Hör och häpna men min profession (ambulanssjukvården) blev inte räknad som prioriterad yrkesgrupp i förra årets lönerevision, som den enda specialistprofessionen i regionen.
Varför då?
Varken chefer i verksamheten eller medarbetare har lyckats få en vettig förklaring mer än “ni har inte lika stor brist som andra”.
Och då kan man fråga sig är personalbrist det enda incitamentet för att få en schysst löneutveckling undrar jag?
“Tabben” cheferna i min verksamhet har gjort är att man arbetat hårt med arbetsmiljöfrågor, trivsel och strukturerad yrkesintroduktion och du får verkligen chansen att vara ny även om arbetet är komplext och svårt.
Vi har haft möjlighet att påverka hur arbetstiderna ska se ut och har återkommande regelbundna fortbildningstillfällen. Därtill ställer arbetet höga krav på både teoretisk och praktisk kunskap och social kompetens.
Vem blir inte intresserad av ovanstående beskrivning. varför tar jag upp det här nu kan man fråga sig.
Jo, nu börjar vi se att kollegor söker och får arbete hos andra arbetsgivare med betydligt högre löner både i omgivande Regioner men också helt andra branscher.
Och då tänker jag att en ökande personalomsättning blir bra mycket dyrare.
En fullständig yrkesintroduktion tar långt mer än ett år och kostar ca 200000:- med alla behörigheter och konceptutbildingar. Och då är min fråga, har vi råd att kontinuerligt skola in ny personal? På min arbetsplats var kostnaden för introduktion 1, 6 miljoner kronor under sista året för ordinarie personal som slutat. Därtill alla semestervikarier som måste skolas in, och då blir kostnaden betydligt större än ovanstående.
Det är väldigt mycket pengar som skulle kunna användas på ett mycket klokare sätt.
Hans Nilsson
Leg. Sjuksköterska/ Huvudskyddsombud
Vårdförbundet avdelning Örebro
