Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

En saga i juletid

av

Den dumsnåle Sten-Kalle Larsson hasar runt i de trasiga tofflorna i det pampiga palatset som var hans överdådiga bostad, medan snön yrde utanför de blyinfattade fönsterna. Ja, byggnaden må vara tjusig, stora vackra salar, exklusiva möbler och dyr konst på väggarna. Men palatset ekar ödsligt tomt.

Sten-Kalle, som kallas just Sten-Kalle för hans stenhårda förmåga att förhandla villkorslöst och alltid vinna, oavsett konsekvenserna, sparkade tjurigt av sig de trasiga tofflorna och kröp ner i sin himmelssäng. ”Jul, vad ska det vara bra för?” muttrade Sten-Kalle medan han fluffade kudden och tog en sipp ur vattenglaset som stod på nattduksbordet.

”Jul innebär bara en massa extra kostnader! Folk ska tydligen ha mer betalt bara för att de måste arbeta över jul och nyårshelgerna, och dessutom förväntar de sig nån sorts JULGÅVA av sin chef, dvs JAG”

Sten-Kalle sätter vattnet i vrångstrupen och sätter sig tvärt upp i sängen i en våldsam hostattack.

”Jävla juljävel!”

Väl medveten om att tankarna kring julens förfärligheter troligtvis kommer att förstöra en god natts sömn, tar Sten-Kalle fram sin kassabok för att inventera intäkter och utgifter. Plussaldot får honom alltid att somna gott. ”Det har varit ett bra år, inga större löneökningar eller storsatsningar på nyanställningar” Tankarna dröjer dock kvar vid ett osannolikt möte som Sten-Kalle råkat på tidigare under dagen. En före detta kollega, Sara-Klara Lindberg, hade uppenbarat sig, likt en vålnad, för Sten-Kalle. Sara-Klara, som varit död sedan en kortare tid tillbaka, stod framför Sten-Kalle, där han slumrat till i sin fåtölj och talade med bruten stämma:

”Sten-Kalle! Du måste lyssna på mig, jag har kommit för att varna dig! Du kommer att besökas av tre andar som ska visa dig konsekvenserna av hur du hanterar dina anställda, annars kommer ditt öde att bli som mitt!”

Sten-Kalle lyssnade storögt på Sara-Klara, som var klädd i en solkig särk med långa kedjor runt sin kropp. Lika snabbt som hon uppenbarat sig, så var Sara-Klara borta. Sten-Kalle gnuggade sig i ögonen och fräste högt:

”Nej, nu har jag börjat hallucinera, kanske dags att boka ett besök hos doktorn!”

Precis som alla kvällar i december, när frustrationen kring människors önskan om julefrid och familjekära sammankomster plågade den gamle mannen, så somnade Sten-Kalle gott efter att ha bläddrat en stund bland räkenskaperna.

Kvällstimmarna går över till en månklar natt. Med ett ryck vaknar Sten-Kalle Larsson av att någon står vid fotänden av hans paranta säng.

”Sten-Kalle, jag har kommit för att visa dig något”.

Figuren vid sängen håller fram en blek hand som Sten-Kalle, av någon osalig anledning, greppar tag om. Handen är iskall, och när Sten-Kalle närmar sig figuren ser han att det inte är en mänsklig individ.

”Du är en av andarna!” utbrister Sten-Kalle.
”Jag är den första av tre andar”, säger varelsen
Sten-Kalle förflyttas på ett obeskrivligt sätt, svävandes genom stadens torg och gator, fram till förlossningsavdelningen som ligger på sjukhuset mitt i staden, långt bort från byarna på landet där många familjer bor. Sten-Kalle leds in genom korridorerna och fram till personalrummet. Det är ett av Sten-Kalles sjukhus. En sjukhusklädd kvinna sitter i soffan med en tom blick. Plötsligt börjar anden att tala.

”Det här är Sanna. Sanna är barnmorska här på förlossningen sedan några år tillbaka. Hon är mycket duktig på sitt arbete och har alltid drömt om att bli barnmorska. Men tyvärr så har Sanna blivit sjuk av sitt arbete. Hon har arbetat treskift sedan hon anställdes och har inte hunnit återhämtat sig mellan arbetspassen så nu har hon drabbats av en utmattningsdepression. Sanna kommer inte att jobba på länge efter den här natten. Kanske aldrig mer. Tre av Sannas kollegor kommer att möta samma öde inom den närmaste månaden, en av dem får dessutom bröstcancer. Det kommer att vara så få barnmorskor kvar på sjukhuset så kvinnor kommer att hänvisas till att föda hemma med stöd av eventuella familjemedlemmar inom en snar framtid”

Sten-Kalle, som inte hunnit få på sig sina trasiga tofflor, svär över det kalla golvet och utbrister; ”Vi kan ju inte stänga på natten, det är väl bara att jobba på. Hon visste väl vilket yrke hon utbildade sig till!” Sten-Kalle ser den tomma blicken på Sanna och ryser, för ett ögonblick, till. ”Föda barn har kvinnor gjort i alla tider…”

Utan att veta hur, vaknar Sten-Kalle i sin himmelssäng morgonen därpå, och dagen passerar som vanligt, dock med en obeskrivlig känsla av barn som föds på stampade jordgolv och kvinnor som förblöder… Sten-Kalle tror att de konstiga tankarna kan bero på stress.

Dag blir till kväll. Med räkenskapsboken på bröstet somnar Sten-Kalle och snarkar gott när han åter väcks av en annan ande vid fotänden av hans säng.

I ett nafs så är Sten-Kalle och anden flyttade till stadens sjukhus. De svävar in på onkologavdelningen och in i ett av patientrummen. I rummet ligger en man nedbäddad i sängen och det som Kalle misstänker vara hans familj, sitter runt omkring honom. En sjuksköterska kopplar ett dropp och stryker mannen ömt över armen. Sten-Kalle ser att alla omkring mannen, en ung kvinna och tre barn, snyftar och är rödgråtna i ansiktet. Ande nummer två berättar med en konstig, plåtliknande stämma;

”Det här är Gustav. Gustav är döende pga en hjärntumör, han har inte långt kvar. Egentligen skulle han haft goda möjligheter att överleva, men eftersom det inte fanns tillräckligt med personal för att kunna söva, operera och vårda honom så blev operationen framskjuten. Tills det var försent”

Sten-Kalle känner att det hugger till i hjärttrakten, men tänker samtidigt att det ju tyvärr är sånt som kan hända. Särskilt om personalen bara vill ha mer och mer betalt! Men samtidigt så är det ju synd….äsch, personalen kan ju inte få allt de begär hela tiden!
En ljus dimma stiger upp i rummet och det blir allt svårare att se Gustav och hans gråtande familj som sitter runt hans dödsbädd.

Sten-Kalle vaknar i sin himmelssäng. ”Konstigt, jag känner mig kallsvettig och illamående”, tänker Sten-Kalle. “Och så har jag drömt om en ande igen.” Men det kändes inte som en dröm.

Möten avlöser varandra under arbetsdagen. Sten-Kalle känner sig okoncentrerad och har en envis huvudvärk som slår likt en hammare mot hjärnbarken. ”Tänk om det är en hjärntumör? Hur ska jag få behandling då? Fast jag har ju pengar så det ordnar sig alltid!”

Efter en inte helt tillfredsställande dag, hasar Sten-Kalle med sina trasiga tofflor genom den tomma korridoren ner till sitt gigantiska sovrum. ”Måtte jag inte behöva drömma om nån sabla ande inatt igen…”

Sten-Kalle vaknar av ett mullrande dån. Vid den högra sida av himmelssängen står en varelse, den otäckaste du kan föreställa dig, med bara ett kranium som ansikte, delvis täckt av hud, och tomma ögonhålor som stirrar genomborrande på Sten-Kalle. Sten-Kalle försöker skrika men den ondsinta anden tar ett hårt grepp om Sten-Kalle och sveper iväg honom genom skuggor och mörker. I mörkret längs vägen skymtar sjuka människor som desperat sliter i Sten-Kalles morgonrock och ber om smärtlindring och tröst, glåmiga sjuksköterskor och hålögda barnmorskor släpar sig fram och kastar uppsägelser efter honom, och ljudet av hjärtmonitorer och EKG-apparater blandas med stön av smärtor och lidande.

”Vart för du mig?” vrålar Sten-Kalle till den monsterliknande anden.
”Jag för dig till din dödsbädd” svarar anden.

Det svartnar för ögonen på Sten-Kalle och han känner hur han ramlar genom en mörk bottenlös avgrund.
Sten-kalle ligger i sin gamla himmelssäng. Lakanen är smutsiga och runt omkring honom ligger tomma konservburkar och medicinförpackningar. De gamla trasiga tofflorna, som nu är ännu trasigare, ligger mitt på golvet. En råtta gnager på den ena toffeln. Helt plötsligt står Sten-Kalle bredvid den smutsiga bädden och stirrar ner på sin gamla uttorkade, tandlösa lekamen som ligger där och inväntar sin död.

”Du har legat här, utan att någon brytt sig om dig, väldigt länge. Ingen har hjälpt dig med hygienen, gett dig medicin eller kommit med mat. Du är helt ensam.” Andens röst ekar i rummet.

Sten-Kalle känner svettpärlorna rinna nerför ryggen och i pannan. Hjärtat bultar hårt i bröstet och andhämtningen är kraftig.

”Men, jag har ju pengar! Varför har ingen tagit hand om mig,, jag borde fått den allra bästa vården”!

Anden greppar tag om Sten-Kalles båda axlar och skakar om honom kraftigt;

”För det finns ingen som jobbar med vård eller med människor över huvud taget längre! Du kan använda dina pengar för att köpa en teknisk pryl eller mjukvaruuppdateringar. Men ingen jobbar längre med sjuka eller gamla människor. Ingen orkar eller klarar av det längre och ingen vill utbilda sig till ett yrke man blir sjuk av”

Sten-Kalle känner på nytt hur det svartnar för ögonen och börjar kippa efter andan. Smärtor i bröstet letar sig ut över hela kroppen och livsenergin håller på att sina. Sten-Kalle ligger i den smutsiga sängen igen

”Vad har jag gjort?”

Allt blir svart. “Är jag död?” undrar Sten-Kalle. Han slår upp sina ögon och blickar ut i sitt stora sovrum. Lakanen är rena och doftar nytvättat, allt i rummet ser prydligt ut, som vanligt. På nattduksbordet står ett vattenglas och bredvid glaset ligger den läderinbundna kassaboken. Solens vintersvaga strålar letar sig in genom springan vid sidan av rullgardinen och utanför ljuder en stämningsfull körsång om ”Jul, jul, strålande jul”. Sten-Kalle Larsson tar ett skutt ur sängen, och utan att ta på sig de trasiga tofflorna springer han med lätta steg nedför den svängda ståtliga trappan och kastar sig på telefonen ”Sven-Kasper, sammankalla alla omedelbart vi behöver ett akut möte innan jul!” Innan Sven-Kasper Lund hunnit svara så rusar Sten-Kalle ut genom dörren, iförd morgonrock, och ilar snabbt mellan julklappshandlande barnfamiljer fram till huvudkontoret. ”Nu ska det bjudas på en riktig julklapp” Eter en lång mötesdag somnar Sten-Kalle nöjd i sin himmelssäng, utan att ens ögna igenom räkenskaperna.

Så slutar vår julsaga om Sten-Kalle. Men vad gjorde han på mötet egentligen?

Med en stadig signatur slöts avtal om att personalstyrkan skulle få hälsosamma arbetstider och ordentligt med återhämtning så att de skulle kunna utföra patientarbetet utvilade och nöjda. Lönen skulle ge utrymme för utveckling och lönespridning och man skulle också lyssna in de goda förslag som vårdens professioner hade för att förbättra. Inga fler patienter skulle behöva köa för att få vård, ingen skulle behöva dö ensam hemma i sin säng utan palliativ omvårdnad och inga barn skulle tvingas födas utan en barnmorskas vägledning ut i livet.
Sten-Kalle hade till och med köpt ett par nya tofflor.

Alla personer som beskrivs i denna julsaga är påhittade och all eventuell likhet med verkliga personer eller händelser är endast tillfälligheter.

(Vår julsaga har inspirerats av Charles Dickens mästerverk “A Christmas Carol”)

 

Åsa Mörner

som önskar alla en riktigt God Jul!

Tipp tapp

av

Midnatt råder tystnad är i husen.

Tyst i husen.

Alla sova släckta äro ljusen.

Äro ljusen

Tipp tapp tipp tapp tippe tippe tip tap.

Tipp tipp tapp.

Önskelista till tomten:

Skälig lön för den utbildning och erfarenhet vi har. (Livslön)
Hållbara arbetstider.
En god arbetsmiljö.
Goda möjligheter till påverkan/samverkan.
AST till de som vill vidareutbilda sig.
Kompetensutveckling inom ramen för sin profession.

Och hoppas ni som jobbar och ni som har ledigt får en riktigt god jul

Hans Nilsson
Leg. Sjuksköterska/Huvudskyddsombud
Styrelseledamot avdelning Örebro

En alldeles vanlig dag runt jul

av

Snön singlar ner över gator och torg. Julhelgen närmar sig med stormsteg och folk far runt i halkan som yra höns med famnarna fulla av paket, granar och matkassar. En barnkör står utanför stadens största varuhus och sjunger fridfullt om stjärnorna som blinkar och rävar som raskar runt på isbeklädda vattendrag. Är det detta som kallas julefrid?

En trasig pappstjärna skymtar bakom en halvt nerdragen persienn i det brungrå hyreshuset. ”Vi har åtminstone en julprydnad framme och även om den är trasig så är det dubbelt så många julsaker mot vad vi hade förra året”. Flickan skyndar sig ut i hallen och trycker ner fötterna i snörskorna. Det är sista dagen innan jullovet börjar. ”Hej då Mamma”. Inget svar. Den lilla flickan rusar nerför trappen med skosnörena hängandes löst runt de små fötterna. Det doftar glögg och pepparkakor i trapphuset. Det gör det inte hemma hos den lilla flickan. Där stinker det av inpyrd rök och alkohol. ”Å vad jag önskar att jag inte behövde gå på jullov”, tänker den lilla flickan.

I det lilla röda torpet en bit utanför den upplysta staden knatar en gammal farbror över gårdsplanen. Hans ben är krumma och ryggen är böjd. Famnen är full av vedklabbar. I den gamla farbrorns fotspår stryker en katt som redan börjat spinna högt, väl medveten om att en stunds kel framför brasan väntar inom kort. Väl inne i det lilla röda torpet får den gamle snart igång en brasa. Farbrorn sjunker ner i en till åren kommen skinnfåtölj och katten tar ett mjukt skutt upp i hans knä. En lång julhelg ligger framför den gamle farbrodern. I total ofrivillig ensamhet.

Jim, som han kallar sig eftersom hans namn är alldeles för svårt att uttala för svenskar, vänder och vrider sig i den smala, hårda sängen. Väntan är olidlig. Ska han skickas tillbaka till sitt hemland? Jim drar en djup suck och känner en huggande smärta i magen av oro och ångest. Jim masar sig ur sängen och slår på Tv:n på väg in i badrummet. ”…över stridernas blod och larm, över all suckan ur människobarm…” sjunger den rödklädda kören. Jim drar handen över den snaggade skallen. Det känns skönt med håret, i spegelbilden skymtar en magerlagd ung man med stora, mörka, lite sorgsna ögon. Att bli utvisad innebär döden för Jim. Eller att återgå till att leva i en lögn. Instängd i en kvinnokropp. Men Jim vet att han egentligen är man. Väntan är olidlig. ”…kom, kom signade jul, sänk dina vita vingar…”

På akutmottagningen är det full ruljans. Ambulansen åker skytteltrafik mellan överförfriskade medborgare, medelålders kvinnor med bröstsmärtor och oroliga åldringar som halkat på någon av stadens ishala gator. Ett sammansvetsat team med vitklädda professioner koordinerar avancerad teknik med lugnande omvårdnad och empati.

En liten nedkyld flicka med oknutna skor ligger nedbäddad på en brits. Intagningsorsak: Ohållbar hemsituation. Utelåst av moder med grava alkoholproblem som förvärras under helger, i synnerhet jul och nyår. Lätt nedkyld. Ledsen.

I rummet bredvid den lilla flickan ligger en gammal farbror som halkat på sin ogrusade gårdsplan. Han har ett djupt sår i pannan som behöver sys och han behöver röntga sin vänstra arm och sitt högra ben. Den gamla farbrorn upprepar en enda mening i täta intervaller: ”Vem tar hand om min katt?”

Blåljusen blinkar hysteriskt och sirenerna är öronbedövande. Flinka fingrar jobbar med att stabilisera den unge mannen som skurit sig i handlederna. Väl inne på akutrummet finns en tydlig struktur och ett samarbete som grundar sig i engagemang, kompetens och erfarenhet. Den unge mannen har förlorat mycket blod. Kommer han att överleva?

Ett tunt snötäcke har klätt in sjukhusområdet i en vacker vinterskrud. En sjuksköterska går med snabba, men försiktiga steg för att inte halka, över parkeringen och sätter sig i en bil. Radion drar igång när motorn startar: ”…låt aldrig hoppet försvinna det är mörkt nu. Men det blir ljusare igen…” Sjuksköterskan vrider av radion. Det är för mycket tankar i huvudet. Hemma väntar familjen på att mamma ska komma hem så att granen kan kläs och rimstugan påbörjas. Glöggen är varm och förväntningarna höga. Julefrid. I sjuksköterskans huvud blandas social misär med ensamhet och desperation. Bilresan hem blir ventilen. Snart dags att vrida av jobbkänslorna. Om det går.

Ett vanligt arbetspass runt jul helt enkelt.

 

Ett stort varmt tack till er alla som håller igång vård och omsorg under jul och nyår. Er insats är ovärderlig! 

Åsa Mörner

Vit Jul

Ensamma i Sverige

HBTQ 

Erfarenhet betalar sig inte

av

Vilket annat yrke har denna bredd, allt ifrån barnafödande till vård i livets slutskede. En del medlemmar innehar chefstjänster. Men i det stora hela finns det få tjänster som matchar de förändrade krav man får ju äldre man blir.

Utvecklingen i vården har de sista 10 åren förändrats från att man hade lugnare perioder och inte fullt så sjuka, till att idag komprimerat vården så mycket att endast de svårast sjuka vårdas på sjukhus. Detta leder till att det inte finns tid till återhämtning i det dagliga arbetet.

För ett tag sedan träffade jag en kollega. En fantastiskt inspirerande och kunnig sjuksköterska. Personen har över 30 års erfarenhet inom sitt specialområde, varit ansvarig för PM och bedrivit vårdutveckling inom området. När verksamheten skulle flytta från en klinik till en annan blev hen tillfrågad om att flytta med. Ett stort ansvar skulle vila på sjuksköterskans axlar då kunskapen på området skulle vara låg i början på den nya avdelningen.

Med den erfarenhet, ansvar för PM och kunskap för övrig personal att luta sig emot borde generera någon form av lönekompensation. Men det var stört omöjligt.
Enheten som tog över verksamheten hade inga ekonomiska möjligheter att ge någon löneförhöjning? Borde man inte tagit sig råd med tanke på kvalité för patienternas skull.

Min kollega valde att inte flytta med.

Detta belyser ett av problemen man har i vården, nämligen att differentiera lönen.

  • Idag är lönespridningen näst intill obefintlig. Hur gör jag för att höja min lön? Man har sällan ett lönesamtal med sin chef. Det måste finnas utrymme för verksamheten att kunna tillgodose även sjuksköterskor med lång erfarenhet.
    (Är det bra att alla ska förhandla sin lön själv, jag vet inte.)
  • Jag är övertygad om att man måste anpassa vårdarbetet utefter erfarenhet och ålder. Som senior sjuksköterska har man massor med erfarenhet och kunskap. Men man måste ge sjuksköterskor som jobbat länge möjlighet att inom ramen för sin arbetstid att kompetensutveckla sig (Alla behöver kompetensutveckling), precis som man gör med de nyanställda i form av traineetjänster.

På många arbetsplatser slutar erfarna sjuksköterskor. Det har inte förekommit tidigare i samma omfattning, och jag känner en viss oro för framtiden i den högspecialiserade vård vi bedriver. Det blir dyrt att inte ta vara på erfarenhet.

Hans Nilsson

Leg sjuksköterska/ Huvudskyddsombud

Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro

Julklapp till en Gnällspik

av

Varför ska man egentligen vara medlem i ett fackförbund? Behövs verkligen det år 2017? Och vad gör facket för mig, egentligen? Den där medlemsavgiften kan jag faktiskt göra något roligare för och dessutom kan jag förhandla för min egen del. Facket har inte gett mig någon hög lön….

Känns det igen? Är det du eller en kollega som sällar sig till antifackföreningsindividerna? Det konstiga hos missnöjesprofilerna är att det oftast är just dessa som är mest missnöjda med sin lön, arbetsmiljö och sina arbetstider. Men självklart är de missnöjda även med sitt fackförbund. Som en gnällig närking ungefär “Dii går aaaldriiig”. Är det inte löjligt negativt att klaga på den enda organisationen som faktiskt arbetar heltid med att försöka förbättra för Gnällspikarna. Nästan komiskt. Dessutom drivs organisationen av medlemmarna själva, vilket alltså innebär att det finns all möjlighet i världen att påverka organisationens riktning och mål. Precis som när det handlar om Sveriges riksdag och regering. Kan det möjligtvis vara så att Gnällspikarna som inte vill vara med i ett fackförbund också är de som har störst politikerförakt och som ligger kvar på soffan i samband med våra demokratiska val? (Nej jag har inga vetenskapliga belägg för mitt påstående. Beprövad erfarenhet dock…)

Personligen drivs jag av en vilja att förändra och förbättra. Precis som vid ett partipolitiskt engagemang så sökte jag mig till den organisation där jag kan få utlopp för mitt engagemang. Och då var Vårdförbundet ett givet val. Var kan jag annars arbeta för bättre villkor?

Nej facket har inte gett mig hög lön. De ger mig ingen lön överhuvudtaget. Det är arbetsgivaren som gör. Det är inte heller facket som bestämmer hur mitt schema eller mina arbetsuppgifter ska läggas upp. Det är också arbetsgivaren som gör. Men genom mitt medlemskap kan jag vara med och påverka hur arbetsgivaren tänker kring arbetstider, löner och arbetsfördelning eftersom mitt fackförbund samverkar med arbetsgivaren. Det betyder ju inte att mitt förbund bestämmer. Det handlar om förhandling, om givande och tagande och om partsgemenskap. Jag har också möjlighet att sprida verklighetsbilden till våra styrande politiker om hur deras politiska beslut påverkar vården, den anställde och patienten.

Jag tycker inte heller att allt är bra. Jag gnäller, klagar och tjurar ihop av dåliga förhandlingar, otillräckliga lönepåslag och alltför långsamma förbättringar. Skillnaden på mig och en urbota Gnällspik är att jag försöker göra något konstruktivt istället för att bara klaga. Jag inser också att ensam inte är stark och att det, tyvärr, inte går fort att förändra.

Det är lättare att göra sig hörd om man är flera som höjer rösten samtidigt. (Marianne Lundqvist, ordförande i Vårdförbundet 1976-1986)

Så till dig kära Gnällspik; ge dig själv en riktigt bra julklapp i år och investera i dig själv, dina nuvarande kollegor och dina framtida kollegor- bli medlem i ditt fackförbund och förvandla ditt gnäll till påverkan. Jag lovar att det kommer att kännas mycket bättre.

Den fackliga rörelsen driver inte frågan för sig själv utan för nästkommande kår.(Sineva Ribeiro, ordförande 2011-)

Åsa Mörner
Legitimerad sjuksköterska och barnmorska
Medlem och förtroendevald i Vårdförbundet

Tror du på tomten?

av

Idag är det tredje advent och många tänder det näst sista ljuset i väntan på dagen med stora J.
En del av oss väntar på tomten och andra på att det ska vara en vanlig söndag.

Om sju dagar är det också dags att öppna sista luckan i julkalendern för den som har en sådan. Hemma hos oss har vi en speciellt framtagen julkalender för hundar och i den nu öppnat 17 luckor med överraskningar till hunden!?

Tänk er då en speciellt framtagen julkalender för mig (läs oss) med massor av överraskningar?

Lucka 1              Vi som bemöter i vården hinner i lugn och ro bemöta värdigt och inlyssnande.

Lucka 2              De som behöver råd och stöd får det med endast två minuter i telefonkö.

Lucka 3              Alla som vill ha telefontid till vårdcentral får det samma dag.

Lucka 4              Idag är det fullt bemannat inom vården på alla enheter.

Lucka 5              Plötsligt är vi alla jämställda i både löner och arbetsvillkor.

Lucka 6              Oops… idag fick jag en löneutveckling som hette duga.

Lucka 7              Vårdförbundare läser vetenskapliga artiklar en halv dag i veckan för att de har tid.

Lucka 8              Nu används inga ambulanser till transport då det finns transportföretag.

Lucka 9              Handledning av studenter får nu ta all tid i mitt uppdrag

Lucka 10            Slipper affekt med tonårsbarn då jag inte är trött i huvudet efter mitt arbetspass.

Lucka 11            Nu hämtar jag på dagis utan att stressa eftersom jag kan gå när arbetstiden slutar.

Lucka 12            Plötsligt dyker det upp IT-system på min arbetsplats som ”pratar ”med varandra.

Lucka 13            Idag bjuder grannen på nybakade lussekatter då jag hinner titta på luciatåget.

Lucka 14            Från och med idag har alla Vårdförbundare kompetens och specialistutbildningar.

Lucka 15            Nu har vi arbetstidsförkortning för de som arbetar skift.

Lucka 16            Idag fick jag beviljad den semester jag ansökt utan problem.

Lucka 17            Till allas lycka finns det nu vårdplatser till den som behöver.

Hur kommer fortsättningen av överraskningarna se ut i de sju luckor som är kvar att öppna?

Jag kan välja att tro på tomten eller så kan jag fortsätta att vara aktiv som medarbetare, aktiv som medlem, aktiv som förtroendevald, aktiv som förälder men också aktiv på många olika sätt. Jag är övertygad om att vad jag än vill vara aktiv i så kommer jag att kunna påverka och förmedla. Jag kommer att kunna vara med i processen och delge hur jag vill, kan och behöver ha för att förändringen ska komma till stånd. Därför behöver jag att vi är många, det ger mig styrka. Det är också när vi är många som vi kan dela med oss av kompetenser och specialiteter. ”En är bättre på att klä granen och den andra gör godast julgodis”.

Jag vet vad i alla fall vad jag ska vara aktiv med under julhelgerna. En fråga jag fick av min kollega.

På med samverkeluvan och klura ut ”Varför finns det alltid vitpeppar på borden på alla restauranger och aldrig svartpeppar?” var är detta bestämt, finns det någon evidens bakom detta, ingår detta i utbildningen, har chefen bestämt så eller är det ren och skär ekonomisk vinst i detta? Hur gör jag som kund (läs också medarbetare eller patient) – accepterar jag eller ska jag vara till besvär och be om svartpeppar eller kanske jag inte ens funderar utan godtar att man har alltid gjort så?

Spännande fortsättning följer.

Till dess önskar jag Trevlig Tredje advent och en Riktig God Helg till Er Alla från Mig Alla. (väntar med spänning på att få öppna morgondagens lucka och avslöjar att jag visst även tror på tomten)

Merjo Yliluoma
Leg. Sjuksköterska/Huvudskyddsombud
Vårdförbundet avdelning Örebro

Dubbelkompetens som karriärväg

av

Till Ungdomsmottagningen i Region Örebro län kommer besökare mellan cirka 13 till 23 år. De söker för många olika frågor men där sexualitet, psykiskt mående, utveckling och pubertet är vanliga nämnare.

På ungdomsmottagningen arbetar sjuksköterska, barnmorskor, läkare, psykologer och kuratorer.

Vi tog ett snack med sjuksköterskan Carolina som också är en av Vårdförbundets förtroendevalda på enheten för att prata om hur arbetsgivare kan använda personer med dubbelkompetenser i sina verksamheter som en karriärväg.

Hej Carolina, vem är du?

Jag heter Carolina och jag har jobbat på ungdomsmottagningen i drygt sju år. Jag är legitimerad sjuksköterska och tog min examen -95. Jag utbildade mig också till teckenspråkstolk mellan 2005-2008 och har snart varit teckenspråkstolk i tio år.

Jag har jobbat inom olika verksamheter som sjuksköterska, bland annat på medicin, på endokrinologen, med hjärtpatienter, lite strokevård, jobbade också många år på bloddialysen och var ett tag inhyrningssjuksköterska i pool som Östergötlands läns landsting hade i slutet av 90-talet.

Sen flyttade jag till Örebro och började jobba på öronmottagningen. Och det var någonstans där som jag sökte tolkutbildningen eftersom att jag behövde teckenspråket i mitt privatliv. När jag kom ut från den utbildningen var det svårt att hitta jobb och veta vad det var värt. Men jag trivdes fortfarande väldigt bra inom sjuksköterskeyrket så jag sökte mig tillbaka till slutenvården och jobbade på onkologen på USÖ samtidigt som jag sökte jobb som teckenspråkstolk eftersom att jag ville använda min nya kompetens. Jag fick jobb på tolkcentralen och jobbade där i två år och sen dök tjänsten på ungdomsmottagningen upp där de sökte någon med kompetens inom teckenspråk och dövkultur i kombination med medicinsk kompetens och då sökte jag och fick den tjänsten och sedan dess har jag varit här.

Men varför sökte de just den typen av kompetens på ungdomsmottagningen?

Örebro är unikt eftersom att teckenspråket är det andra största språket i Örebro och vi har riksgymnasiet, specialskolan och grundskolan här. Det gör att många ungdomar flyttar hit för att gå i skolan men många blir också kvar och etablerar sig här i Örebro och börjar sen på universitet och börjar jobba här. Örebro har en väldigt stor grupp teckenspråkiga människor och förutom dem är deras anhöriga också teckenspråkiga vilket gör att det är en stor grupp människor.

Och det behovet såg politikerna där någon gång runt 2010 och tog då beslut om att lägga en resurs på ungdomsmottagningen för att möta det behovet. Så därför eftersöktes den kombinationen av kompetens och så råkade det bli jag som sökte.

Så det är för att möta de teckenspråkiga döva och hörselskadade och språknedsatta ungdomarna som dels befinner sig tillfälligt i Örebro under sin gymnasieutbildning men också de som sen blir kvar med sina familjer.

Hur tycker du att arbetsgivaren har tagit tillvara på din dubbelkompetens?

Jag upplever att jag jobbar med mina båda kompetens parallellt i stort sett hela tiden eftersom att jag, förutom att jag tar egna besök, agerar tolk till mina kollegor som inte tecknar när det krävs annan medicinsk kompetens eller samtalskompetens. Och eftersom att det är många teckenspråkiga ungdomar som söker hos oss så nyttjar jag verkligen mina kompetenser här. Det är lite handen i handsken att få göra det. För jag älskar att arbeta som sjuksköterska i det självständiga arbetet gentemot en människa och samtidigt kunna ha min språkliga kompetens att bidra med när den jag möter har ett annat språkligt behov än talad svenska.

Och arbetsgivaren har varit oerhört positiva till det. Ändra från början eftersom att det var det här de efterfrågade. Här på ungdomsmottagningen har min dubbelkompetens verkligen uppskattats och det har ju också blivit ett sätt för mig att få jobba med de här frågorna som jag verkligen brinner för. Unga människor, sexualitet och identitet.

Vad har du för fler områden som du fått kompetensutveckla dig inom?

På en ungdomsmottagning måste du hela tiden uppdatera dig eftersom att ungdomarnas värld snabbt förändras hela tiden. Så du måste hänga på. I allt. Så det har blivit väldigt mycket informell kompetens om ungdomars samhällssyn och livsvillkor men också formell kompetens i form av andrologi som är läran om mannens reproduktionsorgan, ungefär motsvarande kvinnans gynekologi och får nu också läsa sexologi på universitetsnivå. Dessutom är vi HBTQ-certifierade vilket är en självklar kompetens att ha när man jobbar med människor överallt egentligen. Så jag har hela tiden fått ny kunskap och utvecklats både i min yrkesroll men också som person.

Du har ju gjort karriär inom ditt yrke utan att ta vägen via de traditionella specialistutbildningarna. Hur skulle du vilja beskriva dina yrkesvägar?

Jag tror inte att jag tänker ”karriär”, men jag ser ju att jag har tagit min vidare till platser dit jag inte hade tagit mig utan den kompetens jag har. Min dröm, som ung sjuksköterska, var att bli barnmorska, men livet förde in mig på en annan väg vilket gjorde att jag valde en helt annan yrkesutbildning och det har vidgat min kunskap, kompetens och möjlighet att möta medborgarna i Örebro jättemycket. Så det är någonting värt. Och jag känner att det språkliga kompetens är viktig i vårdmötet för att kunna prata och förklara sig och nå de djupare frågorna känslomässigt och då är man tryggast i sitt förstaspråk och det får de här ungdomarna som jag möter chansen att göra utan tolk och utan extra personer som finns med. Utan det är jag och ungdomen. Så, jag tycker att kombinationen har gett mig mycket som jag kan erbjuda andra.

Jag tror att man egentligen kan välja vilken kombination som helst och hitta en nytta och funktion i det utan att för den sakens skull måste vara de självklara vidareutbildningen. Utan det finns även andra sätt att göra det på.

Julhälsningar
Marcus Folkö Müntzing
Leg sjuksköterska och intervjuare

 

Önskelista till tomten

av

Hej Tomten!

Här kommer min önskelista till julen 2017.

 

  • Bättre arbetsmiljö för oss i vården.
  • Arbetstid med tid för återhämtning mellan och under arbetspassen. Man ska kunna ta rast och gå ifrån jobbet samt få minst 11 timmars dygnsvila mellan arbetspassen, punkt.
  • Vi behöver värdesättas för det livsviktiga jobb vi gör. Det ska synas i lönen och lönespannet måste ökas.
  • Betald specialistutbildning (AST) och kompetensutveckling inom arbetstiden. Det är väl ändå samhället/arbetsgivaren som behöver kompetent personal!
  • Strukturerad introduktion, med mentorprogram.
  • Arbetstidsförkortning för de i 24/7 verksamheter. Jag har provat 40 timmars arbetsvecka, det är skillnad mot om man jobbar oregelbundet.
  • Arbetsgivaren måste lära sig att jobba enligt de lagar som vi har, t ex MBL (Medbestämmandelagen) och AML (Arbetsmiljölagen). Lyssna in och låt medarbetare bli delaktiga i beslut som rör dem.
  • Inför Personcentrerad vård.

Så önskar jag en vit jul, framför allt tänker jag på barnen. De vuxna ska inte förstöra julstämningen för att de inte klarar av alkoholen!

 

Inte för mycket begärt, va?

Tack på förhand Tomten!

Nadya Lehto
Leg sjuksköterska
Huvudskyddsombud/förtroendevald i Vårdförbundet avd Örebro

 

Ett jäkligt stort paket

av

Som en gammal julkola segar sig vägen mot jämställda löner fram och som ett vasst enris svider de ohälsosamma arbetstiderna i kropp och själ. Den kryddiga julglöggen lämnar en brännande känsla i magen och magkatarren gör sig påmind efter år av skippade lunchraster och oregelbundna levnadsvanor pga treskift och sömnbrist.  Men trots alla negativa sidor så finns vi kvar och stöttar upp den sönderfallande vården, likt små nissar i en underbemannad tomteverkstad. Nu är det dags för en rejält stor klapp till oss. Och det är inget litet paket som förväntas.

Våra yrken är utvecklande och ger tillfredsställelse i hjärta och själ. En sjuksköterskas trygga omvårdnad när nära och kära samlas kring den döende, när biomedicinska analytikern agerat deckare och den svårdiagnostiserade patientens åkomma äntligen får en diagnos eller röntgensjuksköterskan som genom att förena teknik med omvårdnad förmedlar lugn till den orolige patienten och barnmorskan som lotsar paret fram tills deras barn föds och välkomnas ut i livet. Vilka fantastiska jobb!

Men efter decennier av undervärdering behöver vi en rejäl klapp. En klapp innehållande arbetstider som inte gör oss sjuka, lön som inte gör oss till fattigpensionärer och möjligheter att driva vården framåt. Pensionsavgångarna ökar samtidigt som allt färre söker sig  till de olika vårdutbildningarna såsom sjuksköterske- och barnmorskeprogrammen. Varför? Ja, inte krävs det en högskoleexamen för att räkna ut det….

Vår önskelista innehåller inte den senaste mobiltelefonen eller en diamantring.  Vi vill bara få det vi förtjänar. Ett jäkligt stort paket borde det bli. Det är väl inte för mycket begärt?

 

Åsa Mörner/

Leg sjuksköterska

Leg barnmorska

Medicine master i omvårdnad

Väldigt många högskolepoäng

Väldigt stor skuld hos CSN