Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Vi orkar inte med fler tomma löften eller missriktade satsningar

by

Det är såklart bra att det görs satsningar och att budgeten höjs för vård och omsorg. Men har vi inte hört den sagan tidigare? I åratal så har vi fått höra om ”budget hit och budget dit” som kommer att ”lösa kaoset i vården”.

Ja. Vi behöver fler vårdplatser.

Ja. Vi behöver en bättre arbetsmiljö

Ja. Vi behöver fler sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor i vården.

Men att det ska vara så svårt att förstå hur vi får det är faktiskt obegripligt. Hur många gånger ska vi behöva förklara det?

Ge oss rätt villkor så har vi kommit mer än halvvägs!

En populär lösning för att lösa vårdkrisen, som ju härjat fritt som en oändlig pandemi i decennier, är att ”utbilda fler”. Men då har man ju inte lyssnat alls! Hur ska vi göra för att ni ska förstå?

Otillräckligt attraktiva villkor i form av lön, löneutveckling och utvecklings-och karriärmöjligheter leder till:

Att vårdpersonal säger upp sig och antingen byter arbetsgivare eller yrke vilket leder till:

Att det blir för få i personalstyrkan kvar i tjänst samt att vården dräneras på erfarenhet och kunskap vilket leder till:

Att det finns färre anställda på plats som ska täcka verksamhetens behov, behov som ökar allt mer i takt med vårdens snabba utveckling, vilket leder till:

Att de som finns kvar i vården går ner i arbetstid för att orka med sitt arbete fysiskt och psykisk vilket leder till:

Att det blir ännu färre i tjänst eftersom så pass många arbetar deltid, vilket leder till:

Att ännu fler säger upp sig vilket leder till:

Att det inte går att hålla tillräckligt många vårdplatser öppna eftersom det inte finns tillräckligt mycket kvalificerad bemanning i tjänst, vilket leder till:

Att det inte går att ta emot alla studenter som behöver komma ut i verksamhetsförlagd utbildning eftersom det inte finns tillräckligt många erfarna handledare i tjänst eftersom de har slutat arbeta i vården, vilket leder till:

Att utbildningen för exempelvis sjuksköterskor inte kan bedrivas på ett bra sätt eftersom studenter behöver möjlighet till en erfaren handledare (med handledarutbildning och en gedigen yrkeserfarenhet och god kännedom om den specifika enheten som studenten ska vara på) samt möjlighet till reflektion och pedagogiskt utbyte tillsammans med sin handledare (som inte hinner med det pga alltför pressad arbetsmiljö), vilket leder till:

Att studenterna inte blir tillräckligt rustade för att möta de orimliga utmaningarna som väntar dem i vården när de examineras, vilket leder till:

Att många lämnar yrket efter endast en kort tid i vården då de inser att det inte är hållbart att arbeta under sådana villkor ända till pension, vilket leder till…

Att vi hamnar tillbaka på ruta 1, dvs:

Otillräckligt attraktiva villkor i form av lön, löneutveckling och utvecklings-och karriärmöjligheter leder till:

VÅRDKRIS!

Det börjar bli tröttsamt att höra samma visa igen. Det går inte att lösa krisen i vården utan att öronmärka rejäla satsningar på att förbättra villkoren för de som under en evighetslång tid undervärderats och samtidigt burit bördan av en gravt underfinansierad vård på sina axlar. Och vilka är det egentligen som skulle utbilda fler? Mig veterligen så är det sjuksköterskor som utbildar sjuksköterskor, sjuksköterskor som dessutom ska ha en högre akademisk nivå i form magister eller masterexamen eller ännu högre utbildning i form av lektorer och professorer. Var ska de extra resurserna för att kunna utbilda fler komma från?

Vi orkar inte med fler tomma löften eller missriktade satsningar. Snälla, lyssna på vad vi säger! Det är allvar nu!

Åsa Mörner, leg sjuksköterska och leg barnmorska

Wow, 20 år!

by

17 januari 2002 klev jag och min klass ut från Olaus Petri kyrkan i Örebro med ett examensbevis i handen! Vi var nu äntligen sjuksköterskor!

3 år på Örebro universitet gick fort (i alla fall som jag tycker såhär i efterhand) och några av mina kursare är än idag mina vänner. Där och då förstod jag nog inte vilken bedrift detta var. 20 år senare är jag otroligt stolt över min sjuksköterskeexamen och har inte för en sekund ångrar mitt yrkesval.

Som nyutexaminerade sjuksköterskor begav jag och min närmsta vän oss till andra sidan jorden. Våra andra kursare började jobba omedelbart medan vi levde livets glada dagar i Australien i 2 månader innan vi skulle in i vuxenlivet på riktigt. När det väl var dags att lämna Australien blev det en ”miss” av flygbolaget och vi kom inte med planet hem till Sverige. Nope, fanns inte ett enda flygplan som kunde ta oss hem fick vi höra av incheckningen. Men vill ni inte stanna kvar en extra vecka med full betalt uppehälle i Sydney? Nej absolut inte blev vårt svar. Vi SKA hem!! Men Hong-Kong? Har ni varit där? ”NEEEEJ! You have to help us home! We are going to start to work as registered nurses in just a couple of days” nästan gråt vi fram!

Ni som känner mig och Sara vet att det kanske var mer jag än hon som stod för dramatiken och krokodiltårarna. Vi skulle hem till varje pris och gav oss inte! Vi var ju sjuksköterskor och jobbet väntade på oss. Jag skulle börja på Barnkliniken och Sara på Neurologen. Så här 20 år i efterhand vet jag inte om jag ska skratta eller gråta åt det. Skulle vilja resa tillbaka till 25-åriga Anna och viska i hennes öra, res till Hong-Kong, ha kul och lev livet! Ni behöver inte ha så brått, ni kommer få jobba hårt till pension. Njut nu av friheten! Någon vänligt själ där i Sydney såg i alla fall att det inte var någon idé, det bästa är nog att sätta dessa två svenskor på första bästa plan hem mot Europa annars kommer vi ha dom här tjatande vid incheckningen.

Och det är väl ungefär där ribban legat för mig under mitt yrkesliv! Lojal medarbetare och stolt sjuksköterska.
Som sagt har jag inte för en dag ångrat mitt yrkesval. Var egentligen ingen stor fråga vad jag skulle välja att plugga till. Sjuksköterska var det självklara valet. Hade läst omvårdnadsprogrammet på gymnasiet och vården kändes som rätt plats för mig. Min framtid var självklar. Strax innan vår examen skreks det efter sjuksköterskor. Jag och mina kursare hade i princip varje dag post från något sjukhus som försökte locka. De allra flesta av oss valde att stanna kvar i Örebro och många av oss fick direkt fast tjänst på Regionen.

Att löneförhandla var det inte frågan om. 14200:- erbjöds det. Och jag var nöjd. Jag hade ett jobb och en utbildning i ryggsäcken. Vad mer kunde jag begära?! De som tog examen terminen efter oss nöjde sig inte utan fick en femhundring mer. Det gjorde att vi fick åka ”räkmacka” och vår lön höjdes direkt. Jag var än en gång nöjd. Nöjd, glad och tacksam att ha ett jobb. Lite så var min uppfostran ut i arbetslivet. Att jag dessutom fick jobba på Barnkliniken var en stor bonus för mig. 20 år senare…

Glad? Absolut! Tacksam? Ja, arbetsgivaren ska vara tacksam att få ha en så kompetent, erfaren och trygg barnsjuksköterska i sin verksamhet och jag är tacksam att jag har ett jobb jag fortfarande älskar. Nöjd? Nja… Inte så himla nöjd längre. Som jag sa så älskar jag verkligen mitt jobb, men ser tyvärr att samvetsstressen äter upp oss inifrån.
Vi prioriterar bort vår egen hälsa för den ökade arbetsbelastningen och försämrade arbetsmiljön och att vi fortfarande inte lyckas bli värderade för den kompetens vi besitter dränerar oss.

Skulle jag välja mitt yrke idag? Alla dagar i veckan!
Trots allt som dränerar oss så anser jag att det är världens bästa yrke men arbetsvillkoren måste förändras, arbetsmiljön måste blir mer hållbar och löneutvecklingen behöver ses över rejält. Görs inte detta så är jag rädd för att vi snart står utan vår kompetens och får vård därefter.

Stort GRATTIS till alla ni nyblivna sjuksköterskor till er examen! Och Hurra till oss som får nya kollegor. Ni är såååå efterlängtade och välkomna! Vi behöver tyvärr vara många för att förändra våra villkor. Men tillsammans kanske vi tillslut lyckas göra våra röster hörda!

Jag vill också passa på att gratulera alla mina kursare från VK-99, Örebro Universitet!

20-års jubileum är något stort att uppmärksamma. Grattis till oss! Ett gäng erfarna, trygga och troligtvis särskilt yrkesskickliga sjuksköterskor. Många av oss med en specialistutbildning i ryggen, några chefer och kanske några som redan gått i pension. Undrar dock nyfiket hur många av oss som bedömdes särskilt yrkesskickliga av arbetsgivaren och har lyckats att få en lön som gör att det blir en något högre avkastning till tjänstepension…?

Anna Glader, Leg. Sjuksköterska, Barnsjuksköterska och som firar 20-år som sjuksköterska

Finns det tid för sjuksköterskor att undervisa studenter?

by

Studenter är våra framtida kollegor! Jag mötte studenter förra året vid universitetet och de skulle ut på sin första VFU och var så nervösa. Jag sa då att de ska ta de positiva förebilder de möter och tänka, så ska jag göra!  Men också tyvärr möta de som inte tycker att studenter är superkul… Tänk då att så ska jag INTE göra…

Jag arbetar ju i nuläget enbart en liten del i kliniskt arbete inom mitt gebit, dvs operationssjukvården. Men jag har ju under många år arbetat, först som allmän sjuksköterska och sedan som operationssjuksköterska och 1:a linje chef. 
Det jag har reflekterat över är, hur vi under den pressade arbetssituation inom de flesta verksamheter tar hand om de studenter som kommer. Hinner vi vara pedagogiska och peppande så de blir inspirerade att fortsätta inom våra professioner? Till ”min” värld, operationsverksamheterna kommer ju sjuksköterskor som kanske arbetat under flera år och vill vidare. De ska vidareutbilda sig till specialistsjuksköterskor, ett nytt yrke inom yrket…

Det förstår ju alla att har man en student på en operation, som ska få möjlighet att förbereda, tillsammans med en handledare, inför en operation, instrumentera under en operation och ”räkna” ner instrument, kompresser och nålar och göra sedvanliga kontroller tar allt lite längre tid. Detta ska dessutom göras på ett pedagogiskt sätt så studenten lär sig och tar till sig kunskapen. Alltså måste det FÅ ta lite längre tid utan att någon står och ropar att man ska skynda sig… sen finns det undantag naturligtvis, en student måste kanske inte lära sig alla specialingrepp under en kort VFU(verksamhetsförlagd utbildning).  Men som en kollega en gång sa, utbildning/ utveckling måste få ta tid!  Sen är det en avvägning, vad en student ska göra, behandling ska ju inte försenas för att en student nödvändigtvis ska göra allt anser jag. Men det är ju där en trygg handledare ska hjälpa till att se, vad, hur och på exempelvis vilka operationer en operationssjuksköterskestudent ska vara med på.

Men är våra verksamheter anpassade till att studenter kommer ut på VFU?
Finns det tillräckligt med sjuksköterskor som kan undervisa studenterna?
Finns det tid för de sjuksköterskorna att undervisa studenterna?

Har ni en lärande kultur på den enhet ni arbetar? Jag anser att hur vi tar hand om studenter speglas av hur vi tar hand om nya kollegor. Finns det inskolningsprogram, en tydlighet i vad som ingår i din inskolning. Jag har arbetat på ganska många arbetsplatser och haft olika inskolningar på dessa. Det jag tycker sticker ut på ett positivt sätt är de arbetsplatser som haft ett tydligt dokument där jag (med ett eget ansvar) får veta vad som är huvudpunkterna i min inskolning. Där kanske chefen eller mentor stämmer av hur det går, att jag får feedback.

Det jag annars märkt är att inskolningarna tar längre och längre tid. Är det för vi har mer komplicerade verksamheter eller är det för vi vill kunna allt innan vi inte räknas som nya? Hur länge kan jag räkna mig som ny? I vissa verksamheter är du kanske efter några år den som arbetat längst… Hua det känns inte bra. Nej en blandning av nya och erfarna är bäst, då kan vi ta hand om våra framtida kollegor på ett bra sätt.

Avslutningsvis vill jag också säga några av de saker jag tycker är viktigast när vi har studenter och nya kollegor i verksamheten där jag arbetar. Vänlighet, välkomnande inställning och ödmjukhet inför att de inte kan kunna allt. De är där för att lära sig och med din hjälp bli en jättebra framtida kollega.

Helena Nyrén
Leg. Sjuksköterska/ Operationssjuksköterska
Förtroendevald/Huvudskyddsombud

Våga fråga!

by

När jag var nyexaminerad kastades jag in ganska snabbt på en hektisk akutvårdsavdelning. Inskolningsperioden var allt annat än lång och det dröjde heller inte länge tills jag blev en av dem som sågs som ”erfaren och rutinerad”. Men det var jag sannerligen inte.

Men jag hade ett knep, ett knep som gjorde mig (relativt) trygg, lugn och säker. Det var att VÅGA FRÅGA!

Jag har många gånger mötts av nyexaminerade av diverse professioner, både i min kliniska yrkesroll, som patient och som universitetslärare, som liksom sprätt runt på avdelningar och mottagningar som om de vore någon sorts gudagåva till verksamheten och de vårdsökande. Som betett sig som självsäkra tuppar i en hönsgård och som om de tog sitt yrkesansvar med en klackspark. Sådana personer ger mig både huvudvärk, magknip och kalla kårar. De som aldrig ”behöver” fråga om något.

De som tror att de är fullfjädrade experter innan de knappt ens fått sin legitimation från Socialstyrelsen.

Men att bli expert tar många, långa år. Och det vore helt omänskligt att tro att du är lika kompetent som dina mer erfarna kollegor redan efter första arbetsveckan. För det är du inte. Och även om arbetsgivare i sina desperata försök att fylla de ekande tomma hålen i schemaraderna, tycks ha orimliga förväntningar om att en nyexaminerad barnmorska, biomedicinsk analytiker, röntgensjuksköterska eller sjuksköterska skulle vara självgående och trygg redan från start, så är det INGEN av dina kollegor som har sådana fantasifulla förväntningar på dig. Faktum är, att vi förväntar oss att du SKA vara osäker. Så om du inte ställer tillräckligt många frågor eller ber någon rutinerad kollega dubbelkolla ofta nog, så är det troligtvis bara en tidsfråga tills du begår ett ödesdigert misstag.

Visst, alla kan göra misstag, särskilt i den här galna arbetsmiljön, med allt för få kollegor och alldeles för hög stressnivå. Men risken är ju betydligt högre då du är ny och utan erfarenhet.

Tyvärr tycks som sagt inte våra arbetsgivare alltid förstå att det krävs långa inskolningsperioder och utrymme för frågor och möjlighet att dubbelkolla spädningar, omläggningar och drän när man är ny. Vården idag är helt enkelt inte dimensionerad för det. Och om du upplever att din inskolning var på tok för kort, att ingen hinner svara på dina frågor eller att det inte finns tid för att arbeta säkert så är det ditt ansvar att påtala det- via samtal med din chef och genom att skriva avvikelser.

Och som rutinerad kollega så är det också ditt ansvar att rapportera om du ser att en kollega, ny eller erfaren sådan, inte arbetar säkert.

Men det är också ditt ansvar som rutinerad att vara pedagogisk och vara tillgänglig för frågor. Kan du inte vara det pga arbetsmiljön? Avvikelse! För det är så vi kan påverka och förändra. Det är så vi kan påvisa att något är ohållbart, som ju vården faktiskt är i nuläget.

Tre år i grundutbildning är alldeles för kort tid för att förberedas för den verklighet som väntar i dagens hälso-och sjukvård. Och verksamheterna är under inga omständigheter anpassade till att ta emot nyexaminerade, som skulle behöva långa inskolningsperioder och traineeprogram.

Var med och påverka. Rapportera, larma, gör din röst hörd så vi kan förändra och förbättra. Och du- glöm inte att VÅGA FRÅGA! Det är så du blir ett proffs!

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, Leg barnmorska

Universitetslärare

Min specialistutbildning är bättre än din…

by

Blir lite full i så skratt när jag tänker tillbaka till när jag och mina kollegor här på Vårdförbundet avd. Örebro mötte studenterna i början av terminen. Hemarbetet gjorde att vi törstade mer än någonsin efter att vara ute och möta medlemmar.
Den där kalla (MYCKET kalla) vinterdagen när vi var uppe på universitetet var en av de roligaste på länge. Självklart stod vi ute och med Covid-säkert avstånd. Just denna medlemsrekryteringsdag kan man ju såhär i efterhand fråga oss om det var för vår skull eller för studenterna. Eller äsch, det ena utesluter väl inte det andra. Medlemsrekrytering och vi fick stor socialstimulans…

Så glädjefyllt att möta dessa studenter på universitetet som är precis i början av sin väg till sjuksköterska, biomedicinsk analytiker eller röntgen sjuksköterska.

Just denna dag var det sjuksköterskestudenterna vi mötte. Kan komma ihåg känslan som att det var igår när jag tog steget in på universitetet här i Örebro. Främmande och nytt. Och bara Örebro i sig var ju enormt stort för en värmlänning från en liiiten liten kommun där alla känner alla. Vi var en stor klass och från skilda håll i Sverige. I början åkte jag hem varje helg men i slutet av min 3-åriga studietid var inte resorna lika frekventa till min kära hemkommun. En del av kursarna jag hade när jag läste till sjuksköterska är än idag några av mina närmaste vänner och vi som inte var från Örebro blev nästan som en lite familj. Jag har aldrig för en sekund ångrat mitt yrkesval. Jag har heller inte hört att mina vänner ångrat sitt val heller.

Å det är här jag blir så himla full i skratt när vi möter våra blivande kollegor, studenterna. Jag och mina två kollegor som mötte studenterna känner lite lika över vårt yrkesval. Min ena kollega har varit sjuksköterska i över 30 år inom ambulanssjukvården och min andra kollega (som för övrigt är min kursare) är operationssjuksköterska.
Så här står vi 3 sjuksköterskor med specialistutbildningar och överöser dessa studenter om vilket förträffligt och bra yrkesval de gjort! Det bästa i våra ögon! Covid-mantrat tar över även här: ”Håll ut” ropar vi i kör! Studietiden är tuff men ”You can do it!” Studenterna får nästan inte en syl i vädret när vi försöker bräcka varandra vilken specialistutbildning som är bäst. Att de är helt nya på området, vissa inte ens satt sin fot inom vården det bryr vi oss inte om. Att de inte heller just i nuläget vet skillnaden på de olika specialistutbildningarna eller inte ens tänkt tanken att det finns specialistutbildningar berör oss inte heller i ryggen.
Såklart ska alla dessa bli ambulans, operation eller barnsjuksköterska! Stoltare sjuksköterskor än oss går nog inte att träffa denna dag! Löneutveckling, arbetstider och arbetsmiljö berör oss inte just i denna stund. Vi går i självsväng och min kollega låter nästan som en dammsugarförsäljare när studenterna värvas till Vårdförbundets medlemmar. Såklart överdriver jag lite här men det är jag och mina två kollegor överens om, att en historia blir lite roligare om man kryddar till den… Vi är stolta och ser framemot att få dessa studenter till blivande kollegor! Och kanske det också är så i vårt undermedvetna att vi sätter stor tilltro och hopp till denna generation nya sjuksköterskor.
En tilltro att de ska komma och ta över stafettpinnen eller tillsammans med oss kämpa för en god löneutveckling hela yrkeslivet, bra arbetsmiljö och fina villkor. En ny generation med mer skinn på näsan, som står på sig och vet sitt värde redan innan de bestämt att det var just sjuksköterska de skulle bli! Jag ser framemot att lära av denna nya generation sjuksköterskor. Jag bidrar i utbyte med min erfarenhet, kompetens och trygghet som sjuksköterska om ni visar vägen för hur vi ska värdera oss, synliggöra oss bättre och lära oss bli duktigare på att säga ”Tack, men nej tack”.

När vårdförbundet mötte mig och mina kursare är lika färskt i minnet som när jag klev in den där första dagen som student på universitet. För mig har det aldrig varit en fråga varför man ska vara med i ett fackförbund utan mer en självklarhet. Har växt upp med en fackligt engagerad förälder och när jag tog steget ut i arbetslivet var det bara så att man gick med i facket. Punkt slut.

Reflekterade aldrig egentligen vad mitt VARFÖR var förrän jag blev förtroendevald. Med åren har det blivit allt viktigare för mig att tillhöra Vårdförbundet. Så vad är mitt VARFÖR? Jag skulle kunna ge er hur många anledningar som helst egentligen. Men min största och första anledning är att jag brinner för solidaritet och att alla ska få ha det bra. Att vi blir starkare tillsammans låter som en klyscha men här stämmer det faktiskt. Ska vi lyckas förändra behöver vi vara många för att få mer tryck i frågorna till beslutsfattare. Tryggheten i att tillhöra ett fackförbund är också mycket viktigt för mig. Att leva ”on the wild side” är inget för mig och att veta att Vårdförbundet finns där för mig i arbetslivet som stöd och har koll på det arbetsrättsliga känns väldigt bra. Att tillhöra ett fackförbund ger mig också möjlighet att kunna påverka. Att inte försöka påverka och sluta kämpa för bättre arbetsvillkor och en bra löneutveckling hela yrkeslivet vad skulle det innebära? Titta tillbaka på fackförbundens historia och se vad vi åstadkommit. Som jag tidigare sagt, lyckas det inte bli förändringar för min generation så har jag i alla fall varit med och bidragit till att nästa generation ska lyckas.

Välkomna alla nya sjuksköterskor, biomedicinska analytiker, röntgen sjuksköterskor och barnmorskor det ska bli en stor ära att få jobba med just dig och är du ny på ditt jobb så ta kontakt med den förtroendevalda på din arbetsplats!

Anna Glader, Leg. Sjuksköterska och MYCKET stolt Barnsjuksköterska

Förtroendevald på facklig tid i avd. Örebro

Riskerar vi ett A- och ett B-lag?

by

Framtidens behov av personal i vården har varit skyhögt sedan en lång tid tillbaka. Runt om i Sverige står arbetsgivare på kö för att snabbt kunna norpa åt sig de nyexaminerade eftertraktade legitimationsyrkena för att kunna fylla i de avgrundsdjupa hålor av kompetensbrist som finns sedan länge på landets vårdinrättningar. Kraven på de nyfärdiga är höga. Man ska kunna hantera avancerad teknisk utrustning, stor arbetsbelastning, svårt sjuka patienter och underbemannade verksamheter, trots slimmade inskolningsrutiner. Men hur väl kan dagens studenter leva upp till den kompetens som krävs av en legitimerad profession?

Sedan månader tillbaka så har våra lärosäten ställt om till distansundervisning. Det är såklart en självklarhet att vi inte ska riskera vare sig individens hälsa eller samhällets resurser. Undantagen handlar såklart om vissa kliniska examinationer samt den verksamhetsförlagda utbildningen på vårdavdelningar, mottagningar och hemsjukvård. .Men hur väl lever den här omställningen av kunskapsinhämtning upp till de krav som finns på ett legitimerat yrke? Hur påverkas patientsäkerheten av att salstentor helt plötsligt förvandlats till hemtentor som studenterna alltså gör hemma vid sin dator, kanske med all kurslitteratur uppslagen och Googles sökfält lättillgängligt?

Under utbildningarnas gång sållas studiesvaga studenter bort, liksom de som kanske inser att just det här yrket inte lämpar sig för dem. Vissa kurser i tex sjuksköterskeprogrammet fungerar ofta som en sorts ”sållning”, exempelvis anatomi och fysiologi samt läkemedelsberäkning. Hur gör man en examination, som i vanliga fall ska skrivas i en tentasal, till en hemtentamen när det handlar om matte och att förklara kroppens funktioner på ett pedagogiskt sätt som motsvarar den svårighetsgrad som tentorna gör i normala fall?

 I den bästa av världar så förekommer såklart inget fuskande. Självklart borde studenterna inse att man måste ha rätt kunskapsnivå för att inte skada människor i sin kommande profession. Men verkligheten är inte så rosenskimrande. Tyvärr syns det i antalet plagiat som lämnas in av studenter. Det syns också tydligt om man jämför hur många som brukar bli underkända i vissa tentor i normala fall jämfört med nu under pågående distansstudier. Helt plötsligt så har nästan alla klarat att få 100% rätt på läkemedelsräkningen när det i vanliga fall är en mycket stor andel som får ett U och tvingas skriva om examinationen.

Kommer det här att innebära att kompetensnivån hos de studenter som genomför sin utbildning under pågående pandemi inte kommer att ha samma kunskapsnivå och kompetens som man får i normala fall och att ett A- och ett B-lag bildas? Vad blir i sådana fall konsekvensen för patienterna?

Samtidigt som många regioner har nedräkning till den dag i början av sommaren då X antal nya yrkeslegitimationer dimper ner i brevlådorna hos ett gäng glada studenter, så kan man fundera över om de nya sjuksköterskorna, biomedicinska analytikerna, läkarna, barnmorskorna och röntgensjuksköterskorna har fått rätt förutsättningar för att uppnå tillräckligt hög kunskapsnivå. Kan vi verkligen garantera att distansstudier ger samma kompetens? Om inte, så måste utbildningarna pausas. Det handlar faktiskt om människors liv och hälsa.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och barnmorska

Specialiserad utan specialister

by

Vårdens utveckling går i en rasande takt. Den blir alltmer högspecialiserad, inte bara inom slutenvården, utan i alla verksamheter. Ett besök på röntgen, labb eller en vårdavdelning kan se ut och verka som en scen ur en science fictionfilm. I takt med utvecklingen krävs också mer kunskap av de som arbetar i vården. Kompetensen är inte tillräcklig efter 3 års grundutbildning, även om utbildningen ger en bred bas att stå på. Och trots att vården blivit så pass komplicerad, med krav på högspecialiserad kompetens för att bedriva den, så gapar tomma platser på specialistutbildningarna på landets lärosäten. Men kan man verkligen bedriva högspecialiserad vård utan specialister?

17 blivande distriktssköterskor slog sig ner för att lyssna på dagens föreläsning under distriktsköterskeprogrammets första vecka. En intensiv första vecka på den knappt 1,5 åriga specialistutbildningen lider mot sitt slut. Behovet av distriktssköterskor är stort och kommer att öka i takt med en åldrande befolkning. Dessutom är trycket på primärvården stort. Människor söker sig i allt högre grad till vårdcentralerna för att få stöd och råd. Distriktssköterskeprogrammet har 30 platser. Varför är inte programmet fullt?

Distriktssköterska har tidigare setts som en attraktiv specialistutbildning. Det finns två stora anledningar till varför det inte längre går att fylla utbildningsplatserna:

1. Det ger för lite i lönekuvertet. Varför utbilda sig om man inte får någon större löneutveckling, vare sig efter att ha skaffat sig utbildningen eller efter att ha arbetat länge och utvecklats inom professionen?
2. Arbetsgivare och beslutsfattare inser inte vikten av den specialistkunskap som en distriktssköterska har. I takt med att allt färre examinerats så har också arbetsgivare fått allt svårare att rekrytera. Deras lösning har då varit att anställa grundutbildade sjuksköterskor som saknar kompetens för att arbeta på exempelvis en vårdcentral. Varför skulle någon vilja utbilda sig då? En nedåtgående spiral.

För ett antal år sedan var det inte många studenter som satt i lektionssalarna när introduktionen till anestesisjuksköteskeprogrammet drog igång. Utav 20 platser kanske det endast var 8 studenter som var redo för att utbilda sig till anestesisjuksköterskor. Idag ser det annorlunda ut. Platserna är fyllda till bredden, trots att det fortfarande är för lite i lönekuvertet. Hur har man lyckats vända trenden på den specialistutbildningen?

Svaret heter betald utbildning inom anställningen, eller akademisk specialisttänstgöring, utan krav på ”bindningstid” till någon specifik arbetsplats efter examen, samt samma möjligheter att delta i lönerevisioner som övriga anställda. För ett par år sedan tecknades ett avtal mellan regionen och Vårdförbundets lokalavdelning om att förändra möjligheten att specialistutbilda sig. Uppenbarligen så är det ett lyckat koncept.

När det gäller vissa utbildningar.

Varför är det inte fler som söker exempelvis distriktssköterskeprogrammet då? De kan ju också få betald utbildning?
Den tragiska förklaringen handlar om att arbetsgivare och beslutsfattare inte inser vikten av den kompetens en distriktssköterska har och låter därför inte tillräckligt många få ta del av utbildningstjänsterna.

Inom anestesin söker man efter anestesisjuksköterskor. Något annat är otänkbart. Varför är det inte det när det handlar om en tjänst för en distriktssköterska?
Om du ska opereras och genomgå en bypassoperation så skulle du väl inte nöja dig med en allmänläkare som operatör? Varför nöjer vi oss inom andra områden i vården?

En annan fråga man kan ställa sig är varför vi som profession söker tjänster som vi egentligen inte har tillräckligt med kompetens för att klara av. 

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska , leg barnmorska

 

(Många regioner och kommuner har inte tecknat avtal gällande utbilningstjänster. Är du politiker och vill veta mer om hur det funkar med ett sådant avtal så tveka inte att höra av dig, så kan du få mer information)

Att blunda för lösningen på problemet

by

I dagarna får många besked om de kommit in på sin drömutbildning eller inte. Snart drar höstterminen igång med en hel drös blivande kollegor som intar föreläsningssalarna på landets högskolor och universitet. I Örebro är sjuksköterskeprogrammet en av de mest populära utbildningarna med ca 350 förstahandsökande till programmet. Det finns 120 platser. Varför inte fler, kan man undra? Bristen på sjuksköterskor är enorm, varför utbildas det inte fler?

Regeringen har utökat antalet utbildningsplatser på sjuksköterskeprogrammen i landet. Det har utlöst många protester från lärosäten från norr till söder, öst till väst. Varför protestera mot att utbilda fler, kanske du undrar? Vården skriker ju efter fler sjuksköterskor!

Det är faktiskt en enkel fråga att besvara: Det finns inte resurser för att bedriva utbildning för fler studenter. Fler studenter innebär att det krävs fler lärare, som ju är sjuksköterskor (vilket det är brist på), med lägst magisterexamen, men också lärare som har doktorerat. Det är grunden i en akademiskt förankrad utbildning som sjuksköterskeprogrammet är.

Inte nog med att det är brist på tillräckligt många lärare med rätt kompetens. På många universitet och lärosäten råder stor brist på föreläsningssalar och lektionsrum, bla KTC; kliniskt träningscenter, där studenter ska utbildas och tränas på praktiska moment såsom injektionsteknik, katetersättning och hantering av centrala venkatetrar.
Som om inte det vore nog så finns det inte heller tillräckligt med kliniska utbildningsplatser ”praktik”. Dessutom måste studenterna ha en handledare när de är ute på de kliniska placeringarna, vilket är många under de tre år som grundutbildningen pågår, och eftersom det som bekant är stor brist på sjuksköterskor så finns det inte heller tillräckligt med handledare.

Problemet med brist på resurser för att utöka utbildningarna finns inte bara på den treåriga grundutbildningen. Den finns på i princip samtliga specialistutbildningar samt på utbildingarna till röntgensjuksköterska, biomedicinsk analytiker och barnmorskeprogrammen.

Det är fullt förståeligt att regeringen vill utöka antalet utbildningsplatser med tanke på den djupa kris som eskalerar allt mer i svensk vård och omsorg. Men om sanningen ska fram så är inte lösningen att utbilda fler. För att lösa vårdkrisen måste arbetsgivare erbjuda villkor och löner som matchar de krav som nutiden och framtidens vårdpersonal faktiskt har. Genom attraktiva villkor får vi fler att stanna kvar i yrket och fler att överhuvudtaget vilja utbilda sig. Då kan vi också få fler kompetenta universitetslärare och flera erfarna handledare. Någon som man verkar blunda helt för i hela Riksdagen och regeringen.

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och barnmorska
Universitetslärare

Det borde inte vara så svårt

by

Förberedelserna på landets högskolor och universitet är i full gång. Studiehandledningar finputsas, lokalerna storstädas och kursmaterialet synas. Snart kommer de. Framtidens vård.

Studenterna. Lösningen på absolut HELA krisen i vården.

Åtminstone om vi ska tro på våra politiker. Universallösningen lyder: ”Utbilda fler så kommer vi inte ha några vårdköer, vårdrelaterade patientskador eller ohälsosamma arbetstider!”
Hörde en siffra om att samtliga elever som går i gymnasiet skulle behöva välja en vård och omsorgsutbildning för att vi ens skulle vara i närheten av att klara av bemanningen i framtiden (P1 Morgon 180820). Som om det skulle hända?

Det krävs mycket för att klara av att utbilda sig på universitet och högskola, för att inte tala om hur mycket som krävs för att klara av yrket när du är färdigutbildad. Och det viktigaste borde väl vara att vi examinerar kompetenta professioner. Kvalitet före kvantitet. Det är dessutom dyrt, både för stat, universitet och studenten själv att lägga tid, energi och pengar på att påbörja men ej slutföra studier, eller ännu värre; påbörja sin yrkeskarriär utan att vara lämpad för yrket.

Krisen i vården kommer att finnas med oss i många år framöver, kanske tom decennier. Och ju längre tid det tar innan våra beslutsfattare kommer med realistiska förslag om hur vi kan påbörja arbetet för att uppnå trygg och säker vård där medarbetarna trivs och utvecklas, desto mer svårlöst blir det.

Självklart behöver vi utbilda. Men vi får aldrig tulla på kvalitén! God vård kräver kompetens, det är tom vetenskapligt bevisat. Och vårdkrisen består av så mycket mer än brist på personal. Innerst inne borde väl de flesta veta att det faktiskt handlar om brist på attraktiva villkor.

Steg nummer ett för att åtgärda krisen är alltså att förbättra villkor och lön. Svårare än så är det faktiskt inte.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och barnmorska

 

Villkor, villkor, villkor

by

I åratal har bristen på attraktiva villkor för sjuksköterskor totalignorerats, något som lett till en massiv brist på rätt kompetens i vården och därmed också allt färre vårdplatser. Hänger ni med? Det ena ledde till det andra som sedan gav det tredje. Inte så svårt att begripa, eller hur. Men någonstans finns ett enormt kunskapsglapp hos våra beslutsfattare som handlar om att inte kunna se samband överhuvudtaget. Det borde väl inte vara så svårt?

I Borås saknar var femte sjuksköterskestudent tillgång till VFU, eller ”praktikplats”. Eftersom sjuksköterskeyrket både är akademiskt och praktiskt så krävs verksamhetsförlagd utbildning, precis som på exempelvis läkar- eller sjukgymnastutbildningen. Ganska självklart. Vad som däremot inte verkar självklart är att dessa sjuksköterskestudenter måste ha en handledare, någon som faktiskt undervisar och lär ut under den verksamhetsförlagda utbildning.

Nu kommer vi till det kluriga. Eftersom villkoren för sjuksköterskor inte attraherat tillräckligt de senaste 100 åren eller nåt, så har färre lockats av att arbeta inom yrket i fråga och därmed har en sjuksköterskebrist uppstått. Och vem är det som ska handleda sjuksköterskestudenter? Legitimerade sjuksköterskor såklart!

Kanske börjar våra beslutsfattare inse att det krävs fler sjuksköterskor inom vård och omsorg. Jo det har de nog (förhoppningsvis) gjort ganska länge. Men finns det egentligen NÅGON som begriper VARFÖR det inte finns tillräckligt med sjuksköterskor? Med tanke på vilka beslut som fattats så svarar jag med ett rungande NEJ på den frågan.

Det är inte bara orimligt, utan dessutom korkat att lägga krutet på att öka intagningarna på sjuksköterskeprogrammen så länge det inte finns tillräckligt många legitimerade som kan handleda och utbilda. Villkorsfrågan måste komma först! För om den gör det så kanske vi kan locka tillbaka några av de som lämnat professionen pga just för dåliga villkor. DÅ, och först DÅ kan vi också utbilda fler.

Men det krävs inte bara antal. Det krävs kompetens och erfarenhet för att kunna handleda en blivande kollega. Är det rimligt att handledaren i princip är helt nyutbildad och fortfarande osäker i sin yrkesroll? Om vi vill bevara hög kvalité i vården, minska antalet vårdskador och fortsätta utveckla vården så måste vi ha hög standard inom utbildningens samtliga delar, i allra högsta grad den verksamhetsförlagda delen.

Det finns ingen snabblösning som går ut på att försöka ”massproducera” nya sjuksköterskor. Men om vi överhuvudtaget vill gå i rätt riktning så måste vi börja från rätt håll. Och det hållet stavas VILLKOR.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och barnmorska