Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Sociala medier påverkar mitt jobb

av

I januari 2006 fick jag min sjuksköterskeexamen, det var läskigt och spännande på samma gång.

Efter 14 år i sjuksköterskeyrket har jag nu en specialistsjuksköterskeexamen och arbetar sedan 7 år som ambulanssjuksköterska. Jag har inte ångrat valet av yrke en endaste dag.

Något som dock hänt i samhället under de år jag hunnit arbeta är att klimatet har hårdnat.
I privatlivet som föräldrar försöker vi skydda våra barn från det hårda klimat som råder såväl i vardagen som på sociala medier, där kommer vi till vad som just nu oroar mig med samhällsutvecklingen.
Vi som vårdpersonal gör allt för att efter bästa förmåga vårda, bota, stötta och hjälpa våra medmänniskor. Sociala medier och samhällets allt snabbare takt, i allt från krav på direkt hjälp till att någon annan ska ”lösa mina problem”  gör tyvärr att vårat yrke emellanåt blir lite läskigt. Vi har ingen möjlighet att värja oss mot de emellanåt orimliga krav som ställs.

Vi är inga robotar och det händer tyvärr ibland att resultatet av vårat handlande kanske inte blir optimalt, ett felaktigt beslut vilket i stunden känns rätt eller en diagnos vi misstänker från början som vi senare får förkasta för att något annat stämmer bättre in.
I dagens samhälle får man dock inte göra några misstag vilket yrke inom offentlig sektor man än utför. När vi träffar patienter har ibland personen i fråga redan googlat sig till en diagnos eller lösning på problemet. Här riskerar vi hela tiden att ”hängas ut” på sociala medier på grund av missnöje om vi inte delar deras uppfattning i sak. Vi filmas eller fotas och hatet som växer i kommentarerna vet ibland inga gränser, trots detta kommer vi varje dag till jobbet och finns där ute i samhället och hjälper våra medmänniskor. När blev det så att vi som vuxna människor inte längre kan prata med varandra utan vi ”pratar” om varandra i skriven text på sociala medier? Det är en skrämmande utveckling.

Jag undrar vad som hände med den tiden när man ringde till personens chef när omständigheterna inte blev som man tänkt sig och man som personal fick sig en ”uppsträckning” av sin chef istället för att idag få utstå förtal på sociala medier. Även om jag inte på pappret ses som gammal kan jag ibland känna att vissa saker faktiskt var som man säger ”bättre förr”. Problemet är såklart inte unikt för sjukvården men jag önskar att alla vuxna människor tänker ett extra varv innan man hänger ut en annan människa i sociala medier.

Carolina Classon
Lag. Sjuksköterska och specialistsjuksköterska i ambulanssjukvård

Lucka nummer 16. En annan jul med “familjen”

av

I år firar jag jul med de som kan ses som min ”andra familj”, alltså mina härliga kollegor.

När man arbetar i en verksamhet som är aktiv dygnet runt blir arbete under storhelger och andra helgdagar en del av vardagen. Min familj är van att det är så här och även om jag självklart allra helst firar med mina barn precis som de flesta andra så är en jul i gröna kläder inte heller att förringa.
Valet av yrke innebär att jag måste förhålla mig till det faktum att jag inte kan vara med familjen alla högtider, då jag även behövs på annat håll. Att arbeta jul kan i ärlighetens namn vara ganska mysigt, de flesta hem man kommer till är fyllda med ljus och värme och människor är på bra humör trots att de behöver hjälp av ambulansen.
Det finns även många som är otroligt ensamma runt just storhelger och dessa människor brinner jag extra för. Jag älskar att få hjälpa människor, många gånger kan vi komma med en lösning på ett bekymmer och andra gånger räcker det att hålla en hand, stryka bort en tår på kinden eller bara finnas till och lyssna.

För oss på akutkliniken i Örebro har 2019 bjudit på en hel del turbulens med allt ifrån nya chefer i olika led till en löneprocess som vi alla hade höga förhoppningar på. Tyvärr blev utfallet i löneprocessen inte vad vi hoppats på men man kan alltid önska sig saker, så till 2020 önskar jag att de som fattar beslut tar sig en rejäl funderare på hur vi ska lyckas vända den dåliga löneutvecklingen. Nu blickar vi framåt mot ett spännande 2020 och jag hoppas att framtiden blir ljus för oss alla samt att god löneutveckling genom hela yrkeslivet snart är en verklighet inom våra yrken.

God Jul och Gott nytt År!

Carolina Classon
Leg. Sjuksköterska/ Ambulanssjuksköterska
Förtroendevald

En vit jul

av

Efter en halkig, riskabel färd på cykel utan dubbdäck, flexar Sara in, samtidigt som hon smaskar i sig en lussebulle. Någon hade placerat en stor korg med de nybakade gula läckerheterna i fikarummet, och Sara kunde inte motstå den ljuvliga doften som spred sig. ”Lika bra att äta nåt medan man hinner…” tänkte Sara samtidigt som hon borstade bort smulorna som landat på den vita landstingspyjamasen.

Lugnet före stormen, sa hon högt för sig själv när hon passerar väntrum A, som endast innehåller en medelålders kvinna som nervöst fipplar med sin mobil. ”Hon ser ju inte direkt livshotande skadad ut..”, muttrade Sara. På en brits utanför expeditionen ligger en äldre man med en spypåse i handen. Han ser blek och tagen ut. Sara rynkar ihop pannan när hon går förbi mannen, som inte doftar vare sig nybakade bullar eller nyponrosor.

”Ok, vem har placerat den kräkande mannen ute i korridoren”, undrar Sara när hon kliver in till sina kollegor. Robin snurrar runt den gröna stolen och stirrar på henne. ”Har du tänkt på att det kan vara calici?”

Fast det är det inte. För på ett ögonblick har den illaluktande mannen börjat kräkas stora mängder blodblandad sörja och på några sekunder rullas mannen in på ett akutrum. Kräkningen luktar starkt av blod och alkohol.
Efter en intensiv insats av det sammansvetsade teamet så är mannen stabil och rullas iväg i korridoren med diverse slangar och droppåsar kopplade i sig. Det var i alla fall inte calici…tänker Sara.

Den nervösa kvinnan i väntrummet leds in i ett undersökningsrum. I det skarpa ljuset ser Sara en tärd, hålögd kvinna i 45 års-åldern framför sig. Hon har en blåtira, förmodligen inte färsk, runt höger öga och ett halvt ihopläkt sår i pannan. Kvinnan börjar gråta. Sara lägger armen om kvinnan som ryggar tillbaka av smärta. Uppenbarligen har hon ont över rygg och revben. Som ett rinnande vatten, börjar kvinnan berätta om hur hon misshandlats av sin alkoholiserade partner. Julhelgerna är den värsta tiden, berättar hon. Nu har hon svårt att dra djupa andetag. Sara undrar om den sargade kvinnan har någon hon kan ringa,  som kan komma hit. Med rädd blick skakar hon på huvudet och gör en grimas av smärta. Men hon tackar snabbt ja till att få kontakt med en kvinnojour som kan hjälpa henne med boende och annat stöd.

Sara lämnar kvinnan för en stund och ser hur tempot i korridoren har förändrats drastiskt. Den till synes lugna akutmottagningen som hon flexat in på, har nu blivit mer eller mindre kaosartad.
Siv ilar förbi ”Trafikolycka i hög hastighet, ankomst om 5 minuter. En man och ett litet barn”. Sara springer in i traumarummet och förbereder sig. Om det nu går att förbereda sig inför vad som komma skall…

Ambulanssirenernas gälla tutande närmar sig. Adrenalinet är maxat och koncentrationen på topp hos traumateamet som står prydligt uppställt. Nu börjar det.

Mannen som förs in har endast svaga livstecken. Flinka fingrar och välorganiserade röster koordinerar de åtgärder som behövs för att försöka rädda en människas liv.
Men insatserna är förgäves. Mannen återfår aldrig medvetandet och lämnar jordelivet på en hård brits under skenet av skarpa lampor i ett akutrum. Det är slangar, blod och diverse sjukvårdsmaterial i en enda salig röra i rummet. Uppgivna suckar hörs i rummet och besvikelsen över att inte ha kunnat rädda den skadade mannen lyser i ögonen hos alla som befinner sig där inne. Den döda mannen stinker av alkohol.

Som ett ljus i mörkret får det uppgivna teamet veta att den lilla tvååriga pojken som vårdas i rummet bredvid, är i princip helt utan skador. Han är ledsen och har ett skärsår på ena kinden. För övrigt hittas inga skador. Inte fysiskt i alla fall.

Pojkens mamma är på väg till akuten. Pojken ska observeras ett dygn på barnavdelningen, och självklart erbjuds mamman en plats.
Imorgon, på Juldagen, kommer hon att kunna åka hem med sin lilla pojke. Men hon kommer att åka hem utan sin make. Utan sitt barns pappa.

Sara flexar ut och trampar hem på sin cykel. Inne i de olika husen och lägenheterna gnistrar julstjärnor och adventsljusstakar. ”Undras hur många som är onyktra idag?”, tänker Sara när hon parkerar cykeln utanför det ljusgula hyreshuset. ”Undras hur många som far illa pga alkohol i jul och nyår…” säger Sara högt till sig själv när hon masar sig upp för trapporna. “Undras hur många som kommer till mitt jobb pga alkohol…” tänker hon när hon vrider om nyckeln i låset.

Alltför många. 

Med önskan om en Vit jul. På många sätt.
Åsa Mörner

Stolt sjuksköterska om än lite bedrövad.

av

Sedan barnsben har min dröm varit olika yrken där jag får hjälpa andra, barnmorska var första drömmen men allt eftersom har drömmen ändrat sig och nu arbetar jag som Specialistsjuksköterska med inriktning mot ambulanssjukvård.
Jag älskar mitt arbete och har känt mig hemma där sedan första stund. Sista tiden har dock något hänt i atmosfären på arbetsplatsen. Där lyfts ofta i olika forum det dåliga ekonomiska läget, vilket man aldrig tycks lyckas hämta sig ur.
Frustrationen bland kollegorna är utbredd och enkel att sätta sig in i. Vi som arbetar ute i olika verksamheter får till oss olika typer av lösningar vi måste förhålla oss till för att spara pengar. Vi förstår allesamman att man inte kan fortsätta kosta långt mycket mer än vad budgeten räcker till.
Däremot är vi många som undrar hur prioriteringarna högre upp ser ut. Det är många chefer i verksamheten och de tycks bara bli fler och fler. Lösningen verkar stavas “förändrad ledningsstruktur” eller “omorganisation av ledningsstruktur”.
Under tiden kämpar vi anställda med att upprätthålla en god och säker vård för våra patienter. Risker i patientsäkerheten identifieras ofta av oss som är patientnära då man hela tiden tvingas spara in på olika saker för att budgeten ska komma på fötter.
Vi arbetar på så hårt vi kan för att få verksamheten att snurra i ett ansträngt läge. Jag tänker att i vissa svåra lägen kanske man måste satsa lite till för att lyckas.
Det må vara så att det just nu kostar en slant till men i det långa loppet inbillar jag mig att rätt person på rätt plats kommer bli det mest kostnadseffektiva. Det viktigaste måste vara att man använder personalens kompetens på rätt sätt.
Exempelvis ska specialistsjuksköterskor inte sitta och planera scheman, de har en specialistkompetens inom ett visst område och borde finnas där i verksamheten där deras kunskap kommer till sin rätt.
Jag hoppas verkligen att politiker och beslutsfattare tar ett krafttag och sätter sig in i frågan och hjälper en sjukvård som blöder att komma ur det kritiska läget och hitta en hållbar väg framåt. Jag vill verkligen fortsätta älska mitt arbete och kunna fortsätta känna yrkesstolthet även framöver.
Carolina Classon
Leg. Sjuksköterska/Specialistsjuksköterska i ambulanssjukvård
Förtroendevald vid Ambulansavdelningen USÖ

Midsommar utan blommor och grodor

av

Louise drar en suck när hon kliver i flipflopsen och hoppar upp på cykeln. Egentligen så är det inte en suck pga missnöje över att behöva åka till jobbet, trots att det är Midsommarafton. Sucken handlar mer om den misär som Louise och hennes kollegor alltför ofta får se på akutmottagningen där hon arbetat de senaste åtta åren. Midsommar handlar inte bara om sill, blommor i håret och små grodorna…

Det är lugnt på akuten när Louise flexar in. ”Lugnet före stormen”, tänker hon, medan hon häller upp en kopp te. Kaffe har hon tvingast sluta med för längesen. Magen pallade inte stressen och kaffet gjorde det bara värre. ”Bäst att passa på att hänga en stund i soffan innan anstormingen”.

Stukad tumme, sår i pannan på treåring som ramlat av gungan, bröstsmärtor hos medelålders kvinna och en man som rabblar oavbrutet och vankar fram och tillbaka i den gråvita korridoren. ”När kommer psyk och hämtar tro….?” Det är ganska fullt på mottagningen redan, men situationen är ändå under kontroll. Än så länge.

Plötsligt vänder det. Det börjar strömma in människor med åkommor av alla de slag. Fylla, knivslagsmål, frontalkrock i hög hastighet, misshandel i hemmet… En kvinna står och gråter utanför det ena akutrummet medan en kollega till Louise försöker plåstra om ett ytligt sår i hennes panna. Hon håller ett litet barn i famnen som storögt skannar av Louise när hon ilar förbi in på nästa akutrum. Det ser ut som ett mindre blodbad där inne och Louise håller på att halka i en blodpöl på golvet. Mannen på britsen skriker ut sin smärta samtidigt som en stank av alkohol sprider sin unkna doft i rummet.

Midsommar på akuten är i full gång

Louise sveper ett glas vatten och konstaterar att hon inte hinner kissa trots en sprängfylld blåsa. Säkerhetsvakterna kommer rusande förbi och halva polisstyrkan är tydligen på plats också. Det årliga firandet i parken har förvandlats från fridfull familjepicknick till ett stort gängslagsmål med knivar och andra tillhyggen. Louise ryser till och minns sin egen barndoms idylliska Midsommarfiranden. ”Tänk om alla kunde ha det så”. 

Timmarna går snabbt. Louise byter arbetskläder för andra gången, efter att diverse kroppsvätskor spritt sig i ett mindre klädsamt mönster över den annars kritvita arbetsutstyrseln. En gammal dam har somnat sittandes på golvet i väntrummet. ”Om hon nu sover….?” Louise drar en suck av lättnad när hon lyckas väcka damen och hjälpa henne till en stol. Hon lägger en filt över den trötta damen. Väntrummet ser för övrigt ut som om en bomb briserat i det.

Dagpersonalen har kommit. Louise gnuggar sig i ögonen och känner sig mör i benen. Hon har inte suttit ner mer än fem minuter vid arbetspassets start i går kväll. Men trots det känns cykelturen hem lätt. Den friska morgonluften doftar sommarregn och nyklippt gräs. Men doften blandas med blod, urin och spyor, vars doftminnen dröjer sig kvar i näsan hos Louise.

Årets Midsommarafton är över. 

 

Tack till alla er som håller igång vård och omsorg, dygnets alla timmar, årets alla dagar. Ni är fantastiska!

Här är min historia

av

Jag älskar mitt arbete och längtar dit när jag är ledig.

Hur många, med handen på hjärtat, älskar varje dag man tillbringar på sitt arbete. Jag har sedan jag var barn tänkt att jag ska jobba inom sjukvården på ett eller annat sätt, målet när jag började läsa till sjuksköterska var att bli barnmorska.
Började min karriär inom hemsjukvården första 2 åren som sjuksköterska och gick sedan vidare till njurmedicinsk vårdavdelning där jag arbetade i 4 år.

En höstdag i oktober 2012 fick jag så möjligheten att gå med en dag på ambulansavdelningen i Örebro och det var kärlek vid första ögonkastet. Att få på mig de gröna ambulanskläderna var en känsla av att komma hem och så har känslan varit sedan den dagen. Att få göra skillnad i människors vardag och få finnas där när dom upplever att vi är dom enda som kan hjälpa är en fantastisk känsla!

Jag lär mig nya saker varje dag och har stor respekt för yrket framför allt i avseende att jag aldrig kommer vara fullärd och det är en del av tjusningen. När man arbetar inom vården är ingen dag som någon annan och framför allt inte på ambulansen, alla möten är unika och ingen körning den andra lik.

Inom många andra yrken är röda dagar och olika högtider en självklarhet att fira med sin familj, som sjuksköterska är dom dagarna precis som alla andra. Jag firar lika ofta högtider tillsammans med min “arbetsfamilj” som med min familj och det är såklart en uppoffring men lika självklart för min familj som för mig idag.

 Arbetet som specialistutbildad ambulanssjuksköterska är för mig att leva drömmen och jag kan idag inte se mig själv arbeta med något annat. Jag har bara en önskan nu och det är att vi som yrkeskår ska få en rättvis lönesättning och en hållbar lönestegring sett över yrkeslivet. Jag vill känna mig trygg i att min pension där borta i horisonten blir dräglig, det är ingen orimlig önskan och jag hoppas så för mig och mina kollegor att detta kan bli verklighet.

Summa summarum vill jag säga till er alla som funderar på att läsa till sjuksköterska eller vidare till specialistsjuksköterska, kör bara kör målet är fantastiskt och jag lovar ett arbete som aldrig blir långtråkigt.

Carolina Classon
Specialistutbildad Ambulanssjuksköterska på ambulansen Örebro och Förtroendevald Vårdförbundet.

 

 

Vården är ett geografiskt lotteri

av

Jämlik vård, vad är det egentligen? Begreppet börjar kännas urvattnat, som en vissen blombukett eller Trumps klimatpolitik. Det tycks lika svårt att resa till en annan galax som att uppnå vård som är lika för alla.

Varför är det så?

De geografiska skillnaderna i vårt avlånga land handlar inte bara om antal mil mellan Treriksröset och Smygehuk. Var du bor när du bli sjuk eller skadad kan faktiskt vara livsavgörande. Cancerfonden kallar det för ett geografiskt lotteri. Om du drar en vinstlott kanske din nyupptäckta hjärntumör eller bröstcancer hinner behandlas i tid. Har du otur så kanske det helt enkelt är försent när du väl hamnat längst fram i den vidriga vårdkön.

Och det är inte bara om man drabbas av cancer som orättvisan ger dig en käftsmäll. Om du drabbas av en fallolycka (vilket ca 70 000 gör årligen) så bör du bo i Stockholm. Inte Gävleborg. Och om du drabbas av en hjärtinfarkt så är det bäst om du inte befinner dig i Piteå när du börjar få bröstsmärtor. Tänk också på var du befinner dig om du behöver en adhd-utredning, om du lider av vestibulit eller har epilepsi . Om du behöver akutsjukvård så gör du bäst i att inte ens vara innanför landets gränser eftersom det inte erbjuds akutvård i rätt tid någonstans i Sverige.

Det är en utopi att tro att all vård ska finnas på varje ort, oavsett storlek. Det blir inte patientsäkert om komplicerade ingrepp och behandlingar ska finnas på alla småsjukhus, till varje pris. Om någon ska operera ditt hjärta så antar jag att du vill att personen som söver dig, opererar och vårdar dig ska ha rutin på det hen gör och inte bara utför den typen av vård någon enstaka gång då och då. Har du tur så kanske ditt landsting ”betalar” för att du ska opereras i en annan del av Sverige. Betalar. Hur knäppt är inte det? Vi bor ju i samma land?

Är det inte dags att skrota alla indelningar i regioner, landsting och kommuner? Borde inte alla människor som bor i vårt land och som faktiskt bidrar till den svenska vården genom att betala skatt, kunna erbjudas vård där den finns tillgänglig? Utopi eller inte; vården ska vara så tillgänglig och nära som möjligt. Självklart finns det oundvikliga skillnader mellan att bo i en by i nordligaste Sveriges inland och att husera i en lya ett stenkast från Universitetssjukhuset i Örebro. Men den inhumana verkligheten där tillgången till vilken vård du har rätt till, och framför allt, hur snabbt du får tillgång till just den vården, borde inte tillåtas existera. Vården ska inte vara beroende av var du bor i landet. Svensk vård ska vara lika tillgänglig för alla som bor i Sverige.

Åsa Mörner
Leg barnmorska, leg sjuksköterska

Ett vanligt arbetspass i juletid

av

Snön singlar ner över gator och torg. Julhelgen närmar sig med stormsteg och folk far runt i halkan som yra höns med famnarna fulla av paket, granar och matkassar. En barnkör står utanför stadens största varuhus och sjunger fridfullt om stjärnorna som blinkar och rävar som raskar runt på isbeklädda vattendrag. Är det detta som kallas julefrid?

En trasig pappstjärna skymtar bakom en halvt nerdragen persienn i det brungrå hyreshuset. ”Vi har åtminstone en julprydnad framme och även om den är trasig så är det dubbelt så många julsaker mot vad vi hade förra året”. Flickan skyndar sig ut i hallen och trycker ner fötterna i snörskorna. Det är sista dagen innan jullovet börjar. ”Hej då Mamma”. Inget svar. Den lilla flickan rusar nerför trappen med skosnörena hängandes löst runt de små fötterna. Det doftar glögg och pepparkakor i trapphuset. Det gör det inte hemma hos den lilla flickan. Där stinker det av inpyrd rök och alkohol. ”Å vad jag önskar att jag inte behövde gå på jullov”, tänker den lilla flickan.

I det lilla röda torpet en bit utanför den upplysta staden knatar en gammal farbror över gårdsplanen. Hans ben är krumma och ryggen är böjd. Famnen är full av vedklabbar. I den gamla farbrorns fotspår stryker en katt som redan börjat spinna högt, väl medveten om att en stunds kel framför brasan väntar inom kort. Väl inne i det lilla röda torpet får den gamle snart igång en brasa. Farbrorn sjunker ner i en till åren kommen skinnfåtölj och katten tar ett mjukt skutt upp i hans knä. En lång julhelg ligger framför den gamle farbrodern. I total ofrivillig ensamhet.

Jim, som han kallar sig eftersom hans namn är alldeles för svårt att uttala för svenskar, vänder och vrider sig i den smala, hårda sängen. Väntan är olidlig. Ska han skickas tillbaka till sitt hemland? Jim drar en djup suck och känner en huggande smärta i magen av oro och ångest. Mödosamt masar han sig ur sängen och slår på Tv:n på väg in i badrummet. ”…över stridernas blod och larm, över all suckan ur människobarm…” sjunger den rödklädda kören. Jim drar handen över den snaggade skallen. Det känns skönt med håret. I spegelbilden skymtar en magerlagd ung man med stora, mörka, lite sorgsna ögon. Att bli utvisad innebär döden för Jim. Eller att återgå till att leva i en lögn. Instängd i en kvinnokropp. Men Jim känner sig inte som en kvinna. Han är en man fångad i en kvinnokropp. Väntan är olidlig. ”…kom, kom signade jul, sänk dina vita vingar…”

På akutmottagningen är det full ruljans. Ambulansen åker skytteltrafik mellan överförfriskade medborgare, medelålders kvinnor med bröstsmärtor och oroliga åldringar som halkat på någon av stadens ishala gator. Ett sammansvetsat team med vitklädda professioner koordinerar avancerad teknik med lugnande omvårdnad och empati.

En liten nedkyld flicka med oknutna skor ligger nedbäddad på en brits. Intagningsorsak: Ohållbar hemsituation. Utelåst av moder med grava alkoholproblem som förvärras under helger, i synnerhet jul och nyår. Lätt nedkyld. Ledsen.

I rummet bredvid den lilla flickan ligger en gammal farbror som halkat på sin ogrusade gårdsplan. Han har ett djupt sår i pannan som ska sys och han behöver röntga sin vänstra arm och sitt högra ben. Den gamla farbrorn upprepar en enda mening i täta intervaller: ”Vem tar hand om min katt?”

Blåljusen blinkar hysteriskt och sirenerna är öronbedövande. Flinka fingrar jobbar med att stabilisera den unge mannen som skurit sig i handlederna. Väl inne på akutrummet finns en tydlig struktur och ett samarbete som grundar sig i engagemang, kompetens och erfarenhet. Den unge mannen har förlorat mycket blod. Eller är det en kvinna förresten?  Kommer hen att överleva?

Ett tunt snötäcke har klätt in sjukhusområdet i en vacker vinterskrud. En sjuksköterska går med snabba, men försiktiga steg för att inte halka, över parkeringen och sätter sig i en bil. Radion drar igång när motorn startar: ”…låt aldrig hoppet försvinna det är mörkt nu. Men det blir ljusare igen…” Sjuksköterskan vrider av radion. Det är för mycket tankar i huvudet. Hemma väntar familjen på att mamma ska komma hem så att granen kan kläs och rimstugan påbörjas. Glöggen är varm och förväntningarna höga. Julefrid. I sjuksköterskans huvud blandas social misär med ensamhet och desperation. Bilresan hem blir ventilen. Snart dags att vrida av jobbkänslorna. Om det går.

Ett vanligt arbetspass runt jul helt enkelt.

Ett stort varmt tack till er alla som håller igång vård och omsorg under jul och nyår. Er insats är ovärderlig!

Åsa Mörner

Vit Jul

Ensamma i jul

Fånge i fel kropp

Beredskap smyger sig på i många olika skepnader!

av

Ni anar inte hur många begrepp jag hört som vid en närmare granskning är beredskap.

– Tillgänglig tur
– Greppbar
– Jour Light
– Provberedskap
– Sjukberedskap
– Disponibel

Den gemensamma nämnaren är att någon finns tillgänglig på sin fritid (till en billig penning) för att kunna åka och jobba.

Det är att vara i BEREDSKAP! hjarta

 ”Beredskap kallas ett tillstånd där man är förberedd att möta ett kommande tänkt läge, ofta av kritisk natur – krigsberedskap, brandberedskap
och liknande ”

Operationsverksamheten har beredskap och har haft det så länge jag kan minnas. Det är med beredskap de säkrar upp det akuta. Men nu tar andra vårdverksamheter efter och börjar också använda beredskap. Det handlar alltså inte längre om ”krigs – och katastrofberedskap”. Beredskap används numera för att lösa arbetsbrist. En kortsiktig utväg på ett accelererande bemanningsproblem. För personalen är det ”den minsta dåliga lösningen”. För vid sidan av ”frivilligheten” i att införa beredskap (eller vad ni nu vill kalla det) är alternativet tätare helgtjänstgöring och förändrat schema. Beredskap löser och kamouflerar personalbristen ( kortsiktigt) till en billig penning.

Beredskap är alltid utanför ordinarie arbetstid eftersom det enligt arbetstidslagen inte räknas som arbetstid.

Hör du talas om att ni ska införa något som liknar beredskap säg nej tack!
Om det i alla fall införs så är det beredskap, inte tillgängliga turer, greppbarhet eller jour light. Beredskap är beredskap.

Min uppfattning är att beredskap ska räknas in i arbetstiden eller elimineras från vårldvärlden.
Det jobbar jag för!

Ann-Sofie Gustavsson
Ordförande Vårdförbundet avdelning Örebro

Semester Nej tack

av

Vill du ha semester?

Jag och en kollega har under en natt besökt ett antal avdelningar och pratat om arbetstider, planering inför sommaren och lön. Men det vi unisont fick med oss var att om man av någon anledning behöver söka semester en helgnatt så sök inte, för ni kommer ändå inte få ledigt.
Detta har lett till att ingen söker ledigt. Och skulle någon mot förmodan göra det så avslås den.

Jag har vänner som jobbar utanför vården och när detta kommer på tal tror de flesta att man ljuger, och kommenterar att sådan personalpolitik är ingen framgångsfaktor.

Vi pratar om personer som i de flesta fall jobbar både dag, kväll och natt, alltså dygnet runt året om och helger oavsett om det är julafton eller midsommar. Den enda ledighet man vet att man får är sommarsemestern, förhoppningsvis när övriga familjen är lediga.

Detta är en av nyckelfrågorna som måste lösas om man vill behålla sin personal. Annars riskerar vården att likna den enorma brist man lider av i storstäderna.

Våra medlemmar är kloka och inser att alla inte kan få ledigt samtidigt, men våra chefer måste vidta mått och steg för att lösa detta.
Det finns en rad lyckade försök i landet med alternativa schemalösningar som tillsammans med att arbeta för att fler medlemmar orka arbeta heltid. Få av våra medlemmar som arbetar i 24/7 verksamhet väljer idag att jobba heltid då verksamheten är alldeles för pressad.

I vissa verksamheter är personalomsättningen så stor att man aldrig kommer upp i full kapacitet då man hela tiden skolar in ny personal och därmed saknar erfaren personal. Många ställer sig frågan hur man ska orka arbeta full tid fram till pension.
För ett antal år sedan ropade vi högljutt att alla ska ha rätt till heltid. Idag finns det få som orkar arbeta heltid

Medskick till beslutande: Se till att arbetsvillkoren blir så anständiga att vi stannar kvar i vården, får lite återhämtning i form av ledigt någon helg när vi behöver. Och därtill anständig arbetsmiljö annars kommer vården förlora kampen om arbetskraften.

Bara så ni vet, ni är fantastiska alla kollegor..

Hans Nilsson
Legitimerad Sjuksköterska
Förtroendevald/Huvudskyddsombud