Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Ut med det gamla och in med det nya

by

Var finns mixen av unga och äldre medarbetare i sjukvården?

Jag har arbetat i över 30 år som sjuksköterska och som andra i min generation varit trogen en och samma arbetsplats under nästan hela min karriär.  En dröm för arbetsgivaren, men vansinnigt för mig både löne och karriärmässigt. Å andra sidan vill vi premiera just såna som mig, som är lojala mot arbetsplatsen och har en gedigen erfarenhet.

Gör vi det idag? Jag vet inte.

Kommer det att finnas några erfarna kvar i framtiden?

Min uppfattning är att vi behandlar erfarna kollegor styvmoderligt. Man säger å ena sidan, tappar vi fler erfarna kommer vi inte kunna skola in nya på grund av att arbetsplatsen har för få medarbetare med erfarenhet.
Å andra sidan kan vi med erfarenhet inte räknas som särskilt yrkesskickliga ( SYS=Erfaren) då vi inte alltid driver förbättrings och utvecklingsprojekt. Vårdförbundets tanke med SYS var att skapa en löneutveckling under hela yrkeslivet. Man måste kunna göra lönekarriär i patientnära vård. Alla vill inte bli chef. Erfarenheten måste finnas kvar i det patientnära arbetet. Arbetsgivaren har blandat ihop begreppen. Bedriver man utvecklings och förbättringsarbeten ska det inte tas av syspotten utan från det årliga revisionsutrymmet.

När jag pratar med kollegor på olika arbetsplatser så är man i stort enig om vilka som borde bli SYS, vilket inte alltid överensstämmer med hur fördelningen gjorts. Arbetsgivaren har flersidiga dokument som ska vara ett stöd i bedömningsarbetet, men det skapar ett merarbete och skjuter över målet enligt min åsikt.

Tips: Krångla inte till  allt och var rädd om de erfarna medarbetarna.

Hans Nilsson
Legitimerad Sjuksköterska
Huvudskyddsombud Vårdförbundet avd Örebro

Varför finns det aldrig några pengar?

by

Så länge jag kan minnas så har jag alltid fått höra, oavsett om jag har varit anställd i region, kommun eller stat att ”Det finns inga pengar” och ”I år har vi ett stort underskott”. Eller den här: ”Personalkostnaderna har varit ovanligt höga i år så ekonomin är körd i botten”. Jag tror att jag har fattat budskapet: Det finns ALDRIG några pengar kvar när vi kommer till årets lönerevision. Nu vill jag veta VARFÖR?!

Något måste ju vara allvarligt fel när ekonomin aldrig tycks vara anpassad till årliga lönehöjningar. Ibland är ju budskapet från arbetsgivaren till och med att ”Det finns inga pengar för att ni anställda är för dyra”. Kanske vore läge att prova att driva ett sjukhus, en vårdcentral eller hemsjukvård utan vårdpersonal då? Kanske med ett gäng administrativ personal bara? För när det gäller administrativ personal så har andelen utav den något diffusa yrkeskategorin ökat drastiskt de senaste åren, samtidigt som de som ska undersöka, vårda och behandla människor är alltför få i förhållande till befolkningens behov. Bristen på rätt kompetens i vården är som ett svart hål i rymden. Men några pengar för att förbättra villkoren för de som genomför undersökningar, analyserar prover, vårdar, söver och förlöser syns inte till.

Hur går det ihop med att Sverige har en av världens dyraste offentliga vård?

Missförstå mig inte. Jag betalar gladeligen skatt för att finansiera vården; jämlik, välfungerande vård. Men nu är jag trött på att det aldrig tycks finnas finansiering för att få just en välfungerande vård som kan förse befolkningen med jämlik vård, oavsett om du bor i en by i Småland, en enslig stuga i Norrbottens inland eller i Malmös innerstad.

En helt avgörande faktor för att kunna uppnå det är att det finns personer som både vill och kan arbeta med just vård.

Men någonstans har det blivit fel. Förbannat fel. För om det aldrig finns pengar kvar i den väl tilltagna skattkistan i ett välfärdsland som vårt, så måste det väl ändå vara ett hål någonstans? Eller så har någon med bristande matematikkunskaper fått huvudansvaret för alla beräkningar och ekonomiska kalkyler.

Se till att laga det där hålet i skattkistan omgående. Eller ge ansvariga ekonomer underkänt och byt ut dem till personer med högre kunskap. Det är så sjukt tröttsamt att höra samma ramsa år ut och år in; ”I år finns det inga pengar…”

Jag är less på det här mantrat om att ekonomin är usel. Klart det finns pengar. Något annat är faktiskt helt obegripligt. Och någon behöver omgående förklara var pengarna faktiskt tagit vägen.

Åsa Mörner, som undrar om jag någonsin kommer få höra: “I år finns det gott om pengar i kassan så vi tänkte satsa lite extra på våra anställda nu”

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Att stå på andra sidan

by

Är Barnsjuksköterska inom Primärvården, BVC sedan ca 7 år tillbaka. Dessförinnan jobbade jag 12 år på Barn- och ungdomskliniken.

Jag blev från dag ett när jag klev in på Barnkliniken invigd i vilket tankesätt man bör ha när man jobbar inom Barnsjukvård/ Barnhälsovård. Som barnsjuksköterska ska du jobba utifrån barnets bästa, du är barnets advokat och man bör vara mycket lyhörd för föräldrarna som känner sitt barn.
Under specialistutbildningen präglas man ännu mer utifrån vilket jag skulle vilja kalla den ideologi man jobbar.
Kanske inte var min specialistutbildning som visade vägen för mig utan på ”min” Barnklinik satt det i väggarna, hela kliniken andades barnets perspektiv och barnet i fokus. Känner mig priviligierad att jag fick börja min bana som nyutexaminerad sjuksköterska och något år senare barnsjuksköterska på Barnkliniken.

Kommer nog alltid se Barnkliniken som ”hemma” och där jag växte upp och formades till en del av den barnsjuksköterska jag är idag. Är tacksam för det!

Har nu fått stått lite på andra sidan dvs hur det är att vara förälder och möta min egen profession. Det som tidigare varit min vardag i så många år och ett så självklart bemötande för mig inser jag ju inte är så självklart för de små patienter man ska möta och deras föräldrar. Nyttigt att få på sig andra glasögon även om jag hade hoppats jag hade sluppit.

Blir så imponerad av mina före detta kollegor som har hjärtan av guld och förmågan att samtidigt som de utför undersökningar som barn kan vara mycket rädda för klarar av att se barnet, pratar lugnt och sansat och ger oss som familj intrycket av att barnsjuksköterskan har all tid i världen.
Barnet i fokus från det man kliver in till dess man står i hisshallen. Och då vet ju jag att denna barnsjuksköterska egentligen har full lista på ”att göra saker”. Fler patienter som väntar, en läkare som ”gluttar” i rutan och vill ha dennes uppmärksamhet, fikapaus som uteblir eller får stämpla ut lite senare än vad arbetstiden är.
Ändå lyckas denna person möta oss med ett lugn, en trygghet, stabilitet, ser mitt barn och är lyhörd, avleder, skämtar, får mitt barn att slappna av och lita på barnsjuksköterskan, får mitt barns förtroende, ser min partner som är bekymrad och tycker att situationen är jobbig, bemöter mig som mamma fast detta var min tidigare arbetsplats. Att lyckas få ett barns förtroende är inte helt självklart. Ett hjärta av guld och stor värme som sprids till mitt barn. Tillförlit. Att mitt barn några veckor senare refererar just denna barnsjuksköterska som ”sin barnsjuksköterska” och ”att de två är bästa teamet” värmer mitt hjärta ytterligare.

Särskilt yrkesskicklig uti fingerspetsarna och för det krävs inte bara stor kompetens och erfarenhet utan även den där speciella förmågan att kunna balansera allt detta på rätt sätt för att vi som familj och särskilt mitt barn ska känna sig trygg och för att få mitt barns förtroende.

Specialistkompetens och erfarenhet när den är som bäst!

Jag vill att min profession ska bli sedda, värderade och höjda för det fantastiska jobb de gör och den kompentens vi besitter! Jag vill att det ska vara lönt att specialistutbilda sig och att det även syns i plånboken! Jag har alltid varit och är så stolt över min profession och specialistutbildning till barnsjuksköterska.

För vad gjorde vi utan en barnsjukvård och dess specialistkompetens? Blir orolig för framtidens barnsjukvård/ barnhälsovård när man får höra att så få vill specialistutbilda sig. Inom Barnhälsovården har det varit svår rekryterat de senaste åren. I mina ögon ett av de finaste jobben du kan ha. Tänk er förmånen att få följa ett barn och familj från nyfödd tills de är redo att börja förskoleklass. Vad gör vi den dagen vi som föräldrar inte får träffa en barnsjuksköterska inom Barnsjukvården eller Barnhälsovården? Se oss och värdera oss nu innan det är försent!

Tack ni barnsjuksköterskor för allt ni gör för att våra barn ska känna sig sedda och hörda trots den situation de befinner sig i och heja er alla fantastiska barnsjuksköterskor!

#Tacka med lön

#Barnsjuksköterska

#Specialistsjuksköterska

Anna Glader Leg. Sjuksköterska och mycket stolt barnsjuksköterska inom Primärvården men tidigare ”Barnklinikare”

Arbetsmiljö och lön hänger ihop, är det så svårt att förstå?

by

Arbetsgivaren påstår att vi har fel när vi säger lön är den viktigaste frågan för våra medlemmar just nu.

De påstår att det är viktigare med en bra arbetsmiljö.
Man talar med dubbla tungor när man å ena sidan säger att våra professioner gör ett fantastiskt jobb men att vi måste förstå att vården dras med stora underskott och att man verkligen inte har råd att möta våra lönekrav, och arbetar hela tiden med att beta av ”vårdskulden” utan att tillföra resurser. Och sedan har jag inte ens nämnt covid där många medarbetare mår dåligt över att aldrig få tid till återhämtning eller bli värderad utifrån det tunga svåra arbete man utfört under 2020.

Varje gång vi tecknar nya löneavtal uttalar sig beslutsfattare man måste kapa i verksamheterna om man ska ha råd att med våra yrkanden. Därför blir lönepåslagen allt annat än bra.

Åter till arbetsmiljön. Jag sticker ut hakan och säger att om inget görs åt arbetsmiljön riktigt snart behöver vi inte oroa oss för personalbrist för då får man skära i verksamheterna på grund av personalbrist.

Känns diskussionen igen?
Visst har det pratats om tidigare, jag har hört det förut. Faktum är att idag finns det många andra arbetsgivare som gärna anställer en erfaren medarbetare som mig med betydligt högre lön och bättre arbetsvillkor/miljö som är lyhörda för mina önskemål både vad gäller arbetstider och ledigheter. Vi ser att fler söker sig till helt andra branscher där vår vana att arbeta självständigt och att arbeta hårt värdesätts.

Lön och arbetsmiljö var för sig kommer inte att lösa bemanningsbristen i vården utan måste gå hand i hand om man dels ska lyckas väva tillbaka de som slutat. Behålla både nyutbildade och erfarna då rörligheten är större än någonsin i många verksamheter och man klarar knappt av att skola in nya då de erfarna valt att sluta på grund av dålig lön och arbetsmljö.

Råd till de styrande:
Börja betala för vår kompetens och erfarenhet.
Ha en tydlig plan med hur arbetsmiljön ska förbättras. (Jag har många förslag)
Ge första linjens chefer större mandat att sätta rimliga löner.

Sedan tror jag vi skulle börja komma någonstans

Hans Nilsson
En bekymrad medarbetare, förtroendevald och huvudskyddsombud.

Vad är vårdskuld och vem är egentligen skyldig?

by

Gör en sökning på ordet ”vårdskuld”. Det förekommer flitigt, bland annat använder Sveriges Läkarförbund ordet, SKR samt många debattörer och journalister. Även Vårdförbundet använder sig av begreppet “vårdskuld”. Men vad är egentligen ”vårdskuld”? Och vem är det som har en skuld till vem?

Är det vården i sig som är skyldiga vård till medborgarna?

Men vården hade inte ens rätt förutsättningar för att ge vård i rätt tid innan pandemin slog till. Det är ju ingen nyhet att det är stor brist på rätt kompetens i vården. Eller snarare brist på tillräckligt attraktiva villkor till den eftertraktade kompetensen. Det är alltså kö till att få rätt utredning, diagnos och behandling sedan lång tid tillbaka.

Och i och med pandemin så har mängder av människors vårdbehov satts på vänt, något som lett till en ÄNNU större anhopning av vårdbehov som behöver uppfyllas. Men det är väl ändå inte vårdens skuld?

Om vi backar tillbaka bandet till innan pandemin slog till. Redan då fanns alltså inte tillräckligt med resurser för att kunna tillgodose människor med rätt vård i rätt tid. Vems ”skuld” var det då?

Om våra beslutfattare hade insett vad som krävs för att vården ska fungera så hade kanske ingen ”skuld” funnits innan pandemin slog till. Då hade utgångsläget sett betydligt bättre ut. Och det hade funnits resurser och kompetens för att hantera den pågånde pandemin, men även för att hantera tiden som kommer efter pandemin. Och allt som den kommer att medföra.

Det är personalpolitiken som bär skulden för att vården inte kan tillgodose befolkningen med den vård som efterfrågas. Det är personalpolitiken som är skyldig. Det är personalpolitiken som har ansvaret. Det är inte vården.

Kanske är det svårt att hitta något annat begrepp som tydligt beskriver att det hopar sig i vården, att vården inte hinner med, att efterfrågan inte rimmar med tillgången. Men ord har betydelse. Och någon gång behövs det en förklaring till vad detta, tvetydiga ordval kan upplevas som av de som halvt arbetar ihjäl sig i vården.

Vårdskuld borde rimligtvis byta namn till personalpolitikskuld. Och räntan på denna skuld är nu skyhög.

Det är hög tid att betala tillbaka skulden.

Kom ihåg att skicka räkningen till rätt adress.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och leg barnmorska

Styrelseledamot avd Örebro samt förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

Den hektiska Nyårsnatten

by

(fritt från Alfred Tennysons ”Nyårsklockan”)

Ring, klocka, ring i bistra Nyårsnatten
mot sjuksköterskeexpeditionen och dess arbetande skara;
vi jobbar dygnets alla timmar och till er tjänst vara
och det nya året erbjuda full bemanning som sagts i politikerdebatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
Vi lovar alla åldrar vårda till dess livet tar slut.
om goda villkor och bra lön delas ut,
så behöver inte arbetsgivaren famla.

Ring våra professioner ut ur sorgens häkten
och erbjud tröst; låt oss läka alla sår
Ring pandemin ut ur världens alla vrår
och fördela vaccin som har effekt på direkten

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden
På labbet de rätt mikroorganism hitta
så korrekt behandling nu kan förhindra mer smitta
och vi därmed patienten räddar från döden

Ring in den tid, då vi från vårdkrisen och pandemin befrias
ur Svea rikes onda tand
Ring platsbrist och bemanningskaos bort från vårt land;
Ring den jämlika, goda vården in, nu är tid att löften infrias!

Farväl 2020- Välkommen med hopp om ljus, goda villkor och vaccin 2021!

GOTT NYTT ÅR!!!

Åsa Mörner

Coronaskidor i pandemifjällen

by

För många förknippas jul- och nyårshelgen med att packa bilen full och bege sig till Sälen, Idre eller Åre. Andra har det som tradition att kasta sig ut i backarna eller skida ut i spåren under sportlovet.

Men det är inte som vanligt i år. Inte under 2021 heller, åtminstone inte första halvan av året (sedan kan vi hoppas att vi kan leva mer ”normalt”, men det vet vi inte än). Och vi vill inte att ökad smittspridning, ytterligare överbelastad sjukvård och ännu fler döda ska ingå i vår fina fjällsemestertradition, eller hur?

Ortopedöverläkaren Lars Korsnes är orolig för att intensivvårdsplatserna inte räcker till när skidturisterna invaderar Åre; ”Vi är på bristningsgränsen”. Men i Åre ringlar sig liftköerna långa och det är nu lika många besökare som ett vanligt år.

Erika Sundberg är sjuksköterska i Åre och säger: “Tänk på konsekvenserna om du åker hit som turist, det är hårt tryck hos oss i Åre och pressad situation på sjukhuset i Östersund.“

Kom inte hit! Det är ett citat av  Anders Nystedt, smittskyddsläkare på region Norrbotten.

Vårdförbundet avd Dalarna vädjar till människor attt de ska avstå att resa till deras region.

“Inte i min vildaste fantasi tänkte jag att någon skulle resa eller att fjällen skulle öppna upp då det är så många ställen – som Österrike – som stängt ner,” säger Marion Vaeggemose som är Vårdförbundets ordförande i Dalarna.

Du kanske tänker att du ”bara ska vara i er stuga” ”att ni inte ska gå på restaurang” så det ”är nog ingen fara”? Men har du då tänkt på att ni alltså ska köra bil, kanske på hala vägar med tät trafik, stanna längs vägen för att gå in på mackar och butiker, köa i skidliften och ”bara köpa en liter mjölk i den lilla lokala närbutiken”?

Ju fler människor som ger sig ut på vägarna, desto större risk för trafikolyckor. Ju fler personer som går in på mackar, vägkrogar, butiker och står i liftkö, desto större risk för smittspridning. Ju fler personer som kastar sig nedför backen, desto fler brutna ben, krossade armbågar och inre blödningar. Och ju fler personer som struttar runt på gatorna runt om i våra skidorter, desto fler halkolyckor.

Vården är mer eller mindre dränkt av covidsjuka människor. De som arbetar i vården är utmattade och orkar snart inte längre. Men du bara måste åka skidor, även under en pandemi? Hur ska de hinna med ditt barns armfraktur som uppstod i pulkabacken? Hur ska de klara av den svåra frontalkrocken med flera svårt skadade? Hur ska de kunna ge dig och din familj vård om ni blir akut sjuka eller skadade?

Tycker du att det är värt att riskera en ökad smittspridning i samhället, bara för att få komma iväg en stund ”som ni brukar”?

Vården är redan pressad till max.

Ja, skidanläggningarna är öppna. Men det betyder inte att du måste åka dit mitt under en brinnande pandemi. Tycker du verkligen att det är lämpligt om du tänker efter ordentligt?

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Hjältar i juletid

by

När snön gnistrar på tyngda grangrenar

Ett brådskande provsvar de analyserar

När julmaten avnjutes tillsammans med mor, far och bror

En kvinna räddas från virusets klor

När vinterkylan om dig griper

Maskinerna ljuder högt och det blinkar och piper

När snöflingorna sakta singlar ner

En livsavgörande undersökning på röntgen sker

När renarna den stora släden drar

En gammal man sitt sista andetag tar

När den istäckta sjön skimrar flott

En hand stryker hans kind och säger ”Sov Gott”

När stjärnorna blinka och sprider sin tröst

Ett nyfött barn läggs på sin moders bröst

När julenatten sprider frid

Vi är redo för strid

Ljusen glimmar i juletid

Men vi är alltid redo att rädda ditt liv

Till Er alla, oavsett om ni behöver vård i jul eller ej, från Oss alla, som kommer att finnas där oavsett om det är julafton eller nyårsdag, dag eller natt- En riktigt GOD JUL!

Åsa Mörner, legitimerad sjuksköterska, legitimerad barnmorska

Styrelseledamot Vårdförbundets förbundsstyrelse samt avdelning Örebro

Till nattens hjältar

by

I år tillönskas juldikten alla natthjältar som driver vården framåt när alla andra sover. Tack att ni finns. Ni är värda så mycket mer än ni får. #tackamedlön

Endast syster är vaken ( fritt efter V. Rydbergs Tomten)

“Sjukhusnattens timmar är här
nattlampor lyser o glimmar
människor vårdas, botas och föds
i nattens mörkaste timmar
Syster vandrar sin tysta ban
snön lyser vit på fur och gran
snön lyser vit på taken
endast syster är vaken

Står här i salen återigen
treskift känns uti kroppen,
sköter som många nätter förr
om alla sjukdomsförloppen
Känner på pulsen, torkar en tår
bedömer och lyssnar, läker ett sår
proffsigt men trött uti kroppen
i själen, benen och knoppen

Ser på sin klocka återigen
allting alena bör hinnas
pengarna räckte endast till en
så Syster ska överallt finnas
Jobbar och sliter sitter ej ner
ensam för inga kollegor finns mer
munskydd, handsprit och pyssla
sköta all denna syssla

Går mellan sal och beredningsrum
ser patienterna andas
saknar kollegor och fikarum
men fikarastdrömmarna strandas
Patientsäkerhet ett minne är blott
skyddsombud inga ronder har gått
nattsyster ser massa brister
arbetsmiljön den är nu bister

Rusar till uppvaket för att se
fler som ska sova härinne
rusar till lab, har blod att ge
och allting ska hinnas var timme
Patienterna ringer, behöver ju nått
vaknar med smärta, ledsna så smått
Syster dem alla känner
ser smärta i opsår som bränner

Syster smyger till sist att se
de som sällan vill störa
tysta de väntat för att se
syster o be hen att höra
Frågor om sjukdom om liv o död
om att klara sig utan stöd
allting ska hinnas julnatten
vårda och ge lite vatten

Så har det varit  år efter år
Syster i tystheten sliter
proffsigt och uthålligt kämpar hen på
aldrig från omvårdnad smiter
timmar blir dagar, dagar blir år
människor vårdas, botas – och mår
gåtan som icke låter
Syster kommer ju åter

Vårda jobba och slita på
och alla sjuka besöka
resurser krymper sakta trots då
patienttalen de bara öka
Nattsyster kämpar, ensam allt bär
lönen hålls ned, alena hen är
att sjukhusnatten bevaka
kommer trots detta tillbaka

Sjukhusnattens timmar är här
nattlampor lyser o glimmar
människor vårdas, botas, ser ut
i nattens mörkaste timmar
Syster vandrar sin tysta ban
snön lyser vit på fur och gran
snön lyser vit på taken
natthjälten ensam är vaken”

Fotograf Ulf Huett

GOD JUL

Ann-Sofie Gustavsson
anestesisjuksköterska
avdelningsordförande

Saga i juletid

by

Den dumsnåle Sten-Kalle von Roos hasade runt i de trasiga tofflorna i det pampiga palatset som var hans överdådiga bostad, medan snön yrde utanför de blyinfattade fönstrena. Ja, byggnaden må vara tjusig, stora vackra salar, exklusiva möbler och dyr konst på väggarna. Men palatset ekar ödsligt tomt.

Sten-Kalle, som kallas just Sten-Kalle för hans stenhårda förmåga att förhandla villkorslöst och alltid vinna, oavsett konsekvenserna, sparkade tjurigt av sig de trasiga tofflorna och kröp ner i sin himmelssäng. ”Jul, vad ska det vara bra för?” muttrade Sten-Kalle medan han fluffade kudden och tog en sipp ur vattenglaset som stod på nattduksbordet.

”Jul innebär bara en massa extra kostnader! Folk ska tydligen ha mer betalt bara för att de måste arbeta över jul och nyårshelgerna, och dessutom förväntar de sig nån sorts JULGÅVA av sin chef, dvs JAG”

Sten-Kalle sätter vattnet i vrångstrupen och sätter sig tvärt upp i sängen i en våldsam hostattack.

”Jävla juljävel!”

Väl medveten om att tankarna kring julens förfärligheter troligtvis kommer att förstöra en god natts sömn, tar Sten-Kalle fram sin kassabok för att inventera intäkter och utgifter. Plussaldot får honom alltid att somna gott. ”Det har varit ett bra år, inga större löneökningar till de trofasta eller storsatsningar på nyanställningar” Tankarna dröjer dock kvar vid ett osannolikt möte som Sten-Kalle råkat på tidigare under dagen. En före detta kollega, Sara-Klara Rindberg, hade uppenbarat sig, likt en vålnad, för Sten-Kalle. Sara-Klara, som varit död sedan en kortare tid tillbaka, stod framför Sten-Kalle, där han slumrat till i sin fåtölj och talade med bruten stämma:

”Sten-Kalle! Du måste lyssna på mig, jag har kommit för att varna dig! Du kommer att besökas av tre andar som ska visa dig konsekvenserna av hur du hanterar dina anställda, annars kommer ditt öde att bli som mitt!”

Sten-Kalle lyssnade storögt på Sara-Klara, som var klädd i en solkig särk med långa kedjor runt sin kropp. Lika snabbt som hon uppenbarat sig, så var Sara-Klara borta. Sten-Kalle gnuggade sig i ögonen och fräste högt:

”Nej, nu har jag börjat hallucinera, kanske dags att boka ett besök hos min privata doktor!”

Precis som alla kvällar i december, när frustrationen kring människors önskan om julefrid och familjekära sammankomster plågade den gamle mannen, så somnade Sten-Kalle gott efter att ha bläddrat en stund bland räkenskaperna.

Kvällstimmarna går över till en månklar natt. Med ett ryck vaknar Sten-Kalle von Roos av att någon står vid fotänden av hans paranta säng.

”Sten-Kalle, jag har kommit för att visa dig något”.

Figuren vid sängen håller fram en blek hand som Sten-Kalle, av någon osalig anledning, greppar tag om. Handen är iskall, och när Sten-Kalle närmar sig figuren ser han att det inte är en mänsklig individ.

”Du är en av andarna!” utbrister Sten-Kalle.
”Jag är den första av tre andar”, säger varelsen

Sten-Kalle förflyttas på ett obeskrivligt sätt, svävandes genom stadens torg och gator, fram till förlossningsavdelningen som ligger på sjukhuset mitt i staden, långt bort från byarna på landet där många familjer bor. Sten-Kalle leds in genom korridorerna och fram till personalrummet. Det är ett av Sten-Kalles sjukhus. En sjukhusklädd kvinna sitter i soffan med en tom blick. Plötsligt börjar anden att tala.

”Det här är Sanna. Sanna är barnmorska här på förlossningen sedan några år tillbaka. Hon är mycket duktig på sitt arbete och har alltid drömt om att bli barnmorska. Men tyvärr så har Sanna blivit sjuk av sitt arbete. Hon har arbetat treskift sedan hon anställdes och har inte hunnit återhämtat sig mellan arbetspassen så nu har hon drabbats av en utmattningsdepression. Sanna kommer inte att jobba på länge efter den här natten. Kanske aldrig mer. Tre av Sannas kollegor kommer att möta samma öde inom den närmaste månaden, en av dem får dessutom bröstcancer. Det kommer att vara så få barnmorskor kvar på sjukhuset så kvinnor kommer att hänvisas till att föda hemma med stöd av eventuella familjemedlemmar inom en snar framtid”

Sten-Kalle, som inte hunnit få på sig sina trasiga tofflor, svär över det kalla golvet och utbrister; ”Vi kan ju inte stänga på natten, det är väl bara att jobba på. Hon visste väl vilket yrke hon utbildade sig till!” Sten-Kalle ser den tomma blicken på Sanna och ryser, för ett ögonblick, till. ”Föda barn har kvinnor gjort i alla tider…”

Utan att veta hur, vaknar Sten-Kalle i sin himmelssäng morgonen därpå, och dagen passerar som vanligt, dock med en obeskrivlig känsla av barn som föds på stampade jordgolv och kvinnor som förblöder… Sten-Kalle tror att de konstiga tankarna kan bero på stress.

Dag blir till kväll. Med räkenskapsboken på bröstet somnar Sten-Kalle och snarkar gott när han åter väcks av en annan ande vid fotänden av hans säng.

I ett nafs så är Sten-Kalle och anden flyttade till stadens sjukhus. De svävar in på onkologavdelningen och in i ett av patientrummen. I rummet ligger en man nedbäddad i sängen och det som Kalle misstänker vara hans familj, sitter runt omkring honom. En sjuksköterska kopplar ett dropp och stryker mannen ömt över armen. Sten-Kalle ser att alla omkring mannen, en ung kvinna och tre barn, snyftar och är rödgråtna i ansiktet. Ande nummer två berättar med en konstig, plåtliknande stämma;

”Det här är Gustav. Gustav är döende pga en hjärntumör, han har inte långt kvar. Egentligen skulle han haft goda möjligheter att överleva, men eftersom det inte fanns tillräckligt med personal för att kunna söva, operera och vårda honom så blev operationen framskjuten. Tills det var försent”

Sten-Kalle känner att det hugger till i hjärttrakten, men tänker samtidigt att det ju tyvärr är sånt som kan hända. Särskilt om personalen bara vill ha mer och mer betalt! Men samtidigt så är det ju synd….äsch, personalen kan ju inte få allt de begär hela tiden!
En ljus dimma stiger upp i rummet och det blir allt svårare att se Gustav och hans gråtande familj som sitter runt hans dödsbädd.

Sten-Kalle vaknar i sin himmelssäng. ”Konstigt, jag känner mig kallsvettig och illamående”, tänker Sten-Kalle. “Och så har jag drömt om en ande igen.” Men det kändes inte som en dröm.

Möten avlöser varandra under arbetsdagen. Sten-Kalle känner sig okoncentrerad och har en envis huvudvärk som slår likt en hammare mot hjärnbarken. ”Tänk om det är en hjärntumör? Hur ska jag få behandling då, det är ju kö överallt? Fast jag har ju pengar så det ordnar sig alltid!”

Efter en inte helt tillfredsställande dag, hasar Sten-Kalle med sina trasiga tofflor genom den tomma korridoren ner till sitt gigantiska sovrum. ”Måtte jag inte behöva drömma om nån sabla ande inatt igen…”

Sten-Kalle vaknar av ett mullrande dån. Vid den högra sida av himmelssängen står en varelse, den otäckaste du kan föreställa dig, med bara ett kranium som ansikte, delvis täckt av söndrig, blodig hud, och med tomma ögonhålor som stirrar genomborrande på Sten-Kalle. Sten-Kalle försöker skrika men den ondsinta anden tar ett hårt grepp om Sten-Kalle och sveper iväg honom genom skuggor och mörker. I mörkret längs vägen skymtar sjuka människor som desperat sliter i Sten-Kalles morgonrock och ber om smärtlindring och tröst, glåmiga sjuksköterskor och hålögda barnmorskor släpar sig fram och kastar uppsägelser efter honom, och ljudet av hjärtmonitorer och EKG-apparater blandas med stön av smärtor och lidande.

”Vart för du mig?” vrålar Sten-Kalle till den monsterliknande anden.
”Jag för dig till din dödsbädd” svarar anden ondskefullt.

Det svartnar för ögonen på Sten-Kalle och han känner hur han ramlar genom en mörk bottenlös avgrund.
Sten-kalle ligger i sin gamla himmelssäng. Lakanen är smutsiga och runt omkring honom ligger tomma konservburkar och medicinförpackningar. De gamla trasiga tofflorna, som nu är ännu trasigare, ligger mitt på golvet. En råtta gnager på den ena toffeln. Helt plötsligt står Sten-Kalle bredvid den smutsiga bädden och stirrar ner på sin gamla uttorkade, tandlösa lekamen som ligger där och inväntar sin död.

”Du har legat här, utan att någon brytt sig om dig, väldigt länge. Ingen har hjälpt dig med hygienen, gett dig medicin eller kommit med mat. Du är helt ensam.” Andens röst ekar i rummet.

Sten-Kalle känner svettpärlorna rinna nerför ryggen och i pannan. Hjärtat bultar hårt i bröstet och andhämtningen är kraftig.

”Men, jag har ju pengar! Varför har ingen tagit hand om mig,, jag borde fått den allra bästa vården”!

Anden greppar tag om Sten-Kalles båda axlar och skakar om honom kraftigt;

”För det finns ingen som jobbar med vård eller med människor över huvud taget längre! Du kan använda dina pengar för att köpa en teknisk pryl eller mjukvaruuppdateringar. Men ingen jobbar längre med sjuka eller gamla människor. Ingen orkar eller klarar av det längre och ingen vill utbilda sig till ett yrke man blir sjuk av”

Sten-Kalle känner på nytt hur det svartnar för ögonen och börjar kippa efter andan. Smärtor i bröstet letar sig ut över hela kroppen och livsenergin håller på att sina. Sten-Kalle ligger i den smutsiga sängen igen

”Vad har jag gjort?”

Allt blir svart. “Är jag död?” undrar Sten-Kalle. Han slår upp sina ögon och blickar ut i sitt stora sovrum. Lakanen är rena och doftar nytvättat, allt i rummet ser prydligt ut, som vanligt. På nattduksbordet står ett vattenglas och bredvid glaset ligger den läderinbundna kassaboken. Solens vintersvaga strålar letar sig in genom springan vid sidan av rullgardinen och utanför ljuder en stämningsfull körsång om ”Jul, jul, strålande jul”. Sten-Kalle von Roos tar ett skutt ur sängen, och utan att ta på sig de trasiga tofflorna springer han med lätta steg nedför den svängda ståtliga trappan och kastar sig på telefonen ”Sven-Kasper, sammankalla alla omedelbart vi behöver ett akut möte innan jul!” Innan Sven-Kasper Rislund hunnit svara så rusar Sten-Kalle ut genom dörren, iförd morgonrock, och ilar snabbt mellan julklappshandlande barnfamiljer fram till huvudkontoret. ”Nu ska det bjudas på en riktig julklapp” Eter en lång mötesdag somnar Sten-Kalle nöjd i sin himmelssäng, utan att ens ögna igenom räkenskaperna.

Så slutar vår julsaga om Sten-Kalle. Men vad gjorde han på mötet egentligen?

Med en stadig signatur slöts avtal om att personalstyrkan skulle få arbetstider som inte gjorde dem sjuka med ordentligt med återhämtning så att de skulle kunna utföra sitt viktiga arbete utvilade och koncentrerade. Deras löner skulle ge utrymme för utveckling och lönespridning och man skulle också lyssna in de goda förlag som vårdens professioner hade för att förbättra vården. Inga fler patienter skulle behöva köa för att få vård, inga provsvar eller diagnoser skulle fördröjas eller utebli, ingen skulle behöva dö ensam hemma i sin säng och inga barn skulle tvingas födas i en snödriva längs vägen eller utan en barnmorskas vägledning ut i livet.

Sten-Kalle hade till och med köpt ett par nya tofflor.

Alla personer som beskrivs i denna julsaga är påhittade och all eventuell likhet med verkliga personer eller händelser är endast tillfälligheter.

(Vår julsaga har inspirerats av Charles Dickens mästerverk “A Christmas Carol”)

Sagoberättare Åsa Mörner (till vänster..)