Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Ibland känns det som att man tjänar mest på att arbeta så långt bort från patienten som möjligt. Är inte det helt tokigt?!

av 4 kommentarer

Vårdförbundet går in i en avgörande avtalsrörelse för första gången på flera år. Vad vill vi? Vad vill NI?

Yrkandet som Vårdförbundet lagt kommer från er medlemmar. Nästan hälften av alla motioner som kom in till kongressen förra våren handlade om lön och arbetstider och arbetsmiljö. Det måste få vara skillnad på lönen på nya och erfarna barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor. Det måste också vara skillnad på lön om man utbildat sig till specialistsjuksköterska. Hur ser din livslön ut? Vårdförbundet jobbar för ett hållbart yrkesliv men också att jämställda villkor gör att du får en rimlig pension och att lönen fortsätter utvecklas under hela yrkeslivet. Detta är också ett sätt att behålla kompetent och erfaren personal. Nu kan man ofta se att löneutvecklingen planar ut i 35-års åldern.

Ibland känns det som att man tjänar mest på att arbeta så långt bort från patienten som möjligt. Är inte det helt tokigt?!

För att få behålla personal och vara en attraktiv arbetsplats behöver man känna att en löneutveckling sker samtidigt som kompetens och erfarenhet tas till vara. Jag pratade med en förtroendevald häromdagen och vi diskuterade om hur man får engagerade medarbetare och vi kom fram till att det egentligen är ett hjul som det ena ger det andra. Man får engagerade medarbetare om arbetsplatsen arbetar med arbetsmiljön och sina villkor och kanske också tvärsom.

Jag lyssnade på regionfullmäktiges möte idag 12 februari, och det handlade till stor del om våra professioners arbetsvillkor och möjlighet till rekrytering (eller omöjlighet). De ser att vi behöver bli fler men de verkar inte se hur det ska gå till. Det borde inte vara så svårt att gissa att, ge oss betalt för det ansvar vi har och den kvalité vi ger så kommer många som slutat tidigare, tillbaka till vården.

Många av kongressens motioner handlade också arbetstider och scheman och beredskap. Som en kollega sa härom veckan, vi arbetar ju faktiskt på 2000-talet, då borde inte beredskap finnas i så stor utsträckning som det gör. Jag vet flera arbetsplatser som jobbar väldigt aktivt att få bort det (men också arbetsplatser där man absolut vill ha kvar det, konstigt nog). Vad krävs för att få bort beredskapen då? Jo att vi blir fler för att kunna lägga ett hälsosamt schema! Och hur var det nu igen? Hur blir vi fler? Jo betala oss det vi är värda! (Jag vet att det fungerar med beredskap på några ställen och att det är befogat att ha det pga. få inställelser. Men det är inte på så många ställen tyvärr).

Sen är inte allt pengar, vi vill ha en hållbar arbetsmiljö med utrymme för kompetensutveckling, möjlighet att få semester, tid till reflektion, verksamhetsutveckling och kvalitetsarbeten. Vi måste få tid för verksamhetsutvecklingsarbete under arbetstid, utan det stannar verksamheten upp!

PS. I dagens vård så pratas det alltid om produktion och produktionsplanering. Jag tror att vi absolut ska planera vår verksamhet och produktion men ibland tycker jag att det diskuteras om hälso- och sjukvården som vi är en fabrik. Fabriker har inte patienter, det har faktiskt vi! Och dessa ska tas omhand och bemötas på ett professionellt och individuellt sätt. Då kanske det inte fungerar med produktionstänket helt ut. Bara en tanke….

 

Helena Nyrén

Förtroendevald, avd Örebro, Vårdförbundet

Den obotlige optimisten

av

Nytt år med nya möjligheter

Hur svårt kan det vara? Att ge rimlig ersättning och skapa normal arbetsmiljö i vården?

Det är otroligt stimulerande att få arbeta i vården. I alla år har medarbetarna fått vara med och bidra med idéer som gett verksamheten en otrolig skjuts framåt i utvecklingen. Det har gjort många känt sig delaktiga och man har känt yrkesstolthet.

Idag ser arbetsmarknaden annorlunda ut. Våra yrken är bristyrken och man kan välja och vraka bland jobb, speciellt om man har specialistkompetens.
Arbetstakten har höjts och trenden är att man ska efterlikna industrin med hög produktionstakt, som blivit på bekostnad av arbetsmiljön då man konstant arbetat med för lite personal. Liten eller ingen tid för att tänka utveckling eller förändring.
Det har överlåtits till andra personer, strateger, samordnare etc. Allt för att bedsidearbetet inte ska störas, men det var just det som gjorde att det var så roligt att arbeta.

Det kanske inte är så konstigt att arbeta som hyrsjuksköterska kan tilltala. Där ser lönebilden bättre ut, och möjligheten att påverka arbetstiden är stor, dock på bekostnaden av kontinuitet och vi känsla i arbetsgruppen.

Det borde inte vara en utopi att erbjuda mer individuella arbetstidslösningar och ha en plan för att förbättra lönevillkoren för våra medlemmar.

Mitt förändrings och förbättringsförslag:

 

  • Värdesätt våra medlemsgrupper
  • Ha flexiblare arbetstidslösningar
  • Se och hör alla medarbetare. (lyft bort arbetsuppgifter från 1:a linjens chef så tid finns)
  • Låt medarbetarna vara med i förändringsprocesser. (De bästa förändringsförslagen kommer från ”golvet” är min erfarenhet)
  • Det måste finnas tid för reflektion (vi jobbar med människor inte maskiner)

Hälsningar från den obotlige optimisten.

Hans Nilsson
Leg. Sjuksköterska
Yrkesstolt men orolig

Vad är viktigt för att orka ett helt yrkesliv?

av

Den här veckan har vi varit 85 förtroendevalda som fått ta del att den senaste forskningen om arbetstider kopplat till hälsa och säkerhet.

Sofia Westerlund, sjuksköterska och forskningsassistent vid Karolinska institutet delgav oss om hur bra och dålig schemaläggningen påverkar oss dygnets alla timmar.

Det som blev tydligt för mig är vikten av att tänka både arbete och fritid ur ett hälsoperspektiv. Vi måste bli bättre på detta om vi ska klara av att tjänstgöra dygnet runt, året runt arbete, under ett helt yrkesliv.

Forskningen visar att det är mycket viktigt att se på graden av arbetsbelastningen. Ju högre krav på säkerhet och kvalificerade arbetsuppgifter ju kortare arbetstid ska det vara. Idag är det många gånger tvärs om. Tex har arbetsuppgifterna på natten många gånger blivit exakt lika som på dagen, fast vi vet att vi inte har samma förmåga att ta rätt beslut, när tröttheten påverkar oss.

En ganska otäck bild som visades var en sömnkurva på en person som jobbade natt på ett kärnkraftverk. Den personen hade bevisligen somnat utan att veta om det!

Vi har alltså fortfarande de längsta passen och lägsta bemanningen när vi är som sämst att fatta rätt beslut. Hur ska vi komma tillrätta med detta?

Passar på önska er alla en riktigt God Jul och ett gott nytt år!

Till er som jobbar jul-och nyårshelgen skickar jag en särskild hälsning – Ni är hjältinnor och hjältar, jag hoppas verkligen att ni får en dräglig helg – både dag, kväll och natt!

Karin Nordén Persson
Leg. Sjuksköterska/Regionalt Skyddsombud
Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro

Vi ska arbeta patientsäkert, javisst! Men personalsäkert då?

av

I många verksamheter arbetas det långa arbetspass, dubbelpass eller arbete på beredskap under många timmar.

När ska man som legitimerad personal säga ifrån?
”Jag arbetar på min legitimation och nu känns det inte ok”. Vi kan kanske inte gå hem mitt i arbetspasset men borde använda de verktyg som finns i organisationerna, dvs avvikelsesystemen. Många gånger rapporteras det att avvikelser angående arbetsmiljö, är väldigt få. Varför är vi så mycket snabbare att rapportera om händelser, där det är saker som hände patienter som kunde ha blivit en vårdskada, men inte blev det? 
Att det är överbeläggningar med många patienter att vårda kan rapporteras, men att vi arbetar för långa arbetspass, tex 12-14 tim rapporteras väldigt sällan. Jag skulle vilja säga aldrig…

De flesta andra som arbetar inom kollektivaavtalade verksamheter har trots allt 38:25- 40 timmars veckor, inte 45 timmar eller mer. Varför ska vårdförbundet driva frågor angående arbetstidsförkortning om vi alltid ställer upp och arbetar mer utan att knota?
Använd också de kanaler som finns hos dig lokalt, ta upp frågorna på APT/ samverkan, prata med din förtroendevalda på avdelningen samt din chef. Det är tillsammans vi kan förändra! Finns det avvikelser kan det också underlätta i förändringsarbetet samt också för din chef att visa SINA chefer att arbetsmiljön/ patientsäkerheten  påverkas. Alla vill vara en attraktiv arbetsplats, personal ska inte bara vilja börja arbeta där, de ska ju helst också vilja stanna.

Helena Nyrén
Leg. Sjuksköterska
Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro

Beredskapen ersätts av arbetstid

av

Resursbrist och brister i patientsäkerheten har lett till att ambulanssjukvården har blivit tvungna att växla in beredskap till arbetstid.

Att beredskapen försvinner har föregåtts av ett arbete där både Vårdförbundet och arbetsgivaren under flera år jobbat med frågan om att ha arbetstid istället för beredskap.
En av anledningarna är att antalet ambulanser kvällstid inte räcker till, och inställelsetiden är för lång vid beredskap.
Det har lett till resursbrist som i värsta fall kunnat leda till patientskada pg a att inga ambulanser finns att tillgå.

Vid samtal med arbetsgivaren anser de att beredskap är ett sätt att utnyttja sin personal, och att man inte är en attraktiv arbetsgivare.
Som sjuksköterska på ambulansen i Örebro arbetar vi varannan helg, rotation mellan dag och natt och i perioder är arbetet väldigt intensivt och möjligheten att ta rast uteblir. Fram till idag har vi därtill haft beredskap på schemat vilket inneburit ytterligare arbete utanför ordinarie veckoarbetstid.

Både fack och arbetsgivare är nöjda med förstärkning av resurserna och förbättring av villkoren.

Vi hoppas att fler verksamheter med beredskap i Regionen ser över sin verksamhet där beredskap tillämpas och förbättrar villkoren även där.

 

Hans Nilsson
Huvudskyddsombud
Vårdförbundet avdelning Örebro

 

 

Det borde inte vara så svårt

av

Förberedelserna på landets högskolor och universitet är i full gång. Studiehandledningar finputsas, lokalerna storstädas och kursmaterialet synas. Snart kommer de. Framtidens vård.

Studenterna. Lösningen på absolut HELA krisen i vården.

Åtminstone om vi ska tro på våra politiker. Universallösningen lyder: “Utbilda fler så kommer vi inte ha några vårdköer, vårdrelaterade patientskador eller ohälsosamma arbetstider!”
Hörde en siffra om att samtliga elever som går i gymnasiet skulle behöva välja en vård och omsorgsutbildning för att vi ens skulle vara i närheten av att klara av bemanningen i framtiden (P1 Morgon 180820). Som om det skulle hända?

Det krävs mycket för att klara av att utbilda sig på universitet och högskola, för att inte tala om hur mycket som krävs för att klara av yrket när du är färdigutbildad. Och det viktigaste borde väl vara att vi examinerar kompetenta professioner. Kvalitet före kvantitet. Det är dessutom dyrt, både för stat, universitet och studenten själv att lägga tid, energi och pengar på att påbörja men ej slutföra studier, eller ännu värre; påbörja sin yrkeskarriär utan att vara lämpad för yrket.

Krisen i vården kommer att finnas med oss i många år framöver, kanske tom decennier. Och ju längre tid det tar innan våra beslutsfattare kommer med realistiska förslag om hur vi kan påbörja arbetet för att uppnå trygg och säker vård där medarbetarna trivs och utvecklas, desto mer svårlöst blir det.

Självklart behöver vi utbilda. Men vi får aldrig tulla på kvalitén! God vård kräver kompetens, det är tom vetenskapligt bevisat. Och vårdkrisen består av så mycket mer än brist på personal. Innerst inne borde väl de flesta veta att det faktiskt handlar om brist på attraktiva villkor.

Steg nummer ett för att åtgärda krisen är alltså att förbättra villkor och lön. Svårare än så är det faktiskt inte.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och barnmorska

 

Önskeschema- tvättstugeschema, och lite sommar…

av

I de flesta undersökningar som finns ser man att personal tycker det är viktigt att få planera och kunna påverka sitt schema själv. Många arbetsplatser numera har individuell schemaplanering som det heter och det fungerar förhoppningsvis ganska bra på de flesta ställen. Jag arbetade som första linje chef under flera år och såg ibland att personalen valde bort, från det som var hälsosamma arbetstider och la sitt schema väldigt komprimerat för att få vara ledig flera dagar i rad senare. Det är ju tänkt att ca 38-40h/vecka är att rekommendera för att få en vila som kropp och själ behöver. Hade arbetsgivaren föreslagit detta schema så hade nog de flesta slagit bakut!

Det som jag själv kom fram till under de åren jag ansvarade för att min personal skulle få en dräglig arbetsmiljö samt vara en attraktiv arbetsplats, var att så länge man påverkade sitt schema själv så är de flesta ganska nöjda. Där kommer ju ansvaret på chefen att granska schemat, att det innehåller rast, veckovila samt planera in ledigheter så personalen får ut sina semesterdagar också. Sen är det ju också en önskan man gör när planering sker, det är inte alltid det går att få precis som det önskas. Precis som till jul brukar jag säga…

En annan viktig sak jag upptäckte är att RÄTTVISA är en stor sak. Millimeter rättvisa går aldrig och är nog egentligt inget att sträva efter men det kan aldrig vara en person som alltid flyttar sina arbetspass det måste delas på.

Inför sommaren vill jag påminna om att ska du själv lägga ditt sommarschema, lägg ett jämt schema, dvs att du inte lägger glesare under semesterveckorna så det inte går åt så många semesterdagar, då blir resten av sommaren för tuff, då det ofta ändå är högt tempo under sommarmånaderna. Eller tvärtom, jobbar du 75% ska du lägga ett 75% schema även under semesterperioden, annars blir det missvisande.

Kom ihåg att:

  • Enligt semesterlagen har alla rätt till 25 dagars semesterledigt per år. I många av våra kollektivavtal har du dessutom rätt till ytterligare semesterdagar. Du kan också ha rätt till fler dagar enligt ditt eget anställningsavtal.
  • När du är du ledig behöver du inte vara tillgänglig för din arbetsgivare.
  • Det är arbetsgivaren som har ansvaret för verksamheten.

Helena Nyrén
Leg. Sjuksköterska

Natt i Örebro kommun

av

Halloj!

Jag gick med en natt med nattgänget gänget Lena, Thomas, Roland, Karin och Kamilla. De sjuksköterskor som har hand om larmen och patienterna i hela Örebro kommun under denna natt!
Det var mycket som jag fick tala om så som TES, nyckelfritt system, vikarier, sommarvikarier etc.
Jag var med ute och fick se hur stort område som varje sjuksköterska ansvarar för men även hur patienternas åkommor varierar väldigt från enstaka sår ända till vård i livets slutskede.

En av sakerna som uppkom var bl a att det är många äldre som faller på natten och det finns en rädsla för att falla på natten och bli liggandes, vilket är oroväckande.
Sjuksköterskorna lyfter även en fråga som jag tror är en knäckfråga: Förr hade både sjuksköterskor och personal en väldigt personlig relation till de äldre eftersom de hade hand om färre patienter/äldre och hade en större personkännedom vilket inte bara gjorde att de äldre kände sig trygga (något som är otroligt viktigt bara det) utan även att personal/ sjuksköterskor snabbt kunde se om det var något annorlunda med den äldre och därför så kunde upptäcka sjukdomstecken tidigare.

Jag tror att det är något som vi behöver komma tillbaka till. Vilket fantastiskt gäng och fina samtal. Tar med mig mycket lärdom från er alla, tack!

/Martha Wicklund
Kommunalråd (V)
Örebro kommun

 

 

En dag i skorna hos sjuksköterskor på Karolina vårdcentral

av

Sista onsdagen i april blev för mig en mycket intressant dag på Karolina vårdcentral i Karlskoga. Med hjälp av Vårdförbundet hade jag blivit välkomnad till vårdcentralen av distriktssköterskan/diabetessköterskan Karin Andersson. Och Karin hade tagit fram ett ambitiöst program för dagen, som gav mig möjlighet att överblicka en större del av verksamheten. 

 Först fick jag följa med sjuksköterskan Cecilia Österman i akutteamets arbete. Genom akutteamet har Karolina vårdcentral organiserat sin mottagning så att sjuksköterskorna tar emot alla besök och konsulterar läkare efter behov. På så sätt nyttjar man sjuksköterskornas kompetens och de knappa läkarresurserna optimalt. Under förmiddagen tillsammans med Cecilia fick jag bland annat vara med i mötet med en ung patient med kliande utslag, som fick en ny salva att prova. En ung man med andningssvårigheter fick efter EKG en remiss direkt till akuten på Karlskoga lasarett.

 Till lunch fick jag lunchsällskap med verksamhetschefen Katrin Eriksson, sjuksköterskan Anki Swan och läkaren Henrik Ahlin. De gav mig en genomgång av vårdcentralens verksamhet och organisation, arbetet med akutteam och en ny, tidsbesparande process kring utskrivning av de sjukintyg till arbetsgivaren som anställda behöver ha för den andra sjukskrivningsveckan, dag 8-15.

 Karolina är en av de vårdcentraler som har 100 procents telefontillgänglighet – alla som ringer får en telefonkontakt samma dag. Anki förklarade för mig hur man, efter modellen från vårdcentralen i Lindesberg, har organiserat arbetet för att uppnå det. Efter lunch fick jag också lyssna med en stund på samtalen med de patienter som Anki ringde upp. Med en beräknad samtalssnittid på sex minuter och flera sjuksköterskor vid telefonen samtidigt blev det många patientsamtal avklarade på kort tid. 

 Dagen avslutade jag tillsammans med Karin i ett samtal om den senaste utvecklingen inom diabetesvården. Forskning och utveckling gör att vi blir allt bättre på att diagnostisera och behandla diabetespatienter. Vi pratade också om vikten av att hålla vikten, god (medelhavs)kost och motion. Och så fick jag möta en av de patienter som håller sina värden i schack just så, med koll på vikten, maten motionen och medicinen.

 Det var en riktigt bra dag för mig. Stort tack till Vårdförbundet och till personalen på Karolina vårdcentral som gjorde den möjlig!

 

Karin Sundin
Regionråd med ansvar för hälso- och sjukvårdsfrågor (S)

 

 

Lyxen med att jobba rak vecka

av

Vården kan aldrig stänga. De flesta verksamheter måste hållas igång dygnet runt, alla dagar i veckan, året om. Det borde inte vara så svårt att räkna ut att det är påfrestande för både kropp, själ och privatliv att behöva arbeta dagar, kvällar och nätter då resten av Sverige firar helg, är på kalas, njuter av vårsolen eller sover. Det finns mycket forskning som visar på de ökade riskerna med treskift och nattarbete. Men det är inte bara den obekväma arbetstiden som sliter. Även de som arbetar ”kontorstid”; mottagningar, vårdcentraler och andra enheter har behov av förändrade arbetstider. Men många kan tycka att det är lyx att bara jobba vardagar och dagtid.

Det kanske inte handlar om samma fysiska påverkan i form av ökad risk för hjärt-kärlsjukdomar eller bröstcancer för de som arbetar dagtid i vården. Men att arbeta med vårdsökande människor som är i behov av stöd, smärtlindring, behandling eller konkret information kräver ett stort engagemang; ett engagemang som bygger på kunskap, professionalism och empati. På en mottagning bygger arbetsdagen på en strid ström av patienter; från tidig morgon till arbetsdagens slut. Ingen kommer och löser av dig. När den ena patienten lämnar rummet, kommer nästa in.

God vård kräver engagemang. Men det är tufft att vara engagerad och att ”stänga av” empatin när man lämnar arbetsplatsen och går hem. Det finns sällan tid för nedvarvning på arbetet, under arbetstid. Ingen tid för reflektion.

Det ger mycket att arbeta i vården. Men det är också krävande, både fysiskt och psykiskt.
Vården behöver förändrade arbetstider ur två aspekter: först och främst pga hur den fysiska hälsan som påfrestas i och med dygnet-runt och huller-om-bullerarbetstider. Men kanske är det också dags att se det ur ett annat perspektiv- hur påverkar mötet med patienter din psykiska hälsa? Hur långa arbetspass kan man ha på en mottagning för att kunna bibehålla samma engagemang när sista patienten ropas upp på fredag eftermiddag kl 16.30?

Missförstå mig inte. Självklart är det sundare att arbeta rak vecka än dag-kväll-natt i en enda salig röra. Men dessutom  är det inte samma sak att arbeta med patienter som att sitta vid en dator och skriva dokument hela dagarna.  Det ställs höga krav på de som arbetar med vårdsökande medborgare och varje individ måste bemötas unikt. Professionell vård kan inte bedrivas på löpande band.Hur länge kan du behålla samma fokus och intresse- finns det en gräns när inlevelsen och koncentrationen börjar dala? Och i så fall, när är den?

Vad är egentligen ett rimligt heltidsmått i vården?

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och barnmorska

Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro