Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Vi fick inte tag på någon byggnadsingenjör, men vi har anställt fyra svetsare istället

by

Själv är jag nyfiken på om bron kommer att hålla för tung trafik, alltså den bro som ska konstrueras utan byggnadsingenjör, men som har fyra rekorderliga svetsare på arbetsplatsen. Men det kanske inte är så viktigt?

I alla fall inte när en liknande situation utspelar sig i vården. Det går ju att chansa också och se hur länge det håller.

För när det kommer till säkerheten i vården så tycks det vara underordnat. Det verkar inte vara viktigt att den vård du får på vårdcentralen eller på BB utförs av någon som faktiskt har utbildning och därmed kompetens för att göra rätt bedömningar och behandlingar. Arbetsgivare runt om i landet verkar tro att utbildningen till distriktssköterska inte har någon större betydelse för vårdcentralens säkerhet. Eller att en barnmorskelegitimation inte spelar någon roll, det går lika bra med en sjuksköterska eller undersköterska, trots att dessa professioner inte har någon som helst utbildning inom vare sig sexuell och reproduktiv hälsa eller perinatal vård och amning.

I vissa delar av landet så är den gynekologiska cellprovtagningen helt utlagd på undersköterskor. Har de ens gynekologiska undersökningar med i sin utbildning? Men det räcker tydligen med en snabbkurs någon eftermiddag för att få den kompetensen som annars innefattas i den dubbellegitimerade barnmorskeprofessionens område. Och den stund för det korta samtalet innan, under och efter provtagningen då många frågar om blödningsrubbningar, torra slemhinnor eller framfall, faller helt bort. För det krävs en barnmorska för att kunna besvara sådana frågor. Ingen annan.

Missförstå mig inte. Undersköterskor är ju helt fantastiska och vården skulle inte fungera utan dem. Men det är ju ingen som kommer på tanken att sätta in en barnmorska som kirurg. Inte ens med en snabbutbildning…

Precis samma skrämmande taktik sker på labb och på röntgenkliniker. Legitimerade biomedicinska analytiker byts ut mot exempelvis undersköterskor och samma sak sker med röntgensjuksköterskor.

Är budskapet från våra arbetsgivare att vi inte behövs? Kan vi lägga ner utbildningarna på landets universitet och högskolor egentligen? Oavsett hur de (inte) tänker så är det ju verkligen inte positivt ur rekryteringssyfte. ”Utbilda dig en himla massa år, men det går egentligen lika bra med någon utan din utbildning”.

Jag ser också ett problem med att det faktiskt finns personer som har utbildning inom ett visst område men som, utan betänkligheter, ger sig in hals över huvud i något som de faktiskt inte har kompetens för. Varken teoretisk eller praktisk. Hur tänker du som gör det?

Personligen så är jag rädd om både människan jag ska vårda och den legitimation jag har.

Jag vet i alla fall vem jag vill bli behandlad av, vem som ska få ge mig råd när jag behöver, vem som ska genomföra undersökningen på mammografin och vem som, åtminstone borde få undersöka mina prover på labb. Men vet du det?

Du kanske åtminstone vet vilken bro du helst skulle rulla ut din bil på när du ska korsa ett vattendrag eller en djup ravin; Den som är byggd med hjälp av byggnadsingenjörens arbete med bland annat system- och hållfasthetsberäkningar? Eller den utan?

Åsa Mörner, leg sjukskötersla och leg barnmorska

Våga fråga!

by

När jag var nyexaminerad kastades jag in ganska snabbt på en hektisk akutvårdsavdelning. Inskolningsperioden var allt annat än lång och det dröjde heller inte länge tills jag blev en av dem som sågs som ”erfaren och rutinerad”. Men det var jag sannerligen inte.

Men jag hade ett knep, ett knep som gjorde mig (relativt) trygg, lugn och säker. Det var att VÅGA FRÅGA!

Jag har många gånger mötts av nyexaminerade av diverse professioner, både i min kliniska yrkesroll, som patient och som universitetslärare, som liksom sprätt runt på avdelningar och mottagningar som om de vore någon sorts gudagåva till verksamheten och de vårdsökande. Som betett sig som självsäkra tuppar i en hönsgård och som om de tog sitt yrkesansvar med en klackspark. Sådana personer ger mig både huvudvärk, magknip och kalla kårar. De som aldrig ”behöver” fråga om något.

De som tror att de är fullfjädrade experter innan de knappt ens fått sin legitimation från Socialstyrelsen.

Men att bli expert tar många, långa år. Och det vore helt omänskligt att tro att du är lika kompetent som dina mer erfarna kollegor redan efter första arbetsveckan. För det är du inte. Och även om arbetsgivare i sina desperata försök att fylla de ekande tomma hålen i schemaraderna, tycks ha orimliga förväntningar om att en nyexaminerad barnmorska, biomedicinsk analytiker, röntgensjuksköterska eller sjuksköterska skulle vara självgående och trygg redan från start, så är det INGEN av dina kollegor som har sådana fantasifulla förväntningar på dig. Faktum är, att vi förväntar oss att du SKA vara osäker. Så om du inte ställer tillräckligt många frågor eller ber någon rutinerad kollega dubbelkolla ofta nog, så är det troligtvis bara en tidsfråga tills du begår ett ödesdigert misstag.

Visst, alla kan göra misstag, särskilt i den här galna arbetsmiljön, med allt för få kollegor och alldeles för hög stressnivå. Men risken är ju betydligt högre då du är ny och utan erfarenhet.

Tyvärr tycks som sagt inte våra arbetsgivare alltid förstå att det krävs långa inskolningsperioder och utrymme för frågor och möjlighet att dubbelkolla spädningar, omläggningar och drän när man är ny. Vården idag är helt enkelt inte dimensionerad för det. Och om du upplever att din inskolning var på tok för kort, att ingen hinner svara på dina frågor eller att det inte finns tid för att arbeta säkert så är det ditt ansvar att påtala det- via samtal med din chef och genom att skriva avvikelser.

Och som rutinerad kollega så är det också ditt ansvar att rapportera om du ser att en kollega, ny eller erfaren sådan, inte arbetar säkert.

Men det är också ditt ansvar som rutinerad att vara pedagogisk och vara tillgänglig för frågor. Kan du inte vara det pga arbetsmiljön? Avvikelse! För det är så vi kan påverka och förändra. Det är så vi kan påvisa att något är ohållbart, som ju vården faktiskt är i nuläget.

Tre år i grundutbildning är alldeles för kort tid för att förberedas för den verklighet som väntar i dagens hälso-och sjukvård. Och verksamheterna är under inga omständigheter anpassade till att ta emot nyexaminerade, som skulle behöva långa inskolningsperioder och traineeprogram.

Var med och påverka. Rapportera, larma, gör din röst hörd så vi kan förändra och förbättra. Och du- glöm inte att VÅGA FRÅGA! Det är så du blir ett proffs!

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, Leg barnmorska

Universitetslärare

Svensk vård har varit vilse länge nu, trots att det finns både karta och kompass.

by

Vi tycks kunna skrika oss hesa, blåa och halvdöda om att det inte går att byta ut rätt kompetens till lägre utbildad personal utan att riskera människors liv. Det har pågått länge nu, den här nedvärderande synen på att min kompetens kan kastas bort hur enkelt som helst, utan konsekvenser. Frågan är om vi ska ha en annan strategi för att kunna få effekt? En strategi som går ut på att få personer som tar tjänster som de egentligen inte har kompetens för, att sätta ner foten och säga tack, men nej tack; ”Jag vägrar ta en tjänst där det egentligen krävs specialistkunskap, både för min egen del eftersom jag riskerar att begå grava fel, men också för att mina medmänniskor som behöver vård förtjänar att vårdas av RÄTT kompetens”.

Handen på hjärtat- skulle du säga nej till ett arbete som egentligen kräver högre kompetens än vad du är utbildad till?

Barnmorskor ersätts av sjuksköterskor och undersköterskor på BB, gynekologiska cellprovsmottagningar och vid amningsrådgivning, trots att sjuksköterskor och undersköterskor inte har utbildning och specialistkompetens inom sexuell och reproduktiv hälsa.

Jag kan inte ens minnas när primärvården slutade att kräva att det var distriktssköterskor som sökte lediga tjänster på vårdcentralerna. Nu räcker det med ”sjuksköterska”; eller som den numera standardiserade jobbannonsen; ”Distriktssköterska/sjuksköterska sökes till….”. 

Eller på labb där det ”duger fint” med en undersköterska istället för en biomedicinsk analytiker. Ungefär som att en legitimerad biomedicinsk analytiker bara läser tre år på universitetet för att fördriva tid?

Och på mammografin kan du numera mötas av samma yrkeskategori, undersköterskor istället för en legitimerad röntgensjuksköterska som är utbildad för att arbeta säkert, tryggt och med en gedigen kunskapsbas som kvitto på att du får en rätt utförd underökning.

På Karolinska har de numera börjat anställa grundutbildade sjuksköterskor på intensivvårdsavdelningarna, eftersom det är sådan ”brist” på intensivvårdssjuksköterskor. Det är väl bara att trycka på några knappar och blanda lite läkemedel ändå, va?

Det är så sjukt så jag blir galen. Det går tydligen att göra vad som helst för att försöka kringgå den verkliga orsaken till att det är svårt att anställa och bibehålla rätt professioner. Att erbjuda oss tillräckligt attraktiva villkor är tydligen svårare än att ta bilen till Månen.

Våra beslutsfattare tycks inte heller förstå vad dessa korkade beslut medför. Men vi vet.

Konsekvensen är att människor inte får rätt vård och att deras liv står på spel. Det innebär också att de som faktiskt har rätt kompetens för att arbeta på röntgen, IVA, BB eller labb får arbeta desto mer för att hålla den mindre vetande kollegan under armarna, fylla i där kompetensen brister och därigenom faktiskt tvingas arbeta ÄNNU mer. Ytterligare en anledning till att alltfler säger upp sig, vem orkar, förutom sitt eget arbete, täcka upp för kollegor som inte har rätt behörighet för att arbeta på enheten?

För att inte tala om förnedringen. Min utbildning och kunskap har degraderats och spolats ner i toaletten.  Resultatet blir såklart att ännu fler specialister, uppgivet lämnar sina arbetsplatser för att söka sig till en arbetsgivare som faktiskt värderar rätt kompetens (var är ni förresten?).

Så; ny strategi för att få bort den här befängda imbecilla ”lösningen” som numera sprider sig som ett oönskat, potentiellt dödligt virus. Vem är du som axlar en roll som du inte har kompetens för? Kan du stå för den vård, undersökning och råd du ger till människan du har framför dig? Och hur tänker du kring kollegan som får städa upp efter dig, kollegan som har rätt kompetens, till skillnad från dig?

Hur kan vi nå er och få er att förstå att ni inte ska ta dessa tjänster? Snälla, fundera ett varv till innan du tar dig an ett arbete som du saknar utbildning för. Att det ger dig spännande utmaningar är inte tillräckligt argument för att dränera vården och riskera att begå tjänstefel och skada människor.

Och till dig som söker vården eller är anhörig-våga fråga personen som undersöker, vårdar och ger dig råd om vilken kompetens hen har för sitt arbete? Du har faktiskt rätt att få trygg och säker vård!

Avslutningsvis till er beslutsfattare som inte tycks begripa vad konsekvensen blir av att ersätta rätt kompetens med fel: Vem vill du bli vårdad av- någon som kan jobbet och är utbildad för det, eller någon annan?

Det är nog nu, dags att sluta famla runt utan att veta åt vilket håll vi ska. Gör om och gör rätt, ge oss rätt villkor och sluta hitta på genvägar som bara leder in på villovägar. Svensk vård har varit vilse länge nu, trots att det finns både karta och kompass.

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska

Legitimerad barnmorska

Vem vill du bli vårdad av när du är gammal och sjuk?

by

Jag vet inte hur äldrevården är utformad i andra länder. Men i Sverige har vi ett stort problem. Många av de som arbetar i den har 0,0 utbildning och därmed inga grundläggande kunskaper i varken vård eller geriatrik. Frågan är om det räcker som förklaring till varför så många av våra äldre har avlidit till följd av covid-19? Synen på vad som krävs för att klara av att vårda gamla och sjuka är i alla fall under all kritik.

Sommaren-94. Fotbolls-VM, bad i stadens fontäner och brölande allsång till GES ”När vi gräver guld i USA”. Jag hade nyss tagit studenten och hade turen att få husera i min systers centralt belagda lägenhet alldeles själv. Om jag inte hade fått ett sommarvikariat på ett vård-och omsorgsboende så hade jag nog varit vaken till 5-snåret varje dag tillsammans med mina fnittriga, underbara kompisar. Jag hade ingen som helst kunskap om vård och, helt ärligt, inget intresse av att arbeta med gamla människor heller. Men ”alla” kunde få jobb inom den kommunala vården. Även en skoltrött 19-åring som hade läst språk och musik på gymnasiet. Det räckte att säga att man ”gillar människor”. Vad nu det betyder.

Redan då, någon gång under äldre Juraperioden, så kunde alltså i princip ”vem som helst” kastas in i vården av våra äldre. Min inskolning var, precis som nu, rätt obefintlig. Jag skulle duscha Agda, mata Stig med krossad medicin utrörd i sylt, smörja in diabetessjuka Hildas såriga ben och rengöra Haralds tandprotes. Helt utan förkunskaper förväntades jag alltså förstå vikten av en god munhälsa, vara införstådd i att jag måste torka huden torr i alla veck och vrår, inse hur lätt ett ”misstag” med de basala hygienföreskrifterna kulle kunna leda till en underbensamputation och att alla mediciner faktiskt inte får krossas.

Jag borde kanske blivit avskräckt. Men här är jag nu med en sjuksköterskelegitimation och en barnmorskelegitimation. Men det var inte mitt semestervik 1994 som fick mig att bli intresserad av vård. Faktum är att jag blev nästintill livrädd. Ska det vara så här när mina far-och morföräldrar behöver vård? Ska jag behöva besöka mina föräldrar på ett boende där kunskapsnivån är så pass låg? Är det här min framtid som gammal och sjuk?

Jag önskar att svaret, så här snart 30 år senare, var nej. Att svaret hade lytt; ”Idag, år 2020, så ger vi den bästa vården till de som varit med och byggt upp vårt samhälle. Idag inser vi att det krävs utbildning, specialistkompetens och ett genuint intresse och förståelse för människans åldrande för att få arbeta med den äldre befolkningen som är i behov av vård och omsorg. ”

Det räcker inte att vara arbetssökande för att kunna arbeta med människor. Det räcker inte ens att vara snäll och empatisk. Om vi ska kunna ge trygg och säker vård måste vi förse de som ska vårda med en gedigen utbildning; allt från vårdbiträdet eller den 19-åriga nybakade studenten till sjuksköterskan och läkaren. Vi behöver bemanning som förstår varför det är så viktigt att ha släta lakan i sängen för en gammal skör hud, varför jag måste kunna kommunicera med både kollegor och de boende, varför vikten av god hygien är A och O för att motverka infektioner och varför det är så oumbärligt med social samvaro, musik och glädje även för en dement gammal människa.

Vår befolkning blir allt äldre. Och allt fler. Var femte invånare i Sverige är idag över 65 år. År 2028 förväntas de som är 80 år och äldre vara 255 000 fler än idag, vilket är en ökning med 50 procent. I takt med att vi blir allt äldre så drabbas vi också av fler sjukdomar och diagnoser. Vården utvecklas snabbt och kraven på de som arbetar med multisjuka äldre kommer att öka.

Vem vill du bli vårdad av när du är gammal och sjuk? En undersköterska med specialkompetens inom geriatrik tillsammans med en distriktssköterska eller specialistsjuksköterska inom geriatrik? Eller av någon som bara ”måste få ett jobb”, utan utbildning inom vård och omsorg? Någon som bara måste fylla en av alla lediga tjänster inom äldrevården…

Jag vet vad jag vill. Vet du?

Åsa Mörner, leg sjuksköterska, leg barnmorska

Varför är det inget snack om att snabbutbilda elektriker till ingenjörer?

by

I åratal så har vi stått på barrikaderna och basunerat ut att det inte håller längre, att vården befinner sig i en djup kris och att vi inte längre kan garantera patienterna säker vård i rätt tid. Vi har också varit nästintill övertydliga med varför det har blivit så här och gett massvis med förslag om hur krisen ska avvärjas. Men budskapet har uppenbarligen inte gått in.

Det kom som ett slag i ansiktet. Regeringen föreslår ett ”snabbspår” för att utbilda undersköterskor till sjuksköterskor. Varför kommer det aldrig ett sånt förslag när det handlar om manligt dominerade professioner? Kan man snabbutbilda elektriker till ingenjörer?

Precis som elektriker, så är undersköterskor en otroligt viktig profession. Men det är en helt annan profession än sjuksköterskor. De arbetar inom vården, absolut. Men det gör ju läkare också. Är det dags för ett snabbspår för sjuksköterskor som vill bli läkare?

Skulle inte tro det.

Varför är det så svårt att begripa att det egentligen inte är brist på sjuksköterskor? När ska våra makthavare fatta att det är brist på tillräckligt attraktiva villkor. Och när ska de få in i sina skallar att den ENDA lösningen handlar om att förbättra villkoren och värdesätta den unika kunskap och kompetens som legitimerade sjuksköterskor har?

Men våra makthavare tycks vilja göra allt för att undvika den självklara lösningen. Istället för att öppna skattkistan och investera i sjuksköterskeprofessionen, så vill man alltså, inte bara riskera patientsäkerheten. Man vill också riskera att skapa ett A- och ett B-lag inom själva sjuksköterskeprofessionen, där A-laget kan glänsa med en fullvärdig akademisk examen och därmed rätt förutsättningar för att kunna utöva sin kunskap på ett tryggt och säkert sätt. Medan B-laget endast har en förenklad, kortare och därmed mindre förankring i akademin än vad A-laget har. Vad konskevensen av det blir för patienterna vill jag knappt tänka på.

Sjuksköterskeprofessionen är starkt kvinnodominerad. Och precis som med de flesta andra kvinnodominerade akademiska professionerna i världen, så är yrket gravt undervärderat. Löneutvecklingen är skamligt låg, arbetstiderna är ohälsosamma och tempot är slitsamt. Är det konstigt att så pass många lämnar yrket eller avslutar utbildningen?

Här finns en chans att visa att Sverige verkligen satsar på jämlikhet. Men istället drar regeringen till med ett förslag, som inte bara känns som ett slag i ansiktet, utan som dessutom spär på den värdediskriminering som vi haft sedan Juraperioden. Och jag som trodde Sveriges regering strävade efter att vara feministisk. Det här förslaget visar på den totala motsatsen. Istället för att ta chansen och äntligen satsa på att förbättra villkoren för sjuksköterskor, så kläcker man ur sig ett förslag som visar på stor okunskap om både professionen, akademin, och patientsäkerheten. För att inte tala om att totalt ignorera kvinnodominerade yrkens kamp om att äntligen värderas rätt.

Gör om och gör rätt, en gång för alla!

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska, legitimerad barnmorska

#geossrättvillkornu

Dags att öppna skattkistan!

by

Troligtvis så har ingen undgått diskussionerna om att vården behöver mer resurser. Efter åratal av tjat från alla håll och kanter i vård och omsorg så har nog budskapet sipprat ner in i minsta lilla hålrum: vården är underdimensionerad och de som arbetar där är inte rätt värderade. Tänk att det krävdes en pandemi för att nå den insikten. Men frågan är vad insikten kommer att leda till? Kommer något att förändras när covid-19 ebbat ut?

De insatser som har gjorts inom vården de senaste månaderna har varit näst intill heroiska. För trots att vårdavdelningar och mottagningar haft bristande bemanning och uttröttad personalstyrka under lång tid, så har man lyckats med det som kanske kändes omöjligt för ett halvår sedan.  Men det har också kostat. Och det är de som vårdar som fått stå för en stor del av priset. Och priset är högt. För vem orkar arbeta under sådan press hur länge som helst?

När antalet inläggningar klingar ut behöver vi kunna hämta andan. Men vem ska då hantera det enorma berg av vårdköer, den vårdskuld som nu står och stampar i tröskeln? Den andra delen av priset belalas av de som fått stå tillbaka, som hamnat långt bak i kön, de som inte fått vård i rätt tid.

Vi behöver bli fler. Men det finns inga genvägar. Det går inte att tro att fler utbildningsplatser är lösningen. För att kunna utbilda fler krävs inte bara fler lärare, något som skulle innebära att fler måste lämna den kliniska verksamheten och således dränera vården ännu mer. Det krävs också att det finns erfarna handledare ute på våra sjukhus, i hemsjukvården och på vård- och omsorgsboenden. Annars kan vi inte bedriva utbildning. Men de som är erfarna lämnar vården i en stid ström eftersom de lessnat. En svår ekvation.

Steg nummer ett måste vara att kunna behålla den erfarenhet som finns i vården och att återrekrytera de som lämnat vården pga usla arbetstider, orimlig arbetsbelastning och obefintlig löneutveckling.

NU är det verkligen på tiden att våra beslutsfattare blickar framåt och agerar förnuftigt. Vi kan inte längre lappa och laga när det läcker som ett såll. Gör om och gör rätt!

Det håller inte längre att säga att ”det inte finns pengar”. Det är dags att kavla upp ärmarna, gnugga geniknölarna och öppna stora skattkistan. För det kommer inte att vara gratis.

Vården har gått på högvarv under lång tid. Vi är stolta över de beundransvärda insatser som våra professioner gör. Men vi är också utröttade, less och frustrerade. Det behöver inte vara så här. Det finns lösningar. Vi måste lösa det här nu!

Om inte; hur ska vi då tackla nästa pandemi? Eller ens en vanlig blindtarmsoperation?

Åsa Mörner

Leg barnmorska och leg sjuksköterska

Riskerar vi ett A- och ett B-lag?

by

Framtidens behov av personal i vården har varit skyhögt sedan en lång tid tillbaka. Runt om i Sverige står arbetsgivare på kö för att snabbt kunna norpa åt sig de nyexaminerade eftertraktade legitimationsyrkena för att kunna fylla i de avgrundsdjupa hålor av kompetensbrist som finns sedan länge på landets vårdinrättningar. Kraven på de nyfärdiga är höga. Man ska kunna hantera avancerad teknisk utrustning, stor arbetsbelastning, svårt sjuka patienter och underbemannade verksamheter, trots slimmade inskolningsrutiner. Men hur väl kan dagens studenter leva upp till den kompetens som krävs av en legitimerad profession?

Sedan månader tillbaka så har våra lärosäten ställt om till distansundervisning. Det är såklart en självklarhet att vi inte ska riskera vare sig individens hälsa eller samhällets resurser. Undantagen handlar såklart om vissa kliniska examinationer samt den verksamhetsförlagda utbildningen på vårdavdelningar, mottagningar och hemsjukvård. .Men hur väl lever den här omställningen av kunskapsinhämtning upp till de krav som finns på ett legitimerat yrke? Hur påverkas patientsäkerheten av att salstentor helt plötsligt förvandlats till hemtentor som studenterna alltså gör hemma vid sin dator, kanske med all kurslitteratur uppslagen och Googles sökfält lättillgängligt?

Under utbildningarnas gång sållas studiesvaga studenter bort, liksom de som kanske inser att just det här yrket inte lämpar sig för dem. Vissa kurser i tex sjuksköterskeprogrammet fungerar ofta som en sorts ”sållning”, exempelvis anatomi och fysiologi samt läkemedelsberäkning. Hur gör man en examination, som i vanliga fall ska skrivas i en tentasal, till en hemtentamen när det handlar om matte och att förklara kroppens funktioner på ett pedagogiskt sätt som motsvarar den svårighetsgrad som tentorna gör i normala fall?

 I den bästa av världar så förekommer såklart inget fuskande. Självklart borde studenterna inse att man måste ha rätt kunskapsnivå för att inte skada människor i sin kommande profession. Men verkligheten är inte så rosenskimrande. Tyvärr syns det i antalet plagiat som lämnas in av studenter. Det syns också tydligt om man jämför hur många som brukar bli underkända i vissa tentor i normala fall jämfört med nu under pågående distansstudier. Helt plötsligt så har nästan alla klarat att få 100% rätt på läkemedelsräkningen när det i vanliga fall är en mycket stor andel som får ett U och tvingas skriva om examinationen.

Kommer det här att innebära att kompetensnivån hos de studenter som genomför sin utbildning under pågående pandemi inte kommer att ha samma kunskapsnivå och kompetens som man får i normala fall och att ett A- och ett B-lag bildas? Vad blir i sådana fall konsekvensen för patienterna?

Samtidigt som många regioner har nedräkning till den dag i början av sommaren då X antal nya yrkeslegitimationer dimper ner i brevlådorna hos ett gäng glada studenter, så kan man fundera över om de nya sjuksköterskorna, biomedicinska analytikerna, läkarna, barnmorskorna och röntgensjuksköterskorna har fått rätt förutsättningar för att uppnå tillräckligt hög kunskapsnivå. Kan vi verkligen garantera att distansstudier ger samma kompetens? Om inte, så måste utbildningarna pausas. Det handlar faktiskt om människors liv och hälsa.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och barnmorska

Men det är ingen fara för patientsäkerheten!

by

Inställda behandlingar, försenade undersökningar, långa operationsköer och alldeles för få anställda med rätt kompetens. Under hösten tycks merparten av rikets kommuner och landsting dessutom gå på sparlåga och säger sig ha tomt i skattkistan. På Karolinska varslas nu 600 läkare och undersköterskor, efter att samma sjukhus varslat 550 administrativa tjänster senast i maj. Men patientsäkerheten, den drabbas aldrig. Åtminstone inte om du frågar någon av de som varit med och fattat besluten om att dra åt svångremmen i vård och omsorg runt om i vårt avlånga land.

I augusti gick Region Örebro ut med att det ska sparas 100 miljoner. Precis som i övriga delar av landet med stora sparbeting så är det ”inget som kommer att drabba vården”. Man kan ju undra vad alla dessa miljoner har använts till egentligen om pengarna ändå inte används till vård? Det är i alla fall ingen fara för patientsäkerheten.

En annan fundering som känns logisk i det här sammanhanget är hur man tänker sig att lösa den brist på rätt kompetens i vården, den som faktiskt orsakar att människor redan idag inte får provsvar i tid, utlovad behandling utifrån medicinska behov eller möjlighet att komma i kontakt med rätt instans i vården för att få stöd och råd? (Men det är ingen fara för patientsäkerheten!)

Enligt prognoser behövs följande för att täcka befolkningens behov av vård år 2035:

  • 40 % fler på specialistsjuksköterskeutbildningar (samtliga inriktningar) per år under 2021–2035 jämfört med antalet nybörjare 2018.
  • 48 % fler på röntgensjuksköterskeutbildningen per år under 2021–2035 jämfört med antalet nybörjare 2018.
  • 29 % fler på biomedicinska analytikerutbildningen per år under 2021–2035 jämfört med antalet nybörjare 2018.
  • 20 % fler på barnmorskeutbildningen per år under 2021–2035 jämfört med antalet nybörjare 2018.
    (Ur Vårdfokus)

Jag kanske är korkad men är det inte lite fel väg att SPARA in när det redan idag pga en enorm brist på flera av vårdens oumbärliga professioner orsakat att människor lider av att inte få rätt vård i rätt tid? Självklart påverkas inte patientsäkerheten, det får vi ju inte glömma!

Jag bara undrar: Vad är det egentligen som krävs för att patientsäkerheten ska påverkas? Det verkar ju inte handla om att det ska finnas utbildad vårdpersonal på sjukhus, i hemsjukvården, på mottagningsenheter eller på kommunala boenden. Eftersom det byggs diverse nya sjukhusbyggnader runt om i Sverige så kommer inte patientsäkerheten att påverkas om det inte finns exempelvis några sjuksköterskor i de nya, tjusiga sjukhuskropparna.

Så, vad är det som krävs för att en beslutsfattare ska våga yppa att rådande läge i svensk sjukvård orsakar att säkerheten för vårdsökande är i farozonen? Jag ser med spänning fram emot svaret! Men i nuläget kan vi således luta oss tillbaka, sippa på en kopp te och zappa mellan kanalerna. För det är INGEN fara för patientsäkerheten!

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Specialiserad utan specialister

by

Vårdens utveckling går i en rasande takt. Den blir alltmer högspecialiserad, inte bara inom slutenvården, utan i alla verksamheter. Ett besök på röntgen, labb eller en vårdavdelning kan se ut och verka som en scen ur en science fictionfilm. I takt med utvecklingen krävs också mer kunskap av de som arbetar i vården. Kompetensen är inte tillräcklig efter 3 års grundutbildning, även om utbildningen ger en bred bas att stå på. Och trots att vården blivit så pass komplicerad, med krav på högspecialiserad kompetens för att bedriva den, så gapar tomma platser på specialistutbildningarna på landets lärosäten. Men kan man verkligen bedriva högspecialiserad vård utan specialister?

17 blivande distriktssköterskor slog sig ner för att lyssna på dagens föreläsning under distriktsköterskeprogrammets första vecka. En intensiv första vecka på den knappt 1,5 åriga specialistutbildningen lider mot sitt slut. Behovet av distriktssköterskor är stort och kommer att öka i takt med en åldrande befolkning. Dessutom är trycket på primärvården stort. Människor söker sig i allt högre grad till vårdcentralerna för att få stöd och råd. Distriktssköterskeprogrammet har 30 platser. Varför är inte programmet fullt?

Distriktssköterska har tidigare setts som en attraktiv specialistutbildning. Det finns två stora anledningar till varför det inte längre går att fylla utbildningsplatserna:

1. Det ger för lite i lönekuvertet. Varför utbilda sig om man inte får någon större löneutveckling, vare sig efter att ha skaffat sig utbildningen eller efter att ha arbetat länge och utvecklats inom professionen?
2. Arbetsgivare och beslutsfattare inser inte vikten av den specialistkunskap som en distriktssköterska har. I takt med att allt färre examinerats så har också arbetsgivare fått allt svårare att rekrytera. Deras lösning har då varit att anställa grundutbildade sjuksköterskor som saknar kompetens för att arbeta på exempelvis en vårdcentral. Varför skulle någon vilja utbilda sig då? En nedåtgående spiral.

För ett antal år sedan var det inte många studenter som satt i lektionssalarna när introduktionen till anestesisjuksköteskeprogrammet drog igång. Utav 20 platser kanske det endast var 8 studenter som var redo för att utbilda sig till anestesisjuksköterskor. Idag ser det annorlunda ut. Platserna är fyllda till bredden, trots att det fortfarande är för lite i lönekuvertet. Hur har man lyckats vända trenden på den specialistutbildningen?

Svaret heter betald utbildning inom anställningen, eller akademisk specialisttänstgöring, utan krav på ”bindningstid” till någon specifik arbetsplats efter examen, samt samma möjligheter att delta i lönerevisioner som övriga anställda. För ett par år sedan tecknades ett avtal mellan regionen och Vårdförbundets lokalavdelning om att förändra möjligheten att specialistutbilda sig. Uppenbarligen så är det ett lyckat koncept.

När det gäller vissa utbildningar.

Varför är det inte fler som söker exempelvis distriktssköterskeprogrammet då? De kan ju också få betald utbildning?
Den tragiska förklaringen handlar om att arbetsgivare och beslutsfattare inte inser vikten av den kompetens en distriktssköterska har och låter därför inte tillräckligt många få ta del av utbildningstjänsterna.

Inom anestesin söker man efter anestesisjuksköterskor. Något annat är otänkbart. Varför är det inte det när det handlar om en tjänst för en distriktssköterska?
Om du ska opereras och genomgå en bypassoperation så skulle du väl inte nöja dig med en allmänläkare som operatör? Varför nöjer vi oss inom andra områden i vården?

En annan fråga man kan ställa sig är varför vi som profession söker tjänster som vi egentligen inte har tillräckligt med kompetens för att klara av. 

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska , leg barnmorska

 

(Många regioner och kommuner har inte tecknat avtal gällande utbilningstjänster. Är du politiker och vill veta mer om hur det funkar med ett sådant avtal så tveka inte att höra av dig, så kan du få mer information)

Tre år räcker inte!

by

Det piper och blinkar överallt från all högteknologisk vårdutrustning. Larmsignalen tjuter ute i korridoren och patientens anhöriga står samlade utanför patientrummet i väntan på information om hur deras nära och kära mår. Telefonsignalen ringer ilsket och pockar på uppmärksamhet om ytterligare stundande överbeläggningar. Drän, syrgas, katetrar av alla de slag och flera pågående dropp i form av vätska, medicin och blod puttrar på i jämn takt in i patientens kropp. Patienten jämrar sig av smärta och börjar dra i en av alla slangar som ligger placerade runt om honom. I det här läget känns det som om minst fyra extra armar och en extra hjärna skulle behövas för att balansera upp den kunskap och kompetens som krävs av den ansvariga sjuksköterskan. Tempot och utvecklingen i vården går i en rasande fart. Ändå tar det, fortfarande, bara 3 år att bli sjuksköterska?

Det är något som inte stämmer.

Efter tre års grundläggande utbildning vinglar de nyexaminerade sjuksköterskorna ut på mer eller mindre ostadiga ben. Precis som de gjorde 1959, då utbildningen till sjuksköterska också var tre år.

Längden på utbildningen har varierat något genom tiderna. Ursprungligen krävdes ingen utbildning alls för att bli sjuksköterska, eller ”vaktdam” som det kallades. Då handlade yrket mest om att sitta bredvid den sjuke och erbjuda tröst, och inte så mycket om vård. Men i takt med den medicinska utvecklingen så startades en ordentlig utbildning upp, efter Florence Nightingales kloka initiativ, och sjuksköterskestudenterna fick då lära sig mer än att bara hålla handen och torka svett ur pannan. Det var längesen utbildningen till sjuksköterska blev treårig.
Under vissa perioder har den faktiskt förkortats. På 60-talet var det, precis som idag, stor brist på sjuksköterskor. ”Lösingen” var då att förkorta utbildningen till fem terminer. Precis som att orsaken till att det var brist skulle berott på att utbildningen var sex terminer lång…

En period var utbildningen så pass kort som två år. Då krävdes i och för sig också en undersköterskeutbildning i botten. Men man kan fundera över varför utbildningen blev kortare i takt med att vården faktiskt blev mer avancerad.

Sedan 1993 är grundutbildningen till sjuksköterska tre år. Det är snart 30 år sedan. Tror ni att kraven på kompetensnivå för en sjuksköterska är samma som för 30 år sedan? Ser vården likadan ut?
Självklart är svaret nej.

Kraven för att bli lärare har förändrats. Utbildningarna är längre. För att bli förskollärare krävs 3,5 år och för att bli grundskollärare läser man i 4 år. Om du vill bli gymnasielärare så väntar 5-5,5 år universitetsstudier. Helt rimligt med tanke på att skolan förändras och kraven på lärarnas kompetens ökar.

Men för att bli grundutbildad sjuksköterska räcker det alltså fortfarande att studera i 3 år. Precis som det gjorde 1959.

Många sjuksköterskor lämnar sitt yrke efter endast en kort tid som anställd inom vården. Det har med villkor att göra, där lön och löneutveckling är en stor faktor, förmodligen den största. Men en annan anledning till att många lämnar sin profession eller blir långtidssjukskrivna kan vara att utbildningen inte rustar våra sjuksköterskor för att möta den verklighet som finns i dagens vård. I takt med att vården blir alltmer komplex, så måste också utbildningen bli det. Och då räcker det inte med 3 år.

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska
Leg barnmorska
Universitetslärare