Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Helt orimlig arbetsbelastning

by

Idag är dagen jag längtat efter. Då jag ska bo i sviten på plaza i Karlstad med tjejerna. Men när jag ser sängen vill jag mest lägga mig ner och gråta i kudden. Normalt är vi 2 ssk och 2 arbetsterapeuter på mitt jobb, och 1 ssk på samordningstelefonen. Nu är det jag och en arbetsterapeut som gör så gott hon kan men hon är van att jobba mot vårdboende och är inte inne i alla våra system. Ca 25 ingående samtal in varje dag och 15 som jag ringer ut gör att de sista veckornas belastning varit tung. Och så har jag fått en släng borrelia.

Men tog mig i kragen och ryckte upp mig och det blev en fin kväll med tjejerna ,  god mat och fina samtal.

Fick sjukskriva mig veckan efter, då bemanningen skulle vara den samma och jag kände oro då jag vaknade på nätterna och trodde jag skulle besvara telefonsamtal. Jag kände också att jag började tappa ord och fått svårt med fokus.

Men efter en vecka med skogspromenader, tystnad och många timmars meditation varje dag är jag tillbaka på jobbet och känner att jag den här gången tog ansvar för stressen i tid. Nu är mina fantastiska kollegor på plats och livet är gott.

Anne
Sjuksköterska i hemsjukvården

Var utlandsresan värt det?

by

Känner att jag gång på gång blir förundrad men även mycket provocerad av hur vi människor fungerar…

När Greta Thunberg fick oss att öppna upp ögonen och bli mer klimatsmarta tänkte jag iallafall i mitt stilla sinne att nu borde väl ändå vårt flygande och resande minska. För om inte våra barn och barnbarns framtid på vår planet skulle få oss att tänka till så vad skulle då få oss att förändra våra vanor och vårt beteende.

Så kom Covid-19 pandemin och vårt flygande och resande avtog då världen höll andan. Direkt såg man positiva effekter på vår miljö. Vi inom sjukvården hade och har vår största utmaning i vår generation, att bekämpa det nya Coronaviruset samtidigt som vi skulle och ska hålla huvudet över vattenytan.
Svenska folket och övriga världen hyllade oss som hjältar. De lyssnade på myndigheternas råd för att se till att vi höll en jämn kurva så att inte sjukvården skulle bli överbelastade. Social distans och noggrann handhygien gick som vårt mantra.

Sjukvårdpersonalen offrade sig själva i form av att jobba övertid, jobba timmar i outhärdlig skyddsutrustning, knappt träffa sin familj och många beskrev att de var slitna, trötta och psykiskt utmattade när de mött viruset öga mot öga. När vårsolen började titta fram och folk började ta sig ut på serveringar och restauranger delade sjukvårdspersonal inlägg efter inlägg via sociala medier. Detta i hopp om att det svenska folket skulle förstå vad som kunde hända om man blev drabbad av detta virus, med uppmaning att vi skulle fortsätta att hålla ut och hålla i.

Den trötta och utmattade sjukvårdspersonalen fick sedan veta att de troligtvis inte ens skulle få ut sina fyra sammanhängande semesterveckor som de så längtat efter och var mer än välbehövliga.

Men vad händer då, jo då kommer sommaren och det verkar som om allt fler och fler verkar tro att Covid-19 försvunnit. Lusten och egoismen är så stor så nu bokas flygresor hej vilt. Inte nog med att man är beredd att medveten belasta den egna sjukvården utan man tycker att det även är helt okej att belasta andra länders sjukvård.

Är det okej att dessa hjältar som hyllades i våras inte får ut sin semester för att vi tycker det är viktigare med en resa till solen? Snälla någon förklara för mig hur man tänker?
Jag ser instastories där man flyger, går på beachen, besöker restauranger men man har munskydd. Rättfärdigar det beteendet? Jag fattar inte! Var tog solidariteten vägen? Och vart ser jag i pressen att man talar om att hjältarna som hyllades för några månader sen inte fick ut hela sin sommarsemester? Inte ens en pandemi verkar kunna få människor att stanna upp och tänka till.

Jag känner mig bara så provocerad. Nu är det nästan viktigare än någonsin att vi tar ansvar och spelar våra kort rätt. För vem ska annars stå vid din sida när du tillslut behöver din sjukvård?

#stayathomeforus

#wegotoworkforyou

Anna Glader
Leg. Sjuksköterska, Barnsjuksköterska
Förtroendevald avdelning Örebro

Hur många fördomar har du?

by

Trots att det är 2020 och vi lever i ett fritt land där vi får gå i skolan och lära oss neutralt förmedlad kunskap, så är det fortfarande ingen självklarhet att älska vem man vill, att ha på sig de kläder man trivs med eller välja själv vem man identifierar sig som. Lagen är tydlig. Men verkligheten är ofta en annan.

”Hen, vad är det för j-a ord. Det finns han eller hon, allt annat är bara en massa skit”

En vanlig kommentar på mitt Twitterkonto  när jag använder ordet ”hen”.

”Jävla bög” Ett vanligt skällsord på skolgårdar, fikarum och i vänskapskretsar (nej inte i min, tack och lov).

”Vad heter din man?” frågar sjuksköterskan på vårdavdelningen när den hjärtsjuka kvinnan skrivs in en alldeles vanlig tisdagseftermiddag.

”Hon heter Sofia”

Enligt statistik från BRÅ anmäldes 7090 hatbrott i Sverige år 2018, varav 760 hade homofobiska motiv och 80 transfobiska motiv. Antalet anmälda fall av hatbrott på grund av könsidentitet och könsuttryck har ökat, från 14 fall år 2008 till nästan 80 fall år 2018.  Som ni kanske förstår, så finns ett stort mörkertal.

Det finns människor som hatar och begår brott mot personer bara för att de inte är som dem själva.

Många tror att vårt land är tolerant, frisinnat och öppet. Och visst är det så, i jämförelse med många andra länder. Men vi alla har många mer eller mindre dolda fördomar inom oss som vi antingen visar omedvetet eller med avsikt för att såra någon annan. Hur vi uttrycker oss i vården, vad vi säger och gör kan ha enormt stor betydelse för människan vi möter på akutmottagningen, vårdcentralen eller i hemsjukvården.

Det finns tillfällen när det är viktigt att veta om en person har en livmoder, testiklar eller vilken hormonsammansättning som dominerar i kroppen. Det kan handla om att få rätt undersökning och behandling. Men det betyder inte att det är en självklarhet att ställa frågan om personen är en man eller kvinna. Det är ju inte det som är väsentligt för hur du ska utföra ditt arbete. Hur du ställer frågor kan betyda mycket för en människa i mötet med vården.

”Har du en livmoder?”

”Vad heter din partner”

”Vad identifierar du dig som”

Våra normer styr vad vi anser vara ”normalt”. Men det som är normalt för dig kanske inte är normalt för någon annan. Varför skulle alla tycka och vara som du? Och normer förändras genom tiderna. Det som var normalt på 1800-talet behöver inte vara normalt idag.

När man arbetar i vården möter man många olika människor. Som legitimerad vårdprofession ska det vara en självklarhet att kunna bemöta alla individer på ett sätt som får dem att känna sig bekväma. Kan du det?

Om inte så är det dags att se över ditt beteende och sluta vara kvar i Medeltiden.

Åsa Mörner, leg sjuksköterska, leg barnmorska

#oavsettvemduälskar

Har du blivit utsatt för hot, våld och trakasserier pga den du är? RFSL har en stödmottagning för HBTQ-personer och deras anhöriga. Här kan du läsa mer:

Stolt barnmorska. Stolt medlem. Stolt förtroendevald.

by

För mig som barnmorska är det självklart att vara medlem i ett fackförbund. Jag vill stötta den organisation som arbetar med att driva frågor som förbättrar för mig i mitt yrkesliv, som förser mig med förbättrade villkor. Vi har också en unik svensk modell när det gäller lönebildning och villkor- en modell som inte skulle existera om det inte fanns fackförbund. Vad skulle egentligen hända om fackförbund inte fanns?


I mitt fackliga engagemang så är jag också stolt över att arbeta sida vid sida med röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker. Deras yrkesprofessioner är, precis som min profession, värdediskriminerade legitimationsyrken som är livsnödvändiga för att patienten ska få en god vård och de är även centrala inom kvinnovården. Att vara i samma förbund som sjuksköterskor är så självklart så det knappt behöver nämnas; jag ÄR ju sjuksköterska likväl som jag ÄR barnmorska.


Jag är stolt över att ha fått möjligheten att aktivt arbeta för att våra fyra professioner ska slippa bli sjuka av sina arbeten och förnedras med att riskera att bli fattigpensionärer. Jag är stolt över att representera er som arbetar på labb, på röntgen, i hemsjukvård och på vård-och omsorgsboenden och på avdelningar och mottagningar på landets alla olika sjukhus och vårdcentraler. Jag är stolt över att representera er som undervisar, forskar och driver yrkena framåt. Jag är stolt över att representera er som är chefer och ledare och som leder vården. Och jag är stolt över alla ni som är studenter- jag hoppas att era yrkesliv kommer att innehålla goda, hållbara villkor när ni kommer ut i arbetslivet.


Idag är det ännu mer tydligt hur viktigt det är att vara medlem i Vårdförbundet. Det pågår en pandemi där Vårdförbundets medlemsgrupper är centrala för att människor ska få rätt vård och behandling. Samtidigt så har det aldrig tidigare varit så tufft, slitigt och kämpigt inom många delar av vård och omsorg än vad det varit under våren 2020. För att inte tala om den vårdskuld som nu växer sig allt större och som kommer att kräva enorma insatser av vårdens professioner. Tack vare fackförbundet så tecknades Krislägesavtal som åtminstone kunde kompensera en liten del av den insats som gjorts och som fortfarande görs. Men det krävs BETYDLIGT mer. Och det vill jag kämpa för, tillsammans med dig.


Tänk att jag representerar 114 000 medlemmar. STOLT.
#Vårdförbundet #barnmorska #sjuksköterska #biomedicinskanalytiker #röntgensjuksköterska #tackamedlön

Åsa Mörner, leg barnmorska och leg sjuksköterska

Förbundsstyrelseledamot samt avdelningsstyrelseledamot (avd Örebro) i Vårdförbundet #enbarnmorskaunderlivet

Något är allvarligt fel när det handlar om att kunna planera och leda vården på ett klokt, säkert och långsiktigt sätt.

by

Efter en synnerligen ovanlig vår så är sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor nu mitt i sin semesterperiod. De senaste månaderna har kantats av hård arbetsbelastning, övertid och etisk stress i ännu högre utsträckning än vanligt. Det är dock ingen nyhet att vårdpersonalens lagstadgade rätt till semester medför ett problem för arbetsgivaren pga en till synes oändlig brist på rätt kompetens. I åratal så har minimal bemanning, neddragen vård och sommarkris varit en återkommande årlig kaotisk repris. Men i år är även den i en klass för sig. Den här sommaren så är det många som inte får fyra veckors sammanhängande ledighet – vad kommer konsekvensen att bli för de som har arbetat under enorm press en längre tid när de sedan inte får tillräckligt med återhämtning?

Belastningen har varit orimlig på många håll i vården redan innan pandemin, och under vårens och den ännu pågående pandemins spår har den blivit desto tyngre. Många har uttryckt en känsla av total utmattning och på flera håll runt om i landet börjar bland annat specialistsjuksköterskor att se sig om efter ett helt annat yrke; ett yrke som inte riskerar deras egen hälsa, som garanterar återhämtning och som ger god löneutveckling, något som dagens arbetsgivare inte lever upp till överhuvudtaget.

När sommaren är över och hösten griper tag om oss, riskerar vi ett stort bakslag. Vi vet inte vad som kommer att hända gällande virusets framfart, men när det handlar om personal som pressats till max under många månaders tid, så är det en ganska enkel sak att förstå att tre veckors sammanhängande semester inte är tillräckligt som återhämtning. Och utan återhämtning riskerar vi både att förlora kompetens, då särskilt de erfarna söker sig bort från slutenvården pga dåliga villkor, och en ökad ohälsa med risk för många sjukskrivningar som följd.  Meningen är att resterande semester ska kunna tas ut under hösten. Men vem vet hur många som är i behov av vård kopplat till Covid-19 då? För att inte tala om alla de patienter som fått stå tillbaka i väntan på undersökning, behandling och rehabilitering som inte har med coronaviruset att göra. Kommer det att finnas rätt kompetens för att ta hand om den enorma vårdkö som fyllts på under våren? Och kommer det att finnas ork hos de som ska hantera det uppdämda vårdbehov som nu finns hos vår befolkning? Risken för att det faktiskt inte ska finnas några marginaler ens till hösten för att personalen ska kunna få ut sin resterande ledighet är överhängande. Och om de får ut den; hur har möjligheten varit för att kippa efter andan under några veckors tid på sommaren och sedan under kanske ytterligare en veckas ledighet flera månader senare?

Ingen kunde förutse pandemins effekter. Men den beredskap som svensk sjukvård har haft de senaste decennierna har inte skapat utrymme för oförutsägbara händelser av någon större dignitet. Den har inte ens varit riggad för en ”vanlig” sommarsemester. Faktum är att många medarbetare inte ens kan få ledigt en helg i januari pga alltför låg bemanning. Något är allvarligt fel när det handlar om att kunna planera och leda vården på ett klokt, säkert och långsiktigt sätt.

I höst kommer det att finnas en stor skuld i form av en arbetsmiljöskuld till personalen och en vårdskuld till vår befolkning Och denna måste betalas tillbaka i form av väsentligt förbättrade arbetsvillkor så att det kan finnas möjlighet för vårdsökande att få rätt vård och behandling i rätt tid. Vi får innerligt hoppas att det tas i åtanke när budgeten läggs för kommande lönerevisioner.  Det verkar ju finnas en hel del pengar för att rädda landets företag. Helt klart en nödvändighet. Men varför finns det aldrig pengar till att rädda vården, tillgodose de vårdsökandes behov och ge de anställda rimliga villkor? Det är hög tid att prioritera vården nu. Det GÅR att förändra och skapa en välfungerande, jämlik och tillgänglig vård. Men det kräver stora investeringar, något som saknas idag.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

Kul att bli kallad vårdens hjältar men…

by

Något jag reflekterat över när jag ”sommarjobbat” är vilken kompetens och erfarenhet det finns.

Blir jag sjuk idag får jag bästa tänkbara vård. Man kan känna sig trygg när hälso och sjukvården flyttar hem till ditt och mitt vardagsrum i form av det prehospitala teamet som möter oss när vi är akut sjuka.

Kollegor med lång erfarenhet stöttar de som är nya, och är en garant för för att den prehospitala vården är patientsäker och minimerar de risker man möter i det dagliga arbetet.

De framtida utmaningar jag ser är för det första problemet att rekrytera personal med rätt kompetens, vilket blir svårare och svårare på grund av konkurrensen om de med erfarenhet. Erfarenheten kan vara avgörande när man står ensam med många gånger livsavgörande beslut.
För det andra ökar personalomsättningen på ett sätt vi inte sett tidigare. Dels kommer pensionsavgångarna bli allt mer kännbara, och rörligheten bland kollegor är mycket större.  Huvudanledningarna man anger är hög arbetsbelastning men framförallt löneutvecklingen.

Jag önskar att Regionen ger mig argument att förklara varför man efter 45 års ålder inte ska ha någon löneutveckling trots att vårt löneavtal skulle gynna dem med lång erfarenhet.

Jag anser också att arbetsmiljön måste förbättras annars kommer personalomsättningen fortsätta att öka.
Förslaget som ska lösa arbetsmiljön och vårdplatsbristen är att vi måste arbeta smartare. Hur gör man det?

Som pricken över i kom pandemin som en våt filt och semestrar kortades ner och många medarbetare har fått offra familjelivet under detta år.

Beslutsfattare ta till er detta och möt/ lyssna på de önskemål som kommer fram och försök gå dessa ”hjältar” till mötes.

Att bli hyllad för sina insatser ger inte mat på bordet eller en dräglig arbetsmiljö.

Jag önskar mina kollegor en skön semester, den ni nu får.

Klicka här och läs krönikan om vårdens hjältar som publicerades häromdagen i Expressen

Hans Nilsson
Leg. Sjuksköterska/ Förtroendevald
Vårdförbundet avdelning Örebro

Dags att öppna skattkistan!

by

Troligtvis så har ingen undgått diskussionerna om att vården behöver mer resurser. Efter åratal av tjat från alla håll och kanter i vård och omsorg så har nog budskapet sipprat ner in i minsta lilla hålrum: vården är underdimensionerad och de som arbetar där är inte rätt värderade. Tänk att det krävdes en pandemi för att nå den insikten. Men frågan är vad insikten kommer att leda till? Kommer något att förändras när covid-19 ebbat ut?

De insatser som har gjorts inom vården de senaste månaderna har varit näst intill heroiska. För trots att vårdavdelningar och mottagningar haft bristande bemanning och uttröttad personalstyrka under lång tid, så har man lyckats med det som kanske kändes omöjligt för ett halvår sedan.  Men det har också kostat. Och det är de som vårdar som fått stå för en stor del av priset. Och priset är högt. För vem orkar arbeta under sådan press hur länge som helst?

När antalet inläggningar klingar ut behöver vi kunna hämta andan. Men vem ska då hantera det enorma berg av vårdköer, den vårdskuld som nu står och stampar i tröskeln? Den andra delen av priset belalas av de som fått stå tillbaka, som hamnat långt bak i kön, de som inte fått vård i rätt tid.

Vi behöver bli fler. Men det finns inga genvägar. Det går inte att tro att fler utbildningsplatser är lösningen. För att kunna utbilda fler krävs inte bara fler lärare, något som skulle innebära att fler måste lämna den kliniska verksamheten och således dränera vården ännu mer. Det krävs också att det finns erfarna handledare ute på våra sjukhus, i hemsjukvården och på vård- och omsorgsboenden. Annars kan vi inte bedriva utbildning. Men de som är erfarna lämnar vården i en stid ström eftersom de lessnat. En svår ekvation.

Steg nummer ett måste vara att kunna behålla den erfarenhet som finns i vården och att återrekrytera de som lämnat vården pga usla arbetstider, orimlig arbetsbelastning och obefintlig löneutveckling.

NU är det verkligen på tiden att våra beslutsfattare blickar framåt och agerar förnuftigt. Vi kan inte längre lappa och laga när det läcker som ett såll. Gör om och gör rätt!

Det håller inte längre att säga att ”det inte finns pengar”. Det är dags att kavla upp ärmarna, gnugga geniknölarna och öppna stora skattkistan. För det kommer inte att vara gratis.

Vården har gått på högvarv under lång tid. Vi är stolta över de beundransvärda insatser som våra professioner gör. Men vi är också utröttade, less och frustrerade. Det behöver inte vara så här. Det finns lösningar. Vi måste lösa det här nu!

Om inte; hur ska vi då tackla nästa pandemi? Eller ens en vanlig blindtarmsoperation?

Åsa Mörner

Leg barnmorska och leg sjuksköterska

Är det bara vårdpersonalens barn som inte får sommarlov..?

by

Sommar, sommar, sommar… Så ljuvliga ord som man i slutet av maj vanligtvis ser framemot med längtan om vila, återhämtning och tid med familjen utan en massa måsten. Bara vara. En semesterutflykt, glass i solen och förhoppningsvis bad i massor.

Men i slutet av våren 2020 är tankarna lite eller ganska mycket annorlunda. Semestern och sommardagarna som man brukar se framemot och som får oss att orka lite till när övriga året har haft hög arbetsbelastning och tempot varit tufft, kommer kanske inte komma. Nu känns den där längtan mer som ett mörker, en magkänsla som gror oro. Hur ska det bli med våra barns sommarlov? Hur ska vi lyckas att pussla med våra semesterveckor så att våra barn inte blir lidande? I vanliga fall kan vi ju ta hjälp av anhöriga. I min familj hade vi löst sommaren med hjälp av farföräldrarna som barnen skulle hänga med i 2-3 veckor. Denna sommar är vi många som inte kan ta hjälp av den äldre generationen i familjen.

Semester! 4 efterlängtade sammanhängande semesterveckor där barnen får sina sovmorgnar och vi vårat morgon kaffe i lugn och ro. Där ekorrhjulet slutar spinna för ett tag och vi får andas ut som familj.

Men så ändras spelreglerna pga. årets speciella omständigheter. Semesterlagens 4 veckors sammanhängande semester ska nu bli 3 veckors semester och för vissa ska semesterperioden börja innan skolan slutat och förlängas till september. De där 4 veckorna som man så längtat efter att få styra själv och inte vara i arbetsgivarens ”grepp”.

Kommer att tänka på barnkonventionen. Jag som i vanliga fall jobbar inom Barnhälsovården och är Barnsjuksköterska jobbar hela tiden utifrån barnkonventionen. Barns rätt till lek, vila och fritid!  Just den här sommaren är ju speciell och många med mig känner nog också att man velat skydda barnen och låta dem hålla någorlunda social distans för att undvika smitta och smittspridning. Men det lär ju inte vara möjligt om de ska hänga på förskola och fritids stora delar av sommaren. Blir frustrerad över detta, varför ska vårdpersonalens barn vara extra utsatta? Är det inte nog med att deras föräldrar sällan kan delta på avslutningar, uppvisningar och aktiviteter för att vi jobbar obekväma arbetstider, helger och storhelger? Vad händer med de barn som råkar ha två föräldrar som jobbar inom vården? Kommer arbetsgivaren ta hänsyn till familjelivet när vi får våra önskade semesterveckor flyttade? Vad har vi för rättigheter till vårt familjeliv?

Jag som vuxen kan ju ändå välja att gå undan när min hjärna överaktiveras och livet springer på i ett intensivt tempo. Jag kan välja att säga nej till umgänge och det sociala (vilket vi ändå får göra i dessa tider). Men barn är barn och vi vet att när vi lämnar in dem på förskolan så går tempot i 180. Var på en föreläsning där man pratade om ”Akta barns hjärna” dvs. vikten om vila och återhämtning för barnen. Visst det finns tid för vila för de små barnen. Men barnen vi lämnar in på fritids har knappast schemalagd vila i sin fritidsverksamhet. Hörde av en kollega att hennes yngsta blivit orolig och frågade sin förälder ”Kommer inte jag få sommarlov nu?” när hon hörde att föräldern inte skulle få ut sina 4 semesterveckor.

Kommer detta innebära att det bara är vårdpersonalens barn som inte får sin återhämtning tillsammans med sina föräldrar i sommar och sitt sommarlov?!

Anna Glader
Leg. Sjuksköterska, Barnsjuksköterska

När man jobbar i vården behöver man ingen semester

by

Ingen har väl lyckats undgå att det pågår en kris i vården. I vissa delar av landet är den mer påtaglig än andra, men hela Svea rike är berört och runt om i vår avlånga demokrati, så har vården mobiliserat och gjort sig redo för strid. Konsekvensen för de som arbetar i frontlinjen, dock inte bara de som slåss direkt mot viruset, utan även de som arbetar i andra verksamheter pga bla hög sjukfrånvaro och förändrade rutiner och riktlinjer, är att många känner sig dränerade. Slut som artister, redo att kasta in handduken, checka ut och lägga sig och flämta på sofflocket.

Sorgligt nog så är utmattning en vanligt förekommande åkomma hos legitimerade vårdprofessioner, eftersom de stångats mot en nedåtgående spiral i bemanningstäthet och alltför hög stress under lång tid. I år är det dock ett exceptionellt läge. Det pågår en pandemi som vi inte skådat i modern tid.

Men när den första sommarmånaden gjort sitt intåg så brukar många ändå dra en lättnadens suck. Snart är det dags att gå ner i varv, flexa ut, sparka av sig foppatofflorna och glömma bort alla lösenord och koder till jobbdatorer, journalsystem och dörrar. Det är dags för återhämtning och tid att umgås med familj och vänner, tända grillen och ta sig ett dopp i det blå, putsa på motorcykeln och rulla fram husvagnen.  

Men inte i år.

För den här sommaren, efter vad många upplevt som den tuffaste våren i deras yrkesliv, så kommer semestern att vara betydligt kortare än vanligt för en stor del av landets vårdanställda.

Det har inte bara varit en fysiskt ansträngande period i vården. Många känner sig mentalt urlakade och brottas med etisk stress och en känsla av otillräcklighet. Att se svårt sjuka människor dö, utan möjlighet till att ha en anhörig nära, omgiven av personal iklädda rymddräktsliknande skyddsutrustning, gör ont i hjärta och själ och sätter djupa spår. Behovet av en längre ledighet för att ges en möjlighet att ens försöka koppla bort är otroligt stort hos de som kämpar för att hålla igång vården.

När man jobbar i vården behöver man inte lika mycket ledighet som andra, tycks ledning och politiker resonera. Förstår våra beslutsfattare hur förödande det riskerar att bli? Hur många kommer att krascha in i den berömda väggen när höstrusket sänker sig? Hur många kommer att bli less och byta jobb eller yrke?

Nej, det är ingen som vet det just nu. Men en sak är säker. Beslutsfattare har år ut och år in, ignorerat det faktum att det finns för få sjuksköterskor och barnmorskor pga oattraktiva villkor. De har blundat för att villkoren för biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor inte rimmar med den utbildningsnivå och det ansvar som medföljer legitimationskravet. Ett alldeles vanligt år, helt pandemifritt, så är ledighet en hårdvaluta. Semesterveckorna säljs till högsta bud, allt för att försöka rädda en underdimensionerad vård. Och det är, som sagt, under ett vanligt år. Förstår ni hur det ser ut i år?

För 2020 är inget vanligt år. Det pågår en pandemi. De som arbetar i vården förstår allvaret och gör allt för att hålla uppe det sjunkande vårdskeppet. Och de gör det bra. Men till vilket pris? Och vem kan egentligen lova att all den semester som blir låst till hösten, istället för sommarens ljumma månader då resten av familjen och vännerna har ledigt, går att bevilja? Den vårdskuld som nu hopar sig pga inställda undersökningar och behandlingar är enorm. Och vem vet om det kommer en andra våg av viruset?

Kanske är det först nu som många av våra medborgare insett hur livsviktiga, hur ovärderliga och oersättliga vårdens medarbetare är; att det inte handlar om att bara badda någons panna, vända ett provrör eller trycka på en knapp.  Kanske är det först nu som våra beslutsfattare inser att rätt villkor till vårdens professioner är en investering, både i nuet och för framtiden. För vem vet när nästa pandemi knackar på?

Åsa Mörner

Legitmerad barnmorska, legitimerad sjuksköterska

Riskerar vi ett A- och ett B-lag?

by

Framtidens behov av personal i vården har varit skyhögt sedan en lång tid tillbaka. Runt om i Sverige står arbetsgivare på kö för att snabbt kunna norpa åt sig de nyexaminerade eftertraktade legitimationsyrkena för att kunna fylla i de avgrundsdjupa hålor av kompetensbrist som finns sedan länge på landets vårdinrättningar. Kraven på de nyfärdiga är höga. Man ska kunna hantera avancerad teknisk utrustning, stor arbetsbelastning, svårt sjuka patienter och underbemannade verksamheter, trots slimmade inskolningsrutiner. Men hur väl kan dagens studenter leva upp till den kompetens som krävs av en legitimerad profession?

Sedan månader tillbaka så har våra lärosäten ställt om till distansundervisning. Det är såklart en självklarhet att vi inte ska riskera vare sig individens hälsa eller samhällets resurser. Undantagen handlar såklart om vissa kliniska examinationer samt den verksamhetsförlagda utbildningen på vårdavdelningar, mottagningar och hemsjukvård. .Men hur väl lever den här omställningen av kunskapsinhämtning upp till de krav som finns på ett legitimerat yrke? Hur påverkas patientsäkerheten av att salstentor helt plötsligt förvandlats till hemtentor som studenterna alltså gör hemma vid sin dator, kanske med all kurslitteratur uppslagen och Googles sökfält lättillgängligt?

Under utbildningarnas gång sållas studiesvaga studenter bort, liksom de som kanske inser att just det här yrket inte lämpar sig för dem. Vissa kurser i tex sjuksköterskeprogrammet fungerar ofta som en sorts ”sållning”, exempelvis anatomi och fysiologi samt läkemedelsberäkning. Hur gör man en examination, som i vanliga fall ska skrivas i en tentasal, till en hemtentamen när det handlar om matte och att förklara kroppens funktioner på ett pedagogiskt sätt som motsvarar den svårighetsgrad som tentorna gör i normala fall?

 I den bästa av världar så förekommer såklart inget fuskande. Självklart borde studenterna inse att man måste ha rätt kunskapsnivå för att inte skada människor i sin kommande profession. Men verkligheten är inte så rosenskimrande. Tyvärr syns det i antalet plagiat som lämnas in av studenter. Det syns också tydligt om man jämför hur många som brukar bli underkända i vissa tentor i normala fall jämfört med nu under pågående distansstudier. Helt plötsligt så har nästan alla klarat att få 100% rätt på läkemedelsräkningen när det i vanliga fall är en mycket stor andel som får ett U och tvingas skriva om examinationen.

Kommer det här att innebära att kompetensnivån hos de studenter som genomför sin utbildning under pågående pandemi inte kommer att ha samma kunskapsnivå och kompetens som man får i normala fall och att ett A- och ett B-lag bildas? Vad blir i sådana fall konsekvensen för patienterna?

Samtidigt som många regioner har nedräkning till den dag i början av sommaren då X antal nya yrkeslegitimationer dimper ner i brevlådorna hos ett gäng glada studenter, så kan man fundera över om de nya sjuksköterskorna, biomedicinska analytikerna, läkarna, barnmorskorna och röntgensjuksköterskorna har fått rätt förutsättningar för att uppnå tillräckligt hög kunskapsnivå. Kan vi verkligen garantera att distansstudier ger samma kompetens? Om inte, så måste utbildningarna pausas. Det handlar faktiskt om människors liv och hälsa.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och barnmorska

Inloggning för redaktörer

Logga in