Örebrobloggen

  • Om Vårdförbundet
  • Om bloggen
    • Kommentarspolicy
  • Vårdförbundetbloggen
Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Behöver vi allmänhetens hjälp för att få en bättre arbetsmiljö?

30 oktober, 2015 by Gästbloggare

Foto: VårdförbundetNär Nerikes Allehanda publicerade artikeln om den äldre damen som blivit flyttad 16 gånger under sina vårdtillfällen tänkte jag att det kanske är så att allmänheten behöver få veta mera hur sjukvården egentligen fungerar? Är det bra att det kommer ut i media så att alla kan få veta hur det är ställt med vården? Eller är det något som vi fortfarande ska prata om inom sjukvårdens väggar? Det finns dagligen otaliga berättelser från sjukvårdspersonal om hur vi sliter dag som natt för att hålla sjukvården rullande. Stoppar våra politiker huvudet i sanden eller läser de inte i media? Allmänheten nås tyvärr inte heller alltid av alla dessa berättelser.
Om allmänheten visste hur sjukvården fungerar inifrån, att de styrande politikerna fortsätter att envisas med att patientsäkerheten inte är hotad trots att det finns många bevis ute i vårt land att så är fallet. Om allmänheten visste vilken sjukvård de kan bli tvungna att själva behöva vårdas i. Om de visste vilken sjukvård de har rätt till fast de inte får det på grund av personalbrist. Om detta kom till allmänhetens kännedom skulle de styrande då lyssna bättre? Skulle de lyssna bättre på samhället än på oss som jobbar i den ”verkliga” sjukvården?

Vi förväntar oss att SOS svarar när vi ringer, att det finns ambulanser när vi behöver, att det finns rätt kompetens på rätt plats när vi blir sjuka. Att vi kan opereras när vi behöver, att vi får en tid till t.ex. vårdcentralen. Vet allmänheten att det ibland är upptaget på SOS, att det inte finns några ambulanser kvar i garaget. Vet de att t.ex. kirurgpatienter vårdas på en ögonavdelning på grund av platsbrist? Vet allmänheten att utbildad sjukvårdspersonal t.ex. plockat tvätt, diskar, fyller på förråd, städar? Vet de hur många sjuksköterskor, barnmorskor och specialistutbildade sjuksköterskor som inte väljer att jobba i Sverige eller inte väljer att stanna inom vården överhuvudtaget?

Vi skriker inte efter stora saker. Vi skriker efter självklara saker som att kunna följa hälso-och sjukvårdslagen där det står att patienterna har rätt till rätt vård. Vi skriker efter att kunna få lunchraster, att kunna gå på toaletten när vi behöver och att kunna utföra vårt arbete på ett säkert sätt och använda vår profession till det vi ska. Vi saknar en dialog med de som styr våra landsting och regioner. Dialogen ska föras med oss som jobbar i verkligheten inte med ekonomiavdelningen eller höga chefer. Vet politikerna t.ex. hur mycket personal det går åt till att vårda en svårt sjuk intensivvårdskrävande patient? Hur många patienter en sjuksköterska på en vårdavdelning är ansvarig för? Vet politikerna hur det känns att bli runtskickad när man ska föda barn? Vet de som styr vården hur vi är bemannade och hur många vi skulle behöva vara?
Det verkar inte spela någon roll hur högt och länge vi sjuksköterskor skriker, våra röster verkar inte tränga igenom hörselskydden. Behövs det att allmänheten får se mer av den verkliga sjukvården för att det ska bli en förändring? Tänk om vi kunde få vara delaktiga i besluten som gäller våra arbetsplatser. För inte kan det vara meningen att vi efter arbetspassen ska känna hos helt slutkörda eller behöva funderar på allt vi inte hann med att göra eller vad vi glömde att göra idag…..!?

 

Lotta Swenson leg. Sjuksköterska med specialistutbildning inom intensivvård

Filed Under: Arbetsmiljö, Patientsäkerhet, Politik, Profession, Villkor Tagged With: Akutsjukhus, Akutsjukvård, arbetsgivare, Arbetsmiljö, Barnmorska, Biomedicinska analytiker, Gå en dag i mina skor, kompetens, Patientsäkerhet, politik, profession, Region Örebro Län, Röntgensjuksköterska, sjuksköterska, vård, värdering, vårdpersonal, Villkor

Diagnos Galen i Knäppfängelset

1 september, 2015 by Åsa Mörner

 

depression-824998_1280

Förr kallades det att vara svagsint eller huvudsvag. De så kallade dårhusen fylldes av människor med olika diagnoser under en och samma benämning; knäpp eller galen. De ”knäppa” vårdades inte utan vaktades i fängelseliknande hålor av vaktkarlar som skyddade de ”vanliga” i samhället från galningarna i Knäppfängelset.

”Behandlingsmetoderna” uppfyllde snarare kriterier för att kallas bestraffning eller tortyr och långt in på 1900-talet baserade din placering och vård på vilken privatekonomi du hade.

Från 50 talet och framåt skedde ett uppsving av hur samhället tog hand om sina medmänniskor med psykisk ohälsa; galningarna skulle inte längre straffas för sina åkommor utan erbjudas behandling utifrån vetenskaplig grund. Få sjuksköterskor sökte sig dock till den psykiatriska vården och genom en (desperat?)dispens från Socialstyrelsen infördes ersättningstjänster för de platser som inte kunde fyllas av sjuksköterskor. och ersattes med skötare. Knappt någon skillnad från idag alltså….De stora sinnessjukhusen kom att kallas mentalsjukhus, men för 30 år sedan gick de slutligen helt i graven, de nedmonterades.  Fokus blev nu öppenvården.

Har du varit sjuk någon gång? Antar att du svarar ja-; förkyld, magsjuk, mässling som barn, lunginflammation, vattenkoppor, bihåleinflammation….kanske har du eller har haft en allvarlig sjukdom som till exempel en cancerdiagnos? Eller diabetes? Sjukdomarnas karaktär är olika och medför olika krav på vården.  I vissa fall räcker det med egenvård eller ett enkelt besök på vårdcentralen. Men ibland krävs det sjukhusvård och till och med intensivvård med kontinuerlig övervakning med högteknologiska maskiner och specialutbildad personal. Att kunna erbjuda livsuppehållande vård vid somatisk sjukdom är självklart. Varför är det inte självklart när det gäller psykisk sjukdom? Ingen har valt att få cancer. Ingen har valt att bli diagnostiserad med schizofreni, depression eller förlossningspsykos.

Länets psykiatriska vård kan inte erbjudas på samma villkor som den somatiska. PIVA, dvs psykiatrisk intensivvårdsavdelning har just stängts pga bristande bemanning. Ändå så borde det egentligen inte vara brist på bemanning. Det är brist på rätt villkor för att kunna rekrytera bemanning.

Varför är den psykiatriska vården så eftersatt? Varför kan vi inte erbjuda jämlik vård, oavsett din diagnos? Och varför ser man annorlunda på psykisk ohälsa, varför kan man inte berätta om sin psykiska diagnos i samma utsträckning som sin diabetessjukdom, cancerdiagnos eller reumatism?

 

”My goal is to see that mental illness is treated like cancer” – Jane Pauley

 

Vårt mål borde vara en förändrad syn på psykisk sjukdom,en syn  som ska genomsyras av empati och humanism. Och att kunna erbjuda vård och behandling på lika villkor, oavsett diagnos.

 

Åsa Mörner

 

 

Tips: Se gärna författaren Ann Heberleins dokumentär ”Mina två liv”

”Man är inte cancer. Jag är inte bipolär. Jag har diagnostiserats med en bipolär sjukdom” (Ann Heberlein)

Filed Under: Arbetsmiljö, Information, jämställdhet, Patientsäkerhet, Politik, Profession, samhällsfara, Villkor Tagged With: Akutsjukhus, Akutsjukvård, arbetsgivare, Arbetsmiljö, Hälsa, inställning, jämställdhet, Patientsäkerhet, PIVA, politik, profession, psykiatri, psykiatrisjuksköterska, psykisk ohälsa, psykvård, sjuksköterska, värdering, Vårdförbundet, vårdpersonal, Villkor

Hjärtstopp och öppna bröstkorgar

18 augusti, 2015 by Gästbloggare

AkutvårdSom sjuksköterska finns det flera olika specialistutbildningar att läsa. För 10 år sedan bestämde jag mig för att läsa vidare till specialistsjuksköterska inom intensivvård. Redan på gymnasiet hade jag bestämda planer på att bli anestesisjuksköterska.

Jag ändrade mig dock, ett val som jag idag inte ångrar!

 

Varför valde jag då att jobba inom intensivvården? Ja säg det, men visst är en del att jag gillar akutsjukvård. Är det då som Cityakuten med hjärtstopp, öppna bröstkorgar och akut sjuka patienter dagarna i enda? Svaret är så klart nej. Jag vårdar patienter i alla ålderskategorier med alla tänkbara sjukdomstillstånd. Mina patienter är en blandning  från postoperativa patienter, till det lilla barnet med RS-virus, den gamla damen med lågt natrium till den kritiskt sjuka sepsispatienten eller trafikolyckan mm mm.  Relativt ofta ”vårdar” vi oroliga och ledsna anhöriga lika mycket som patienten. Då man inom intensivvården alltid finns på salen hos patienten har man ofta anhöriga nära inpå sig när man jobbar ibland alla tider på dygnet. En stor gemensam nämnare för många av mina patienter är att de är helt utelämnade och beroende av mig och mina kollegors hjälp för att överleva.  Många patienter måste ha hjälp med ALLT från att kunna andas till att hålla ett blodtryck till att borsta tänderna och vända sig. Detta är ett gigantiskt förtroende som vi ska vårda väl!

Precis som inom resten av sjukvården är även intensivvården många gånger underbemannad och stressig där man inte kan gå på toaletten eller ta rast när man behöver. Våra kära politiker som bestämmer över hur mycket resurser vi ska ha i HELA vården skulle även jag som många andra vilja ta i örat. Dessa politiker har tydligen inte behövt sjukvårdens hjälp- eller kanske köper de sig privat vård med förtur!?. Undrar dock om det finns någon privat intensivvårdsavdelning att köpa vård på i Sverige eller om även de och deras anhöriga får passa in sig i ledet och ta den vård som erbjuds om de skulle behöva intensivvård? Har de någon blekaste aning om vilka resurser som FINNS och vad som skulle BEHÖVAS i HELA vårdkedjan. Vet de hur mycket personal det går åt till att mobilisera en intensivvårdspatient, och hur många personal vi är på hela avdelningen? Vet de om att postop inte är öppet 7/24 och att dessa patienter ska rymmas på IVA när postop är stängt? Vet de om vad som krävs för att vårda ett litet barn i respirator? Vet de hur vi gör för att gå till röntgen med en svårt sjuk patient? Hur kan man tex påstå att patientsäkerheten inte är hotad när intensivvårdspatienter måste flyttas runt mellan olika sjukhus och län för att kunna få intensivvård?!  

Att i ett yrke komma så nära döden och livet är fascinerande, men samtidigt psykiskt påfrestande. Att under samma arbetspass ibland träffa patienter som avlider, ta emot ett dåligt barn eller en patient som ”bara” behöver hjälp med att korrigera sina elektrolyter. I mitt yrke kan jag ofta se omedelbar effekt av mina åtgärder vilket är oerhört häftigt. Vi kan följa patienterna under lupp och ofta genast se om vår givna behandling hjälper.  När man är mitt uppe i det så känns det som vilket jobb som helst, men tänker man på det så är det så klart rent ut sagt skithäftigt =) . Visst kan det kännas hopplöst ibland, men när den svårt sjuke patienten kommer gående tillbaka och hälsar på- finns det något bättre kvitto på det vi gjort? 

 

Kan man vara stolt över sin titel och sin profession när vården ser ut som den gör idag?-Ja trots att vi alla sliter i alla hörn och kanter, så hoppas jag att vi alla är stolta över vårt yrkesval.

 

Jag hoppas verkligen att  alla kollegor inom vården haft eller fortfarande har en skön semester som jag hoppas ni plockat ut!

 

Lotta Swenson  leg. Sjuksköterska med specialistutbildning inom intensivvård

 

Filed Under: Arbetsmiljö, Information, Patientsäkerhet, Politik, Profession, Utbildning, Villkor Tagged With: Akutsjukhus, Akutsjukvård, Anestesisjuksköterska, arbetsgivare, Arbetsmiljö, Arbetstider, Intensivvård, intensivvårdssjuksköterska, kloka ord, kompetens, livet, motivation, Patientsäkerhet, politik, profession, sjuksköterska, Specialistsjuksköterska, vård, värdering, Villkor

Legitimerat proffs på avdelning Gott & Blandat

7 augusti, 2015 by Gästbloggare

Släpar mig iväg till avdelningen med sjukdomar av diverse olika slag, en så kallad slasktrattsavdelning på sjukhuset. C-tur idag fredag, A-tur lördag, c-tur igen på söndag och så en härlig 06.45-16 igen på måndag. ”Typiskt, Sofia ska ju ha fest i helgen..nåja, kanske kan gå dit en sväng på lördag i alla fall.

Ombytt till arbetskostymens könsneutrala mjukisuniform (försöker i ett desperat försök piffa till den genom en rosa blomma i hårtofsen), flexar jag in exakt klockan 14, en varm fredag i augusti. Får rapport om patienterna i de olika salarna; den gamla förvirrade damen på sal 12 som behöver flyttas till en avdelning för vårdplanering,  hon behöver omsorg och tillsyn men inte så många medicinska åtgärder, en MC olycka med en ung man i sal 22, ett brutet ben och en lätt hjärnskakning ” Han är inte så tuff som han verkar, han behöver nog prata av sig med någon och definitivt få mer smärtlindring”, GI blödning, verkar rätt allvarlig i salen bredvid, huggormsbett, andnöd, misstänkt hjärtinfarkt….jag är i min roll som legitimerad och det finns inga andra tankar i mitt huvud under eftermiddagen och kvällen än de som har med min profession att göra. Cyklar hem i den ljumma sommarnatten och somnar med den leende tandlösa mannens ansikte på näthinnan, han som var så glad och tacksam över den stunden jag satt på hans sängkant och lyssnade ett litet tag.

Förbannade väckarklocka! Det kan inte räknas som morgon så här tidigt?! Efter alltför få timmars sömn är jag åter i arbetsskrud och inflexad på avdelning BlandadMix, som jourläkaren klämkäckt häver ur sig när hon rapporterar in morgonens första inläggning. En intox.

Förmiddagen springer förbi och byts till lunchkaos. Lyckas få till ett bra samtal med den nyinlagda, gravt överförfriskade ynglingen som jag känner igen från tidigare vistelser av samma anledning på avdelningen. Han inser att det nog vore bra att dricka lite mindre alkohol framöver. Jo tack!

Inser att kvällspasset har startat, rapporterar över och släntrar in för en kopp java i personalrummet. Ett varmt och stimmigt rum med kollegor som pratar recept, kärlek, barn, stickningar och planerade utbildningar. Dagen har gått snabbt. Jag har inte tänkt på Sofias fest.

Somnar hemma i soffan och fastnar framför en halvdålig film med Tom Cruise. Lika bra det, imorn är det ju jobb igen.

Söndag eftermiddag är jag åter på plats. Avdelningen är överfull, det ligger flera personer på britsar i korridoren och lunchmedicinerna har inte delats ut ännu.  Mitt professionella jag kopplas på och jag strukturerar upp i vilken ände jag ska börja och avslutar dagens arbetspass med endast 30 minuters övertid.

Måndagens alarm slår till som en slagborr i hjärnstammen, trampar iväg med tunga steg men äntrar avdelningen med en lättare variant. Känner mig faktiskt nyfiken på hur det har gått under natten, hur mår den äldre mannen med buksmärtor nu, den medelålders kvinnan på sal 10- har hon lättare att andas nu, och den nyförlösta tjejen med misstänkt blindtarmsinflammation, har hon opererats under natten?

Nya provtagningar, utskrivningar, förflyttningar och rapporteringar; i ett nafs så är måndagen en måndagskväll. Telefonen ringer och i andra änden hör jag Sofias gälla stämma som pladdrar på om helgens bravader: ”Du skulle ju varit meeeed, alltså stackars dig som var tvungen att jobba!”

Hummar lite slött till svar och tänker: Vadå tvungen, jag har ett fantastiskt yrke där min kunskap behövs dygnets alla timmar och när jag går hem från mitt arbetspass så har jag genom min professionalitet lindrat smärta och ångest, hållit en hand och smekt en kind, blandat dropp, satt en sond och hängt sex påsar blod. Jag är stolt över mitt yrke och ångrar inte mitt val. Tänk om det kunde synas i mitt lönekuvert också.

Då vore det perfekt

 

hands-736244_1280Legitimerad sjuksköterska på avdelning Gott & Blandat på Sjukhus Mellanstor i staden Medelsvensk i Sverige.

 

Filed Under: Arbetsmiljö, Information, Patientsäkerhet, Politik, Profession, Villkor Tagged With: Akutsjukhus, Akutsjukvård, Arbetsmiljö, Arbetstider, Bloggkalender, fackförbund, kompetens, livet, lön, Patientsäkerhet, politik, profession, sjuksköterska, vård, värdering, Villkor

Pojken och vargen

10 juli, 2015 by Åsa Mörner

The_Boy_Who_Cried_Wolf_-_Project_Gutenberg_etext_19994Vargen kommer, vargen kommer! Eller översatt till sjukvårdssvenska: Patientsäkerheten hotas, sjukvården fungerar inte!

…och igen, och igen, och igen….Hur trovärdigt ÄR det egentligen?

 

Under flera års tid har sjuksköterskor och barnmorskor tillsammans med många andra professioner i vården, larmat om att ”Nu är måttet rågat, nu är det nog!”

Liksom den uttråkade lilla fåraherdspojken, som fylld av tristess ropar att faran kommer en gång för mycket, och sedan inte blir trodd när den stora stygga vargen faktiskt befinner sig mitt i fårflocken och klöser får på löpande band; Kan man jämföra vårdens ideliga rop på hjälp med den dumdristige pojkens?

Precis som igår löper arbetet på. Vi flexar in, flexar ut, delar mediciner, analyserar blodprover, förlöser barn, byter sond, intuberar och ger råd baserade på beprövad vetenskap. Vad är det egentligen för skillnad? Hur upplever den gamle mannen på sal 12 att vården fungerar, din granne, din gamla faster och människorna på gator och torg?

Mängder av debatter av sjuksköterskor, undersköterskor och läkare har publicerats och analyserats i småbitar av journalister i TV, på sociala medier och i tidningar. Barnmorskeupproret slog i gong-gongen och basunerade att ”Vi kan inte längre ge den vård och omsorg som bygger på evidens och beprövad erfarenhet”. Det var 2013. Vad har hänt sedan dess? Har den krackelerade fasaden rämnat, har vi kastat in handduken, har vi begravt allt vad god vård egentligen innebär?

Enligt SKL, Sveriges kommuner och landsting så kan inte ens en rekordbrist på sjuksköterskor utgöra ett hot, ”Situationen påverkar inte patientsäkerheten.”

Är det tillräckligt med en medelmåttig vård? Är det ok att personen som vårdar inte känner att just din säkerhet är garanterad i och med din vistelse på sjukhuset? Vilken nivå vill vi att vården ska ligga på? Och när kan vi kalla vården undermålig egentligen?

 

Personligen vill jag att den svenska vården ska vara av allra högsta kvalité. Frågan är; vad tycker du är en rimlig nivå?

 

Pojken och vargen är en fabel som i vissa versioner har ett makabert slut, där inte bara fårflocken slukas, utan även pojken äts med hull och hår av den bestialiske varelsen. Finns det någon liknelse? Har vi ropat för många gånger, och i så fall; när är den svenska vården uppäten och förbrukad? Och ännu viktigare; vad kan vi göra åt det?

 

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska & barnmorska

Filed Under: Arbetsmiljö, Information, Patientsäkerhet, Politik, Profession, samhällsfara, Villkor Tagged With: Akutsjukhus, Akutsjukvård, arbetsgivare, Arbetsmiljö, Barnmorska, Biomedicinska analytiker, god vård, motivation, nu är det nog, Patientsäkerhet, pojken och vargen, politik, profession, Röntgensjuksköterska, sjuksköterska, SKL, värdering, Vårdförbundet, vårdkris, vårdpersonal, Villkor

Ball and chain

7 juli, 2015 by Åsa Mörner

Som en chockvåg fylld av förfäran och fasa; likt en kvävningskänsla, en aggressiv tumör eller envis myggsvärm når beskedet fram:

”Personalstyrkan ska ha semester någon gång under juni, juli eller augusti.  I år. Igen.”

Hur kan detta vara möjligt??? Som anställd inom sjukvården borde man väl vara så pass livegen och uppoffrande så att man helt sonika avstår från sin semester, åtminstone under sommarperioden, och åtminstone i en hel sammanhängande klump? Att utbilda sig till barnmorska eller liknande och att sedan anställas inom offentlig vård torde medföra en klausul som helt enkelt omöjliggör semester när det är som mest kritiskt. Jag menar, vi medborgare betalar ju skatt för att kunna erbjudas vård, och den borde väl kunna erbjudas under hela året? Eller?

 

080210_ballVi kanske skulle införa en form av fotboja på sjukvårdspersonalen så de inte kan lämna sin arbetsplats, de behövs ju dygnets alla timmar dessutom? Att det är lagstadgat med semester under sommartid måste man ju kunna rucka på, typ som någon sorts undantagstillstånd i krigstid?

DET kanske skulle kunna vara en bra rekryteringsannons, med tanke på den krisande bemmaningssituationen, och att snart ingen vill utbilda sig inom vårdyrkena:

 

”Dygnet-runt-tjänstgöring, utan möjlighet till återhämtning och med små möjligheter till semester, och för att inte tala om löneutvecklingspotentialen som hålls på minimal nivå, sökes DU som vill vara med och vårda dina medmänniskor och visa empati och respekt. Vi erbjuder dessutom valfri färg på fotbojan! Välkommen med din ansökan”

 

Åsa Mörner

Semesterlängtande legitimerad barnmorska

Filed Under: Arbetsmiljö, Arbetstid, Genus, Patientsäkerhet, Politik, Profession, samhällsfara, Utbildning, Villkor Tagged With: Akutsjukhus, Akutsjukvård, Arbetsmiljö, Arbetstider, Barnmorska, Biomedicinska analytiker, genus, Hälsa, kompetens, livet, motivation, Ohälsa, Patientsäkerhet, politik, profession, Röntgensjuksköterska, semester, sjuksköterska, sommar, utbildning, vård, värdering, Villkor

Jobba mindre, tjäna mer

3 juli, 2015 by Åsa Mörner

stress-391662_1280Läser om det lyckade projektet med 6 timmars arbetspass på operationsavdelningen vid det framtidstänkande sjukhuset i Mölndal och funderar över hur snabbt resten av Sverige kommer att köpa principen… Vi har en snedvridning av hur vi fördelar arbetstid i vårt land, liksom i många andra länder. Många står utan ett arbete, har ingen fast inkomst eller trygg anställning medan andra hänger så mycket på sitt jobb så att de blir sjuka och halvt arbetar ihjäl sig, helt utan begränsningar för hur många veckoarbetstimmar man borde ha.

Det är stor, eller snarare näst intill löjligt stor brist på rätt kompetens i vård och omsorg, annons efter annons efterlyser sjuksköterskor, specialistutbildade sjuksköterskor, läkare och barnmorskor, ofta helt utan att lyckas få ett endaste napp på kroken. Mycket prat om att man ändå ser över löner och numera erbjuder rimliga s.k. ingångslöner hör man ju i och för sig, även om jag personligen tycker att löneutvecklingsnivån inte ens förtjänar att kallas ”utveckling”. Så pengar i all sin ära.

Men vad är det egentligen som gör att det är så svårt att rekrytera? Självklart så är det ett spektrum av orsaker, men en sak lyser ständigt starkare än alla andra villkorsfrågor; Arbetstider.

Mölndals operationsavdelning presenterar en rad fördelar: efter en tid med en alltför låg bemanning kunde man nu öppna en stängd operationsavdelning och få plats med ytterligare 90 patienter i månaden! Personalstyrkan har en lägre sjukskrivningsgrad och patientsäkerheten höjs väsentligt. Dessutom ser man nu helt andra möjligheter i rekryteringsprocessen-man kan erbjuda lockande arbetstider.

Det är lätt att stirra sig blind på nuet, att den nuvarande modellen är den mest optimala och att utvecklingspotentialen stagnerar. Men om vi  lyfter blicken och ser vad ett nytänk kan skapa så skulle vi kunna bidra med enormt många positiva faktorer i samhället

  • Kortare vårdköer
  • Friskare personal
  • Ökade rekryteringsmöjligheter
  • Höjd patientsäkerhet genom ovanstående punkter

 

Ett sjukhus har gått i bräschen för en förändrad arbetstidsmodell. Nu jobbar vi för att resten av vårdsverige följer med i utvecklingen och att övriga branscher upptäcker vinsten av ett hållbart arbetsliv.

 

Det är en win-win situation.

 

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

 

Filed Under: Arbetsmiljö, Arbetstid, Genus, Patientsäkerhet, Politik, Profession, Villkor Tagged With: 6-timmars arbetsdag, Akutsjukhus, Akutsjukvård, Anestesisjuksköterska, arbetsgivare, Arbetsmiljö, Arbetstider, Barnmorska, Biomedicinska analytiker, genus, Hälsa, kompetens, livet, lön, Mölndals sjukhus, motivation, Ohälsa, Patientsäkerhet, politik, profession, Röntgensjuksköterska, sjuksköterska, vård, värdering, vårdpersonal, Villkor

En strimma av hopp

11 juni, 2015 by Åsa Mörner

Kris och katastrof. Brist på personal, utslitna kollegor, semesterkaos, inga vårdplatser och undermålig vård till våra medborgare. Dessutom en rekordkall maj och en lika kall, regnig och blåsig juni, och inte kommer någon vårdkris att vara löst när den mörka hösten nalkas, utan snarare ett förstärkt mörker på alla plan.  Vad kan möjligtvis vara det minsta positivt?

Ur krisen föds faktiskt ett hopp, ett hopp om att varje individ, vare sig du är patient, närstående eller helt utan erfarenhet av vården eller om du är beslutsfattande politiker ska inse vikten av en Sky_over_Washington_Monumentfungerande sjukvård och vad som faktiskt krävs för att få det. Aldrig förr har så många inslag på TV, reportage i tidningar och blogginlägg på sociala medier handlat om hur sjukvårdskrisen smittar av sig på allt och alla i vårt land. Alla har en relation till den icke-funktionella vården; du får ingen tid, kommer inte fram på telefon, har en anhörig som inte får sin operation i tid eller så har du fått resa tvärs över landet för att du eller någon i din familj ska kunna få rätt vård och behandling. Och de allra flesta känner nog en sjuksköterska, barnmorska, läkare, undersköterska eller annan kategori av frustrerad, sönderstressad sjukvårdspersonal som berättar både det ena och det andra om hur krisen sätter sina spår där just de arbetar.

I princip alla vet att det är något som inte står rätt till, att det saknas en enorm mängd sjuksköterskor i Sverige. Det finns ett frö som gror i mängder av själar, ett frö som kan växa till en kraft att förändra och att inse att det måste till ett skifte, ett paradigmskifte, en total omvärdering av universitetsutbildade kvinnodominerade branscher och att vården måste få kosta pengar om vi ska kunna ge högspecialiserad vård.

En rörelse är påbörjad. Värderingen av underbetalda traditionella “kvinnoyrken” förändras och det finns gott om utrymmen för förhandling, för att inte tala om möjligheten att utvecklas genom att till exempel söka ett nytt jobb, och därigenom förhandla fram en ny lön med uppdaterade villkor. Mitt i hopplösheten så börjar statusen av yrket att höjas, arbetstider och andra förmåner ses över och förändras och folk förstår att det är något som måste ske och som egentligen skulle skett redan för längesedan.

 

Alla vill ha god vård. Det är nu den stora massan börjar inse vad en god vård faktiskt innebär.

 

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska & leg barnmorska

Filed Under: Arbetsmiljö, Genus, Information, Patientsäkerhet, Politik, Profession, Villkor Tagged With: Akutsjukhus, Akutsjukvård, arbetsgivare, Arbetsmiljö, Arbetstider, Barnmorska, Biomedicinska analytiker, förhandling, Hälsa, hopp, inställning, kompetens, kvinnoyrken, livet, lön, motivation, Ohälsa, paradigmskifte, Patientsäkerhet, politik, positiv blogg, profession, Röntgensjuksköterska, sjuksköterska, värdering, Villkor

Lucka nummer 10- Och Nobelpriset går till….

10 december, 2014 by Karin Nordén Persson

Har precis läst Vårdfokus artikel om ambulanssjuksköterskan som skadades då kollegan somnade vid ratten efter 23 timmars arbete. När artikeln skrevs visste vi inte vilket domslut det skulle bli. Nu vet vi att Tingsrätten inte dömde arbetsgivaren eftersom man inte kan döma ett landsting eller region till företagsbot då dessa inte är företag. Ska man också tolka detta som att politiskt styrda samhällsinrättningar står över lagstiftningen.
Då är det väl dags att våra beslutsfattare börjar reagera och ändra på lagstiftningen.

Överhuvudtaget är vår arbetsmiljölagstiftning inte anpassad till offentlig styrd verksamhet och vården, men inte heller till andra serviceyrken.
Olyckan har, trots domslutet, satt arbetstidsfrågan högt på dagordningen inom vården. Vi ser nu att alltfler börjar ifrågasätta långa arbetspass.
Arbetsscheman som innehåller både aktiv tid och jour är ofta beslutade för många år sen. Man håller fast vid dem av både ekonomiska och bemanningsmässiga skäl. När de infördes fick personerna oftast sova under jourtiden. Idag ser det helt annorlunda ut. Dels är det aktiva tiden under ett jourdygn mycket längre, dels är det vi ska utföra mer och mer kvalificerat vårdarbete.

Det är på tiden att vi arbetar för att förändra synen på hur vi jobbar. Det krävs att alla börjar tänka på arbetstider och arbetssätt utifrån patient- och personalsäkerhet. Det kommer gagna både patienterna och oss själva.

Jag vill skicka en julhälsning till alla kollegor uti i landat som kämpar under dessa jourpass och gör allt för att ge patienterna den bästa vården, även om de varit vakna 20 timmar. För de vet vi ju- När vi jobbar jourdygn är vi både dag-och nattarbetande samtidigt, men vi har arbetstider som om vi jobbade dag och kväll.

Nobelpriset kommer att delas ut till den som löser gåtan om varför vi behöver sömn, till dess bör vi hålla oss till det beprövade 8 timmar arbete, 8 timmar fritid, 8 timmar sömn

Karin jul Karin Nordén Persson
Operationssjuksköterska och Huvudskyddsombud

Filed Under: Arbetsmiljö, Arbetstid, Bloggkalender, Patientsäkerhet, Profession, Villkor Tagged With: Akutsjukhus, Akutsjukvård, Ambulansjusköterska, arbetsgivare, Arbetsmiljö, Arbetstider, Barnmorska, Biomedicinska analytiker, Bloggkalender, Patientsäkerhet, profession, Röntgensjuksköterska, sjuksköterska, Villkor

Varför anställa när vi kan ha Ättestupa?

5 november, 2014 by Åsa Mörner

Jag blir så otroligt trött, förbannad, irriterad, uppgiven och less på den dumsnålhet som svenska kommuner och landsting har som mantra. Det rapporteras i princip dagligen om avdelningar som får stänga, brist på vårdplaster och inställda operationer. Vad beror det på? DET FINNS INGEN PERSONAL!

Läkarkåren har länge brottats med bemanningsproblematik; svensk sjukvård använder sjukt mycket pengar på att hyra in läkare från bemanningsbolag, hutlösa summor av dina och mina skattepengar som spenderas till extremt höga löner, samtidigt som de som faktiskt är anställda i landstigen får dra det tyngsta lasset.

Det råder fortfarande stor brist på läkare. Men om någon nu har missat det så är det också en akut kris p.g.a. brist på sjuksköterskor,barnmorskor och specialistsjuksköterskor! Hur löser vi det då? Försöker vi locka med högre löner och bättre villkor? Eh, ja om man nu tycker att någon 1000-lapp är en morot, så javisst!  Vi har en massa sjuksköterskor som ledsnat på de villkor,  den lön och status som de har i Sverige. Många arbetar i vårt västra grannland och ett oroväckande antal lämnar sitt yrke och tar anställning som något helt annat.

Tänk om man kanske kunde börja tänka lite logiskt: “Om vi erbjuder en riktigt schysst lön med många förmåner, så kanske vi kan locka hem “våra” svenska sjuksköterskor från oljelandet bredvid, kanske tom rekrytera tillbaka de som helt tröttnat på sitt yrke och som nu jobbar med något helt annat?”

Men att erbjuda högutbildade, kompetenta kvinnor och män riktigt bra lön är ju skamligt. Varför ska vi spendera skattepengar på det? Bättre att vi fortsätter att dränera den svenska sjukvården och stoppar huvudet i sanden.

Framtidens vård i Sverige:

  • Ta med dig familjemedlem eller vän som kan vårda dig om du behöver tillbringa en natt på sjukhus. Vi kan inte erbjuda några sjuksköterskor som kan vårda dig eller ge dig mediciner, dropp och andra behandlingar. Förresten, stanna hemma-vi kan skicka hem infusioner, sonder, cytostatika och dylikt med en instruktionsfolder till.
  • Inför ättestupa; äldreomsorgen behöver bortprioriteras
  • Föd barn hemma. Det gjorde man förr. Lite svinn i form av dramatisk ökning av spädbarns och mödradödlighet får vi dock räkna med som något helt naturligt
  • Behöver du en operation? Gör som McGyver-gör det själv!

 

Åsa Mörner

som är arg och ironisk i detta inlägg (med liten känsla av hopp ändå!)

20141105_113914

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Filed Under: Arbetsmiljö, Arbetstid, Information, jämställdhet, Patientsäkerhet, Profession, Villkor Tagged With: Akutsjukhus, Akutsjukvård, Anestesisjuksköterska, arbetsgivare, Arbetsmiljö, Barnmorska, genus, kompetens, Patientsäkerhet, politik, profession, sjuksköterska, värdering, Villkor

Next Page »
Avdelningsstyrelsen i ÖrebroAvdelningsstyrelsen bloggar i Örebrobloggen

Sök

Senaste inläggen

  • Ska polisen ta hand om dig när du är akut sjuk?
  • Sjuksköterska- livet som en Alladin-ask…
  • Lönekarriär till livsviktiga yrken!
  • Ut med det gamla och in med det nya
  • Varför finns det aldrig några pengar?

Arkiv

Följ oss på facebook

RSS Nyheter från avd Örebro

  • Digital mötesplats - för chef och ledare
  • Facklig grundutbildning 2021
  • Är du nöjd med din lön?
  • Välkommen till vårt digitala café
  • Webbinarium om försäkring och pension!

Inloggning för redaktörer

Logga in

rss

  • RSS - Inlägg
  • RSS - Kommentarer
Footer logo

Vårdförbundet består av runt 114 000 barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor. Tillsammans utvecklar vi vården och gör den säker. Tillsammans arbetar vi för ett hållbart yrkesliv och bra villkor.

Den här bloggen använder cookies för bästa användarupplevelse. Vi registrerar också vissa personuppgifter om du kommenterar på inlägg. Godkänn Läs mer
Privacy & Cookies Policy

Privacy Overview

This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Nödvändigt
Alltid aktiverad

Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.

Ej nödvändigt

Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.