Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Biomedicinskanalytiker- vad gör dom?

av Lämna en kommentar

Ett smalt yrke men med många möjligheter: Så kan man beskriva professionen Biomedicinsk Analytiker. Du kan hitta oss på alla olika sjukhuslaboratorier, blodcentraler, i primärvården och inom industrin. Detta är bara några av de vägar man kan gå om man inte hellre vill forska såklart. Vi är en inte så stor grupp och då vill vi såklart slå ett slag för vår yrkesgrupp på vår alldeles egna dag! Här kommer tre presentationer om hur olika en biomedicinsk analytikers yrke kan vara.

BMA? Vad är det för yrke? Det är frågan jag ofta får när jag berättar vad jag jobbar med. Det är egentligen  inte den lättaste frågan att svara på . Men bara för att visa hur olika det kan se ut för en Biomedicinsk analytiker ska ni få möta mig och två av mina kollegor.

Mitt namn är Marianne Eklund och jag jobbar som laboratorieansvarig på en vårdcentral i Örebro. Min arbetsdag börjar med att kontrollera så att alla mina analysapparater mår bra. Det gör jag genom att köra kontroller.

Vi skickar mycket prover till sjukhuset eftersom vi har transport dit tre ggr/dag.

Men de vanligaste analyser som bla  urinprov , infektionsprover och halsprover gör vi här.  Det är bra för både läkare och patient , för då kan patienten få svar under besöket och läkaren sätta in snabb behandling om så behövs.

Jag är både läkare, barnmorskor och sköterskor behjälplig med diverse frågor gällande analyser och provtagning.

Att ha ett så tätt samarbete med olika professioner  är både lärorikt och stimulerande.

Men ändå är det i mötet med patienten den största behållningen med mitt yrke finns. Att svara på frågor och att utöva ett  medicinskt ”detektivarbete” ger energi. Efter tjugo år på samma arbetsplats känner jag såklart igen många patienter men hela tiden är det en strid ström av nya möten.

I mitt yrke måste man vara stresstålig och kunna ha många bollar i luften samtidigt. Visst finns det dagar då jag känner mig helt uppsnurrad, men i mötet med patienten kommer lugnet ofta tillbaka.
Att vara först med att upptäcka ett för högt socker på ett litet barn, eller ett lågt blodvärde på en äldre kvinna gör att man inser sin viktiga roll i det medicinska kugghjulet.

Med vänliga hälsningar
Marianne Eklund
Leg. Biomedicinsk Analytiker

“Jag har alltid vetat att jag velat jobba med medicin på något sätt men inte riktigt hur. Jag sökte till biomedicinsk analytiker i Örebro utan att riktigt ha full koll på vad det innebar. Jag börjar närma mig 11-år i yrket och har aldrig ångrat mitt val, jag är på helt rätt plats!

Att få vara en del i ledet för att förstå vad som gör en person sjuk och samtidigt kunna bidra till och följa upp en behandling är något väldigt kraftfullt.
Idag jobbar jag på Klinisk Mikrobiologi där jag som BMA ansvarar för bakterie- och viruspåvisning i serumprov såsom HIV, Hepatit och Syfilis. Vi har ett tätt samarbete med transfusionsmedicin då alla blod-,plasma- och trombocytgivningar screenas för eventuell blodsmitta innan enheten ges till patient. Förutom dessa prover så screenas även prover där man vill utreda eventuell blodsmitta i samband med t ex graviditet eller inför en behandling. Alla nyupptäckta positiva HIV-, hepatit- eller syfilisprover måste konfirmeras vilket framförallt görs med halvautomatiserade men även ibland manuella metoder. I slutänden så är det jag som BMA som väver ihop det serologiska mönstret och ser om det ger en rimlig uppfattning om infektionsstatus vilket jag i vissa fall godkänner själv och i vissa fall förmedlar till medicinskt ansvarig läkare som validerar provsvaret som går till kunden.

Jag har även förmånen att jobba med klinisk immunologi såsom utredningar av celiaki- och allergifrågeställningar eller bindvävs- och vaskulitsjukdom. Denna variation av arbetsuppgifter gör att livet på lab aldrig blir tråkigt och att vi utmanas för var dag.

Att jobba som BMA är fascinerande då det ställer stora krav på teoretisk kunskap liksom manuellt handhavande och en drivkraft att sätta patienten i fokus och leverera provresultat med hög kvalitet.”

Med vänliga hälsningar
Anna Maria Delis
Leg. Biomedicinsk Analytiker

Jag blev Biomedicinsk analytiker av en slump och har nu jobbat inom yrket i snart 30 år. Jag har fortfarande inte ångrat mitt yrkesval. Vi är en kanske en något osynlig yrkesgrupp men vi utför ett viktigt arbete i ledet att ställa diagnoser och följa behandlingar av patienter.

Min arbetsplats är Klinisk Kemi; USÖ. Jag arbetar främst med hematologi dvs läran om blodet och dess sjukdomar. Den stora massan hematologiprover analyseras på ett hematologiinstrument. Därifrån sållas patologiska prover ut som går vidare till manuell granskning i mikroskop. På senare år utförs granskningen delvis med digital diagnostik. Att klassa och differentiera celler är jätteintressant. Att det är jag och mina kollegor som faktiskt är de första som veta att en person drabbats av en anemi eller leukemi är hissnande. Att vi kan hjälpa till så att patienten får rätt diagnos och får hjälp att må bättre är stimulerande. Vårt arbete medför ett stort ansvar och det är viktigt att man har den rätta kompetensen.

Alla regionens Primärvårdslab ingår i samma kvalitetsäkringssystem, vilket innebär att vi alla arbetar utifrån samma dokument och riktlinjer.

Med andra ord  så ska vi alla kunna byta arbetsplats med varandra utan att våra rutiner att arbeta efter ändras.

Med vänliga hälsningar
Kristina Nilsson
Leg. Biomedicinsk Analytiker

We´re Only in It for the Money!

av

Är det bara lönen som betyder något för oss? År ut och år in hörs tjatet från sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor; ”Vi vill ha mer i lönekuvertet!”. Med dollartecken i ögonen, andra sportbilen på garageuppfarten och femte lyxsemestern inbokad för i år, slår vi återigen näven i bordet för att kunna fylla vår penningpåse till bredden. We´re Only in It for the Money!

Visst är det så! Självklart sökte jag in på sjuksköterskeprogrammet och barnmorskeprogrammet för att kunna segla upp i topp bland landets inkomstmiljonärer. Och mycket vill ha mer- i årets avtalsförhandlingar vill vi ha ÄNNU mer pengar till våra yrkesgrupper. Vilka girigbukar vi är va?

Känner du dig träffad? Nej, jag trodde inte det heller…. För det finns väl INGEN som har sökt sig till dessa yrken för att bli rik. Men det är stor skillnad på att tjäna storkovan och att få lön för den insats man faktiskt bidrar med. Det är just därför vi befinner oss i avtalsrörelse. Och det är därför vi ”tjatar” om lön. År ut och år in.

Jag var nyligen och besökte en nära anhörig som befinner sig på en vårdavdelning på ett av landets större sjukhus. Jag konstaterade snabbt att genomsnittsåldern bland sjuksköterskorna var mycket låg. Det är absolut inget fel på unga sjuksköterskor, men var finns alla erfarna, rutinerade? De trygga, stabila sjuksköterskorna som jobbat på avdelningen sedan medeltiden och som kan allt om avdelningen och de olika diagnoserna som behandlas där på sina fem fingrar?

Faktum är att dessa guldklimpar, för det är just vad de är, lyser med sin frånvaro på de allra flesta vårdavdelningarna som jag besökt under senare tid. Studenter som befinner sig på VFU, dvs ”praktik”, handleds av nyutbildade sjuksköterskor som i princip själva var studenter i förrgår. Den mest erfarna på avdelningen har max ett eller ett par år på nacken.

Det lönar sig inte att vara erfaren, att vara sin arbetsplats trogen genom att utvecklas och stanna kvar där. Det lönar sig inte att vara bäst.

Resultatet av det?
• Vården dräneras på erfarenhet och kompetens
• Risken för misstag som drabbar patienten ökar drastiskt
• Alltför få arbetar kvar i vården
• Vårdavdelningar kan inte hålla öppet pga för få anställda
• Vårdplatserna minskar pga brist på personal
• Vår befolkning får inte den vård de behöver

Det som är allra mest frustrerande är att det borde vara en enkel sak att lösa. Dessutom går det ju bra för Sverige. Åtminstone om man får tro våra politiker. Men när det handlar om att erbjuda attraktiva villkor till undervärderade barnmorskor så finns det aldrig pengar. Någon mer än jag som är less?

Vården klarar sig inte utan våra professioner. Vår befolkning klarar sig inte utan vård. Inte så avancerad vetenskap att begripa…

Nej, det är inte bara lönen som betyder nåt. Men genom högre löner kan vi rekrytera och behålla fler, vilket leder till högre bemanningstäthet och fler öppna vårdplatser. Det är en vinst för både anställda och för vår befolkning. Nu är det dags att öppna penningpåsen och fördela den dit det behövs. Det vore inte en dag för tidigt. Snarare flera år försent.

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och leg barnmorska¨
Förbundsstyrelseledamot och avdelningsstyrelseledamot i Vårdförbundet

Ibland känns det som att man tjänar mest på att arbeta så långt bort från patienten som möjligt. Är inte det helt tokigt?!

av

Vårdförbundet går in i en avgörande avtalsrörelse för första gången på flera år. Vad vill vi? Vad vill NI?

Yrkandet som Vårdförbundet lagt kommer från er medlemmar. Nästan hälften av alla motioner som kom in till kongressen förra våren handlade om lön och arbetstider och arbetsmiljö. Det måste få vara skillnad på lönen på nya och erfarna barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor. Det måste också vara skillnad på lön om man utbildat sig till specialistsjuksköterska. Hur ser din livslön ut? Vårdförbundet jobbar för ett hållbart yrkesliv men också att jämställda villkor gör att du får en rimlig pension och att lönen fortsätter utvecklas under hela yrkeslivet. Detta är också ett sätt att behålla kompetent och erfaren personal. Nu kan man ofta se att löneutvecklingen planar ut i 35-års åldern.

Ibland känns det som att man tjänar mest på att arbeta så långt bort från patienten som möjligt. Är inte det helt tokigt?!

För att få behålla personal och vara en attraktiv arbetsplats behöver man känna att en löneutveckling sker samtidigt som kompetens och erfarenhet tas till vara. Jag pratade med en förtroendevald häromdagen och vi diskuterade om hur man får engagerade medarbetare och vi kom fram till att det egentligen är ett hjul som det ena ger det andra. Man får engagerade medarbetare om arbetsplatsen arbetar med arbetsmiljön och sina villkor och kanske också tvärsom.

Jag lyssnade på regionfullmäktiges möte idag 12 februari, och det handlade till stor del om våra professioners arbetsvillkor och möjlighet till rekrytering (eller omöjlighet). De ser att vi behöver bli fler men de verkar inte se hur det ska gå till. Det borde inte vara så svårt att gissa att, ge oss betalt för det ansvar vi har och den kvalité vi ger så kommer många som slutat tidigare, tillbaka till vården.

Många av kongressens motioner handlade också arbetstider och scheman och beredskap. Som en kollega sa härom veckan, vi arbetar ju faktiskt på 2000-talet, då borde inte beredskap finnas i så stor utsträckning som det gör. Jag vet flera arbetsplatser som jobbar väldigt aktivt att få bort det (men också arbetsplatser där man absolut vill ha kvar det, konstigt nog). Vad krävs för att få bort beredskapen då? Jo att vi blir fler för att kunna lägga ett hälsosamt schema! Och hur var det nu igen? Hur blir vi fler? Jo betala oss det vi är värda! (Jag vet att det fungerar med beredskap på några ställen och att det är befogat att ha det pga. få inställelser. Men det är inte på så många ställen tyvärr).

Sen är inte allt pengar, vi vill ha en hållbar arbetsmiljö med utrymme för kompetensutveckling, möjlighet att få semester, tid till reflektion, verksamhetsutveckling och kvalitetsarbeten. Vi måste få tid för verksamhetsutvecklingsarbete under arbetstid, utan det stannar verksamheten upp!

PS. I dagens vård så pratas det alltid om produktion och produktionsplanering. Jag tror att vi absolut ska planera vår verksamhet och produktion men ibland tycker jag att det diskuteras om hälso- och sjukvården som vi är en fabrik. Fabriker har inte patienter, det har faktiskt vi! Och dessa ska tas omhand och bemötas på ett professionellt och individuellt sätt. Då kanske det inte fungerar med produktionstänket helt ut. Bara en tanke….

 

Helena Nyrén

Förtroendevald, avd Örebro, Vårdförbundet

Jag önskar mig ingen guppy

av

När jag var ca tre äpplen hög så brukade jag, i god tid innan jul (läs slutet av sommaren) lämna min önskelista till mina föräldrar. Ett gediget arbete låg bakom listan, som oftast var flera sidor lång (ungefär i stil med Döda havsrullarna)
Vissa saker som stod på listan var givna år ut och år in. En häst, en hund, en katt…djurarterna tenderade att minska i storlek ju längre ner på listan man kom. Till slut landade det kanske på vandrande pinnar eller en guppy.

Ungefär så känns det när vi lämnar fram våra önskemål om villkorsförändringar till arbetsgivaren. Men en liten löneökning kan vi väl ändå få? – Absolut, men den blir inte många kronor, bara så ni vet. Det har vi inte råd med!

Vi kanske borde vända på steken: Hur har ni råd med att INTE uppfylla våra helt proportionerliga önskningar om förbättrade villkor?

Det står ingen regnbågsfärgad enhörning eller panflöjtsspelande hobbit överst på önskelistan. Inte ens en ynka svavelosande drake eller en grön trollstav från Ollivanders på Diagon Alley. Våra önskemål är betydligt mer modesta än så.

Vi vill inte bli sjuka av våra arbetstider

Vi vill ha kollegor med rätt kompetens och olika erfarenhetsnivåer.

Vi vill ha inflytande över vårt arbete

Vi vill ha löneutveckling. Inte futtiga 100-lappar som skiljer den som arbetat längst på avdelningen från den som är nyanställd.

År efter år författas önskelistor till arbetsgivare och politiker. Och varje år får jag samma känsla som jag fick när jag i 8-9 års åldern önskade mig ett arabiskt fullblod (som förmodligen skulle kunnat använt vår radhusträdgård som hage…): Det blir inget arabiskt fullblod. Men du kan få en guppy.

Vi vill inte ha en stackars akvariefisk längre. Men vi är heller inte intresserade av fluffiga fantasidrömmar eller verklighetsfrånvända illusioner.

Vi vill ha lön för mödan. Svårare än så är det inte. ‘

Men det är inte Tomten som ska langa upp den här presenten. Inte mina föräldrar heller förresten (förlåt för mina enformiga önskelistor som barn…)
Vår önskelista går till de som styr inom hälso- och sjukvården. Och till de som tillsätter medel till dessa, dvs våra politiker.

Och vi kan kalla det för önskelista, eftersom det är jul. Men egentligen handlar det faktiskt om en kravlista. Och den blir allt längre. En helt rimlig önskelista

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och leg barnmorska

 

 

Politikernas placebo kan inte bota

av

Sjukvården har seglat upp till en förstaplats när det gäller vilka frågor väljarna anser vara viktigast inför valet. Vallöftena duggar tätt. Den ena efter den andra kommer med nya utspel om hur vården ska bli jämlik, att arbetsmiljön ska förbättras och att vårdköerna ska försvinna.

Precis som inför valet 2014 med andra ord.

Vårdkrisen har hängt med länge nu. Som en envis, molande tandvärk har den gnagt sig fast, ända in i benmärgen. Läge för en rotfyllning sedan lång tid tillbaka. Men de vallöften som gavs 2014 har ännu inte uppfyllts. Eller åtminstone inte lett till att fler vårdplatser kunnat öppnas. För krisen är numera avgrundsdjup och det kommer att ta lång tid att ta vården upp till en välfungerande nivå igen.

Vårdplatser och vårdköer. Flitigt använda ord av våra politiker. Kanske dags att byta ut dem mot brist på rätt villkor istället. För den verkliga orsaken till att avdelningar fått stänga och att köerna växt sig milslånga har ju faktiskt en orsak. Som stavas VILLKOR.

Det krävs ett statligt övergripande krafttag för att fylla igen hålet. Inga små kommunala eller regionala skvättar som dunstar bort en månad efter valet.

Nu vill vi inte ha fler meningslösa satsningar som inte leder någonvart. Inga fler tandlösa löften eller onödiga skrytbyggen. Vi vill ha löften som löser krisen. Vi vill ha medicin som botar, inga verkningslösa sockerpiller!

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och leg barnmorska

Det borde inte vara så svårt

av

Förberedelserna på landets högskolor och universitet är i full gång. Studiehandledningar finputsas, lokalerna storstädas och kursmaterialet synas. Snart kommer de. Framtidens vård.

Studenterna. Lösningen på absolut HELA krisen i vården.

Åtminstone om vi ska tro på våra politiker. Universallösningen lyder: “Utbilda fler så kommer vi inte ha några vårdköer, vårdrelaterade patientskador eller ohälsosamma arbetstider!”
Hörde en siffra om att samtliga elever som går i gymnasiet skulle behöva välja en vård och omsorgsutbildning för att vi ens skulle vara i närheten av att klara av bemanningen i framtiden (P1 Morgon 180820). Som om det skulle hända?

Det krävs mycket för att klara av att utbilda sig på universitet och högskola, för att inte tala om hur mycket som krävs för att klara av yrket när du är färdigutbildad. Och det viktigaste borde väl vara att vi examinerar kompetenta professioner. Kvalitet före kvantitet. Det är dessutom dyrt, både för stat, universitet och studenten själv att lägga tid, energi och pengar på att påbörja men ej slutföra studier, eller ännu värre; påbörja sin yrkeskarriär utan att vara lämpad för yrket.

Krisen i vården kommer att finnas med oss i många år framöver, kanske tom decennier. Och ju längre tid det tar innan våra beslutsfattare kommer med realistiska förslag om hur vi kan påbörja arbetet för att uppnå trygg och säker vård där medarbetarna trivs och utvecklas, desto mer svårlöst blir det.

Självklart behöver vi utbilda. Men vi får aldrig tulla på kvalitén! God vård kräver kompetens, det är tom vetenskapligt bevisat. Och vårdkrisen består av så mycket mer än brist på personal. Innerst inne borde väl de flesta veta att det faktiskt handlar om brist på attraktiva villkor.

Steg nummer ett för att åtgärda krisen är alltså att förbättra villkor och lön. Svårare än så är det faktiskt inte.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och barnmorska

 

Du röstar väl i valet?

av

 

Det är drygt 3 veckor kvar till valet och en hel del vårdfrågor står i fokus.

Enligt statistik från OECD har Sverige lägst antal sjuksköterskor per 1000 invånare i norden.
Enligt Novus opinion kräver väljarna

  1. Snabbare behandling vid allvarliga sjukdomar
  2. Kortare vårdköer
  3. Högre löner till sjuksköterskor

Politikerna pratar om en ökad tillgänglighet, som framförallt ska ske i primärvården.
Vi ser svårigheter att rekrytera men framförallt behålla erfaren personal som gör att alla satsningar låter ihåliga, då sparspöket hela tiden gör sig påmind.

I Vårdförbundet avdelning Örebro har vi redan börjat med påverkansarbetet inför valet, med valstugebesök, möten med kommun och regionpolitiker och aktiviteter på sociala medier.

Nedan redovisas Vårdförbundets nollvision för svensk hälso- och sjukvård som är en del i vårt valmanifest som du kan läsa nedan.

https://www.vardforbundet.se/siteassets/fortroendevald/material/high_2018_vard-i-varldsklass_broschyr_150x150.pdf

Nollvisionen

  • Ingen ska behöva dö i kö
  • Ingen ska falla mellan stolarna
  • Ingen ska nekas att föda i Sverige
  • Ingen ska skadas av vård
  • Ingen ska behöva bli sjuk av att vårda andra

Med de utmaningar vi står inför måste vi ta plats i debatten. Häng med oss på sociala medier fram till valet, och besök gärna valstugorna själv och ställ frågor till politikerna om hur framtidens vård ska se ut.

Och det kanske viktigaste använd dig av din medborgerliga rättighet att rösta den 9 september, det gör skillnad.

 

Hans Nilsson
Politiskt intresserad
Vårdförbundet avdelning Örebro

Tänk om pengarna kunde gå direkt till dom som jobbar i vården!

av

Vi i avdelning Örebro har som mål att träffa så många medlemmar och potentiella medlemmar som möjligt, så vi försöker att bjuda in oss på arbetsplatser där våra professioner finns.

Många är positiva till att vi kommer och många tycker att medlemskap i Vårdförbundet är viktigt, att vi gör skillnad. Siffrorna visar detsamma, vi har hög anslutningsgrad i länet runt 81-82 % i anslutningsgrad. Vilket vi så klart är jätteglada för. Men vi träffar också personer som är missnöjda med Vårdförbundet och de flesta nämner anledningen lön, att Vårdförbundet har att misslyckats med att få upp lönen för våra professioner.
De är missnöjda för att lönen är för låg i förhållande till andra yrken med likvärdighet vad gäller kompetens och ansvar. De är också missnöjda över att löneutvecklingen är dålig, ibland obefintlig och i värsta fall helt upp och ner.

När vi möter beslutsfattare med våra medlemmars frustration över lönen, i samverkan med arbetsgivare eller i möten med politiker får vi ofta till svar. – Men ni har aldrig varit så här många. Personalkostnaderna har aldrig varit så här höga. Vi brukar också få till svar. – Ekonomin är inte i balans. Vi måste effektivisera och spara för att komma i budget/minska underskottet/vara i ekonomisk balans (kärt barn har många namn).

Vårdförbundets tidning ”Vårdfokus” redovisade nyligen en ökning av administrativ personal inom Sveriges landsting med 36 procent mellan 2010 och 2017, medan vårdpersonalen, som till exempel sjuksköterskor, ökat med två procent. Dessa siffror kan säkert appliceras på andra vårdgivare så som kommuner. Den reella ökningen som arbetsgivaren pratar om handlar alltså inte om de som faktiskt utför vården, utan andra administrativa tjänster. Minst sagt upprörande!! Det är knappast HR och konsulter som möter patienter, räddar liv och främjar hälsa.

När vi i samma möten tar upp den alarmerande arbetsmiljön som finns på våra medlemmars arbetsplatser, som många gånger beror på lön, dåliga villkor. Kan vi få till svar. – Vi tillsätter en utredning. Vilket brukar innebära att en eller flera konsulter hyrs in, alternativt ges uppdraget till personal inom organisationen. De skriver ihop en lunta papper som kan användas eller inte. Finns inga garantier där.

Tänk om dom pengarna kunde gå direkt till dom som jobbar i vården! Vore inte det bättre utnyttjande av våra gemensamma skattepengar?

 

Ha en riktigt skön sommar och tänk på att #viärvården

 

Vid tangenterna

Nadya Lehto

Leg. Sjuksköterska

Regionalt- och Huvudskyddsombud

Vårdförbundet avdelning Örebro

Hur svårt kan det vara?

av

Hur ska krisen i vården lösas? Ja, våra politiker debatterar vitt och brett om ämnet men är det någon som har en lösning egentligen? En universallösning tycks vara ”att utbilda fler”. Jag bara undrar: vem är det som ska utbilda dessa mängder av studenter?

Våra politiker tycks ovetande om hur utbildningarna till exempelvis sjuksköterska och barnmorska ser ut. Vem är det egentligen som ska undervisa och vad krävs rent akademiskt? Det verkar som de tror att vem som helst kan undervisa på våra universitet och högskolor, eller att adjunkter, lektorer och professorer växer på träd.

Ledsen att göra er besvikna. Vi växer inte på träd. Faktum är att det är enorm brist på ovanstående kategorier. Och egentligen är det ju inte särskilt konstigt eftersom det faktiskt krävs att man ska vara just sjuksköterska respektive barnmorska med högre akademisk utbildning för att kunna arbeta på sjuksköterske- och barnmorskeprogrammen.

Och det är ju brist på dessa professioner, inte sant?

En stor del av utbildningen bedrivs dessutom inom verksamheterna på våra sjukhus och i våra kommuner och där måste det finnas handledare och kliniska adjunkter.

Ekvationen går alltså inte ihop.

Men det finns en modell som funkar. Och den stavas attraktiva villkor.

Steg 1 för att lösa krisen i vården handlar inte om att köpa in ny avancerad röntgenapparatur, bygga ut avdelningar eller öppna fler utbildningsplatser. Utan steg 1 kommer det ändå inte att fungera, för vem ska sköta tekniken på röntgen och vem ska arbeta på den utbyggda avdelningen eller undervisa på sjuksköterskeprogrammen?
Nej, det kommer inte att gå snabbt heller. Och ju längre tid det tar innan ni förstår detta, desto längre tid kommer det ta innan våra medborgare får trygg och säker vård.

Åsa Mörner
Leg. sjuksköteska, leg. barnmorska och medicine master

En dag i skorna hos sjuksköterskor på Karolina vårdcentral

av

Sista onsdagen i april blev för mig en mycket intressant dag på Karolina vårdcentral i Karlskoga. Med hjälp av Vårdförbundet hade jag blivit välkomnad till vårdcentralen av distriktssköterskan/diabetessköterskan Karin Andersson. Och Karin hade tagit fram ett ambitiöst program för dagen, som gav mig möjlighet att överblicka en större del av verksamheten. 

 Först fick jag följa med sjuksköterskan Cecilia Österman i akutteamets arbete. Genom akutteamet har Karolina vårdcentral organiserat sin mottagning så att sjuksköterskorna tar emot alla besök och konsulterar läkare efter behov. På så sätt nyttjar man sjuksköterskornas kompetens och de knappa läkarresurserna optimalt. Under förmiddagen tillsammans med Cecilia fick jag bland annat vara med i mötet med en ung patient med kliande utslag, som fick en ny salva att prova. En ung man med andningssvårigheter fick efter EKG en remiss direkt till akuten på Karlskoga lasarett.

 Till lunch fick jag lunchsällskap med verksamhetschefen Katrin Eriksson, sjuksköterskan Anki Swan och läkaren Henrik Ahlin. De gav mig en genomgång av vårdcentralens verksamhet och organisation, arbetet med akutteam och en ny, tidsbesparande process kring utskrivning av de sjukintyg till arbetsgivaren som anställda behöver ha för den andra sjukskrivningsveckan, dag 8-15.

 Karolina är en av de vårdcentraler som har 100 procents telefontillgänglighet – alla som ringer får en telefonkontakt samma dag. Anki förklarade för mig hur man, efter modellen från vårdcentralen i Lindesberg, har organiserat arbetet för att uppnå det. Efter lunch fick jag också lyssna med en stund på samtalen med de patienter som Anki ringde upp. Med en beräknad samtalssnittid på sex minuter och flera sjuksköterskor vid telefonen samtidigt blev det många patientsamtal avklarade på kort tid. 

 Dagen avslutade jag tillsammans med Karin i ett samtal om den senaste utvecklingen inom diabetesvården. Forskning och utveckling gör att vi blir allt bättre på att diagnostisera och behandla diabetespatienter. Vi pratade också om vikten av att hålla vikten, god (medelhavs)kost och motion. Och så fick jag möta en av de patienter som håller sina värden i schack just så, med koll på vikten, maten motionen och medicinen.

 Det var en riktigt bra dag för mig. Stort tack till Vårdförbundet och till personalen på Karolina vårdcentral som gjorde den möjlig!

 

Karin Sundin
Regionråd med ansvar för hälso- och sjukvårdsfrågor (S)