Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Var finns alla medarbetare?

av Lämna en kommentar

Jag har deltagit i ett seminarium om en av framtidens viktigaste frågor för vården, den nära vården.

Hittar man svaren hur vi ska lyckas att attrahera personer att börja jobba i vården och samtidigt behålla dem som har den hett eftertraktade erfarenheten?

SKL:s samordnare för nära vård Emma Spak föreläste om dagens vård, hur framtiden kommer att se ut och hur vården måste anpassa sig efter en allt större grupp äldre.
Det var en mycket inspirerande föreläsning som blandade goda exempel på lyckade arbetssätt och visioner.

Kort sagt ledordet för framtidens nära vård och hela vården förresten är att patientens behov i centrum.

Hur når man dit?
1. Ledare som vågar leda sin verksamhet, få alla att dra åt samma håll med fokus på patientens behov
2. Det kanske viktigaste är att medarbetarna tillåts vara med och bidra med erfarenhet och idéer

Chefskap och medarbetarskap som jobbar mot gemensamma mål och trivs i sin vardag och har en god arbetsmiljö, med patienten i fokus.
det låter enkelt, men att ställa om från slutenvård till att all mer vård måste ske nära patienten både för att de behövande vill det men också för att slutenvård är dyrare.

Nog om själva föredraget.

Min stora fundering är varför vi bara var en handfull representanter för alla medarbetare? Övervägande andel åhörare var chefer på olika nivåer.

Denna inspirerande men också den efterföljande paneldebatten är minst lika viktig för mina kollegor att höra på som för cheferna. En gissning är att man hade fullt upp med att nå produktionsmålen så tiden fanns ej att komma.

Hur ska man få medarbetarna att trivas, jobba mot samma mål och känna inspiration, när det enda man pratar om är att inga pengar finns varken till löner eller förbättringar av arbetsmiljön.

Förhoppningsvis fanns en och annan chef som blev inspirerad av diskussionerna och försöker få med sig medarbetarna mot gemensamma mål och förstå att det är viktigt med god arbetsmiljö, och vågar prova sina och medarbetarnas idéer och förbättringsåtgärder.
Jag tror dagen filmades och ligger på intranätet. Kräv att få se den och få lite positiv energi och idéer till förändringar.

Hans Nilsson
leg. Sjuksköterska/Förtroendevald och huvudskyddsombud
Vårdförbundet avdelning Örebro

Stolt sjuksköterska om än lite bedrövad.

av Lämna en kommentar

Sedan barnsben har min dröm varit olika yrken där jag får hjälpa andra, barnmorska var första drömmen men allt eftersom har drömmen ändrat sig och nu arbetar jag som Specialistsjuksköterska med inriktning mot ambulanssjukvård.
Jag älskar mitt arbete och har känt mig hemma där sedan första stund. Sista tiden har dock något hänt i atmosfären på arbetsplatsen. Där lyfts ofta i olika forum det dåliga ekonomiska läget, vilket man aldrig tycks lyckas hämta sig ur.
Frustrationen bland kollegorna är utbredd och enkel att sätta sig in i. Vi som arbetar ute i olika verksamheter får till oss olika typer av lösningar vi måste förhålla oss till för att spara pengar. Vi förstår allesamman att man inte kan fortsätta kosta långt mycket mer än vad budgeten räcker till.
Däremot är vi många som undrar hur prioriteringarna högre upp ser ut. Det är många chefer i verksamheten och de tycks bara bli fler och fler. Lösningen verkar stavas “förändrad ledningsstruktur” eller “omorganisation av ledningsstruktur”.
Under tiden kämpar vi anställda med att upprätthålla en god och säker vård för våra patienter. Risker i patientsäkerheten identifieras ofta av oss som är patientnära då man hela tiden tvingas spara in på olika saker för att budgeten ska komma på fötter.
Vi arbetar på så hårt vi kan för att få verksamheten att snurra i ett ansträngt läge. Jag tänker att i vissa svåra lägen kanske man måste satsa lite till för att lyckas.
Det må vara så att det just nu kostar en slant till men i det långa loppet inbillar jag mig att rätt person på rätt plats kommer bli det mest kostnadseffektiva. Det viktigaste måste vara att man använder personalens kompetens på rätt sätt.
Exempelvis ska specialistsjuksköterskor inte sitta och planera scheman, de har en specialistkompetens inom ett visst område och borde finnas där i verksamheten där deras kunskap kommer till sin rätt.
Jag hoppas verkligen att politiker och beslutsfattare tar ett krafttag och sätter sig in i frågan och hjälper en sjukvård som blöder att komma ur det kritiska läget och hitta en hållbar väg framåt. Jag vill verkligen fortsätta älska mitt arbete och kunna fortsätta känna yrkesstolthet även framöver.
Carolina Classon
Leg. Sjuksköterska/Specialistsjuksköterska i ambulanssjukvård
Förtroendevald vid Ambulansavdelningen USÖ

Datorn får mer tid än patienter

av Lämna en kommentar

Jag jobbar i hemsjukvården i Örebro kommun och jag har verkligen älskat mitt arbete. Men senaste åren har jag känt mig alltmer frustrerad. Jag känner att mina kolleger också är frustrerade och nya kolleger som kommer till oss blir förvånade över hur många olika datasystem vi förväntas gå in i, varje dag. Vi måste gå in i ett system för att kolla signeringen, ett annat för att hitta läkemedelslistor, ett tredje för att kolla meddelande och rapporter från öppen- slutenvården ett fjärde där vi lägger vår planering/insatser ett femte där vi har patientjournalen, ett sjätte där vi  förväntas läsa journalanteckningar från öppen- och slutenvården och ett sjunde för att läsa externa och interna meddelande i en brevlåda. Dessa system förväntas vi att gå in och kolla i stort sett varje dag för att arbeta enligt de lokala riktlinjer som finns i kommunen. Sedan tillkommer andra system när vi beställer inkontinens material, dokumentera i diverse kvalitets register och screenings system.

Inget av dessa datasystem pratar med varandra, så dubbel dokumentation förekommer.

I utredningar som Vårdförbundet har tagit del av så ägnar sjuksköterskor i hemsjukvården och på äldreboende i snitt 2 timmar per arbetsdag på direkt patientarbete. Resten av tiden går åt till administration.
På min arbetsplats har vi dessutom ett krångligt journalsystem som inte är anpassad för sjuksköterskor, vilket leder till krävande tanke arbete kring dokumentation.  Det är klart vi är frustrerade!!

Först ska vi utföra vårt arbete, sedan ska det kontrolleras och föras statistik på det vi gjort. Denna Managementbyråkrati tar fokus från kärnverksamheten. Alla ska screenas för risker, men man frågar inte personen innan om de vill. Vi kan hitta massor med risker och komma med förslag på åtgärder men har vi inte med personen på detta har vi kastat bort deras och vår tid. Vi måste ställa om och jobba personcentrerat. Vad vill och är viktigt för den här personen. När vi i dialog och partnerskap kan hitta detta, jobbar vi personcentrerat.

Jag önskar att det finns högre förtroende för professionen. Vi jobbar alla under legitimation och har många år på universitet/högskola. Om vi skulle slippa Managementbyråkratin/New public management, då skulle nog jag och många med mig slippa vara frustrerad och tid skulle frigöras till kärnuppdraget.

Vid tangenterna

Nadya Lehto
Leg. sjuksköterska
Regionalt skyddsombud och Huvudskyddsombud
Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro

När blev psykisk sjukdom ett brott?

av Lämna en kommentar

Den psykiska ohälsan är ett växande problem globalt, och även i Sverige. Både hos unga och vuxna ses en allt sämre mental hälsa och hos barn som går i skolan är det ett alarmerande problem.
Enligt en rapport som publicerades i The Lancet förra året har den globala psykiska ohälsan ökat drastiskt de senaste 25 åren och enligt en av forskarna, Vikram Patel, professor vid Harvard i USA, så har ”inget annat av mänsklighetens problem ignorerats så mycket som psykisk ohälsa”.

Ända sedan 1980-talet så har den psykiska ohälsan ökat konstant bland landets skolelever. Frågan är hur långt den psykiatriska vården har kommit och synen på psykisk sjukdom kontra fysisk? Definitivt inte tillräckligt långt, borde vi kunna vara överens om.

Om du eller en anhörig drabbas av akut sjukdom som kräver omedelbar vård, tex vid bröstsmärta eller en trafikolycka, kan du ringa 112 och en ambulans skickas ut med blinkande sirener, ilfart och specialistutbildade sjuksköterskor som gör allt i sin makt för att rädda ditt liv.

Men det gäller bara vid fysiska sjukdomar. Om du drabbats av exemelvis panikångest, hallucinaioner eller självmordstankar får du kanske själv ta dig till närmaste psykakut. Om du har tur så är du tillräckligt kry för att lyckas ta dig dit; om du har tur har du också någon anhörig som hjälper dig, eftersom det troligtvis är en omöjlighet att vare sig tänka klart eller försöka köra ett fordon eller på annat vis ta dig till akutpsyk. Har du riktig tur och faktiskt lyckats ta dig till närmaste vårdinrättning för akuta psykiatriska tillstånd, så möter du en specialistutbildad sjuksköterska som vet precis vad som behöver göras för att rädda ditt liv.

För när det handlar om psykiatrisk vård, så handlar det, precis som vid somatisk vård, om att rädda en människas liv.

I vissa delar av landet så är vården bättre riggad för att möta upp människor som befinner sig i en svår psykiatrisk kris. I Stockholm,finns särskilda ”psykambulanser”, riggade med de allra bästa förutsättningarna för att rädda den som är akut psykiskt sjuk. Andra delar av landet har mobila enheter riktade mot psykisk ohälsa eller har eller planerar psykambulans på försök (Göteborg och Skåne bla). För de flesta andra delarna av Svea rike, är det polisens arbete att omhänderta människor med psykisk sjukdom i akut skede. Men när blev psykisk sjukdom ett brott?

Varje år begår ca 1500 människor självmord i vårt land. Ungefär 15 000 personer försöker att ta sitt liv. Var finns den politiska viljan för att skapa en jämlik psykiatrisk vård i Sverige?

 

Åsa Mörner
#WorldSuicidePreventionDay #SuicidpreventivaDagen

Specialiserad utan specialister

av

Vårdens utveckling går i en rasande takt. Den blir alltmer högspecialiserad, inte bara inom slutenvården, utan i alla verksamheter. Ett besök på röntgen, labb eller en vårdavdelning kan se ut och verka som en scen ur en science fictionfilm. I takt med utvecklingen krävs också mer kunskap av de som arbetar i vården. Kompetensen är inte tillräcklig efter 3 års grundutbildning, även om utbildningen ger en bred bas att stå på. Och trots att vården blivit så pass komplicerad, med krav på högspecialiserad kompetens för att bedriva den, så gapar tomma platser på specialistutbildningarna på landets lärosäten. Men kan man verkligen bedriva högspecialiserad vård utan specialister?

17 blivande distriktssköterskor slog sig ner för att lyssna på dagens föreläsning under distriktsköterskeprogrammets första vecka. En intensiv första vecka på den knappt 1,5 åriga specialistutbildningen lider mot sitt slut. Behovet av distriktssköterskor är stort och kommer att öka i takt med en åldrande befolkning. Dessutom är trycket på primärvården stort. Människor söker sig i allt högre grad till vårdcentralerna för att få stöd och råd. Distriktssköterskeprogrammet har 30 platser. Varför är inte programmet fullt?

Distriktssköterska har tidigare setts som en attraktiv specialistutbildning. Det finns två stora anledningar till varför det inte längre går att fylla utbildningsplatserna:

1. Det ger för lite i lönekuvertet. Varför utbilda sig om man inte får någon större löneutveckling, vare sig efter att ha skaffat sig utbildningen eller efter att ha arbetat länge och utvecklats inom professionen?
2. Arbetsgivare och beslutsfattare inser inte vikten av den specialistkunskap som en distriktssköterska har. I takt med att allt färre examinerats så har också arbetsgivare fått allt svårare att rekrytera. Deras lösning har då varit att anställa grundutbildade sjuksköterskor som saknar kompetens för att arbeta på exempelvis en vårdcentral. Varför skulle någon vilja utbilda sig då? En nedåtgående spiral.

För ett antal år sedan var det inte många studenter som satt i lektionssalarna när introduktionen till anestesisjuksköteskeprogrammet drog igång. Utav 20 platser kanske det endast var 8 studenter som var redo för att utbilda sig till anestesisjuksköterskor. Idag ser det annorlunda ut. Platserna är fyllda till bredden, trots att det fortfarande är för lite i lönekuvertet. Hur har man lyckats vända trenden på den specialistutbildningen?

Svaret heter betald utbildning inom anställningen, eller akademisk specialisttänstgöring, utan krav på ”bindningstid” till någon specifik arbetsplats efter examen, samt samma möjligheter att delta i lönerevisioner som övriga anställda. För ett par år sedan tecknades ett avtal mellan regionen och Vårdförbundets lokalavdelning om att förändra möjligheten att specialistutbilda sig. Uppenbarligen så är det ett lyckat koncept.

När det gäller vissa utbildningar.

Varför är det inte fler som söker exempelvis distriktssköterskeprogrammet då? De kan ju också få betald utbildning?
Den tragiska förklaringen handlar om att arbetsgivare och beslutsfattare inte inser vikten av den kompetens en distriktssköterska har och låter därför inte tillräckligt många få ta del av utbildningstjänsterna.

Inom anestesin söker man efter anestesisjuksköterskor. Något annat är otänkbart. Varför är det inte det när det handlar om en tjänst för en distriktssköterska?
Om du ska opereras och genomgå en bypassoperation så skulle du väl inte nöja dig med en allmänläkare som operatör? Varför nöjer vi oss inom andra områden i vården?

En annan fråga man kan ställa sig är varför vi som profession söker tjänster som vi egentligen inte har tillräckligt med kompetens för att klara av. 

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska , leg barnmorska

 

(Många regioner och kommuner har inte tecknat avtal gällande utbilningstjänster. Är du politiker och vill veta mer om hur det funkar med ett sådant avtal så tveka inte att höra av dig, så kan du få mer information)

Tre år räcker inte!

av

Det piper och blinkar överallt från all högteknologisk vårdutrustning. Larmsignalen tjuter ute i korridoren och patientens anhöriga står samlade utanför patientrummet i väntan på information om hur deras nära och kära mår. Telefonsignalen ringer ilsket och pockar på uppmärksamhet om ytterligare stundande överbeläggningar. Drän, syrgas, katetrar av alla de slag och flera pågående dropp i form av vätska, medicin och blod puttrar på i jämn takt in i patientens kropp. Patienten jämrar sig av smärta och börjar dra i en av alla slangar som ligger placerade runt om honom. I det här läget känns det som om minst fyra extra armar och en extra hjärna skulle behövas för att balansera upp den kunskap och kompetens som krävs av den ansvariga sjuksköterskan. Tempot och utvecklingen i vården går i en rasande fart. Ändå tar det, fortfarande, bara 3 år att bli sjuksköterska?

Det är något som inte stämmer.

Efter tre års grundläggande utbildning vinglar de nyexaminerade sjuksköterskorna ut på mer eller mindre ostadiga ben. Precis som de gjorde 1959, då utbildningen till sjuksköterska också var tre år.

Längden på utbildningen har varierat något genom tiderna. Ursprungligen krävdes ingen utbildning alls för att bli sjuksköterska, eller ”vaktdam” som det kallades. Då handlade yrket mest om att sitta bredvid den sjuke och erbjuda tröst, och inte så mycket om vård. Men i takt med den medicinska utvecklingen så startades en ordentlig utbildning upp, efter Florence Nightingales kloka initiativ, och sjuksköterskestudenterna fick då lära sig mer än att bara hålla handen och torka svett ur pannan. Det var längesen utbildningen till sjuksköterska blev treårig.
Under vissa perioder har den faktiskt förkortats. På 60-talet var det, precis som idag, stor brist på sjuksköterskor. ”Lösingen” var då att förkorta utbildningen till fem terminer. Precis som att orsaken till att det var brist skulle berott på att utbildningen var sex terminer lång…

En period var utbildningen så pass kort som två år. Då krävdes i och för sig också en undersköterskeutbildning i botten. Men man kan fundera över varför utbildningen blev kortare i takt med att vården faktiskt blev mer avancerad.

Sedan 1993 är grundutbildningen till sjuksköterska tre år. Det är snart 30 år sedan. Tror ni att kraven på kompetensnivå för en sjuksköterska är samma som för 30 år sedan? Ser vården likadan ut?
Självklart är svaret nej.

Kraven för att bli lärare har förändrats. Utbildningarna är längre. För att bli förskollärare krävs 3,5 år och för att bli grundskollärare läser man i 4 år. Om du vill bli gymnasielärare så väntar 5-5,5 år universitetsstudier. Helt rimligt med tanke på att skolan förändras och kraven på lärarnas kompetens ökar.

Men för att bli grundutbildad sjuksköterska räcker det alltså fortfarande att studera i 3 år. Precis som det gjorde 1959.

Många sjuksköterskor lämnar sitt yrke efter endast en kort tid som anställd inom vården. Det har med villkor att göra, där lön och löneutveckling är en stor faktor, förmodligen den största. Men en annan anledning till att många lämnar sin profession eller blir långtidssjukskrivna kan vara att utbildningen inte rustar våra sjuksköterskor för att möta den verklighet som finns i dagens vård. I takt med att vården blir alltmer komplex, så måste också utbildningen bli det. Och då räcker det inte med 3 år.

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska
Leg barnmorska
Universitetslärare

Brist på personal och löneutveckling

av

Nu är hösten i antågande och efter en tung sommar är jag nyfiken på vad årets lönerevision ska ge.
Som ni alla vet har vårt löneavtal sagts upp och omförhandlats, och mynnat ut i ett nytt (HÖK 19). Där man bland annat kommit överens med arbetsgivaren om att ALLA ska ha en god löneutveckling/lönepåslag i lönerevisionen men särskilt yrkesskickliga ska ha mer. Vem som är särskilt yrkesskicklig på just din arbetsplats måste bestämmas lokalt och inte centralt.

Varför har man valt att göra denna satsning? Jo vi har sett att löneutvecklingen för våra professioner avtar vid 35 års ålder och stannar av efter 45. Enda sättet att få en anständig löneutveckling är att söka sig bort från den patientnära vården och exempelvis bli chef eller byta bransch helt.
På Vårdförbundets kongress bestämdes att något måste göras för personer som arbetat länge patientnära och bidrar till stadga och stabilitet samt utveckling av verksamheten på våra arbetsplatser. En rimlig löneutveckling under ett yrkesliv i patientnära vård borde vara en fördubbling av lönen. Håller ni med?
Sedan måste även specialistkompetens uppvärderas. Idag är det svårt rekrytera, men i framtiden blir det ännu svårare om inget görs åt villkoren.

Vi vet att staten aviserat pengar för bland annat förbättrade villkor för i vården. Man kan alltså inte åstadkomma några förändringar och förbättringar med de procent som fördelas i de årliga lokala löneförhandlingarna.

Arbetsgiven påpekar att lönen inte är avgörande för att vara en attraktiv arbetsgivare, och det är enligt mig delvis sant. Det måste till bättre villkor även avseende arbetstider och arbetsmiljö och tillsammans med lön är dessa tre faktorer helt avgörande för att man ska kunna vara en attraktiv arbetsgivare och kunna locka personer till vården i framtiden.
Detta vet både vi och arbetsgivaren och nu är det hög tid att börja möta våra krav.

Tips inför lönesamtalet: Kom väl förberedd.
Fokusera på dig själv vad du bidrar med och  vad du är värd utan att jämföra dig med andra (Ange en krontalssumma).
Notera vad chefen anser att du kan förbättra tänk på att arbeta på det till nästa medarbetar och lönesamtal.
Anser du dig fellönesatt, ta upp det med din chef. Chefen har möjlighet att kunna göra justeringar utanför den lokala löneförhandlingen.

 

Hans Nilsson
Leg. Sjuksköterska med 31 års erfarenhet och fellönesatt.

Från klagosång till hyllningskör

av

Larmrapporterna haglar in nu i slutet av sommaren. ”Värre än någonsin”, står det i var och varannan artikel, och på nyheterna känns det som om nästintill varje sändning innehåller någon form av rapportering från den kaosartade verksamhet som bedrivs inom svensk hälso-och sjukvård. Klagosången ljuder högt. Finns det verkligen INGET positivt att berätta om???

Jo det gör det faktiskt.

För mitt i den oändliga vårdkrisen, bland överfyllda akutmottagningar, på underbemannade förlossningskliniker, vid överhettade röntgenapparater och på sönderstressade labb så finns det någonting alldeles fantastiskt. Något som borde dränka klagosången helt:

De som står pall, som kämpar för att du, jag och våra nära och kära ska klara fighten mot skador och sjukdom, de som finns där genom livet och döden, som ger stöd när det nya livet tar sitt första andetag och när det är dags för den gamle och sjuke att dra sin allra sista suck. Ni som arbetar i denna vårdkaosets krigszon, som, trots stress, utmattning och hjärtklappning, finns där för den sjuka- ni är värda hyllningssånger i mängder!

Trots förskräckliga arbetstider, med dag, kväll, natt och helgpass huller om buller och med ett övertidssaldo som aldrig går att få ut i ledig tid, så finns ni där med er unika kompetens. Trots att er ovärderliga kunskap är gravt undervärderad och trots att ni brottas med både psykisk och fysisk stress, så gör ni ert bästa. Ni håller upp en vård och omsorg som går på knäna och ger allt vad ni kan.

Ytterligare en sommar går mot sitt slut. Tack vare er så har många människor räddats, fått lindring och stöd. Sträck på er och var stolta. Utan er stannar vården.
Det här är en hyllningssång till er

 

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

#geossrättvillkornu

Fattigpensionär, nej tack.

av

Varför är enda sättet att uppvärderas lönemässigt att bli chef eller byta jobb.

Jag har i över 30 år arbetat som sjuksköterska och har trivts väldigt bra med patientmöten, kraven kunskapsmässigt som ställts på mig och den kollegiala sammanhållningen.
Jag kan inte säga annat än att det har berikat och utvecklat mig i min profession. Jag har nästan aldrig känt ånger över mitt yrkesval.
Yrket har dessutom lett mig ut i världen där jag upplevt saker som har gett perspektiv på tillvaron. Alla dessa erfarenheter allt från ”Wirans tips hur man smärtlindrar patienter med njursten” till att uppleva krig och kris på nära håll, har gjort mig trygg i min yrkesroll. Jag och mina kollegor har fått vara med och bygga upp en verksamhet som det finns all anledning att vara stolt över.
Vilka andra yrken kan erbjuda en sådan bredd och personlig utveckling.

Enda smolken i glädjebägaren är att lönen inte har hängt med min yrkesskicklighet och erfarenhet. Yrket är i stor grad ett erfarenhetsyrke, ett hantverk som tar tid att lära sig. Detta borde enligt alla normer även betala sig, som det gör i andra yrken.

Av olika orsaker tillhör vi som är över 45 år de stora förlorarna i varje lönerevision. Tillgänglig statistik visar att alla som har lång erfarenhet och är arbetsplatstrogna bli straffade med väldigt låg löneutveckling.

När vi varit ute och mött medlemmar är många skeptiska till att Vårdförbundet har med punkten särskilt yrkesskicklig i löneavtalet. Men den mest tydliga synpunkten från medlemmarna på Vårdförbundets kongress är att erfarenhet måste löna sig. Det innebär att både grundutbildade och specialister måste ha en skälig löneutveckling över tid.

Tänk på att förbereda dig väl inför medarbetar och lönesamtal med din chef. Det är din chans att beskriva vad du bidrar med och hur du vill gå vidare i din karriär.

Trots alla larm om katastrofläge vad gäller regioners och kommuners ekonomi måste vi arbeta med denna viktiga fråga, och inte behöva byta jobb och karriär för att slippa bli fattigpensionär.

Hans Nilsson
31 år som sjuksköterska

 

Att blunda för lösningen på problemet

av

I dagarna får många besked om de kommit in på sin drömutbildning eller inte. Snart drar höstterminen igång med en hel drös blivande kollegor som intar föreläsningssalarna på landets högskolor och universitet. I Örebro är sjuksköterskeprogrammet en av de mest populära utbildningarna med ca 350 förstahandsökande till programmet. Det finns 120 platser. Varför inte fler, kan man undra? Bristen på sjuksköterskor är enorm, varför utbildas det inte fler?

Regeringen har utökat antalet utbildningsplatser på sjuksköterskeprogrammen i landet. Det har utlöst många protester från lärosäten från norr till söder, öst till väst. Varför protestera mot att utbilda fler, kanske du undrar? Vården skriker ju efter fler sjuksköterskor!

Det är faktiskt en enkel fråga att besvara: Det finns inte resurser för att bedriva utbildning för fler studenter. Fler studenter innebär att det krävs fler lärare, som ju är sjuksköterskor (vilket det är brist på), med lägst magisterexamen, men också lärare som har doktorerat. Det är grunden i en akademiskt förankrad utbildning som sjuksköterskeprogrammet är.

Inte nog med att det är brist på tillräckligt många lärare med rätt kompetens. På många universitet och lärosäten råder stor brist på föreläsningssalar och lektionsrum, bla KTC; kliniskt träningscenter, där studenter ska utbildas och tränas på praktiska moment såsom injektionsteknik, katetersättning och hantering av centrala venkatetrar.
Som om inte det vore nog så finns det inte heller tillräckligt med kliniska utbildningsplatser ”praktik”. Dessutom måste studenterna ha en handledare när de är ute på de kliniska placeringarna, vilket är många under de tre år som grundutbildningen pågår, och eftersom det som bekant är stor brist på sjuksköterskor så finns det inte heller tillräckligt med handledare.

Problemet med brist på resurser för att utöka utbildningarna finns inte bara på den treåriga grundutbildningen. Den finns på i princip samtliga specialistutbildningar samt på utbildingarna till röntgensjuksköterska, biomedicinsk analytiker och barnmorskeprogrammen.

Det är fullt förståeligt att regeringen vill utöka antalet utbildningsplatser med tanke på den djupa kris som eskalerar allt mer i svensk vård och omsorg. Men om sanningen ska fram så är inte lösningen att utbilda fler. För att lösa vårdkrisen måste arbetsgivare erbjuda villkor och löner som matchar de krav som nutiden och framtidens vårdpersonal faktiskt har. Genom attraktiva villkor får vi fler att stanna kvar i yrket och fler att överhuvudtaget vilja utbilda sig. Då kan vi också få fler kompetenta universitetslärare och flera erfarna handledare. Någon som man verkar blunda helt för i hela Riksdagen och regeringen.

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och barnmorska
Universitetslärare