Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Nära vård är framtiden då krävs det på allvar att prioriteringarna i budgeten riktas rätt!

by Leave a Comment

SKR:s beskrivning av Nära Vård begreppet!

En god och nära vård: utgår från individuella förutsättningar och behov. bygger på relationer, är hälsofrämjande, förebyggande och proaktiv. bidrar till jämlik hälsa, trygghet och självständighet och grundas i gemensamt ansvarstagande och tillit.

Hur ska  två olika vårdgivare kunna nå dit och ge patienterna den vård de är berättigade till?

Behovet är tydligt i min vardag i kommunens hemsjukvård  och även pandemin har visat tydligt att primärvården tillsammans med kommunens hemsjukvård måste växa och ta ett större ansvar för hälso- och sjukvården.

Då krävs en omställning av resurser och mer pengar.

Kommunens vård är helt beroende av hur primärvården fungerar och dess tillgänglighet för patienterna i hemsjukvården.

Sverige utmärker sig jämfört med andra länder genom att mer resurser lagts på sjukhusen och mindre på primärvården/ hemsjukvård.
Nu krävs en mer jämlik vård med en utbyggd primärvård och hemsjukvård.

Nu behöver kommunernas /regionens fokus på allvar vara i  sina kommande  budgeter  att satsa på den nära vården för det är tydligt det är här vårdbehovet finns som mest.

Socialstyrelsen skriver redan 2008 att minskningen av vårdplatser orsakar att allt fler patienter med stora vårdbehov vårdas hemma.
Detta har fört med sig att vården som utförs i kommunerna tillsammans med primärvården  blir alltmer sjukvårdstekniskt avancerad och vårdtagarna allt sjukare.
Det tillkommer också nya grupper av vårdtagare, till exempel barn, liksom en större omsättning av patienter i hemsjukvården.

Delar av det som tidigare var slutenvård flyttar ut från sjukhusbyggnaden till vårdtagarens eget hem.  
Det går att sammanfatta det hela med att ”Vården flyttar hem”.

Vårdförbundets medlemmar i kommunerna och primärvård har i samband med denna utveckling signalerat om en ökad arbetsbelastning och ett ökat behov av kompetens i den nu mer avancerade vården som bedrivs.

Denna utveckling har inte åtföljts av ökade resurser eller ökad kompetensutveckling fullt ut.
Idag svårt att anställa specialistsjuksköterskor både på grund av brist men även att  utifrån att uppdraget är så komplext och att arbetsmiljön är tuff och villkoren för dåliga.

Det är inget nytt att Sverige står inför en demografisk utmaning med ökad andel äldre och allt fler som lever länge med kroniska sjukdomar pratar allt fler om den nära vården. Det behövs då fler läkare, fysioterapeuter, sjuksköterskor, psykologer och många andra yrkesgrupper för att klara av att primärvårdens och kommunens viktigaste uppgift.

Att stödja patienter genom förebyggande arbete så att de håller sig så friska som möjligt samt att upptäcka allvarligare sjukdom innan den hinner bli allvarlig.

Att arbeta hälsofrämjande ger större förutsättning för våra invånare att få ett gott liv med hög livskvalité samtidigt som det innebär att vi hushållar med våra skattepengar. För att vi ska kunna höja livskvalitén för invånarna och en bättre hushållning med våra skattepengar krävs det att en satsar först och verkligen sätter primärvården och hemsjukvården  på kartan.

En vanlig reflektion när Vårdförbundet  träffar medlemmar är att de med ökade resurser skulle kunna utveckla och klara av sitt grunduppdrag bättre.

Många på vårdcentralerna och i kommunernas hemsjukvård har börjar tröttna på att höra att vården ska ställas om till mer nära vård, men samtidigt ges varken ekonomiska eller strukturella förutsättningar. Det är dags att göra verkstad och agera för en nära vård i världsklass.

Under pandemin har Vårdförbundets medlemmar på vårdcentralerna o i kommunens hemsjukvård  tagit och tar ett stort ansvar.

De har slitit med provtagningar och att skapa säkra vägar in på vårdcentralen. Deras hemsjukvårdsläkare samarbetar med kommunernas hemsjukvård kring sköra äldre. De ska hålla kontakt med patienter som inte ska eller vill besöka vårdcentralen. De är första linjen för psykisk ohälsa.

De får nu en ny patientgrupp, de som haft covid-19 med behov av uppföljning. De har ställt om för att testa. De ska arbeta med att ta hand om patienter med diffusa symptom, som i vissa fall är allvarliga sjukdomar till exempel cancer, som inte vågat söka vård under Corona krisen.

Ett par hinder som är av akut karaktär för att nå en sammanhållen och säker vård mellan Vårdgivare som  staten bör  ta itu med genast.
Det är lagstiftningen om informationsöverföring.
Det är inte rimligt att en patient själv ska behöva ta ansvar för att förmedla sin sjukdomsbild till olika vårdgivare när kommuner och regioner inte har rätt att byta patientinformation med varandra.

En annan lagändring som behövs är att säkerställa goda förutsättningar för avtalssamverkan mellan kommuner samt mellan kommuner och regioner.
Men det viktigaste, rörelsen är igång, omställning pågår och nu förväntar vi oss att förändringen sker på allvar därute på arbetsplatserna .

Så vi når dit vi alla vill till en god och säker och jämlik vård och en arbetsmiljö där det är en bra balans mellan krav och resurser för våra medlemmar i Vårdförbundet.

Eva Harrysson Leg: Distriktssköterska
Huvudskyddsombud Örebro Kommun
Styrelseledamot Avdelning Örebro

Ingen borde behöva dö på grund av graviditet, förlossning eller abort.

by Leave a Comment

810 kvinnor och 6 700 nyfödda dör varje dag i samband med graviditet och förlossning. Ungefär 23 000 kvinnor och flickor dör varje år pga osäkra aborter och ett oräkneligt antal skadas svårt i någon av de 25 miljoner osäkra aborter som genomförs årligen.Om de hade levt i Sverige så hade troligtvis de allra flesta av dem överlevt. I Sverige har alla tillgång till graviditetskontroller, förlossningsvård och efterkontroller av både den nyförlösta och den nyfödda. Vi har en abortlagstiftning som låter den individen bestämma över sin kropp och göra egna, informerade val. Alla har råd att få vård under sin graviditet och alla har möjlighet att föda barn med en barnmorska vid sin sida i Sverige, eller att avsluta en oönskad graviditet.

Det är ni som arbetar i vården som skapar den goda vården. Utan er kompetens skulle inte Sveriges position gällande mödra-och spädbarnsdödlighet se likadan ut längre. Vi har också ekonomiska förutsättningar för att utbilda rätt kompetens, bygga sjukhus och vårdcentraler samt utveckla vården och driva forskningen framåt.

Barnmorskan står i centrum för den trygga vård som vi har inom sexuell och reproduktiv hälsa. Hen finns med genom hela den reproduktiva livscykeln, från det allra första andetaget. Barnmorskor arbetar evidensbaserat och stöttar personer genom hela livet oasvett om det handlar om att övervaka graviditet, förskriva preventivmedel eller bistå vid en säker och trygg abort.

Men vi vet också att vi skulle kunna skapa en ännu bättre vård. En vård där vi har högre personaltäthet med högspecialiserad vård. En individuellt anpassad vård med närhet till förlossning oavsett var du bor i vårt avlånga land.  En eftervård som ger de allra bästa förutsättningarna för både den nyblivna föräldern och det nyfödda barnet. Vi vill kunna ge stöd kring amning, erbjuda god vård om du fått bestående besvär efter förlossning, ha en sammanhållen vårdkedja för att skapa trygghet för dig, ditt väntade barn och familjen. Vi vill kunna ge dig just det du behöver, både för ditt fysiska och ditt psykiska välmående. En vård utan köer, förflyttningar och osäkerhet,

Vi vill fortsätta förbättra vården. Men vi har ett stort arbete framför oss för att nå dit vi faktiskt vet att vi skulle kunna nå. Det borde inte vara så svårt, eftersom vi är ett rikt land med en utbyggd välfärd. Varför är det så trögt?

Och medan vi fortsätter att förbättra vården här i Sverige, så kan vi också stötta de gravida, födande och nyfödda i de delar av världen som inte har samma möjligheter som oss. Vi behöver arbeta för en förbättrad vård för alla, även om vi har helt olika utgångslägen och vitt skilda förutsättningar. Ingen borde behöva dö på grund av graviditet, förlossning eller abort.

Åsa Mörner, leg sjuksköterska och leg barnmorska

Idag är det Internationella Patientsäkerhetsdagen. Årets tema handlar om säker graviditets- och förlossningsvård.

https://unicef.se/fakta/modravard

https://lakareutangranser.se/vad-vi-gor/vara-arbetsomraden/kvinnors-halsa

https://kvinnatillkvinna.se/srhr/modravard/

Vi fick inte tag på någon byggnadsingenjör, men vi har anställt fyra svetsare istället

by

Själv är jag nyfiken på om bron kommer att hålla för tung trafik, alltså den bro som ska konstrueras utan byggnadsingenjör, men som har fyra rekorderliga svetsare på arbetsplatsen. Men det kanske inte är så viktigt?

I alla fall inte när en liknande situation utspelar sig i vården. Det går ju att chansa också och se hur länge det håller.

För när det kommer till säkerheten i vården så tycks det vara underordnat. Det verkar inte vara viktigt att den vård du får på vårdcentralen eller på BB utförs av någon som faktiskt har utbildning och därmed kompetens för att göra rätt bedömningar och behandlingar. Arbetsgivare runt om i landet verkar tro att utbildningen till distriktssköterska inte har någon större betydelse för vårdcentralens säkerhet. Eller att en barnmorskelegitimation inte spelar någon roll, det går lika bra med en sjuksköterska eller undersköterska, trots att dessa professioner inte har någon som helst utbildning inom vare sig sexuell och reproduktiv hälsa eller perinatal vård och amning.

I vissa delar av landet så är den gynekologiska cellprovtagningen helt utlagd på undersköterskor. Har de ens gynekologiska undersökningar med i sin utbildning? Men det räcker tydligen med en snabbkurs någon eftermiddag för att få den kompetensen som annars innefattas i den dubbellegitimerade barnmorskeprofessionens område. Och den stund för det korta samtalet innan, under och efter provtagningen då många frågar om blödningsrubbningar, torra slemhinnor eller framfall, faller helt bort. För det krävs en barnmorska för att kunna besvara sådana frågor. Ingen annan.

Missförstå mig inte. Undersköterskor är ju helt fantastiska och vården skulle inte fungera utan dem. Men det är ju ingen som kommer på tanken att sätta in en barnmorska som kirurg. Inte ens med en snabbutbildning…

Precis samma skrämmande taktik sker på labb och på röntgenkliniker. Legitimerade biomedicinska analytiker byts ut mot exempelvis undersköterskor och samma sak sker med röntgensjuksköterskor.

Är budskapet från våra arbetsgivare att vi inte behövs? Kan vi lägga ner utbildningarna på landets universitet och högskolor egentligen? Oavsett hur de (inte) tänker så är det ju verkligen inte positivt ur rekryteringssyfte. ”Utbilda dig en himla massa år, men det går egentligen lika bra med någon utan din utbildning”.

Jag ser också ett problem med att det faktiskt finns personer som har utbildning inom ett visst område men som, utan betänkligheter, ger sig in hals över huvud i något som de faktiskt inte har kompetens för. Varken teoretisk eller praktisk. Hur tänker du som gör det?

Personligen så är jag rädd om både människan jag ska vårda och den legitimation jag har.

Jag vet i alla fall vem jag vill bli behandlad av, vem som ska få ge mig råd när jag behöver, vem som ska genomföra undersökningen på mammografin och vem som, åtminstone borde få undersöka mina prover på labb. Men vet du det?

Du kanske åtminstone vet vilken bro du helst skulle rulla ut din bil på när du ska korsa ett vattendrag eller en djup ravin; Den som är byggd med hjälp av byggnadsingenjörens arbete med bland annat system- och hållfasthetsberäkningar? Eller den utan?

Åsa Mörner, leg sjukskötersla och leg barnmorska

Är det någon skillnad på en samhällsfarlig strejk och en samhällsfarlig brist?

by

Sedan början av sommaren så har våra danska sjuksköterske- och röntgensjuksköterskekollegor strejkat för att få bättre villkor. Precis som här hemma i Svedala så är den starkt kvinnodominerade professionen gravt undervärderad och har en alltför pressad arbetsmiljö. Men dansk media har haft mer fokus på fotbolls-EM och OS än att en av landets samhällsbärande yrken desperat ropat efter förbättrade villkor, trots att stödet från befolkningen är stort. Och nu tar den danska regeringen fram ett lagförslag som omedelbart stoppar strejken. WTF?!

Motiveringen till den danska regeringens mindre moderna påhitt är att konsekvenserna av strejken blivit så pass allvarliga för hälso- och sjukvården att det ”krävs ett ingripande.” Antar att de menar att det alltså är samhällsfarligt att inte ha tillräckligt många av dessa yrkesgrupper i tjänst?

Och det är ju svårt att argumentera mot det. Självklart drabbas samhället av att det inte finns tillräckligt många sjuksköterskor och röntgensjuksköterskor som kan undersöka och behandla patienter. Men något som faktiskt går att argumentera emot är varför så pass viktiga yrken; yrken som uppenbarligen är så oumbärliga så att regeringen måste gå in och stoppa en strejk, inte värderas högre? De är ju så oumbärliga så att det krävs ett särskilt (medeltida) lagförslag för att få dem att återgå i tjänst till och med?

Legitimerade yrken i vården får inte strejka på samma sätt som exempelvis busschaufförer eller snickare får göra. Det är samhällsfarligt. Men vad innebär egentligen en samhällsfarlig avsaknad av exempelvis sjuksköterskor inom vården?

När de danska sjuksköterskorna strejkat under sommaren så har planerade operationer ställts in, något som enligt den danska regeringen kommer att ta flera år att komma ikapp. Är det inte samhällsfarligt att ha sådan brist på sjuksköterskor i verksamheterna så att vårdköerna växer, behandlingar ställs in eller flyttas fram och akutmottagningar och vårdavdelningar är överfulla? Ungefär som vi har det rent allmänt alltså, även utan strejker?

Nej, vi får inte strejka så att det blir ”samhällsfarligt”. Men våra villkor fortsätta vara usla, något som i sin tur lett till en vårdkris som tycks bli allt djupare och djupare. Det är inte bara här i Sverige eller i vårt grannland Danmark som situationen ser ut så. Kvinnodominerade vårdprofessioner är gravt undervärderade i stort sett överallt.

Sjuksköterskelönerna i Danmark ligger 15-20 procent lägre än andra yrken med motsvarande utbildningsnivå och enligt arbetsmarknadsforskare så riskerar nu Danmark, precis som i Sverige, att förlora ännu fler sjuksköterskor. Men det är tydligen inte samhällsfarligt?

Tänk om den danska regeringen istället skulle hävdat att det var samhällsfarligt av arbetsgivarparten att inte erbjuda bättre villkor? Kunde de inte fixat fram ett sånt lagförslag istället?

Är det någon skillnad på en samhällsfarlig strejk och en samhällsfarlig brist?

Åsa Mörner, legitimerad sjuksköterska, leg barnmorska

Historisk anekdot: Vi har faktiskt en sån här liknande gammal ful händelse från vår egen svenska historia också. 1951 kräver dåvarande fackförbundet för sjuksköterskor, Svensk sjuksköterskeförening (numera vårt professionsförbund) stora löneökningar, eftersom yrket, även då, var gravt undervärderat, vilket också hade lett till massuppsägningar i protest. Riksdagen kallades då in akut in under sommaren för att besluta om en ”tjänstepliktslag för sjuksköterskor”. Lagen antogs dock aldrig. Men det var först 1966 som sjuksköterskor fick konflikträtt, dvs rätt att strejka. Så länge det inte blir samhällsfarligt…vad nu det är…

Vid regnbågens slut

by

Dagens Nyheter hade nyligen en uppmärksammad artikelserie om patienter som ”väljer bort” vårdpersonal som inte är etniskt svenska. Det vänder sig i magen på mig när jag läser om hur personer som arbetar med att hjälpa människor i nöd, som vill lindra och stötta genom sorg och smärta, bemöts på ett sånt vidrigt sätt. Tyvärr så kan jag intyga om att verkligheten faktiskt ser ut så. Och det är inte bara de med utländsk bakgrund som bemöts illa och hatiskt. Det handlar också om HBTQ-personer, hur du bemöter någon av ett visst kön eller någon som tillhör en viss religion.  

Eller någon som helt enkelt inte är som du.

För mig har det alltid varit en självklarhet att försöka bemöta människor utifrån deras behov och utan förutfattade meningar. Tyvärr är det nog i och för sig få människor som inte har några som helst förutfattade meningar (finns det ens?). Men det handlar om att ha en grundläggande, humanistisk syn på dina medmänniskor. Oavsett vilket kön en identifierar sig som. Oavsett eventuell religiös tillhörighet. Oavsett vilken färg huden har. Oavsett vem du älskar och åtrår.

Det ska väl ändå inte vara så förbannat svårt?

Ändå tycks det vara mission impossible för många. Vi ser det när vi vårdar och vårdas, i affären, på krogen, under familjemiddagen och när vi är ute och rastar jycken. Någon som tittar snett, viskar, kastar glåpord eller kanske rent av utsätter dig för fysiskt våld.

Bara för att du är kvinna. Bara för att din hud är mörk. Bara för att du bär slöja. Bara för att du är queer. Bara för att du håller din samkönade partner i handen.

Artikelserien i DN visar att vi faktiskt inte kommit så långt, inte ens i Sverige. Det händer här, hemma på din gata.  Och det går inte bara framåt i utvecklingen. Titta bara på Ungern. Eller Polen. De har rest bakåt i tiden, till en mörkare, dystrare och ondare värld istället för att ta kliv framåt, ut i ljuset till en bättre, vänligare värld.

Jag önskar att jag kunde garantera att du kommer att möta en professionell person när du behöver uppsöka vården. Någon som är fördomsfri och öppensinnad, med en holistisk och humanistisk syn på människor. Jag önskar också att du som söker vården är nöjd när du får möta en profession som är utbildad för att tillgodose dina vårdbehov. Oavsett om sjuksköterskan, läkaren eller undersköterskan är vit, gul eller svart, gay, straight eller bi, han, hon eller hen, religiös, ateist eller agnostiker.

Tyvärr kan jag inte garantera det. Men en sak kan jag garantera; Den dagen vi slutar bry oss, när vi säger att det ”inte går” eller att det ”inte är någon idé längre”– Då har de inskränkta vunnit. Därför ska vi fortsätta jobba med att förändra och bredda synen på det ”normala”, förändra våra normer och sprida budskapet om att vi alla är unika, utan färdiga mallar som definierar oss. Jag vet inte när vi är där, när vi nått målet. Men det kommer att hända, om vi fortsätter att kämpa för att det ska ske. Någon gång, någonstans vid regnbågens slut.

Vi måste fortsätta kämpa gemensamt för ett öppet samhälle och en tillåtande värld. En värld som låter dig vara den du är.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Våga fråga!

by

När jag var nyexaminerad kastades jag in ganska snabbt på en hektisk akutvårdsavdelning. Inskolningsperioden var allt annat än lång och det dröjde heller inte länge tills jag blev en av dem som sågs som ”erfaren och rutinerad”. Men det var jag sannerligen inte.

Men jag hade ett knep, ett knep som gjorde mig (relativt) trygg, lugn och säker. Det var att VÅGA FRÅGA!

Jag har många gånger mötts av nyexaminerade av diverse professioner, både i min kliniska yrkesroll, som patient och som universitetslärare, som liksom sprätt runt på avdelningar och mottagningar som om de vore någon sorts gudagåva till verksamheten och de vårdsökande. Som betett sig som självsäkra tuppar i en hönsgård och som om de tog sitt yrkesansvar med en klackspark. Sådana personer ger mig både huvudvärk, magknip och kalla kårar. De som aldrig ”behöver” fråga om något.

De som tror att de är fullfjädrade experter innan de knappt ens fått sin legitimation från Socialstyrelsen.

Men att bli expert tar många, långa år. Och det vore helt omänskligt att tro att du är lika kompetent som dina mer erfarna kollegor redan efter första arbetsveckan. För det är du inte. Och även om arbetsgivare i sina desperata försök att fylla de ekande tomma hålen i schemaraderna, tycks ha orimliga förväntningar om att en nyexaminerad barnmorska, biomedicinsk analytiker, röntgensjuksköterska eller sjuksköterska skulle vara självgående och trygg redan från start, så är det INGEN av dina kollegor som har sådana fantasifulla förväntningar på dig. Faktum är, att vi förväntar oss att du SKA vara osäker. Så om du inte ställer tillräckligt många frågor eller ber någon rutinerad kollega dubbelkolla ofta nog, så är det troligtvis bara en tidsfråga tills du begår ett ödesdigert misstag.

Visst, alla kan göra misstag, särskilt i den här galna arbetsmiljön, med allt för få kollegor och alldeles för hög stressnivå. Men risken är ju betydligt högre då du är ny och utan erfarenhet.

Tyvärr tycks som sagt inte våra arbetsgivare alltid förstå att det krävs långa inskolningsperioder och utrymme för frågor och möjlighet att dubbelkolla spädningar, omläggningar och drän när man är ny. Vården idag är helt enkelt inte dimensionerad för det. Och om du upplever att din inskolning var på tok för kort, att ingen hinner svara på dina frågor eller att det inte finns tid för att arbeta säkert så är det ditt ansvar att påtala det- via samtal med din chef och genom att skriva avvikelser.

Och som rutinerad kollega så är det också ditt ansvar att rapportera om du ser att en kollega, ny eller erfaren sådan, inte arbetar säkert.

Men det är också ditt ansvar som rutinerad att vara pedagogisk och vara tillgänglig för frågor. Kan du inte vara det pga arbetsmiljön? Avvikelse! För det är så vi kan påverka och förändra. Det är så vi kan påvisa att något är ohållbart, som ju vården faktiskt är i nuläget.

Tre år i grundutbildning är alldeles för kort tid för att förberedas för den verklighet som väntar i dagens hälso-och sjukvård. Och verksamheterna är under inga omständigheter anpassade till att ta emot nyexaminerade, som skulle behöva långa inskolningsperioder och traineeprogram.

Var med och påverka. Rapportera, larma, gör din röst hörd så vi kan förändra och förbättra. Och du- glöm inte att VÅGA FRÅGA! Det är så du blir ett proffs!

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, Leg barnmorska

Universitetslärare

Använder du semestern som rehab?

by

Om någon hade sagt att jag var tvungen att jobba en dag till så hade jag lagt mig ner på golvet och skrikit, som en trotsig fyraåring i en leksaksaffär.  Känslan när man checkar ut, lägger in autosvar på mailen och parkerar jobbskorna är obeskrivlig och allra bäst känns den precis innan sista arbetspasset, när hela semestern bara ligger och väntar på att kickas igång.

Semester ska handla om att må bra, vila och bara vara; kanske upptäcka nya platser eller bara plöja böcker i hängmattan. Men hur lång tid tar det för dig att återhämta dig från årets arbetsinsatser så att du kan börja njuta av semestern på riktigt? Använder du kanske semestern till en sorts rehab för att slicka dina sår och läka din kropp och själ efter en alltför tung arbetsbelastning och bävar redan under första semesterveckan inför första arbetsdagen efter semestern?

Då är det faktiskt inte semester. Då är du utmattad och behöver sjukskrivning och rehabilitering. Och kanske ett nytt jobb?

De flesta av oss är nog rätt trötta när semestern börjar. Men det är skillnad på att vara trött och längta efter semestern och att vara utmattad, orkeslös och mestadels sovande under hela semesterperioden. Men tyvärr så är det nog alltfler av oss som känner precis så. Som ser semestern som en period att försöka läka från den orimliga arbetsmiljö som så många i vården har.

Det är inte dig det är fel på. Det är inte du som är svag eller dålig. Det är vården, och världen, som är galen. Efter den långa tiden av den fortfarande pågående pandemin, är anspänningen betydligt högre för många. Både ur ett professionellt perspektiv, oavsett om du arbetat med covidvård eller inte. Men även ur ett personligt perspektiv. Många har känt stor oro över både sin egen hälsa eller anhörigas under coronapandemin.

Det är tärande att vara orolig, och att dessutom vara tungt belastad i sitt arbete under lång tid. Det kostar på.

Det är INTE du som är svag om du faktiskt inser att du nog skulle behöva vara sjukskriven istället för att ha semester. Det är mänskligt och det är även en styrka att kunna dra i nödbromsen. Kanske är det just inför, under eller efter semestern som du inser att du faktiskt är utmattad?

Din semester är värdefull och ska inte vara någon form av läkningsprocess eller självrehabilitering. Den ska vara till för att njutas. Hoppas du kan det!? Om inte- sjukskriv dig!

Åsa Mörner

..som har hemester i hängmattan nu

Värdesätt de erfarna

by

Lönerna för personalen inom omvårdnadsprofessionerna har länge legat lågt och så är fortfarande fallet för de flesta av oss. Möjlighet till en skälig löneökning över tid är störst om du väljer att göra annat än just det din grundutbildning lärde dig, alltså annat än att vara just nära patienten.

Detta visar sig allt oftare idag när det kommer till den årliga lönesättningen. Om du däremot på halvtid ägnar din tid åt ex utbildning eller olika förtroendeuppdrag,  vilket även för det mesta innebär en extra ersättning utöver din grundlön, då blir du högst belönad bland medarbetarna i årliga ”revisionen”. Pengarna det handlar om är inte några astronomiska summor, det handlar som regel om en skillnad på någon hundralapp eller ett par om du har tur. Men signalvärdet hos personalen är desto högre när man hela tiden ser att det patientnära arbetet inte lönar sig. 

Grundlönerna är redan låga och våra mest erfarna kollegor som man kan lita på i alla lägen, eftersom deras långa erfarenhet aldrig går att ersätta med högskolepoäng, dom har med lite tur någon tusenlapp mer än sina relativt nybakade kollegor i lönekuvertet.

Är detta ok,

NEJ inte på något plan enligt mig. SYS var ett försök att skjutsa upp lönerna för de allra mest erfarna på arbetsplatsen.
Dom kanske inte längre är med i fronten och diskuterar olika nya innovativa lösningar inom vården men snälla nån, dom har burit vården och oss alla som kommit efter dom med sin kunskap och all ovärderlig erfarenhet som snart pensioneras på de flesta håll.

Forskning och nya rön i all ära men skäms på er som aldrig värderat dom rätt i lönesättning. För i ärlighetens namn är många av oss så otroligt tacksamma för det är i mötet med alla våra fantastiska äldre kollegor som vi fått kunskaper som inte finns att finna i en enda bok i biblioteket.

Så slutligen vill jag tacka er alla äldre kollegor jag träffat genom mina hittills 15 år som sjuksköterska. Tack för att ni lärt mig handlaget i vårt fantastiska yrke, jag är alla evigt tacksam för den kunskap ni delgivit genom åren. 

Carolina Classon
Förtroendevald prehospital specialistsjuksköterska.

Skit i semestern

by

Ett tufft år i pandemins tecken lackar mot semester, och i år har ledningen lovat att alla ska få det man enligt lagen har rätt till nämligen 4 veckors semester.

Det känns bra i den fackliga ådran att arbetsgivaren så tydligt informerar att sommarsemestern för alla i hälso och sjukvården kommer att beviljas. Vi har efter förra kaosartade sommaren verkligen arbetat med och lyft semesterfrågan i alla samverkansforum och med våra folkvalda.

Så långt känns det som vi blivit hörda.

Vi vet att bemanningsläget rent generellt är skralt, med tanke på hur många medarbetare man flyttat runt för att få vårdplatserna att räcka till för de covidsjuka. Och nu när sommarsemestrarna är på gång så konstaterar man att vårdplatserna inte kommer att räcka till om alla ska få semester. Då har man kommit på att varje vårdlag på alla avdelningar måste kunna ta hand om fler patienter. För sängar finns, men bristen på sjuksköterskor är i många verksamheter mycket stor. Här har man hittat en väg att lösa både semesterproblematiken och ändå ha tillräckligt med vårdplatser under sommaren.

Det finns några faktorer man inte valt att se.

  1. Idag är alla patienter som blir inlagda riktigt sjuka och kräver avancerad medicinsk vård och behandling.
  2. Arbetsmiljön för den egentligen underbemannade skara blir inte bra

Jag ser med oro på att våra erfarna inte orkar arbeta kvar under de förhållanden som erbjuds. Det innebär att de nya medarbetarna har färre de kan få hjälp och stöd av den svåra första tiden efter examen.
Det innebär att även de söker sig vidare till slut om ingenting görs.

Avslutningsvis konstaterar jag man göra så omfattande förändringar som att färre sjuksköterskor ska ansvara för fler patienter än vad som är rimligt måste man göra riskbedömningar i god tid tillsammans med representanter för medarbetarna, annars chansen stor att arbetsmiljön blir ohållbar och patientsäkerheten hotas.

Med de tankarna önskar jag alla medlemmar en riktigt bra semester.

Hans Nilsson
Huvudskyddsombud/Styrelseledamot
Vårdförbundet avdelning Örebro

Varje sommar tycks våra beslutsfattare stå handfallna; ”Oj, ska ni ha semester i sommar? I år igen?”

by

Sol, salta bad och sovmorgon. Kanske även på din meny när du har nedräkning till semester? Och nu är det många som har nedräkning. Inte bara för att det är schysst att hänga med familj och vänner, sätta ner fötterna i solvarm sand eller plöja genom den olästa högen med böcker i hängmattan. Nej, det handlar också om överlevnad. En slimmad vård utan vare sig hängslen eller livrem kostar på. Och det är vi som betalar. Med vår hälsa.

Den slimmade vården har inget svängrum. Inte ens för semestrar, något som ALLA människor i vårt land har lagstadgad rätt till. Desperationen hos arbetsgivare tycks bli värre för varje år som går. Nu är det dessutom den andra sommaren med en tung pandemi knät. Därför tillhör det inte heller ovanligheter att den hårt belastade medarbetaren får ett delikat dilemma att gnaga på, lagom när sommarvärmen börjar smyga sig på.

”Vi behöver verkligen dina insatser, vi vet inte hur vi ska få vården att hålla ihop i sommar”

”Dina kollegor behöver dig”

”Patienterna behöver dig”

Samtidigt är det skralt i kassan. Både hos dig, och tydligen hos din chef också. Eller snarare hos den som förser din chef med penningpåsen, du vet den där påsen som alltid tycks bestå av några futtiga hundralappar på botten. Resultatet av den till synes aldrig fulla penningpåsen är att du har en alldeles för låg lön och obefintlig löneutveckling och den ersättning du erbjuds för att flytta på din dyrbara, välbehövliga semester är orimligt låg.

Men tusenlapparna du erbjuds lockar ändå. Taket på huset ska ju bytas, barnen ska ha ny hockeyutrustning och ridlektioner och pensionssparandet har namngetts ”Fattighuset” när du skålar in en ledig helg och pratar framtid med en väninna.

Och, icke att förglömma; det där sabla samvetet. De du jobbar med dagligen, patienterna som du erbjuder lindring och de anhöriga som du tröstar. Det gör ont i hjärtat att tänka på dem…

Hur ska du överleva hösten om du inte får semester under årets ljusa och varma månader tillsammans med dina barn, dina vänner, din partner…? När kommer räkningen för din missade ledighet? En sak är säker- en dag gör den det.

Det är inte du som ska ha dåligt samvete.  Och det är inte rimligt att du ska behöva nappa på erbjudanden om flyttade semesterveckor för att du ska få en skälig levnadsstandard, en liten buffert på ditt bankkonto och en dräglig pension.

Det är ett systemfel, nåt sjukt, knäppt, galet i vårt samhälle som gjort att det ser ut så här. Och vi kan inte ens skylla på pandemin. För det var så här långt innan den dundrade in. Varje sommar tycks våra beslutsfattare stå handfallna; ”Oj, ska ni ha semester i sommar? I år igen? Hade inte du semester förra året?”

Är inte de som arbetar i vården värda semester? Tydligen inte.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, Leg barnmorska