Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Ett barn är fött

by

Snön ligger tung över vidsträckta skogar och i solljuset gnistrar iskristallerna likt ett hav av diamanter. Maria smeker över sin mage och viskar ömsint till barnet, som ger en hård puff tillbaka. Det har varit ganska stilla i magen de senaste timmarna och barnets huvud ligger fastkilat som ett tungt bowlingklot i Marias bäcken. Det har varit en molande mensvärk under i princip hela dagen och en envis dov ryggsmärta har gjort sig påmind konstant de senaste timmarna. Maria försöker att behålla lugnet. Hon och hennes sambo Josefin har läst mycket om endorfinernas påverkan på förlossningsförloppet och hur viktigt det är att skapa lugn och ro för att få en skjuts av hormonet i kroppen. Men just nu undrar Maria var det där sabla endorfinet håller hus.

Oron stiger i kroppen när Maria ser den svaga vintersolen sänka sig i horisonten efter ett kort besök långt ner på himlen. Hon sneglar på Josefin som håller krampaktigt runt ratten och ser sammanbiten ut.

Sedan ytterligare en förlossningsklinik stängt ner så är avståndet till närmaste sjukhus olidligt långt. Josefin ringde till förlossningen så fort Maria nämnde ordet ”ömt” för fyra timmar sedan. Barnmorskan förklarade att det nog var långt kvar till aktiv förlossning men att det var lika bra att de kom in eftersom de har så pass långt dit. Mycket skulle styras upp innan Josefin och Maria väl satt i bilen på väg på ödsliga, isiga vägar. Hunden Sture skulle baxas iväg till grannen tillsammans med korg, hundmat och favoritleksaken och Lily, Josefins treåriga dotter från ett tidigare förhållande skulle hämtas av morfar, som hade svårt att få igång sin bil i den bitande kylan. Dessutom ska alla julklappar packas in i morfars bil så att Lily kan få öppna sina klappar på eftermiddagen.

Maria tittar på temperaturmätaren: minus 24 grader.

”Tur att hjärtat är varmt” skrattar Maria medan hon smeker Josefin över hennes ena lår. Josefin skrattar till lite nervöst och ler mot sin käresta. Men hon ser allt annat än glad ut.

Mil efter mil rullar bilen på, förbi till synes oändliga skogar. Mörkret tycks nästan pressa sig in innanför bilfönstret. Snöfallet börjar tillta. Fast Josefin helst skulle vilja trycka gasen i botten och maxa bilens hastighet, så inser hon att hon måste sänka farten ytterligare.

Maria stönar till och kvider av en intensiv, aldrig tidigare upplevd smärta och kramar hårt om Josefins lår. Josefin flämtar till och tappar för en stund kontrollen över bilen och kör över i mötande körfält. Som tur är har inte en bil synts till på två timmar. Snön yr allt tätare och sikten är i princip obefintlig när strålkastarljuset träffar snöflingorna som faller i stora mängder mot bilens framruta.

Plötsligt syns en mörk skugga framför bilen. ”Älg!” utbrister Josefin samtidigt som hon gör allt för att manövrera bilen på den hala vägen i det ymniga snöfallet. Bilen far fram och tillbaka en stund för att sedan styra mot vägkanten, där höga snövallar finns upplogade.

På något vis landar bilen grensle över snövallen och bortsett från några hysteriska minuter i bilen så kan konstateras är både Maria och Josefin oskadda.

Josefin hör något som påminner om något sorts primalskrik, något som för tankarna till en annan tidsålder, långt före modern tid.

Det är Maria. Men ändå inte. För Josefin känner inte igen hennes röst alls.

”Jag tror att bebisen kommer snart! Jag orkar inte mer”, skriker Maria med den främmande rösten.

Josefin fumlar med sin mobil och trycker in 112 på displayen.

Tiden tycks stå stilla. Kylan letar sig snabbt in i bilen och hur Josefin än försöker så går det inte att rubba bilen. Och det kommer att ta lång tid innan ambulansen är på plats.

”Måste man bo i en stad för att få komma till en barnmorska”, muttrar Josefin medan hon baddar Marias svettiga panna. Fast det verkar ju svårt där också, födande verkar ju skyfflas runt överallt för att få en plats att föda på, tänker Josefin.

Förutom Marias tunga andhämtning är det en bedövande tystnad.

Men så hörs ett märkligt ljud närma sig.

Stäng av den sabla bjällerklangsmusiken! Utbrister Maria.

Det är svårt att se i mörkret och snöfallet, men…”är det inte ett hästekipage som närmar sig?”, tänker Josefin.

Bjällerljudet kommer allt närmare och jämsides med den nästintill snötäckta bilen stannar en släde. Det är inga hästar som drar. Det är renar.

Josefin kämpar en stund med att få upp bildörren och vinglar ut i snödrivan.

”Nästan komiskt, är det jultomten”, säger Josefin chockat när hon ser den pälsbeklädda personen kliva ner från släden.

Ett skrockande skratt hörs ”Det skulle väl vara tomtemor i så fall” En gammal dam med en stor blå toppluva och lovikavantar kliver fram mot Josefin och den lätt kantrade bilen. Marias röst hörs inifrån bilen ”Har ambulansen slädar nu också?”

Den blåluvade damen hjälper Maria ut ur bilen och upp i den bjällerklädda släden. Vi måste få in er i värmen, säger hon och kniper ihop sitt av åren fårade ansikte.

Renarna far fram i en otrolig fart, alltmedan bjällrorna plingar i takt och efter en stund skymtar en liten röd stuga mellan granarna. Maria kan knappt gå när Josefin och den till åren komna gumman stöttar henne på väg in i stugvärmen.

Inne i stugan är det varmt och en lugnande doft av barr, kryddor och vedeldning letar sig in i näsborrarna på Josefin och Maria. Och trots att Marias värkar kommer allt tätare och tätare, så upplevs ett obeskrivligt lugn hos dem alla.

Den skrynkliga gumman, som tagit av sig toppluvan och blottat ett nästintill bländande vitt, långt hår, rör sig snabbt i rummet och plockar fram det ena efter det andra.

”Sätt dig bredvid din käresta”, uppmanar hon Josefin. Josefin gör som hon blir tillsagd och slår sig ner på ett pälsskinn på golvet bredvid Maria. Maria halvsitter på en hög av plädar, pälsar och kuddar. Hon ser koncentrerad ut och utstrålar samtidigt ett lugn. Två svarta katter parkerar sig runt Maria och börjar genast att spinna och en lurvig hund av odefinierbar ras vankar vakande runt de blivande föräldrarna. Maria blundar och nynnar fram en melodi samtidigt som hon krystar. Josefin sneglar ut genom den frostiga rutan och ser att de fem renarna som drog släden tryckt sina mjuka mular mot glaset och sakta tinar upp rutan med sina varma andedräkter.

Gummans flinka händer leder fram barnet medan Maria använder alla sina krafter. Josefin stryker bort svettpärlorna i både gummans och Marias panna och har fått sällskap av ytterligare en katt som också spinner högt.

Tid och rum tycks försvinna och en milt ljus från brasans sken och de tända ljusen i stugans alla hörn ger ett förtrollande sken över dem alla.

”Ett barn är fött!” förkunnar gumman, som håller upp det lilla barnet över de nyblivna föräldrarna. Tårarna rinner på dem alla tre och det lilla barnet ger till ett högt skrik som förmodligen hörs långväga.

En stjärnklar himmel lyser upp vintermörkret och ett betagande vackert norrsken sprider sitt magiska ljus över den lilla snötäckta stugan.

Juldagen är kommen.

Åsa Mörner, barnmorska och sagoberättare

Maria, Josefin och deras barn hade tur att stöta på den kloka gumman i vildmarken. Men det ska inte behöva krävas tur för att få en trygg och lugn förlossning. Den dagen våra beslutsfattare vill lyssna och faktiskt agera på det vi barnmorskor kan och vet, så kommer det finnas betydligt fler vårdmodeller och vårdmiljöer som möjliggör ett säkert födande oavsett var du bor i landet och med utgång i vad den födande kan och vill med sin egen förlossning och sitt väntade barn. Det skulle vara en riktigt fin julklapp!

Snälla tomten bara en vårdplats till

by

Vårdplatsläget är kritiskt i Regionen. Krismötena har avlöst varandra.

Då kanske någon undrar vad gör man åt det?
Lösningen verkar vara att alla får ta fler svårt sjuka patienter per ansvarig sjuksköterska.
Vad händer med arbetsmiljön då? För de som ska arbeta med utökat antal patienter blir arbetssituationen ohållbar. Detta leder till att man inte kan bedriva en patientsäker vård, tillsammans med att många av våra medlemmar är tvungna att arbeta dubbla skift då bristen är stor. Man gör inte jättebra bedömningar i slutet ett 15 timmarspass.

Det som gör att vården just nu håller ihop är alla fantastiska kollegor som gör sitt yttersta för att patienterna ska få en god och säker vård.

Då kommer min önskan/ lösning till tomten.

Då vi inte lider brist på sängar i vården, varför inte se till att locka tillbaka medarbetare med bra lön och detta leder förhoppningsvis att arbetsmiljön förbättras.

Det var min sista blogg för året, ha en riktigt god jul och ett gott nytt år.

Hans Nilsson
Huvudskyddsombud och bekymrad sjuksköterska

Jul utan frid, men med hopp i hjärtat

by

Snön singlar ner över gator och torg. Julhelgen närmar sig med stormsteg och folk far runt i halkan som yra höns med famnarna fulla av paket, granar och matkassar. En barnkör står utanför stadens största varuhus och sjunger fridfullt om stjärnorna som blinkar och rävar som raskar runt på isbeklädda vattendrag. Är det detta som kallas julefrid?

En trasig pappstjärna skymtar bakom en halvt nerdragen persienn i det brungrå hyreshuset. ”Vi har åtminstone en julprydnad framme och även om den är trasig så är det dubbelt så många julsaker mot vad vi hade förra året”. Flickan skyndar sig ut i hallen och trycker ner fötterna i vinterkängorna. Det är sista dagen innan jullovet börjar. ”Hej då Mamma”. Inget svar. Den lilla flickan rusar nerför trappen med skosnörena hängandes löst runt de små fötterna. Det doftar glögg och pepparkakor i trapphuset. Det gör det inte hemma hos den lilla flickan. Där stinker det av inpyrd rök, alkohol och smuts. ”Å vad jag önskar att jag inte behövde gå på jullov”, tänker den lilla flickan.

Vid det lilla röda torpet en bit utanför den upplysta staden knatar en gammal farbror över gårdsplanen. Hans ben är krumma, ryggen böjd. och famnen är full av vedklabbar. I den gamla farbrorns fotspår stryker en katt som redan börjat spinna högt, väl medveten om att en stunds kel framför brasan väntar inom kort. Väl inne i det lilla röda torpet får den gamle snart igång en brasa. Farbrorn sjunker ner i en till åren kommen skinnfåtölj och katten tar ett mjukt skutt upp i hans knä. En lång julhelg ligger framför den gamle farbrodern. I total ofrivillig ensamhet.

Kim, som han kallar sig eftersom hans namn är alldeles för svårt att uttala för många svenskar, vänder och vrider sig i den smala, hårda sängen. Väntan är olidlig. Kommer jag skickas tillbaka till mitt hemland? Kim drar en djup suck och känner en intensiv, molande smärta i magen av oro och ångest. Mödosamt masar Kim sig ur sängen och slår på Tv:n på väg in i badrummet. ”…över stridernas blod och larm, över all suckan ur människobarm…” sjunger den rödklädda kören. Kim drar handen över den snaggade skallen. Det känns skönt med håret. I spegelbilden skymtar en magerlagd yngling med stora och mörka, lite sorgsna ögon. Att bli utvisad innebär döden för Kim. Eller att återgå till att leva i en lögn. Instängd i en kvinnokropp. Men Kim känner sig inte som en kvinna. Kim är fångad i en kvinnokropp. Väntan är olidlig. ”…kom, kom signade jul, sänk dina vita vingar…”

På akutmottagningen är det full ruljans. Ambulansen åker skytteltrafik mellan överförfriskade medborgare, medelålders kvinnor med bröstsmärtor och oroliga åldringar som halkat på någon av stadens ishala gator. Ett sammansvetsat team med vitklädda professioner koordinerar avancerad teknik med lugnande omvårdnad och empati.

En liten nedkyld flicka med oknutna skor ligger nedbäddad på en brits. Intagningsorsak: Ohållbar hemsituation. Utelåst av moder med grava alkoholproblem som förvärras under helger, i synnerhet jul och nyår. Lätt nedkyld. Skrubbsår på benen och armarna efter att ha snubblat på skosnören. Ledsen.

I rummet bredvid den lilla flickan ligger en gammal farbror som halkat på sin ogrusade gårdsplan. Han har ett djupt sår i pannan som ska sys och han behöver röntga sin vänstra arm och sitt högra ben. Den gamla farbrorn upprepar en enda mening i täta intervaller: ”Vem tar hand om min älskade katt?”

Blåljusen blinkar hysteriskt och sirenerna är öronbedövande. Flinka fingrar jobbar med att stabilisera den magra människan som skurit sig i handlederna. Väl inne på akutrummet finns en tydlig struktur och ett samarbete som grundar sig i engagemang, kompetens och erfarenhet. Han har förlorat mycket blod. Eller är det en kvinna förresten, funderar flera?  Kommer hen att överleva?

Ett tunt, frostigt snötäcke har klätt in sjukhusområdet i en vacker vinterskrud. En sjuksköterska går med snabba, men försiktiga steg för att inte halka, över parkeringen och sätter sig i en bil. Radion drar igång när motorn startar: ”…låt aldrig hoppet försvinna det är mörkt nu. Men det blir ljusare igen…” Sjuksköterskan höjer volymen och nynnar med. Det är mycket tankar i huvudet. Hemma väntar familjen på att den helgarbetande sjuksköterskan ska komma hem så att granen kan kläs och rimstugan påbörjas. Glöggen är varm och förväntningarna höga. 

Julefrid. I sjuksköterskans huvud blandas social misär med ensamhet och desperation. Hoppas det går väl för alla som passerat intaget under dagens pass. Bilresan hem blir en ventil och en tår trillar sakta ner för sjuksköterskans ena kind. Snart dags att vrida av jobbkänslorna. Om det går.

Ett vanligt arbetspass runt jul helt enkelt. Jul utan frid, men med hopp i hjärtat.

Ett stort varmt tack till er alla som håller igång vård och omsorg i hela vårdkedjan under jul och nyår. Er insats är ovärderlig!

Åsa Mörner, leg sjuksköterska, leg barnmorska

Konkurrens eller inte

by

Det borde inte vara obekant för någon vid det här laget, att det är brist på Vårdförbundets professioner i vården. Det är brist på Biomedicinska analytiker, Barnmorskor, Röntgensjuksköterskor och Sjuksköterskor. Våra professioner har 3-4,5 års universitetsutbildning och anses vara likvärdiga med ingenjörsutbildningarna angående krav som utbildning och färdigheter, ansvar, ansträngning och arbetsförhållanden.

Att vara ett bristyrke brukar generera den bristande professionen bättre lön och villkor men av någon anledning är detta inte fallet med våra professioner. Vi är stora livsviktiga kvinnodominerade yrken som har nu, om inte tidigare visad att utan dem kommer inte Sverige att ha en sjukvård värt namnet.

Trots detta stiger inte lönen för professionerna och i längden blir det extremt dyrt att inte värdesätta vår kompetens. Konsekvenserna blir att kompetensen läcker ut från organisationen och arbetsmiljön blir i högsta grad lidande. Samtidigt fortsätter Regionerna förklara att anledningen till att lönenivåerna för våra yrken inte stiger till den nivå som ingenjörerna har, orsakas av att det inte finns någon konkurrens. Därför tänkte jag nämna några de har att konkurrera med. 1. Arbete hos privata arbetsgivare, 2. att välja att INTE arbeta i Regionerna utan med något annat arbete på arbetsmarknaden, 3. att som Barnmorska med dubbellegitimation ta ett arbete i kommunen och stiga i lön med 5000 kr i månaden. Och flera finns. Om vi fortsätter att jämföra lönen mer specifikt mellan barnmorska och ingenjör då är skillnaden i lön över 5.000 i månaden enligt Lönelotsarnas rapport om Strukturella löneskillnader rätt lön. Rätt+lön.pdf (squarespace.com)

När jag tittar på vårt löneläge i avseende till pension då är det tydligt den stora majoriteten av våra professioner hålls lönemässigt under den gräns på 7,5 basbelopp, där arbetsgivaren börja betala högre pension till sina anställda. Den gränsen i dagsläget är 42625 kr.

Då är min fråga: Är det rimligt att stora kompetenta kvinnodominerade yrken inte får det lönemässiga utrymme de är värda?

Är det rimligt att hålla nere löneutvecklingen för flera av de viktigaste professionerna i vården i den mån att de väljer att lämna arbetet?

Är det rimligt att ytterst få kommer upp i den högre ersättningsgränsen till pension?

Och som slut på denna blogg då önskar jag att Tomten/Regioner, kommer med en behövlig julklapp/skälig lön efter kompetens! Och slutar missgynna våra stora kvinnodominerade yrken.

Rósa Ólafsdóttir, leg. Sjuksköterska, leg. Barnmorska.

Sten-Kalles julsaga

by

Den dumsnåle Sten-Kalle von Roos hasade runt i de trasiga tofflorna i det pampiga palatset som var hans överdådiga bostad, medan snön yrde utanför de blyinfattade fönstrena. Ja, byggnaden må vara tjusig, stora vackra salar, exklusiva möbler och dyr konst på väggarna. Men palatset ekar ödsligt tomt.

Sten-Kalle, som kallas just Sten-Kalle för hans stenhårda förmåga att förhandla villkorslöst och alltid vinna, oavsett konsekvenserna, sparkade tjurigt av sig de trasiga tofflorna och kröp ner i sin himmelssäng. ”Jul, vad ska det vara bra för?” muttrade Sten-Kalle medan han fluffade kudden och tog en sipp ur vattenglaset som stod på nattduksbordet.

”Jul innebär bara en massa extra kostnader! Folk ska tydligen ha mer betalt bara för att de måste arbeta över jul och nyårshelgerna, och dessutom förväntar de sig nån sorts JULGÅVA av sin chef, dvs JAG”

Sten-Kalle sätter vattnet i vrångstrupen och sätter sig tvärt upp i sängen i en våldsam hostattack.

”Jävla juljävel!”

Väl medveten om att tankarna kring julens förfärligheter troligtvis kommer att förstöra en god natts sömn, tar Sten-Kalle fram sin kassabok för att inventera intäkter och utgifter. Plussaldot får honom alltid att somna gott. ”Det har varit ett bra år, inga större löneökningar till de trofasta eller storsatsningar på nyanställningar” Tankarna dröjer dock kvar vid ett osannolikt möte som Sten-Kalle råkat på tidigare under dagen. En före detta kollega, Sara-Klara Rindberg, hade uppenbarat sig, likt en vålnad, för Sten-Kalle. Sara-Klara, som varit död sedan en kortare tid tillbaka, stod framför Sten-Kalle, där han slumrat till i sin fåtölj och talade med bruten stämma:

”Sten-Kalle! Du måste lyssna på mig, jag har kommit för att varna dig! Du kommer att besökas av tre andar som ska visa dig konsekvenserna av hur du hanterar dina anställda, annars kommer ditt öde att bli som mitt!”

Sten-Kalle lyssnade storögt på Sara-Klara, som var klädd i en solkig särk med långa kedjor runt sin kropp. Lika snabbt som hon uppenbarat sig, så var Sara-Klara borta. Sten-Kalle gnuggade sig i ögonen och fräste högt:

”Nej, nu har jag börjat hallucinera, kanske dags att boka ett besök hos min privata doktor!”

Precis som alla kvällar i december, när frustrationen kring människors önskan om julefrid och familjekära sammankomster plågade den gamle mannen, så somnade Sten-Kalle gott efter att ha bläddrat en stund bland räkenskaperna.

Kvällstimmarna går över till en månklar natt. Med ett ryck vaknar Sten-Kalle von Roos av att någon står vid fotänden av hans paranta säng.

”Sten-Kalle, jag har kommit för att visa dig något”.

Figuren vid sängen håller fram en blek hand som Sten-Kalle, av någon osalig anledning, greppar tag om. Handen är iskall, och när Sten-Kalle närmar sig figuren ser han att det inte är en mänsklig individ.

”Du är en av andarna!” utbrister Sten-Kalle.
”Jag är den första av tre andar”, säger varelsen

Sten-Kalle förflyttas på ett obeskrivligt sätt, svävandes genom stadens torg och gator, fram till förlossningsavdelningen som ligger på sjukhuset mitt i staden, långt bort från byarna på landet där många familjer bor. Sten-Kalle leds in genom korridorerna och fram till personalrummet. Det är ett av Sten-Kalles sjukhus. En sjukhusklädd kvinna sitter i soffan med en tom blick. Plötsligt börjar anden att tala.

”Det här är Sanna. Sanna är barnmorska här på förlossningen sedan några år tillbaka. Hon är mycket duktig på sitt arbete och har alltid drömt om att bli barnmorska. Men tyvärr så har Sanna blivit sjuk av sitt arbete. Hon har arbetat treskift sedan hon anställdes och har inte hunnit återhämtat sig mellan arbetspassen så nu har hon drabbats av en utmattningsdepression. Sanna kommer inte att jobba på länge efter den här natten. Kanske aldrig mer. Tre av Sannas kollegor kommer att möta samma öde inom den närmaste månaden, en av dem får dessutom bröstcancer. Det kommer att vara så få barnmorskor kvar på sjukhuset så kvinnor kommer att hänvisas till att föda hemma med stöd av eventuella familjemedlemmar inom en snar framtid”

Sten-Kalle, som inte hunnit få på sig sina trasiga tofflor, svär över det kalla golvet och utbrister; ”Vi kan ju inte stänga på natten, det är väl bara att jobba på. Hon visste väl vilket yrke hon utbildade sig till!” Sten-Kalle ser den tomma blicken på Sanna och ryser, för ett ögonblick, till. ”Föda barn har kvinnor gjort i alla tider…”

Utan att veta hur, vaknar Sten-Kalle i sin himmelssäng morgonen därpå, och dagen passerar som vanligt, dock med en obeskrivlig känsla av barn som föds på stampade jordgolv och kvinnor som förblöder… Sten-Kalle tror att de konstiga tankarna kan bero på stress.

Dag blir till kväll. Med räkenskapsboken på bröstet somnar Sten-Kalle och snarkar gott när han åter väcks av en annan ande vid fotänden av hans säng.

I ett nafs så är Sten-Kalle och anden flyttade till stadens sjukhus. De svävar in på onkologavdelningen och in i ett av patientrummen. I rummet ligger en man nedbäddad i sängen och det som Kalle misstänker vara hans familj, sitter runt omkring honom. En sjuksköterska kopplar ett dropp och stryker mannen ömt över armen. Sten-Kalle ser att alla omkring mannen, en ung kvinna och tre barn, snyftar och är rödgråtna i ansiktet. Ande nummer två berättar med en konstig, plåtliknande stämma;

”Det här är Gustav. Gustav är döende pga en hjärntumör, han har inte långt kvar. Egentligen skulle han haft goda möjligheter att överleva, men eftersom det inte fanns tillräckligt med personal för att kunna söva, operera och vårda honom så blev operationen framskjuten. Tills det var försent”

Sten-Kalle känner att det hugger till i hjärttrakten, men tänker samtidigt att det ju tyvärr är sånt som kan hända. Särskilt om personalen bara vill ha mer och mer betalt! Men samtidigt så är det ju synd….äsch, personalen kan ju inte få allt de begär hela tiden!
En ljus dimma stiger upp i rummet och det blir allt svårare att se Gustav och hans gråtande familj som sitter runt hans dödsbädd.

Sten-Kalle vaknar i sin himmelssäng. ”Konstigt, jag känner mig kallsvettig och illamående”, tänker Sten-Kalle. “Och så har jag drömt om en ande igen.” Men det kändes inte som en dröm.

Möten avlöser varandra under arbetsdagen. Sten-Kalle känner sig okoncentrerad och har en envis huvudvärk som slår likt en hammare mot hjärnbarken. ”Tänk om det är en hjärntumör? Hur ska jag få behandling då, det är ju kö överallt? Fast jag har ju pengar så det ordnar sig alltid!”

Efter en inte helt tillfredsställande dag, hasar Sten-Kalle med sina trasiga tofflor genom den tomma korridoren ner till sitt gigantiska sovrum. ”Måtte jag inte behöva drömma om nån sabla ande inatt igen…”

Sten-Kalle vaknar av ett mullrande dån. Vid den högra sida av himmelssängen står en varelse, den otäckaste du kan föreställa dig, med bara ett kranium som ansikte, delvis täckt av söndrig, blodig hud, och med tomma ögonhålor som stirrar genomborrande på Sten-Kalle. Sten-Kalle försöker skrika men den ondsinta anden tar ett hårt grepp om Sten-Kalle och sveper iväg honom genom skuggor och mörker. I mörkret längs vägen skymtar sjuka människor som desperat sliter i Sten-Kalles morgonrock och ber om smärtlindring och tröst, glåmiga sjuksköterskor och hålögda barnmorskor släpar sig fram och kastar uppsägelser efter honom, och ljudet av hjärtmonitorer och EKG-apparater blandas med stön av smärtor och lidande.

”Vart för du mig?” vrålar Sten-Kalle till den monsterliknande anden.
”Jag för dig till din dödsbädd” svarar anden ondskefullt.

Det svartnar för ögonen på Sten-Kalle och han känner hur han ramlar genom en mörk bottenlös avgrund.
Sten-kalle ligger i sin gamla himmelssäng. Lakanen är smutsiga och runt omkring honom ligger tomma konservburkar och medicinförpackningar. De gamla trasiga tofflorna, som nu är ännu trasigare, ligger mitt på golvet. En råtta gnager på den ena toffeln. Helt plötsligt står Sten-Kalle bredvid den smutsiga bädden och stirrar ner på sin gamla uttorkade, tandlösa lekamen som ligger där och inväntar sin död.

”Du har legat här, utan att någon brytt sig om dig, väldigt länge. Ingen har hjälpt dig med hygienen, gett dig medicin eller kommit med mat. Du är helt ensam.” Andens röst ekar i rummet.

Sten-Kalle känner svettpärlorna rinna nerför ryggen och i pannan. Hjärtat bultar hårt i bröstet och andhämtningen är kraftig.

”Men, jag har ju pengar! Varför har ingen tagit hand om mig,, jag borde fått den allra bästa vården”!

Anden greppar tag om Sten-Kalles båda axlar och skakar om honom kraftigt;

”För det finns ingen som jobbar med vård eller med människor över huvud taget längre! Du kan använda dina pengar för att köpa en teknisk pryl eller mjukvaruuppdateringar. Men ingen jobbar längre med sjuka eller gamla människor. Ingen orkar eller klarar av det längre och ingen vill utbilda sig till ett yrke man blir sjuk av”

Sten-Kalle känner på nytt hur det svartnar för ögonen och börjar kippa efter andan. Smärtor i bröstet letar sig ut över hela kroppen och livsenergin håller på att sina. Sten-Kalle ligger i den smutsiga sängen igen

”Vad har jag gjort?”

Allt blir svart. “Är jag död?” undrar Sten-Kalle. Han slår upp sina ögon och blickar ut i sitt stora sovrum. Lakanen är rena och doftar nytvättat, allt i rummet ser prydligt ut, som vanligt. På nattduksbordet står ett vattenglas och bredvid glaset ligger den läderinbundna kassaboken. Solens vintersvaga strålar letar sig in genom springan vid sidan av rullgardinen och utanför ljuder en stämningsfull körsång om ”Jul, jul, strålande jul”. Sten-Kalle von Roos tar ett skutt ur sängen, och utan att ta på sig de trasiga tofflorna springer han med lätta steg nedför den svängda ståtliga trappan och kastar sig på telefonen ”Sven-Kasper, sammankalla alla omedelbart vi behöver ett akut möte innan jul!” Innan Sven-Kasper Rislund hunnit svara så rusar Sten-Kalle ut genom dörren, iförd morgonrock, och ilar snabbt mellan julklappshandlande barnfamiljer fram till huvudkontoret. ”Nu ska det bjudas på en riktig julklapp” Eter en lång mötesdag somnar Sten-Kalle nöjd i sin himmelssäng, utan att ens ögna igenom räkenskaperna.

Så slutar vår julsaga om Sten-Kalle. Men vad gjorde han på mötet egentligen?

Med en stadig signatur slöts avtal om att personalstyrkan skulle få arbetstider som inte gjorde dem sjuka med ordentligt med återhämtning så att de skulle kunna utföra sitt viktiga arbete utvilade och koncentrerade. Deras löner skulle ge utrymme för utveckling och lönespridning och man skulle också lyssna in de goda förlag som vårdens professioner hade för att förbättra vården. Inga fler patienter skulle behöva köa för att få vård, inga provsvar eller diagnoser skulle fördröjas eller utebli, ingen skulle behöva dö ensam hemma i sin säng och inga barn skulle tvingas födas i en snödriva längs vägen eller utan en barnmorskas vägledning ut i livet.

Sten-Kalle hade till och med köpt ett par nya tofflor.

Alla personer som beskrivs i denna julsaga är påhittade och all eventuell likhet med verkliga personer eller händelser är endast tillfälligheter.

(Vår julsaga har inspirerats av Charles Dickens mästerverk “A Christmas Carol”)

Åsa Mörner, leg sjuksköterska, leg barnmorska, sagoberättare (den utan tomteluva alltså)

Att hitta den perfekta julgranen…

by

Jag och min man åkte ut för att köpa julgran förra helgen. Tänkte att detta år ska jag minsann vara ute i god tid.
Ifjol fanns det knappt en gran i vår prisklass att köpa så slutade då med en dyrgrip som jag knappt ville kasta ut för att få valuta för pengarna. Eftersom vi inte gjorde så mycket annat förra julen så valde vi att lägga slanten på den där fina perfekta granen. Men åååå vad fin den var, riktigt grann och nästan som tagen ur en Disneyfilm.
Så var det då dags att återigen leta gran. Mina barn har för längesen gett upp och skrek i kör att de ville skippa julgraninhandlingen i år. Ja lite kan jag ju förstå dom. För visst är jag väl lite omständig då jag letar.

Kommer ihåg när lillebror föddes i vår familj, ett decemberbarn och då fick min man själv åka och inhandla granen. Han var så nöjd att han hade överträffat mig och hittat den där perfekta granen. Klädde av nätet och ut med grenarna. Den såg magisk ut där ute på altan genom fönstret! Men så tittade jag nertill och lite närmare… granen var brun och vissa grenar var lite kala. Den var halvdöd innan den ens kommit in så det blev en retur…

Funderar på hur julen kommer att bli i år. Det närmar sig, om knappt en vecka är vi där. Vi hör att Covid och den nya varianten Omikron tar över i länderna bredvid. Kommer vi vara undantaget?
Tror det är naivt att tänka det. Förbereder mig på att vi snart få gå in med högre riktlinjer och rekommendationer, gå lite i ide i år igen. Hur kommer vi mäkta med detta igen…? Har vi något val..? Vi som jobbar i hälso- och sjukvården har i alla fall inget val! Frågar du mig borde vi ha varit mer försiktiga under hösten men det är alltid lättare att titta i backspegeln.

För mig personligen har det gått ganska bra att leva med riktlinjerna. Tror det handlar lite om inställningen. För mig har det aldrig varit livsviktigt att resa även om jag gillar det. Jag gillar hellre små tillställningar med få vänner än stora partyn. Vilket ni som känner mig kanske tycker är konstigt då jag är en otroligt social och levnadsglad person. När Covid-smittan var som värst fick vi tänka till på vad som är viktigt här i livet. Hälsan och familjen för min del. Tänker att vi ändå har det så bra. Mat på bordet, ett varmt hem och en familj att få umgås med. Barnen och speciellt tonåringen kanske inte varit super glada att bara få hänga med föräldrarna… När jag tidigare föreslog att vi skulle tillbringa julen här hemma i Örebro även i år istället för att åka hem till vårt älskade Värmland så hördes ett stort rungande ”NEEEEEJ!!!!” från båda barnen. De ville inte på några omständigheter spendera en till jul med bara oss två föräldrar. Tonåringen uttryckte att det var den absolut tråkigaste julen hon hade varit med om. Tänk så olika vi ser på saken. Jag och min man som tyckte julen var helt fantastiskt mysigt då vi kunde lägga allt fokus på barnen och bara vara. Och sen våra barn som hade bilden av den tråkigaste julen ”ever” som de tvingades spendera ensamma med sina päron.

Tror vi behöver lyfta blicken och se oss lite om. Vara tacksamma för det vi har och inte gnälla över det vi behöver avstå. För vad är väl en resa till Kanarieöarna om det handlar om att få behålla hälsan och inte låta samhällsviktiga funktioner falla.

Läste att Omikron har så kort fördubblingstid och hög smittsamhet så det skull egentligen kunna innebära att alla samhällsviktiga funktioner slås ut samtidigt. Vem ska då vårda dig på sjukhuset eller se till att butikerna får sina livsmedel? Snälla, tänk till nu före och inte efter. Vi får försöka vara så kloka som det bara går. För mig handlar julen om frid, kärlek och gemenskap. Den finaste gåvan vi kan ge varandra nu är att se till att sjukvården orkar stå på fötter och vi får behålla vår hälsa! Att vi kommer hela ur det här.

Så den där perfekt julgranen är inte så viktig. Tar hellre en skev, barrig och gles om det innebär att jag kan få tillbaka tiden som den var innan Covid och att vi kommer ur det här! Samtidigt tänker jag, kommer det någonsin bli som förut? Jag gillar att hälsa på mina vänner med en kram, kommer jag våga kramas igen?

God jul på er, var rädda om varandra och tänk att den bästa julklappen kan vara att lyfta på luren till den som är ensam även i år.

Saffransbollar, ca 10-15 st beroende på hur stora du önskar

100 g smör

1 dl socker

3 dl havregryn

1 tsk vaniljsocker

1 påse saffran ( 0,5 g)

Blanda alla ingredienser i matberedare och mixa till smeten är jämn. Blir smeten tjock kan lite vatten tillsättas. Forma till bollar som sedan rullas i kokos eller pärlsocker.

OBS! Beroendeframkallande, så säg inte att jag inte varnade er 😉

Anna Glader, Leg. Sjuksköterska, Barnsjuksköterska och som önskar hon kunde åka tillbaka i tiden

När julkänslan sätts i halsen…

by

Juletid, julefrid… Min kollega ville att jag skulle skriva en blogg som framkallade hennes julkänsla. Hur gör man det då?
Snön gnistrar nu i alla fall och det knarrar av kylan i den lilla snö som finns. Julmusiken spelar dag ut och dag in i de ljusa operationssalarna på det stora sjukhuset i stan med kärlekensträd på torget.

Det låter kanske fjuttigt men det är ett av de härligaste minnen jag har från mitt ordinarie jobb på operation, när julmusiken strömmar ur radions 24h julmusikmedley och vi i teamet nynnar med och tittar ut över vår fina utsikt över ett frostigt och vitt stora holmen.
Hanna(min kollega) och jag brukade säga att vi ville att holmen skulle få en gigantisk ljusslinga så skulle julkänslan vara optimal.

Arbetsmiljön och arbetsglädjen är så viktig när vi alla arbetar under stor press och vi kanske inte upplever att krav och resurser matchas.( sen att en del blir irriterade på julmusiken kan vi glömma i den här bloggen).

Jag brukar tänka att vi inom vården ändå är ganska lätta att göra nöjda. Å en fin penna, får jag den? Å en lussebulle eller kanelbulle på kanelbullensdag! Vad snällt. Och ibland är det faktiskt det lilla som sätter guldkant på vardagen, att arbetsgivaren visar en gnutta uppskattning. Att vi sen skulle bli korrekt värderade med lön efter den 3-4 åriga akademiska utbildningen vi har. Det vore ju ännu bättre. Men hur kommer vi dit?

Nu känner jag julstämningen sjönk något hos mig… Vi måste visa att det inte är en fin penna som behövs, utan Vårdförbundets professioner måste värderas efter det som vi är värda. När det diskuteras varför vissa yrken har hög lön så lyfts bristen på dessa i många fall. Vad jag vet så är det stor brist på våra professioner men inte lyfts lönen nämnvärt för det. Detta är ett stort fel! Vi måste alla lyfta det. Opinion i frågan.

Förstörde jag julkänslan nu istället? Hoppas inte det. Med en önskan om en riktigt God Jul!

PS, det är inte fel att tycka om fina pennor!

För att återfå julkänslan kommer ett recept på enkelt julgodis

Risbräck

· 100 gram mörk blockchoklad eller fin 70% choklad

· 100 g valfri mjölkchoklad (ex Marabous mintchoklad eller apelsinchoklad)

· 4 dl puffat ris

Tillagning

1. Bryt sönder chokladen och lägg i en bunke.

2. Smält chokladen under omrörning i vattenbad eller mikro. Blanda ner puffat ris i den smälta chokladen.

3. Ta med tesked i små muffinsformar eller knäckformar beroende på hur stora du vill ha.

4. Låt chokladen stelna. Sätt ev. in den i kylen

Helena Nyrén
Operationssjuksköterska och julälskare

Reflektion om att arbeta under julen (och ett recept)

by

Nu är det inte många dagar kvar till jul, och många kollegor är tvungna att jobba.
Min 57:e jul. Av de 33 år jag jobbat som sjuksköterska har jag nog arbetat 15 jular. Måste säga att det är inte kul att åka iväg men väl på plats så är det en speciell stämning. Jag trivdes med att jobba storhelgerna. Dock har belastningen ökat även under våra högtidsdagar, men att tid finnes för någon form av samkväm under arbetspasset hoppas jag på.

Men om jag är ledig är det bästa enligt mig är maten, och framförallt att tillaga den. Det ska vara ett dignande bord med julskinka prinskorv och köttbullar lax och sill. Frun ska alltid ha ägghalvor.
Jag har dock tagit julbordet till version 2.0 i min matnördighet.
Det kommer det att serveras hel del delikatesser som funnits i skogarna runt Örebro.
Jag fick på ett julbord smaka på sojagravad lax. Och jag kan bara säga att det var en hit, och kommer alltid att finnas med på bordet.
Och naturligtvis vill jag inspirera med ett superenkelt recept på ovanstående lax.

Vad behöver jag?
500g laxfilé
2 msk salt
2 msk socker
1 dl japansk soja

Gör så här:
Blanda salt och socker med sojan och koka upp. Låt svalna
Häll vätskan i en påse och lägg i laxen. Knyt ihop påsen och skaka/gnid in.
Lägg påsen på ett fat i kylen 4 timmar och vänd efter halva tiden. Önskas lite starkare sojasmak lått ligga i kylen lite längre.

Vill man stila lite gör man en Wasabimajonäs till men det är en annan historia.

Med detta önskar jag en riktigt god jul oavsett arbete eller ledighet.

Hans Nilsson
Leg. Sjuksköterska och matnörd

Jag vill resa igen….snart…..

by

Denna pandemi har bidragit till att min man och jag inte rest lika mycket som vi gjort tidigare år.

Vi brukar alltid ha en (eller två) resor på gång. Inte alltid långt men något att se fram emot. Vi har en Excel fil(nördigt, jag vet) där vi skriver upp vart vi vill resa. Men den har inte blivit kortare någon gång utan vi lägger till nya ställen så vi har alla favoriter kvar, som att bila i England(östsidan), åka till Italien(södra delen), Grekland( älskar!) och Borneo bland annat. Det är blandat långt och kort, smått och stort, dyrt och billigt. Som livet ska vara tänker jag. Några resor behöver vi kanske spara lite till medan några andra lätt egentligen kunde prickas av…. Om det inte var så att det finns sååå många fina och intressanta plaster runt om i Sverige och världen.

Det är ju inte så att vi suttit fast i vår lägenhet under pandemin men nästintill. Vi valde att inte resa utomlands utan växlade mellan torpet i Dalby och Örebro. 2020 var vi i vårt torp på sommaren och det är inga fel på det, vi älskar det också. Vi fick massor gjort, målade och fixade i alla 3 veckor som semestern var….

I år hyrde vi en husbil och drog runt i norra Sverige! Vi körde många mil och överallt i Sverige är det ju så vackert. Vi vände vid riksgränsen och körde söderut igen via kusten hemåt. I husbilen kändes det ganska säkert mot Covid-19, vi lagade vår egen mat för det mesta och försökte att inte vara där vi upplevde trängsel.

Men hur ska vi göra i framtiden, covid kommer ju högst troligen finnas kvar!? Jag vet flera som valt att resa utomlands och de har vaccinationsbevis samt slumpmässigt testats när de kommit till det nya landet mm och sagt när de kommer hem att det känts ok.
Med nya varianter av viruset som kommer och smitta som ökar så är det ju osäkert när jag vill åka med flygplan igen- Är det bara att förhålla sig och gilla läget, eller hur tänker ni? Sjukvården är hårt belastad som det är, med operationer som skjutits upp och sjuksköterskebrist på många enheter så en ny hög smitta med massa inläggningar vill väl ingen ska ske. Jag har inga svar fast jag önskar att vi ska åka till Grekland nästa höst men bokar det gör vi nog inte än iaf.

Jag tror alla har fått en ny insikt hur trångt det är i vissa lokaler och hur nära vi står i köer mm. När restriktionerna släpptes var jag på teater och min första reaktion när jag kom in där var: oj, vad mycket folk och oj, vad nära jag ska sitta några jag inte känner. Fler än jag som känt så?

Pandemin är inte över men många är vaccinerade och vi ska försöka få till det nya sättet att leva med Covid-19. Många länder lever på turism och många människor lever på att turister kommer till deras länder. Teatrar och restauranger har haft det tufft på ett annat sätt än vi inom sjukvården. Vi hade för mycket ”besökare” och de hade för lite.

Aldrig kan nåt vara lagom, typiskt!

Helena Nyrén
Operationssjuksköterska och globetrotter

Samhällsbärare i vit skrud

by

Lucianatten hen skyndar fram

trots att varken schema eller lön är gynnsam

Samhällsbärare i vit skrud

jobbar hårt trots otydliga bud

För när vi arbetsgivare fråga

varför vi i vården måste tåla

Att felvärderas i varje lönerevision

trots att vi inte direkt begär en miljon

Chefen talar då om ”potten”

tydligen är den helt botten!

Vi vända oss till politikerna då

kanske kan vi svar på frågorna få?

Om varför denna usla syn består

manliga yrken fått bättre villkor genom alla år

Men politikerna då svara

”snälla lilla rara…”

För trots att de i makten hålla

vill de bara till någon annan bolla

Ingen verkar ta ansvar för nåt

det borde nästan vara ett brott!

Hur länge ska det få vara så här?

när det är vi som vården på våra axlar bär?

Samhällsbärare i vit skrud

vill ha nya lönebud

Åsa Mörner,leg barnmorska, leg sjuksköterska