Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Midsommar utan blommor och grodor

av

Louise drar en suck när hon kliver i flipflopsen och hoppar upp på cykeln. Egentligen så är det inte en suck pga missnöje över att behöva åka till jobbet, trots att det är Midsommarafton. Sucken handlar mer om den misär som Louise och hennes kollegor alltför ofta får se på akutmottagningen där hon arbetat de senaste åtta åren. Midsommar handlar inte bara om sill, blommor i håret och små grodorna…

Det är lugnt på akuten när Louise flexar in. ”Lugnet före stormen”, tänker hon, medan hon häller upp en kopp te. Kaffe har hon tvingast sluta med för längesen. Magen pallade inte stressen och kaffet gjorde det bara värre. ”Bäst att passa på att hänga en stund i soffan innan anstormingen”.

Stukad tumme, sår i pannan på treåring som ramlat av gungan, bröstsmärtor hos medelålders kvinna och en man som rabblar oavbrutet och vankar fram och tillbaka i den gråvita korridoren. ”När kommer psyk och hämtar tro….?” Det är ganska fullt på mottagningen redan, men situationen är ändå under kontroll. Än så länge.

Plötsligt vänder det. Det börjar strömma in människor med åkommor av alla de slag. Fylla, knivslagsmål, frontalkrock i hög hastighet, misshandel i hemmet… En kvinna står och gråter utanför det ena akutrummet medan en kollega till Louise försöker plåstra om ett ytligt sår i hennes panna. Hon håller ett litet barn i famnen som storögt skannar av Louise när hon ilar förbi in på nästa akutrum. Det ser ut som ett mindre blodbad där inne och Louise håller på att halka i en blodpöl på golvet. Mannen på britsen skriker ut sin smärta samtidigt som en stank av alkohol sprider sin unkna doft i rummet.

Midsommar på akuten är i full gång

Louise sveper ett glas vatten och konstaterar att hon inte hinner kissa trots en sprängfylld blåsa. Säkerhetsvakterna kommer rusande förbi och halva polisstyrkan är tydligen på plats också. Det årliga firandet i parken har förvandlats från fridfull familjepicknick till ett stort gängslagsmål med knivar och andra tillhyggen. Louise ryser till och minns sin egen barndoms idylliska Midsommarfiranden. ”Tänk om alla kunde ha det så”. 

Timmarna går snabbt. Louise byter arbetskläder för andra gången, efter att diverse kroppsvätskor spritt sig i ett mindre klädsamt mönster över den annars kritvita arbetsutstyrseln. En gammal dam har somnat sittandes på golvet i väntrummet. ”Om hon nu sover….?” Louise drar en suck av lättnad när hon lyckas väcka damen och hjälpa henne till en stol. Hon lägger en filt över den trötta damen. Väntrummet ser för övrigt ut som om en bomb briserat i det.

Dagpersonalen har kommit. Louise gnuggar sig i ögonen och känner sig mör i benen. Hon har inte suttit ner mer än fem minuter vid arbetspassets start i går kväll. Men trots det känns cykelturen hem lätt. Den friska morgonluften doftar sommarregn och nyklippt gräs. Men doften blandas med blod, urin och spyor, vars doftminnen dröjer sig kvar i näsan hos Louise.

Årets Midsommarafton är över. 

 

Tack till alla er som håller igång vård och omsorg, dygnets alla timmar, årets alla dagar. Ni är fantastiska!

Här är min historia

av

Jag älskar mitt arbete och längtar dit när jag är ledig.

Hur många, med handen på hjärtat, älskar varje dag man tillbringar på sitt arbete. Jag har sedan jag var barn tänkt att jag ska jobba inom sjukvården på ett eller annat sätt, målet när jag började läsa till sjuksköterska var att bli barnmorska.
Började min karriär inom hemsjukvården första 2 åren som sjuksköterska och gick sedan vidare till njurmedicinsk vårdavdelning där jag arbetade i 4 år.

En höstdag i oktober 2012 fick jag så möjligheten att gå med en dag på ambulansavdelningen i Örebro och det var kärlek vid första ögonkastet. Att få på mig de gröna ambulanskläderna var en känsla av att komma hem och så har känslan varit sedan den dagen. Att få göra skillnad i människors vardag och få finnas där när dom upplever att vi är dom enda som kan hjälpa är en fantastisk känsla!

Jag lär mig nya saker varje dag och har stor respekt för yrket framför allt i avseende att jag aldrig kommer vara fullärd och det är en del av tjusningen. När man arbetar inom vården är ingen dag som någon annan och framför allt inte på ambulansen, alla möten är unika och ingen körning den andra lik.

Inom många andra yrken är röda dagar och olika högtider en självklarhet att fira med sin familj, som sjuksköterska är dom dagarna precis som alla andra. Jag firar lika ofta högtider tillsammans med min “arbetsfamilj” som med min familj och det är såklart en uppoffring men lika självklart för min familj som för mig idag.

 Arbetet som specialistutbildad ambulanssjuksköterska är för mig att leva drömmen och jag kan idag inte se mig själv arbeta med något annat. Jag har bara en önskan nu och det är att vi som yrkeskår ska få en rättvis lönesättning och en hållbar lönestegring sett över yrkeslivet. Jag vill känna mig trygg i att min pension där borta i horisonten blir dräglig, det är ingen orimlig önskan och jag hoppas så för mig och mina kollegor att detta kan bli verklighet.

Summa summarum vill jag säga till er alla som funderar på att läsa till sjuksköterska eller vidare till specialistsjuksköterska, kör bara kör målet är fantastiskt och jag lovar ett arbete som aldrig blir långtråkigt.

Carolina Classon
Specialistutbildad Ambulanssjuksköterska på ambulansen Örebro och Förtroendevald Vårdförbundet.

 

 

Vården är ett geografiskt lotteri

av

Jämlik vård, vad är det egentligen? Begreppet börjar kännas urvattnat, som en vissen blombukett eller Trumps klimatpolitik. Det tycks lika svårt att resa till en annan galax som att uppnå vård som är lika för alla.

Varför är det så?

De geografiska skillnaderna i vårt avlånga land handlar inte bara om antal mil mellan Treriksröset och Smygehuk. Var du bor när du bli sjuk eller skadad kan faktiskt vara livsavgörande. Cancerfonden kallar det för ett geografiskt lotteri. Om du drar en vinstlott kanske din nyupptäckta hjärntumör eller bröstcancer hinner behandlas i tid. Har du otur så kanske det helt enkelt är försent när du väl hamnat längst fram i den vidriga vårdkön.

Och det är inte bara om man drabbas av cancer som orättvisan ger dig en käftsmäll. Om du drabbas av en fallolycka (vilket ca 70 000 gör årligen) så bör du bo i Stockholm. Inte Gävleborg. Och om du drabbas av en hjärtinfarkt så är det bäst om du inte befinner dig i Piteå när du börjar få bröstsmärtor. Tänk också på var du befinner dig om du behöver en adhd-utredning, om du lider av vestibulit eller har epilepsi . Om du behöver akutsjukvård så gör du bäst i att inte ens vara innanför landets gränser eftersom det inte erbjuds akutvård i rätt tid någonstans i Sverige.

Det är en utopi att tro att all vård ska finnas på varje ort, oavsett storlek. Det blir inte patientsäkert om komplicerade ingrepp och behandlingar ska finnas på alla småsjukhus, till varje pris. Om någon ska operera ditt hjärta så antar jag att du vill att personen som söver dig, opererar och vårdar dig ska ha rutin på det hen gör och inte bara utför den typen av vård någon enstaka gång då och då. Har du tur så kanske ditt landsting ”betalar” för att du ska opereras i en annan del av Sverige. Betalar. Hur knäppt är inte det? Vi bor ju i samma land?

Är det inte dags att skrota alla indelningar i regioner, landsting och kommuner? Borde inte alla människor som bor i vårt land och som faktiskt bidrar till den svenska vården genom att betala skatt, kunna erbjudas vård där den finns tillgänglig? Utopi eller inte; vården ska vara så tillgänglig och nära som möjligt. Självklart finns det oundvikliga skillnader mellan att bo i en by i nordligaste Sveriges inland och att husera i en lya ett stenkast från Universitetssjukhuset i Örebro. Men den inhumana verkligheten där tillgången till vilken vård du har rätt till, och framför allt, hur snabbt du får tillgång till just den vården, borde inte tillåtas existera. Vården ska inte vara beroende av var du bor i landet. Svensk vård ska vara lika tillgänglig för alla som bor i Sverige.

Åsa Mörner
Leg barnmorska, leg sjuksköterska

Ett vanligt arbetspass i juletid

av

Snön singlar ner över gator och torg. Julhelgen närmar sig med stormsteg och folk far runt i halkan som yra höns med famnarna fulla av paket, granar och matkassar. En barnkör står utanför stadens största varuhus och sjunger fridfullt om stjärnorna som blinkar och rävar som raskar runt på isbeklädda vattendrag. Är det detta som kallas julefrid?

En trasig pappstjärna skymtar bakom en halvt nerdragen persienn i det brungrå hyreshuset. ”Vi har åtminstone en julprydnad framme och även om den är trasig så är det dubbelt så många julsaker mot vad vi hade förra året”. Flickan skyndar sig ut i hallen och trycker ner fötterna i snörskorna. Det är sista dagen innan jullovet börjar. ”Hej då Mamma”. Inget svar. Den lilla flickan rusar nerför trappen med skosnörena hängandes löst runt de små fötterna. Det doftar glögg och pepparkakor i trapphuset. Det gör det inte hemma hos den lilla flickan. Där stinker det av inpyrd rök och alkohol. ”Å vad jag önskar att jag inte behövde gå på jullov”, tänker den lilla flickan.

I det lilla röda torpet en bit utanför den upplysta staden knatar en gammal farbror över gårdsplanen. Hans ben är krumma och ryggen är böjd. Famnen är full av vedklabbar. I den gamla farbrorns fotspår stryker en katt som redan börjat spinna högt, väl medveten om att en stunds kel framför brasan väntar inom kort. Väl inne i det lilla röda torpet får den gamle snart igång en brasa. Farbrorn sjunker ner i en till åren kommen skinnfåtölj och katten tar ett mjukt skutt upp i hans knä. En lång julhelg ligger framför den gamle farbrodern. I total ofrivillig ensamhet.

Jim, som han kallar sig eftersom hans namn är alldeles för svårt att uttala för svenskar, vänder och vrider sig i den smala, hårda sängen. Väntan är olidlig. Ska han skickas tillbaka till sitt hemland? Jim drar en djup suck och känner en huggande smärta i magen av oro och ångest. Mödosamt masar han sig ur sängen och slår på Tv:n på väg in i badrummet. ”…över stridernas blod och larm, över all suckan ur människobarm…” sjunger den rödklädda kören. Jim drar handen över den snaggade skallen. Det känns skönt med håret. I spegelbilden skymtar en magerlagd ung man med stora, mörka, lite sorgsna ögon. Att bli utvisad innebär döden för Jim. Eller att återgå till att leva i en lögn. Instängd i en kvinnokropp. Men Jim känner sig inte som en kvinna. Han är en man fångad i en kvinnokropp. Väntan är olidlig. ”…kom, kom signade jul, sänk dina vita vingar…”

På akutmottagningen är det full ruljans. Ambulansen åker skytteltrafik mellan överförfriskade medborgare, medelålders kvinnor med bröstsmärtor och oroliga åldringar som halkat på någon av stadens ishala gator. Ett sammansvetsat team med vitklädda professioner koordinerar avancerad teknik med lugnande omvårdnad och empati.

En liten nedkyld flicka med oknutna skor ligger nedbäddad på en brits. Intagningsorsak: Ohållbar hemsituation. Utelåst av moder med grava alkoholproblem som förvärras under helger, i synnerhet jul och nyår. Lätt nedkyld. Ledsen.

I rummet bredvid den lilla flickan ligger en gammal farbror som halkat på sin ogrusade gårdsplan. Han har ett djupt sår i pannan som ska sys och han behöver röntga sin vänstra arm och sitt högra ben. Den gamla farbrorn upprepar en enda mening i täta intervaller: ”Vem tar hand om min katt?”

Blåljusen blinkar hysteriskt och sirenerna är öronbedövande. Flinka fingrar jobbar med att stabilisera den unge mannen som skurit sig i handlederna. Väl inne på akutrummet finns en tydlig struktur och ett samarbete som grundar sig i engagemang, kompetens och erfarenhet. Den unge mannen har förlorat mycket blod. Eller är det en kvinna förresten?  Kommer hen att överleva?

Ett tunt snötäcke har klätt in sjukhusområdet i en vacker vinterskrud. En sjuksköterska går med snabba, men försiktiga steg för att inte halka, över parkeringen och sätter sig i en bil. Radion drar igång när motorn startar: ”…låt aldrig hoppet försvinna det är mörkt nu. Men det blir ljusare igen…” Sjuksköterskan vrider av radion. Det är för mycket tankar i huvudet. Hemma väntar familjen på att mamma ska komma hem så att granen kan kläs och rimstugan påbörjas. Glöggen är varm och förväntningarna höga. Julefrid. I sjuksköterskans huvud blandas social misär med ensamhet och desperation. Bilresan hem blir ventilen. Snart dags att vrida av jobbkänslorna. Om det går.

Ett vanligt arbetspass runt jul helt enkelt.

Ett stort varmt tack till er alla som håller igång vård och omsorg under jul och nyår. Er insats är ovärderlig!

Åsa Mörner

Vit Jul

Ensamma i jul

Fånge i fel kropp

Beredskap smyger sig på i många olika skepnader!

av

Ni anar inte hur många begrepp jag hört som vid en närmare granskning är beredskap.

– Tillgänglig tur
– Greppbar
– Jour Light
– Provberedskap
– Sjukberedskap
– Disponibel

Den gemensamma nämnaren är att någon finns tillgänglig på sin fritid (till en billig penning) för att kunna åka och jobba.

Det är att vara i BEREDSKAP! hjarta

 ”Beredskap kallas ett tillstånd där man är förberedd att möta ett kommande tänkt läge, ofta av kritisk natur – krigsberedskap, brandberedskap
och liknande ”

Operationsverksamheten har beredskap och har haft det så länge jag kan minnas. Det är med beredskap de säkrar upp det akuta. Men nu tar andra vårdverksamheter efter och börjar också använda beredskap. Det handlar alltså inte längre om ”krigs – och katastrofberedskap”. Beredskap används numera för att lösa arbetsbrist. En kortsiktig utväg på ett accelererande bemanningsproblem. För personalen är det ”den minsta dåliga lösningen”. För vid sidan av ”frivilligheten” i att införa beredskap (eller vad ni nu vill kalla det) är alternativet tätare helgtjänstgöring och förändrat schema. Beredskap löser och kamouflerar personalbristen ( kortsiktigt) till en billig penning.

Beredskap är alltid utanför ordinarie arbetstid eftersom det enligt arbetstidslagen inte räknas som arbetstid.

Hör du talas om att ni ska införa något som liknar beredskap säg nej tack!
Om det i alla fall införs så är det beredskap, inte tillgängliga turer, greppbarhet eller jour light. Beredskap är beredskap.

Min uppfattning är att beredskap ska räknas in i arbetstiden eller elimineras från vårldvärlden.
Det jobbar jag för!

Ann-Sofie Gustavsson
Ordförande Vårdförbundet avdelning Örebro

Semester Nej tack

av

Vill du ha semester?

Jag och en kollega har under en natt besökt ett antal avdelningar och pratat om arbetstider, planering inför sommaren och lön. Men det vi unisont fick med oss var att om man av någon anledning behöver söka semester en helgnatt så sök inte, för ni kommer ändå inte få ledigt.
Detta har lett till att ingen söker ledigt. Och skulle någon mot förmodan göra det så avslås den.

Jag har vänner som jobbar utanför vården och när detta kommer på tal tror de flesta att man ljuger, och kommenterar att sådan personalpolitik är ingen framgångsfaktor.

Vi pratar om personer som i de flesta fall jobbar både dag, kväll och natt, alltså dygnet runt året om och helger oavsett om det är julafton eller midsommar. Den enda ledighet man vet att man får är sommarsemestern, förhoppningsvis när övriga familjen är lediga.

Detta är en av nyckelfrågorna som måste lösas om man vill behålla sin personal. Annars riskerar vården att likna den enorma brist man lider av i storstäderna.

Våra medlemmar är kloka och inser att alla inte kan få ledigt samtidigt, men våra chefer måste vidta mått och steg för att lösa detta.
Det finns en rad lyckade försök i landet med alternativa schemalösningar som tillsammans med att arbeta för att fler medlemmar orka arbeta heltid. Få av våra medlemmar som arbetar i 24/7 verksamhet väljer idag att jobba heltid då verksamheten är alldeles för pressad.

I vissa verksamheter är personalomsättningen så stor att man aldrig kommer upp i full kapacitet då man hela tiden skolar in ny personal och därmed saknar erfaren personal. Många ställer sig frågan hur man ska orka arbeta full tid fram till pension.
För ett antal år sedan ropade vi högljutt att alla ska ha rätt till heltid. Idag finns det få som orkar arbeta heltid

Medskick till beslutande: Se till att arbetsvillkoren blir så anständiga att vi stannar kvar i vården, får lite återhämtning i form av ledigt någon helg när vi behöver. Och därtill anständig arbetsmiljö annars kommer vården förlora kampen om arbetskraften.

Bara så ni vet, ni är fantastiska alla kollegor..

Hans Nilsson
Legitimerad Sjuksköterska
Förtroendevald/Huvudskyddsombud

Varför är jag inte värd mer i lön?

av

Lönemodeller.

Individuell lönesättning

Vad bidrar jag med?

Lönesamtal.

Erfarenhet.

Prestera.

Orden virvlar i min skalle.

Idag räcker det inte med att bara jobba.

Vi har i avdelning Örebro tema lön.

Vi har varit inbjudna att tala om löneprocessen på flera arbetsplatser. Hur gör jag för att få en löneutveckling i mitt yrke? Den frågan ställs på nästan alla träffar och kräver naturligtvis ett svar. Jag återkommer till det.

Ett grundproblem innan vi börjar diskutera “lönepotter” är att vi är fellönesatta. Ingångslöner för nyutbildade kollegor har ökat utan att lönen för oss med erfarenhet hängt med. Vad säger arbetsgivaren när vi påtalar detta? Jo, det finns inga pengar. Känns kommentaren igen?

Det innebär en nästan obefintlig lönespridning. Vid ett medlemsmöte kom argumenten jag har 25 års erfarenhet som specialistsjuksköterska och jag skolar in en ny i yrket och det skiljer 1000 kronor. Är det rimligt?

Jag upplever att erfarna kollegor tröttnat och söker sig ifrån yrket, då man känner sig undervärderad.

Sedan undrar arbetsgivaren varför vården trots fler anställda producerar mindre vård.

Det är väldigt kostsamt att hela tiden skola in nya kollegor.

Det är hög tid att börja uppvärdera vår kompetens och erfarenhet. Då räcker det inte med några ynka hundralappar extra i någon alldeles för liten “lönepott”.

Tappet av erfarenhet och kompetens kommer att fortsätta om ni inte börjar korrigera orimligheterna i lönesättningen.
Det är dags att kraftigt uppvärdera erfarenhet och kompetens och då räcker inte pengar som finns till de lokala revisionerna ute på enheterna. Dagens lägstalöner är ganska rimliga om det finns en rimlig löneutveckling över tid.
Den lokala potten är alldeles för liten för att åstadkomma en acceptabel lönespridning.

Det kommer att bli oerhört kostsamt i slutänden om inget görs.

Läs nedanstående inlägg av Professor Lars Calmfors i Vårdfokus på samma tema.
https://www.vardfokus.se/webbnyheter/2018/februari/Vardens-loner-maste-fa-oka-mer/

Hans Nilsson
Leg. Sjuksköterska med lång erfarenhet.
Avdelningsstyrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR

av

Då har vi då kommit fram till lucka nummer 24 och vi vill önska Er alla en RIKTIGT GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR!

Tack alla ni som arbetar över jul och nyårshelger- er insats är ovärderlig! 

Vi bjuder på några bilder från året som gått på förtroendevalda, medlemmar och politiker bland utbildningar och en dag i era skor. på slutet bland bilderna finns ett litet urval av alla tack och rosor som Ni alla fått under året. Sug åt er och tanka energi för det kommande året!

 

Vi hoppas på en fridfull jul!

Vårdförbundet avdelning Örebro

Jul 2016

 

 

 

 

 

 

En alldeles vanlig dag runt jul

av

Snön singlar ner över gator och torg. Julhelgen närmar sig med stormsteg och folk far runt i halkan som yra höns med famnarna fulla av paket, granar och matkassar. En barnkör står utanför stadens största varuhus och sjunger fridfullt om stjärnorna som blinkar och rävar som raskar runt på isbeklädda vattendrag. Är det detta som kallas julefrid?

En trasig pappstjärna skymtar bakom en halvt nerdragen persienn i det brungrå hyreshuset. ”Vi har åtminstone en julprydnad framme och även om den är trasig så är det dubbelt så många julsaker mot vad vi hade förra året”. Flickan skyndar sig ut i hallen och trycker ner fötterna i snörskorna. Det är sista dagen innan jullovet börjar. ”Hej då Mamma”. Inget svar. Den lilla flickan rusar nerför trappen med skosnörena hängandes löst runt de små fötterna. Det doftar glögg och pepparkakor i trapphuset. Det gör det inte hemma hos den lilla flickan. Där stinker det av inpyrd rök och alkohol. ”Å vad jag önskar att jag inte behövde gå på jullov”, tänker den lilla flickan.

I det lilla röda torpet en bit utanför den upplysta staden knatar en gammal farbror över gårdsplanen. Hans ben är krumma och ryggen är böjd. Famnen är full av vedklabbar. I den gamla farbrorns fotspår stryker en katt som redan börjat spinna högt, väl medveten om att en stunds kel framför brasan väntar inom kort. Väl inne i det lilla röda torpet får den gamle snart igång en brasa. Farbrorn sjunker ner i en till åren kommen skinnfåtölj och katten tar ett mjukt skutt upp i hans knä. En lång julhelg ligger framför den gamle farbrodern. I total ofrivillig ensamhet.

Jim, som han kallar sig eftersom hans namn är alldeles för svårt att uttala för svenskar, vänder och vrider sig i den smala, hårda sängen. Väntan är olidlig. Ska han skickas tillbaka till sitt hemland? Jim drar en djup suck och känner en huggande smärta i magen av oro och ångest. Jim masar sig ur sängen och slår på Tv:n på väg in i badrummet. ”…över stridernas blod och larm, över all suckan ur människobarm…” sjunger den rödklädda kören. Jim drar handen över den snaggade skallen. Det känns skönt med håret, i spegelbilden skymtar en magerlagd ung man med stora, mörka, lite sorgsna ögon. Att bli utvisad innebär döden för Jim. Eller att återgå till att leva i en lögn. Instängd i en kvinnokropp. Men Jim vet att han egentligen är man. Väntan är olidlig. ”…kom, kom signade jul, sänk dina vita vingar…”

På akutmottagningen är det full ruljans. Ambulansen åker skytteltrafik mellan överförfriskade medborgare, medelålders kvinnor med bröstsmärtor och oroliga åldringar som halkat på någon av stadens ishala gator. Ett sammansvetsat team med vitklädda professioner koordinerar avancerad teknik med lugnande omvårdnad och empati.

En liten nedkyld flicka med oknutna skor ligger nedbäddad på en brits. Intagningsorsak: Ohållbar hemsituation. Utelåst av moder med grava alkoholproblem som förvärras under helger, i synnerhet jul och nyår. Lätt nedkyld. Ledsen.

I rummet bredvid den lilla flickan ligger en gammal farbror som halkat på sin ogrusade gårdsplan. Han har ett djupt sår i pannan som behöver sys och han behöver röntga sin vänstra arm och sitt högra ben. Den gamla farbrorn upprepar en enda mening i täta intervaller: ”Vem tar hand om min katt?”

Blåljusen blinkar hysteriskt och sirenerna är öronbedövande. Flinka fingrar jobbar med att stabilisera den unge mannen som skurit sig i handlederna. Väl inne på akutrummet finns en tydlig struktur och ett samarbete som grundar sig i engagemang, kompetens och erfarenhet. Den unge mannen har förlorat mycket blod. Kommer han att överleva?

Ett tunt snötäcke har klätt in sjukhusområdet i en vacker vinterskrud. En sjuksköterska går med snabba, men försiktiga steg för att inte halka, över parkeringen och sätter sig i en bil. Radion drar igång när motorn startar: ”…låt aldrig hoppet försvinna det är mörkt nu. Men det blir ljusare igen…” Sjuksköterskan vrider av radion. Det är för mycket tankar i huvudet. Hemma väntar familjen på att mamma ska komma hem så att granen kan kläs och rimstugan påbörjas. Glöggen är varm och förväntningarna höga. Julefrid. I sjuksköterskans huvud blandas social misär med ensamhet och desperation. Bilresan hem blir ventilen. Snart dags att vrida av jobbkänslorna. Om det går.

Ett vanligt arbetspass runt jul helt enkelt.

 

Ett stort varmt tack till er alla som håller igång vård och omsorg under jul och nyår. Er insats är ovärderlig! 

Åsa Mörner

Vit Jul

Ensamma i Sverige

HBTQ 

Specialist javisst

av

50+ år, mer karriär bakom än framför sig.

Att göra karriär som sjuksköterska är inte alltid lätt. Ofta är drivkraften från början inte arbetsvillkor och lön, utan intresse för att möta och hjälpa människor.
Det visar sig att jobbet är betydligt mer komplext än vad man kan föreställa sig. När jag började på sjuksköterskeprogrammet var ett av antagningskraven att vara utbildad undersköterska.

Därför visste alla som började vad det innebar att utbilda sig till sjuksköterska.

Nästan hälften av utbildningen bestod av VFU. Man kände sig ändå som en nyböjare trots att man hade sin undersköterskeerfarenhet och en gedigen praktik under utbildningen, och de första åren krävde 100 % engagemang och läsa på inför nya arbetsuppgifter.

Idag är skillnaden att de flesta som börjar sjuksköterskeprogrammet har ingen tidigare vårderfarenhet och mötet med verkligheten under VFU inte överenstämmer med bilden som målas upp på universiteten.

Här har vi i vården en jätteviktig uppgift att fylla. Vi måste dels vara goda förebilder för våra studenter när det gäller själva hantverket i att jobba som sjuksköterska, men också förklara de utmaningar man kommer att ställas inför som nyutexaminerad. Jag upplever att många nya i yrket ger upp långt innan man gjort sina hundår. Det är först efter dessa som sjuksköterskeyrket blir roligt.

Om vi vänder på diskussionen, vad händer med oss som arbetat i många år och känner att det vore kul med att utmana sig själv med byta i riktning i karriären.

Bra säger arbetsgivaren, det finns en drivkraft att kompetensutveckla sig.
Fördelen med oss är att småbarnstiden är förbi. Det finns tonvis med erfarenhet. Det finns ofta kvar en nyfikenhet att lära sig något nytt.

Det är en Win Win situation för båda parter, eller hur.

Det är bara ett litet problem…… Jag som sjuksköterska med den äldre utbildningen måste komplettera med ungefär 1 års studier innan jag ens är behörig att ens söka något program till specialistsjuksköterska.
Det innebär att jag hunnit tappa sugen redan innan jag ens blivit behörig att söka. Ett helt år att komplettera upp till att bli behörig att söka specialistprogram och/eller kunna forska på fritid. Det är nästan en omöjlig ekvation att både jobba heltid och plugga samtidigt.

Lägg därtill att lönepåslaget efter utbildningen inte kommer att märkas gör att, drivkraft och motivation tappas ytterligare.

Har jag en äldre utbildning måste jag kunna tillgodogöra mig de kunskaper min utbildning inte gett mig inom ramen för specialistutbildningen. Vi är i dagsläget ganska många som inte är behöriga att söka pga att tidigare utbildning inte räknas. Har vi råd att dissa alla med “fel” behörighet i sitt CV. Jag är ju ändå legitimerad och jobbar som Sjuksköterska.

Det finns en hel del att göra när det gäller utbildnning.

Utbildning måste löna sig.

God jul

Hans Nilsson
Stolt sjuksköterska