en blek hand som Sten-Kalle, av någon osalig anledning, greppar tag om. Handen är iskall, och när Sten-Kalle närmar sig figuren ser han att det inte är en mänsklig individ.

”Du är en av andarna!” utbrister Sten-Kalle.
”Jag är den första av tre andar”, säger varelsen

Sten-Kalle förflyttas på ett obeskrivligt sätt, svävandes genom stadens torg och gator, fram till förlossningsavdelningen som ligger på sjukhuset mitt i staden, långt bort från byarna på landet där många familjer bor. Sten-Kalle leds in genom korridorerna och fram till personalrummet. Det är ett av Sten-Kalles sjukhus. En sjukhusklädd kvinna sitter i soffan med en tom blick. Plötsligt börjar anden att tala.

”Det här är Sanna. Sanna är barnmorska här på förlossningen sedan några år tillbaka. Hon är mycket duktig på sitt arbete och har alltid drömt om att bli barnmorska. Men tyvärr så har Sanna blivit sjuk av sitt arbete. Hon har arbetat treskift sedan hon anställdes och har inte hunnit återhämtat sig mellan arbetspassen så nu har hon drabbats av en utmattningsdepression. Sanna kommer inte att jobba på länge efter den här natten. Kanske aldrig mer. Tre av Sannas kollegor kommer att möta samma öde inom den närmaste månaden, en av dem får dessutom bröstcancer. Det kommer att vara så få barnmorskor kvar på sjukhuset så kvinnor kommer att hänvisas till att föda hemma med stöd av eventuella familjemedlemmar inom en snar framtid”

Sten-Kalle, som inte hunnit få på sig sina trasiga tofflor, svär över det kalla golvet och utbrister; ”Vi kan ju inte stänga på natten, det är väl bara att jobba på. Hon visste väl vilket yrke hon utbildade sig till!” Sten-Kalle ser den tomma blicken på Sanna och ryser, för ett ögonblick, till. ”Föda barn har kvinnor gjort i alla tider…”

Utan att veta hur, vaknar Sten-Kalle i sin himmelssäng morgonen därpå, och dagen passerar som vanligt, dock med en obeskrivlig känsla av barn som föds på stampade jordgolv och kvinnor som förblöder… Sten-Kalle tror att de konstiga tankarna kan bero på stress.

Dag blir till kväll. Med räkenskapsboken på bröstet somnar Sten-Kalle och snarkar gott när han åter väcks av en annan ande vid fotänden av hans säng.

I ett nafs så är Sten-Kalle och anden flyttade till stadens sjukhus. De svävar in på onkologavdelningen och in i ett av patientrummen. I rummet ligger en man nedbäddad i sängen och det som Kalle misstänker vara hans familj, sitter runt omkring honom. En sjuksköterska kopplar ett dropp och stryker mannen ömt över armen. Sten-Kalle ser att alla omkring mannen, en ung kvinna och tre barn, snyftar och är rödgråtna i ansiktet. Ande nummer två berättar med en konstig, plåtliknande stämma;

”Det här är Gustav. Gustav är döende pga en hjärntumör, han har inte långt kvar. Egentligen skulle han haft goda möjligheter att överleva, men eftersom det inte fanns tillräckligt med personal för att kunna söva, operera och vårda honom så blev operationen framskjuten. Tills det var försent”

Sten-Kalle känner att det hugger till i hjärttrakten, men tänker samtidigt att det ju tyvärr är sånt som kan hända. Särskilt om personalen bara vill ha mer och mer betalt! Men samtidigt så är det ju synd….äsch, personalen kan ju inte få allt de begär hela tiden!
En ljus dimma stiger upp i rummet och det blir allt svårare att se Gustav och hans gråtande familj som sitter runt hans dödsbädd.

Sten-Kalle vaknar i sin himmelssäng. ”Konstigt, jag känner mig kallsvettig och illamående”, tänker Sten-Kalle. “Och så har jag drömt om en ande igen.” Men det kändes inte som en dröm.

Möten avlöser varandra under arbetsdagen. Sten-Kalle känner sig okoncentrerad och har en envis huvudvärk som slår likt en hammare mot hjärnbarken. ”Tänk om det är en hjärntumör? Hur ska jag få behandling då, det är ju kö överallt? Fast jag har ju pengar så det ordnar sig alltid!”

Efter en inte helt tillfredsställande dag, hasar Sten-Kalle med sina trasiga tofflor genom den tomma korridoren ner till sitt gigantiska sovrum. ”Måtte jag inte behöva drömma om nån sabla ande inatt igen…”

Sten-Kalle vaknar av ett mullrande dån. Vid den högra sida av himmelssängen står en varelse, den otäckaste du kan föreställa dig, med bara ett kranium som ansikte, delvis täckt av söndrig, blodig hud, och med tomma ögonhålor som stirrar genomborrande på Sten-Kalle. Sten-Kalle försöker skrika men den ondsinta anden tar ett hårt grepp om Sten-Kalle och sveper iväg honom genom skuggor och mörker. I mörkret längs vägen skymtar sjuka människor som desperat sliter i Sten-Kalles morgonrock och ber om smärtlindring och tröst, glåmiga sjuksköterskor och hålögda barnmorskor släpar sig fram och kastar uppsägelser efter honom, och ljudet av hjärtmonitorer och EKG-apparater blandas med stön av smärtor och lidande.

”Vart för du mig?” vrålar Sten-Kalle till den monsterliknande anden.
”Jag för dig till din dödsbädd” svarar anden ondskefullt.

Det svartnar för ögonen på Sten-Kalle och han känner hur han ramlar genom en mörk bottenlös avgrund.
Sten-kalle ligger i sin gamla himmelssäng. Lakanen är smutsiga och runt omkring honom ligger tomma konservburkar och medicinförpackningar. De gamla trasiga tofflorna, som nu är ännu trasigare, ligger mitt på golvet. En råtta gnager på den ena toffeln. Helt plötsligt står Sten-Kalle bredvid den smutsiga bädden och stirrar ner på sin gamla uttorkade, tandlösa lekamen som ligger där och inväntar sin död.

”Du har legat här, utan att någon brytt sig om dig, väldigt länge. Ingen har hjälpt dig med hygienen, gett dig medicin eller kommit med mat. Du är helt ensam.” Andens röst ekar i rummet.

Sten-Kalle känner svettpärlorna rinna nerför ryggen och i pannan. Hjärtat bultar hårt i bröstet och andhämtningen är kraftig.

”Men, jag har ju pengar! Varför har ingen tagit hand om mig,, jag borde fått den allra bästa vården”!

Anden greppar tag om Sten-Kalles båda axlar och skakar om honom kraftigt;

”För det finns ingen som jobbar med vård eller med människor över huvud taget längre! Du kan använda dina pengar för att köpa en teknisk pryl eller mjukvaruuppdateringar. Men ingen jobbar längre med sjuka eller gamla människor. Ingen orkar eller klarar av det längre och ingen vill utbilda sig till ett yrke man blir sjuk av”

Sten-Kalle känner på nytt hur det svartnar för ögonen och börjar kippa efter andan. Smärtor i bröstet letar sig ut över hela kroppen och livsenergin håller på att sina. Sten-Kalle ligger i den smutsiga sängen igen

”Vad har jag gjort?”

Allt blir svart. “Är jag död?” undrar Sten-Kalle. Han slår upp sina ögon och blickar ut i sitt stora sovrum. Lakanen är rena och doftar nytvättat, allt i rummet ser prydligt ut, som vanligt. På nattduksbordet står ett vattenglas och bredvid glaset ligger den läderinbundna kassaboken. Solens vintersvaga strålar letar sig in genom springan vid sidan av rullgardinen och utanför ljuder en stämningsfull körsång om ”Jul, jul, strålande jul”. Sten-Kalle von Roos tar ett skutt ur sängen, och utan att ta på sig de trasiga tofflorna springer han med lätta steg nedför den svängda ståtliga trappan och kastar sig på telefonen ”Sven-Kasper, sammankalla alla omedelbart vi behöver ett akut möte innan jul!” Innan Sven-Kasper Rislund hunnit svara så rusar Sten-Kalle ut genom dörren, iförd morgonrock, och ilar snabbt mellan julklappshandlande barnfamiljer fram till huvudkontoret. ”Nu ska det bjudas på en riktig julklapp” Eter en lång mötesdag somnar Sten-Kalle nöjd i sin himmelssäng, utan att ens ögna igenom räkenskaperna.

Så slutar vår julsaga om Sten-Kalle. Men vad gjorde han på mötet egentligen?

Med en stadig signatur slöts avtal om att personalstyrkan skulle få arbetstider som inte gjorde dem sjuka med ordentligt med återhämtning så att de skulle kunna utföra sitt viktiga arbete utvilade och koncentrerade. Deras löner skulle ge utrymme för utveckling och lönespridning och man skulle också lyssna in de goda förlag som vårdens professioner hade för att förbättra vården. Inga fler patienter skulle behöva köa för att få vård, inga provsvar eller diagnoser skulle fördröjas eller utebli, ingen skulle behöva dö ensam hemma i sin säng och inga barn skulle tvingas födas i en snödriva längs vägen eller utan en barnmorskas vägledning ut i livet.

Sten-Kalle hade till och med köpt ett par nya tofflor.

Alla personer som beskrivs i denna julsaga är påhittade och all eventuell likhet med verkliga personer eller händelser är endast tillfälligheter.

(Vår julsaga har inspirerats av Charles Dickens mästerverk “A Christmas Carol”)

Sagoberättare Åsa Mörner (till vänster..)

Dela vidare:

  • Facebook
  • Twitter
  • E-post
  • Mer
  • Tumblr
  • Pinterest
  • Reddit
  • LinkedIn

Filed Under: Bloggkalender, Information, julblogg Tagged With: Bloggkalender, Dickens, Jul, julsaga, Saga

En sprillans ny Porsche, en lyxresa Jorden runt eller ett diamanthalsband från Tiffanys.

17 december, 2020 by Åsa Mörner

Tydligen ska en vara snäll för att få klappar. Men jag är förbannat trött på att vara snäll. Jag är urless på att sitta och vänta på att ett mirakel ska ske och jag är skittrött på att polletten ska trilla ner så att våra beslutsfattare och faktiskt samhället i stort ska inse att det inte håller längre.

Kanske krävs det en pandemi för att människor ska förstå. Media rapporterar hej vilt om att det är överfullt i vården, att personalen arbetar dubbla arbetspass och att det inte håller länge till. Är covid-19 vårt ”wakeup-call”?

På ett sätt så är det såklart bra om människor till slut inser att vi måste satsa mer på vården och på de som arbetar inom den.  Å andra sidan så är det rätt sjukt om det ska behövas en PANDEMI för att EVENTUELLT få folk att begripa att sanningen är att Sverige har lägst antal vårdplatser per capita i hela EU och övriga nordiska länder har betydligt fler sjuksköterskor per invånare än vad vårt land har. Och det går inte åt rätt håll.

Samtidigt som kraven i vården har ökat enormt det senaste decenniet; kraven på medicinsk-, teknisk- och omvårdnadskunskap blir allt högre i takt med att kunskapen om behandling och diagnostisering utvecklas och förbättras. Den enskilda individen ställer också höga krav på hur vården ska se ut och målet är såklart att kunna erbjuda en personcentrerad vård, även om det i nuläget är långt dit. Dessutom blir vår befolkning som räknas som äldre allt fler och det är just denna grupp som behöver högst tillgång till vård. Kraven på en exempelvis en sjuksköterska eller barnmorska är mycket höga.

Trots det så är utbildningslängden densamma som den varit under mycket lång tid. Faktum är att sjuksköterskeutbildningen var 3-årig (som grundutbildningen är idag) redan på 50-talet. Det innebär att utbildningen för flera av de legitimationsyrken som arbetar i vården skulle behöva förlängas. Det skulle således leda till att det tar längre tid att utbilda fler personer till den personalsuktande vården.

Om vi ska kunna erbjuda befolkningen 2020-talets vård så krävs det att det finns tillräckligt med resurser för att kunna anställa personal med rätt kompetens. Och med rätt kompetens så menar jag kompetens som är anpassad till de krav som finns i dagens och framtidens vård.

Jag är trött på att behöva argumentera med mindre vetande politiker som tror att lösningen till vårdens evighetslånga problem med bristande bemanning handlar om att snabbutbilda eller bara öka antalet utbildningsplatser. Jag är urless på att få småpengar i de årliga lönerevisionerna. Och jag är skittrött på att det ska vara så himla svårt att fatta. De motargument som ges om att det är ”för dyrt” håller inte längre! Det har pandemin bevisat då miljardbelopp delats ut till krisande företag. Vården är också i kris-sedan länge!

Det handlar inte om en sprillans ny Porsche, en lyxresa Jorden runt eller ett diamanthalsband från Tiffanys. Snälla, försök att förstå vad som krävs för att du, jag, dina barn, din bästa vän och din mamma ska kunna få tillgång till rätt vård och behandling. Det är du och jag som beslutar om hur vården ska se ut i framtiden.

Det finns ingen julklapp i hela världen som kan ersätta den senaste, mest effektiva cancerbehandlingen, en livsavgörande operation till din pappa i rätt tid eller en plats på förlossningen och en närvarande barnmorska när ditt första barnbarn ska födas. Det skulle vara den allra finaste julklappen vi kan ge till oss själva.

Åsa Mörner, leg sjuksköterska, leg barnmorska

Dela vidare:

  • Facebook
  • Twitter
  • E-post
  • Mer
  • Tumblr
  • Pinterest
  • Reddit
  • LinkedIn

Filed Under: Bloggkalender, Information, julblogg, Politik, Profession, Villkor Tagged With: #geossrättvillkornu, Bloggkalender, COVID19, Jul, julklapp, pandemi, tackamedlön, Tomten, Villkor

Önskelista från en undervärderad sjuksköterska

16 december, 2020 by Hans Nilsson

Hej hopp i julstöket.

Det finns väl ingenting som är så aktuellt som lön i dessa tider

Har ni fått besked?

Jag gör inte vågen för årets lönerevision. Men ser inte att satsningen på oss erfarna avspeglar sig i årets lön heller. Hur får man de som lönesätter förstå att vi  med lång erfarenhet inte stannar kvar om man fortsätter att undervärdera oss.
Vårdförbundets mål med nuvarande avtal är att man under en karriär dubblar sin lön. Jag roade mig med att räkna ut hur min löneutveckling sett ut om jag utgick från en startlön på 25 000:-.

Jag har arbetat som sjuksköterska i snart 33 år och har 36 700:- i lön.

Detta ger den fantastiska summan 365,62 kr per år. Det skulle ta mig över 30 år till att nå Vårdförbundets mål med en dubbling av lön fram till pension. Frågan är om jag orkar med vårdjobbet fram till 86 års ålder?

Det är synd att Jobbet som sjuksköterska är fantastiskt roligt och ger mycket. Jag har haft många fantastiska år i yrket, men nu lider vården personalbrist, arbetsmiljöbrister och stor brist på löneutveckling för oss som arbetar patientnära. Känns det lockande?

Önskelista till tomten:
En lön värdig mitt yrke
Fler kollegor
En arbetsmiljö värd namnet

Hans Nilsson
Leg. Sjuksköterska med lång erfarenhet

Dela vidare:

  • Facebook
  • Twitter
  • E-post
  • Mer
  • Tumblr
  • Pinterest
  • Reddit
  • LinkedIn

Filed Under: Arbetsmiljö, Bloggkalender, julblogg, Villkor Tagged With: Bloggkalender, Julblogg, önskelista

En riktig Lucia

13 december, 2020 by Åsa Mörner

Det är kolmörkt ute och snön tycks dras mot bilens framruta likt en magnet. Vindrutetorkarna går på max och sikten är nästan obefintlig. ”Idag blir det livat för kollegorna på akuten”, tänker Minna, som dagen till ära satt upp sin blonda kalufs med röda, glittriga hårspännen för att hålla undan de bångstyriga lockarna. Efter en stunds irrande på den underdimensionerade parkeringen som lett till ett mindre adrenalinpåslag, rattar Minna in på en något för smal parkeringsruta. Småspringandes men ändå med tomtesteg för att försöka parera i halkan, maratonsnabbt ombyte i källaren och sedan glider hon in på avdelningen i sista stund. Flexsaldot känns som ett knytnävslag. ”Lär ju inte kunna få ut de här timmarna alls med tanke på den slimmade bemanning som vi har”, tänker Minna surt. ”Att dessutom behöva byta om till de icke frivilliga arbetskläderna på fritiden känns sjukt frustrerande. Gratisarbete borde väl vara förbjudet?

Avdelningen är uppdelad i kirurgiska och medicinska åkommor av mer eller mindre akuta slag. Minna sneglar på bemanningen som står uppskriven inne på expeditionen. Tydligen är sjuksköterskekollegan Christina sjuk inatt.

Minna är alltså ensam sjuksköterska inatt, tillsammans med två undersköterskor- den mest rutinerade av dem har arbetat två år på avdelningen. Minna känner en klump i magen när hon kastar ett öga på beläggningen. Fullt. Överbeläggning på behandlingsrummet.

Göran, den nya avdelningschefen kommer hastandes fram till Minna. ”Vad gör han här så här dags”, tänker hon.

Göran skruvar lite nervöst på sig och fipplar med anteckningsblocket. ”Du, Minna, det kommer kanske att bli lite tufft i natt. Du vet, vi har ju en massa sjuksköterskor utlånade till covidavdelningen. Sen så har Christina ringt in och sjukanmält sig precis nu ikväll också. Men det fixar du galant. Du är ju jätteduktig”

”Duktig”, tänker Minna. Snarare dum som går med på det här självmordsuppdraget, tänker Minna som samtidigt önskar att hon kunde sagt det högt.

Kvällsbemanningen försvinner en efter en. Kvar är Minna tillsammans med undersköterskorna Kalle och Elin. Egentligen ska de vara tre sjuksköterskor. Men nu är Minna alltså ensam.

Timmarna fram till 01 rusar fram. Det är inte många av patienterna som sover. På kirurgsidan har en misstänkt ileus blivit sämre. Den gamla damen som opererat gallan behöver mer smärtlindring och divertikuliten ska ha antibiotika. En ung man ligger i enkelrum efter att ha misshandlats på en fest som spårat ur under kvällen. Killen med det blåslagna ansiktet och de svullna ögonen kisar upp på Minna och brister ut i gråt.

”Vi skulle ju bara ha en lussevaka”. Någonstans innanför det uppsvällda och rödblåa syns ett par tårfyllda ögon. Stanken av alkohol är bedvövande.

På medicin vimsar en dement farbror runt med droppställningen gnisslandes efter sig och nynnar på odefinierbara julsånger som innehåller bjällerklang och tomtar. Farbrorn, som heter Gustav, är 87 år och har lagts in med den något oklara diagnosen ”ohållbar social hemsituation”. Gustav skiner upp som en sol när han får syn på Minnas glittriga hårspännen

”Här kommer hon: Lucia! Som jag längtat efter att få höra alla de vackra sångerna och se ljuset i mörkret från Luciatåget.”

Gustavs leende går ända upp till örsnibbarna och det avmagrade ansiktet ser nästan ut att enbart bestå av en stor, glad mun.

”Natten går tungafjät, runt gård och stuva…” Minna och Elin nynnar med och Gustavs leende blir om möjligt ännu bredare. Undersköterskan Kalle ser lätt obekväm ut men gör ett tafatt försök att sjunga med.

Efter en stunds lussande tillsammans med den gamle farbrorn, lyckas Minna och Kalle att få Gustav att somna. Fortfarande med ett leende på läpparna.

Timmarna far fram genom den mörka Lucianatten, utan tillstymmelse till fika för vare sig Minna, Kalle eller Elin.

På sal 14 har det varit tyst hela natten. Klockan närmar sig 4 och Minna börjar känna sig riktigt trött. Vargtimmarna. Timmarna innan gryning. Den här årstiden är de extra långa. Minna går in på salen och böjer sig fram mot sängen där en medelålders kvinna är inlagd. Minna lyser med sin ficklampa för att kunna bedöma om kvinnan sover lugnt. Men hennes ögon är vidöppna. För ett kort ögonblick får Minna en panikkänsla som grabbar tag i längst in i maggropen.

”Jag är vaken” säger kvinnan.

Minna andas ut ljudlöst. Enligt journalen är kvinnan, som heter Salma, inlagd för oklara bröstsmärtor. Inga tecken på någon infarkt hittades på akuten, men eftersom kvinnans uppvisade vissa andningsbesvär och var något takykard så beslutades för att lägga in henne en natt på avdelningen.

”Det var inte meningen att väcka dig. Hur mår du?”

”Ingen fara, jag var redan vaken”, säger Salma. Hon sätter sig upp i sängen och tar fram sin mobil. ”Har du papper och penna?” undrar hon. ”Jag måste skriva en inköpslista till julen.” Kvinnan tänder lampan och knäpper intensivt på mobilen. ”Jag måste hinna till min dotters förskola nu på morgonen. De ska ha ett coronasäkert Luciafirande utomhus…när kan jag gå hem?” undrar Salma.

Minna svarar att det kan bli svårt att hinna till Luciafirandet. Kvinnan ser mycket besvärad ut.

”Jag har bott här i princip hela mitt vuxna liv, men tycks aldrig riktigt lära mig alla svenska traditioner. Och de är ju så lika! Rå fisk i jul, rå fisk i påsk och rå fisk på midsommar!” Men barnen gillar att vi firar alla högtider, trots att jag alltid tycks glömma något på julbordet.”

Salma rynkar ihop ansiktet och tar sig för bröstet. Hon gnuggar runt mellan brösten och stönar högt ”Usch jag mår så illa”.

Nu blir det fart på Minna. Men efter att strukturerat ha yrt runt som ett snöoväder mellan pulsoximeter, EKG-apparat, blodprover, jouren och diverse annat, så är läget lugnt igen. Jouren ordinerar något mot reflux, efter att Minna något försynt berättat att ”kvinnan verkar mycket stressad, kanske är det något med magen?”

”Nu känns det mycket bättre”, säger Salma. ”Kan det vara magkatarr?”

”Troligtvis”, tänker Minna. All denna galna julstress,- det tycks alltid dundra in människor med olika symtom som resulterar i någon diagnos som har sitt ursprung i julstress. Oavsett om det handlar om att hinna handla julklappar, planera middagar eller hinna se barnens Luciatåg.

”Du glittrar som ett helt Luciatåg”, säger Salma och syftar på Minnas glittriga hårspännen, åtminstone tror Minna att det är anledningen, innan hon lämnar patientrummet och går med raska steg mot expeditionen.

Dagpersonalen börjar anlända. Oj, Minna som inte ens har börjat dokumentera. ”Sabla flexklocka, nu får den ännu mer timmar!”

Rapport och dokumentation tar längre tid än Minna räknat med. Dagpersonalen har många nya ansikten och rapporten blir både detaljerad och omständlig. Dessutom vill hon hinna skriva en avvikelse med anledning av den minst sagt minimala bemanningen. Minna gnuggar sig i ögonen när hissen gungar sig i sakta mak ner till källarvåningen och omklädningsrummet.

”Hur ska jag orka det här till pension?”, tänker Minna medan hon hasar ut över den hala parkeringen. Hon suckar uppgivet medan isskrapan far över bilrutorna. ”Jag gillar ju mitt jobb”, säger hon högt och frustrerat.

En mamma med en liten flicka i långt lucialinne och en krona på sniskan hastar förbi Minna. Den lilla flickan tittar storögt på henne ”Ska du också vara Lucia idag? Mamma säger att Lucia ska sprida ljus i mörkret och göra att människor ska må lite bättre när det är kallt och jobbigt”

Minna skrattar och ler mot den lilla flickan. ”Då har jag nog varit det hela natten”

”Mamma, Mamma, är hon en riktig Lucia??” Flickan tittar storögt och länge efter Minna som sätter sig i bilen och rullar ut från sjukhusparkeringen.

Det har inte börjat ljusna ute än. Men på något vis känns det ändå mindre mörkt.

Åsa Mörner (bild från ett annat årtusende)

Dela vidare:

  • Facebook
  • Twitter
  • E-post
  • Mer
  • Tumblr
  • Pinterest
  • Reddit
  • LinkedIn

Filed Under: Bloggkalender, Information, julblogg, Profession, Villkor Tagged With: Bloggkalender, Jul, Lucia, Nattarbete, profession, sjuksköterska, Villkor

”Våga satsa oss ur krisen”

9 december, 2020 by Ulrika Hedelind

En kväll i mitten av november låg jag på kökssoffan och kollade på nyheterna. Covid 19, detta nya lilla virus som fått så stora konsekvenser för oss som individer, samhällen och nationer värden över.
Plötsligt blir det så tydligt hur viktig en fungerande hälso- och sjukvård är. Hur viktigt det är att det finns tillräckligt med exempelvis biomedicinska analytiker, IVA- och röntgensjuksköterskor. Nyheterna rapporterade om det en krisstödspaket efter det andra. Svenska staten skjuter till pengar – som egentligen inte finns(???) – till ett flertal branscher för att rädda Sverige. En av branscherna är hälso- och sjukvården.

Plötsligt ”finns” det pengar!!!

Jag kan inte så mycket om de övriga branscherna som får dessa bidrag men om sjukvården kan jag en del.

Jag vet exempelvis att det är viktigt med rätt kompetens. Forskning visar att vård skador ökar där sjuksköterskebanningen är låg. Naturligtvis är hela teamet runt patient viktigt! Men det finns en gräns för hur mycket vi kan tillåta oss att kompetensväxla och samtidigt behålla samma kvalitet i vården vi bedriver.
De senaste åren har sjuksköterskor, barnmorskor, röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker lämnat yrket och vården, både erfarna och nya i yrket, för att löneutvecklingen och övriga arbetsvillkor är för dåliga.  Det upplevs alltför ofta att man bara är ett huvud på en schemarad istället för att värderas och respekteras för den erfarenhet man har och den kompetens man bidrar med.

Jag vet också att vårdskador och inskolning av nya kollegor kostar pengar och inte är effektivt för vården, även detta finns det forskning och statistik på.

Dessa statliga bidrag är en kortsiktig lösning för att klara krisen här och nu genom att täcka extra utgifter kopplat till Covid19.

Tänk om staten kunde våga satsa långsiktigt – se till att våra yrken får en normal, långsiktigt god löneutveckling under hela yrkeslivet. Då skulle vi garanterat behålla fler i våra yrken och behovet av kortsiktiga krislösningar skulle minska.

Lockelsen att gå till bemanningsföretag skulle minska och yrkesstoltheten skulle öka. Jag som anestesisjuksköterska  skulle kunna säga att jag gör ett bra jobb och det värderas! Jag skulle vara stolt över det jag arbetar med och jag som erfaren skulle skola in nya kollegor och studenter med glädje! Jag skulle då också ärligt kunna säga till dem att de valt ett fantastiskt yrke där de har möjlighet att utvecklas och göra karriär.

Jag heter Ulrika Hedelind, är 50 år. Jag var nyutexaminerad sjuksköterska 1991 och har sedan specialistutbildat mig till anestesisjuksköterska. Min lön i skrivande stund är 37 500 kr / månad. En nyutexaminerad sjuksköterska får i dag ca 26 000 kr / månad. Är detta ett exempel på en rimlig löneutveckling????

Kära tomten – ge mig modiga och kloka politiker och arbetsgivare som inser att det lönar sig att satsa långsiktigt även på en kvinnodominerad arbetsplats som vården. Ge mig politiker och arbetsgivare som vågar styra om budgeten, från att bekosta vård skador, hyrpersonal och extrapass, till att bekosta den ordinarie personalen med en god löneutveckling under hela yrkeslivet, som vågar satsa oss ut ur krisen mot en långsiktig och hållbar lösning!

Detta tror jag mig veta att det skulle vara bra och gynnsamt för svensk hälso- och sjukvård!

// Tack tomten, för att du i alla fall försöker!

//Ulrika Hedelind, stolt(?) anestesisjuksköterska och vice ordförande Vårdförbundet avd. Örebro.

Dela vidare:

  • Facebook
  • Twitter
  • E-post
  • Mer
  • Tumblr
  • Pinterest
  • Reddit
  • LinkedIn

Filed Under: Bloggkalender, Information, julblogg, Profession Tagged With: Bloggkalender, COVID19, ekonomi, Julblogg, önskelista

En mindre god jul med en bitter vårdröra

4 december, 2020 by Åsa Mörner

Runt jul tycks alla förvandlas till klämkäcka husmödrar med rödblossande kinder, egenbroderade förkläden och en aldrig sinande fritid. Det rullas köttbullar, knådas deg och bakas pepparkakor för fullt. Och som grädde ovanpå det där sockersöta moset så ska en dessutom tråckla ihop en tjusig julklappskalender som ska fyllas med 24 små, handinslagna paket med genomtänkta innehåll. Och allt ska läggas ut på dina sociala (skryt)medier.

Tv-tablån är full av ”julspecial” med Barfota-Ernst, argsint Morberg och hurtfrisk Tina som spär på din prestationsångest till max. Var man än vänder sig så finns det ett recept på hur du kokar den godaste knäcken, dekorerar juligaste kransen eller stöper snyggaste ljusen.

Men här kommer ett specialrecept för dig som tillhör en undevärderad vårdprofession! Det här, det är receptet du inte kan vara utan; Bitter Vårdröra helt utan juliga smaker!

Bitter Vårdröra

32 sura citroner – Mungiporna har varit nedåt länge nu. När klockan ringer vid 05.10 så har jag sovit EXAKT 3 timmar och 24 minuter. Gårdagens kvällspass gav mig galet stegrade adrenalinnivåer och, precis som jag brukar vara mellan kvälls- och dagpass, så var jag klarvaken när den förbannade klockjä-ln visade på 01.45.

5 st durianfrukter– Vårdpolitiken som bedrivits de senaste 800 åren stinker. Om du inte får tag på durianfrukt så funkar 3 veckor gamla hushållssopor lika bra om du bara kör dem i mixern först.

8 ruttna ägg– Mitt övertrasserade bankkonto kompenseras med mitt sjuka plussaldo på flexklockan. Övertid ”får” vi nämligen inte. Så istället samlar jag en liten nätt siffra på flexen. Något är riktigt ruttet helt enkelt.

1 msk handsprit– ”Nä, men det är ju alldeles för lite”, tänker säkert du. Ja, men vi måste tydligen spara. När fanns det gott om pengar att lägga på vården senast?

14 kg bittermandel-. Efter 32 år i trogen tjänst hos Regionen Någonstans i Mitten så har löneökningen stagnerat för längesen. Nu anses en för gammal för att ”satsas på”. Bitter är bara förnamnet

Rör ihop eländet i en gammal skål, helst för liten i storlek, ungefär som den underdimensionerade vården.

Spill gärna mycket av röran så du tvingas dra fram städmoppen. En specialistsjuksköterska med fyra års universitetsutbildning klarar väl av att dra några varv över golven, eller hur? Att du egentligen inte hinner med de arbetsuppgifter som bara du kan göra är en olycklig  biverkan.

Sörjan behöver inte gräddas eller kokas. Du är redan så pass förbannad att du kokar efter att ha värdediskriminerats i decennier så du behöver kylas av. Möjligen kan du tillsätta ett par isbitar för att få tillräckligt kylande effekt .

Fast egentligen hinner du ändå inte konsumera någon julfika. Du behövs inne på salen och kan lika gärna glömma den plikttroget medtagna matlådan också. Sjuksköterskor behöver väl inte lunch i alla fall, vare sig det är april, september eller juletid?

Åsa Mörner, leg barnmorska, leg sjuksköterska

#geossrättvillkornu

Dela vidare:

  • Facebook
  • Twitter
  • E-post
  • Mer
  • Tumblr
  • Pinterest
  • Reddit
  • LinkedIn

Filed Under: Bloggkalender, Information, Politik, Profession, Villkor Tagged With: bitter, Bloggkalender, Jul, julkalender, Recept, värdediskriminering, Villkor

Next Page »
Avdelning Örebro 2021

Sök

Senaste inläggen

  • Sommar, sommar, sommar! Det är kris i vården nu!
  • Idag firar vi Internationella sjuksköterskedagen med en besk eftersmak
  • Jag arbetar inte som barnmorska – jag är barnmorska!
  • Arbetsmiljö vadå??
  • Utan mig och mina kollegor stannar vården

Arkiv

Följ oss på facebook

RSS Nyheter från avd Örebro

  • Afternoon tea för 62+
  • Barnmorskedagen - vem vill du hylla?
  • Sjuksköterskedagen - vem vill du hylla?
  • Yrkesdagen för Biomedicinska analytiker!
  • Utbildningsdag för förtroendevalda

Inloggning för redaktörer

Logga in

rss

  • RSS - Inlägg
  • RSS - Kommentarer
Footer logo

Vårdförbundet består av runt 114 000 barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor. Tillsammans utvecklar vi vården och gör den säker. Tillsammans arbetar vi för ett hållbart yrkesliv och bra villkor.

Den här bloggen använder cookies för bästa användarupplevelse. Vi registrerar också vissa personuppgifter om du kommenterar på inlägg. Godkänn Läs mer
Privacy & Cookies Policy

Privacy Overview

This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary
Alltid aktiverad
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Non-necessary
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
SPARA OCH ACCEPTERA
loading Avbryt
Inlägget skickades inte – kontrollera dina e-postadresser!
E-postkontroll misslyckades, försök igen
Tyvärr, din blogg kan inte dela inlägg via e-post.