Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Är det någon skillnad på en samhällsfarlig strejk och en samhällsfarlig brist?

by

Sedan början av sommaren så har våra danska sjuksköterske- och röntgensjuksköterskekollegor strejkat för att få bättre villkor. Precis som här hemma i Svedala så är den starkt kvinnodominerade professionen gravt undervärderad och har en alltför pressad arbetsmiljö. Men dansk media har haft mer fokus på fotbolls-EM och OS än att en av landets samhällsbärande yrken desperat ropat efter förbättrade villkor, trots att stödet från befolkningen är stort. Och nu tar den danska regeringen fram ett lagförslag som omedelbart stoppar strejken. WTF?!

Motiveringen till den danska regeringens mindre moderna påhitt är att konsekvenserna av strejken blivit så pass allvarliga för hälso- och sjukvården att det ”krävs ett ingripande.” Antar att de menar att det alltså är samhällsfarligt att inte ha tillräckligt många av dessa yrkesgrupper i tjänst?

Och det är ju svårt att argumentera mot det. Självklart drabbas samhället av att det inte finns tillräckligt många sjuksköterskor och röntgensjuksköterskor som kan undersöka och behandla patienter. Men något som faktiskt går att argumentera emot är varför så pass viktiga yrken; yrken som uppenbarligen är så oumbärliga så att regeringen måste gå in och stoppa en strejk, inte värderas högre? De är ju så oumbärliga så att det krävs ett särskilt (medeltida) lagförslag för att få dem att återgå i tjänst till och med?

Legitimerade yrken i vården får inte strejka på samma sätt som exempelvis busschaufförer eller snickare får göra. Det är samhällsfarligt. Men vad innebär egentligen en samhällsfarlig avsaknad av exempelvis sjuksköterskor inom vården?

När de danska sjuksköterskorna strejkat under sommaren så har planerade operationer ställts in, något som enligt den danska regeringen kommer att ta flera år att komma ikapp. Är det inte samhällsfarligt att ha sådan brist på sjuksköterskor i verksamheterna så att vårdköerna växer, behandlingar ställs in eller flyttas fram och akutmottagningar och vårdavdelningar är överfulla? Ungefär som vi har det rent allmänt alltså, även utan strejker?

Nej, vi får inte strejka så att det blir ”samhällsfarligt”. Men våra villkor fortsätta vara usla, något som i sin tur lett till en vårdkris som tycks bli allt djupare och djupare. Det är inte bara här i Sverige eller i vårt grannland Danmark som situationen ser ut så. Kvinnodominerade vårdprofessioner är gravt undervärderade i stort sett överallt.

Sjuksköterskelönerna i Danmark ligger 15-20 procent lägre än andra yrken med motsvarande utbildningsnivå och enligt arbetsmarknadsforskare så riskerar nu Danmark, precis som i Sverige, att förlora ännu fler sjuksköterskor. Men det är tydligen inte samhällsfarligt?

Tänk om den danska regeringen istället skulle hävdat att det var samhällsfarligt av arbetsgivarparten att inte erbjuda bättre villkor? Kunde de inte fixat fram ett sånt lagförslag istället?

Är det någon skillnad på en samhällsfarlig strejk och en samhällsfarlig brist?

Åsa Mörner, legitimerad sjuksköterska, leg barnmorska

Historisk anekdot: Vi har faktiskt en sån här liknande gammal ful händelse från vår egen svenska historia också. 1951 kräver dåvarande fackförbundet för sjuksköterskor, Svensk sjuksköterskeförening (numera vårt professionsförbund) stora löneökningar, eftersom yrket, även då, var gravt undervärderat, vilket också hade lett till massuppsägningar i protest. Riksdagen kallades då in akut in under sommaren för att besluta om en ”tjänstepliktslag för sjuksköterskor”. Lagen antogs dock aldrig. Men det var först 1966 som sjuksköterskor fick konflikträtt, dvs rätt att strejka. Så länge det inte blir samhällsfarligt…vad nu det är…

Min specialistutbildning är bättre än din…

by

Blir lite full i så skratt när jag tänker tillbaka till när jag och mina kollegor här på Vårdförbundet avd. Örebro mötte studenterna i början av terminen. Hemarbetet gjorde att vi törstade mer än någonsin efter att vara ute och möta medlemmar.
Den där kalla (MYCKET kalla) vinterdagen när vi var uppe på universitetet var en av de roligaste på länge. Självklart stod vi ute och med Covid-säkert avstånd. Just denna medlemsrekryteringsdag kan man ju såhär i efterhand fråga oss om det var för vår skull eller för studenterna. Eller äsch, det ena utesluter väl inte det andra. Medlemsrekrytering och vi fick stor socialstimulans…

Så glädjefyllt att möta dessa studenter på universitetet som är precis i början av sin väg till sjuksköterska, biomedicinsk analytiker eller röntgen sjuksköterska.

Just denna dag var det sjuksköterskestudenterna vi mötte. Kan komma ihåg känslan som att det var igår när jag tog steget in på universitetet här i Örebro. Främmande och nytt. Och bara Örebro i sig var ju enormt stort för en värmlänning från en liiiten liten kommun där alla känner alla. Vi var en stor klass och från skilda håll i Sverige. I början åkte jag hem varje helg men i slutet av min 3-åriga studietid var inte resorna lika frekventa till min kära hemkommun. En del av kursarna jag hade när jag läste till sjuksköterska är än idag några av mina närmaste vänner och vi som inte var från Örebro blev nästan som en lite familj. Jag har aldrig för en sekund ångrat mitt yrkesval. Jag har heller inte hört att mina vänner ångrat sitt val heller.

Å det är här jag blir så himla full i skratt när vi möter våra blivande kollegor, studenterna. Jag och mina två kollegor som mötte studenterna känner lite lika över vårt yrkesval. Min ena kollega har varit sjuksköterska i över 30 år inom ambulanssjukvården och min andra kollega (som för övrigt är min kursare) är operationssjuksköterska.
Så här står vi 3 sjuksköterskor med specialistutbildningar och överöser dessa studenter om vilket förträffligt och bra yrkesval de gjort! Det bästa i våra ögon! Covid-mantrat tar över även här: ”Håll ut” ropar vi i kör! Studietiden är tuff men ”You can do it!” Studenterna får nästan inte en syl i vädret när vi försöker bräcka varandra vilken specialistutbildning som är bäst. Att de är helt nya på området, vissa inte ens satt sin fot inom vården det bryr vi oss inte om. Att de inte heller just i nuläget vet skillnaden på de olika specialistutbildningarna eller inte ens tänkt tanken att det finns specialistutbildningar berör oss inte heller i ryggen.
Såklart ska alla dessa bli ambulans, operation eller barnsjuksköterska! Stoltare sjuksköterskor än oss går nog inte att träffa denna dag! Löneutveckling, arbetstider och arbetsmiljö berör oss inte just i denna stund. Vi går i självsväng och min kollega låter nästan som en dammsugarförsäljare när studenterna värvas till Vårdförbundets medlemmar. Såklart överdriver jag lite här men det är jag och mina två kollegor överens om, att en historia blir lite roligare om man kryddar till den… Vi är stolta och ser framemot att få dessa studenter till blivande kollegor! Och kanske det också är så i vårt undermedvetna att vi sätter stor tilltro och hopp till denna generation nya sjuksköterskor.
En tilltro att de ska komma och ta över stafettpinnen eller tillsammans med oss kämpa för en god löneutveckling hela yrkeslivet, bra arbetsmiljö och fina villkor. En ny generation med mer skinn på näsan, som står på sig och vet sitt värde redan innan de bestämt att det var just sjuksköterska de skulle bli! Jag ser framemot att lära av denna nya generation sjuksköterskor. Jag bidrar i utbyte med min erfarenhet, kompetens och trygghet som sjuksköterska om ni visar vägen för hur vi ska värdera oss, synliggöra oss bättre och lära oss bli duktigare på att säga ”Tack, men nej tack”.

När vårdförbundet mötte mig och mina kursare är lika färskt i minnet som när jag klev in den där första dagen som student på universitet. För mig har det aldrig varit en fråga varför man ska vara med i ett fackförbund utan mer en självklarhet. Har växt upp med en fackligt engagerad förälder och när jag tog steget ut i arbetslivet var det bara så att man gick med i facket. Punkt slut.

Reflekterade aldrig egentligen vad mitt VARFÖR var förrän jag blev förtroendevald. Med åren har det blivit allt viktigare för mig att tillhöra Vårdförbundet. Så vad är mitt VARFÖR? Jag skulle kunna ge er hur många anledningar som helst egentligen. Men min största och första anledning är att jag brinner för solidaritet och att alla ska få ha det bra. Att vi blir starkare tillsammans låter som en klyscha men här stämmer det faktiskt. Ska vi lyckas förändra behöver vi vara många för att få mer tryck i frågorna till beslutsfattare. Tryggheten i att tillhöra ett fackförbund är också mycket viktigt för mig. Att leva ”on the wild side” är inget för mig och att veta att Vårdförbundet finns där för mig i arbetslivet som stöd och har koll på det arbetsrättsliga känns väldigt bra. Att tillhöra ett fackförbund ger mig också möjlighet att kunna påverka. Att inte försöka påverka och sluta kämpa för bättre arbetsvillkor och en bra löneutveckling hela yrkeslivet vad skulle det innebära? Titta tillbaka på fackförbundens historia och se vad vi åstadkommit. Som jag tidigare sagt, lyckas det inte bli förändringar för min generation så har jag i alla fall varit med och bidragit till att nästa generation ska lyckas.

Välkomna alla nya sjuksköterskor, biomedicinska analytiker, röntgen sjuksköterskor och barnmorskor det ska bli en stor ära att få jobba med just dig och är du ny på ditt jobb så ta kontakt med den förtroendevalda på din arbetsplats!

Anna Glader, Leg. Sjuksköterska och MYCKET stolt Barnsjuksköterska

Förtroendevald på facklig tid i avd. Örebro

Varför satsa på oss som har burit vården sista året?

by

Förra veckan gick bla tidningar och radio ut med att region Örebro län kommer satsa 50 miljoner extra på löner…och de som skulle satsas på var vårdnära undersköterskor, specialistsjuksköterskor och vissa läkare…

Då frågar sig vän av ordning hur detta kommer fördelas?
Cheferna brukar säga att man ska få lön utifrån vad man bidragit med till verksamheten under året som varit. Herrejösses vad pengar vi kommer få då i år, tror jag många tänkt.

Förra året fick vi lön för vad som hänt året före och inte för covid, det sa arbetsgivaren flera gånger så vi inte skulle glömma det. Men nästa år, då räknas covid in. Blev det bättre? Kanske någon 0, procentenhet… och då för någon statlig ersättning som regionstyrelsen väljer att lägga ut på olika grupper. Eller hur är det? Kommer det bli bättre än förra året? Å vad jag hoppas!

Kan man säga att viss vårdnära personal bidrog mer eller mindre till verksamheterna under detta år som gått? Jag är inte specialistsjuksköterska själv men har ju svårt att inte se hur intensivvårdssjuksköterskorna har slitit under detta år. Kommer de bli premierade? Kommer biomedicinska analytikerna, som arbetat upp ett helt nytt flöde under året med alla tusentals analyser belönas med ett bra påslag i lönerevisionen?

Kommer röntgensjuksköterskorna, anestesisjuksköterskorna som arbetat på covid- IVA, ambulanssjuksköterskorna som hämtat svårt sjuka i hemmen, sjuksköterskorna som arbetat på covid-avdelningarna, sjuksköterskorna som flyttat till nya arbetsplatser och bytt arbetstider mm, kommer alla dom belönas med ett bra påslag på sin lön? Hoppas!

Förresten tror jag inte det skulle varit ett väldigt modigt eller kontroversiellt beslut om arbetsgivaren sagt att av alla specialistsjuksköterskor så är det IVA (och anestesi i viss mån) som satsas på i år! Allmänheten har fått upp ögonen att de är en viktig pusselbit i vården kring de som är allra svårast sjuka, och dessutom en brist på! Jag har inte velat vara i deras skor för ens en liten stund men jag beundrar att de står där och att de står kvar!

Jag önskar så att arbetsgivaren #tackarmedlön! Att de ser vad vi alla bidragit med till verksamheten under 2020, från april till april 2021!

Hälsningar från en medarbetare i RÖL , som troligen inte kommer vara en prioriterad grupp <3

Svensk vård har varit vilse länge nu, trots att det finns både karta och kompass.

by

Vi tycks kunna skrika oss hesa, blåa och halvdöda om att det inte går att byta ut rätt kompetens till lägre utbildad personal utan att riskera människors liv. Det har pågått länge nu, den här nedvärderande synen på att min kompetens kan kastas bort hur enkelt som helst, utan konsekvenser. Frågan är om vi ska ha en annan strategi för att kunna få effekt? En strategi som går ut på att få personer som tar tjänster som de egentligen inte har kompetens för, att sätta ner foten och säga tack, men nej tack; ”Jag vägrar ta en tjänst där det egentligen krävs specialistkunskap, både för min egen del eftersom jag riskerar att begå grava fel, men också för att mina medmänniskor som behöver vård förtjänar att vårdas av RÄTT kompetens”.

Handen på hjärtat- skulle du säga nej till ett arbete som egentligen kräver högre kompetens än vad du är utbildad till?

Barnmorskor ersätts av sjuksköterskor och undersköterskor på BB, gynekologiska cellprovsmottagningar och vid amningsrådgivning, trots att sjuksköterskor och undersköterskor inte har utbildning och specialistkompetens inom sexuell och reproduktiv hälsa.

Jag kan inte ens minnas när primärvården slutade att kräva att det var distriktssköterskor som sökte lediga tjänster på vårdcentralerna. Nu räcker det med ”sjuksköterska”; eller som den numera standardiserade jobbannonsen; ”Distriktssköterska/sjuksköterska sökes till….”. 

Eller på labb där det ”duger fint” med en undersköterska istället för en biomedicinsk analytiker. Ungefär som att en legitimerad biomedicinsk analytiker bara läser tre år på universitetet för att fördriva tid?

Och på mammografin kan du numera mötas av samma yrkeskategori, undersköterskor istället för en legitimerad röntgensjuksköterska som är utbildad för att arbeta säkert, tryggt och med en gedigen kunskapsbas som kvitto på att du får en rätt utförd underökning.

På Karolinska har de numera börjat anställa grundutbildade sjuksköterskor på intensivvårdsavdelningarna, eftersom det är sådan ”brist” på intensivvårdssjuksköterskor. Det är väl bara att trycka på några knappar och blanda lite läkemedel ändå, va?

Det är så sjukt så jag blir galen. Det går tydligen att göra vad som helst för att försöka kringgå den verkliga orsaken till att det är svårt att anställa och bibehålla rätt professioner. Att erbjuda oss tillräckligt attraktiva villkor är tydligen svårare än att ta bilen till Månen.

Våra beslutsfattare tycks inte heller förstå vad dessa korkade beslut medför. Men vi vet.

Konsekvensen är att människor inte får rätt vård och att deras liv står på spel. Det innebär också att de som faktiskt har rätt kompetens för att arbeta på röntgen, IVA, BB eller labb får arbeta desto mer för att hålla den mindre vetande kollegan under armarna, fylla i där kompetensen brister och därigenom faktiskt tvingas arbeta ÄNNU mer. Ytterligare en anledning till att alltfler säger upp sig, vem orkar, förutom sitt eget arbete, täcka upp för kollegor som inte har rätt behörighet för att arbeta på enheten?

För att inte tala om förnedringen. Min utbildning och kunskap har degraderats och spolats ner i toaletten.  Resultatet blir såklart att ännu fler specialister, uppgivet lämnar sina arbetsplatser för att söka sig till en arbetsgivare som faktiskt värderar rätt kompetens (var är ni förresten?).

Så; ny strategi för att få bort den här befängda imbecilla ”lösningen” som numera sprider sig som ett oönskat, potentiellt dödligt virus. Vem är du som axlar en roll som du inte har kompetens för? Kan du stå för den vård, undersökning och råd du ger till människan du har framför dig? Och hur tänker du kring kollegan som får städa upp efter dig, kollegan som har rätt kompetens, till skillnad från dig?

Hur kan vi nå er och få er att förstå att ni inte ska ta dessa tjänster? Snälla, fundera ett varv till innan du tar dig an ett arbete som du saknar utbildning för. Att det ger dig spännande utmaningar är inte tillräckligt argument för att dränera vården och riskera att begå tjänstefel och skada människor.

Och till dig som söker vården eller är anhörig-våga fråga personen som undersöker, vårdar och ger dig råd om vilken kompetens hen har för sitt arbete? Du har faktiskt rätt att få trygg och säker vård!

Avslutningsvis till er beslutsfattare som inte tycks begripa vad konsekvensen blir av att ersätta rätt kompetens med fel: Vem vill du bli vårdad av- någon som kan jobbet och är utbildad för det, eller någon annan?

Det är nog nu, dags att sluta famla runt utan att veta åt vilket håll vi ska. Gör om och gör rätt, ge oss rätt villkor och sluta hitta på genvägar som bara leder in på villovägar. Svensk vård har varit vilse länge nu, trots att det finns både karta och kompass.

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska

Legitimerad barnmorska

Lucka nummer 4. Sorry det blev inga julklappar i år

by

Kvinna med 40 års erfarenhet, specialistutbildning, egen mottagning, stöd och bollplank till nya kollegor. Arbetar enligt vetenskap och beprövad erfarenhet.

Kvinna med 35 års erfarenhet, labansvarig (swedac), arbetar med metodutveckling, stöttepelare till alla kollegor, nya som gamla. Som de flesta andra arbetar även hon enligt vetenskap och beprövad erfarenhet.

Kvinna med 36 års erfarenhet, barnmorska i 16 år, bred erfarenhet, kompetenscv innehåller bl a handledning, amning och sexologi. Är aktiv i länsövergripande utbildning och riktlinjer för de som arbetar med amning. Även delaktig i familjecentralens verksamhet. Arbetar även hon enligt vetenskap och beprövad erfarenhet, men även med och utvecklar riktlinjer.

Kännetecknande för dessa 3 ovanstående mycket kompetenta erfarna personer så har ingen av dessa ansetts som SYS. (särskilt yrkesskicklig)

Mycket märkligt kan jag tycka, med tanke på att det var just dessa personer jag tänkte på när jag skrev en motion till vår kongress som handlade om att vi måste arbeta för en ökad lönespridning i våra yrkesgrupper.

Varför då?

Alla borde ha en acceptabel löneutveckling över tid, och inte som idag ha nästan ingen efter 45 års ålder. På kongressen beslutades att vi måste låta de med lång erfarenhet och är ryggraden på arbetsplatsen få en ordentlig löneinjektion ( 10 000 kr) under kommande lönerevisioner.

Och vad hände? Ja inte blev det någon löneinjektion i alla fall. Vi har haft kontakt med väldigt många medlemmar i denna fråga och jag konstaterar löneinjektionen uteblev helt på de flesta arbetsplatserna.

Om arbetsgivaren inte börjar arbeta med lönebildning för våra yrkesgrupper på allvar så tror jag risken att både nya och erfarna söker sig bort från de arbetsplatser där man inte värderar sina medarbetare, och i förlängningen leder till dålig arbetsmiljö på grund av kompetensbristen.

Det är ett fantastiskt yrke men vi vill inte bli fattigpensionärer.
Vi vill kunna skämma bort våra barn och barnbarn med julklappar som pensionärer, låt oss kunna göra det.

Med detta inlägg önskar jag en god jul.

Hans Nilsson
Leg. Sjuksköterska inbiten men stukad optimist

Från klagosång till hyllningskör

by

Larmrapporterna haglar in nu i slutet av sommaren. ”Värre än någonsin”, står det i var och varannan artikel, och på nyheterna känns det som om nästintill varje sändning innehåller någon form av rapportering från den kaosartade verksamhet som bedrivs inom svensk hälso-och sjukvård. Klagosången ljuder högt. Finns det verkligen INGET positivt att berätta om???

Jo det gör det faktiskt.

För mitt i den oändliga vårdkrisen, bland överfyllda akutmottagningar, på underbemannade förlossningskliniker, vid överhettade röntgenapparater och på sönderstressade labb så finns det någonting alldeles fantastiskt. Något som borde dränka klagosången helt:

De som står pall, som kämpar för att du, jag och våra nära och kära ska klara fighten mot skador och sjukdom, de som finns där genom livet och döden, som ger stöd när det nya livet tar sitt första andetag och när det är dags för den gamle och sjuke att dra sin allra sista suck. Ni som arbetar i denna vårdkaosets krigszon, som, trots stress, utmattning och hjärtklappning, finns där för den sjuka- ni är värda hyllningssånger i mängder!

Trots förskräckliga arbetstider, med dag, kväll, natt och helgpass huller om buller och med ett övertidssaldo som aldrig går att få ut i ledig tid, så finns ni där med er unika kompetens. Trots att er ovärderliga kunskap är gravt undervärderad och trots att ni brottas med både psykisk och fysisk stress, så gör ni ert bästa. Ni håller upp en vård och omsorg som går på knäna och ger allt vad ni kan.

Ytterligare en sommar går mot sitt slut. Tack vare er så har många människor räddats, fått lindring och stöd. Sträck på er och var stolta. Utan er stannar vården.
Det här är en hyllningssång till er

 

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

#geossrättvillkornu

Att blunda för lösningen på problemet

by

I dagarna får många besked om de kommit in på sin drömutbildning eller inte. Snart drar höstterminen igång med en hel drös blivande kollegor som intar föreläsningssalarna på landets högskolor och universitet. I Örebro är sjuksköterskeprogrammet en av de mest populära utbildningarna med ca 350 förstahandsökande till programmet. Det finns 120 platser. Varför inte fler, kan man undra? Bristen på sjuksköterskor är enorm, varför utbildas det inte fler?

Regeringen har utökat antalet utbildningsplatser på sjuksköterskeprogrammen i landet. Det har utlöst många protester från lärosäten från norr till söder, öst till väst. Varför protestera mot att utbilda fler, kanske du undrar? Vården skriker ju efter fler sjuksköterskor!

Det är faktiskt en enkel fråga att besvara: Det finns inte resurser för att bedriva utbildning för fler studenter. Fler studenter innebär att det krävs fler lärare, som ju är sjuksköterskor (vilket det är brist på), med lägst magisterexamen, men också lärare som har doktorerat. Det är grunden i en akademiskt förankrad utbildning som sjuksköterskeprogrammet är.

Inte nog med att det är brist på tillräckligt många lärare med rätt kompetens. På många universitet och lärosäten råder stor brist på föreläsningssalar och lektionsrum, bla KTC; kliniskt träningscenter, där studenter ska utbildas och tränas på praktiska moment såsom injektionsteknik, katetersättning och hantering av centrala venkatetrar.
Som om inte det vore nog så finns det inte heller tillräckligt med kliniska utbildningsplatser ”praktik”. Dessutom måste studenterna ha en handledare när de är ute på de kliniska placeringarna, vilket är många under de tre år som grundutbildningen pågår, och eftersom det som bekant är stor brist på sjuksköterskor så finns det inte heller tillräckligt med handledare.

Problemet med brist på resurser för att utöka utbildningarna finns inte bara på den treåriga grundutbildningen. Den finns på i princip samtliga specialistutbildningar samt på utbildingarna till röntgensjuksköterska, biomedicinsk analytiker och barnmorskeprogrammen.

Det är fullt förståeligt att regeringen vill utöka antalet utbildningsplatser med tanke på den djupa kris som eskalerar allt mer i svensk vård och omsorg. Men om sanningen ska fram så är inte lösningen att utbilda fler. För att lösa vårdkrisen måste arbetsgivare erbjuda villkor och löner som matchar de krav som nutiden och framtidens vårdpersonal faktiskt har. Genom attraktiva villkor får vi fler att stanna kvar i yrket och fler att överhuvudtaget vilja utbilda sig. Då kan vi också få fler kompetenta universitetslärare och flera erfarna handledare. Någon som man verkar blunda helt för i hela Riksdagen och regeringen.

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och barnmorska
Universitetslärare

Midsommar utan blommor och grodor

by

Louise drar en suck när hon kliver i flipflopsen och hoppar upp på cykeln. Egentligen så är det inte en suck pga missnöje över att behöva åka till jobbet, trots att det är Midsommarafton. Sucken handlar mer om den misär som Louise och hennes kollegor alltför ofta får se på akutmottagningen där hon arbetat de senaste åtta åren. Midsommar handlar inte bara om sill, blommor i håret och små grodorna…

Det är lugnt på akuten när Louise flexar in. ”Lugnet före stormen”, tänker hon, medan hon häller upp en kopp te. Kaffe har hon tvingast sluta med för längesen. Magen pallade inte stressen och kaffet gjorde det bara värre. ”Bäst att passa på att hänga en stund i soffan innan anstormingen”.

Stukad tumme, sår i pannan på treåring som ramlat av gungan, bröstsmärtor hos medelålders kvinna och en man som rabblar oavbrutet och vankar fram och tillbaka i den gråvita korridoren. ”När kommer psyk och hämtar tro….?” Det är ganska fullt på mottagningen redan, men situationen är ändå under kontroll. Än så länge.

Plötsligt vänder det. Det börjar strömma in människor med åkommor av alla de slag. Fylla, knivslagsmål, frontalkrock i hög hastighet, misshandel i hemmet… En kvinna står och gråter utanför det ena akutrummet medan en kollega till Louise försöker plåstra om ett ytligt sår i hennes panna. Hon håller ett litet barn i famnen som storögt skannar av Louise när hon ilar förbi in på nästa akutrum. Det ser ut som ett mindre blodbad där inne och Louise håller på att halka i en blodpöl på golvet. Mannen på britsen skriker ut sin smärta samtidigt som en stank av alkohol sprider sin unkna doft i rummet.

Midsommar på akuten är i full gång

Louise sveper ett glas vatten och konstaterar att hon inte hinner kissa trots en sprängfylld blåsa. Säkerhetsvakterna kommer rusande förbi och halva polisstyrkan är tydligen på plats också. Det årliga firandet i parken har förvandlats från fridfull familjepicknick till ett stort gängslagsmål med knivar och andra tillhyggen. Louise ryser till och minns sin egen barndoms idylliska Midsommarfiranden. ”Tänk om alla kunde ha det så”. 

Timmarna går snabbt. Louise byter arbetskläder för andra gången, efter att diverse kroppsvätskor spritt sig i ett mindre klädsamt mönster över den annars kritvita arbetsutstyrseln. En gammal dam har somnat sittandes på golvet i väntrummet. ”Om hon nu sover….?” Louise drar en suck av lättnad när hon lyckas väcka damen och hjälpa henne till en stol. Hon lägger en filt över den trötta damen. Väntrummet ser för övrigt ut som om en bomb briserat i det.

Dagpersonalen har kommit. Louise gnuggar sig i ögonen och känner sig mör i benen. Hon har inte suttit ner mer än fem minuter vid arbetspassets start i går kväll. Men trots det känns cykelturen hem lätt. Den friska morgonluften doftar sommarregn och nyklippt gräs. Men doften blandas med blod, urin och spyor, vars doftminnen dröjer sig kvar i näsan hos Louise.

Årets Midsommarafton är över. 

 

Tack till alla er som håller igång vård och omsorg, dygnets alla timmar, årets alla dagar. Ni är fantastiska!

En arbetsplats där alla trivs

by

Alla har väl hört talas om bemanningsbekymmer, vårdplatsbrist och att personal väljer att sluta arbeta i vården. I pressen talas det om hur svårt det är att rekrytera men framförallt behålla erfaren personal.

Därför blev jag överraskad när jag vid ett medlemsmöte på Odensbackens vårdcentral möttes av en grupp medarbetare som under presentationsrundan berättade hur bra man trivdes på arbetsplatsen och en av anledningarna är att alla ställer upp och hjälper varandra, en annan är att alla känner delaktighet.
Mitt egentliga uppdrag var att prata om avtal och arbetsmiljö, men det blev ett ömsesidigt utbyte där även jag fick med mig Verksamhetschefen Anna Karins syn på ledarskap.
Grundfilosofin är ett närvarande ledarskap, ge medarbetarna möjlighet att utvecklas i sin profession. För att skapa trivsel, harmoni, leverera bra resultat och god vård krävs hårt arbete och ibland kunna ”koka soppa på en spik” om ni förstår vad jag menar, alltså med små resurser se möjligheter.

I kompetensväxlingens tider konstaterar jag att nästan alla är specialistsjuksköterskor.

Om kompetensen utarmas på en vårdcentral är risken stor att man får problem att uppnå målen för verksamheten. Det är därför viktigt att vi värnar om våra kompetenta barnmorskor, bvc sjuksköterskor och distriktssköterskor, så erfarenheten och kompetensen inte utarmas.

Och det kanske viktigaste att medarbetarna får vara med och tycka och påverka vid allt förändringsarbete och organisatoriska (besparingar) förändringar. Min erfarenhet är att de bästa förändringsförslagen har kommit från medarbetarna, och inte som idag ovanifrån.

Med en god portion bra ledarskap som lyfter medarbetarna och låter dem vara med och påverka/utveckla då får man lojala medarbetare och en arbetsplats som andas yrkesstolthet.

Avslutningsvis speglar inte lönen den kompetens, engagemang och uppfyllnad av uppställda mål. Här finns jättestort förbättringsutrymme. (HÖK19)

Jag vill med detta tacka kollegorna på Vårdcentralen i Odensbacken för bra och för båda parter givande diskussioner. 

Hans Nilsson
Leg. Sjuksköterska/Huvudskyddsombud
Vårdförbundet avdelning Örebro

Biomedicinskanalytiker- vad gör dom?

by

Ett smalt yrke men med många möjligheter: Så kan man beskriva professionen Biomedicinsk Analytiker. Du kan hitta oss på alla olika sjukhuslaboratorier, blodcentraler, i primärvården och inom industrin. Detta är bara några av de vägar man kan gå om man inte hellre vill forska såklart. Vi är en inte så stor grupp och då vill vi såklart slå ett slag för vår yrkesgrupp på vår alldeles egna dag! Här kommer tre presentationer om hur olika en biomedicinsk analytikers yrke kan vara.

BMA? Vad är det för yrke? Det är frågan jag ofta får när jag berättar vad jag jobbar med. Det är egentligen  inte den lättaste frågan att svara på . Men bara för att visa hur olika det kan se ut för en Biomedicinsk analytiker ska ni få möta mig och två av mina kollegor.

Mitt namn är Marianne Eklund och jag jobbar som laboratorieansvarig på en vårdcentral i Örebro. Min arbetsdag börjar med att kontrollera så att alla mina analysapparater mår bra. Det gör jag genom att köra kontroller.

Vi skickar mycket prover till sjukhuset eftersom vi har transport dit tre ggr/dag.

Men de vanligaste analyser som bla  urinprov , infektionsprover och halsprover gör vi här.  Det är bra för både läkare och patient , för då kan patienten få svar under besöket och läkaren sätta in snabb behandling om så behövs.

Jag är både läkare, barnmorskor och sköterskor behjälplig med diverse frågor gällande analyser och provtagning.

Att ha ett så tätt samarbete med olika professioner  är både lärorikt och stimulerande.

Men ändå är det i mötet med patienten den största behållningen med mitt yrke finns. Att svara på frågor och att utöva ett  medicinskt ”detektivarbete” ger energi. Efter tjugo år på samma arbetsplats känner jag såklart igen många patienter men hela tiden är det en strid ström av nya möten.

I mitt yrke måste man vara stresstålig och kunna ha många bollar i luften samtidigt. Visst finns det dagar då jag känner mig helt uppsnurrad, men i mötet med patienten kommer lugnet ofta tillbaka.
Att vara först med att upptäcka ett för högt socker på ett litet barn, eller ett lågt blodvärde på en äldre kvinna gör att man inser sin viktiga roll i det medicinska kugghjulet.

Med vänliga hälsningar
Marianne Eklund
Leg. Biomedicinsk Analytiker

”Jag har alltid vetat att jag velat jobba med medicin på något sätt men inte riktigt hur. Jag sökte till biomedicinsk analytiker i Örebro utan att riktigt ha full koll på vad det innebar. Jag börjar närma mig 11-år i yrket och har aldrig ångrat mitt val, jag är på helt rätt plats!

Att få vara en del i ledet för att förstå vad som gör en person sjuk och samtidigt kunna bidra till och följa upp en behandling är något väldigt kraftfullt.
Idag jobbar jag på Klinisk Mikrobiologi där jag som BMA ansvarar för bakterie- och viruspåvisning i serumprov såsom HIV, Hepatit och Syfilis. Vi har ett tätt samarbete med transfusionsmedicin då alla blod-,plasma- och trombocytgivningar screenas för eventuell blodsmitta innan enheten ges till patient. Förutom dessa prover så screenas även prover där man vill utreda eventuell blodsmitta i samband med t ex graviditet eller inför en behandling. Alla nyupptäckta positiva HIV-, hepatit- eller syfilisprover måste konfirmeras vilket framförallt görs med halvautomatiserade men även ibland manuella metoder. I slutänden så är det jag som BMA som väver ihop det serologiska mönstret och ser om det ger en rimlig uppfattning om infektionsstatus vilket jag i vissa fall godkänner själv och i vissa fall förmedlar till medicinskt ansvarig läkare som validerar provsvaret som går till kunden.

Jag har även förmånen att jobba med klinisk immunologi såsom utredningar av celiaki- och allergifrågeställningar eller bindvävs- och vaskulitsjukdom. Denna variation av arbetsuppgifter gör att livet på lab aldrig blir tråkigt och att vi utmanas för var dag.

Att jobba som BMA är fascinerande då det ställer stora krav på teoretisk kunskap liksom manuellt handhavande och en drivkraft att sätta patienten i fokus och leverera provresultat med hög kvalitet.”

Med vänliga hälsningar
Anna Maria Delis
Leg. Biomedicinsk Analytiker

Jag blev Biomedicinsk analytiker av en slump och har nu jobbat inom yrket i snart 30 år. Jag har fortfarande inte ångrat mitt yrkesval. Vi är en kanske en något osynlig yrkesgrupp men vi utför ett viktigt arbete i ledet att ställa diagnoser och följa behandlingar av patienter.

Min arbetsplats är Klinisk Kemi; USÖ. Jag arbetar främst med hematologi dvs läran om blodet och dess sjukdomar. Den stora massan hematologiprover analyseras på ett hematologiinstrument. Därifrån sållas patologiska prover ut som går vidare till manuell granskning i mikroskop. På senare år utförs granskningen delvis med digital diagnostik. Att klassa och differentiera celler är jätteintressant. Att det är jag och mina kollegor som faktiskt är de första som veta att en person drabbats av en anemi eller leukemi är hissnande. Att vi kan hjälpa till så att patienten får rätt diagnos och får hjälp att må bättre är stimulerande. Vårt arbete medför ett stort ansvar och det är viktigt att man har den rätta kompetensen.

Alla regionens Primärvårdslab ingår i samma kvalitetsäkringssystem, vilket innebär att vi alla arbetar utifrån samma dokument och riktlinjer.

Med andra ord  så ska vi alla kunna byta arbetsplats med varandra utan att våra rutiner att arbeta efter ändras.

Med vänliga hälsningar
Kristina Nilsson
Leg. Biomedicinsk Analytiker