Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Min specialistutbildning är bättre än din…

by

Blir lite full i så skratt när jag tänker tillbaka till när jag och mina kollegor här på Vårdförbundet avd. Örebro mötte studenterna i början av terminen. Hemarbetet gjorde att vi törstade mer än någonsin efter att vara ute och möta medlemmar.
Den där kalla (MYCKET kalla) vinterdagen när vi var uppe på universitetet var en av de roligaste på länge. Självklart stod vi ute och med Covid-säkert avstånd. Just denna medlemsrekryteringsdag kan man ju såhär i efterhand fråga oss om det var för vår skull eller för studenterna. Eller äsch, det ena utesluter väl inte det andra. Medlemsrekrytering och vi fick stor socialstimulans…

Så glädjefyllt att möta dessa studenter på universitetet som är precis i början av sin väg till sjuksköterska, biomedicinsk analytiker eller röntgen sjuksköterska.

Just denna dag var det sjuksköterskestudenterna vi mötte. Kan komma ihåg känslan som att det var igår när jag tog steget in på universitetet här i Örebro. Främmande och nytt. Och bara Örebro i sig var ju enormt stort för en värmlänning från en liiiten liten kommun där alla känner alla. Vi var en stor klass och från skilda håll i Sverige. I början åkte jag hem varje helg men i slutet av min 3-åriga studietid var inte resorna lika frekventa till min kära hemkommun. En del av kursarna jag hade när jag läste till sjuksköterska är än idag några av mina närmaste vänner och vi som inte var från Örebro blev nästan som en lite familj. Jag har aldrig för en sekund ångrat mitt yrkesval. Jag har heller inte hört att mina vänner ångrat sitt val heller.

Å det är här jag blir så himla full i skratt när vi möter våra blivande kollegor, studenterna. Jag och mina två kollegor som mötte studenterna känner lite lika över vårt yrkesval. Min ena kollega har varit sjuksköterska i över 30 år inom ambulanssjukvården och min andra kollega (som för övrigt är min kursare) är operationssjuksköterska.
Så här står vi 3 sjuksköterskor med specialistutbildningar och överöser dessa studenter om vilket förträffligt och bra yrkesval de gjort! Det bästa i våra ögon! Covid-mantrat tar över även här: ”Håll ut” ropar vi i kör! Studietiden är tuff men ”You can do it!” Studenterna får nästan inte en syl i vädret när vi försöker bräcka varandra vilken specialistutbildning som är bäst. Att de är helt nya på området, vissa inte ens satt sin fot inom vården det bryr vi oss inte om. Att de inte heller just i nuläget vet skillnaden på de olika specialistutbildningarna eller inte ens tänkt tanken att det finns specialistutbildningar berör oss inte heller i ryggen.
Såklart ska alla dessa bli ambulans, operation eller barnsjuksköterska! Stoltare sjuksköterskor än oss går nog inte att träffa denna dag! Löneutveckling, arbetstider och arbetsmiljö berör oss inte just i denna stund. Vi går i självsväng och min kollega låter nästan som en dammsugarförsäljare när studenterna värvas till Vårdförbundets medlemmar. Såklart överdriver jag lite här men det är jag och mina två kollegor överens om, att en historia blir lite roligare om man kryddar till den… Vi är stolta och ser framemot att få dessa studenter till blivande kollegor! Och kanske det också är så i vårt undermedvetna att vi sätter stor tilltro och hopp till denna generation nya sjuksköterskor.
En tilltro att de ska komma och ta över stafettpinnen eller tillsammans med oss kämpa för en god löneutveckling hela yrkeslivet, bra arbetsmiljö och fina villkor. En ny generation med mer skinn på näsan, som står på sig och vet sitt värde redan innan de bestämt att det var just sjuksköterska de skulle bli! Jag ser framemot att lära av denna nya generation sjuksköterskor. Jag bidrar i utbyte med min erfarenhet, kompetens och trygghet som sjuksköterska om ni visar vägen för hur vi ska värdera oss, synliggöra oss bättre och lära oss bli duktigare på att säga ”Tack, men nej tack”.

När vårdförbundet mötte mig och mina kursare är lika färskt i minnet som när jag klev in den där första dagen som student på universitet. För mig har det aldrig varit en fråga varför man ska vara med i ett fackförbund utan mer en självklarhet. Har växt upp med en fackligt engagerad förälder och när jag tog steget ut i arbetslivet var det bara så att man gick med i facket. Punkt slut.

Reflekterade aldrig egentligen vad mitt VARFÖR var förrän jag blev förtroendevald. Med åren har det blivit allt viktigare för mig att tillhöra Vårdförbundet. Så vad är mitt VARFÖR? Jag skulle kunna ge er hur många anledningar som helst egentligen. Men min största och första anledning är att jag brinner för solidaritet och att alla ska få ha det bra. Att vi blir starkare tillsammans låter som en klyscha men här stämmer det faktiskt. Ska vi lyckas förändra behöver vi vara många för att få mer tryck i frågorna till beslutsfattare. Tryggheten i att tillhöra ett fackförbund är också mycket viktigt för mig. Att leva ”on the wild side” är inget för mig och att veta att Vårdförbundet finns där för mig i arbetslivet som stöd och har koll på det arbetsrättsliga känns väldigt bra. Att tillhöra ett fackförbund ger mig också möjlighet att kunna påverka. Att inte försöka påverka och sluta kämpa för bättre arbetsvillkor och en bra löneutveckling hela yrkeslivet vad skulle det innebära? Titta tillbaka på fackförbundens historia och se vad vi åstadkommit. Som jag tidigare sagt, lyckas det inte bli förändringar för min generation så har jag i alla fall varit med och bidragit till att nästa generation ska lyckas.

Välkomna alla nya sjuksköterskor, biomedicinska analytiker, röntgen sjuksköterskor och barnmorskor det ska bli en stor ära att få jobba med just dig och är du ny på ditt jobb så ta kontakt med den förtroendevalda på din arbetsplats!

Anna Glader, Leg. Sjuksköterska och MYCKET stolt Barnsjuksköterska

Förtroendevald på facklig tid i avd. Örebro

Riskerar vi ett A- och ett B-lag?

by

Framtidens behov av personal i vården har varit skyhögt sedan en lång tid tillbaka. Runt om i Sverige står arbetsgivare på kö för att snabbt kunna norpa åt sig de nyexaminerade eftertraktade legitimationsyrkena för att kunna fylla i de avgrundsdjupa hålor av kompetensbrist som finns sedan länge på landets vårdinrättningar. Kraven på de nyfärdiga är höga. Man ska kunna hantera avancerad teknisk utrustning, stor arbetsbelastning, svårt sjuka patienter och underbemannade verksamheter, trots slimmade inskolningsrutiner. Men hur väl kan dagens studenter leva upp till den kompetens som krävs av en legitimerad profession?

Sedan månader tillbaka så har våra lärosäten ställt om till distansundervisning. Det är såklart en självklarhet att vi inte ska riskera vare sig individens hälsa eller samhällets resurser. Undantagen handlar såklart om vissa kliniska examinationer samt den verksamhetsförlagda utbildningen på vårdavdelningar, mottagningar och hemsjukvård. .Men hur väl lever den här omställningen av kunskapsinhämtning upp till de krav som finns på ett legitimerat yrke? Hur påverkas patientsäkerheten av att salstentor helt plötsligt förvandlats till hemtentor som studenterna alltså gör hemma vid sin dator, kanske med all kurslitteratur uppslagen och Googles sökfält lättillgängligt?

Under utbildningarnas gång sållas studiesvaga studenter bort, liksom de som kanske inser att just det här yrket inte lämpar sig för dem. Vissa kurser i tex sjuksköterskeprogrammet fungerar ofta som en sorts ”sållning”, exempelvis anatomi och fysiologi samt läkemedelsberäkning. Hur gör man en examination, som i vanliga fall ska skrivas i en tentasal, till en hemtentamen när det handlar om matte och att förklara kroppens funktioner på ett pedagogiskt sätt som motsvarar den svårighetsgrad som tentorna gör i normala fall?

 I den bästa av världar så förekommer såklart inget fuskande. Självklart borde studenterna inse att man måste ha rätt kunskapsnivå för att inte skada människor i sin kommande profession. Men verkligheten är inte så rosenskimrande. Tyvärr syns det i antalet plagiat som lämnas in av studenter. Det syns också tydligt om man jämför hur många som brukar bli underkända i vissa tentor i normala fall jämfört med nu under pågående distansstudier. Helt plötsligt så har nästan alla klarat att få 100% rätt på läkemedelsräkningen när det i vanliga fall är en mycket stor andel som får ett U och tvingas skriva om examinationen.

Kommer det här att innebära att kompetensnivån hos de studenter som genomför sin utbildning under pågående pandemi inte kommer att ha samma kunskapsnivå och kompetens som man får i normala fall och att ett A- och ett B-lag bildas? Vad blir i sådana fall konsekvensen för patienterna?

Samtidigt som många regioner har nedräkning till den dag i början av sommaren då X antal nya yrkeslegitimationer dimper ner i brevlådorna hos ett gäng glada studenter, så kan man fundera över om de nya sjuksköterskorna, biomedicinska analytikerna, läkarna, barnmorskorna och röntgensjuksköterskorna har fått rätt förutsättningar för att uppnå tillräckligt hög kunskapsnivå. Kan vi verkligen garantera att distansstudier ger samma kompetens? Om inte, så måste utbildningarna pausas. Det handlar faktiskt om människors liv och hälsa.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och barnmorska

Specialiserad utan specialister

by

Vårdens utveckling går i en rasande takt. Den blir alltmer högspecialiserad, inte bara inom slutenvården, utan i alla verksamheter. Ett besök på röntgen, labb eller en vårdavdelning kan se ut och verka som en scen ur en science fictionfilm. I takt med utvecklingen krävs också mer kunskap av de som arbetar i vården. Kompetensen är inte tillräcklig efter 3 års grundutbildning, även om utbildningen ger en bred bas att stå på. Och trots att vården blivit så pass komplicerad, med krav på högspecialiserad kompetens för att bedriva den, så gapar tomma platser på specialistutbildningarna på landets lärosäten. Men kan man verkligen bedriva högspecialiserad vård utan specialister?

17 blivande distriktssköterskor slog sig ner för att lyssna på dagens föreläsning under distriktsköterskeprogrammets första vecka. En intensiv första vecka på den knappt 1,5 åriga specialistutbildningen lider mot sitt slut. Behovet av distriktssköterskor är stort och kommer att öka i takt med en åldrande befolkning. Dessutom är trycket på primärvården stort. Människor söker sig i allt högre grad till vårdcentralerna för att få stöd och råd. Distriktssköterskeprogrammet har 30 platser. Varför är inte programmet fullt?

Distriktssköterska har tidigare setts som en attraktiv specialistutbildning. Det finns två stora anledningar till varför det inte längre går att fylla utbildningsplatserna:

1. Det ger för lite i lönekuvertet. Varför utbilda sig om man inte får någon större löneutveckling, vare sig efter att ha skaffat sig utbildningen eller efter att ha arbetat länge och utvecklats inom professionen?
2. Arbetsgivare och beslutsfattare inser inte vikten av den specialistkunskap som en distriktssköterska har. I takt med att allt färre examinerats så har också arbetsgivare fått allt svårare att rekrytera. Deras lösning har då varit att anställa grundutbildade sjuksköterskor som saknar kompetens för att arbeta på exempelvis en vårdcentral. Varför skulle någon vilja utbilda sig då? En nedåtgående spiral.

För ett antal år sedan var det inte många studenter som satt i lektionssalarna när introduktionen till anestesisjuksköteskeprogrammet drog igång. Utav 20 platser kanske det endast var 8 studenter som var redo för att utbilda sig till anestesisjuksköterskor. Idag ser det annorlunda ut. Platserna är fyllda till bredden, trots att det fortfarande är för lite i lönekuvertet. Hur har man lyckats vända trenden på den specialistutbildningen?

Svaret heter betald utbildning inom anställningen, eller akademisk specialisttänstgöring, utan krav på ”bindningstid” till någon specifik arbetsplats efter examen, samt samma möjligheter att delta i lönerevisioner som övriga anställda. För ett par år sedan tecknades ett avtal mellan regionen och Vårdförbundets lokalavdelning om att förändra möjligheten att specialistutbilda sig. Uppenbarligen så är det ett lyckat koncept.

När det gäller vissa utbildningar.

Varför är det inte fler som söker exempelvis distriktssköterskeprogrammet då? De kan ju också få betald utbildning?
Den tragiska förklaringen handlar om att arbetsgivare och beslutsfattare inte inser vikten av den kompetens en distriktssköterska har och låter därför inte tillräckligt många få ta del av utbildningstjänsterna.

Inom anestesin söker man efter anestesisjuksköterskor. Något annat är otänkbart. Varför är det inte det när det handlar om en tjänst för en distriktssköterska?
Om du ska opereras och genomgå en bypassoperation så skulle du väl inte nöja dig med en allmänläkare som operatör? Varför nöjer vi oss inom andra områden i vården?

En annan fråga man kan ställa sig är varför vi som profession söker tjänster som vi egentligen inte har tillräckligt med kompetens för att klara av. 

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska , leg barnmorska

 

(Många regioner och kommuner har inte tecknat avtal gällande utbilningstjänster. Är du politiker och vill veta mer om hur det funkar med ett sådant avtal så tveka inte att höra av dig, så kan du få mer information)

Att blunda för lösningen på problemet

by

I dagarna får många besked om de kommit in på sin drömutbildning eller inte. Snart drar höstterminen igång med en hel drös blivande kollegor som intar föreläsningssalarna på landets högskolor och universitet. I Örebro är sjuksköterskeprogrammet en av de mest populära utbildningarna med ca 350 förstahandsökande till programmet. Det finns 120 platser. Varför inte fler, kan man undra? Bristen på sjuksköterskor är enorm, varför utbildas det inte fler?

Regeringen har utökat antalet utbildningsplatser på sjuksköterskeprogrammen i landet. Det har utlöst många protester från lärosäten från norr till söder, öst till väst. Varför protestera mot att utbilda fler, kanske du undrar? Vården skriker ju efter fler sjuksköterskor!

Det är faktiskt en enkel fråga att besvara: Det finns inte resurser för att bedriva utbildning för fler studenter. Fler studenter innebär att det krävs fler lärare, som ju är sjuksköterskor (vilket det är brist på), med lägst magisterexamen, men också lärare som har doktorerat. Det är grunden i en akademiskt förankrad utbildning som sjuksköterskeprogrammet är.

Inte nog med att det är brist på tillräckligt många lärare med rätt kompetens. På många universitet och lärosäten råder stor brist på föreläsningssalar och lektionsrum, bla KTC; kliniskt träningscenter, där studenter ska utbildas och tränas på praktiska moment såsom injektionsteknik, katetersättning och hantering av centrala venkatetrar.
Som om inte det vore nog så finns det inte heller tillräckligt med kliniska utbildningsplatser ”praktik”. Dessutom måste studenterna ha en handledare när de är ute på de kliniska placeringarna, vilket är många under de tre år som grundutbildningen pågår, och eftersom det som bekant är stor brist på sjuksköterskor så finns det inte heller tillräckligt med handledare.

Problemet med brist på resurser för att utöka utbildningarna finns inte bara på den treåriga grundutbildningen. Den finns på i princip samtliga specialistutbildningar samt på utbildingarna till röntgensjuksköterska, biomedicinsk analytiker och barnmorskeprogrammen.

Det är fullt förståeligt att regeringen vill utöka antalet utbildningsplatser med tanke på den djupa kris som eskalerar allt mer i svensk vård och omsorg. Men om sanningen ska fram så är inte lösningen att utbilda fler. För att lösa vårdkrisen måste arbetsgivare erbjuda villkor och löner som matchar de krav som nutiden och framtidens vårdpersonal faktiskt har. Genom attraktiva villkor får vi fler att stanna kvar i yrket och fler att överhuvudtaget vilja utbilda sig. Då kan vi också få fler kompetenta universitetslärare och flera erfarna handledare. Någon som man verkar blunda helt för i hela Riksdagen och regeringen.

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och barnmorska
Universitetslärare

Det borde inte vara så svårt

by

Förberedelserna på landets högskolor och universitet är i full gång. Studiehandledningar finputsas, lokalerna storstädas och kursmaterialet synas. Snart kommer de. Framtidens vård.

Studenterna. Lösningen på absolut HELA krisen i vården.

Åtminstone om vi ska tro på våra politiker. Universallösningen lyder: “Utbilda fler så kommer vi inte ha några vårdköer, vårdrelaterade patientskador eller ohälsosamma arbetstider!”
Hörde en siffra om att samtliga elever som går i gymnasiet skulle behöva välja en vård och omsorgsutbildning för att vi ens skulle vara i närheten av att klara av bemanningen i framtiden (P1 Morgon 180820). Som om det skulle hända?

Det krävs mycket för att klara av att utbilda sig på universitet och högskola, för att inte tala om hur mycket som krävs för att klara av yrket när du är färdigutbildad. Och det viktigaste borde väl vara att vi examinerar kompetenta professioner. Kvalitet före kvantitet. Det är dessutom dyrt, både för stat, universitet och studenten själv att lägga tid, energi och pengar på att påbörja men ej slutföra studier, eller ännu värre; påbörja sin yrkeskarriär utan att vara lämpad för yrket.

Krisen i vården kommer att finnas med oss i många år framöver, kanske tom decennier. Och ju längre tid det tar innan våra beslutsfattare kommer med realistiska förslag om hur vi kan påbörja arbetet för att uppnå trygg och säker vård där medarbetarna trivs och utvecklas, desto mer svårlöst blir det.

Självklart behöver vi utbilda. Men vi får aldrig tulla på kvalitén! God vård kräver kompetens, det är tom vetenskapligt bevisat. Och vårdkrisen består av så mycket mer än brist på personal. Innerst inne borde väl de flesta veta att det faktiskt handlar om brist på attraktiva villkor.

Steg nummer ett för att åtgärda krisen är alltså att förbättra villkor och lön. Svårare än så är det faktiskt inte.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och barnmorska

 

Villkor, villkor, villkor

by

I åratal har bristen på attraktiva villkor för sjuksköterskor totalignorerats, något som lett till en massiv brist på rätt kompetens i vården och därmed också allt färre vårdplatser. Hänger ni med? Det ena ledde till det andra som sedan gav det tredje. Inte så svårt att begripa, eller hur. Men någonstans finns ett enormt kunskapsglapp hos våra beslutsfattare som handlar om att inte kunna se samband överhuvudtaget. Det borde väl inte vara så svårt?

I Borås saknar var femte sjuksköterskestudent tillgång till VFU, eller ”praktikplats”. Eftersom sjuksköterskeyrket både är akademiskt och praktiskt så krävs verksamhetsförlagd utbildning, precis som på exempelvis läkar- eller sjukgymnastutbildningen. Ganska självklart. Vad som däremot inte verkar självklart är att dessa sjuksköterskestudenter måste ha en handledare, någon som faktiskt undervisar och lär ut under den verksamhetsförlagda utbildning.

Nu kommer vi till det kluriga. Eftersom villkoren för sjuksköterskor inte attraherat tillräckligt de senaste 100 åren eller nåt, så har färre lockats av att arbeta inom yrket i fråga och därmed har en sjuksköterskebrist uppstått. Och vem är det som ska handleda sjuksköterskestudenter? Legitimerade sjuksköterskor såklart!

Kanske börjar våra beslutsfattare inse att det krävs fler sjuksköterskor inom vård och omsorg. Jo det har de nog (förhoppningsvis) gjort ganska länge. Men finns det egentligen NÅGON som begriper VARFÖR det inte finns tillräckligt med sjuksköterskor? Med tanke på vilka beslut som fattats så svarar jag med ett rungande NEJ på den frågan.

Det är inte bara orimligt, utan dessutom korkat att lägga krutet på att öka intagningarna på sjuksköterskeprogrammen så länge det inte finns tillräckligt många legitimerade som kan handleda och utbilda. Villkorsfrågan måste komma först! För om den gör det så kanske vi kan locka tillbaka några av de som lämnat professionen pga just för dåliga villkor. DÅ, och först DÅ kan vi också utbilda fler.

Men det krävs inte bara antal. Det krävs kompetens och erfarenhet för att kunna handleda en blivande kollega. Är det rimligt att handledaren i princip är helt nyutbildad och fortfarande osäker i sin yrkesroll? Om vi vill bevara hög kvalité i vården, minska antalet vårdskador och fortsätta utveckla vården så måste vi ha hög standard inom utbildningens samtliga delar, i allra högsta grad den verksamhetsförlagda delen.

Det finns ingen snabblösning som går ut på att försöka ”massproducera” nya sjuksköterskor. Men om vi överhuvudtaget vill gå i rätt riktning så måste vi börja från rätt håll. Och det hållet stavas VILLKOR.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och barnmorska

 

Specialist javisst

by

50+ år, mer karriär bakom än framför sig.

Att göra karriär som sjuksköterska är inte alltid lätt. Ofta är drivkraften från början inte arbetsvillkor och lön, utan intresse för att möta och hjälpa människor.
Det visar sig att jobbet är betydligt mer komplext än vad man kan föreställa sig. När jag började på sjuksköterskeprogrammet var ett av antagningskraven att vara utbildad undersköterska.

Därför visste alla som började vad det innebar att utbilda sig till sjuksköterska.

Nästan hälften av utbildningen bestod av VFU. Man kände sig ändå som en nyböjare trots att man hade sin undersköterskeerfarenhet och en gedigen praktik under utbildningen, och de första åren krävde 100 % engagemang och läsa på inför nya arbetsuppgifter.

Idag är skillnaden att de flesta som börjar sjuksköterskeprogrammet har ingen tidigare vårderfarenhet och mötet med verkligheten under VFU inte överenstämmer med bilden som målas upp på universiteten.

Här har vi i vården en jätteviktig uppgift att fylla. Vi måste dels vara goda förebilder för våra studenter när det gäller själva hantverket i att jobba som sjuksköterska, men också förklara de utmaningar man kommer att ställas inför som nyutexaminerad. Jag upplever att många nya i yrket ger upp långt innan man gjort sina hundår. Det är först efter dessa som sjuksköterskeyrket blir roligt.

Om vi vänder på diskussionen, vad händer med oss som arbetat i många år och känner att det vore kul med att utmana sig själv med byta i riktning i karriären.

Bra säger arbetsgivaren, det finns en drivkraft att kompetensutveckla sig.
Fördelen med oss är att småbarnstiden är förbi. Det finns tonvis med erfarenhet. Det finns ofta kvar en nyfikenhet att lära sig något nytt.

Det är en Win Win situation för båda parter, eller hur.

Det är bara ett litet problem…… Jag som sjuksköterska med den äldre utbildningen måste komplettera med ungefär 1 års studier innan jag ens är behörig att ens söka något program till specialistsjuksköterska.
Det innebär att jag hunnit tappa sugen redan innan jag ens blivit behörig att söka. Ett helt år att komplettera upp till att bli behörig att söka specialistprogram och/eller kunna forska på fritid. Det är nästan en omöjlig ekvation att både jobba heltid och plugga samtidigt.

Lägg därtill att lönepåslaget efter utbildningen inte kommer att märkas gör att, drivkraft och motivation tappas ytterligare.

Har jag en äldre utbildning måste jag kunna tillgodogöra mig de kunskaper min utbildning inte gett mig inom ramen för specialistutbildningen. Vi är i dagsläget ganska många som inte är behöriga att söka pga att tidigare utbildning inte räknas. Har vi råd att dissa alla med “fel” behörighet i sitt CV. Jag är ju ändå legitimerad och jobbar som Sjuksköterska.

Det finns en hel del att göra när det gäller utbildnning.

Utbildning måste löna sig.

God jul

Hans Nilsson
Stolt sjuksköterska

Karriär Lön Villkor

by

  Vårdförbundet anordnade en karriärkväll för studenter och nya i yrket.

Föreläsare som Erik Westberg från Vårdförbundet i Stockholm kom och pratade om Lön, arbetsvillkor och karriärmöjligheter, och vilket stöd facket kan ge.
Sedan  berättade Ambulanssjuksköterskan Karin Hugelius vad som ledde fram till hennes disputation och om sitt arbete i katastrofområden världen över.

Kvällen avslutades med mingel. Där ställdes jobbrelaterade frågor såsom arbetstider, karriärmöjligheter och lön inom de olika specialitéerna.
Det var kvällen som inte riktigt ville ta slut med många frågor och givande diskussioner.

Det jag slås av är att de flesta kommer att byta karriärspår både en och två och kanske tre gånger under ett yrkesliv. Kraven på våra arbetsgivare kommer att förändras om man tänkt att behålla sin rutinerade personal.
Dagens studenter kan tänka sig att både byta arbetsplats och även byta arbetsort för att uppnå sina löne och karriärmål.  Kontentan blir att de arbetsgivare som erbjuder en god arbetsmiljö, hälsosamma arbetstider, möjligheter att göra karriär och lön kommer att vinna slaget om framtidens sjuksköterskor.

En brist på rutinerade ur våra professioner har börjat uppstå i flera verksamheter och det kommer på sikt bli  förödande. Vi måste precis som för våra nyanställda börja uppvärdera de med längre erfarenhet, dels för att få dem att stanna kvar och finnas som stöd och mentorer till nya men också för att bibehålla en hög patientsäkerhetsnivå. Det finns personer som kan göra karriär och ha en löneutveckling på en och samma arbetsplats. Artikel vårdfokus karriär

Lönespridningen är idag nästan obefintlig och därför ett hinder för att ha en löneutveckling över tid. Man måste kunna kompetensutveckla sig och bedriva förändringsarbete utan att behöva byta arbetsplats för att få en löneutveckling.

Hälsosamma arbetstider som gör att man orkar arbeta ett helt yrkesliv är också grundläggande, men också viktigt för att locka personer att söka och behålla våra professioner kvar i vårdyrket. Det finns forskning på området som jag anser att man ska stödja sitt schemaläggande på. Idag baseras schemaläggningen på att man har stora problem att bemanna nattjänsterna  och det får till följd att många måste jobba 3 skift. Enligt forskning ett av de sämsta alternativen.

Det finns en klar förbättringspotential i villkoren, och våra nya och äldre kollegor kommer inte acceptera dagens villkor.

Det finns många bra idéer på “golvet” så beslutsfattare ni är välkomna att lyssna på oss. Vi kan och lever i verksamheten.

Hans Nilsson
Leg. sjuksköterska/Huvudskyddsombud
Mångårig kollega med ett av de bästa yrken som finns

“Nya sjuksköterskor kan ingenting nuförtiden”

by

I dagarna fyller förväntansfulla studenter korridorer och föreläsningssalar runt om på landets universitet och högskolor. Spända och pirriga introduceras de till vad de kommande årens tillvaro kommer att fyllas med; nervösa tentor, kliniska examinationer och verksamhetsförlagd utbildning som genomförs med skräckblandad förtjusning.

Framtidens sjuksköterskor.

Mycket hopp står till dessa pigga, glada studenter. Vården fullkomligt skriker efter fler sjuksköterskor. Vårdplatser stängs på löpande band pga sjuksköterskebristen som tycks allt mer svårlöslig.

Tre år går fort. En nybakad sjuksköterska sveper in sig i arbetsgivarens klädkod, sätter fötterna i skor av den sort som tycks tåla milslånga vandringar, fäster namnskylten varsamt på bröstet:
Legitimerad sjuksköterska.

”Är jag färdig nu?”

Enligt legitimationen i alla fall. Men modern sjukvård är komplicerad och mångfacetterad. Vården utvecklas i ett rasande tempo och blir alltmer komplicerad. Inneliggande patienter på sjukhusen är svårt sjuka och i hemsjukvården bedrivs avancerad vård.

Under den tre år långa utbildningen ingår en stor del verksamhetsförlagd utbildning, ”praktik”. Men det finns ingen möjlighet i världen att få in alla olika verksamhetsområden som finns inom hälso- och sjukvården under utbildningstiden. Och dagens vård är verkligen specialiserad. Vården som bedrivs på njurmedicin är inte densamma som den på kardiologen. PM, riktlinjer, behandlingar och undersökningar skiljer sig åt beroende på vilken avdelning det handlar om. Att bli legitimerad sjuksköterska innebär inte att du har fått utbildning inom alla olika specialistområden.
Förr var vården annorlunda. Enklare kanske är ett dåligt ordval, men det går inte att jämföra avancerad hemsjukvård 2017 med hur vården bedrevs i hemmet under 70- och 80-talen. Detsamma gäller på en vårdavdelning inom slutenvården.

Den nyutbildade sjuksköterskan har fått sitt körkort. Men det betyder inte att hen har kört alla bilmärken på samtliga vägar som finns i vårt avlånga land.

”Nya sjuksköterskor kan ingenting nuförtiden” (vanligt förekommande uttalande från mindre förstående kollega).

Kanske dags att rannsaka hur mottagandet av våra nya kollegor ser ut istället? Hur strukturerad är introduktionen? Hur lång är den? Hur stor möjlighet finns att kunna fråga en äldre, erfaren kollega? (Och hur länge har den mest erfarna på avdelningen egentligen arbetat?)

Väldigt många vill bli sjuksköterskor. Inte så konstigt-det är ett fantastiskt yrke! Men det räcker inte att utbilda fler. Vi måste kunna behålla de som examineras och får anställning också. Hur tar du emot en nyutbildad kollega? Och hur mycket tid finns det egentligen för att introducera en nyutbildad sjuksköterska?

Åsa Mörner
Legitimerad sjuksköterska
Legitimerad barnmorska

Kom och köp oattraktiva villkor!

by

För att lyckas utbilda och rekrytera XXXXXX antal till vård och omsorg brukar många politiker och arbetsgivare yttra en önskan om att vi i vården ska bli lite med ”positiva”, kanske göra lite bättre ”reklam” för vården. Kan ju tyckas som ett omöjligt uppdrag om vi presenterar verkligheten som den ju faktiskt är, dvs underbemannad med överfulla avdelningar, utmattad personal och en undervärderad profession. Det är inte ett dugg svårt att sälja in yrket och professionen i sig. Men det är en helt annan femma att lura nån stackars sate att villkoren för yrket är toppen. Och det räcker ju inte att utbilda sig till sjuksköterska eller barnmorska, man måste ju faktiskt bli anställd någonstans.

Nyligen besökte jag en vårdavdelning på ett av länets sjukhus. Det är en tungt belastad enhet med stor brist på bemanning och ett ohanterligt antal patienter. Ingen direkt ljusning ses för tillfället och under ytan kokar det av oro, irritation och uppgivenhet. Inne i ett av hörnen i personalens fikarum sitter några sjusköterskestudenter och hämtar andan efter dagens intryck. Vad tänker de när de hör om hur hopplöst allt verkar?

”Vi hör det här överallt, vilket ställe vi än är på”, förklarar en av studenterna. Det är alltså inte den här avdelningen som är ”extra bitter”; verkligen ser ut så var än studenterna har sin kliniska placering. Hur påverkar det dem, vetskapen om vad som väntar dem?

De studenter jag har mött har en positiv anda och ser fram emot sin nya karriär. Men forskning visar att många upplever svår stress under studieperioden. Under det första yrkesåret är det så många som var tredje sjuksköterska som uppvisar tydliga tecken på utbrändhet. Risken för sjukskrivning är stor, visar forskningen. En av anledningarna uppges vara kraven i yrket, ohälsosamma scheman och låg lön samt att det saknas tillräcklig introduktion och handledning.

Ett år efter examen vill ungefär 10 % av de nya sjuksköterskorna lämna yrket helt. Efter fem år är det så många som 20 % som överväger att kasta in handduken. Och hur många är det egentligen som inte orkar arbeta heltid, trots att de är unga och friska?

Det finns välfungerande enheter som kan användas som goda exempel om hur man faktiskt borde arbeta för att kunna åstadkomma en förändring åt rätt håll. Men merparten av vårdens verksamheter ser inte alls ut som ett skinande, inbjudande alster från en hipp reklambyrå: ”Kom och jobba hos oss, allt är perfekt här!”

Anledningarna till att det är svårt att rekrytera och bibehålla personal inom vård och omsorg handlar inte om att yrket i sig brister eller är oattraktivt. Det handlar om otillräckligt attraktiva villkor. Och villkoren står våra arbetsgivare för. När ska arbetsgivaren börja göra ”reklam” för tillräckligt attraktiva villkor?

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska
Leg barnmorska