Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

När blåmärken inte syns

by

” Men förstod du inte att hon misshandlats”?

Ett glasklart minne från min inskolningsperiod som ny anestesisjuksköterska. Jag hade tillsammans med erfaren kollega lämnade en patient på uppvakningsavdelningen. Min kollega, som var patientansvarig nämnde det som i förbifarten till mig. Tydlig och trolig skada av misshandel.

Jag var 26 år och kände mig som ett frågetecken. Jag hade inte haft minsta misstanke och hade dessutom ingen aning om vad vi skulle göra nu. För mig blev det en första ögonöppnare. Jag letade riktlinjer (minns att jag vid det tillfället inte var helt nöjd med svaret).

Alla skador och blåmärken kommer inte från olyckor. Vissa blåmärken syns inte alls. Misstankar om våld nämns inte alltid vid en ”rapport”. Jag insåg att jag som legitimerad sjuksköterska har ett jättestort ansvar (som varken skolan eller livet hade förberett mig för).

Som anestesisjuksköterska har varningsflaggor hissats med jämna mellanrum. Jag mött patienter där anhöriga vägrat lämna det preoperativa rummet. Jag har sett hur barn har en märklig relation till vårdnadshavare. Jag har mött blivande föräldrar då jag redan innan kejsarsnittet känner oro för familjens (kvinnan och barnets) framtid.

Jag har upptäckt tydliga blåmärken runt hals vid sövning. Jag har sövt vid undersökning för misstänkta övergrepp. Jag har träffat patienter med konstiga frakturer och märkliga historier om hur skadan inträffat. Jag har mött de som öppet varit rädda för någon i sin närhet. Jag har tillåtit vänner och anhöriga att tolka (= enligt mig själv ett dåligt beslut). Jag har träffat hotfulla anhöriga och känt ensamheten i att behöva hantera dem under utsatta tider på dygnet.

Kunskapsluckor om våld i relationer och att vi inte pratade om det på min arbetsplatsen har såklart påverkat hur jag hanterat flaggorna. Jag har ärligt talat också haft en naiv inställning att det inte är så vanligt som det faktiskt är.

Jag hoppas fler arbetsplatser har tydliga rutiner idag, men tycker ändå att det är superviktigt att ta upp det här. Jag vill att du tänker till. Att du vågar fråga. Att vi förändrar tillsammans – för i ett möte med vården ska man känna sig trygg och sedd.

När du träffar en patient (eller en kollega) där något ”inte stämmer” vad gör du då? Vågar du fråga? Om personen är modig att berättar, tror du på berättelsen utan att skuldbelägga? Om personen nekar och du ändå misstänker – vågar du fråga igen?

Det kan faktiskt rädda liv.

Faktum är att enligt Världshälsoorganisationen (WHO) utgör våld i nära relationer ett allvarligt hot mot den utsattas hälsa och säkerhet. Förutom direkta fysiska skador kan det ge upphov till både psykisk och fysisk ohälsa. Våldet har även dödliga konsekvenser. I nära nio av tio fall av dödligt våld i nära relationer i Sverige är offret en kvinna.

Under pandemin har våldet eskalerat. Nedstängda arbetsplatser, hemundervisning och ökad arbetslöshet har gjort att våldet synts allt tydligare. I media och via sociala medier möts jag  dagligen av artiklar om våld och brottsoffer.

Jag läser både i media och via mina sociala medier om skyddat boende och om hur svårt och isolerat det är att leva gömt från en förövare. Emellanåt smyger det sig in frågor om vården från de som lever på flykt ( = ”skyddat”). Hur gör jag när jag söker vård, Hur skyddar jag mig, min identitet, min boendeplats och mitt barn. Hur hämtar jag upp läkemedel utan att det syns i systemet. Varför kan jag inte ta del av högkostnadsskyddet?

Hur har ni det på din arbetsplats? Ställer ni rutinmässigt frågan om våld? Finns det rutiner för misstanke om våld. Får ni utbildning i ämnet? Har ni riktlinjer för att skydda de som lever med skyddad identitet? Har ni inte rutiner om detta så är det dags att skaffa det.

Vi har ett stort ansvar i vården.
Du kan göra skillnad och rädda liv med mod, tid och klokt bemötande.
Våga fråga och våga fråga igen!

Länk till tips om hur du kan ställa om våld.
Länk till information om olika typer i våld i nära relationer.
Länk till En annan pandemi – tidigare Vårdförbundsblogg om ämnet

Ann-Sofie Gustavsson
avdelningsordförande Örebro
anestesisjuksköterska

Varför förtroendevald?

by

Jag heter Johanna Dahlèn och arbetar som anestesisjuksköterska på ANIVA kliniken på USÖ. Jag är också förtroendevald och skyddsombud.

Jag har fått några frågor om varför jag tycker det är kul att vara förtroendevald.

Har du några fackliga hjärtefrågor?

Vården idag har förändrats sedan jag var nyexaminerad sjuksköterska 2006. När jag blev medlem var det för att vara en del av kollektivet och en vision om att tillsammans är vi starka. Som specialistutbildad anestesisjuksköterska idag ställs det höga krav på att arbeta effektivt, patientsäkert och evidensbaserat. Att effektivisera och utöka patientflöden kan innebära patientsäkerhetsrisker och en försämrad arbetsmiljö och det är mina hjärtefrågor idag. En tredje och ytterst viktig och aktuell fråga är lönen. Om arbetsgivaren inte tydligt visar upp en plan för lönerevisionen 2020 så riskerar de att förlora yrkesskickliga medlemmar i patientnära arbete. Att satsa på nyutexaminerade räcker inte.

Hur gör du för att synliggöra uppdraget som förtroendevald?

Jag välkomnar både medlemmar och ickemedlemmar till samtal så fort tillfälle ges. Det är genom samtal viktiga frågor kan synliggöras och jag som förtroendevald kan prioritera bland ämnen som medlemmarna vill lyfta.

Arbetar ni tillsammans med arbetsgivaren på er klinik i vissa frågor?

Det finns samarbete mellan arbetsgivaren och förtroendevalda. Förtroendevalda på kliniken blir inbjudna av första linjens chefer till samtal. Där får vi som förtroendevalda tycka till och ha synpunkter på framtida beslut. Det jag saknar är transparens i organisationen. Det är viktigt för medarbetarna att få information tidigt i en beslutsprocess. Vi medlemmar tillhör yrkesgrupper som är otroligt lösningsorienterade. Den kraften borde arbetsgivaren ta till vara på men då måste vi få vara delaktiga från början.

Ett utmärkt exempel på fackligt inspel som gett resultat

Det kom till vår kännedom att Anestesisjuksköterskan ansågs inte som en prioritewrad yrkesgrupp trots stor brist.
Medlemmarna på kliniken kände sig otroligt frustrerade och besvikna över beskedet.
Klart blev att åtgärder var tvungna att vidtas.
Information till alla USÖ’s Anestesisjuksköterskor skickades ut. Frivilliga fick anmäla sitt intresse om att vara delaktiga i skrivandet. En skrivelse blir bara bättre om fler personer är engagerade.

Fem sjuksköterskor anmälde sitt intresse. Tillsammans, efter mycket efterforskning samt revidering blev det ett sakligt och relativt kort brev som skickades till berörda personer i ledande positioner.
Brevet innehöll en förfrågan om varför, samt önskemål om motivering till varför anestesisjuksköterskorna inte var med på listan över grupp som skulle prioriteras i nästkommande löneöversyn.
Man kan i efterskott konstatera att det fackliga engagemanget gav avsedd effekt och vi är nu inräknad som prioriterade.

Styrkan är att vi inte var rädda för att ställa frågor, efterfråga information och fakta. Ett tips är att leta efter information i samverkansprotokoll, tidigare skrivelser om liknande ämnen samt visioner och värdegrunder.

Det är otroligt viktigt att belysa att jag inte axlade detta ensam! 

 

Johanna Dahlén
Leg. Sjuksköterska/Specialistsjuksköterska i anestesi
Förtroendevald och Skyddsombud

 

Specialiserad utan specialister

by

Vårdens utveckling går i en rasande takt. Den blir alltmer högspecialiserad, inte bara inom slutenvården, utan i alla verksamheter. Ett besök på röntgen, labb eller en vårdavdelning kan se ut och verka som en scen ur en science fictionfilm. I takt med utvecklingen krävs också mer kunskap av de som arbetar i vården. Kompetensen är inte tillräcklig efter 3 års grundutbildning, även om utbildningen ger en bred bas att stå på. Och trots att vården blivit så pass komplicerad, med krav på högspecialiserad kompetens för att bedriva den, så gapar tomma platser på specialistutbildningarna på landets lärosäten. Men kan man verkligen bedriva högspecialiserad vård utan specialister?

17 blivande distriktssköterskor slog sig ner för att lyssna på dagens föreläsning under distriktsköterskeprogrammets första vecka. En intensiv första vecka på den knappt 1,5 åriga specialistutbildningen lider mot sitt slut. Behovet av distriktssköterskor är stort och kommer att öka i takt med en åldrande befolkning. Dessutom är trycket på primärvården stort. Människor söker sig i allt högre grad till vårdcentralerna för att få stöd och råd. Distriktssköterskeprogrammet har 30 platser. Varför är inte programmet fullt?

Distriktssköterska har tidigare setts som en attraktiv specialistutbildning. Det finns två stora anledningar till varför det inte längre går att fylla utbildningsplatserna:

1. Det ger för lite i lönekuvertet. Varför utbilda sig om man inte får någon större löneutveckling, vare sig efter att ha skaffat sig utbildningen eller efter att ha arbetat länge och utvecklats inom professionen?
2. Arbetsgivare och beslutsfattare inser inte vikten av den specialistkunskap som en distriktssköterska har. I takt med att allt färre examinerats så har också arbetsgivare fått allt svårare att rekrytera. Deras lösning har då varit att anställa grundutbildade sjuksköterskor som saknar kompetens för att arbeta på exempelvis en vårdcentral. Varför skulle någon vilja utbilda sig då? En nedåtgående spiral.

För ett antal år sedan var det inte många studenter som satt i lektionssalarna när introduktionen till anestesisjuksköteskeprogrammet drog igång. Utav 20 platser kanske det endast var 8 studenter som var redo för att utbilda sig till anestesisjuksköterskor. Idag ser det annorlunda ut. Platserna är fyllda till bredden, trots att det fortfarande är för lite i lönekuvertet. Hur har man lyckats vända trenden på den specialistutbildningen?

Svaret heter betald utbildning inom anställningen, eller akademisk specialisttänstgöring, utan krav på ”bindningstid” till någon specifik arbetsplats efter examen, samt samma möjligheter att delta i lönerevisioner som övriga anställda. För ett par år sedan tecknades ett avtal mellan regionen och Vårdförbundets lokalavdelning om att förändra möjligheten att specialistutbilda sig. Uppenbarligen så är det ett lyckat koncept.

När det gäller vissa utbildningar.

Varför är det inte fler som söker exempelvis distriktssköterskeprogrammet då? De kan ju också få betald utbildning?
Den tragiska förklaringen handlar om att arbetsgivare och beslutsfattare inte inser vikten av den kompetens en distriktssköterska har och låter därför inte tillräckligt många få ta del av utbildningstjänsterna.

Inom anestesin söker man efter anestesisjuksköterskor. Något annat är otänkbart. Varför är det inte det när det handlar om en tjänst för en distriktssköterska?
Om du ska opereras och genomgå en bypassoperation så skulle du väl inte nöja dig med en allmänläkare som operatör? Varför nöjer vi oss inom andra områden i vården?

En annan fråga man kan ställa sig är varför vi som profession söker tjänster som vi egentligen inte har tillräckligt med kompetens för att klara av. 

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska , leg barnmorska

 

(Många regioner och kommuner har inte tecknat avtal gällande utbilningstjänster. Är du politiker och vill veta mer om hur det funkar med ett sådant avtal så tveka inte att höra av dig, så kan du få mer information)

En dag på operation

by

Tisdagen den 5 juni anlände jag till USÖ kl. 07:30. Jag skulle få gå med en dag som operationssjuksköterska på opererande ortopedin. Ärligt talat visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Förra gången jag gick ”en dag i dina skor” var på förlossningen. Där hade jag ju åtminstone varit som förlösande patient ett par gånger och därmed en viss föraning om vad jag kunde förvänta mig.

 Operation var något annat. Hur kommer jag att reagera när jag väl står i operationssalen? Skulle kräkmagen eller yrseln slå till av att se blodiga sår? Plötsligt kände jag mig lite nervös.

Nåväl, jag blev väl mottagen av operationssjuksköterskan Ingrid. Jag fick klä mig korrekt, ta av diverse smycken och stänga av telefonen. Bara det är en konstig situation för mig eftersom mobilen till vardags är ett av mina viktigaste arbetsredskap. Jag fick se mig omkring lite på avdelningen och sedan var det dags att inträda i operationssalen.

 Jag fick vara med på två operationer. Den första insikten som slog mig var att mycket mer tid gick åt till förberedelser än jag kunnat föreställa mig. Både patienten, alla instrument och annat material som skulle användas förbereddes in i minsta detalj. Kravet på hygien och sterilitet är enormt, både när det gällde patienten själv och omgivningen. Till en början vågade jag knappt röra mig runt i rummet av rädsla för att stöta till något som draperats med gröna dukar. Man vill ju inte gärna orsaka att personalen får börja om.  

Dags för operationsstart. Konstigt nog vande jag mig ganska snabbt vid det stora såret som skulle omhändertas. Den patienten var från ett annat län än Örebro och hade kommit efter en allvarlig olycka som krävde snabb men avancerad sjukvård. Det är verkligen bra att vi samarbetar över länsgränserna så att patienter, även de som bor utanför Örebro län, snabbt kan få högkvalitativ vård.

Den andra operationen tog längre tid än den första och var av en annan karaktär. Ytterligare en insikt, att variationen mellan patienternas åkommor på ortopeden på USÖ är så stor. Det ger förståelse för vilken enorm yrkesskicklighet och flexibilitet som krävs av personalen för att kunna möta varje enskild patients behov.

Vi fick också möjlighet att prata en del under dagen om hur det är att arbeta som operationssjuksköterska. Vi pratade om vikten av att ha arbetstider som möjliggör återhämtning. Man berättade att personalen här har väldigt mycket övertid och att de skulle behöva fler kollegor, men svårigheten att rekrytera står i vägen. Det skulle behövas för att få in mer luft i systemet som gör att medarbetarna kan gå hem efter arbetsdagen utan att behöva känna stress över om det kommer att finnas tillräckligt med personal dagen efter.
Vi pratade om lönespridning. Det är bra att ingångslönerna har gått upp, men samtidigt har det fått konsekvenser för lönespridningen. Kompetens och erfarenhet betalar sig sämre. Mest pratade vi om att det måste löna sig bättre att utbilda sig – en förklaring till varför det är så svårt att rekrytera.

Operationssjuksköterskor är specialistutbildade sjuksköterskor. De har många års universitetsstudier och därtill flera års erfarenhet. Kraven på kunskap om såväl teknisk utrustning som verktyg är enorma, precis som ansvaret för patienten. De är experterna på, och har ansvaret för, hygien och sterilitet. De bistår under hela operationen för att den ska flyta på och kunna genomföras på ett så smidigt sätt som möjligt. Efter operationen är det operationssjuksköterskan som säkerställer att alla instrument, kompresser och annat material stämmer när operationen är slutförd.

 Efter den andra operationen var det dags för mig att åka och hämta barnen på förskolan. Känslan som infann sig direkt efter att jag lämnat sjukhuset var att det här är medarbetare som verkligen älskar sitt jobb. Att det finns en enorm yrkesstolthet. Flera gånger sa de: jag har världens bästa jobb. Men även den som älskar sitt jobb kan till slut vilja byta arbetsplats om de inte får rätt förutsättningar eller en lön som motsvarar insatsen. Det är sannerligen dags att uppvärdera specialistsjuksköterskorna!

 Till sist vill jag bara säga: Tack för det jobb ni gör. Tack för att ni kämpar på även när det är som allra tuffast. Tack för att ni visar oss politiker hur en dag i era skor kan se ut.

Kajsa Rosén (L)
Politisk sekreterare
Region Örebro län

 

Beredskap smyger sig på i många olika skepnader!

by

Ni anar inte hur många begrepp jag hört som vid en närmare granskning är beredskap.

– Tillgänglig tur
– Greppbar
– Jour Light
– Provberedskap
– Sjukberedskap
– Disponibel

Den gemensamma nämnaren är att någon finns tillgänglig på sin fritid (till en billig penning) för att kunna åka och jobba.

Det är att vara i BEREDSKAP! hjarta

 ”Beredskap kallas ett tillstånd där man är förberedd att möta ett kommande tänkt läge, ofta av kritisk natur – krigsberedskap, brandberedskap
och liknande ”

Operationsverksamheten har beredskap och har haft det så länge jag kan minnas. Det är med beredskap de säkrar upp det akuta. Men nu tar andra vårdverksamheter efter och börjar också använda beredskap. Det handlar alltså inte längre om ”krigs – och katastrofberedskap”. Beredskap används numera för att lösa arbetsbrist. En kortsiktig utväg på ett accelererande bemanningsproblem. För personalen är det ”den minsta dåliga lösningen”. För vid sidan av ”frivilligheten” i att införa beredskap (eller vad ni nu vill kalla det) är alternativet tätare helgtjänstgöring och förändrat schema. Beredskap löser och kamouflerar personalbristen ( kortsiktigt) till en billig penning.

Beredskap är alltid utanför ordinarie arbetstid eftersom det enligt arbetstidslagen inte räknas som arbetstid.

Hör du talas om att ni ska införa något som liknar beredskap säg nej tack!
Om det i alla fall införs så är det beredskap, inte tillgängliga turer, greppbarhet eller jour light. Beredskap är beredskap.

Min uppfattning är att beredskap ska räknas in i arbetstiden eller elimineras från vårldvärlden.
Det jobbar jag för!

Ann-Sofie Gustavsson
Ordförande Vårdförbundet avdelning Örebro

Varför är jag inte värd mer i lön?

by

Lönemodeller.

Individuell lönesättning

Vad bidrar jag med?

Lönesamtal.

Erfarenhet.

Prestera.

Orden virvlar i min skalle.

Idag räcker det inte med att bara jobba.

Vi har i avdelning Örebro tema lön.

Vi har varit inbjudna att tala om löneprocessen på flera arbetsplatser. Hur gör jag för att få en löneutveckling i mitt yrke? Den frågan ställs på nästan alla träffar och kräver naturligtvis ett svar. Jag återkommer till det.

Ett grundproblem innan vi börjar diskutera ”lönepotter” är att vi är fellönesatta. Ingångslöner för nyutbildade kollegor har ökat utan att lönen för oss med erfarenhet hängt med. Vad säger arbetsgivaren när vi påtalar detta? Jo, det finns inga pengar. Känns kommentaren igen?

Det innebär en nästan obefintlig lönespridning. Vid ett medlemsmöte kom argumenten jag har 25 års erfarenhet som specialistsjuksköterska och jag skolar in en ny i yrket och det skiljer 1000 kronor. Är det rimligt?

Jag upplever att erfarna kollegor tröttnat och söker sig ifrån yrket, då man känner sig undervärderad.

Sedan undrar arbetsgivaren varför vården trots fler anställda producerar mindre vård.

Det är väldigt kostsamt att hela tiden skola in nya kollegor.

Det är hög tid att börja uppvärdera vår kompetens och erfarenhet. Då räcker det inte med några ynka hundralappar extra i någon alldeles för liten ”lönepott”.

Tappet av erfarenhet och kompetens kommer att fortsätta om ni inte börjar korrigera orimligheterna i lönesättningen.
Det är dags att kraftigt uppvärdera erfarenhet och kompetens och då räcker inte pengar som finns till de lokala revisionerna ute på enheterna. Dagens lägstalöner är ganska rimliga om det finns en rimlig löneutveckling över tid.
Den lokala potten är alldeles för liten för att åstadkomma en acceptabel lönespridning.

Det kommer att bli oerhört kostsamt i slutänden om inget görs.

Läs nedanstående inlägg av Professor Lars Calmfors i Vårdfokus på samma tema.
https://www.vardfokus.se/webbnyheter/2018/februari/Vardens-loner-maste-fa-oka-mer/

Hans Nilsson
Leg. Sjuksköterska med lång erfarenhet.
Avdelningsstyrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro

Specialist javisst

by

50+ år, mer karriär bakom än framför sig.

Att göra karriär som sjuksköterska är inte alltid lätt. Ofta är drivkraften från början inte arbetsvillkor och lön, utan intresse för att möta och hjälpa människor.
Det visar sig att jobbet är betydligt mer komplext än vad man kan föreställa sig. När jag började på sjuksköterskeprogrammet var ett av antagningskraven att vara utbildad undersköterska.

Därför visste alla som började vad det innebar att utbilda sig till sjuksköterska.

Nästan hälften av utbildningen bestod av VFU. Man kände sig ändå som en nyböjare trots att man hade sin undersköterskeerfarenhet och en gedigen praktik under utbildningen, och de första åren krävde 100 % engagemang och läsa på inför nya arbetsuppgifter.

Idag är skillnaden att de flesta som börjar sjuksköterskeprogrammet har ingen tidigare vårderfarenhet och mötet med verkligheten under VFU inte överenstämmer med bilden som målas upp på universiteten.

Här har vi i vården en jätteviktig uppgift att fylla. Vi måste dels vara goda förebilder för våra studenter när det gäller själva hantverket i att jobba som sjuksköterska, men också förklara de utmaningar man kommer att ställas inför som nyutexaminerad. Jag upplever att många nya i yrket ger upp långt innan man gjort sina hundår. Det är först efter dessa som sjuksköterskeyrket blir roligt.

Om vi vänder på diskussionen, vad händer med oss som arbetat i många år och känner att det vore kul med att utmana sig själv med byta i riktning i karriären.

Bra säger arbetsgivaren, det finns en drivkraft att kompetensutveckla sig.
Fördelen med oss är att småbarnstiden är förbi. Det finns tonvis med erfarenhet. Det finns ofta kvar en nyfikenhet att lära sig något nytt.

Det är en Win Win situation för båda parter, eller hur.

Det är bara ett litet problem…… Jag som sjuksköterska med den äldre utbildningen måste komplettera med ungefär 1 års studier innan jag ens är behörig att ens söka något program till specialistsjuksköterska.
Det innebär att jag hunnit tappa sugen redan innan jag ens blivit behörig att söka. Ett helt år att komplettera upp till att bli behörig att söka specialistprogram och/eller kunna forska på fritid. Det är nästan en omöjlig ekvation att både jobba heltid och plugga samtidigt.

Lägg därtill att lönepåslaget efter utbildningen inte kommer att märkas gör att, drivkraft och motivation tappas ytterligare.

Har jag en äldre utbildning måste jag kunna tillgodogöra mig de kunskaper min utbildning inte gett mig inom ramen för specialistutbildningen. Vi är i dagsläget ganska många som inte är behöriga att söka pga att tidigare utbildning inte räknas. Har vi råd att dissa alla med ”fel” behörighet i sitt CV. Jag är ju ändå legitimerad och jobbar som Sjuksköterska.

Det finns en hel del att göra när det gäller utbildnning.

Utbildning måste löna sig.

God jul

Hans Nilsson
Stolt sjuksköterska

Vad jag har valt

by

Dag. Kväll. Natt. Helg. Julafton. Ingenrast.

Du har valt det själv, du visste att vården pågår 24/7!

Det eviga tjatet att jag själv valt konstiga schemalösningar och ingen rast är inte sant!

  • Jag har valt att studera till sjuksköterska.
  • Jag har valt att studera specialistutbildning inom anestesi.
  • Jag har valt ett fantastiskt yrke.

När jag var ny sjuksköterska fanns det dag eller nattjänster. Jag började med att arbeta på schema med dag, kväll och helg. På natten arbetade kollegorna med erfarenhet, och jag minns min stora respekt för deras erfarenheten och deras breda kunskap. För att ens bli tilltänkt att besöka nattens värld var det krav på minst ett års yrkeserfarenhet. När jag så småningom arbetade min första natt var det frivilligt, jag fick gå bredviden en erfaren kollega, och vi båda fick kvalificerad övertidsersättning.

Det var mitt eget val att arbeta natt (under förutsättning att jag bedömdes som tillräckligt erfaren).

Jag  hade 45 minuteras rast (och tro det eller ej men ofta gick det att ta ut hela rasten). När jag arbetade helg, åt vi mat tillsammans, och hann med både reflektion och erfarenhetsutbyte. Nu kommer säkert någon påminna om att vi inte ska prata jobb på rasten, men det gjorde vi och det var både socialt och bra för oss i arbetsgruppen.

Som färdig anestesisjuksköterska var det dags att invigas i beredskapsvärlden.  Även beredskap var frivilligt och bara ett fåtal kollegor gick på beredskapsscheman. Det var var ganska eftertraktade schemarader (som krävde kunskap och erfarenhet). De som hade beredskap åkte på alla ambulanstransporter och på sommaren gav extraberedskap bra ersättning.

Idag avlöser olika schemaförändringar varandra. Om det erbjuds valmöjlighet handlar ofta om att välja mellan två mindre bra val. Det är vanligt att rotera mellan dag/kväll/natt i en salig röra. Många hinner inte ta rast eller har måltidsuppehåll, och schemat ska passa produktionen och bemanna en slimmad arbetsmiljö. ´Det har jag inte valt.

Jag valde att utbilda mig till sjuksköterska och jag väljer Vårdförbundet för jag vill påverka det andra påstår att jag valt 🙂

Ann-Sofie Gustavsson
Leg Sjuksköterska
Specialistutbildning Anestesi
Avdelningsordförande Vårdförbundet Örebro

 

 

….och plötsligt är det dags att börja fundera kring pension….

by

Tiden har gått fort och det speglar väl hur engagerande, roligt och lärorikt ens yrkesverksamma liv varit. Samtidigt som det känns fantastiskt att få fundera över mer fri tid så känns det också vemodigt att lämna jobbet, om man nu behöver göra det, det kanske finns andra vägar efter pensioneringen. I helgen som var träffade jag kvinnor som jag för 17 år sen gick en ledarskapsutbildning tillsammans med. De flesta av oss har inte träffats sen dess. En del var i och över pensionsåldern men ingen hade slutat arbeta. De var engagerade i sina ”gamla” jobb, de hade ”öppnat eget”, de var vittnesstödjare eller engagerade som gode män, mm. Alla såg bara fördelar med att jobba vidare på olika sätt.

Så… jag har börjat ompröva mina planer. Tänkte mig gå ner på halvtid i höst men varför då? Det kanske räcker med att vara ledig en dag i veckan. Man kan ju pröva. Det finns ju fortfarande massor att göra inom Regionen.

Min yrkesidentitet som sjuksköterska bär jag med mig, trots att jag sen länge jobbar med helt andra uppgifter. När jag utbildade mig till sjuksköterska var det till något annat än vad det är idag. Yrket var väldigt respektabelt med hög status, vi var givna ledare för det team av undersköterskor, sjukvårdsbiträden och annan personal som arbetade nära oss. Villkoren, lön och arbetstider var vad jag kommer ihåg inte de bästa men jobbet var oerhört givande och roligt vilket kompenserade det hela.

Som barn drömde jag aldrig om att bli sjuksköterska, det var något ouppnåeligt, något som inte var för mig. När jag sen under gymnasietiden började arbeta extra på ett sjukhem för åldersdementa så hade jag oerhörd respekt för sjuksköterskorna. Jag tyckte de var fantastisk kunniga och trevliga och där började min dröm om att nå det ouppnåeliga. Jag pluggade på för att förverkliga drömmen och när jag kom in på sjuksköterskeskolan var jag själaglad och bestämde mig direkt för att så fort jag kunde läsa vidare till barnmorska. Tyvärr satte en mindre stimulerande praktiktid stopp för det. Jag vet att elever är mer välkomna idag än vad vi elever var under min studietid.

När jag läste till sjuksköterska så satt jag ”extravak” på intensiven, (de finns väl inte idag vad jag vet). Oerhört roligt och lärorikt. Jag blev erbjuden att få börja arbeta där efter min grundutbildning vilket jag var tveksam till eftersom jag inte var vidareutbildad men det var lockande då jag trivdes så bra. Så, ….jag tänkte att tror de på mig så testar jag och tycker jag det är för svårt så kliver jag av. Jag trivdes jättebra och fick lära mig massor.

När det var dags för vidareutbildning så lockade förstås intensivvården men jag hade också fått en inblick i anestesisjuksköterskornas värld, så…. anestesi fick det bli. Det var också som anestesisjuksköterka jag kom till Örebro och det var som att komma hem. Än en gång trivdes jag jättebra och fick lära mig massor.

Jag började engagera mig i katastrofmedicin och utbildade mig inom det, var med och arrangerade övningar och vips så efter 11 år som anestesisjuksköterska var jag beredskapssamordnare på USÖ för att sedan efter ett par år vara beredskapschef på nuvarande Regionkansliet. Jag vet att jag sa att jag tar tjänsten men bara under tiden som det rekryteras någon annan för jag ska tillbaka till anestesin. Beredskapschefsjobbet blev jättekul förstås, fick gå olika ledarskapsutbildningar, vara med och arrangera konferenser och utbildningar på såväl lokal som nationell och internationell nivå. Tiden bara försvann och plötsligt hade det gått 16 år. Arbetet förändrades, från att bygga upp en verksamhet till att förvalta densamma. Jag tog en magisterexamen och efter det kände jag att jag ville gå vidare men till vad? Det var för sent att gå tillbaka till anestesin det skulle jag inte klara kompetensmässigt längre.

Då dök det upp en förfrågan från Vårdförbundet, de behövde någon som jobbad med chefsutveckling. Nappade på det, utbildade mig till coach och var kvar där i fyra år. Trivdes jättebra och lärde mig massor men det fattades utmaningar.

Jag fick då ett erbjudande om att bygga upp ett kompetenscenter med syfte att behålla personal inom Regionen. Så här i backspegeln kan jag se att det saknades när jag ville gå vidare men inte visste till vad. Att få komma till en karriärcoach och få diskutera nästa steg. Ska jag framåt, ta ett steg tillbaka eller ett steg åt sidan. Vad vill jag? Vad är bäst för mig i min situation just nu? Nu har jag byggt upp den verksamheten tillsammans med några kloka personer och det har varit oerhört stimulerande. Nu är det gjort och verksamheten är igång och det är jättekul och…. plötsligt är det dags att börja fundera kring pension…….

Jag trodde aldrig att det var så här mina yrkesverksamma år skulle bli, att det finns så många möjligheter och att det finns så många olika uppgifter som man kan ägna sig åt när man en gång utbildat sig till sjuksköterska. Jag möter många olika yrkeskategorier i min vardag och till min glädje hör jag att många av dessa har en grundkompetens som sjuksköterska och det är så det ska vara när vi arbetar inom en hälso- och sjukvårdsorganisation.

Jag hoppas mina unga kollegor tar chansen att utveckla sig inom de områden som de intresserar sig för och att de tar chansen att jobba vidare med de frågorna. Ni vet aldrig var ni hamnar och blir det fel, ta ett steg tillbaka och testa igen.

Birgitta Westberg, gästbloggare på Internationella Sjuksköterskedagen

Birgitta Westberg

Leg Sjuksköterska

Anestesisjuksköterska

Fd Beredskapschef

Fd Chefscoach, Vårdförbundet

Nu projektledare, utvecklare och coach inom Kompetenscenter

Stolt anestesisjuksköterska!

by

AnesthesiaJag har nog ett av de ”häftigaste” yrken som finns!

I grunden är jag legitimerad sjuksköterska, tre års högskole-/ universitetsstudier och så har jag en ettårig vidareutbildning från Örebro universitet till specialist inom anestesisjukvård.

Mitt jobb är att se till att mina patienter får en trygg och säker anestesi (=narkos) när de blir opererade. Med andra ord att de sover gott, är smärtfria och vaknar lugnt när operationen är färdig. Jag möter patienten vid dörren in till operationsavdelningen och får en kort rapport av avdelningssjuksköterskan. Jag tar i hand och presenterar mig.

Vi rullar vidare genom korridoren in mot operationssalen. Vi småpratar lite och jag väver in mina rutinfrågor. Patienten flyttar över till operationsbordet och vi kopplar upp vår övervakning. Jag observerar hur hjärtat slår, mäter blodtryck och saturation. Vi går igenom en checklista tillsammans med operations personalen. Nu är det dags för sövning!

Allt detta tar i genomsnitt ca 10 – 15 minuter. På detta korta möte måste jag bygga upp ett förtroende hos patienten. Man blir lite av en expert på korta möten! Denna patient ska ju nu faktiskt lägga sitt liv i mina händer! Är patienten ett barn så är det föräldrarna som också ska känna att det är, efter omständigheterna, ok att lägga sitt barns liv i mina händer!

Ansvaret är faktiskt precis så stort som det låter! Jag ska hålla patienten vid liv under anestesin! Det är mitt ansvar!

Vi söver patienten, det är jag och en anestesisjuksköterska eller jag och en anestesiläkare som gör det tillsammans. Vi är alltid två anestesipersonal vid nedsövning och väckning. Jag talar lugnt med patienten och berättar att jag kommer sitta hos hen under hela operationen, jag kommer att se till att hen sover gott och är smärtfri! Jag kommer att väcka hen när operationen är färdig… sov gott!

Under själva operationen sitter jag som anestesisjuksköterska som regel själv hos patienten och får ringa efter hjälp om jag anser att det behövs. Nu ser jag till att patienten sover lagom djupt, är smärtfri, andas och har ett bra blodtryck och cirkulation i kroppen. Jag gör allt det som jag lovat patienten att göra! Gör jag det bra så mår patienten så bra som den kan efter operationen! Jag har en hel del teknisk apparatur och övervakning till min hjälp, hela tiden har jag patienten i fokus. Läser av och tolkar alla värden och det som händer och sker. Jag ger läkemedel och justerar ventilation och pumpar. Skulle jag själv behöva gå på toaletten så måste jag först ringa efter en kollega som kan sitta hos patienten tills jag kommer tillbaka. Anestesisjuksköterskans jobb är viktigt! Vi kan aldrig lämna en sövd patient utan tillsyn!

Nästa häftiga moment är väckningen. Operationen är färdig, tarmarna är på plats i buken, magen är ihop sydd och bandagerad. Nu ska patienten väckas!

Med dagens moderna läkemedel går detta moment relativt fort. Det är inte helt ovanligt att patienterna är ganska vakna och ”pratbara” redan innan vi lämnar operationssalen. Ibland kan de till och med hjälpa till lite själva med att komma över till sin säng från operationsbordet. Får man ett leende och kommentaren; ”är det redan färdigt”?” Vad är klockan”? Eller att de fortsätter prata om det vi pratade om innan de sövdes, då känner man sig stolt! Det känns liksom som ett kvitto på en bra anestesi!

Nu rullar vi in till uppvakningsavdelningen, kopplar upp patienten till övervakning av hjärtrytm, blodtryck och saturation igen. Ger en rapport om vad vi gjort till personalen som ska ta över patientansvaret. Tar i hand igen och önskar patienten lycka till vidare.

Om patienten nu är smärtfri och inte mår illa så känner jag mig stolt som anestesisjuksköterska! Jag har gjort ett bra jobb! Dags för nästa patient!

På min önskelista står det i år:

Jag vill bli rätt värderad för den utbildning och den kompetens jag har!

Jag vill bli rätt värderad för det arbete jag utför och det ansvar jag har!

Jag vill ha en arbetsmiljö som ger mig förutsättningar för ett hållbart arbetsliv!

Ulrika julGod Jul & Gott Nytt År

Ulrika Hedelind