När Nerikes Allehanda publicerade artikeln om den äldre damen som blivit flyttad 16 gånger under sina vårdtillfällen tänkte jag att det kanske är så att allmänheten behöver få veta mera hur sjukvården egentligen fungerar? Är det bra att det kommer ut i media så att alla kan få veta hur det är ställt med vården? Eller är det något som vi fortfarande ska prata om inom sjukvårdens väggar? Det finns dagligen otaliga berättelser från sjukvårdspersonal om hur vi sliter dag som natt för att hålla sjukvården rullande. Stoppar våra politiker huvudet i sanden eller läser de inte i media? Allmänheten nås tyvärr inte heller alltid av alla dessa berättelser.
Om allmänheten visste hur sjukvården fungerar inifrån, att de styrande politikerna fortsätter att envisas med att patientsäkerheten inte är hotad trots att det finns många bevis ute i vårt land att så är fallet. Om allmänheten visste vilken sjukvård de kan bli tvungna att själva behöva vårdas i. Om de visste vilken sjukvård de har rätt till fast de inte får det på grund av personalbrist. Om detta kom till allmänhetens kännedom skulle de styrande då lyssna bättre? Skulle de lyssna bättre på samhället än på oss som jobbar i den ”verkliga” sjukvården?
Vi förväntar oss att SOS svarar när vi ringer, att det finns ambulanser när vi behöver, att det finns rätt kompetens på rätt plats när vi blir sjuka. Att vi kan opereras när vi behöver, att vi får en tid till t.ex. vårdcentralen. Vet allmänheten att det ibland är upptaget på SOS, att det inte finns några ambulanser kvar i garaget. Vet de att t.ex. kirurgpatienter vårdas på en ögonavdelning på grund av platsbrist? Vet allmänheten att utbildad sjukvårdspersonal t.ex. plockat tvätt, diskar, fyller på förråd, städar? Vet de hur många sjuksköterskor, barnmorskor och specialistutbildade sjuksköterskor som inte väljer att jobba i Sverige eller inte väljer att stanna inom vården överhuvudtaget?
Vi skriker inte efter stora saker. Vi skriker efter självklara saker som att kunna följa hälso-och sjukvårdslagen där det står att patienterna har rätt till rätt vård. Vi skriker efter att kunna få lunchraster, att kunna gå på toaletten när vi behöver och att kunna utföra vårt arbete på ett säkert sätt och använda vår profession till det vi ska. Vi saknar en dialog med de som styr våra landsting och regioner. Dialogen ska föras med oss som jobbar i verkligheten inte med ekonomiavdelningen eller höga chefer. Vet politikerna t.ex. hur mycket personal det går åt till att vårda en svårt sjuk intensivvårdskrävande patient? Hur många patienter en sjuksköterska på en vårdavdelning är ansvarig för? Vet politikerna hur det känns att bli runtskickad när man ska föda barn? Vet de som styr vården hur vi är bemannade och hur många vi skulle behöva vara?
Det verkar inte spela någon roll hur högt och länge vi sjuksköterskor skriker, våra röster verkar inte tränga igenom hörselskydden. Behövs det att allmänheten får se mer av den verkliga sjukvården för att det ska bli en förändring? Tänk om vi kunde få vara delaktiga i besluten som gäller våra arbetsplatser. För inte kan det vara meningen att vi efter arbetspassen ska känna hos helt slutkörda eller behöva funderar på allt vi inte hann med att göra eller vad vi glömde att göra idag…..!?
Lotta Swenson leg. Sjuksköterska med specialistutbildning inom intensivvård
