Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Känslan av att bli köpt……

by Leave a Comment

När pandemin bröt ut och skakade om världen förväntades alla inom viktiga samhällsfunktioner, kanske framför allt personalen inom vård och omsorg, att rusta upp i frontlinjen mot viruset.

Ingen visste hur allvarligt det skulle komma att bli eller hur svårt sjukdomsförloppet kunde te sig.  Detta faktum till trots stod vi där enade och mötte viruset medan det bredde ut sig och gjorde många medmänniskor svårt sjuka.

Många inom vården blev hastigt flyttade till andra arbetsplatser där man förväntades lära nya uppgifter eller ”damma av” gamla kunskaper för att vårda de som drabbades hårdast och blev svårt sjuka. Veckorna gick alltmedan personalen kämpade hårt, belastningen var hög, tyvärr fanns ingen tid för återhämtning i sikte.

Sommaren närmade sig och personalen såg fram emot semester och vila, då kom beslutet från sjukhusledningen, personalen får inte mer än 3 veckors semester under sommarperioden. Det utlovades en veckas semester under hösten och ekonomisk ersättning för den förskjutna veckan. Känslan som infann sig hos personalen var uppgivenhet, vi var i behov av återhämtningen och den ekonomiska ersättningen var en klen tröst i rådande läge.

Den enorma psykiska påfrestning som varit våran vardag under flera månader innan sommaren äntligen kom går inte att återhämta sig från på endast 3 veckor. Att försöka förmedla känslan av att arbeta under de förhållanden som rådde när det var som mest ansträngt är näst intill omöjligt.
Ofta lämnade man arbetet efter passets slut med en känsla av utmattning som var näst intill förlamande.

Tröttheten visste inga gränser efter att hjärnan gått på högvarv hela tiden för att försöka lära sig om, och förstå sig på, detta nya virus. Nu är hösten här och vi väntar spänt på vad som blir nästa steg i utvecklingen, kommer det en andra våg och hur mycket mer orkar medarbetarna?

Ett som är säkert är att just nu behöver personalen andrum och möjlighet att få ledigt under hösten. Tyvärr ser återhämtningen ut att dröja då situationen med att bemanna arbetspassen är minst sagt ansträngd. Mycket sjukskrivningar leder till att det en hel del dagar är svårt att bemanna arbetspassen från ena skiftet till nästa.

Dessvärre känns det som att våra chefer på avdelningsnivå hela tiden arbetar mot en ”högre makt” som bromsar och har svårt att förstå verkligheten så som vi i verksamheten känner den.
Rädslan nu är att många av våra erfarna medarbetare väljer att se sig om efter annat, sista året har en hel del medarbetare valt att söka sig till andra arbetsplatser eller läsa vidare.

Det är dags för krafttag nu för att inte ytterligare kompetens försvinner ur verksamheten. Akutsjukvården blöder och den stabila grund som våra erfarna medarbetare bidrar med riskerar att rämna om inget görs åt villkor så som arbetstider, löner och möjlighet till betald vidareutbildning.
I dagens samhälle är inte många av oss intresserade att arbeta likt Florence Nightingale, vi kräver bättre villkor där vi känner oss lyssnade på. Vi vill gärna finnas där för våra medmänniskor och brinner för att hjälpa dem i deras svåraste stunder. Vi vill vara där vid allt från förlossningar till en annan människas sista andetag i livet, men vi vill också ha villkor som ger oss möjlighet till en värdefull fritid där vi orkar leva tillsammans med våra familjer och vänner.

Carolina Classon
Ambulanssjuksköterska/Huvudskyddsombud
Universitetssjukhuset i Örebro

Detta år, ett liv…

by Leave a Comment

Ja så känns det. Så konstigt det kan bli så fort. Covid-19 slog till fort och för många ganska mitt i steget mot, ja vadå?! Vi inom sjukvården ställer inte in , vi ställer om. Kollegor fick byta arbetsplats, nya kollegor och ibland även arbetsuppgifter. För några var det stimulerande, självklart och tom nästan roligt att göra något annat och träffa nya kollegor, patientgrupper mm, men vi är olika. För flera är det näst intill förskräckligt med förändringar som man inte känner sig trygg med. Arbetsuppgifter man inte gjort förut och rädslan att göra fel. Inte ha kunskap om eller kollegor som man inte känner och kanske också helt nya arbetstider man inte valt att förändra.

Igår den 17 september, är Internationella patientsäkerhetsdagen där WHO i år har lyft fram de svåra arbetsförhållanden och pressade arbetssituation som Covid-19 inneburit för hälso- och sjukvårdspersonalen. Jag arbetar kliniskt varje sommar  under en vecka på min ordinarie arbetsplats och i år kändes det som jag var där både som operationssjuksköterska men också som styrelseledamot för Vårdförbundet lite extra.

ÅÅÅ vårdförbundet är här, sa de och så kom historier om hur de haft det i vår och försommar. Med arbete under sådana arbetsförhållanden så det var svårt för dom att beskriva det. Med väldigt sjuka patienter på nya avdelningar, med nya kollegor och med nya arbetsuppgifter som endel kände sig inte helt trygga med men tillsammans med vana kollegor av olika professioner gjorde de det, och de gjorde det så bra! Men inte utan ett avtryck hos dom i form av PTSS skulle jag nästan vilja säga. Flera historier var väldigt starka , det beskrevs om hur arbetstider förändrades från ena dagen till några dagar bort. Dagarbete blev nattarbete, operationspersonal blev Covid-IVA personal, nya lokaler där ingen visste var saker var mm mm. Men också många patienter de aldrig glömmer, några som blev bra och tyvärr också några som inte blev det…

Patientsäkerheten är något som alla pratade om! Vårdförbundets professioner vill göra rätt, man vill känna sig trygg i att man gör gott! En kollega som arbetat för hjälporganisationer i krig uppgav att hen kände sig som hen var tillbaka i krigszon. Och det kanske är det som Covid är! Ett slags krig…

Just för tillfället finns det endast några patienter i vår region inlagda på vårdavdelning och ingen på IVA( enl uppdatering på RÖL:s hemsida) men innebär det att kriget är vunnet? Är det vardag nu för våra professioner? Kan det bli vardag?  Jag hoppas att de som arbetat inom Covid vården och känner de behöver det, utnyttjat Vårdförbundets samarbete med Falck healthcare och samtalsstöd. Vissa arbetsplatser hade reflektionstid och erbjöd stödsamtal tidigt under våren men ibland kan behovet komma under tid. Så känner du att du behöver samtalsstöd, ta hjälp via företagshälsovården. Prata med din chef.

Sen kan jag säga att flera som varit kvar i ordinarie arbete sa till mig att de upplevde också viss stress fast på annat sätt än de som var mitt i covid vården. De var färre än vanligt, det kom vikarier till olika platser(ex jag till vårdavdelning 42) som inte var vana.
Kollegor kom tillbaka sen från covid vården med upplevelser de inte förstod riktigt. Man fick även arbeta fler helger och kvällar än vanligt, så slutsatsen är väl att alla inom hälso- och sjukvården har blivit ”drabbade” av covid-19.

Håll ut, håll i och håll avstånd så vinner vi kriget!

Helena Nyrén
Operationssjuksköterska och förtroendevald
Vårdförbundet avd Örebro

Varför är det inget snack om att snabbutbilda elektriker till ingenjörer?

by 4 Comments

I åratal så har vi stått på barrikaderna och basunerat ut att det inte håller längre, att vården befinner sig i en djup kris och att vi inte längre kan garantera patienterna säker vård i rätt tid. Vi har också varit nästintill övertydliga med varför det har blivit så här och gett massvis med förslag om hur krisen ska avvärjas. Men budskapet har uppenbarligen inte gått in.

Det kom som ett slag i ansiktet. Regeringen föreslår ett ”snabbspår” för att utbilda undersköterskor till sjuksköterskor. Varför kommer det aldrig ett sånt förslag när det handlar om manligt dominerade professioner? Kan man snabbutbilda elektriker till ingenjörer?

Precis som elektriker, så är undersköterskor en otroligt viktig profession. Men det är en helt annan profession än sjuksköterskor. De arbetar inom vården, absolut. Men det gör ju läkare också. Är det dags för ett snabbspår för sjuksköterskor som vill bli läkare?

Skulle inte tro det.

Varför är det så svårt att begripa att det egentligen inte är brist på sjuksköterskor? När ska våra makthavare fatta att det är brist på tillräckligt attraktiva villkor. Och när ska de få in i sina skallar att den ENDA lösningen handlar om att förbättra villkoren och värdesätta den unika kunskap och kompetens som legitimerade sjuksköterskor har?

Men våra makthavare tycks vilja göra allt för att undvika den självklara lösningen. Istället för att öppna skattkistan och investera i sjuksköterskeprofessionen, så vill man alltså, inte bara riskera patientsäkerheten. Man vill också riskera att skapa ett A- och ett B-lag inom själva sjuksköterskeprofessionen, där A-laget kan glänsa med en fullvärdig akademisk examen och därmed rätt förutsättningar för att kunna utöva sin kunskap på ett tryggt och säkert sätt. Medan B-laget endast har en förenklad, kortare och därmed mindre förankring i akademin än vad A-laget har. Vad konskevensen av det blir för patienterna vill jag knappt tänka på.

Sjuksköterskeprofessionen är starkt kvinnodominerad. Och precis som med de flesta andra kvinnodominerade akademiska professionerna i världen, så är yrket gravt undervärderat. Löneutvecklingen är skamligt låg, arbetstiderna är ohälsosamma och tempot är slitsamt. Är det konstigt att så pass många lämnar yrket eller avslutar utbildningen?

Här finns en chans att visa att Sverige verkligen satsar på jämlikhet. Men istället drar regeringen till med ett förslag, som inte bara känns som ett slag i ansiktet, utan som dessutom spär på den värdediskriminering som vi haft sedan Juraperioden. Och jag som trodde Sveriges regering strävade efter att vara feministisk. Det här förslaget visar på den totala motsatsen. Istället för att ta chansen och äntligen satsa på att förbättra villkoren för sjuksköterskor, så kläcker man ur sig ett förslag som visar på stor okunskap om både professionen, akademin, och patientsäkerheten. För att inte tala om att totalt ignorera kvinnodominerade yrkens kamp om att äntligen värderas rätt.

Gör om och gör rätt, en gång för alla!

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska, legitimerad barnmorska

#geossrättvillkornu

Hur många fördomar har du?

by Leave a Comment

Trots att det är 2020 och vi lever i ett fritt land där vi får gå i skolan och lära oss neutralt förmedlad kunskap, så är det fortfarande ingen självklarhet att älska vem man vill, att ha på sig de kläder man trivs med eller välja själv vem man identifierar sig som. Lagen är tydlig. Men verkligheten är ofta en annan.

”Hen, vad är det för j-a ord. Det finns han eller hon, allt annat är bara en massa skit”

En vanlig kommentar på mitt Twitterkonto  när jag använder ordet ”hen”.

”Jävla bög” Ett vanligt skällsord på skolgårdar, fikarum och i vänskapskretsar (nej inte i min, tack och lov).

”Vad heter din man?” frågar sjuksköterskan på vårdavdelningen när den hjärtsjuka kvinnan skrivs in en alldeles vanlig tisdagseftermiddag.

”Hon heter Sofia”

Enligt statistik från BRÅ anmäldes 7090 hatbrott i Sverige år 2018, varav 760 hade homofobiska motiv och 80 transfobiska motiv. Antalet anmälda fall av hatbrott på grund av könsidentitet och könsuttryck har ökat, från 14 fall år 2008 till nästan 80 fall år 2018.  Som ni kanske förstår, så finns ett stort mörkertal.

Det finns människor som hatar och begår brott mot personer bara för att de inte är som dem själva.

Många tror att vårt land är tolerant, frisinnat och öppet. Och visst är det så, i jämförelse med många andra länder. Men vi alla har många mer eller mindre dolda fördomar inom oss som vi antingen visar omedvetet eller med avsikt för att såra någon annan. Hur vi uttrycker oss i vården, vad vi säger och gör kan ha enormt stor betydelse för människan vi möter på akutmottagningen, vårdcentralen eller i hemsjukvården.

Det finns tillfällen när det är viktigt att veta om en person har en livmoder, testiklar eller vilken hormonsammansättning som dominerar i kroppen. Det kan handla om att få rätt undersökning och behandling. Men det betyder inte att det är en självklarhet att ställa frågan om personen är en man eller kvinna. Det är ju inte det som är väsentligt för hur du ska utföra ditt arbete. Hur du ställer frågor kan betyda mycket för en människa i mötet med vården.

”Har du en livmoder?”

”Vad heter din partner”

”Vad identifierar du dig som”

Våra normer styr vad vi anser vara ”normalt”. Men det som är normalt för dig kanske inte är normalt för någon annan. Varför skulle alla tycka och vara som du? Och normer förändras genom tiderna. Det som var normalt på 1800-talet behöver inte vara normalt idag.

När man arbetar i vården möter man många olika människor. Som legitimerad vårdprofession ska det vara en självklarhet att kunna bemöta alla individer på ett sätt som får dem att känna sig bekväma. Kan du det?

Om inte så är det dags att se över ditt beteende och sluta vara kvar i Medeltiden.

Åsa Mörner, leg sjuksköterska, leg barnmorska

#oavsettvemduälskar

Har du blivit utsatt för hot, våld och trakasserier pga den du är? RFSL har en stödmottagning för HBTQ-personer och deras anhöriga. Här kan du läsa mer:

Stolt barnmorska. Stolt medlem. Stolt förtroendevald.

by Leave a Comment

För mig som barnmorska är det självklart att vara medlem i ett fackförbund. Jag vill stötta den organisation som arbetar med att driva frågor som förbättrar för mig i mitt yrkesliv, som förser mig med förbättrade villkor. Vi har också en unik svensk modell när det gäller lönebildning och villkor- en modell som inte skulle existera om det inte fanns fackförbund. Vad skulle egentligen hända om fackförbund inte fanns?


I mitt fackliga engagemang så är jag också stolt över att arbeta sida vid sida med röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker. Deras yrkesprofessioner är, precis som min profession, värdediskriminerade legitimationsyrken som är livsnödvändiga för att patienten ska få en god vård och de är även centrala inom kvinnovården. Att vara i samma förbund som sjuksköterskor är så självklart så det knappt behöver nämnas; jag ÄR ju sjuksköterska likväl som jag ÄR barnmorska.


Jag är stolt över att ha fått möjligheten att aktivt arbeta för att våra fyra professioner ska slippa bli sjuka av sina arbeten och förnedras med att riskera att bli fattigpensionärer. Jag är stolt över att representera er som arbetar på labb, på röntgen, i hemsjukvård och på vård-och omsorgsboenden och på avdelningar och mottagningar på landets alla olika sjukhus och vårdcentraler. Jag är stolt över att representera er som undervisar, forskar och driver yrkena framåt. Jag är stolt över att representera er som är chefer och ledare och som leder vården. Och jag är stolt över alla ni som är studenter- jag hoppas att era yrkesliv kommer att innehålla goda, hållbara villkor när ni kommer ut i arbetslivet.


Idag är det ännu mer tydligt hur viktigt det är att vara medlem i Vårdförbundet. Det pågår en pandemi där Vårdförbundets medlemsgrupper är centrala för att människor ska få rätt vård och behandling. Samtidigt så har det aldrig tidigare varit så tufft, slitigt och kämpigt inom många delar av vård och omsorg än vad det varit under våren 2020. För att inte tala om den vårdskuld som nu växer sig allt större och som kommer att kräva enorma insatser av vårdens professioner. Tack vare fackförbundet så tecknades Krislägesavtal som åtminstone kunde kompensera en liten del av den insats som gjorts och som fortfarande görs. Men det krävs BETYDLIGT mer. Och det vill jag kämpa för, tillsammans med dig.


Tänk att jag representerar 114 000 medlemmar. STOLT.
#Vårdförbundet #barnmorska #sjuksköterska #biomedicinskanalytiker #röntgensjuksköterska #tackamedlön

Åsa Mörner, leg barnmorska och leg sjuksköterska

Förbundsstyrelseledamot samt avdelningsstyrelseledamot (avd Örebro) i Vårdförbundet #enbarnmorskaunderlivet

Något är allvarligt fel när det handlar om att kunna planera och leda vården på ett klokt, säkert och långsiktigt sätt.

by

Efter en synnerligen ovanlig vår så är sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor nu mitt i sin semesterperiod. De senaste månaderna har kantats av hård arbetsbelastning, övertid och etisk stress i ännu högre utsträckning än vanligt. Det är dock ingen nyhet att vårdpersonalens lagstadgade rätt till semester medför ett problem för arbetsgivaren pga en till synes oändlig brist på rätt kompetens. I åratal så har minimal bemanning, neddragen vård och sommarkris varit en återkommande årlig kaotisk repris. Men i år är även den i en klass för sig. Den här sommaren så är det många som inte får fyra veckors sammanhängande ledighet – vad kommer konsekvensen att bli för de som har arbetat under enorm press en längre tid när de sedan inte får tillräckligt med återhämtning?

Belastningen har varit orimlig på många håll i vården redan innan pandemin, och under vårens och den ännu pågående pandemins spår har den blivit desto tyngre. Många har uttryckt en känsla av total utmattning och på flera håll runt om i landet börjar bland annat specialistsjuksköterskor att se sig om efter ett helt annat yrke; ett yrke som inte riskerar deras egen hälsa, som garanterar återhämtning och som ger god löneutveckling, något som dagens arbetsgivare inte lever upp till överhuvudtaget.

När sommaren är över och hösten griper tag om oss, riskerar vi ett stort bakslag. Vi vet inte vad som kommer att hända gällande virusets framfart, men när det handlar om personal som pressats till max under många månaders tid, så är det en ganska enkel sak att förstå att tre veckors sammanhängande semester inte är tillräckligt som återhämtning. Och utan återhämtning riskerar vi både att förlora kompetens, då särskilt de erfarna söker sig bort från slutenvården pga dåliga villkor, och en ökad ohälsa med risk för många sjukskrivningar som följd.  Meningen är att resterande semester ska kunna tas ut under hösten. Men vem vet hur många som är i behov av vård kopplat till Covid-19 då? För att inte tala om alla de patienter som fått stå tillbaka i väntan på undersökning, behandling och rehabilitering som inte har med coronaviruset att göra. Kommer det att finnas rätt kompetens för att ta hand om den enorma vårdkö som fyllts på under våren? Och kommer det att finnas ork hos de som ska hantera det uppdämda vårdbehov som nu finns hos vår befolkning? Risken för att det faktiskt inte ska finnas några marginaler ens till hösten för att personalen ska kunna få ut sin resterande ledighet är överhängande. Och om de får ut den; hur har möjligheten varit för att kippa efter andan under några veckors tid på sommaren och sedan under kanske ytterligare en veckas ledighet flera månader senare?

Ingen kunde förutse pandemins effekter. Men den beredskap som svensk sjukvård har haft de senaste decennierna har inte skapat utrymme för oförutsägbara händelser av någon större dignitet. Den har inte ens varit riggad för en ”vanlig” sommarsemester. Faktum är att många medarbetare inte ens kan få ledigt en helg i januari pga alltför låg bemanning. Något är allvarligt fel när det handlar om att kunna planera och leda vården på ett klokt, säkert och långsiktigt sätt.

I höst kommer det att finnas en stor skuld i form av en arbetsmiljöskuld till personalen och en vårdskuld till vår befolkning Och denna måste betalas tillbaka i form av väsentligt förbättrade arbetsvillkor så att det kan finnas möjlighet för vårdsökande att få rätt vård och behandling i rätt tid. Vi får innerligt hoppas att det tas i åtanke när budgeten läggs för kommande lönerevisioner.  Det verkar ju finnas en hel del pengar för att rädda landets företag. Helt klart en nödvändighet. Men varför finns det aldrig pengar till att rädda vården, tillgodose de vårdsökandes behov och ge de anställda rimliga villkor? Det är hög tid att prioritera vården nu. Det GÅR att förändra och skapa en välfungerande, jämlik och tillgänglig vård. Men det kräver stora investeringar, något som saknas idag.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

Dags att öppna skattkistan!

by

Troligtvis så har ingen undgått diskussionerna om att vården behöver mer resurser. Efter åratal av tjat från alla håll och kanter i vård och omsorg så har nog budskapet sipprat ner in i minsta lilla hålrum: vården är underdimensionerad och de som arbetar där är inte rätt värderade. Tänk att det krävdes en pandemi för att nå den insikten. Men frågan är vad insikten kommer att leda till? Kommer något att förändras när covid-19 ebbat ut?

De insatser som har gjorts inom vården de senaste månaderna har varit näst intill heroiska. För trots att vårdavdelningar och mottagningar haft bristande bemanning och uttröttad personalstyrka under lång tid, så har man lyckats med det som kanske kändes omöjligt för ett halvår sedan.  Men det har också kostat. Och det är de som vårdar som fått stå för en stor del av priset. Och priset är högt. För vem orkar arbeta under sådan press hur länge som helst?

När antalet inläggningar klingar ut behöver vi kunna hämta andan. Men vem ska då hantera det enorma berg av vårdköer, den vårdskuld som nu står och stampar i tröskeln? Den andra delen av priset belalas av de som fått stå tillbaka, som hamnat långt bak i kön, de som inte fått vård i rätt tid.

Vi behöver bli fler. Men det finns inga genvägar. Det går inte att tro att fler utbildningsplatser är lösningen. För att kunna utbilda fler krävs inte bara fler lärare, något som skulle innebära att fler måste lämna den kliniska verksamheten och således dränera vården ännu mer. Det krävs också att det finns erfarna handledare ute på våra sjukhus, i hemsjukvården och på vård- och omsorgsboenden. Annars kan vi inte bedriva utbildning. Men de som är erfarna lämnar vården i en stid ström eftersom de lessnat. En svår ekvation.

Steg nummer ett måste vara att kunna behålla den erfarenhet som finns i vården och att återrekrytera de som lämnat vården pga usla arbetstider, orimlig arbetsbelastning och obefintlig löneutveckling.

NU är det verkligen på tiden att våra beslutsfattare blickar framåt och agerar förnuftigt. Vi kan inte längre lappa och laga när det läcker som ett såll. Gör om och gör rätt!

Det håller inte längre att säga att ”det inte finns pengar”. Det är dags att kavla upp ärmarna, gnugga geniknölarna och öppna stora skattkistan. För det kommer inte att vara gratis.

Vården har gått på högvarv under lång tid. Vi är stolta över de beundransvärda insatser som våra professioner gör. Men vi är också utröttade, less och frustrerade. Det behöver inte vara så här. Det finns lösningar. Vi måste lösa det här nu!

Om inte; hur ska vi då tackla nästa pandemi? Eller ens en vanlig blindtarmsoperation?

Åsa Mörner

Leg barnmorska och leg sjuksköterska

När man jobbar i vården behöver man ingen semester

by

Ingen har väl lyckats undgå att det pågår en kris i vården. I vissa delar av landet är den mer påtaglig än andra, men hela Svea rike är berört och runt om i vår avlånga demokrati, så har vården mobiliserat och gjort sig redo för strid. Konsekvensen för de som arbetar i frontlinjen, dock inte bara de som slåss direkt mot viruset, utan även de som arbetar i andra verksamheter pga bla hög sjukfrånvaro och förändrade rutiner och riktlinjer, är att många känner sig dränerade. Slut som artister, redo att kasta in handduken, checka ut och lägga sig och flämta på sofflocket.

Sorgligt nog så är utmattning en vanligt förekommande åkomma hos legitimerade vårdprofessioner, eftersom de stångats mot en nedåtgående spiral i bemanningstäthet och alltför hög stress under lång tid. I år är det dock ett exceptionellt läge. Det pågår en pandemi som vi inte skådat i modern tid.

Men när den första sommarmånaden gjort sitt intåg så brukar många ändå dra en lättnadens suck. Snart är det dags att gå ner i varv, flexa ut, sparka av sig foppatofflorna och glömma bort alla lösenord och koder till jobbdatorer, journalsystem och dörrar. Det är dags för återhämtning och tid att umgås med familj och vänner, tända grillen och ta sig ett dopp i det blå, putsa på motorcykeln och rulla fram husvagnen.  

Men inte i år.

För den här sommaren, efter vad många upplevt som den tuffaste våren i deras yrkesliv, så kommer semestern att vara betydligt kortare än vanligt för en stor del av landets vårdanställda.

Det har inte bara varit en fysiskt ansträngande period i vården. Många känner sig mentalt urlakade och brottas med etisk stress och en känsla av otillräcklighet. Att se svårt sjuka människor dö, utan möjlighet till att ha en anhörig nära, omgiven av personal iklädda rymddräktsliknande skyddsutrustning, gör ont i hjärta och själ och sätter djupa spår. Behovet av en längre ledighet för att ges en möjlighet att ens försöka koppla bort är otroligt stort hos de som kämpar för att hålla igång vården.

När man jobbar i vården behöver man inte lika mycket ledighet som andra, tycks ledning och politiker resonera. Förstår våra beslutsfattare hur förödande det riskerar att bli? Hur många kommer att krascha in i den berömda väggen när höstrusket sänker sig? Hur många kommer att bli less och byta jobb eller yrke?

Nej, det är ingen som vet det just nu. Men en sak är säker. Beslutsfattare har år ut och år in, ignorerat det faktum att det finns för få sjuksköterskor och barnmorskor pga oattraktiva villkor. De har blundat för att villkoren för biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor inte rimmar med den utbildningsnivå och det ansvar som medföljer legitimationskravet. Ett alldeles vanligt år, helt pandemifritt, så är ledighet en hårdvaluta. Semesterveckorna säljs till högsta bud, allt för att försöka rädda en underdimensionerad vård. Och det är, som sagt, under ett vanligt år. Förstår ni hur det ser ut i år?

För 2020 är inget vanligt år. Det pågår en pandemi. De som arbetar i vården förstår allvaret och gör allt för att hålla uppe det sjunkande vårdskeppet. Och de gör det bra. Men till vilket pris? Och vem kan egentligen lova att all den semester som blir låst till hösten, istället för sommarens ljumma månader då resten av familjen och vännerna har ledigt, går att bevilja? Den vårdskuld som nu hopar sig pga inställda undersökningar och behandlingar är enorm. Och vem vet om det kommer en andra våg av viruset?

Kanske är det först nu som många av våra medborgare insett hur livsviktiga, hur ovärderliga och oersättliga vårdens medarbetare är; att det inte handlar om att bara badda någons panna, vända ett provrör eller trycka på en knapp.  Kanske är det först nu som våra beslutsfattare inser att rätt villkor till vårdens professioner är en investering, både i nuet och för framtiden. För vem vet när nästa pandemi knackar på?

Åsa Mörner

Legitmerad barnmorska, legitimerad sjuksköterska

Riskerar vi ett A- och ett B-lag?

by

Framtidens behov av personal i vården har varit skyhögt sedan en lång tid tillbaka. Runt om i Sverige står arbetsgivare på kö för att snabbt kunna norpa åt sig de nyexaminerade eftertraktade legitimationsyrkena för att kunna fylla i de avgrundsdjupa hålor av kompetensbrist som finns sedan länge på landets vårdinrättningar. Kraven på de nyfärdiga är höga. Man ska kunna hantera avancerad teknisk utrustning, stor arbetsbelastning, svårt sjuka patienter och underbemannade verksamheter, trots slimmade inskolningsrutiner. Men hur väl kan dagens studenter leva upp till den kompetens som krävs av en legitimerad profession?

Sedan månader tillbaka så har våra lärosäten ställt om till distansundervisning. Det är såklart en självklarhet att vi inte ska riskera vare sig individens hälsa eller samhällets resurser. Undantagen handlar såklart om vissa kliniska examinationer samt den verksamhetsförlagda utbildningen på vårdavdelningar, mottagningar och hemsjukvård. .Men hur väl lever den här omställningen av kunskapsinhämtning upp till de krav som finns på ett legitimerat yrke? Hur påverkas patientsäkerheten av att salstentor helt plötsligt förvandlats till hemtentor som studenterna alltså gör hemma vid sin dator, kanske med all kurslitteratur uppslagen och Googles sökfält lättillgängligt?

Under utbildningarnas gång sållas studiesvaga studenter bort, liksom de som kanske inser att just det här yrket inte lämpar sig för dem. Vissa kurser i tex sjuksköterskeprogrammet fungerar ofta som en sorts ”sållning”, exempelvis anatomi och fysiologi samt läkemedelsberäkning. Hur gör man en examination, som i vanliga fall ska skrivas i en tentasal, till en hemtentamen när det handlar om matte och att förklara kroppens funktioner på ett pedagogiskt sätt som motsvarar den svårighetsgrad som tentorna gör i normala fall?

 I den bästa av världar så förekommer såklart inget fuskande. Självklart borde studenterna inse att man måste ha rätt kunskapsnivå för att inte skada människor i sin kommande profession. Men verkligheten är inte så rosenskimrande. Tyvärr syns det i antalet plagiat som lämnas in av studenter. Det syns också tydligt om man jämför hur många som brukar bli underkända i vissa tentor i normala fall jämfört med nu under pågående distansstudier. Helt plötsligt så har nästan alla klarat att få 100% rätt på läkemedelsräkningen när det i vanliga fall är en mycket stor andel som får ett U och tvingas skriva om examinationen.

Kommer det här att innebära att kompetensnivån hos de studenter som genomför sin utbildning under pågående pandemi inte kommer att ha samma kunskapsnivå och kompetens som man får i normala fall och att ett A- och ett B-lag bildas? Vad blir i sådana fall konsekvensen för patienterna?

Samtidigt som många regioner har nedräkning till den dag i början av sommaren då X antal nya yrkeslegitimationer dimper ner i brevlådorna hos ett gäng glada studenter, så kan man fundera över om de nya sjuksköterskorna, biomedicinska analytikerna, läkarna, barnmorskorna och röntgensjuksköterskorna har fått rätt förutsättningar för att uppnå tillräckligt hög kunskapsnivå. Kan vi verkligen garantera att distansstudier ger samma kompetens? Om inte, så måste utbildningarna pausas. Det handlar faktiskt om människors liv och hälsa.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och barnmorska

Är jag dubbelt så gammal?

by

Är jag dubbelt så gammal som dig, sa jag med gapande mun… Är inte det spännande att inom vårt yrke försvinner åldersskillnader till stor del. Jag kommer ihåg när jag började arbeta som undersköterska på det glada 80-talet, då jobbade jag med Irene, som var jättegammal( säkert 50 år) och Gun som var ännu äldre(också runt 50 troligen). Det dröjde ungefär en månad så tänkte ingen av oss på åldersskillnaden. Att jag var 18 år och de kunde varit både mamma och nästan mormor försvann när kollegialiteten kom och gjorde att vi hade en gemensamhet som länkade ihop oss på ett tilltalande sätt. Vi blev ett team!

Nu arbetar jag på avdelning 42 som sjuksköterska, efter 15 år som operationssjuksköterska,(varav 10 som 1:a linjens chef), detta som en del i Covid-19. De skickar personal till ”covidavdelningarna” och jag arbetar ca 1 dag i veckan där, förutom mitt arbete på facklig tid. Då jag inte hade arbetat som sjuksköterska på flera år så behövde jag reaktiveras med utbildning inom läkemedelsmodulen mm så jag gick bredvid en sjuksköterska några pass. Jag måste säga att vad roligt det är med vårt yrke. Vi kan jobba med så mycket olika, från smått till stort, början av livet till slutet… Det som känns extra kul är att det faktiskt inte känns som det är 15 år sedan jag arbetade på vårdavdelning utan kunskapen sitter där någonstans. Sedan att få lära känna nya kollegor är ju också extra kul! Och det var där jag upptäckte igår att de sjuksköterskor jag arbetade med i går var mer än hälften än så gamla som mig. Det är klart jag sett att de var yngre än jag men hälften!!! Hur har jag blivit så gammal? Jag brukade ju vara bland de yngre… Ha ha men inte längre! Men det är också skönt, med erfarenheten kommer tryggheten, det som gör att jag blir inte superstressad av nya saker utan kan luta mig mot erfarenheten jag har.

Men så fint de tagit emot och stöttat mig när jag frågar tusen frågor! Som sjuksköterska sa jag förr att de som inte frågar är de som jag blir orolig för. Alltid bättre att fråga och att ha dialog och diskussioner mellan kollegor är så mycket värt. Hur tänker du om detta? Vad skulle du göra? Jag tänkte så här, tänker jag fel? Men då måste det finnas tid för reflektion också i arbetet.

Jag stortrivs och känner mig så välkommen, så pass att jag faktiskt nominerade avdelning 42 när Vårdförbundet avdelning Örebro efterfrågade årets arbetsplats för sjuksköterskor på Internationella sjuksköterskedagen.  Det är högt i tak för diskussioner och åsikter samt en hjälpsamhet och inkluderande anda. Alla, från undersköterskor, sjuksköterskor och kurator mm sprider en fin anda till mig som ny. Det är mycket värt i denna tid som vi flyttar runt på kompetenser för att få verksamheter att rulla. Nya avdelningar öppnas med en blandning av olika personer och från olika avdelningar med olika specialiteter. Introduceras man ordentligt och får en bra ”inskolning” så känns det tryggare och troligen kommer jag trivas bättre.

Slutligen vill jag tacka alla mina nya arbetskamrater på avdelning 42 för de tagit emot mig så fint och inkluderande! Vi ses snart!

Helena Nyrén
Förtroendevald, avd Örebro, Vårdförbundet
Leg. Sjuksköterska, operationssjuksköterska.