Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Att blunda för lösningen på problemet

av

I dagarna får många besked om de kommit in på sin drömutbildning eller inte. Snart drar höstterminen igång med en hel drös blivande kollegor som intar föreläsningssalarna på landets högskolor och universitet. I Örebro är sjuksköterskeprogrammet en av de mest populära utbildningarna med ca 350 förstahandsökande till programmet. Det finns 120 platser. Varför inte fler, kan man undra? Bristen på sjuksköterskor är enorm, varför utbildas det inte fler?

Regeringen har utökat antalet utbildningsplatser på sjuksköterskeprogrammen i landet. Det har utlöst många protester från lärosäten från norr till söder, öst till väst. Varför protestera mot att utbilda fler, kanske du undrar? Vården skriker ju efter fler sjuksköterskor!

Det är faktiskt en enkel fråga att besvara: Det finns inte resurser för att bedriva utbildning för fler studenter. Fler studenter innebär att det krävs fler lärare, som ju är sjuksköterskor (vilket det är brist på), med lägst magisterexamen, men också lärare som har doktorerat. Det är grunden i en akademiskt förankrad utbildning som sjuksköterskeprogrammet är.

Inte nog med att det är brist på tillräckligt många lärare med rätt kompetens. På många universitet och lärosäten råder stor brist på föreläsningssalar och lektionsrum, bla KTC; kliniskt träningscenter, där studenter ska utbildas och tränas på praktiska moment såsom injektionsteknik, katetersättning och hantering av centrala venkatetrar.
Som om inte det vore nog så finns det inte heller tillräckligt med kliniska utbildningsplatser ”praktik”. Dessutom måste studenterna ha en handledare när de är ute på de kliniska placeringarna, vilket är många under de tre år som grundutbildningen pågår, och eftersom det som bekant är stor brist på sjuksköterskor så finns det inte heller tillräckligt med handledare.

Problemet med brist på resurser för att utöka utbildningarna finns inte bara på den treåriga grundutbildningen. Den finns på i princip samtliga specialistutbildningar samt på utbildingarna till röntgensjuksköterska, biomedicinsk analytiker och barnmorskeprogrammen.

Det är fullt förståeligt att regeringen vill utöka antalet utbildningsplatser med tanke på den djupa kris som eskalerar allt mer i svensk vård och omsorg. Men om sanningen ska fram så är inte lösningen att utbilda fler. För att lösa vårdkrisen måste arbetsgivare erbjuda villkor och löner som matchar de krav som nutiden och framtidens vårdpersonal faktiskt har. Genom attraktiva villkor får vi fler att stanna kvar i yrket och fler att överhuvudtaget vilja utbilda sig. Då kan vi också få fler kompetenta universitetslärare och flera erfarna handledare. Någon som man verkar blunda helt för i hela Riksdagen och regeringen.

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och barnmorska
Universitetslärare

Midsommar utan blommor och grodor

av

Louise drar en suck när hon kliver i flipflopsen och hoppar upp på cykeln. Egentligen så är det inte en suck pga missnöje över att behöva åka till jobbet, trots att det är Midsommarafton. Sucken handlar mer om den misär som Louise och hennes kollegor alltför ofta får se på akutmottagningen där hon arbetat de senaste åtta åren. Midsommar handlar inte bara om sill, blommor i håret och små grodorna…

Det är lugnt på akuten när Louise flexar in. ”Lugnet före stormen”, tänker hon, medan hon häller upp en kopp te. Kaffe har hon tvingast sluta med för längesen. Magen pallade inte stressen och kaffet gjorde det bara värre. ”Bäst att passa på att hänga en stund i soffan innan anstormingen”.

Stukad tumme, sår i pannan på treåring som ramlat av gungan, bröstsmärtor hos medelålders kvinna och en man som rabblar oavbrutet och vankar fram och tillbaka i den gråvita korridoren. ”När kommer psyk och hämtar tro….?” Det är ganska fullt på mottagningen redan, men situationen är ändå under kontroll. Än så länge.

Plötsligt vänder det. Det börjar strömma in människor med åkommor av alla de slag. Fylla, knivslagsmål, frontalkrock i hög hastighet, misshandel i hemmet… En kvinna står och gråter utanför det ena akutrummet medan en kollega till Louise försöker plåstra om ett ytligt sår i hennes panna. Hon håller ett litet barn i famnen som storögt skannar av Louise när hon ilar förbi in på nästa akutrum. Det ser ut som ett mindre blodbad där inne och Louise håller på att halka i en blodpöl på golvet. Mannen på britsen skriker ut sin smärta samtidigt som en stank av alkohol sprider sin unkna doft i rummet.

Midsommar på akuten är i full gång

Louise sveper ett glas vatten och konstaterar att hon inte hinner kissa trots en sprängfylld blåsa. Säkerhetsvakterna kommer rusande förbi och halva polisstyrkan är tydligen på plats också. Det årliga firandet i parken har förvandlats från fridfull familjepicknick till ett stort gängslagsmål med knivar och andra tillhyggen. Louise ryser till och minns sin egen barndoms idylliska Midsommarfiranden. ”Tänk om alla kunde ha det så”. 

Timmarna går snabbt. Louise byter arbetskläder för andra gången, efter att diverse kroppsvätskor spritt sig i ett mindre klädsamt mönster över den annars kritvita arbetsutstyrseln. En gammal dam har somnat sittandes på golvet i väntrummet. ”Om hon nu sover….?” Louise drar en suck av lättnad när hon lyckas väcka damen och hjälpa henne till en stol. Hon lägger en filt över den trötta damen. Väntrummet ser för övrigt ut som om en bomb briserat i det.

Dagpersonalen har kommit. Louise gnuggar sig i ögonen och känner sig mör i benen. Hon har inte suttit ner mer än fem minuter vid arbetspassets start i går kväll. Men trots det känns cykelturen hem lätt. Den friska morgonluften doftar sommarregn och nyklippt gräs. Men doften blandas med blod, urin och spyor, vars doftminnen dröjer sig kvar i näsan hos Louise.

Årets Midsommarafton är över. 

 

Tack till alla er som håller igång vård och omsorg, dygnets alla timmar, årets alla dagar. Ni är fantastiska!

En arbetsplats där alla trivs

av

Alla har väl hört talas om bemanningsbekymmer, vårdplatsbrist och att personal väljer att sluta arbeta i vården. I pressen talas det om hur svårt det är att rekrytera men framförallt behålla erfaren personal.

Därför blev jag överraskad när jag vid ett medlemsmöte på Odensbackens vårdcentral möttes av en grupp medarbetare som under presentationsrundan berättade hur bra man trivdes på arbetsplatsen och en av anledningarna är att alla ställer upp och hjälper varandra, en annan är att alla känner delaktighet.
Mitt egentliga uppdrag var att prata om avtal och arbetsmiljö, men det blev ett ömsesidigt utbyte där även jag fick med mig Verksamhetschefen Anna Karins syn på ledarskap.
Grundfilosofin är ett närvarande ledarskap, ge medarbetarna möjlighet att utvecklas i sin profession. För att skapa trivsel, harmoni, leverera bra resultat och god vård krävs hårt arbete och ibland kunna ”koka soppa på en spik” om ni förstår vad jag menar, alltså med små resurser se möjligheter.

I kompetensväxlingens tider konstaterar jag att nästan alla är specialistsjuksköterskor.

Om kompetensen utarmas på en vårdcentral är risken stor att man får problem att uppnå målen för verksamheten. Det är därför viktigt att vi värnar om våra kompetenta barnmorskor, bvc sjuksköterskor och distriktssköterskor, så erfarenheten och kompetensen inte utarmas.

Och det kanske viktigaste att medarbetarna får vara med och tycka och påverka vid allt förändringsarbete och organisatoriska (besparingar) förändringar. Min erfarenhet är att de bästa förändringsförslagen har kommit från medarbetarna, och inte som idag ovanifrån.

Med en god portion bra ledarskap som lyfter medarbetarna och låter dem vara med och påverka/utveckla då får man lojala medarbetare och en arbetsplats som andas yrkesstolthet.

Avslutningsvis speglar inte lönen den kompetens, engagemang och uppfyllnad av uppställda mål. Här finns jättestort förbättringsutrymme. (HÖK19)

Jag vill med detta tacka kollegorna på Vårdcentralen i Odensbacken för bra och för båda parter givande diskussioner. 

Hans Nilsson
Leg. Sjuksköterska/Huvudskyddsombud
Vårdförbundet avdelning Örebro

We´re Only in It for the Money!

av

Är det bara lönen som betyder något för oss? År ut och år in hörs tjatet från sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor; ”Vi vill ha mer i lönekuvertet!”. Med dollartecken i ögonen, andra sportbilen på garageuppfarten och femte lyxsemestern inbokad för i år, slår vi återigen näven i bordet för att kunna fylla vår penningpåse till bredden. We´re Only in It for the Money!

Visst är det så! Självklart sökte jag in på sjuksköterskeprogrammet och barnmorskeprogrammet för att kunna segla upp i topp bland landets inkomstmiljonärer. Och mycket vill ha mer- i årets avtalsförhandlingar vill vi ha ÄNNU mer pengar till våra yrkesgrupper. Vilka girigbukar vi är va?

Känner du dig träffad? Nej, jag trodde inte det heller…. För det finns väl INGEN som har sökt sig till dessa yrken för att bli rik. Men det är stor skillnad på att tjäna storkovan och att få lön för den insats man faktiskt bidrar med. Det är just därför vi befinner oss i avtalsrörelse. Och det är därför vi ”tjatar” om lön. År ut och år in.

Jag var nyligen och besökte en nära anhörig som befinner sig på en vårdavdelning på ett av landets större sjukhus. Jag konstaterade snabbt att genomsnittsåldern bland sjuksköterskorna var mycket låg. Det är absolut inget fel på unga sjuksköterskor, men var finns alla erfarna, rutinerade? De trygga, stabila sjuksköterskorna som jobbat på avdelningen sedan medeltiden och som kan allt om avdelningen och de olika diagnoserna som behandlas där på sina fem fingrar?

Faktum är att dessa guldklimpar, för det är just vad de är, lyser med sin frånvaro på de allra flesta vårdavdelningarna som jag besökt under senare tid. Studenter som befinner sig på VFU, dvs ”praktik”, handleds av nyutbildade sjuksköterskor som i princip själva var studenter i förrgår. Den mest erfarna på avdelningen har max ett eller ett par år på nacken.

Det lönar sig inte att vara erfaren, att vara sin arbetsplats trogen genom att utvecklas och stanna kvar där. Det lönar sig inte att vara bäst.

Resultatet av det?
• Vården dräneras på erfarenhet och kompetens
• Risken för misstag som drabbar patienten ökar drastiskt
• Alltför få arbetar kvar i vården
• Vårdavdelningar kan inte hålla öppet pga för få anställda
• Vårdplatserna minskar pga brist på personal
• Vår befolkning får inte den vård de behöver

Det som är allra mest frustrerande är att det borde vara en enkel sak att lösa. Dessutom går det ju bra för Sverige. Åtminstone om man får tro våra politiker. Men när det handlar om att erbjuda attraktiva villkor till undervärderade barnmorskor så finns det aldrig pengar. Någon mer än jag som är less?

Vården klarar sig inte utan våra professioner. Vår befolkning klarar sig inte utan vård. Inte så avancerad vetenskap att begripa…

Nej, det är inte bara lönen som betyder nåt. Men genom högre löner kan vi rekrytera och behålla fler, vilket leder till högre bemanningstäthet och fler öppna vårdplatser. Det är en vinst för både anställda och för vår befolkning. Nu är det dags att öppna penningpåsen och fördela den dit det behövs. Det vore inte en dag för tidigt. Snarare flera år försent.

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och leg barnmorska¨
Förbundsstyrelseledamot och avdelningsstyrelseledamot i Vårdförbundet

Ibland känns det som att man tjänar mest på att arbeta så långt bort från patienten som möjligt. Är inte det helt tokigt?!

av

Vårdförbundet går in i en avgörande avtalsrörelse för första gången på flera år. Vad vill vi? Vad vill NI?

Yrkandet som Vårdförbundet lagt kommer från er medlemmar. Nästan hälften av alla motioner som kom in till kongressen förra våren handlade om lön och arbetstider och arbetsmiljö. Det måste få vara skillnad på lönen på nya och erfarna barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor. Det måste också vara skillnad på lön om man utbildat sig till specialistsjuksköterska. Hur ser din livslön ut? Vårdförbundet jobbar för ett hållbart yrkesliv men också att jämställda villkor gör att du får en rimlig pension och att lönen fortsätter utvecklas under hela yrkeslivet. Detta är också ett sätt att behålla kompetent och erfaren personal. Nu kan man ofta se att löneutvecklingen planar ut i 35-års åldern.

Ibland känns det som att man tjänar mest på att arbeta så långt bort från patienten som möjligt. Är inte det helt tokigt?!

För att få behålla personal och vara en attraktiv arbetsplats behöver man känna att en löneutveckling sker samtidigt som kompetens och erfarenhet tas till vara. Jag pratade med en förtroendevald häromdagen och vi diskuterade om hur man får engagerade medarbetare och vi kom fram till att det egentligen är ett hjul som det ena ger det andra. Man får engagerade medarbetare om arbetsplatsen arbetar med arbetsmiljön och sina villkor och kanske också tvärsom.

Jag lyssnade på regionfullmäktiges möte idag 12 februari, och det handlade till stor del om våra professioners arbetsvillkor och möjlighet till rekrytering (eller omöjlighet). De ser att vi behöver bli fler men de verkar inte se hur det ska gå till. Det borde inte vara så svårt att gissa att, ge oss betalt för det ansvar vi har och den kvalité vi ger så kommer många som slutat tidigare, tillbaka till vården.

Många av kongressens motioner handlade också arbetstider och scheman och beredskap. Som en kollega sa härom veckan, vi arbetar ju faktiskt på 2000-talet, då borde inte beredskap finnas i så stor utsträckning som det gör. Jag vet flera arbetsplatser som jobbar väldigt aktivt att få bort det (men också arbetsplatser där man absolut vill ha kvar det, konstigt nog). Vad krävs för att få bort beredskapen då? Jo att vi blir fler för att kunna lägga ett hälsosamt schema! Och hur var det nu igen? Hur blir vi fler? Jo betala oss det vi är värda! (Jag vet att det fungerar med beredskap på några ställen och att det är befogat att ha det pga. få inställelser. Men det är inte på så många ställen tyvärr).

Sen är inte allt pengar, vi vill ha en hållbar arbetsmiljö med utrymme för kompetensutveckling, möjlighet att få semester, tid till reflektion, verksamhetsutveckling och kvalitetsarbeten. Vi måste få tid för verksamhetsutvecklingsarbete under arbetstid, utan det stannar verksamheten upp!

PS. I dagens vård så pratas det alltid om produktion och produktionsplanering. Jag tror att vi absolut ska planera vår verksamhet och produktion men ibland tycker jag att det diskuteras om hälso- och sjukvården som vi är en fabrik. Fabriker har inte patienter, det har faktiskt vi! Och dessa ska tas omhand och bemötas på ett professionellt och individuellt sätt. Då kanske det inte fungerar med produktionstänket helt ut. Bara en tanke….

 

Helena Nyrén

Förtroendevald, avd Örebro, Vårdförbundet

Den outbildade gubben i lådan

av

När jag valde att utbilda mig till sjuksköterska och barnmorska så hade jag inte en bild av att jag skulle sicksacka mellan patienterna och välja ut vem eller vad jag känner för att vårda. I mitt huvud är det helt befängt att ens tänka tanken. Ändå bubblar det återkommande upp idéer hos vissa om att professionen ska tillåtas välja hur, när, var och vem som ska vårdas. Alltför ofta. Och det tycks i princip alltid handla om kvinnohälsa och barnmorskeyrket.

För ett ögonblick så kändes det lite läskigt. Den där dagen då jag som relativt nyfärdig sjuksköterska skulle gå in på patientrummet där två väktare från det närliggande fängelset vaktade över den svårt sjuke patienten som låg där i sjukhussängen. Ögonblicket av obehag var snabbt övergående. Det handlade om en sjuk människa i behov av vård, oavsett om det var en dömd brottsling eller inte. Jag var legitimerad sjuksköterska och anställd för att vårda akut sjuka på länets största sjukhus. Den professionella sjuksköterskan i mig tog sitt självklara yrkesansvar.

Mördare, våldtäktsmän och pedofiler, visst ger det inga positiva känslor? Men som sjuksköterska ger jag dem samma omvårdnad som jag ger alla mina patienter. Om jag inte klarar av det så kan jag inte arbeta som sjuksköterska. Det ingår inte en utbildning till sierska vid sidan av min sjuksköterskeutbildning. Hur ska jag kunna veta vad mannen som kommer in med blåljus till akuten, kvinnan som ligger sövd på operationsbordet eller den långa tonåringen som återkommer till provtagningen för regelbundna blodprover har för skelett i sin garderob? Som sjuksköterska bedömer jag inte vem som förtjänar min omvårdnad, vem som är tillräckligt god eller inte. Jag vårdar alla. Punkt.

Borde jag bara vårda de som har samma politiska åsikt som mig? Ska jag vårda politikern från de partier som jag inte sympatiserar med, som inte har samma värderingar som mig? Ska jag vårda en muslim, en buddist eller en ateist? En bög eller en flata? En mörkhyad eller ljushyad?

Ska jag bara vårda de som är och tycker som jag? Vedervärdiga tanke!

Ändå dyker det upp, som en outbildad gubbe i lådan, med jämna mellanrum. Men det handlar inte om huruvida vi ska vårda en dömd pyroman eller massmördare. Det handlar om att barnmorskor ska kunna ”välja” bort att arbeta med kvinnohälsa. Ja, det låter ju helt galet. En barnmorska som inte vill arbeta med kvinnohälsa. Varför blir man då barnmorska?

Organisationen ”Människovärde” (känns verkligen ironiskt att de kallar sig för det) tror att anledningen till att det är brist på barnmorskor beror på att det finns personer som inte vill arbeta med aborter och preventivmedel- dvs kvinnohälsa. För det är ju det som är innebörden av kvinnohälsa. Graviditet, preventivmedel, cellprovtagning, fosterdiagnostik, klimakterierådgivning, förlossning, abort, missfall, sexuellt överförbara infektioner, gynekologiska ohälsotillstånd, rådgivning om sex och samlevnad….det är vad man arbetar med som legitimerad barnmorska.

Och att ens tro att bristen på barnmorskor skulle bero på att det finns så många presumtiva barnmorskor som vill arbeta som barnmorskor för att tillfredsställa sitt eget ego är inte bara urbota dumt. Det är också höjden av egoism.

Som legitimerad sjuksköterska och barnmorska bär jag ett yrkesansvar där jag sätter fokus på patienten, med stöd av vetenskap, riktlinjer och lagar. Det är inte mina tankar, åsikter och värderingar som är i centrum. Det är patientens.

Och bara för att vara tydliga. Bristen på barnmorskor beror på att professionen är gravt värdediskriminerad sedan decennier. Eller kanske tom århundraden. Det beror på att arbetsmiljön orsakar utmattning och stressrelaterade sjukdomar; det beror på att arbetstiderna och schemaläggning är helt omänskliga; det beror på bristande möjligheter att kunna utöva sin professionskunskap till fullo och det beror på total avsaknad av löneutveckling.

Tänk om den där outbildade gubben i lådan kunde sluta hoppa upp ur den inskränkta boxen mer.

Åsa Mörner
Legitimerad sjuksköterska och barnmorska

En julsaga om snålhet

av

Den dumsnåle Sten-Kalle Larsson hasade runt i de trasiga tofflorna i det pampiga palatset som var hans överdådiga bostad, medan snön yrde utanför de blyinfattade fönstrena. Ja, byggnaden må vara tjusig, stora vackra salar, exklusiva möbler och dyr konst på väggarna. Men palatset ekar ödsligt tomt.

Sten-Kalle, som kallas just Sten-Kalle för hans stenhårda förmåga att förhandla villkorslöst och alltid vinna, oavsett konsekvenserna, sparkade tjurigt av sig de trasiga tofflorna och kröp ner i sin himmelssäng. ”Jul, vad ska det vara bra för?” muttrade Sten-Kalle medan han fluffade kudden och tog en sipp ur vattenglaset som stod på nattduksbordet.

”Jul innebär bara en massa extra kostnader! Folk ska tydligen ha mer betalt bara för att de måste arbeta över jul och nyårshelgerna, och dessutom förväntar de sig nån sorts JULGÅVA av sin chef, dvs JAG”

Sten-Kalle sätter vattnet i vrångstrupen och sätter sig tvärt upp i sängen i en våldsam hostattack.

”Jävla juljävel!”

Väl medveten om att tankarna kring julens förfärligheter troligtvis kommer att förstöra en god natts sömn, tar Sten-Kalle fram sin kassabok för att inventera intäkter och utgifter. Plussaldot får honom alltid att somna gott. ”Det har varit ett bra år, inga större löneökningar till de trofasta eller storsatsningar på nyanställningar” Tankarna dröjer dock kvar vid ett osannolikt möte som Sten-Kalle råkat på tidigare under dagen. En före detta kollega, Sara-Klara Lindberg, hade uppenbarat sig, likt en vålnad, för Sten-Kalle. Sara-Klara, som varit död sedan en kortare tid tillbaka, stod framför Sten-Kalle, där han slumrat till i sin fåtölj och talade med bruten stämma:

”Sten-Kalle! Du måste lyssna på mig, jag har kommit för att varna dig! Du kommer att besökas av tre andar som ska visa dig konsekvenserna av hur du hanterar dina anställda, annars kommer ditt öde att bli som mitt!”

Sten-Kalle lyssnade storögt på Sara-Klara, som var klädd i en solkig särk med långa kedjor runt sin kropp. Lika snabbt som hon uppenbarat sig, så var Sara-Klara borta. Sten-Kalle gnuggade sig i ögonen och fräste högt:

”Nej, nu har jag börjat hallucinera, kanske dags att boka ett besök hos doktorn!”

Precis som alla kvällar i december, när frustrationen kring människors önskan om julefrid och familjekära sammankomster plågade den gamle mannen, så somnade Sten-Kalle gott efter att ha bläddrat en stund bland räkenskaperna.

Kvällstimmarna går över till en månklar natt. Med ett ryck vaknar Sten-Kalle Larsson av att någon står vid fotänden av hans paranta säng.

”Sten-Kalle, jag har kommit för att visa dig något”.

Figuren vid sängen håller fram en blek hand som Sten-Kalle, av någon osalig anledning, greppar tag om. Handen är iskall, och när Sten-Kalle närmar sig figuren ser han att det inte är en mänsklig individ.

”Du är en av andarna!” utbrister Sten-Kalle.
”Jag är den första av tre andar”, säger varelsen
Sten-Kalle förflyttas på ett obeskrivligt sätt, svävandes genom stadens torg och gator, fram till förlossningsavdelningen som ligger på sjukhuset mitt i staden, långt bort från byarna på landet där många familjer bor. Sten-Kalle leds in genom korridorerna och fram till personalrummet. Det är ett av Sten-Kalles sjukhus. En sjukhusklädd kvinna sitter i soffan med en tom blick. Plötsligt börjar anden att tala.

”Det här är Sanna. Sanna är barnmorska här på förlossningen sedan några år tillbaka. Hon är mycket duktig på sitt arbete och har alltid drömt om att bli barnmorska. Men tyvärr så har Sanna blivit sjuk av sitt arbete. Hon har arbetat treskift sedan hon anställdes och har inte hunnit återhämtat sig mellan arbetspassen så nu har hon drabbats av en utmattningsdepression. Sanna kommer inte att jobba på länge efter den här natten. Kanske aldrig mer. Tre av Sannas kollegor kommer att möta samma öde inom den närmaste månaden, en av dem får dessutom bröstcancer. Det kommer att vara så få barnmorskor kvar på sjukhuset så kvinnor kommer att hänvisas till att föda hemma med stöd av eventuella familjemedlemmar inom en snar framtid”

Sten-Kalle, som inte hunnit få på sig sina trasiga tofflor, svär över det kalla golvet och utbrister; ”Vi kan ju inte stänga på natten, det är väl bara att jobba på. Hon visste väl vilket yrke hon utbildade sig till!” Sten-Kalle ser den tomma blicken på Sanna och ryser, för ett ögonblick, till. ”Föda barn har kvinnor gjort i alla tider…”

Utan att veta hur, vaknar Sten-Kalle i sin himmelssäng morgonen därpå, och dagen passerar som vanligt, dock med en obeskrivlig känsla av barn som föds på stampade jordgolv och kvinnor som förblöder… Sten-Kalle tror att de konstiga tankarna kan bero på stress.

Dag blir till kväll. Med räkenskapsboken på bröstet somnar Sten-Kalle och snarkar gott när han åter väcks av en annan ande vid fotänden av hans säng.

I ett nafs så är Sten-Kalle och anden flyttade till stadens sjukhus. De svävar in på onkologavdelningen och in i ett av patientrummen. I rummet ligger en man nedbäddad i sängen och det som Kalle misstänker vara hans familj, sitter runt omkring honom. En sjuksköterska kopplar ett dropp och stryker mannen ömt över armen. Sten-Kalle ser att alla omkring mannen, en ung kvinna och tre barn, snyftar och är rödgråtna i ansiktet. Ande nummer två berättar med en konstig, plåtliknande stämma;

”Det här är Gustav. Gustav är döende pga en hjärntumör, han har inte långt kvar. Egentligen skulle han haft goda möjligheter att överleva, men eftersom det inte fanns tillräckligt med personal för att kunna söva, operera och vårda honom så blev operationen framskjuten. Tills det var försent”

Sten-Kalle känner att det hugger till i hjärttrakten, men tänker samtidigt att det ju tyvärr är sånt som kan hända. Särskilt om personalen bara vill ha mer och mer betalt! Men samtidigt så är det ju synd….äsch, personalen kan ju inte få allt de begär hela tiden!
En ljus dimma stiger upp i rummet och det blir allt svårare att se Gustav och hans gråtande familj som sitter runt hans dödsbädd.

Sten-Kalle vaknar i sin himmelssäng. ”Konstigt, jag känner mig kallsvettig och illamående”, tänker Sten-Kalle. “Och så har jag drömt om en ande igen.” Men det kändes inte som en dröm.

Möten avlöser varandra under arbetsdagen. Sten-Kalle känner sig okoncentrerad och har en envis huvudvärk som slår likt en hammare mot hjärnbarken. ”Tänk om det är en hjärntumör? Hur ska jag få behandling då, det är ju kö överallt? Fast jag har ju pengar så det ordnar sig alltid!”

Efter en inte helt tillfredsställande dag, hasar Sten-Kalle med sina trasiga tofflor genom den tomma korridoren ner till sitt gigantiska sovrum. ”Måtte jag inte behöva drömma om nån sabla ande inatt igen…”

Sten-Kalle vaknar av ett mullrande dån. Vid den högra sida av himmelssängen står en varelse, den otäckaste du kan föreställa dig, med bara ett kranium som ansikte, delvis täckt av söndrig hud, och med tomma ögonhålor som stirrar genomborrande på Sten-Kalle. Sten-Kalle försöker skrika men den ondsinta anden tar ett hårt grepp om Sten-Kalle och sveper iväg honom genom skuggor och mörker. I mörkret längs vägen skymtar sjuka människor som desperat sliter i Sten-Kalles morgonrock och ber om smärtlindring och tröst, glåmiga sjuksköterskor och hålögda barnmorskor släpar sig fram och kastar uppsägelser efter honom, och ljudet av hjärtmonitorer och EKG-apparater blandas med stön av smärtor och lidande.

”Vart för du mig?” vrålar Sten-Kalle till den monsterliknande anden.
”Jag för dig till din dödsbädd” svarar anden.

Det svartnar för ögonen på Sten-Kalle och han känner hur han ramlar genom en mörk bottenlös avgrund.
Sten-kalle ligger i sin gamla himmelssäng. Lakanen är smutsiga och runt omkring honom ligger tomma konservburkar och medicinförpackningar. De gamla trasiga tofflorna, som nu är ännu trasigare, ligger mitt på golvet. En råtta gnager på den ena toffeln. Helt plötsligt står Sten-Kalle bredvid den smutsiga bädden och stirrar ner på sin gamla uttorkade, tandlösa lekamen som ligger där och inväntar sin död.

”Du har legat här, utan att någon brytt sig om dig, väldigt länge. Ingen har hjälpt dig med hygienen, gett dig medicin eller kommit med mat. Du är helt ensam.” Andens röst ekar i rummet.

Sten-Kalle känner svettpärlorna rinna nerför ryggen och i pannan. Hjärtat bultar hårt i bröstet och andhämtningen är kraftig.

”Men, jag har ju pengar! Varför har ingen tagit hand om mig,, jag borde fått den allra bästa vården”!

Anden greppar tag om Sten-Kalles båda axlar och skakar om honom kraftigt;

”För det finns ingen som jobbar med vård eller med människor över huvud taget längre! Du kan använda dina pengar för att köpa en teknisk pryl eller mjukvaruuppdateringar. Men ingen jobbar längre med sjuka eller gamla människor. Ingen orkar eller klarar av det längre och ingen vill utbilda sig till ett yrke man blir sjuk av”

Sten-Kalle känner på nytt hur det svartnar för ögonen och börjar kippa efter andan. Smärtor i bröstet letar sig ut över hela kroppen och livsenergin håller på att sina. Sten-Kalle ligger i den smutsiga sängen igen

”Vad har jag gjort?”

Allt blir svart. “Är jag död?” undrar Sten-Kalle. Han slår upp sina ögon och blickar ut i sitt stora sovrum. Lakanen är rena och doftar nytvättat, allt i rummet ser prydligt ut, som vanligt. På nattduksbordet står ett vattenglas och bredvid glaset ligger den läderinbundna kassaboken. Solens vintersvaga strålar letar sig in genom springan vid sidan av rullgardinen och utanför ljuder en stämningsfull körsång om ”Jul, jul, strålande jul”. Sten-Kalle Larsson tar ett skutt ur sängen, och utan att ta på sig de trasiga tofflorna springer han med lätta steg nedför den svängda ståtliga trappan och kastar sig på telefonen ”Sven-Kasper, sammankalla alla omedelbart vi behöver ett akut möte innan jul!” Innan Sven-Kasper Lund hunnit svara så rusar Sten-Kalle ut genom dörren, iförd morgonrock, och ilar snabbt mellan julklappshandlande barnfamiljer fram till huvudkontoret. ”Nu ska det bjudas på en riktig julklapp” Eter en lång mötesdag somnar Sten-Kalle nöjd i sin himmelssäng, utan att ens ögna igenom räkenskaperna.

Så slutar vår julsaga om Sten-Kalle. Men vad gjorde han på mötet egentligen?

Med en stadig signatur slöts avtal om att personalstyrkan skulle få hälsosamma arbetstider och ordentligt med återhämtning så att de skulle kunna utföra patientarbetet utvilade och nöjda. Lönen skulle ge utrymme för utveckling och lönespridning och man skulle också lyssna in de goda förlag som vårdens professioner hade för att förbättra vården. Inga fler patienter skulle behöva köa för att få vård, inga provsvar eller diagnoser skulle fördröjas eller utebli,  ingen skulle behöva dö ensam hemma i sin säng och inga barn skulle tvingas födas utan en barnmorskas vägledning ut i livet.

Sten-Kalle hade till och med köpt ett par nya tofflor.

Alla personer som beskrivs i denna julsaga är påhittade och all eventuell likhet med verkliga personer eller händelser är endast tillfälligheter.

(Vår julsaga har inspirerats av Charles Dickens mästerverk “A Christmas Carol”)

 

 

På spaning efter bättre villkor…eller åtminstone Lucia

av

“Last Christmas” skvalar ur högtalarna tills öronen blöder och i var och vartannat hörn står en kör och kvittrar om julefrid, tippande tomtenissar och stjärnor som gnistrar.

Men precis som när det handlar om villkoren i vården så blir det lätt tjatigt med samma visa år ut och år in. Usel arbetsmiljö, utsliten personal och ingen löneutveckling men det finns inte tillräckligt med pengar i potten för att förbättra…Någon som har hört den förut?

Imorgon är det dags att dra på sig det vita nattlinnet igen och då menar jag inte landstingspyjamasen.  Vore det inte käckt om vi åtminstone kunde förnya julsångerna en aning? Förmodligen sker det snabbare än en villkorsförändring….

Dags för luciatåg på avdelningen! 

 

Sancta Sjuksyster

/Melodi Sancta Lucia
Musik: Teodoro Cottrau

Vers:

Sancta Sjuksyster
Ljusklädda hägring
Sprid i vår sjukhusnatt
Omvårdnadsfägring

Ref:
Drömmar om arbetstid,
lön och pensioner
Iförd din vita skrud
Sancta Sjuksyter

Vers:
Kom i din vita skrud
Motvilligt nattpass
Skänk oss du vårdens brud
Smärtlindringsaning

Ref:
Drömmar om utveckling,
utbildningstjänster
Iförd din vita skrud
Sancta Sjuksyster

Vers:
Sprutor ska fyllas
Smärta ska lindras
Sällsynt som varelse
Utrotningshotad

Ref:
Drömmar om bättre lön,
hälsosamt schema
Iförd din vita skrud
Sancta Sjuksyster

 

Nej se på röntgen!

Melodi: Nej se det snöar
Musik: Felix Körling

Nej se på röntgen!
Ja, se på röntgen!
De har en röntgensyrra
En ensam sådan
Nu till beskådan
Medan det strålar hurra!
Hon rusar fram i hög fart
Bemöter oss snart
Och fixar bilden på skärmen: Vi får diagnos!

(Repetera)

 

Bereden en väg för barnmorskan

/Melodi Bereden väg för herran
Musik: Sv. Psalm 4.3 1,2 Arr A. Bond

Bereden en väg för barnmorskan
Hon kommer för att förlösa barn
Hon kommer för att lotsa
En ny världs-med-borgare
Hjälpa till med att andas
Kanske ge något annat
Välsignad vare hon
Som kommer med epidural

 

Jag såg honom på ett lab idag

Melodi: Jag såg mamma kyssa Tomten
Musik: Tommie Connor

Jag såg honom på ett labb idag
Tänk att han kan fixa ett provsvar
Inget är för svårt för han
Alla prover fixas fram
Trots konstigt yrkesnamn så verkar allt lätt som en plätt

Men sen kom lönen i ett tunt kuvert
Inte konstigt han blir lite tvär
För utan professionens hjälp
Blir sjukhuset helt stjälpt
Vi behöver ju er; BMA!

(Repetera från början)

Ja tungan vrickar nästan sig
Om vi uttalar ert namn
För det heter inte BMA!

 

Åsa Mörner

Jag önskar mig ingen guppy

av

När jag var ca tre äpplen hög så brukade jag, i god tid innan jul (läs slutet av sommaren) lämna min önskelista till mina föräldrar. Ett gediget arbete låg bakom listan, som oftast var flera sidor lång (ungefär i stil med Döda havsrullarna)
Vissa saker som stod på listan var givna år ut och år in. En häst, en hund, en katt…djurarterna tenderade att minska i storlek ju längre ner på listan man kom. Till slut landade det kanske på vandrande pinnar eller en guppy.

Ungefär så känns det när vi lämnar fram våra önskemål om villkorsförändringar till arbetsgivaren. Men en liten löneökning kan vi väl ändå få? – Absolut, men den blir inte många kronor, bara så ni vet. Det har vi inte råd med!

Vi kanske borde vända på steken: Hur har ni råd med att INTE uppfylla våra helt proportionerliga önskningar om förbättrade villkor?

Det står ingen regnbågsfärgad enhörning eller panflöjtsspelande hobbit överst på önskelistan. Inte ens en ynka svavelosande drake eller en grön trollstav från Ollivanders på Diagon Alley. Våra önskemål är betydligt mer modesta än så.

Vi vill inte bli sjuka av våra arbetstider

Vi vill ha kollegor med rätt kompetens och olika erfarenhetsnivåer.

Vi vill ha inflytande över vårt arbete

Vi vill ha löneutveckling. Inte futtiga 100-lappar som skiljer den som arbetat längst på avdelningen från den som är nyanställd.

År efter år författas önskelistor till arbetsgivare och politiker. Och varje år får jag samma känsla som jag fick när jag i 8-9 års åldern önskade mig ett arabiskt fullblod (som förmodligen skulle kunnat använt vår radhusträdgård som hage…): Det blir inget arabiskt fullblod. Men du kan få en guppy.

Vi vill inte ha en stackars akvariefisk längre. Men vi är heller inte intresserade av fluffiga fantasidrömmar eller verklighetsfrånvända illusioner.

Vi vill ha lön för mödan. Svårare än så är det inte. ‘

Men det är inte Tomten som ska langa upp den här presenten. Inte mina föräldrar heller förresten (förlåt för mina enformiga önskelistor som barn…)
Vår önskelista går till de som styr inom hälso- och sjukvården. Och till de som tillsätter medel till dessa, dvs våra politiker.

Och vi kan kalla det för önskelista, eftersom det är jul. Men egentligen handlar det faktiskt om en kravlista. Och den blir allt längre. En helt rimlig önskelista

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och leg barnmorska

 

 

En grå novemberdag splittrades min profession

av

En gråmulen novemberdag krävs det inte mycket för att man ska känna sig nedslagen. Mörkret och grådasket ligger liksom ett lock över huvudet och smyger sig in i minsta lilla por.

Det var också en gråmulen novemberdag som denna, då barnmorskeprofessionen söndrades och delades itu.

Svenska Barnmorskeförbundet röstade ja till att bli en yrkesförening inom SRAT.

Varför splittrade, kanske du tänker.  Som barnmorska brinner jag för min profession, för yrkets utveckling och för möjligheten att ha villkor som låter mig utöva den vård som bäst gagnar patienten.  Och, icke att förglömma; att få lön för mödan. Den möda som faktiskt tar 4, 5 år på universitet, ger två legitimationer och en unik kunskap om reproduktiv och sexuell hälsa. Den möda som bidrar till att svensk kvinnohälsa, ur ett globalt perspektiv faktiskt är på toppnivå. Vi har enats i kampen för att uppnå dessa mål. Ibland har det tyckts vara ouppnåeliga mål då vi fått kämpa med näbbar och klor för att få igenom minsta lilla förbättring för vårt skrå.

Vi har enats i vår kamp genom Vårdförbundet.

Men nu kommer det alltså att finnas två fackförbund som jobbar för att barnmorskeprofessionen ska få bättre villkor. För att kvinnor barn och familjer ska få det bättre. Båda med goda intentioner.

Två konkurrerande förbund som slåss för bättre villkor, men som samtidigt ska slåss om samma medlemmar.

Kontraproduktivt.

En grå novemberdag splittrades professionen. En ljus vårdag kanske vi enas igen. Fram till dess kommer jag och många andra av mina barnmorskekollegor runt om i landet att fortsätta enas under Vårdförbundets flagga. Vi finns här för dig. Vi finns här för landets alla kvinnor, barn och familjer.

Vårdförbundet- För en Barnmorska Under Livet. Hela Livet!

#enbarnmorskaunderlivet

 

Åsa Mörner och Rósa Ólafsdóttir, förtroendevalda barnmorskor och styrelseledamöter i Vårdförbundet avd Örebro

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

Styrelseledamot avd Örebro