Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Lucka nummer 4. Sorry det blev inga julklappar i år

av

Kvinna med 40 års erfarenhet, specialistutbildning, egen mottagning, stöd och bollplank till nya kollegor. Arbetar enligt vetenskap och beprövad erfarenhet.

Kvinna med 35 års erfarenhet, labansvarig (swedac), arbetar med metodutveckling, stöttepelare till alla kollegor, nya som gamla. Som de flesta andra arbetar även hon enligt vetenskap och beprövad erfarenhet.

Kvinna med 36 års erfarenhet, barnmorska i 16 år, bred erfarenhet, kompetenscv innehåller bl a handledning, amning och sexologi. Är aktiv i länsövergripande utbildning och riktlinjer för de som arbetar med amning. Även delaktig i familjecentralens verksamhet. Arbetar även hon enligt vetenskap och beprövad erfarenhet, men även med och utvecklar riktlinjer.

Kännetecknande för dessa 3 ovanstående mycket kompetenta erfarna personer så har ingen av dessa ansetts som SYS. (särskilt yrkesskicklig)

Mycket märkligt kan jag tycka, med tanke på att det var just dessa personer jag tänkte på när jag skrev en motion till vår kongress som handlade om att vi måste arbeta för en ökad lönespridning i våra yrkesgrupper.

Varför då?

Alla borde ha en acceptabel löneutveckling över tid, och inte som idag ha nästan ingen efter 45 års ålder. På kongressen beslutades att vi måste låta de med lång erfarenhet och är ryggraden på arbetsplatsen få en ordentlig löneinjektion ( 10 000 kr) under kommande lönerevisioner.

Och vad hände? Ja inte blev det någon löneinjektion i alla fall. Vi har haft kontakt med väldigt många medlemmar i denna fråga och jag konstaterar löneinjektionen uteblev helt på de flesta arbetsplatserna.

Om arbetsgivaren inte börjar arbeta med lönebildning för våra yrkesgrupper på allvar så tror jag risken att både nya och erfarna söker sig bort från de arbetsplatser där man inte värderar sina medarbetare, och i förlängningen leder till dålig arbetsmiljö på grund av kompetensbristen.

Det är ett fantastiskt yrke men vi vill inte bli fattigpensionärer.
Vi vill kunna skämma bort våra barn och barnbarn med julklappar som pensionärer, låt oss kunna göra det.

Med detta inlägg önskar jag en god jul.

Hans Nilsson
Leg. Sjuksköterska inbiten men stukad optimist

Från klagosång till hyllningskör

av

Larmrapporterna haglar in nu i slutet av sommaren. ”Värre än någonsin”, står det i var och varannan artikel, och på nyheterna känns det som om nästintill varje sändning innehåller någon form av rapportering från den kaosartade verksamhet som bedrivs inom svensk hälso-och sjukvård. Klagosången ljuder högt. Finns det verkligen INGET positivt att berätta om???

Jo det gör det faktiskt.

För mitt i den oändliga vårdkrisen, bland överfyllda akutmottagningar, på underbemannade förlossningskliniker, vid överhettade röntgenapparater och på sönderstressade labb så finns det någonting alldeles fantastiskt. Något som borde dränka klagosången helt:

De som står pall, som kämpar för att du, jag och våra nära och kära ska klara fighten mot skador och sjukdom, de som finns där genom livet och döden, som ger stöd när det nya livet tar sitt första andetag och när det är dags för den gamle och sjuke att dra sin allra sista suck. Ni som arbetar i denna vårdkaosets krigszon, som, trots stress, utmattning och hjärtklappning, finns där för den sjuka- ni är värda hyllningssånger i mängder!

Trots förskräckliga arbetstider, med dag, kväll, natt och helgpass huller om buller och med ett övertidssaldo som aldrig går att få ut i ledig tid, så finns ni där med er unika kompetens. Trots att er ovärderliga kunskap är gravt undervärderad och trots att ni brottas med både psykisk och fysisk stress, så gör ni ert bästa. Ni håller upp en vård och omsorg som går på knäna och ger allt vad ni kan.

Ytterligare en sommar går mot sitt slut. Tack vare er så har många människor räddats, fått lindring och stöd. Sträck på er och var stolta. Utan er stannar vården.
Det här är en hyllningssång till er

 

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

#geossrättvillkornu

Att blunda för lösningen på problemet

av

I dagarna får många besked om de kommit in på sin drömutbildning eller inte. Snart drar höstterminen igång med en hel drös blivande kollegor som intar föreläsningssalarna på landets högskolor och universitet. I Örebro är sjuksköterskeprogrammet en av de mest populära utbildningarna med ca 350 förstahandsökande till programmet. Det finns 120 platser. Varför inte fler, kan man undra? Bristen på sjuksköterskor är enorm, varför utbildas det inte fler?

Regeringen har utökat antalet utbildningsplatser på sjuksköterskeprogrammen i landet. Det har utlöst många protester från lärosäten från norr till söder, öst till väst. Varför protestera mot att utbilda fler, kanske du undrar? Vården skriker ju efter fler sjuksköterskor!

Det är faktiskt en enkel fråga att besvara: Det finns inte resurser för att bedriva utbildning för fler studenter. Fler studenter innebär att det krävs fler lärare, som ju är sjuksköterskor (vilket det är brist på), med lägst magisterexamen, men också lärare som har doktorerat. Det är grunden i en akademiskt förankrad utbildning som sjuksköterskeprogrammet är.

Inte nog med att det är brist på tillräckligt många lärare med rätt kompetens. På många universitet och lärosäten råder stor brist på föreläsningssalar och lektionsrum, bla KTC; kliniskt träningscenter, där studenter ska utbildas och tränas på praktiska moment såsom injektionsteknik, katetersättning och hantering av centrala venkatetrar.
Som om inte det vore nog så finns det inte heller tillräckligt med kliniska utbildningsplatser ”praktik”. Dessutom måste studenterna ha en handledare när de är ute på de kliniska placeringarna, vilket är många under de tre år som grundutbildningen pågår, och eftersom det som bekant är stor brist på sjuksköterskor så finns det inte heller tillräckligt med handledare.

Problemet med brist på resurser för att utöka utbildningarna finns inte bara på den treåriga grundutbildningen. Den finns på i princip samtliga specialistutbildningar samt på utbildingarna till röntgensjuksköterska, biomedicinsk analytiker och barnmorskeprogrammen.

Det är fullt förståeligt att regeringen vill utöka antalet utbildningsplatser med tanke på den djupa kris som eskalerar allt mer i svensk vård och omsorg. Men om sanningen ska fram så är inte lösningen att utbilda fler. För att lösa vårdkrisen måste arbetsgivare erbjuda villkor och löner som matchar de krav som nutiden och framtidens vårdpersonal faktiskt har. Genom attraktiva villkor får vi fler att stanna kvar i yrket och fler att överhuvudtaget vilja utbilda sig. Då kan vi också få fler kompetenta universitetslärare och flera erfarna handledare. Någon som man verkar blunda helt för i hela Riksdagen och regeringen.

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och barnmorska
Universitetslärare

Midsommar utan blommor och grodor

av

Louise drar en suck när hon kliver i flipflopsen och hoppar upp på cykeln. Egentligen så är det inte en suck pga missnöje över att behöva åka till jobbet, trots att det är Midsommarafton. Sucken handlar mer om den misär som Louise och hennes kollegor alltför ofta får se på akutmottagningen där hon arbetat de senaste åtta åren. Midsommar handlar inte bara om sill, blommor i håret och små grodorna…

Det är lugnt på akuten när Louise flexar in. ”Lugnet före stormen”, tänker hon, medan hon häller upp en kopp te. Kaffe har hon tvingast sluta med för längesen. Magen pallade inte stressen och kaffet gjorde det bara värre. ”Bäst att passa på att hänga en stund i soffan innan anstormingen”.

Stukad tumme, sår i pannan på treåring som ramlat av gungan, bröstsmärtor hos medelålders kvinna och en man som rabblar oavbrutet och vankar fram och tillbaka i den gråvita korridoren. ”När kommer psyk och hämtar tro….?” Det är ganska fullt på mottagningen redan, men situationen är ändå under kontroll. Än så länge.

Plötsligt vänder det. Det börjar strömma in människor med åkommor av alla de slag. Fylla, knivslagsmål, frontalkrock i hög hastighet, misshandel i hemmet… En kvinna står och gråter utanför det ena akutrummet medan en kollega till Louise försöker plåstra om ett ytligt sår i hennes panna. Hon håller ett litet barn i famnen som storögt skannar av Louise när hon ilar förbi in på nästa akutrum. Det ser ut som ett mindre blodbad där inne och Louise håller på att halka i en blodpöl på golvet. Mannen på britsen skriker ut sin smärta samtidigt som en stank av alkohol sprider sin unkna doft i rummet.

Midsommar på akuten är i full gång

Louise sveper ett glas vatten och konstaterar att hon inte hinner kissa trots en sprängfylld blåsa. Säkerhetsvakterna kommer rusande förbi och halva polisstyrkan är tydligen på plats också. Det årliga firandet i parken har förvandlats från fridfull familjepicknick till ett stort gängslagsmål med knivar och andra tillhyggen. Louise ryser till och minns sin egen barndoms idylliska Midsommarfiranden. ”Tänk om alla kunde ha det så”. 

Timmarna går snabbt. Louise byter arbetskläder för andra gången, efter att diverse kroppsvätskor spritt sig i ett mindre klädsamt mönster över den annars kritvita arbetsutstyrseln. En gammal dam har somnat sittandes på golvet i väntrummet. ”Om hon nu sover….?” Louise drar en suck av lättnad när hon lyckas väcka damen och hjälpa henne till en stol. Hon lägger en filt över den trötta damen. Väntrummet ser för övrigt ut som om en bomb briserat i det.

Dagpersonalen har kommit. Louise gnuggar sig i ögonen och känner sig mör i benen. Hon har inte suttit ner mer än fem minuter vid arbetspassets start i går kväll. Men trots det känns cykelturen hem lätt. Den friska morgonluften doftar sommarregn och nyklippt gräs. Men doften blandas med blod, urin och spyor, vars doftminnen dröjer sig kvar i näsan hos Louise.

Årets Midsommarafton är över. 

 

Tack till alla er som håller igång vård och omsorg, dygnets alla timmar, årets alla dagar. Ni är fantastiska!

En arbetsplats där alla trivs

av

Alla har väl hört talas om bemanningsbekymmer, vårdplatsbrist och att personal väljer att sluta arbeta i vården. I pressen talas det om hur svårt det är att rekrytera men framförallt behålla erfaren personal.

Därför blev jag överraskad när jag vid ett medlemsmöte på Odensbackens vårdcentral möttes av en grupp medarbetare som under presentationsrundan berättade hur bra man trivdes på arbetsplatsen och en av anledningarna är att alla ställer upp och hjälper varandra, en annan är att alla känner delaktighet.
Mitt egentliga uppdrag var att prata om avtal och arbetsmiljö, men det blev ett ömsesidigt utbyte där även jag fick med mig Verksamhetschefen Anna Karins syn på ledarskap.
Grundfilosofin är ett närvarande ledarskap, ge medarbetarna möjlighet att utvecklas i sin profession. För att skapa trivsel, harmoni, leverera bra resultat och god vård krävs hårt arbete och ibland kunna ”koka soppa på en spik” om ni förstår vad jag menar, alltså med små resurser se möjligheter.

I kompetensväxlingens tider konstaterar jag att nästan alla är specialistsjuksköterskor.

Om kompetensen utarmas på en vårdcentral är risken stor att man får problem att uppnå målen för verksamheten. Det är därför viktigt att vi värnar om våra kompetenta barnmorskor, bvc sjuksköterskor och distriktssköterskor, så erfarenheten och kompetensen inte utarmas.

Och det kanske viktigaste att medarbetarna får vara med och tycka och påverka vid allt förändringsarbete och organisatoriska (besparingar) förändringar. Min erfarenhet är att de bästa förändringsförslagen har kommit från medarbetarna, och inte som idag ovanifrån.

Med en god portion bra ledarskap som lyfter medarbetarna och låter dem vara med och påverka/utveckla då får man lojala medarbetare och en arbetsplats som andas yrkesstolthet.

Avslutningsvis speglar inte lönen den kompetens, engagemang och uppfyllnad av uppställda mål. Här finns jättestort förbättringsutrymme. (HÖK19)

Jag vill med detta tacka kollegorna på Vårdcentralen i Odensbacken för bra och för båda parter givande diskussioner. 

Hans Nilsson
Leg. Sjuksköterska/Huvudskyddsombud
Vårdförbundet avdelning Örebro

Biomedicinskanalytiker- vad gör dom?

av

Ett smalt yrke men med många möjligheter: Så kan man beskriva professionen Biomedicinsk Analytiker. Du kan hitta oss på alla olika sjukhuslaboratorier, blodcentraler, i primärvården och inom industrin. Detta är bara några av de vägar man kan gå om man inte hellre vill forska såklart. Vi är en inte så stor grupp och då vill vi såklart slå ett slag för vår yrkesgrupp på vår alldeles egna dag! Här kommer tre presentationer om hur olika en biomedicinsk analytikers yrke kan vara.

BMA? Vad är det för yrke? Det är frågan jag ofta får när jag berättar vad jag jobbar med. Det är egentligen  inte den lättaste frågan att svara på . Men bara för att visa hur olika det kan se ut för en Biomedicinsk analytiker ska ni få möta mig och två av mina kollegor.

Mitt namn är Marianne Eklund och jag jobbar som laboratorieansvarig på en vårdcentral i Örebro. Min arbetsdag börjar med att kontrollera så att alla mina analysapparater mår bra. Det gör jag genom att köra kontroller.

Vi skickar mycket prover till sjukhuset eftersom vi har transport dit tre ggr/dag.

Men de vanligaste analyser som bla  urinprov , infektionsprover och halsprover gör vi här.  Det är bra för både läkare och patient , för då kan patienten få svar under besöket och läkaren sätta in snabb behandling om så behövs.

Jag är både läkare, barnmorskor och sköterskor behjälplig med diverse frågor gällande analyser och provtagning.

Att ha ett så tätt samarbete med olika professioner  är både lärorikt och stimulerande.

Men ändå är det i mötet med patienten den största behållningen med mitt yrke finns. Att svara på frågor och att utöva ett  medicinskt ”detektivarbete” ger energi. Efter tjugo år på samma arbetsplats känner jag såklart igen många patienter men hela tiden är det en strid ström av nya möten.

I mitt yrke måste man vara stresstålig och kunna ha många bollar i luften samtidigt. Visst finns det dagar då jag känner mig helt uppsnurrad, men i mötet med patienten kommer lugnet ofta tillbaka.
Att vara först med att upptäcka ett för högt socker på ett litet barn, eller ett lågt blodvärde på en äldre kvinna gör att man inser sin viktiga roll i det medicinska kugghjulet.

Med vänliga hälsningar
Marianne Eklund
Leg. Biomedicinsk Analytiker

“Jag har alltid vetat att jag velat jobba med medicin på något sätt men inte riktigt hur. Jag sökte till biomedicinsk analytiker i Örebro utan att riktigt ha full koll på vad det innebar. Jag börjar närma mig 11-år i yrket och har aldrig ångrat mitt val, jag är på helt rätt plats!

Att få vara en del i ledet för att förstå vad som gör en person sjuk och samtidigt kunna bidra till och följa upp en behandling är något väldigt kraftfullt.
Idag jobbar jag på Klinisk Mikrobiologi där jag som BMA ansvarar för bakterie- och viruspåvisning i serumprov såsom HIV, Hepatit och Syfilis. Vi har ett tätt samarbete med transfusionsmedicin då alla blod-,plasma- och trombocytgivningar screenas för eventuell blodsmitta innan enheten ges till patient. Förutom dessa prover så screenas även prover där man vill utreda eventuell blodsmitta i samband med t ex graviditet eller inför en behandling. Alla nyupptäckta positiva HIV-, hepatit- eller syfilisprover måste konfirmeras vilket framförallt görs med halvautomatiserade men även ibland manuella metoder. I slutänden så är det jag som BMA som väver ihop det serologiska mönstret och ser om det ger en rimlig uppfattning om infektionsstatus vilket jag i vissa fall godkänner själv och i vissa fall förmedlar till medicinskt ansvarig läkare som validerar provsvaret som går till kunden.

Jag har även förmånen att jobba med klinisk immunologi såsom utredningar av celiaki- och allergifrågeställningar eller bindvävs- och vaskulitsjukdom. Denna variation av arbetsuppgifter gör att livet på lab aldrig blir tråkigt och att vi utmanas för var dag.

Att jobba som BMA är fascinerande då det ställer stora krav på teoretisk kunskap liksom manuellt handhavande och en drivkraft att sätta patienten i fokus och leverera provresultat med hög kvalitet.”

Med vänliga hälsningar
Anna Maria Delis
Leg. Biomedicinsk Analytiker

Jag blev Biomedicinsk analytiker av en slump och har nu jobbat inom yrket i snart 30 år. Jag har fortfarande inte ångrat mitt yrkesval. Vi är en kanske en något osynlig yrkesgrupp men vi utför ett viktigt arbete i ledet att ställa diagnoser och följa behandlingar av patienter.

Min arbetsplats är Klinisk Kemi; USÖ. Jag arbetar främst med hematologi dvs läran om blodet och dess sjukdomar. Den stora massan hematologiprover analyseras på ett hematologiinstrument. Därifrån sållas patologiska prover ut som går vidare till manuell granskning i mikroskop. På senare år utförs granskningen delvis med digital diagnostik. Att klassa och differentiera celler är jätteintressant. Att det är jag och mina kollegor som faktiskt är de första som veta att en person drabbats av en anemi eller leukemi är hissnande. Att vi kan hjälpa till så att patienten får rätt diagnos och får hjälp att må bättre är stimulerande. Vårt arbete medför ett stort ansvar och det är viktigt att man har den rätta kompetensen.

Alla regionens Primärvårdslab ingår i samma kvalitetsäkringssystem, vilket innebär att vi alla arbetar utifrån samma dokument och riktlinjer.

Med andra ord  så ska vi alla kunna byta arbetsplats med varandra utan att våra rutiner att arbeta efter ändras.

Med vänliga hälsningar
Kristina Nilsson
Leg. Biomedicinsk Analytiker

We´re Only in It for the Money!

av

Är det bara lönen som betyder något för oss? År ut och år in hörs tjatet från sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor; ”Vi vill ha mer i lönekuvertet!”. Med dollartecken i ögonen, andra sportbilen på garageuppfarten och femte lyxsemestern inbokad för i år, slår vi återigen näven i bordet för att kunna fylla vår penningpåse till bredden. We´re Only in It for the Money!

Visst är det så! Självklart sökte jag in på sjuksköterskeprogrammet och barnmorskeprogrammet för att kunna segla upp i topp bland landets inkomstmiljonärer. Och mycket vill ha mer- i årets avtalsförhandlingar vill vi ha ÄNNU mer pengar till våra yrkesgrupper. Vilka girigbukar vi är va?

Känner du dig träffad? Nej, jag trodde inte det heller…. För det finns väl INGEN som har sökt sig till dessa yrken för att bli rik. Men det är stor skillnad på att tjäna storkovan och att få lön för den insats man faktiskt bidrar med. Det är just därför vi befinner oss i avtalsrörelse. Och det är därför vi ”tjatar” om lön. År ut och år in.

Jag var nyligen och besökte en nära anhörig som befinner sig på en vårdavdelning på ett av landets större sjukhus. Jag konstaterade snabbt att genomsnittsåldern bland sjuksköterskorna var mycket låg. Det är absolut inget fel på unga sjuksköterskor, men var finns alla erfarna, rutinerade? De trygga, stabila sjuksköterskorna som jobbat på avdelningen sedan medeltiden och som kan allt om avdelningen och de olika diagnoserna som behandlas där på sina fem fingrar?

Faktum är att dessa guldklimpar, för det är just vad de är, lyser med sin frånvaro på de allra flesta vårdavdelningarna som jag besökt under senare tid. Studenter som befinner sig på VFU, dvs ”praktik”, handleds av nyutbildade sjuksköterskor som i princip själva var studenter i förrgår. Den mest erfarna på avdelningen har max ett eller ett par år på nacken.

Det lönar sig inte att vara erfaren, att vara sin arbetsplats trogen genom att utvecklas och stanna kvar där. Det lönar sig inte att vara bäst.

Resultatet av det?
• Vården dräneras på erfarenhet och kompetens
• Risken för misstag som drabbar patienten ökar drastiskt
• Alltför få arbetar kvar i vården
• Vårdavdelningar kan inte hålla öppet pga för få anställda
• Vårdplatserna minskar pga brist på personal
• Vår befolkning får inte den vård de behöver

Det som är allra mest frustrerande är att det borde vara en enkel sak att lösa. Dessutom går det ju bra för Sverige. Åtminstone om man får tro våra politiker. Men när det handlar om att erbjuda attraktiva villkor till undervärderade barnmorskor så finns det aldrig pengar. Någon mer än jag som är less?

Vården klarar sig inte utan våra professioner. Vår befolkning klarar sig inte utan vård. Inte så avancerad vetenskap att begripa…

Nej, det är inte bara lönen som betyder nåt. Men genom högre löner kan vi rekrytera och behålla fler, vilket leder till högre bemanningstäthet och fler öppna vårdplatser. Det är en vinst för både anställda och för vår befolkning. Nu är det dags att öppna penningpåsen och fördela den dit det behövs. Det vore inte en dag för tidigt. Snarare flera år försent.

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och leg barnmorska¨
Förbundsstyrelseledamot och avdelningsstyrelseledamot i Vårdförbundet

Ibland känns det som att man tjänar mest på att arbeta så långt bort från patienten som möjligt. Är inte det helt tokigt?!

av

Vårdförbundet går in i en avgörande avtalsrörelse för första gången på flera år. Vad vill vi? Vad vill NI?

Yrkandet som Vårdförbundet lagt kommer från er medlemmar. Nästan hälften av alla motioner som kom in till kongressen förra våren handlade om lön och arbetstider och arbetsmiljö. Det måste få vara skillnad på lönen på nya och erfarna barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor. Det måste också vara skillnad på lön om man utbildat sig till specialistsjuksköterska. Hur ser din livslön ut? Vårdförbundet jobbar för ett hållbart yrkesliv men också att jämställda villkor gör att du får en rimlig pension och att lönen fortsätter utvecklas under hela yrkeslivet. Detta är också ett sätt att behålla kompetent och erfaren personal. Nu kan man ofta se att löneutvecklingen planar ut i 35-års åldern.

Ibland känns det som att man tjänar mest på att arbeta så långt bort från patienten som möjligt. Är inte det helt tokigt?!

För att få behålla personal och vara en attraktiv arbetsplats behöver man känna att en löneutveckling sker samtidigt som kompetens och erfarenhet tas till vara. Jag pratade med en förtroendevald häromdagen och vi diskuterade om hur man får engagerade medarbetare och vi kom fram till att det egentligen är ett hjul som det ena ger det andra. Man får engagerade medarbetare om arbetsplatsen arbetar med arbetsmiljön och sina villkor och kanske också tvärsom.

Jag lyssnade på regionfullmäktiges möte idag 12 februari, och det handlade till stor del om våra professioners arbetsvillkor och möjlighet till rekrytering (eller omöjlighet). De ser att vi behöver bli fler men de verkar inte se hur det ska gå till. Det borde inte vara så svårt att gissa att, ge oss betalt för det ansvar vi har och den kvalité vi ger så kommer många som slutat tidigare, tillbaka till vården.

Många av kongressens motioner handlade också arbetstider och scheman och beredskap. Som en kollega sa härom veckan, vi arbetar ju faktiskt på 2000-talet, då borde inte beredskap finnas i så stor utsträckning som det gör. Jag vet flera arbetsplatser som jobbar väldigt aktivt att få bort det (men också arbetsplatser där man absolut vill ha kvar det, konstigt nog). Vad krävs för att få bort beredskapen då? Jo att vi blir fler för att kunna lägga ett hälsosamt schema! Och hur var det nu igen? Hur blir vi fler? Jo betala oss det vi är värda! (Jag vet att det fungerar med beredskap på några ställen och att det är befogat att ha det pga. få inställelser. Men det är inte på så många ställen tyvärr).

Sen är inte allt pengar, vi vill ha en hållbar arbetsmiljö med utrymme för kompetensutveckling, möjlighet att få semester, tid till reflektion, verksamhetsutveckling och kvalitetsarbeten. Vi måste få tid för verksamhetsutvecklingsarbete under arbetstid, utan det stannar verksamheten upp!

PS. I dagens vård så pratas det alltid om produktion och produktionsplanering. Jag tror att vi absolut ska planera vår verksamhet och produktion men ibland tycker jag att det diskuteras om hälso- och sjukvården som vi är en fabrik. Fabriker har inte patienter, det har faktiskt vi! Och dessa ska tas omhand och bemötas på ett professionellt och individuellt sätt. Då kanske det inte fungerar med produktionstänket helt ut. Bara en tanke….

 

Helena Nyrén

Förtroendevald, avd Örebro, Vårdförbundet

Jag önskar mig ingen guppy

av

När jag var ca tre äpplen hög så brukade jag, i god tid innan jul (läs slutet av sommaren) lämna min önskelista till mina föräldrar. Ett gediget arbete låg bakom listan, som oftast var flera sidor lång (ungefär i stil med Döda havsrullarna)
Vissa saker som stod på listan var givna år ut och år in. En häst, en hund, en katt…djurarterna tenderade att minska i storlek ju längre ner på listan man kom. Till slut landade det kanske på vandrande pinnar eller en guppy.

Ungefär så känns det när vi lämnar fram våra önskemål om villkorsförändringar till arbetsgivaren. Men en liten löneökning kan vi väl ändå få? – Absolut, men den blir inte många kronor, bara så ni vet. Det har vi inte råd med!

Vi kanske borde vända på steken: Hur har ni råd med att INTE uppfylla våra helt proportionerliga önskningar om förbättrade villkor?

Det står ingen regnbågsfärgad enhörning eller panflöjtsspelande hobbit överst på önskelistan. Inte ens en ynka svavelosande drake eller en grön trollstav från Ollivanders på Diagon Alley. Våra önskemål är betydligt mer modesta än så.

Vi vill inte bli sjuka av våra arbetstider

Vi vill ha kollegor med rätt kompetens och olika erfarenhetsnivåer.

Vi vill ha inflytande över vårt arbete

Vi vill ha löneutveckling. Inte futtiga 100-lappar som skiljer den som arbetat längst på avdelningen från den som är nyanställd.

År efter år författas önskelistor till arbetsgivare och politiker. Och varje år får jag samma känsla som jag fick när jag i 8-9 års åldern önskade mig ett arabiskt fullblod (som förmodligen skulle kunnat använt vår radhusträdgård som hage…): Det blir inget arabiskt fullblod. Men du kan få en guppy.

Vi vill inte ha en stackars akvariefisk längre. Men vi är heller inte intresserade av fluffiga fantasidrömmar eller verklighetsfrånvända illusioner.

Vi vill ha lön för mödan. Svårare än så är det inte. ‘

Men det är inte Tomten som ska langa upp den här presenten. Inte mina föräldrar heller förresten (förlåt för mina enformiga önskelistor som barn…)
Vår önskelista går till de som styr inom hälso- och sjukvården. Och till de som tillsätter medel till dessa, dvs våra politiker.

Och vi kan kalla det för önskelista, eftersom det är jul. Men egentligen handlar det faktiskt om en kravlista. Och den blir allt längre. En helt rimlig önskelista

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och leg barnmorska

 

 

Politikernas placebo kan inte bota

av

Sjukvården har seglat upp till en förstaplats när det gäller vilka frågor väljarna anser vara viktigast inför valet. Vallöftena duggar tätt. Den ena efter den andra kommer med nya utspel om hur vården ska bli jämlik, att arbetsmiljön ska förbättras och att vårdköerna ska försvinna.

Precis som inför valet 2014 med andra ord.

Vårdkrisen har hängt med länge nu. Som en envis, molande tandvärk har den gnagt sig fast, ända in i benmärgen. Läge för en rotfyllning sedan lång tid tillbaka. Men de vallöften som gavs 2014 har ännu inte uppfyllts. Eller åtminstone inte lett till att fler vårdplatser kunnat öppnas. För krisen är numera avgrundsdjup och det kommer att ta lång tid att ta vården upp till en välfungerande nivå igen.

Vårdplatser och vårdköer. Flitigt använda ord av våra politiker. Kanske dags att byta ut dem mot brist på rätt villkor istället. För den verkliga orsaken till att avdelningar fått stänga och att köerna växt sig milslånga har ju faktiskt en orsak. Som stavas VILLKOR.

Det krävs ett statligt övergripande krafttag för att fylla igen hålet. Inga små kommunala eller regionala skvättar som dunstar bort en månad efter valet.

Nu vill vi inte ha fler meningslösa satsningar som inte leder någonvart. Inga fler tandlösa löften eller onödiga skrytbyggen. Vi vill ha löften som löser krisen. Vi vill ha medicin som botar, inga verkningslösa sockerpiller!

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och leg barnmorska