Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Vem ska ta hand om våra gamla och sjuka?

av

Om knappt 10 år beräknas vi vara 11 miljoner i Sverige. Den största procentuella ökningen står människor i åldrarna 80 år eller äldre för. Åldersgruppen 80+ förväntas vara 50 % fler än vad de är idag (källa: SCB). Anledningen är att det var stora barnkullar på 1940-talet, men även att livslängden ökar. Det är såklart något positivt att vi har en ökad livslängd. Men det medför också utmaningar. För när vi lever längre så krävs också att det finns resurser för att bemanna vård och omsorg. Och vi behöver allt mer vård och omsorg, ju äldre vi blir. Vem är det som ska arbeta med alla våra gamla och sjuka om 10 år, när vi inte kan fylla behovet av kvalificerad arbetskraft till vård och omsorg ens idag?

Kvalificerad arbetskraft. Smaka på ordet kvalificerad. Vad innebär det att vara ”kvalificerad” när man ska arbeta med gamla och sjuka? Alldeles nyligen fick jag personligen erfara vad bristen på just kvalificerad vårdpersonal innebär.

Min 95-åriga farmor, som hankat sig fram på egen hand i snart ett sekel, blev invaderad av influensavirus. I feberyran slår min farmor i golvet och blir liggandes där i X antal timmar. Som tur är så är hon inte helt ensam i världen, något som dessvärre inte är helt ovanligt, och hon transporteras till sjukhus för några dygns vätskeersättning och allmän omvårdnad. På darriga ben skickas hon hem, denna gång med ett larm till hemtjänsten om handleden.

Det dröjer inte länge innan hon tuppar av igen. Den här gången har hon dock ett larm att trycka på och efter en stund dyker hemtjänstpersonalen upp. Farmor klagar över nackvärk och kan inte komma upp från golvet eller röra på benen ordentligt. I pannan har några ilskna sår slagits upp. Blodet sipprar ner i hennes ansikte.

Kvalificerad vårdpersonal tillkallar i det här skedet på en ambulans, eller åtminstone på en sjuksköterska som kan göra en medicinsk bedömning av min gamla farmor. Dessvärre ter sig detta inte vara någon kvalificerad personal. För trots intensiva nacksmärtor och oförmåga att röra underkroppen ordentligt, så baxar personalen upp min farmor i sängen, slänger på några plåster i pannan (att det sitter ett antal hårtestar under plåstret har tydligen ingen betydelse) och åker därifrån.

När min pappa åker hem till min farmor konstaterar han omedelbart att han behöver ringa en ambulans (han har för övrigt aldrig arbetat inom vården, eller ens med människor).

Min farmor hade en fraktur på C2; en halsryggskada. Enligt ortopeden var det bara tur att hon inte blev förlamad. “Varsam hantering, tidig diagnos och tidig etablering av stabilitet i halsryggen med syfte att skydda och bevara ryggmärgsfunktioner är nyckelfaktorer för ett framgångsrikt och långsiktigt resultat”  (Internetmedicin). Den kvalificerade personalen på sjukhuset vårdade min farmor enligt konstens alla regler. Hade hon själv fått bestämma så hade hon flyttat in på ortopedavdelningen. De var helt enkelt underbara (citat av min farmor).

Vi behöver inte förflytta oss 10 år framåt i tiden för att konstatera att det är en stor ”utmaning” (läs ”kris”) när det gäller att bemanna vård och omsorg. Och det handlar inte bara om att bemanna. Vem är det som ska arbeta i vård och omsorg? Är det vem som helst? Hur mycket utbildning tror du krävs för att kunna ge adekvat vård till en människa?

Läser en av de jobbannonser till vården som ligger ute på nätet i skrivande stund:

Huvudsakliga arbetsuppgifter
– ge personlig omvårdnad och service till de boende utifrån individuella behov
– hälso-och sjukvårdsinsatser efter delegering

Vilka krav tror ni det är på utbildningsnivå?

Kompetenskrav:
– gymnasiekompetens
– erfarenhet av verksamhetsdokumentation
– datorvana

Människan är en unik, komplex individ. De människor som dessutom är i behov av vård och omsorg, antingen pga åldrande kropp eller sinne, eller de som är sjuka (eller både och) behöver persononcentrerade vård-och omsorgsinsatser. Borde vi inte kräva någon form av utbildning kopplat till människokroppen, till åldrande och till omvårdnad innan vi låter någon “ge personlig omvårdnad utifrån individuella behov”?

Vad händer när de som ska ta hand om vår gamla farmor, mamma eller bror inte har vare sig intresse eller kompetens att ta hand om människor?

Det krävs ett enormt arbete och omfattande åtgärder på samhällsnivå, för att ens försöka få bukt med krisen i vården, en kris som kommer att bli allt värre. Men det är inte bara en bemanningsfråga. Det är också en fråga om rätt kompetens.

Vem ska ta hand om våra gamla och sjuka? Vem ska ta hand om dig och mig?

Jag och min Farmor

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och leg barnmorska

 

Skräckblandad förtjusning inför examen

av

Med lite mindre än ett år kvar tills man kommer att gå ut genom dörrarna på Örebro universitet för sista gången och då som legitimerad sjuksköterska har en hel del saker passerat. Tentor, examinationer, VFU. En känslomässig berg och dalbana över studier samt den framtida yrkesrollen.

Fortfarande är tanken över legitimationen både skrämmande men välkomnande.

Dock kommer jag hela tiden tillbaka till tanken över att hur sjuksköterskeyrket kommer innebära att lära sig saker genom hela arbetslivet, att det kommer vara ok att inte veta allting, att det kommer vara ok att ställa alla dom där frågorna som kommer uppstå. Både under tiden som student och som legitimerad sjuksköterska. Och det är faktiskt en tanke som känns väldigt bra. Att veta att det är ok att inte ha svaren på allting och att hela det kommande yrkeslivet kommer leda till nya lärdomar.

Och fram till dess. En dag i taget, en uppgift i taget och ha en bra VF studentdag.

Björn Johansson
Sjuksköterskestudent vid Örebro Universitet.

Hemsjukvård i förändring, en stor utmaning för kommunerna

av

Det behövs nu snabba beslut att ge betald specialistutbildning för att säkerställa den vård som krävs.

Folkhälsan i Sverige utvecklas positivt och medellivslängden ökar fortsatt.

Antalet vårdplatser på särskilda boenden och i slutenvården har alltjämt minskat under de senaste decennierna, samtidigt har vårdtiderna i slutenvården blivit kortare.
Detta har inneburit att hemsjukvården utökats och blivit allt mer avancerad, en trend som ser ut att fortsätta.
Hemsjukvården står inför utmaningen att möta mer varierande och komplicerade tillstånd i hemmet samtidigt som de ekonomiska förutsättningarna är begränsade och resurserna minskar.

Patienter i hemsjukvården idag har ett mycket stort vårdbehov som i sig kräver specialistkunskap. Specialistsjuksköterskor, exempelvis distriktssköterskor, kommer att vara en av arbetsmarknadens mest efterfrågade yrkesgrupper under de kommande åren.

Vården i hemmet ska skapa trygghet, ge tillgänglighet, kompetens och samordning i en god miljö.
Den avancerade sjukvård som utförs i hemmet kräver kunskap och hög kompetens för att vara säker och trygg.

I hemsjukvårdandens organisation som den ser ut idag har sjuksköterskan inte omedelbar tillgång till stöd från kollegor och andra kompetenser, vilket innebär att sjuksköterskans kompetens, beslutskapacitet och självständighet måste vara hög.
Kompetensutveckling och utbildning är faktorer som kan göra arbetet inom äldreomsorgen mer attraktivt och underlätta rekryteringen av nya sjuksköterskor.

Att specialistsjuksköterskan får en central roll i utformningen av framtidens hemsjukvård är av vikt, då de med sin kunskap och medverkan kan bidra i utformningen av lämpliga arbetsformer som skapar trygghet och en fungerande vårdprocess för vårdtagaren och dess närstående.

Vid pennan Eva Harrysson
Leg. Distriktssköterska/Huvudskyddsombud Örebro Kommun
Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro

Grattis på Röntgensjuksköterskans dag. Tillbakablick

av

Eva Liljeholm Andersson, Klinisk Adjunkt och leg. Röntgensjuksköterska.

Intervjuas om röntgen USÖ:s utveckling.

Eva utbildade sig 1977 till röntgenassistent och i början av 80-talet bytte yrket namn till Röntgensjuksköterska. Då ingick utbildningen i hälso- och sjukvårdslinjen som bestod av 6 inriktningar.
Utbildningen ledde fram till examen som sjuksköterska inom diagnostisk radiologi. Först någon gång under 90-talet fick Röntgensjuksköterskorna egen legitimation och yrkesexamen.

Att Eva blev Röntgensjuksköterska berodde på att när hon var ung spelade hon handboll och fick en skada i sin hand. På så sätt kom hon i kontakt med röntgen och tyckte det verkade

Första CT på USÖ

spännande.

När hon började jobba 1979 såg röntgenavdelningen helt annorlunda ut mot vad den gör idag. Efter varje bildtagning framkallades kassetterna i så kallade mörkerrum. I mörkerrummet öppnades kassetten upp och fördes in i en framkallningsapparat och ut kom sedan bilder som hängdes upp i ett ljusskåp där röntgenläkaren satt.

 

Den första Skall-datortomografin kom 1977 till Örebro, och undersökningen kunde ta upp emot 40 min. Idag tar en datortomografi av skallen endast 30 sekunder!

Endast hjärnan gick att undersöka. Varje snitt (bild) som röntgades skrevs ut på filmer och då visades alla bilder upp som småbilder på en film. Filmen sattes sedan upp på ett ljusskåp som röntgenläkaren granskade.

År 1996 blev röntgenavdelningen i Örebro den första helt digitala avdelningen i Världen. Detta innebar att framkallningsprocessen som beskrivs ovan inte längre behövdes och att ”framkalla” bilder gick betydligt snabbare.

Senaste DT

Den största skillnaden mellan 70-talet och idag menar Eva är att mörkerrummen inte finns kvar, det luktar inte framkallningsvätska och filmprocessen är borta. I dag är arbetet tungt på ett annat sätt. Förr var det tungt att släpa på kassetter och idag är det höga tempot och den avancerade tekniken utmaningen.

 

I framtiden tror Eva att röntgenavdelningen kommer utföra mer funktionsundersökningar på cellnivå och att allt kommer bli ännu mera avancerat. Det är svårt att föreställa sig vad vi kommer att kunna göra i framtiden.

 

 

 

Vårdförbundet vill passa på att hylla alla Röntgensjuksköterskor på er dag den 8 november 2018.

 

Skriven av
Angelina Stridh
Leg. Röntgensjuksköterska

Att investera i vården genom att spola ner skattemedel i toaletten

av

För tre år sen ”investerade” regeringen i 600 nya utbildningsplatser på landets specialistutbildningar för sjuksköterskor. Hur man tänkte när ”investeringen” genomfördes är oklart, eftersom det inte ens gick att fylla de platser som fanns innan utökningen. Det verkar som våra politiker väljer att inte förstå. Orsaken till att det fattas specialistsjuksköterskor handlar ju faktiskt inte om att det finns för få platser på våra lärosäten. Det handlar om att det inte lönar sig med utbildning och att villkoren för yrkena är oattraktiva.

Alltså har svenska skattemedel, återigen, satsats på fel häst. Troligtvis har, efter år av larm om kris i vården, budskapet om att svensk sjukvård behöver akut omvårdnad, sjunkit in hos våra beslutsfattare. Även om dess omfattning troligtvis inte begrips. Men VAD som är den absolut främsta anledningen till vårdkrisen tycks alla i Riksdagshuset blunda för. Hur vore det om skattemedlen kunde satsas på rätt häst nästa gång?

Inte nog med att det faktiskt gapar tomma stolar på utbildningarna. Det finns inte heller kvalificerade handledare för att de som faktiskt studerar ska få en gedigen utbildning som motsvarar de krav på kompetens som yrket ställer. Och jag är ledsen att säga det, men det finns ingen snabb väg för att vaska fram erfarna handledare.

För att bedriva utbildningar så krävs dessutom lärare på universiteten och högskolorna. Lärarkåren på ett universitet består av disputerade sjuksköterskor och barnmorskor, professorer och adjunkter. Som lägst krävs en filosofie magister för att få undervisa våra blivande sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor. Men krisen har sedan länge även nått våra lärosäten och häromveckan tvingades Mittuniversitetet att ställa in ett flertal utbildningar, bla sjuksköterskeprogrammet. Tror ni att sjuksköterskor med behörighet att undervisa på universitet växer på träd?

Nästa gång regeringen ska försöka mota bort vårdkrisen så vore det lämpligt om skattepengarna lades där de verkligen kan göra skillnaden. Nämligen på våra villkor. Annars, kära politiker, så blir era investeringar med våra skattepengar, som att de spolas ner i en toalett.

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, Leg barnmorska
Medicine master och universitetsadjunkt

En dag på operation

av

Tisdagen den 5 juni anlände jag till USÖ kl. 07:30. Jag skulle få gå med en dag som operationssjuksköterska på opererande ortopedin. Ärligt talat visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Förra gången jag gick ”en dag i dina skor” var på förlossningen. Där hade jag ju åtminstone varit som förlösande patient ett par gånger och därmed en viss föraning om vad jag kunde förvänta mig.

 Operation var något annat. Hur kommer jag att reagera när jag väl står i operationssalen? Skulle kräkmagen eller yrseln slå till av att se blodiga sår? Plötsligt kände jag mig lite nervös.

Nåväl, jag blev väl mottagen av operationssjuksköterskan Ingrid. Jag fick klä mig korrekt, ta av diverse smycken och stänga av telefonen. Bara det är en konstig situation för mig eftersom mobilen till vardags är ett av mina viktigaste arbetsredskap. Jag fick se mig omkring lite på avdelningen och sedan var det dags att inträda i operationssalen.

 Jag fick vara med på två operationer. Den första insikten som slog mig var att mycket mer tid gick åt till förberedelser än jag kunnat föreställa mig. Både patienten, alla instrument och annat material som skulle användas förbereddes in i minsta detalj. Kravet på hygien och sterilitet är enormt, både när det gällde patienten själv och omgivningen. Till en början vågade jag knappt röra mig runt i rummet av rädsla för att stöta till något som draperats med gröna dukar. Man vill ju inte gärna orsaka att personalen får börja om.  

Dags för operationsstart. Konstigt nog vande jag mig ganska snabbt vid det stora såret som skulle omhändertas. Den patienten var från ett annat län än Örebro och hade kommit efter en allvarlig olycka som krävde snabb men avancerad sjukvård. Det är verkligen bra att vi samarbetar över länsgränserna så att patienter, även de som bor utanför Örebro län, snabbt kan få högkvalitativ vård.

Den andra operationen tog längre tid än den första och var av en annan karaktär. Ytterligare en insikt, att variationen mellan patienternas åkommor på ortopeden på USÖ är så stor. Det ger förståelse för vilken enorm yrkesskicklighet och flexibilitet som krävs av personalen för att kunna möta varje enskild patients behov.

Vi fick också möjlighet att prata en del under dagen om hur det är att arbeta som operationssjuksköterska. Vi pratade om vikten av att ha arbetstider som möjliggör återhämtning. Man berättade att personalen här har väldigt mycket övertid och att de skulle behöva fler kollegor, men svårigheten att rekrytera står i vägen. Det skulle behövas för att få in mer luft i systemet som gör att medarbetarna kan gå hem efter arbetsdagen utan att behöva känna stress över om det kommer att finnas tillräckligt med personal dagen efter.
Vi pratade om lönespridning. Det är bra att ingångslönerna har gått upp, men samtidigt har det fått konsekvenser för lönespridningen. Kompetens och erfarenhet betalar sig sämre. Mest pratade vi om att det måste löna sig bättre att utbilda sig – en förklaring till varför det är så svårt att rekrytera.

Operationssjuksköterskor är specialistutbildade sjuksköterskor. De har många års universitetsstudier och därtill flera års erfarenhet. Kraven på kunskap om såväl teknisk utrustning som verktyg är enorma, precis som ansvaret för patienten. De är experterna på, och har ansvaret för, hygien och sterilitet. De bistår under hela operationen för att den ska flyta på och kunna genomföras på ett så smidigt sätt som möjligt. Efter operationen är det operationssjuksköterskan som säkerställer att alla instrument, kompresser och annat material stämmer när operationen är slutförd.

 Efter den andra operationen var det dags för mig att åka och hämta barnen på förskolan. Känslan som infann sig direkt efter att jag lämnat sjukhuset var att det här är medarbetare som verkligen älskar sitt jobb. Att det finns en enorm yrkesstolthet. Flera gånger sa de: jag har världens bästa jobb. Men även den som älskar sitt jobb kan till slut vilja byta arbetsplats om de inte får rätt förutsättningar eller en lön som motsvarar insatsen. Det är sannerligen dags att uppvärdera specialistsjuksköterskorna!

 Till sist vill jag bara säga: Tack för det jobb ni gör. Tack för att ni kämpar på även när det är som allra tuffast. Tack för att ni visar oss politiker hur en dag i era skor kan se ut.

Kajsa Rosén (L)
Politisk sekreterare
Region Örebro län

 

Hur svårt kan det vara?

av

Hur ska krisen i vården lösas? Ja, våra politiker debatterar vitt och brett om ämnet men är det någon som har en lösning egentligen? En universallösning tycks vara ”att utbilda fler”. Jag bara undrar: vem är det som ska utbilda dessa mängder av studenter?

Våra politiker tycks ovetande om hur utbildningarna till exempelvis sjuksköterska och barnmorska ser ut. Vem är det egentligen som ska undervisa och vad krävs rent akademiskt? Det verkar som de tror att vem som helst kan undervisa på våra universitet och högskolor, eller att adjunkter, lektorer och professorer växer på träd.

Ledsen att göra er besvikna. Vi växer inte på träd. Faktum är att det är enorm brist på ovanstående kategorier. Och egentligen är det ju inte särskilt konstigt eftersom det faktiskt krävs att man ska vara just sjuksköterska respektive barnmorska med högre akademisk utbildning för att kunna arbeta på sjuksköterske- och barnmorskeprogrammen.

Och det är ju brist på dessa professioner, inte sant?

En stor del av utbildningen bedrivs dessutom inom verksamheterna på våra sjukhus och i våra kommuner och där måste det finnas handledare och kliniska adjunkter.

Ekvationen går alltså inte ihop.

Men det finns en modell som funkar. Och den stavas attraktiva villkor.

Steg 1 för att lösa krisen i vården handlar inte om att köpa in ny avancerad röntgenapparatur, bygga ut avdelningar eller öppna fler utbildningsplatser. Utan steg 1 kommer det ändå inte att fungera, för vem ska sköta tekniken på röntgen och vem ska arbeta på den utbyggda avdelningen eller undervisa på sjuksköterskeprogrammen?
Nej, det kommer inte att gå snabbt heller. Och ju längre tid det tar innan ni förstår detta, desto längre tid kommer det ta innan våra medborgare får trygg och säker vård.

Åsa Mörner
Leg. sjuksköteska, leg. barnmorska och medicine master

”Varför heter ni röntgensjuksköterska? Ni är ju inga riktiga sjuksköterskor!”

av

Varför vi heter just röntgensjuksköterska finns det inget direkt svar på. Flera som jobbar som röntgensjuksköterska skulle istället vilja att vi heter radiograf. Vilket namn som är rätt för oss finns det delade meningar om. Men att säga att vi inte är några riktiga sjuksköterskor tycker jag är onödigt!

Röntgensjuksköterskan tog tidigare kandidatexamen i omvårdnad vilket kan vara svaret på frågan varför vi heter just röntgensjuksköterska. Idag ser utbildningen annorlunda ut med radiografi som huvudämne och kandidatexamen i medicin. Vår utbildning är specialiserad från början vilket innebär att vi inte går sjuksköterskeprogrammet först och sedan en vidareutbildning, något som många tror.

Det svåra i frågan angående vår yrkestitel är att en röntgensjuksköterska i Sverige skiljer sig en del från övriga världen. I övriga världen jobbar de flesta radiografer mestadels med apparaten/modaliteten och är mer tekniskt inriktade.

I Sverige har röntgensjuksköterskan kunskap om omvårdnad samt kan sätta infart och ge läkemedel (huvudsakligen kontrastmedel). Vi assisterar bland annat vid nefropyelostomi-inläggningar, PTC (perkutan transhepatisk cholangiografi) samt biopsier av tumörer.

 

För att nämna några av en röntgensjuksköterskas kompetenser:

  • Teknisk radiografisk procedurkunskap
  • Omvårdnad
  • Strålskydd och bildoptimering
  • Primär bildgranskning
  • Radiografisk intervention
  • Materialkännedom
  • Handledning
  • Etik och ledarskap

En sjuksköterska kan jobba inom många olika områden och därmed kan arbetsdagen variera. Arbetsdagen och kunskapsområdena för en sjuksköterska inom primärvården, hemsjukvården och slutenvården varierar. Därför är definitionen av en sjuksköterska varierande, beroende på var man jobbar. Alla sjuksköterskor besitter en hög kompetens när det gäller omvårdnad. För mig är det ointressant att ifrågasätta varandras kunskap utan det viktiga är att istället ta tillvara varandras kunskap och samarbeta. Professionerna i Vårdförbundet är alla viktiga! Det är vi som är vården!

Om vi tar tillvara varandras kunskap istället för att ifrågasätta eller ser ner på varandra tror jag att vi kan bidra med en bättre framtid för alla som jobbar inom vården oavsett profession!

 

Angelina Stridh

Leg. Röntgensjuksköterska

Styrelseledamot avdelning Örebro

Löneloopen, vad är det?

av

En jätteviktig del i löneprocessen!
Varje år på hösten så ombeds lönesättande chefer att titta över sin grupp och tillsammans med verksamhetschefen prioritera, vad/ vilken grupp/hur mycket pengar de anser som behövs till nästkommande års lönerevision.
Det är då Du kan påverka som mest sk snedsitsar ska inte justeras i lönerevisionen utan tas med i löneloopen. Annars riskeras löneöversynen bli en strukturöversyn och inte en löneöversyn. Det ska gå på vad som hänt under året som varit och inte att det finns en anställd som ligger fel i lön och ska justeras upp. Vi vet alla att tyvärr är detta realiteten vi lever i ändå. Det kommer oftast inte mer pengar fast vi ”loopat” för det, men fortsätt och försök.

Som chef är det ett svårt jobb att sätta lön, man värderar sin personal. Tyvärr är det oftast inte så mycket pengar vi talar om, så det känns som det är mycket tid som läggs på relativt små summor.
Vet Du kriterierna som Ni utgår från på din arbetsplats när lönen sätts?
Har ni tydliga mål för verksamheten och avdelningen?
Har du några personliga mål som du och din chef satt tillsammans på medarbetarsamtalet?
Om du vet det så är det lättare att ”claima” sin del i löneöversynen. Uppfyller du mål och uppdrag som arbetsgivaren sagt? Gör du något extra? Vad är Du värd?

Helena Nyrén
Förtroendevald/Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro
Chefsstöd

 

Min syn på lön

av

När jag tog examen från sjuksköterskeutbildningen i maj 2005 fick jag jobb på akutmottagningen på USÖ. Alla fick samma ingångslön och det var inte tal om någon individuell eller differentierad lönesättning.

17 100 kronor. Varsågod. Ingen diskussion.

Jag ville verkligen ha det där jobbat på akuten så jag tog ingen diskussion. Jag tackade och tog emot.

Var ganska nöjd faktiskt.

Jämfört med CSN-pengarna under studieåren var det ju rena guldgruvan att få en månadslön.

Dessutom fick jag ju löneförhöjning varje år.

Wow liksom!

2010 var jag uppe i hissnande 22 800 kronor och tyckte mig ha så mycket pengar att jag redan skaffat en bil, stod i begrepp att köpa hus och började tänka tankar om barn tillsammans med min partner.

Samma år blev jag fackligt förtroendevald på min arbetsplats och började fundera kring det där med löneutveckling kopplat till ansvarsområden, medarbetarsamtal och arbetsbeskrivning (obefintlig).

2014 blev jag invald i avdelning Örebros styrelse och insåg att min lön, som då hade kommit upp i 26 050 kronor var mer eller mindre ett skämt med tanke på det ansvar och de utmaningar som min legitimation kräver av samhället, arbetsgivaren och mig själv.

För första gången satte jag upp ett tydligt löneanspråk till min chef vid medarbetarsamtalet.

30 000 kronor ville jag ha.

Det fick jag inte.

2015 var jag uppe i 28 825 kronor och gick från att arbeta heltid kliniskt till ett fackligt uppdrag på heltid.

2016 fick jag 29 725 och uttryckte ett visst missnöje till min chef över att jag inte kom över 30-sträcket.

En vän till mig har vid något tillfälle beskrivit att ”om en tjänar lika mycket som en är gammal ska en vara nöjd”. Jag var 34 och tjänade nästan fem tusen mindre än min ålder. Min vän var nästan 40 år och tjänade drygt 45 000 kronor. Behöver jag berätta att min vän är en man som dessutom är ingenjör?

Knappast någon högoddsare på den.

2017 kom jag så, äntligen, över 30 000 kronors-sträcket.

Jag ringde min pappa och berättade. Han arbetar inom skolans värld och svarade att han också har kommit över 30 000 kronor i lön. Han passerade den gränsen något år innan mig. Han var såklart glad för min skull, men samtidigt…

Offentlig sektor. Kvinnodominerad sektor. Låg lön.

Privat sektor. Mansdominerad sektor. Hög lön.

Men är inte min nuvarande lön på 30 675 kronor bra?

Den genomsnittliga lönen i offentlig sektor 2016 var 31 500.

I privat sektor 33 400.

I den jämförelsen ligger jag lägre än genomsnittet både i offentlig och privat sektor.

Min genomsnittliga löneökning har legat på 1131 kronor varje år.

Det ger ungefär 3,7 % i ökning varje år.

Utifrån det perspektivet kanske det ändå varit hygglig utveckling och helt i linje med den offentliga statistiken.

Men samtidigt.

En högskoleingenjörs utbildning är tre år och ger i snitt lite drygt 40 000 kronor i månadslön.

En sjuksköterskas utbildning är tre år och ger i snitt knappt 32 000 kronor i månadslön.

Ur det perspektivet… så finns det fortsatt enormt mycket att jobba på innan vi ens kommer i närheten av jämställda löner.

Och jag är långt ifrån nöjd med min lön.

I år satte jag upp ett nytt mål i medarbetarsamtalet med min chef.

40 000 kronor.

Marcus Folkö Müntzing
Leg. Sjuksköterska