Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Du ska inte tro det blir sommar

by

Hej regionen och arbetsgivarna i stort, jag har något viktigt att berätta för er. Är ni med?

Det kommer bli sommar!

Det kan kännas lite galet jag vet, men inte nog med det, det kommer till och med bli sommar nästa år. Och när det är sommar kommer era anställda vilja ha semester. 

Att det blir sommar är ganska så förutsägbart, att anställda vill ha semester under sommaren är också något som de flesta inser. Men då kan man undra hur det kommer sig att inför varje sommar är det panik? Det ska säljas semesterveckor och mutas med sommarpaket. 

Att det blir sommar är ingen extraordinär händelse, det ska inte kräva stabsläge för att solen skiner och semester är inte ett katastroftillstånd. 

Jag tror att vi alla är överens om att semester är något bra, något vi alla behöver. Så varför prioriteras det så dåligt? Varför kan vi inte anställa så det finns möjlighet att ge alla semester utan att de som är kvar får arbeta övertid och dubbelpass. Varför erbjuds inte löner och arbetstider som gör att vi orkar. Sommar efter sommar ser ut på samma sätt. Övertid, stress och dåligt samvete för att man som arbetstagare tar ut några föräldradagar för att få mer tid med sina barn.

Jag har en önskan, istället för sommarpaket och semesterbonusar önskar jag mig en grundlön som speglar att vi är den enda regionen utan bemanningsföretag på sjuksköterskesidan, Hälsosammare arbetstider och fler kollegor, fler jag kan luta mig mot när det är tungt, fler att skratta med och fler som hjälps åt att lösa sommarn så alla får semester. Då skulle vi inte behöva semesterpaket, vi skulle inte behöva sälja våra semesterveckor och vi skulle orka jobba kvar ett helt arbetsliv inom vården.

#Yrkenförlivet

Sara Persson
Barnsjuksköterska och styrelseledamot i Vårdförbundet avd Örebro

Att stå på andra sidan

by

Är Barnsjuksköterska inom Primärvården, BVC sedan ca 7 år tillbaka. Dessförinnan jobbade jag 12 år på Barn- och ungdomskliniken.

Jag blev från dag ett när jag klev in på Barnkliniken invigd i vilket tankesätt man bör ha när man jobbar inom Barnsjukvård/ Barnhälsovård. Som barnsjuksköterska ska du jobba utifrån barnets bästa, du är barnets advokat och man bör vara mycket lyhörd för föräldrarna som känner sitt barn.
Under specialistutbildningen präglas man ännu mer utifrån vilket jag skulle vilja kalla den ideologi man jobbar.
Kanske inte var min specialistutbildning som visade vägen för mig utan på ”min” Barnklinik satt det i väggarna, hela kliniken andades barnets perspektiv och barnet i fokus. Känner mig priviligierad att jag fick börja min bana som nyutexaminerad sjuksköterska och något år senare barnsjuksköterska på Barnkliniken.

Kommer nog alltid se Barnkliniken som ”hemma” och där jag växte upp och formades till en del av den barnsjuksköterska jag är idag. Är tacksam för det!

Har nu fått stått lite på andra sidan dvs hur det är att vara förälder och möta min egen profession. Det som tidigare varit min vardag i så många år och ett så självklart bemötande för mig inser jag ju inte är så självklart för de små patienter man ska möta och deras föräldrar. Nyttigt att få på sig andra glasögon även om jag hade hoppats jag hade sluppit.

Blir så imponerad av mina före detta kollegor som har hjärtan av guld och förmågan att samtidigt som de utför undersökningar som barn kan vara mycket rädda för klarar av att se barnet, pratar lugnt och sansat och ger oss som familj intrycket av att barnsjuksköterskan har all tid i världen.
Barnet i fokus från det man kliver in till dess man står i hisshallen. Och då vet ju jag att denna barnsjuksköterska egentligen har full lista på ”att göra saker”. Fler patienter som väntar, en läkare som ”gluttar” i rutan och vill ha dennes uppmärksamhet, fikapaus som uteblir eller får stämpla ut lite senare än vad arbetstiden är.
Ändå lyckas denna person möta oss med ett lugn, en trygghet, stabilitet, ser mitt barn och är lyhörd, avleder, skämtar, får mitt barn att slappna av och lita på barnsjuksköterskan, får mitt barns förtroende, ser min partner som är bekymrad och tycker att situationen är jobbig, bemöter mig som mamma fast detta var min tidigare arbetsplats. Att lyckas få ett barns förtroende är inte helt självklart. Ett hjärta av guld och stor värme som sprids till mitt barn. Tillförlit. Att mitt barn några veckor senare refererar just denna barnsjuksköterska som ”sin barnsjuksköterska” och ”att de två är bästa teamet” värmer mitt hjärta ytterligare.

Särskilt yrkesskicklig uti fingerspetsarna och för det krävs inte bara stor kompetens och erfarenhet utan även den där speciella förmågan att kunna balansera allt detta på rätt sätt för att vi som familj och särskilt mitt barn ska känna sig trygg och för att få mitt barns förtroende.

Specialistkompetens och erfarenhet när den är som bäst!

Jag vill att min profession ska bli sedda, värderade och höjda för det fantastiska jobb de gör och den kompentens vi besitter! Jag vill att det ska vara lönt att specialistutbilda sig och att det även syns i plånboken! Jag har alltid varit och är så stolt över min profession och specialistutbildning till barnsjuksköterska.

För vad gjorde vi utan en barnsjukvård och dess specialistkompetens? Blir orolig för framtidens barnsjukvård/ barnhälsovård när man får höra att så få vill specialistutbilda sig. Inom Barnhälsovården har det varit svår rekryterat de senaste åren. I mina ögon ett av de finaste jobben du kan ha. Tänk er förmånen att få följa ett barn och familj från nyfödd tills de är redo att börja förskoleklass. Vad gör vi den dagen vi som föräldrar inte får träffa en barnsjuksköterska inom Barnsjukvården eller Barnhälsovården? Se oss och värdera oss nu innan det är försent!

Tack ni barnsjuksköterskor för allt ni gör för att våra barn ska känna sig sedda och hörda trots den situation de befinner sig i och heja er alla fantastiska barnsjuksköterskor!

#Tacka med lön

#Barnsjuksköterska

#Specialistsjuksköterska

Anna Glader Leg. Sjuksköterska och mycket stolt barnsjuksköterska inom Primärvården men tidigare ”Barnklinikare”

Amningshets och skuldkänslor

by

baby-22194_640Det finns inget som kan starta så mycket argumentationer, diskussioner och känslor som amning. Att ens yppa att det faktiskt finns fördelar med amning orsakar ofta ramaskri från de som önskar en mer nyanserad bild av hur vi ska mata våra barn; att flaskmatning borde få lika mycket utrymme i all muntlig och skriftlig information som ges från BB, förlossning, barnmorskemottagningar och BVC.

Jag förstår dilemmat. Om man inte vill eller kan amma så känns det såklart surt att få en bok från sin barnmorska med 90 % amningsinformation och nada om hur flaskmatning går till. Så ska det såklart inte vara. Informationen ska individanpassas

Enlig de vedertagna riktlinjerna som finns för mödrahälsovården, BB och BVC så är uppdraget att informera om amningens fördelar. Ingen i personalstyrkan bestämmer själv vad basprogrammen ska innehålla, utan styrs av ”högre instanser” Dessutom vore det direkt opassande ur miljösynpunkt om flaskmatning skulle vara ”förstahandvalet” ur en samhällelig aspekt då flaskmatning bidrar till en negativ miljöpåverkan. Precis som blöjberget.

Däremot så brister det i HUR man tänkt sig informera människan som befinner sig framför en, tilltufsad av en förlossningsupplevelse, onda såriga bröst och en skrikande liten krabat som man ännu inte lärt känna. Vad vill personen ha för information? Vad passar just hen?

Informationen som ges från vården är FRIVILLIG. Precis som kostråden du får i din hand av din barnmorska när du varit på inskrivning efter att ha gjort det där positiva gravtestet. Man ska ERBJUDAS information och som patient så VÄLJER du vilka delar av den just du vill följa. Ingen har sagt att kostråden du håller i handen kommer att vara just samma om 20 år. Kanske har man kommit fram till att något helt annat är det mest hälsosamma för din graviditet och ditt växande foster. Och ingen borde heller ifrågasätta om du VÄLJER att inte följa de kostråden. Varför ska det då behöva vara så annorlunda med amning?

Läser en artikel med en känd författare ; hennes upplevelse är att BB personalen är maniska med att tvinga mammor att amma. Min uppfattning från vårt läns sjukhus är inte detsamma och jag vill inte tro att en legitimerad barnmorska beter sig på ett sådant sätt som beskrivs i artikeln. Det vore fruktansvärt oprofessionellt. Men om det faktiskt finns kvinnor, och jag har förstått att det är en hel del, som upplever det på det viset, så är det pinsamt för yrket barnmorska, barnskötare, barnsjuksköterska, eller vilken yrkesgrupp det nu än må vara som beter sig på det viset.

Varför är det så laddat med amning?

Uppdraget är att erbjuda information om amning. Själv brukar jag fråga patienten om de funderat på hur de tänkt mata sitt barn. Jag erbjuder information om amning, som jag är ålagd att göra. Om personen inte vill ha information så erbjuder jag det som personen önskar, tex om flaskmatning. Jag är tydlig med att dokumentera i journalen om kvinnan inte planerar att amma och således inte vill få information om det under kommande vistelse på förlossning och BB utan istället vill få hjälp med flaskmatning.

Vårt uppdrag som legitimerade barnmorskor innefattar i allra högsta grad att få föräldrar att må bra. Och då handlar det inte om att kriga för amning.
Det är ingens ”fel” om ett barn inte ammas. Önskar bara att det gick att förmedla budskapet om amningens fördelar utan att någon för den skull känner sig skuldbelagd. Hur kan man det? Egentligen?

Det ställs ofta orimliga krav för hur livet ska se ut när man har blivit förälder. ”Det perfekta barnet jollrar lugnt i sin vagga, det nyblivna föräldraparet är utvilade och har aldrig varit mer förälskade, midjan är självklart tillbaka i sitt ursprungsläge, bullarna står i ugnen och hemmet är skinande rent. Amningen funkar perfekt. ” 

Normen för hur den nyblivna mamman ska vara, dvs perfekt, skapar en allmän skuldkänsla som vi måste få bukt med! Innebär det att vi ska sluta prata om amning?

 

Åsa Mörner
Leg barnmorska

Högspecialiserad vård utan specialister

by

eye-766166_1280Operationsdagen; du rullas in i operationssalen och väntar på narkos och den sedan länge planerade operationen som kommer att förbättra ditt liv. Du förväntar dig att bli sövd av en anestesisjuksköterska och opererad av en kirurg. Eller går det lika bra med en sjuksköterska utan specialistutbildning inom anestesi? Det är ju ändå en sjuksköterska. Och läkare som läkare väl? Borde funka med en allmänläkare?

Nej, självklart inte. Vi förväntar oss att de som arbetar på operation har en särskild utbildning för just det de håller på med. Lika självklart som att det är en barnmorska som förlöser dig eller hur?
Varför är det inte så när det gäller den du möter på en vårdcentral. Visst borde det vara självklart att det är just en distriktssköterska; lika självklart som att den som vårdar ditt barn är barnsjuksköterska. För att inte tala om psykiatri, det borde väl ändå kräva specialistkompetens?

Med tanke på hur specialiserad vården är så borde det väl vara självklart att professionen du möter har motsvarande specialisering. Men synen på omvårdnad följer inte nutidens högspecialisering inom hälso- och sjukvård. Den är gammal och förlegad. Varför krävs det inte att den som vårdar våra multisjuka äldre har specialistutbildning inom just vård av äldre?
För att effektivisera och skapa trygghet och säkerhet inom vården krävs en investering
Den insats som krävs initialt betalas tillbaka i mångfald i form av en säkrare vård med färre vårdskador.
Om vi inte förändar synen på specialistutbildade så kommer det kanske snart inte att finnas några. Är vi beredda på att ta konsekvensen av det? 

/Åsa Mörner