Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Coronaskidor i pandemifjällen

by Leave a Comment

För många förknippas jul- och nyårshelgen med att packa bilen full och bege sig till Sälen, Idre eller Åre. Andra har det som tradition att kasta sig ut i backarna eller skida ut i spåren under sportlovet.

Men det är inte som vanligt i år. Inte under 2021 heller, åtminstone inte första halvan av året (sedan kan vi hoppas att vi kan leva mer ”normalt”, men det vet vi inte än). Och vi vill inte att ökad smittspridning, ytterligare överbelastad sjukvård och ännu fler döda ska ingå i vår fina fjällsemestertradition, eller hur?

Ortopedöverläkaren Lars Korsnes är orolig för att intensivvårdsplatserna inte räcker till när skidturisterna invaderar Åre; ”Vi är på bristningsgränsen”. Men i Åre ringlar sig liftköerna långa och det är nu lika många besökare som ett vanligt år.

Erika Sundberg är sjuksköterska i Åre och säger: “Tänk på konsekvenserna om du åker hit som turist, det är hårt tryck hos oss i Åre och pressad situation på sjukhuset i Östersund.“

Kom inte hit! Det är ett citat av  Anders Nystedt, smittskyddsläkare på region Norrbotten.

Vårdförbundet avd Dalarna vädjar till människor attt de ska avstå att resa till deras region.

“Inte i min vildaste fantasi tänkte jag att någon skulle resa eller att fjällen skulle öppna upp då det är så många ställen – som Österrike – som stängt ner,” säger Marion Vaeggemose som är Vårdförbundets ordförande i Dalarna.

Du kanske tänker att du ”bara ska vara i er stuga” ”att ni inte ska gå på restaurang” så det ”är nog ingen fara”? Men har du då tänkt på att ni alltså ska köra bil, kanske på hala vägar med tät trafik, stanna längs vägen för att gå in på mackar och butiker, köa i skidliften och ”bara köpa en liter mjölk i den lilla lokala närbutiken”?

Ju fler människor som ger sig ut på vägarna, desto större risk för trafikolyckor. Ju fler personer som går in på mackar, vägkrogar, butiker och står i liftkö, desto större risk för smittspridning. Ju fler personer som kastar sig nedför backen, desto fler brutna ben, krossade armbågar och inre blödningar. Och ju fler personer som struttar runt på gatorna runt om i våra skidorter, desto fler halkolyckor.

Vården är mer eller mindre dränkt av covidsjuka människor. De som arbetar i vården är utmattade och orkar snart inte längre. Men du bara måste åka skidor, även under en pandemi? Hur ska de hinna med ditt barns armfraktur som uppstod i pulkabacken? Hur ska de klara av den svåra frontalkrocken med flera svårt skadade? Hur ska de kunna ge dig och din familj vård om ni blir akut sjuka eller skadade?

Tycker du att det är värt att riskera en ökad smittspridning i samhället, bara för att få komma iväg en stund ”som ni brukar”?

Vården är redan pressad till max.

Ja, skidanläggningarna är öppna. Men det betyder inte att du måste åka dit mitt under en brinnande pandemi. Tycker du verkligen att det är lämpligt om du tänker efter ordentligt?

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

2020 året vi aldrig kommer att glömma

by

År 2020 blev ett år som ingen av oss kommer glömma. Det har varit ett år präglat av många nya utmaningar och ingenting är som det var innan pandemin slog till med full kraft.
Det har varit och fortsätter att vara tufft för vårdförbundets professioner, vi sliter dygnet runt med att ge den vård som våra medmänniskor förtjänar.

Det som just nu är tuffast är att vi ser hur människor i vårt samhälle slappnar av nu när vi bedöms befinna oss på en platå och spridningen i våran region åtminstone ser ut att ha stannat av i hastighet.

Våra professioner är trötta, personal som endast fick 3 veckors ledigt i somras har över året arbetat mycket hårt och behöver vila och återhämtning. Tyvärr ser den ut att dröja på obestämd tid. Nu kommer helgerna och vi alla önskar en jul som vi är vana att fira den, de flesta av oss kommer dock skruva på firandet och försöka göra det på avstånd och endast träffa några få utvalda med hänsyn till de kollegor som arbetar i dygnet runt verksamheter av olika slag.

Min förhoppning är att mina värdefulla kollegor fortsatt orkar kämpa för bättre villkor. Mitt löfte till er alla är att jag som förtroendevald och skyddsombud kommer fortsätta kämpa och arbeta så hårt jag kan för att påverka i de olika forum där jag får möjlighet att delta i diskussioner med arbetsgivare och beslutsfattare. Jag ger inte upp och jag vet att är vi många medlemmar på arbetsplatsen får jag och mina andra förtroendevalda kollegor större möjlighet till påverkan i olika frågor.

Nu till slutklämmen på det här inlägget. Jag är så oerhört stolt att vara en del av akutkliniken, för oavsett hur hårt trycket är och hur stressade vi blir så finns en stark anda av gemenskap där vi tillsammans löser problem, vi hjälper och stöttar varandra när det är tungt. Vi har många nya kollegor nu på kliniken och jag hoppas att även dom känner sig välkomna och omhändertagna när det krävs.

Jag vet att det är tungt just nu gällande massa olika saker. Så jag vill skicka med en bild som kom i mitt instagramflöde här om dagen, försöker man tänka så tror i alla fall jag att det känns lite lättare.

Bakom lucka 12 finns en önskan om bättre villkor och en skälig lönesättning, samt en skälig löneutveckling över hela yrkeslivet.

Med det sagt vill jag önska alla kollegor inom vård och omsorg en fin jul och jag hoppas att ni alla får möjlighet till lite ledighet och vila nu i helgerna. God Jul och Gott Nytt År

Carolina Classon Förtroendevald/ Huvudskyddsombud Ambulansen Universitetssjukhuset Örebro.

Skuld och Skam

by

Ärlig talat – när du lånar något ska du återlämna eller betala tillbaka. Punkt. Allt annat är oärligt eller stöld. Samhället fungera så. Det handlar om normer, social kompetens och i yttersta fall om lag och avtal.

Vem vill umgås mer oärliga och snåla personer?

Så varför fungerar inte samma princip i vården?

Med pandemin kom skuldfrågan som ett brev på posten. Vid sidan av coronakriget samlas skulder på hög. Vårdskuld och personalskuld (arbetsmiljöskuld). De växer och växer och nu under våg två är högarna nästintill oöverstiglig.

Vårdskulder är i form av behandlingar och operationer som ställts in och olika vårdköer som växer . Vård vi är skyldiga DIG. De som bestämmer är ytterst bekymrade över hur vi ska “beta av vårdskulden”. Så mitt under kriget arbetar alla som inte finns mitt i frontlinjen av covidvåg två med att arbeta av vårdskuldskön.

Personalskulden ( arbetsmiljöskulden) den vill ingen av de som bestämmer prata om, och jag ser inte att den betalas av. Det är en skuld till DIG som arbetar i vården under pandemikriget. Den fortsätter bygga på sig allteftersom personal arbetar långa pass, övertid, arbetar under stress, ändrar arbetsplats, ändrar scheman, betar av vårdskulder och haft förkortad semester. Striden mot corona pågår dygnet runt – med tid, hälsa och i värsta fall livet som insats.

Min spaning är att OM arbetsmiljöskulden inte betalas av så kommer personal säga upp sig och vården mister erfarenhet och kompetens. För vem väljer att hänga kvar på ett ställe som inte betalar tillbaka?

Den förlusten har vi INTE råd med!

Skulder ska betalas tillbaka. Med ränta. Även i vården.

Fotograf Ulf Huett

Ann-Sofie Gustavsson
anestesisjuksköterska
avdelningsordförande Örebro

P.S
Ta hand om varandra. Tänk klokt. Då kan förhoppningsvis många få fira en fin och god jul!
#Tacka med lön #viärvården

Vi trampar vatten och springer i motvind…

by

Börjar fundera på om det är jag som tänker fel… På riktigt, har jag missat att en fest eller resa är en mänsklig rättighet?!

I somras kände jag mig så provocerad över att folk såg det som en mänsklig rättighet att resa utomlands när vi befinner oss mitt i en pandemi. Den frustration jag då upplevde växer och gror fortfarande inom mig. Känner mig lite matt över att folk runt omkring mig inte verkar förstå. Har de levt utan nyheter och information senaste halvåret? Pandemin och smittspridningen ökar i Sverige och Örebro, ändå ser man att solresorna under höstlovet är full bokade. Människor verkar resa hej vilt i Sverige. Att Uppsala fått ta tagit till striktare råd för allmänheten verkar inte bromsa folk över att varken resa dit eller därifrån. Jag har alltid tänkt att Sveriges befolkning är ett upplyst folk. Vi följer samhällsdebatter och det som sker i samhället. Men vad händer just nu?

Jag har flertal gånger hört människor säga: ”Jag har tröttnat på Corona och nu orkar jag inte längre”, ”Vi måste ju kunna leva som vanligt”, ”Klart vi måste få gå på fest”.  Och just dessa fraser är det inte bara unga vuxna som säger utan jag har även hört pensionärer ta någon av fraserna i sin mun. Men en pandemi är väl inget vi kan ta semester ifrån? Nu checkar jag ut från Corona-ön för jag orkar inget mer…

När blev en resa eller fest en mänsklig rättighet? Nä men skärpning hörrni! Vi måste ju kunna anpassa våra liv till det läge som råder. Jag vill få detta förklarat för mig hur tankekedjan går hos dom som tröttnat. Har ni missat att kurvan i Örebro ökar mer än vad den gjorde i våras? Men rädslan och respekten för Covid verkar vara som bortblåst och lika så viljan att inte belasta sjukvården.

Förstår ni som tänker i dessa banor att vi inte har råd med en andra våg till!? Svenska sjukvården trampar vatten! Vi springer i motvind. Vårdförbundets medlemmar skriker hjälp och att vi inte orkar en gång till men ropet på hjälp verkar ingen höra. Hur ska vi göra vår röst hörd när ingen lyssnar?? Vi inom sjukvården får inte checka ut från Corona-ön och ta en charter på höstlovet! Utan den trötta och slitna personalen som inte fick sina 4 sammanhängande semesterveckor i somras förväntas vårda dig när du kommer tillbaka från din resa, när du gjort din del till att bidra i smittspridning! Jag hör att personalen är skräckslagna att denna mardröm ska börja om.  Vårdförbundets medlemsgrupper orkar inte detta en gång till!!! Varför kan folket inte lyssna på oss?

Jag har också tröttnat! Men för min del har jag INTE tröttnat på att följa de råd som folkhälsomyndigheten ger: hålla avstånd, tvätta händerna, undvika folksamlingar och hålla ut. Utan jag har tröttnat på alla de som bara ser sitt eget, är egoistiska och icke solidariska i vår kamp mot smittan. För vi kan inte göra detta ensamma utan vi MÅSTE göra detta tillsammans!

Snälla vi ber er, lyssna på oss! Vi drunknar snart i vattnet vi står och trampar!!!

Anna Glader
Leg. Sjuksköterska, Barnsjuksköterska
Förtroendevald avdelning Örebro

Känslan av att bli köpt……

by

När pandemin bröt ut och skakade om världen förväntades alla inom viktiga samhällsfunktioner, kanske framför allt personalen inom vård och omsorg, att rusta upp i frontlinjen mot viruset.

Ingen visste hur allvarligt det skulle komma att bli eller hur svårt sjukdomsförloppet kunde te sig.  Detta faktum till trots stod vi där enade och mötte viruset medan det bredde ut sig och gjorde många medmänniskor svårt sjuka.

Många inom vården blev hastigt flyttade till andra arbetsplatser där man förväntades lära nya uppgifter eller ”damma av” gamla kunskaper för att vårda de som drabbades hårdast och blev svårt sjuka. Veckorna gick alltmedan personalen kämpade hårt, belastningen var hög, tyvärr fanns ingen tid för återhämtning i sikte.

Sommaren närmade sig och personalen såg fram emot semester och vila, då kom beslutet från sjukhusledningen, personalen får inte mer än 3 veckors semester under sommarperioden. Det utlovades en veckas semester under hösten och ekonomisk ersättning för den förskjutna veckan. Känslan som infann sig hos personalen var uppgivenhet, vi var i behov av återhämtningen och den ekonomiska ersättningen var en klen tröst i rådande läge.

Den enorma psykiska påfrestning som varit våran vardag under flera månader innan sommaren äntligen kom går inte att återhämta sig från på endast 3 veckor. Att försöka förmedla känslan av att arbeta under de förhållanden som rådde när det var som mest ansträngt är näst intill omöjligt.
Ofta lämnade man arbetet efter passets slut med en känsla av utmattning som var näst intill förlamande.

Tröttheten visste inga gränser efter att hjärnan gått på högvarv hela tiden för att försöka lära sig om, och förstå sig på, detta nya virus. Nu är hösten här och vi väntar spänt på vad som blir nästa steg i utvecklingen, kommer det en andra våg och hur mycket mer orkar medarbetarna?

Ett som är säkert är att just nu behöver personalen andrum och möjlighet att få ledigt under hösten. Tyvärr ser återhämtningen ut att dröja då situationen med att bemanna arbetspassen är minst sagt ansträngd. Mycket sjukskrivningar leder till att det en hel del dagar är svårt att bemanna arbetspassen från ena skiftet till nästa.

Dessvärre känns det som att våra chefer på avdelningsnivå hela tiden arbetar mot en ”högre makt” som bromsar och har svårt att förstå verkligheten så som vi i verksamheten känner den.
Rädslan nu är att många av våra erfarna medarbetare väljer att se sig om efter annat, sista året har en hel del medarbetare valt att söka sig till andra arbetsplatser eller läsa vidare.

Det är dags för krafttag nu för att inte ytterligare kompetens försvinner ur verksamheten. Akutsjukvården blöder och den stabila grund som våra erfarna medarbetare bidrar med riskerar att rämna om inget görs åt villkor så som arbetstider, löner och möjlighet till betald vidareutbildning.
I dagens samhälle är inte många av oss intresserade att arbeta likt Florence Nightingale, vi kräver bättre villkor där vi känner oss lyssnade på. Vi vill gärna finnas där för våra medmänniskor och brinner för att hjälpa dem i deras svåraste stunder. Vi vill vara där vid allt från förlossningar till en annan människas sista andetag i livet, men vi vill också ha villkor som ger oss möjlighet till en värdefull fritid där vi orkar leva tillsammans med våra familjer och vänner.

Carolina Classon
Ambulanssjuksköterska/Huvudskyddsombud
Universitetssjukhuset i Örebro

Var utlandsresan värt det?

by

Känner att jag gång på gång blir förundrad men även mycket provocerad av hur vi människor fungerar…

När Greta Thunberg fick oss att öppna upp ögonen och bli mer klimatsmarta tänkte jag iallafall i mitt stilla sinne att nu borde väl ändå vårt flygande och resande minska. För om inte våra barn och barnbarns framtid på vår planet skulle få oss att tänka till så vad skulle då få oss att förändra våra vanor och vårt beteende.

Så kom Covid-19 pandemin och vårt flygande och resande avtog då världen höll andan. Direkt såg man positiva effekter på vår miljö. Vi inom sjukvården hade och har vår största utmaning i vår generation, att bekämpa det nya Coronaviruset samtidigt som vi skulle och ska hålla huvudet över vattenytan.
Svenska folket och övriga världen hyllade oss som hjältar. De lyssnade på myndigheternas råd för att se till att vi höll en jämn kurva så att inte sjukvården skulle bli överbelastade. Social distans och noggrann handhygien gick som vårt mantra.

Sjukvårdpersonalen offrade sig själva i form av att jobba övertid, jobba timmar i outhärdlig skyddsutrustning, knappt träffa sin familj och många beskrev att de var slitna, trötta och psykiskt utmattade när de mött viruset öga mot öga. När vårsolen började titta fram och folk började ta sig ut på serveringar och restauranger delade sjukvårdspersonal inlägg efter inlägg via sociala medier. Detta i hopp om att det svenska folket skulle förstå vad som kunde hända om man blev drabbad av detta virus, med uppmaning att vi skulle fortsätta att hålla ut och hålla i.

Den trötta och utmattade sjukvårdspersonalen fick sedan veta att de troligtvis inte ens skulle få ut sina fyra sammanhängande semesterveckor som de så längtat efter och var mer än välbehövliga.

Men vad händer då, jo då kommer sommaren och det verkar som om allt fler och fler verkar tro att Covid-19 försvunnit. Lusten och egoismen är så stor så nu bokas flygresor hej vilt. Inte nog med att man är beredd att medveten belasta den egna sjukvården utan man tycker att det även är helt okej att belasta andra länders sjukvård.

Är det okej att dessa hjältar som hyllades i våras inte får ut sin semester för att vi tycker det är viktigare med en resa till solen? Snälla någon förklara för mig hur man tänker?
Jag ser instastories där man flyger, går på beachen, besöker restauranger men man har munskydd. Rättfärdigar det beteendet? Jag fattar inte! Var tog solidariteten vägen? Och vart ser jag i pressen att man talar om att hjältarna som hyllades för några månader sen inte fick ut hela sin sommarsemester? Inte ens en pandemi verkar kunna få människor att stanna upp och tänka till.

Jag känner mig bara så provocerad. Nu är det nästan viktigare än någonsin att vi tar ansvar och spelar våra kort rätt. För vem ska annars stå vid din sida när du tillslut behöver din sjukvård?

#stayathomeforus

#wegotoworkforyou

Anna Glader
Leg. Sjuksköterska, Barnsjuksköterska
Förtroendevald avdelning Örebro

Något är allvarligt fel när det handlar om att kunna planera och leda vården på ett klokt, säkert och långsiktigt sätt.

by

Efter en synnerligen ovanlig vår så är sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor nu mitt i sin semesterperiod. De senaste månaderna har kantats av hård arbetsbelastning, övertid och etisk stress i ännu högre utsträckning än vanligt. Det är dock ingen nyhet att vårdpersonalens lagstadgade rätt till semester medför ett problem för arbetsgivaren pga en till synes oändlig brist på rätt kompetens. I åratal så har minimal bemanning, neddragen vård och sommarkris varit en återkommande årlig kaotisk repris. Men i år är även den i en klass för sig. Den här sommaren så är det många som inte får fyra veckors sammanhängande ledighet – vad kommer konsekvensen att bli för de som har arbetat under enorm press en längre tid när de sedan inte får tillräckligt med återhämtning?

Belastningen har varit orimlig på många håll i vården redan innan pandemin, och under vårens och den ännu pågående pandemins spår har den blivit desto tyngre. Många har uttryckt en känsla av total utmattning och på flera håll runt om i landet börjar bland annat specialistsjuksköterskor att se sig om efter ett helt annat yrke; ett yrke som inte riskerar deras egen hälsa, som garanterar återhämtning och som ger god löneutveckling, något som dagens arbetsgivare inte lever upp till överhuvudtaget.

När sommaren är över och hösten griper tag om oss, riskerar vi ett stort bakslag. Vi vet inte vad som kommer att hända gällande virusets framfart, men när det handlar om personal som pressats till max under många månaders tid, så är det en ganska enkel sak att förstå att tre veckors sammanhängande semester inte är tillräckligt som återhämtning. Och utan återhämtning riskerar vi både att förlora kompetens, då särskilt de erfarna söker sig bort från slutenvården pga dåliga villkor, och en ökad ohälsa med risk för många sjukskrivningar som följd.  Meningen är att resterande semester ska kunna tas ut under hösten. Men vem vet hur många som är i behov av vård kopplat till Covid-19 då? För att inte tala om alla de patienter som fått stå tillbaka i väntan på undersökning, behandling och rehabilitering som inte har med coronaviruset att göra. Kommer det att finnas rätt kompetens för att ta hand om den enorma vårdkö som fyllts på under våren? Och kommer det att finnas ork hos de som ska hantera det uppdämda vårdbehov som nu finns hos vår befolkning? Risken för att det faktiskt inte ska finnas några marginaler ens till hösten för att personalen ska kunna få ut sin resterande ledighet är överhängande. Och om de får ut den; hur har möjligheten varit för att kippa efter andan under några veckors tid på sommaren och sedan under kanske ytterligare en veckas ledighet flera månader senare?

Ingen kunde förutse pandemins effekter. Men den beredskap som svensk sjukvård har haft de senaste decennierna har inte skapat utrymme för oförutsägbara händelser av någon större dignitet. Den har inte ens varit riggad för en ”vanlig” sommarsemester. Faktum är att många medarbetare inte ens kan få ledigt en helg i januari pga alltför låg bemanning. Något är allvarligt fel när det handlar om att kunna planera och leda vården på ett klokt, säkert och långsiktigt sätt.

I höst kommer det att finnas en stor skuld i form av en arbetsmiljöskuld till personalen och en vårdskuld till vår befolkning Och denna måste betalas tillbaka i form av väsentligt förbättrade arbetsvillkor så att det kan finnas möjlighet för vårdsökande att få rätt vård och behandling i rätt tid. Vi får innerligt hoppas att det tas i åtanke när budgeten läggs för kommande lönerevisioner.  Det verkar ju finnas en hel del pengar för att rädda landets företag. Helt klart en nödvändighet. Men varför finns det aldrig pengar till att rädda vården, tillgodose de vårdsökandes behov och ge de anställda rimliga villkor? Det är hög tid att prioritera vården nu. Det GÅR att förändra och skapa en välfungerande, jämlik och tillgänglig vård. Men det kräver stora investeringar, något som saknas idag.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

Är det bara vårdpersonalens barn som inte får sommarlov..?

by

Sommar, sommar, sommar… Så ljuvliga ord som man i slutet av maj vanligtvis ser framemot med längtan om vila, återhämtning och tid med familjen utan en massa måsten. Bara vara. En semesterutflykt, glass i solen och förhoppningsvis bad i massor.

Men i slutet av våren 2020 är tankarna lite eller ganska mycket annorlunda. Semestern och sommardagarna som man brukar se framemot och som får oss att orka lite till när övriga året har haft hög arbetsbelastning och tempot varit tufft, kommer kanske inte komma. Nu känns den där längtan mer som ett mörker, en magkänsla som gror oro. Hur ska det bli med våra barns sommarlov? Hur ska vi lyckas att pussla med våra semesterveckor så att våra barn inte blir lidande? I vanliga fall kan vi ju ta hjälp av anhöriga. I min familj hade vi löst sommaren med hjälp av farföräldrarna som barnen skulle hänga med i 2-3 veckor. Denna sommar är vi många som inte kan ta hjälp av den äldre generationen i familjen.

Semester! 4 efterlängtade sammanhängande semesterveckor där barnen får sina sovmorgnar och vi vårat morgon kaffe i lugn och ro. Där ekorrhjulet slutar spinna för ett tag och vi får andas ut som familj.

Men så ändras spelreglerna pga. årets speciella omständigheter. Semesterlagens 4 veckors sammanhängande semester ska nu bli 3 veckors semester och för vissa ska semesterperioden börja innan skolan slutat och förlängas till september. De där 4 veckorna som man så längtat efter att få styra själv och inte vara i arbetsgivarens ”grepp”.

Kommer att tänka på barnkonventionen. Jag som i vanliga fall jobbar inom Barnhälsovården och är Barnsjuksköterska jobbar hela tiden utifrån barnkonventionen. Barns rätt till lek, vila och fritid!  Just den här sommaren är ju speciell och många med mig känner nog också att man velat skydda barnen och låta dem hålla någorlunda social distans för att undvika smitta och smittspridning. Men det lär ju inte vara möjligt om de ska hänga på förskola och fritids stora delar av sommaren. Blir frustrerad över detta, varför ska vårdpersonalens barn vara extra utsatta? Är det inte nog med att deras föräldrar sällan kan delta på avslutningar, uppvisningar och aktiviteter för att vi jobbar obekväma arbetstider, helger och storhelger? Vad händer med de barn som råkar ha två föräldrar som jobbar inom vården? Kommer arbetsgivaren ta hänsyn till familjelivet när vi får våra önskade semesterveckor flyttade? Vad har vi för rättigheter till vårt familjeliv?

Jag som vuxen kan ju ändå välja att gå undan när min hjärna överaktiveras och livet springer på i ett intensivt tempo. Jag kan välja att säga nej till umgänge och det sociala (vilket vi ändå får göra i dessa tider). Men barn är barn och vi vet att när vi lämnar in dem på förskolan så går tempot i 180. Var på en föreläsning där man pratade om ”Akta barns hjärna” dvs. vikten om vila och återhämtning för barnen. Visst det finns tid för vila för de små barnen. Men barnen vi lämnar in på fritids har knappast schemalagd vila i sin fritidsverksamhet. Hörde av en kollega att hennes yngsta blivit orolig och frågade sin förälder ”Kommer inte jag få sommarlov nu?” när hon hörde att föräldern inte skulle få ut sina 4 semesterveckor.

Kommer detta innebära att det bara är vårdpersonalens barn som inte får sin återhämtning tillsammans med sina föräldrar i sommar och sitt sommarlov?!

Anna Glader
Leg. Sjuksköterska, Barnsjuksköterska

När man jobbar i vården behöver man ingen semester

by

Ingen har väl lyckats undgå att det pågår en kris i vården. I vissa delar av landet är den mer påtaglig än andra, men hela Svea rike är berört och runt om i vår avlånga demokrati, så har vården mobiliserat och gjort sig redo för strid. Konsekvensen för de som arbetar i frontlinjen, dock inte bara de som slåss direkt mot viruset, utan även de som arbetar i andra verksamheter pga bla hög sjukfrånvaro och förändrade rutiner och riktlinjer, är att många känner sig dränerade. Slut som artister, redo att kasta in handduken, checka ut och lägga sig och flämta på sofflocket.

Sorgligt nog så är utmattning en vanligt förekommande åkomma hos legitimerade vårdprofessioner, eftersom de stångats mot en nedåtgående spiral i bemanningstäthet och alltför hög stress under lång tid. I år är det dock ett exceptionellt läge. Det pågår en pandemi som vi inte skådat i modern tid.

Men när den första sommarmånaden gjort sitt intåg så brukar många ändå dra en lättnadens suck. Snart är det dags att gå ner i varv, flexa ut, sparka av sig foppatofflorna och glömma bort alla lösenord och koder till jobbdatorer, journalsystem och dörrar. Det är dags för återhämtning och tid att umgås med familj och vänner, tända grillen och ta sig ett dopp i det blå, putsa på motorcykeln och rulla fram husvagnen.  

Men inte i år.

För den här sommaren, efter vad många upplevt som den tuffaste våren i deras yrkesliv, så kommer semestern att vara betydligt kortare än vanligt för en stor del av landets vårdanställda.

Det har inte bara varit en fysiskt ansträngande period i vården. Många känner sig mentalt urlakade och brottas med etisk stress och en känsla av otillräcklighet. Att se svårt sjuka människor dö, utan möjlighet till att ha en anhörig nära, omgiven av personal iklädda rymddräktsliknande skyddsutrustning, gör ont i hjärta och själ och sätter djupa spår. Behovet av en längre ledighet för att ges en möjlighet att ens försöka koppla bort är otroligt stort hos de som kämpar för att hålla igång vården.

När man jobbar i vården behöver man inte lika mycket ledighet som andra, tycks ledning och politiker resonera. Förstår våra beslutsfattare hur förödande det riskerar att bli? Hur många kommer att krascha in i den berömda väggen när höstrusket sänker sig? Hur många kommer att bli less och byta jobb eller yrke?

Nej, det är ingen som vet det just nu. Men en sak är säker. Beslutsfattare har år ut och år in, ignorerat det faktum att det finns för få sjuksköterskor och barnmorskor pga oattraktiva villkor. De har blundat för att villkoren för biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor inte rimmar med den utbildningsnivå och det ansvar som medföljer legitimationskravet. Ett alldeles vanligt år, helt pandemifritt, så är ledighet en hårdvaluta. Semesterveckorna säljs till högsta bud, allt för att försöka rädda en underdimensionerad vård. Och det är, som sagt, under ett vanligt år. Förstår ni hur det ser ut i år?

För 2020 är inget vanligt år. Det pågår en pandemi. De som arbetar i vården förstår allvaret och gör allt för att hålla uppe det sjunkande vårdskeppet. Och de gör det bra. Men till vilket pris? Och vem kan egentligen lova att all den semester som blir låst till hösten, istället för sommarens ljumma månader då resten av familjen och vännerna har ledigt, går att bevilja? Den vårdskuld som nu hopar sig pga inställda undersökningar och behandlingar är enorm. Och vem vet om det kommer en andra våg av viruset?

Kanske är det först nu som många av våra medborgare insett hur livsviktiga, hur ovärderliga och oersättliga vårdens medarbetare är; att det inte handlar om att bara badda någons panna, vända ett provrör eller trycka på en knapp.  Kanske är det först nu som våra beslutsfattare inser att rätt villkor till vårdens professioner är en investering, både i nuet och för framtiden. För vem vet när nästa pandemi knackar på?

Åsa Mörner

Legitmerad barnmorska, legitimerad sjuksköterska