Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Utan mig och mina kollegor stannar vården

by

Jag heter Kristin Wilenius och jag är legitimerad Biomedicinsk analytiker och utan mig och mina kollegor stannar vården. Idag 15 april är det vår dag, det är den internationella Biomedicinska analytikerdagen

Biomedicinsk analytiker är en ofta bortglömd arbetsgrupp inom vårdyrket. Som däremot under pandemin fått extra ögon på sig när det kommer till analys av Covid-19. Men vi är så mycket mer än så. Vi finns med i hela analyskedjan vid analys av till exempel blod, odlings och vävnadsprover med mera.
Vi planerar och utför provtagning på regionens provtagningsenheter på vårdcentraler och laboratoriemedicin, vi ser till att proverna hanteras korrekt och förbereder proverna för analys, vi utför analysen och svarar ut provsvaren. Inte nog med det så är vi med och utvecklar olika analysmetoder och vi deltar även vid forskning.

När det kommer till laboratorieinstrument finns det olika typer, det finns bland annat stora instrument på central laboratorierna på sjukhusen och sen så finns det små patientnära instrument på vårdcentralslaboratorierna och på sjukhusens avdelningar och mottagningar.

Just dessa patientnära instrument arbetar jag med bland annat med. Patientnära analyser (PNA) är som det låter analyser och provtagning som utförs nära patienten.

Jag arbetar i PNA-gruppen på USÖ där jag och mina kollegor (Biomedicinska analytiker) stöttar regionens drygt 5200 PNA-användare på vårdcentralslaboratorierna och avdelningar/mottagningar på regionens tre sjukhus, vilket är ca 500 instrument.

Som Biomedicinska analytiker inom PNA-gruppen stöttar vi PNA-användarna genom att upphandla kvalitetssäkra instrument som ger tillförlitliga svar, vi har kontinuerlig kontakt med leverantörer och andra regioners PNA-grupper, vi skriver dokument för alla instrumenttyper, vi utbildar i provtagning, preanalys och analys, vi hjälper till när instrumenten havererar eller får andra problem.

Med hjälp av våra mellanmjukvaror och laboratorieinformationssystem har vi en överblick över alla 500 instrument, vi kan konfigurera instrumentet och vi ser till att provsvaren kommer till journalerna. Där har vi även såklart stöttning av bästa Labb-IT, där även majoriteten är legitimerade Biomedicinska analytiker.

Att arbeta med PNA är utvecklande och arbetet varierar från dag till dag. Det känns alltid kul att gå till jobbet! Att PNA-gruppen består av flera härliga kollegor gör att jobbet blir ännu roligare.

Jag är stolt över vad jag och min yrkesgrupp gör som Biomedicinska Analytiker. Med vårt arbete räddar vi liv!

Utan Biomedicinska analytiker stannar vården

Kristin Wilenius
legitimerad Biomedicinsk analytiker

#stoltbiomedicinskanalytiker

Sjunker i Vårdkaosets Hav

by

Det kalla vattnet stiger snabbt, upp över mina fötter, ben och mage. Jag håller upp hakan för att inte få in vatten i munnen och näsan och känner hur håret blir blött i nacken.

Jag befinner mig mitt ute på ett mörkt och stormigt hav av underbemanning, vårdplatsbrist och bristande finansiering.

Hur länge förväntas jag orka trampa vatten?

Den evighetslånga krisen i vården sätter djupa spår. Magkatarr av oregelbundna matvanor och stress med att hinna kasta i sig matlådan eller bananen. Återkommande spänningshuvudvärk av konstiga ställningar, tunga lyft och kroniskt ömma axlar. Migrän som utlöses av ett schema med arbetstider som ligger huller om buller, dag, kväll och natt.

Ångest av att inte kunna ge den vård som jag är utbildad och har kompetens för att ge.

Ska man verkligen behöva bli sjuk av sitt arbete? Hur länge ska det få fortgå, denna djupa kris, som egentligen faktiskt går att lösa? Varför lyssnar ingen på oss som arbetar i vården?

Jag känner hur vattnet letar sig in under mina pyjamasliknande arbetskläder. Plötsligt glider mina arbetsskor av mina trötta fötter och sjunker ner mot den dyiga bottnen. De dyra, fotriktiga sandalerna som jag betalat med mina egna surt förvärvade pengar.

Ljuden av larmsignaler, pipande och väsande apparater och rondens samlade röster hörs allt dovare. Mina öron är vattenfyllda och alla ljud tycks ha lindats in i tjock bomull.

Det var längesen jag sov en hel natt. Och det var ännu längre sedan som jag lämnade min arbetsplats och kände att jag gjort ett bra jobb. Otillräcklighetskänslan drar mig allt längre ned i det kalla vattnet, likt tyngder om min kropp.

Sjukhuskorridorens skarpa lysrörsbelysning har övergått i ett mörkt hav och en dovt bubblande tystnad.

Jag har länge kippat efter andan vid ytan, trampat vatten och viftat med armarna. Desperat försökt få hjälp. Hjälp för att kunna ta en ordentlig rast, hjälp för att hinna vila ordentligt mellan arbetspassen, hjälp för att hinna gå på toaletten. Jag har skrikit efter hjälp för att kunna ge en trygg och säker vård, utan risk för att skada och göra illa någon.

Men nu är min röst hes och jag får ingen kraft i min stämna. Och mina ben orkar inte trampa runt i det tunga vattnet längre. Mina lungor har tömts på syre och fyllts med vätska. Jag kan inte andas längre. Jag har nått botten av ett kallt hav fullt av höga vågor och starka strömmar.

Jag har drunknat i det avgrundsdjupa oändliga Vårdkaosets hav. Hur ska jag komma upp till ytan igen?

Vi orkar inte med fler tomma löften eller missriktade satsningar

by

Det är såklart bra att det görs satsningar och att budgeten höjs för vård och omsorg. Men har vi inte hört den sagan tidigare? I åratal så har vi fått höra om ”budget hit och budget dit” som kommer att ”lösa kaoset i vården”.

Ja. Vi behöver fler vårdplatser.

Ja. Vi behöver en bättre arbetsmiljö

Ja. Vi behöver fler sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor i vården.

Men att det ska vara så svårt att förstå hur vi får det är faktiskt obegripligt. Hur många gånger ska vi behöva förklara det?

Ge oss rätt villkor så har vi kommit mer än halvvägs!

En populär lösning för att lösa vårdkrisen, som ju härjat fritt som en oändlig pandemi i decennier, är att ”utbilda fler”. Men då har man ju inte lyssnat alls! Hur ska vi göra för att ni ska förstå?

Otillräckligt attraktiva villkor i form av lön, löneutveckling och utvecklings-och karriärmöjligheter leder till:

Att vårdpersonal säger upp sig och antingen byter arbetsgivare eller yrke vilket leder till:

Att det blir för få i personalstyrkan kvar i tjänst samt att vården dräneras på erfarenhet och kunskap vilket leder till:

Att det finns färre anställda på plats som ska täcka verksamhetens behov, behov som ökar allt mer i takt med vårdens snabba utveckling, vilket leder till:

Att de som finns kvar i vården går ner i arbetstid för att orka med sitt arbete fysiskt och psykisk vilket leder till:

Att det blir ännu färre i tjänst eftersom så pass många arbetar deltid, vilket leder till:

Att ännu fler säger upp sig vilket leder till:

Att det inte går att hålla tillräckligt många vårdplatser öppna eftersom det inte finns tillräckligt mycket kvalificerad bemanning i tjänst, vilket leder till:

Att det inte går att ta emot alla studenter som behöver komma ut i verksamhetsförlagd utbildning eftersom det inte finns tillräckligt många erfarna handledare i tjänst eftersom de har slutat arbeta i vården, vilket leder till:

Att utbildningen för exempelvis sjuksköterskor inte kan bedrivas på ett bra sätt eftersom studenter behöver möjlighet till en erfaren handledare (med handledarutbildning och en gedigen yrkeserfarenhet och god kännedom om den specifika enheten som studenten ska vara på) samt möjlighet till reflektion och pedagogiskt utbyte tillsammans med sin handledare (som inte hinner med det pga alltför pressad arbetsmiljö), vilket leder till:

Att studenterna inte blir tillräckligt rustade för att möta de orimliga utmaningarna som väntar dem i vården när de examineras, vilket leder till:

Att många lämnar yrket efter endast en kort tid i vården då de inser att det inte är hållbart att arbeta under sådana villkor ända till pension, vilket leder till…

Att vi hamnar tillbaka på ruta 1, dvs:

Otillräckligt attraktiva villkor i form av lön, löneutveckling och utvecklings-och karriärmöjligheter leder till:

VÅRDKRIS!

Det börjar bli tröttsamt att höra samma visa igen. Det går inte att lösa krisen i vården utan att öronmärka rejäla satsningar på att förbättra villkoren för de som under en evighetslång tid undervärderats och samtidigt burit bördan av en gravt underfinansierad vård på sina axlar. Och vilka är det egentligen som skulle utbilda fler? Mig veterligen så är det sjuksköterskor som utbildar sjuksköterskor, sjuksköterskor som dessutom ska ha en högre akademisk nivå i form magister eller masterexamen eller ännu högre utbildning i form av lektorer och professorer. Var ska de extra resurserna för att kunna utbilda fler komma från?

Vi orkar inte med fler tomma löften eller missriktade satsningar. Snälla, lyssna på vad vi säger! Det är allvar nu!

Åsa Mörner, leg sjuksköterska och leg barnmorska

Schysst vård kostar

by

2021 går mot sitt slut, ytterligare ett år som präglats av pandemi. Men även vårdköer, platsbrist och usel arbetsmiljö har varit en stor del av vården och omsorgen. Även 2021. Nu har ett nytt år startat. Vi står fortfarande i en brinnande pandemi och säkerligen så kommer vi att drabbas av fler pandemier i framtiden. Vi börjar det nya året med ett smärre kaos i vården- ett kaos som det faktiskt finns lösningar på. Visst vore det väl schysst att få till en välfungerande vård, en gång för alla?

Vården blir alltmer högspecialiserad och komplex och sätter stor press på professionens kunnande. Trots det ser vi att det blir allt färre specialistutbildade och erfarna sjuksköterskor i vården. Mot slutet av året så har Akutmottagningen på USÖ varit i fokus i media, där det varit problem med bristande förutsättningar för att bedriva säker vård under lång tid. Detta har också lett till en ansträngd arbetsmiljö. Bristen på erfarna och specialistutbildade sjuksköterskor finns i alla verksamheter. Det leder inte bara till bristande säkerhet för den vårdsökande, utan också till långa vårdköer och svårigheter att få kontakt med vården.

Även inom diagnostiken finns stora brister som leder till osäker vård och försenade behandlingar. Biomedicinska analytiker finns inom många olika områden i vården, och har under pandemin varit livsviktiga och arbetat under hård press. Det har lett till en mycket ansträngd arbetsmiljö; hela 84 % av biomedicinska analytikerna uppger att de upplever fysiska eller psykiska besvär på grund av den höga arbetsbelastningen under pågående pandemi. Det saknas goda förutsättningar för ett hållbart yrkesliv och vi ser också att biomedicinska analytiker ersätts av andra professioner, trots att det är ett legitimationsyrke med tre års universitetsutbildning i ryggen.

Inom diagnostiken finns också röntgensjuksköterskor. Tekniken inom området radiografi utvecklas i ett rasande tempo men trots det saknas en reglerad specialistutbildning för röntgensjuksköterskor. Dessutom är det brist på yrket i 18 av 21 regioner. Samtidigt som kravet på kunskap är stigande så ersätts även röntgensjuksköterskor av andra professioner, något som riskerar patientens säkerhet. När vården utvecklas måste också kunskapen hos de som arbetar inom området höjas. Inte sänkas.

Barnmorskors villkor har varit synliga i media under andra hälften av året, mycket tack vare den dysfunktionella förlossningsvården i Stockholmsområdet. Men faktum är att vi har stora problem i hela landet, även inom Örebro län. Det är brist på barnmorskor inom flera verksamheter och många erfarna lämnar slutenvården eller yrket helt och hållet. Barnmorskors unika kunskap, som grundar sig i 4,5 års universitetsstudier och två yrkeslegitimationer, ersätts av professioner som saknar rätt kompetens. Vi ser också att arbetsmiljö och möjlighet att få ut hela sin sommarsemester försämras alltmer.

Gemensamt för dessa fyra samhällsbärande professioner är att de saknar rätt förutsättningar, både för att bedriva sin professionskunskap på ett säkert sätt men även gällande villkor, god arbetsmiljö och möjlighet att premieras i lönenivå i takt med större erfarenhet och högre kompetens. Dessa bristande förutsättningar har lett till en ohållbar situation i vården.

Men det finns faktiskt lösningar och nu är det dags att verkligen agera!

  1. Professionskunskapen ska inte ersättas av annan kompetens– om vi ska kunna erbjuda en trygg och säker vård krävs det att rätt kompetens finns på rätt plats
  2. Samhällbärande kvinnodominerade professioner ska värderas rätt och generera god löneutveckling. Om inte arbetsgivaren kan locka med attraktiva villkor söker sig professionen någon annanstans, vilket leder till vårdköer och vårdplatsbrist .
  3. Inrätta reglerade specialistutbildningar för röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker. Allt mer avancerad vård och teknik kräver högre kompetens.
  4. Höj kompetensnivån inom vårdens olika områden genom att satsa på specialistsjuksköterskor. Inrätta fler utbildningstjänster och erbjud ett rejält lönepåslag efter genomgången utbildning.
  5. Erbjud gravida och födande fler vårdmodeller i form av Caseload midwifery (en barnmorska/barnmorsketeam följer paret genom graviditet, förlossning och eftervård). Öppna också mindre, barnmorskeledda förlossningsenheter på ett liknande sätt som Norge har. Utfallet av dessa vårdmodeller är mycket god för den gravida och födande och leder dessutom till andra sätt att arbeta på som barnmorska.
  6. Bemanna verksamheterna så att vi kan utöva personcentrerad vård. På riktigt.

Jag ser fram emot samtal med våra beslutsfattare och att åtgärder vidtas. För visst vågar ni satsa? Något annat sätt att ta oss ur krisen i vården finns nämligen inte. Schysst vård kostar. Det borde ju inte vara så svårt att förstå?

Åsa Mörner, leg sjuksköterska och leg barnmorska

Endast syster är vaken

by

Sjukhusnattens timmar är här
nattlampor lyser o glimmar
Människor vårdas, botas och föds
nattens mörkaste timmar

Syster vandrar sin tysta ban
snön lyser vit på fur och gran
Snön lyser vit på taken
sjuksyster ensam är vaken

Står här i salen återigen
treskift känns uti kroppen,
Vårdar som många nätter förr
om alla sjukdomsförloppen

Känner på pulsen, torkar en tår
bedömer och lyssnar, läker ett sår
Proffsigt men trött uti kroppen
i själen, benen och knoppen

Tittar på klockan återigen
allting alena ska hinnas
Lönen räckte bara till en
så syster ska överallt finnas

Jobbar och sliter, sitter ej ner
ensam för inga kollegor finns mer
Arbeta, fixa och pyssla
sköta all denna syssla

Går mellan sal och beredningsrum
ser patienterna andas
saknar kollegor och fikarum
men fikarast-drömmarna strandas

Patientsäkerhet  är ett minne är blott
skyddsombud inga ronder har gått
Nattsyster ser massa brister
arbetsmiljön är nu så bister

Rusar mot röntgen för att se
fler som ska vårdas härinne
Rusar till lab, hämta blod att ge
och allting ska kollas var timme

Patienterna ringer, behöver ju nått
vaknar med smärta, ledsna så smått
Omvårdnad allting känner
smärtan i opsåret bränner

Syster smyger till sist att se
alla som inte vill störa
Tysta de väntat för att be
syster att titta att höra

Hälsa, smärta sjukdom och död
oro ångest och andlig nöd
Allting ska hinnas på natten
vårda, läka, ge vatten

Så har det varit, år efter år
syster i tystheten sliter
Proffsigt och uthålligt kämpar hen på
aldrig från omvårdnad smiter

Timmar blir dagar, dagar blir år
människor vårdas, botas och mår
Gåtan som icke låter
för syster kommer ju åter

Jobba vårda och kämpa på
och alla sjuka besöka
Resurserna krymper sakta trots då
patientantalen de bara öka

Nattsyster strävar ensam allt bär
lönen hålls nere, alena hen är
Att sjukhusnatten bevaka
kommer trots slitet tillbaka

Sjukhusnattens timmar är här
nattlampor lyser o glimmar
Människor vårdas lever och mår
i nattens mörkaste timmar

Syster vandrar sin tysta ban
snön lyser vit på fur och gran
Snön lyser vit på taken
sjuksyster ensam är vaken

Dan före dan tillägnas dikten alla kollegor som driver vården nattetid!
Ni som arbetar dygnet runt, dag, kväll ,natt, helg och röda dagar.

Utan er stannar vården!

God Jul!

Ann-Sofie

Jul utan frid, men med hopp i hjärtat

by

Snön singlar ner över gator och torg. Julhelgen närmar sig med stormsteg och folk far runt i halkan som yra höns med famnarna fulla av paket, granar och matkassar. En barnkör står utanför stadens största varuhus och sjunger fridfullt om stjärnorna som blinkar och rävar som raskar runt på isbeklädda vattendrag. Är det detta som kallas julefrid?

En trasig pappstjärna skymtar bakom en halvt nerdragen persienn i det brungrå hyreshuset. ”Vi har åtminstone en julprydnad framme och även om den är trasig så är det dubbelt så många julsaker mot vad vi hade förra året”. Flickan skyndar sig ut i hallen och trycker ner fötterna i vinterkängorna. Det är sista dagen innan jullovet börjar. ”Hej då Mamma”. Inget svar. Den lilla flickan rusar nerför trappen med skosnörena hängandes löst runt de små fötterna. Det doftar glögg och pepparkakor i trapphuset. Det gör det inte hemma hos den lilla flickan. Där stinker det av inpyrd rök, alkohol och smuts. ”Å vad jag önskar att jag inte behövde gå på jullov”, tänker den lilla flickan.

Vid det lilla röda torpet en bit utanför den upplysta staden knatar en gammal farbror över gårdsplanen. Hans ben är krumma, ryggen böjd. och famnen är full av vedklabbar. I den gamla farbrorns fotspår stryker en katt som redan börjat spinna högt, väl medveten om att en stunds kel framför brasan väntar inom kort. Väl inne i det lilla röda torpet får den gamle snart igång en brasa. Farbrorn sjunker ner i en till åren kommen skinnfåtölj och katten tar ett mjukt skutt upp i hans knä. En lång julhelg ligger framför den gamle farbrodern. I total ofrivillig ensamhet.

Kim, som han kallar sig eftersom hans namn är alldeles för svårt att uttala för många svenskar, vänder och vrider sig i den smala, hårda sängen. Väntan är olidlig. Kommer jag skickas tillbaka till mitt hemland? Kim drar en djup suck och känner en intensiv, molande smärta i magen av oro och ångest. Mödosamt masar Kim sig ur sängen och slår på Tv:n på väg in i badrummet. ”…över stridernas blod och larm, över all suckan ur människobarm…” sjunger den rödklädda kören. Kim drar handen över den snaggade skallen. Det känns skönt med håret. I spegelbilden skymtar en magerlagd yngling med stora och mörka, lite sorgsna ögon. Att bli utvisad innebär döden för Kim. Eller att återgå till att leva i en lögn. Instängd i en kvinnokropp. Men Kim känner sig inte som en kvinna. Kim är fångad i en kvinnokropp. Väntan är olidlig. ”…kom, kom signade jul, sänk dina vita vingar…”

På akutmottagningen är det full ruljans. Ambulansen åker skytteltrafik mellan överförfriskade medborgare, medelålders kvinnor med bröstsmärtor och oroliga åldringar som halkat på någon av stadens ishala gator. Ett sammansvetsat team med vitklädda professioner koordinerar avancerad teknik med lugnande omvårdnad och empati.

En liten nedkyld flicka med oknutna skor ligger nedbäddad på en brits. Intagningsorsak: Ohållbar hemsituation. Utelåst av moder med grava alkoholproblem som förvärras under helger, i synnerhet jul och nyår. Lätt nedkyld. Skrubbsår på benen och armarna efter att ha snubblat på skosnören. Ledsen.

I rummet bredvid den lilla flickan ligger en gammal farbror som halkat på sin ogrusade gårdsplan. Han har ett djupt sår i pannan som ska sys och han behöver röntga sin vänstra arm och sitt högra ben. Den gamla farbrorn upprepar en enda mening i täta intervaller: ”Vem tar hand om min älskade katt?”

Blåljusen blinkar hysteriskt och sirenerna är öronbedövande. Flinka fingrar jobbar med att stabilisera den magra människan som skurit sig i handlederna. Väl inne på akutrummet finns en tydlig struktur och ett samarbete som grundar sig i engagemang, kompetens och erfarenhet. Han har förlorat mycket blod. Eller är det en kvinna förresten, funderar flera?  Kommer hen att överleva?

Ett tunt, frostigt snötäcke har klätt in sjukhusområdet i en vacker vinterskrud. En sjuksköterska går med snabba, men försiktiga steg för att inte halka, över parkeringen och sätter sig i en bil. Radion drar igång när motorn startar: ”…låt aldrig hoppet försvinna det är mörkt nu. Men det blir ljusare igen…” Sjuksköterskan höjer volymen och nynnar med. Det är mycket tankar i huvudet. Hemma väntar familjen på att den helgarbetande sjuksköterskan ska komma hem så att granen kan kläs och rimstugan påbörjas. Glöggen är varm och förväntningarna höga. 

Julefrid. I sjuksköterskans huvud blandas social misär med ensamhet och desperation. Hoppas det går väl för alla som passerat intaget under dagens pass. Bilresan hem blir en ventil och en tår trillar sakta ner för sjuksköterskans ena kind. Snart dags att vrida av jobbkänslorna. Om det går.

Ett vanligt arbetspass runt jul helt enkelt. Jul utan frid, men med hopp i hjärtat.

Ett stort varmt tack till er alla som håller igång vård och omsorg i hela vårdkedjan under jul och nyår. Er insats är ovärderlig!

Åsa Mörner, leg sjuksköterska, leg barnmorska

Vi fick inte tag på någon byggnadsingenjör, men vi har anställt fyra svetsare istället

by

Själv är jag nyfiken på om bron kommer att hålla för tung trafik, alltså den bro som ska konstrueras utan byggnadsingenjör, men som har fyra rekorderliga svetsare på arbetsplatsen. Men det kanske inte är så viktigt?

I alla fall inte när en liknande situation utspelar sig i vården. Det går ju att chansa också och se hur länge det håller.

För när det kommer till säkerheten i vården så tycks det vara underordnat. Det verkar inte vara viktigt att den vård du får på vårdcentralen eller på BB utförs av någon som faktiskt har utbildning och därmed kompetens för att göra rätt bedömningar och behandlingar. Arbetsgivare runt om i landet verkar tro att utbildningen till distriktssköterska inte har någon större betydelse för vårdcentralens säkerhet. Eller att en barnmorskelegitimation inte spelar någon roll, det går lika bra med en sjuksköterska eller undersköterska, trots att dessa professioner inte har någon som helst utbildning inom vare sig sexuell och reproduktiv hälsa eller perinatal vård och amning.

I vissa delar av landet så är den gynekologiska cellprovtagningen helt utlagd på undersköterskor. Har de ens gynekologiska undersökningar med i sin utbildning? Men det räcker tydligen med en snabbkurs någon eftermiddag för att få den kompetensen som annars innefattas i den dubbellegitimerade barnmorskeprofessionens område. Och den stund för det korta samtalet innan, under och efter provtagningen då många frågar om blödningsrubbningar, torra slemhinnor eller framfall, faller helt bort. För det krävs en barnmorska för att kunna besvara sådana frågor. Ingen annan.

Missförstå mig inte. Undersköterskor är ju helt fantastiska och vården skulle inte fungera utan dem. Men det är ju ingen som kommer på tanken att sätta in en barnmorska som kirurg. Inte ens med en snabbutbildning…

Precis samma skrämmande taktik sker på labb och på röntgenkliniker. Legitimerade biomedicinska analytiker byts ut mot exempelvis undersköterskor och samma sak sker med röntgensjuksköterskor.

Är budskapet från våra arbetsgivare att vi inte behövs? Kan vi lägga ner utbildningarna på landets universitet och högskolor egentligen? Oavsett hur de (inte) tänker så är det ju verkligen inte positivt ur rekryteringssyfte. ”Utbilda dig en himla massa år, men det går egentligen lika bra med någon utan din utbildning”.

Jag ser också ett problem med att det faktiskt finns personer som har utbildning inom ett visst område men som, utan betänkligheter, ger sig in hals över huvud i något som de faktiskt inte har kompetens för. Varken teoretisk eller praktisk. Hur tänker du som gör det?

Personligen så är jag rädd om både människan jag ska vårda och den legitimation jag har.

Jag vet i alla fall vem jag vill bli behandlad av, vem som ska få ge mig råd när jag behöver, vem som ska genomföra undersökningen på mammografin och vem som, åtminstone borde få undersöka mina prover på labb. Men vet du det?

Du kanske åtminstone vet vilken bro du helst skulle rulla ut din bil på när du ska korsa ett vattendrag eller en djup ravin; Den som är byggd med hjälp av byggnadsingenjörens arbete med bland annat system- och hållfasthetsberäkningar? Eller den utan?

Åsa Mörner, leg sjukskötersla och leg barnmorska

Våga fråga!

by

När jag var nyexaminerad kastades jag in ganska snabbt på en hektisk akutvårdsavdelning. Inskolningsperioden var allt annat än lång och det dröjde heller inte länge tills jag blev en av dem som sågs som ”erfaren och rutinerad”. Men det var jag sannerligen inte.

Men jag hade ett knep, ett knep som gjorde mig (relativt) trygg, lugn och säker. Det var att VÅGA FRÅGA!

Jag har många gånger mötts av nyexaminerade av diverse professioner, både i min kliniska yrkesroll, som patient och som universitetslärare, som liksom sprätt runt på avdelningar och mottagningar som om de vore någon sorts gudagåva till verksamheten och de vårdsökande. Som betett sig som självsäkra tuppar i en hönsgård och som om de tog sitt yrkesansvar med en klackspark. Sådana personer ger mig både huvudvärk, magknip och kalla kårar. De som aldrig ”behöver” fråga om något.

De som tror att de är fullfjädrade experter innan de knappt ens fått sin legitimation från Socialstyrelsen.

Men att bli expert tar många, långa år. Och det vore helt omänskligt att tro att du är lika kompetent som dina mer erfarna kollegor redan efter första arbetsveckan. För det är du inte. Och även om arbetsgivare i sina desperata försök att fylla de ekande tomma hålen i schemaraderna, tycks ha orimliga förväntningar om att en nyexaminerad barnmorska, biomedicinsk analytiker, röntgensjuksköterska eller sjuksköterska skulle vara självgående och trygg redan från start, så är det INGEN av dina kollegor som har sådana fantasifulla förväntningar på dig. Faktum är, att vi förväntar oss att du SKA vara osäker. Så om du inte ställer tillräckligt många frågor eller ber någon rutinerad kollega dubbelkolla ofta nog, så är det troligtvis bara en tidsfråga tills du begår ett ödesdigert misstag.

Visst, alla kan göra misstag, särskilt i den här galna arbetsmiljön, med allt för få kollegor och alldeles för hög stressnivå. Men risken är ju betydligt högre då du är ny och utan erfarenhet.

Tyvärr tycks som sagt inte våra arbetsgivare alltid förstå att det krävs långa inskolningsperioder och utrymme för frågor och möjlighet att dubbelkolla spädningar, omläggningar och drän när man är ny. Vården idag är helt enkelt inte dimensionerad för det. Och om du upplever att din inskolning var på tok för kort, att ingen hinner svara på dina frågor eller att det inte finns tid för att arbeta säkert så är det ditt ansvar att påtala det- via samtal med din chef och genom att skriva avvikelser.

Och som rutinerad kollega så är det också ditt ansvar att rapportera om du ser att en kollega, ny eller erfaren sådan, inte arbetar säkert.

Men det är också ditt ansvar som rutinerad att vara pedagogisk och vara tillgänglig för frågor. Kan du inte vara det pga arbetsmiljön? Avvikelse! För det är så vi kan påverka och förändra. Det är så vi kan påvisa att något är ohållbart, som ju vården faktiskt är i nuläget.

Tre år i grundutbildning är alldeles för kort tid för att förberedas för den verklighet som väntar i dagens hälso-och sjukvård. Och verksamheterna är under inga omständigheter anpassade till att ta emot nyexaminerade, som skulle behöva långa inskolningsperioder och traineeprogram.

Var med och påverka. Rapportera, larma, gör din röst hörd så vi kan förändra och förbättra. Och du- glöm inte att VÅGA FRÅGA! Det är så du blir ett proffs!

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, Leg barnmorska

Universitetslärare

Använder du semestern som rehab?

by

Om någon hade sagt att jag var tvungen att jobba en dag till så hade jag lagt mig ner på golvet och skrikit, som en trotsig fyraåring i en leksaksaffär.  Känslan när man checkar ut, lägger in autosvar på mailen och parkerar jobbskorna är obeskrivlig och allra bäst känns den precis innan sista arbetspasset, när hela semestern bara ligger och väntar på att kickas igång.

Semester ska handla om att må bra, vila och bara vara; kanske upptäcka nya platser eller bara plöja böcker i hängmattan. Men hur lång tid tar det för dig att återhämta dig från årets arbetsinsatser så att du kan börja njuta av semestern på riktigt? Använder du kanske semestern till en sorts rehab för att slicka dina sår och läka din kropp och själ efter en alltför tung arbetsbelastning och bävar redan under första semesterveckan inför första arbetsdagen efter semestern?

Då är det faktiskt inte semester. Då är du utmattad och behöver sjukskrivning och rehabilitering. Och kanske ett nytt jobb?

De flesta av oss är nog rätt trötta när semestern börjar. Men det är skillnad på att vara trött och längta efter semestern och att vara utmattad, orkeslös och mestadels sovande under hela semesterperioden. Men tyvärr så är det nog alltfler av oss som känner precis så. Som ser semestern som en period att försöka läka från den orimliga arbetsmiljö som så många i vården har.

Det är inte dig det är fel på. Det är inte du som är svag eller dålig. Det är vården, och världen, som är galen. Efter den långa tiden av den fortfarande pågående pandemin, är anspänningen betydligt högre för många. Både ur ett professionellt perspektiv, oavsett om du arbetat med covidvård eller inte. Men även ur ett personligt perspektiv. Många har känt stor oro över både sin egen hälsa eller anhörigas under coronapandemin.

Det är tärande att vara orolig, och att dessutom vara tungt belastad i sitt arbete under lång tid. Det kostar på.

Det är INTE du som är svag om du faktiskt inser att du nog skulle behöva vara sjukskriven istället för att ha semester. Det är mänskligt och det är även en styrka att kunna dra i nödbromsen. Kanske är det just inför, under eller efter semestern som du inser att du faktiskt är utmattad?

Din semester är värdefull och ska inte vara någon form av läkningsprocess eller självrehabilitering. Den ska vara till för att njutas. Hoppas du kan det!? Om inte- sjukskriv dig!

Åsa Mörner

..som har hemester i hängmattan nu

Varje sommar tycks våra beslutsfattare stå handfallna; ”Oj, ska ni ha semester i sommar? I år igen?”

by

Sol, salta bad och sovmorgon. Kanske även på din meny när du har nedräkning till semester? Och nu är det många som har nedräkning. Inte bara för att det är schysst att hänga med familj och vänner, sätta ner fötterna i solvarm sand eller plöja genom den olästa högen med böcker i hängmattan. Nej, det handlar också om överlevnad. En slimmad vård utan vare sig hängslen eller livrem kostar på. Och det är vi som betalar. Med vår hälsa.

Den slimmade vården har inget svängrum. Inte ens för semestrar, något som ALLA människor i vårt land har lagstadgad rätt till. Desperationen hos arbetsgivare tycks bli värre för varje år som går. Nu är det dessutom den andra sommaren med en tung pandemi knät. Därför tillhör det inte heller ovanligheter att den hårt belastade medarbetaren får ett delikat dilemma att gnaga på, lagom när sommarvärmen börjar smyga sig på.

”Vi behöver verkligen dina insatser, vi vet inte hur vi ska få vården att hålla ihop i sommar”

”Dina kollegor behöver dig”

”Patienterna behöver dig”

Samtidigt är det skralt i kassan. Både hos dig, och tydligen hos din chef också. Eller snarare hos den som förser din chef med penningpåsen, du vet den där påsen som alltid tycks bestå av några futtiga hundralappar på botten. Resultatet av den till synes aldrig fulla penningpåsen är att du har en alldeles för låg lön och obefintlig löneutveckling och den ersättning du erbjuds för att flytta på din dyrbara, välbehövliga semester är orimligt låg.

Men tusenlapparna du erbjuds lockar ändå. Taket på huset ska ju bytas, barnen ska ha ny hockeyutrustning och ridlektioner och pensionssparandet har namngetts ”Fattighuset” när du skålar in en ledig helg och pratar framtid med en väninna.

Och, icke att förglömma; det där sabla samvetet. De du jobbar med dagligen, patienterna som du erbjuder lindring och de anhöriga som du tröstar. Det gör ont i hjärtat att tänka på dem…

Hur ska du överleva hösten om du inte får semester under årets ljusa och varma månader tillsammans med dina barn, dina vänner, din partner…? När kommer räkningen för din missade ledighet? En sak är säker- en dag gör den det.

Det är inte du som ska ha dåligt samvete.  Och det är inte rimligt att du ska behöva nappa på erbjudanden om flyttade semesterveckor för att du ska få en skälig levnadsstandard, en liten buffert på ditt bankkonto och en dräglig pension.

Det är ett systemfel, nåt sjukt, knäppt, galet i vårt samhälle som gjort att det ser ut så här. Och vi kan inte ens skylla på pandemin. För det var så här långt innan den dundrade in. Varje sommar tycks våra beslutsfattare stå handfallna; ”Oj, ska ni ha semester i sommar? I år igen? Hade inte du semester förra året?”

Är inte de som arbetar i vården värda semester? Tydligen inte.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, Leg barnmorska