Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Är det viktigare att gräva ner rör och bygga bussfiler än att rädda liv???

by 2 Comments

Under sommaren har jag jobbat kliniskt som jag brukar, ett välkommet avbrott i den fackliga vardagen.
I år till skillnad från tidigare somrar så har jag stött på en helt ny och icke desto mindre utmaning, nämligen det omfattande arbetet med att bygga om för de nya BRT bussarna. Och som inte detta vore nog så gräver man i snart sagt varenda gathörn i hela Örebro innerstad på grund av andra orsaker.

Jag förstår att allt det som görs måste åtgärdas. Men min fråga är, måste alla grävarbeten och avstängningar göras exakt samtidigt?
Nu är det så många arbeten att vi inte kan hålla reda på vilka vägar som är avstängda eller om trafik har släppts på. Det åtminstone jag och många av mina kollegor landat i är att ” det gick att åka här igår så det går nog idag också”.

Vi jagar minuter och ibland sekunder för att kunna rädda personer med livshotande tillstånd vi tränar på olika livshotande tillstånd i jakt att jaga sekunder för att kunna rädda ett människoliv , och detta sätts helt ur spel om vi inte kommer fram på grund att hela innerstan är avstängd för motorfordonstrafik.

Hur tänkte kommunen när man la denna kaosartade planering?
Ska man utsätta sig själv och andra för fara i jakt på att komma fram till den sjuke i tid för att rädda liv när man inte vet vilken väg som är öppen och kan orsaka fördröjning med lidande och död som följd?

Jag kan tycka att kommunens dialog med ambulanssjukvården har stor förbättringspotential.

För framtiden måste en bättre dialog finnas, det finns byggnationer att lära av som till exempel det nya H huset på USÖ där tack vare en tät dialog med entreprenören löste man framkomlighetsproblem på daglig basis i dialog.

Hans Nilsson
Leg. Sjuksköterska
Huvudskyddsombud/Förtroendevald
Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Mer än en Pride-flagga i väntrummet!

by


Att kunna skapa respektfulla möten i vården förutsätter ett öppet och för alla människor inkluderande synsätt.

På Ängens Vårdcentral jobbar vi därför aktivt med HBTQI-frågor sedan 2014 då vi certifierades av RFSL och därefter omcertifierats 2017 och 2020.

Bakgrunden till certifieringen är att vårdcentralen har en ambition att ligga i framkant och vara en HBTQI-inkluderande verksamhet och på så sätt garantera en god vård för alla!
Arbetet med certifieringen har varit omfattande och utgått från RFSL:s krav och mål. Inför omcertifieringen utvärderas handlingsplaner och uppsatta mål och nya mål sätts för kommande 3 år.
Dessa granskas och bedöms noga av utbildare från RFSL i Stockholm. Efter godkännande utdelas ett certifikat som sitter inramat på synlig plats på vårdcentralen.

All personal har genomgått en web-baserad utbildning och olika typer av föreläsningar och två gånger/år genomförs introduktionstillfällen för nyanställd personal tillsammans med HBTQI-gruppen. Att jobba med dessa frågor är en ständigt pågående process och ett naturligt inslag i vårt dagliga arbete. Vi har en stående punkt på APT där vi informerar om nyheter och även fortlöpande föreläsningar, film, värderingsövningar och tips på aktuell litteratur. Till hösten planeras en föreläsning kring ämnet
könsdysfori.

Ett av våra uppsatta mål är att personalen ska känna sig trygga och ha tillräcklig kunskap för att på ett respektfullt sätt kunna ställa relevanta frågor i mötet med patienten. Det kan handla om att inte utgå från heteronormen, att fråga vilket pronomen patienten önskar använda samt att använda könsneutrala ord som t ex partner, förälder och familj.
Vi blir aldrig fullärda och behöver påminna oss själv och varandra om hur vi kan förbättra mötet med alla typer att människor vi möter! För visst borde det vara så att ingen verksamhet skulle behöva ha ett diplom på väggen för att visa att vi accepterar och inkluderar alla som kliver innanför våra dörrar!
Det ska vara en självklarhet!
Men vårt diplom vittnar ändå om vår ambition att just ligga i framkant och värna om
ALLAS LIKA RÄTT ATT VARA OLIKA
Med det går vi alla in i ÖREBRO:s PRIDE-vecka!!!

Kram Helen och Therese
Barnmorskor på Ängens vårdcentral

Hur mycket övertid och arbetsbelastning tål vårdens hjältar?

by

Mängden arbete i vården ska utföras av en ständigt minskad yrkeskår.

Varje dag kommer rapporter om en arbetsbelastning som vida överstiger bemanningen i vården.

Svaret på bristen är ofta panikartade åtgärder som varken förbättrar patientsäkerheten eller arbetsmiljön.

Just nu strömmar det in arbetstidsavsteg från Regionen.

På de flesta avstegsunderlagen står en begäran om 300-350 timmar.

Lagen ger en arbetsgivare rätt att beordra 200 timmar övertid utöver ordinarie in arbetstid. Därutöver får de beordra ytterligare 150 timmar övertid om det inte gått att lösa behovet av bemanning på annat sätt.

Utöver det finns även flextid som ofta ligger på minst 10-20 timmar plus.

En person som jobbar heltid, alltså 38,15 timmar per vecka.( det 40 timmars arbetsvecka, men de är jobbar helger och röda dagar). De förväntas, utifrån ovanstående extratider, egentligen jobba ca 44-47,5 timmar per vecka.

Är det rimligt att yrkesgrupper som dessutom blandar dag, kväll och natt ska jobba så mycket per vecka?

I region Örebro län har Vårdförbundet förhandlat fram ett arbetstidsavtal som syftar till att få återhämtning mellan passen. Avtalet innebär att varje nattpass ger 4 timmars arbetstidsförkortning, men det får då bara läggas, i snitt ,två nattpass per vecka. Det gör att arbetstiden blir mer rimlig. Personer som jobbar 30% natt kommer ändå upp i 34-40 timmar per vecka när övertid och flextid räknas in.

Kommunerna och privata arbetsgivare rapporterar sällan eller aldrig vilken övertid som finns bland Vårdförbundets yrkesgrupper.

Arbetsbelastningen och all övertid gör att våra medlemmar byter jobb i en allt högre takt. Det i sig gör att stressen ökar och patientsäkerheten blir lidande.

Vi ser att fler helt vänder vården ryggen. De väljer alltså att byta yrkesbana helt. Våra medlemmar är nämligen eftertraktade inom an mängd områden. Vi är vana att jobba alla tider på dygnet, alla dagar per år, vana att leda andra yrkesgrupper, serviceinriktade, noggranna och stresståliga!

När en av våra medlemmar bestämts sig är det desto svårare att locka tillbaka dom till vården.

Med den här trenden kommer vi inte att fixa vården för medborgarna och kan inte heller uppnå politikernas målbild 2030!

Det är dags för våra politiker och arbetsgivare att satsa på Vårdförbundets yrkesgrupper om vi ska kunna bemanna med rätt kompetens och åtgärderna måste komma nu!

Karin Nordén Persson
Leg. Operationssjuksköterska
Huvudskyddsombud
Styrelseledamot Avd. Örebro

Värdesätt de erfarna

by

Lönerna för personalen inom omvårdnadsprofessionerna har länge legat lågt och så är fortfarande fallet för de flesta av oss. Möjlighet till en skälig löneökning över tid är störst om du väljer att göra annat än just det din grundutbildning lärde dig, alltså annat än att vara just nära patienten.

Detta visar sig allt oftare idag när det kommer till den årliga lönesättningen. Om du däremot på halvtid ägnar din tid åt ex utbildning eller olika förtroendeuppdrag,  vilket även för det mesta innebär en extra ersättning utöver din grundlön, då blir du högst belönad bland medarbetarna i årliga ”revisionen”. Pengarna det handlar om är inte några astronomiska summor, det handlar som regel om en skillnad på någon hundralapp eller ett par om du har tur. Men signalvärdet hos personalen är desto högre när man hela tiden ser att det patientnära arbetet inte lönar sig. 

Grundlönerna är redan låga och våra mest erfarna kollegor som man kan lita på i alla lägen, eftersom deras långa erfarenhet aldrig går att ersätta med högskolepoäng, dom har med lite tur någon tusenlapp mer än sina relativt nybakade kollegor i lönekuvertet.

Är detta ok,

NEJ inte på något plan enligt mig. SYS var ett försök att skjutsa upp lönerna för de allra mest erfarna på arbetsplatsen.
Dom kanske inte längre är med i fronten och diskuterar olika nya innovativa lösningar inom vården men snälla nån, dom har burit vården och oss alla som kommit efter dom med sin kunskap och all ovärderlig erfarenhet som snart pensioneras på de flesta håll.

Forskning och nya rön i all ära men skäms på er som aldrig värderat dom rätt i lönesättning. För i ärlighetens namn är många av oss så otroligt tacksamma för det är i mötet med alla våra fantastiska äldre kollegor som vi fått kunskaper som inte finns att finna i en enda bok i biblioteket.

Så slutligen vill jag tacka er alla äldre kollegor jag träffat genom mina hittills 15 år som sjuksköterska. Tack för att ni lärt mig handlaget i vårt fantastiska yrke, jag är alla evigt tacksam för den kunskap ni delgivit genom åren. 

Carolina Classon
Förtroendevald prehospital specialistsjuksköterska.

Min specialistutbildning är bättre än din…

by

Blir lite full i så skratt när jag tänker tillbaka till när jag och mina kollegor här på Vårdförbundet avd. Örebro mötte studenterna i början av terminen. Hemarbetet gjorde att vi törstade mer än någonsin efter att vara ute och möta medlemmar.
Den där kalla (MYCKET kalla) vinterdagen när vi var uppe på universitetet var en av de roligaste på länge. Självklart stod vi ute och med Covid-säkert avstånd. Just denna medlemsrekryteringsdag kan man ju såhär i efterhand fråga oss om det var för vår skull eller för studenterna. Eller äsch, det ena utesluter väl inte det andra. Medlemsrekrytering och vi fick stor socialstimulans…

Så glädjefyllt att möta dessa studenter på universitetet som är precis i början av sin väg till sjuksköterska, biomedicinsk analytiker eller röntgen sjuksköterska.

Just denna dag var det sjuksköterskestudenterna vi mötte. Kan komma ihåg känslan som att det var igår när jag tog steget in på universitetet här i Örebro. Främmande och nytt. Och bara Örebro i sig var ju enormt stort för en värmlänning från en liiiten liten kommun där alla känner alla. Vi var en stor klass och från skilda håll i Sverige. I början åkte jag hem varje helg men i slutet av min 3-åriga studietid var inte resorna lika frekventa till min kära hemkommun. En del av kursarna jag hade när jag läste till sjuksköterska är än idag några av mina närmaste vänner och vi som inte var från Örebro blev nästan som en lite familj. Jag har aldrig för en sekund ångrat mitt yrkesval. Jag har heller inte hört att mina vänner ångrat sitt val heller.

Å det är här jag blir så himla full i skratt när vi möter våra blivande kollegor, studenterna. Jag och mina två kollegor som mötte studenterna känner lite lika över vårt yrkesval. Min ena kollega har varit sjuksköterska i över 30 år inom ambulanssjukvården och min andra kollega (som för övrigt är min kursare) är operationssjuksköterska.
Så här står vi 3 sjuksköterskor med specialistutbildningar och överöser dessa studenter om vilket förträffligt och bra yrkesval de gjort! Det bästa i våra ögon! Covid-mantrat tar över även här: ”Håll ut” ropar vi i kör! Studietiden är tuff men ”You can do it!” Studenterna får nästan inte en syl i vädret när vi försöker bräcka varandra vilken specialistutbildning som är bäst. Att de är helt nya på området, vissa inte ens satt sin fot inom vården det bryr vi oss inte om. Att de inte heller just i nuläget vet skillnaden på de olika specialistutbildningarna eller inte ens tänkt tanken att det finns specialistutbildningar berör oss inte heller i ryggen.
Såklart ska alla dessa bli ambulans, operation eller barnsjuksköterska! Stoltare sjuksköterskor än oss går nog inte att träffa denna dag! Löneutveckling, arbetstider och arbetsmiljö berör oss inte just i denna stund. Vi går i självsväng och min kollega låter nästan som en dammsugarförsäljare när studenterna värvas till Vårdförbundets medlemmar. Såklart överdriver jag lite här men det är jag och mina två kollegor överens om, att en historia blir lite roligare om man kryddar till den… Vi är stolta och ser framemot att få dessa studenter till blivande kollegor! Och kanske det också är så i vårt undermedvetna att vi sätter stor tilltro och hopp till denna generation nya sjuksköterskor.
En tilltro att de ska komma och ta över stafettpinnen eller tillsammans med oss kämpa för en god löneutveckling hela yrkeslivet, bra arbetsmiljö och fina villkor. En ny generation med mer skinn på näsan, som står på sig och vet sitt värde redan innan de bestämt att det var just sjuksköterska de skulle bli! Jag ser framemot att lära av denna nya generation sjuksköterskor. Jag bidrar i utbyte med min erfarenhet, kompetens och trygghet som sjuksköterska om ni visar vägen för hur vi ska värdera oss, synliggöra oss bättre och lära oss bli duktigare på att säga ”Tack, men nej tack”.

När vårdförbundet mötte mig och mina kursare är lika färskt i minnet som när jag klev in den där första dagen som student på universitet. För mig har det aldrig varit en fråga varför man ska vara med i ett fackförbund utan mer en självklarhet. Har växt upp med en fackligt engagerad förälder och när jag tog steget ut i arbetslivet var det bara så att man gick med i facket. Punkt slut.

Reflekterade aldrig egentligen vad mitt VARFÖR var förrän jag blev förtroendevald. Med åren har det blivit allt viktigare för mig att tillhöra Vårdförbundet. Så vad är mitt VARFÖR? Jag skulle kunna ge er hur många anledningar som helst egentligen. Men min största och första anledning är att jag brinner för solidaritet och att alla ska få ha det bra. Att vi blir starkare tillsammans låter som en klyscha men här stämmer det faktiskt. Ska vi lyckas förändra behöver vi vara många för att få mer tryck i frågorna till beslutsfattare. Tryggheten i att tillhöra ett fackförbund är också mycket viktigt för mig. Att leva ”on the wild side” är inget för mig och att veta att Vårdförbundet finns där för mig i arbetslivet som stöd och har koll på det arbetsrättsliga känns väldigt bra. Att tillhöra ett fackförbund ger mig också möjlighet att kunna påverka. Att inte försöka påverka och sluta kämpa för bättre arbetsvillkor och en bra löneutveckling hela yrkeslivet vad skulle det innebära? Titta tillbaka på fackförbundens historia och se vad vi åstadkommit. Som jag tidigare sagt, lyckas det inte bli förändringar för min generation så har jag i alla fall varit med och bidragit till att nästa generation ska lyckas.

Välkomna alla nya sjuksköterskor, biomedicinska analytiker, röntgen sjuksköterskor och barnmorskor det ska bli en stor ära att få jobba med just dig och är du ny på ditt jobb så ta kontakt med den förtroendevalda på din arbetsplats!

Anna Glader, Leg. Sjuksköterska och MYCKET stolt Barnsjuksköterska

Förtroendevald på facklig tid i avd. Örebro

Jag har haft covid!

by

Jag tycker jag har varit så försiktig, min bror kallade mig coronapolisen.
Men jag åkte på det läskiga viruset ändå. Vaknade med lite sträv hals, ska jag vara hemma? ”Ja det är väl bäst” och samtidigt bokade jag en testning. Åkte till teststationen med lite dåligt samvete, stackars alla som jobbar här, jag står här som en simulant, jag har väl bara lite ont halsen….

Döm om min förvåning att jag fick ett ”positivt” svar på em, dvs att jag hade detta otäcka virus, covid-19. Så det var bara att isolera sig hemma, skynda att beställa mat on-line så vi kunde få lite mat hem. Min man var tvungen att vara hemma från jobbet, och han skulle arbeta hela helgen på USÖ. Han var INTE glad… jag hade träffat 3 personer utöver honom under tiden smittspårarna uppgav som intervall. Ingen av dom var smittade som tur var men vem jag blev smittad av vet jag fortfarande inte. Över en vecka tidigare hade jag vaccinerat på Conventum, men det räknades som för länge sen. Enligt smittspåren jag pratade med så var det väldigt liten ”bubbla” jag levt i men det hjälpte ju inte! Det gör det bara väldigt tydligt att vi måste fortsätta att vara försiktiga hur vi lever.

Nu hade jag turen att jag inte blev speciellt sjuk, kände mig lite förkyld och sjukt trött i kropp och själ kan jag säga. Och faktiskt håller lite av tröttheten fortfarande i sig nu ca 4 veckor efteråt. När jag kände mig frisk försökte springa den runda jag sprang innan jag blev sjuk. Det var bara att glömma… Hälften funkade. Men det kommer fixa sig! Men en tankeställare fick jag ändå och lite rädd blev jag nog efter några dagar och skänkte ödmjukt tankar på alla de tusentals människor bara i Sverige som inte överlevt viruset. Dessutom till alla våra professioner som involverats, direkt eller indirekt av hela pandemin. Jävlar vad alla jobbat hårt!

I går var Internationella biomedicinska yrkesdagen, denna profession har verkligen visat hur viktiga de är i verksamheterna för att ställa diagnoser och provtagningar mm.

Naturligtvis har även våra övriga yrkesgrupper visat sig vara en grund för mycket av jobbet under denna pandemi. Jag hoppas arbetsgivare och politiker ”tackarmedlön”. Pratade med en IVA-ssk som uttryckte sin förhoppning att arbetsgivaren sett hur viktigt det är med en bra bemanning samt arbetsmiljö så personalen vill vara kvar i sitt yrke, och de vill bli värderade för det de bidrar med till verksamheten! Med det i bakgrunden så borde det bli en bra lönerevision i år eller???

Fungerar IVA-vården utan intensivvårdssjuksköterskor?

Roligt var även att hen lyfte fram att utan samarbetet de haft med anestesisjuksköterskorna som arbetat på covid- iva hade det” aldrig gått”. Härligt att höra att kollegor lyfter varandra mitt i allt elände <3

Jag la ut en bild 1 januari förra året på en glödande himmel och skrev att detta bådar gott. Det gjorde inte det! Jag tror inte Vårdförbundets medlemmar tycker att 2020 var ett toppenår rent yrkesmässigt. Hur blir resten av 2021????

Hälsningar en lite less Helena,
och med en önskan att alla blir vaccinerade snart så livet kan återgå till något sånär normalt snart. Men vad blir det nya normala, vet vi det? Hmm

Sommarbemanning- halva styrkan med hela jobbet

by

Semesterplaneringen är i full gång på de flesta verksamheterna i vården. Med sommaren i antågande kommer inte bara sköna känslor för oss med anställning eller chefsuppdrag i vården.

Tankarna går inte bara till lata dagar i hängmattan eller vilka renoveringsprojekt på huset, lägenheten eller stugan som ska planeras.

Många av Vårdförbundets medlemmar vittnar faktiskt om en stark oro införsommaren. Hur kommer den att bli? Kommer jag att få ha ledigt tillsammans med nära och kära? Kommer jag att få min semester återkallad eller avbruten. När jag jobbar, kommer jag att ha tillräckligt med kolleger för att vi ska hinna med alla våra arbetsuppgifter? Kommer någon att byta av mig eller kommer jag få jobba över? De här frågorna och tankarna kan hålla en vaken på nätterna, för att man har varit med sådana somrar tidigare. Faktiskt även innan pandemin. Om vi inte får in några semestervikarier så kommer halva styrkan ha semester och halva styrkan vara i tjänst med i värsta fall hela jobbet kvar.

Hemvård

Kreativiteten hos våra arbetsgivare kan vara stor när det kommer till att lösa den lagstadgade semestern för sina anställda.
T ex underförstått att ALLA måste ställa upp och jobba extra för att alla ska få semester. Nej, vänta. Det är ju inte de anställdas problem att lösa sommarbemanningen, det är ju arbetsgivaren.
Ringlistor och skuggscheman i fall att man snabbt behöver få in någon. Nej, det behöver man inte ställa upp på. Är du ledig/ej schemalagd behöver du inte finnas tillgänglig för arbetsgivaren eller dina kolleger. Erbjudanden om att sälja semesterveckor för att ta ut vid annat tillfälle. När är annat tillfälle? Jul, höstlov eller när det passar verksamheten? Fundera på vad din tid är värd och om du nappar på ett sådant erbjudande, se till att få NEDSKRIVET datum när du kan ta ut resterande semester.

En arbetsgivare har ett erbjudande till sjuksköterskorna att flytta på sina semesterveckor mot betalning, men kravet för att få pengar var att man tar max två veckor semester under semesterperioden. Ja ni läste rätt. Så uppmaningen indirekt är att slitna och trötta ordinarie sjuksköterskor uppmanas att bara ta två veckor semester. Två veckors semester, då får man resa tillbaka till 1938 års semesterlagstiftning. Nej bättring arbetsgivare i vården, detta är inte ok. Det finns kompetent och villig personal där ute bara ni kan erbjuda goda villkor.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att alla hjältar i vården får den sommarsemester som hen vill och behöver!

Vid tangenterna Nadya Lehto
Leg. sjuksköterska
Huvud- och regionaltskyddsombud
Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro

Att stå på andra sidan

by

Är Barnsjuksköterska inom Primärvården, BVC sedan ca 7 år tillbaka. Dessförinnan jobbade jag 12 år på Barn- och ungdomskliniken.

Jag blev från dag ett när jag klev in på Barnkliniken invigd i vilket tankesätt man bör ha när man jobbar inom Barnsjukvård/ Barnhälsovård. Som barnsjuksköterska ska du jobba utifrån barnets bästa, du är barnets advokat och man bör vara mycket lyhörd för föräldrarna som känner sitt barn.
Under specialistutbildningen präglas man ännu mer utifrån vilket jag skulle vilja kalla den ideologi man jobbar.
Kanske inte var min specialistutbildning som visade vägen för mig utan på ”min” Barnklinik satt det i väggarna, hela kliniken andades barnets perspektiv och barnet i fokus. Känner mig priviligierad att jag fick börja min bana som nyutexaminerad sjuksköterska och något år senare barnsjuksköterska på Barnkliniken.

Kommer nog alltid se Barnkliniken som ”hemma” och där jag växte upp och formades till en del av den barnsjuksköterska jag är idag. Är tacksam för det!

Har nu fått stått lite på andra sidan dvs hur det är att vara förälder och möta min egen profession. Det som tidigare varit min vardag i så många år och ett så självklart bemötande för mig inser jag ju inte är så självklart för de små patienter man ska möta och deras föräldrar. Nyttigt att få på sig andra glasögon även om jag hade hoppats jag hade sluppit.

Blir så imponerad av mina före detta kollegor som har hjärtan av guld och förmågan att samtidigt som de utför undersökningar som barn kan vara mycket rädda för klarar av att se barnet, pratar lugnt och sansat och ger oss som familj intrycket av att barnsjuksköterskan har all tid i världen.
Barnet i fokus från det man kliver in till dess man står i hisshallen. Och då vet ju jag att denna barnsjuksköterska egentligen har full lista på ”att göra saker”. Fler patienter som väntar, en läkare som ”gluttar” i rutan och vill ha dennes uppmärksamhet, fikapaus som uteblir eller får stämpla ut lite senare än vad arbetstiden är.
Ändå lyckas denna person möta oss med ett lugn, en trygghet, stabilitet, ser mitt barn och är lyhörd, avleder, skämtar, får mitt barn att slappna av och lita på barnsjuksköterskan, får mitt barns förtroende, ser min partner som är bekymrad och tycker att situationen är jobbig, bemöter mig som mamma fast detta var min tidigare arbetsplats. Att lyckas få ett barns förtroende är inte helt självklart. Ett hjärta av guld och stor värme som sprids till mitt barn. Tillförlit. Att mitt barn några veckor senare refererar just denna barnsjuksköterska som ”sin barnsjuksköterska” och ”att de två är bästa teamet” värmer mitt hjärta ytterligare.

Särskilt yrkesskicklig uti fingerspetsarna och för det krävs inte bara stor kompetens och erfarenhet utan även den där speciella förmågan att kunna balansera allt detta på rätt sätt för att vi som familj och särskilt mitt barn ska känna sig trygg och för att få mitt barns förtroende.

Specialistkompetens och erfarenhet när den är som bäst!

Jag vill att min profession ska bli sedda, värderade och höjda för det fantastiska jobb de gör och den kompentens vi besitter! Jag vill att det ska vara lönt att specialistutbilda sig och att det även syns i plånboken! Jag har alltid varit och är så stolt över min profession och specialistutbildning till barnsjuksköterska.

För vad gjorde vi utan en barnsjukvård och dess specialistkompetens? Blir orolig för framtidens barnsjukvård/ barnhälsovård när man får höra att så få vill specialistutbilda sig. Inom Barnhälsovården har det varit svår rekryterat de senaste åren. I mina ögon ett av de finaste jobben du kan ha. Tänk er förmånen att få följa ett barn och familj från nyfödd tills de är redo att börja förskoleklass. Vad gör vi den dagen vi som föräldrar inte får träffa en barnsjuksköterska inom Barnsjukvården eller Barnhälsovården? Se oss och värdera oss nu innan det är försent!

Tack ni barnsjuksköterskor för allt ni gör för att våra barn ska känna sig sedda och hörda trots den situation de befinner sig i och heja er alla fantastiska barnsjuksköterskor!

#Tacka med lön

#Barnsjuksköterska

#Specialistsjuksköterska

Anna Glader Leg. Sjuksköterska och mycket stolt barnsjuksköterska inom Primärvården men tidigare ”Barnklinikare”

Hjältar i juletid

by

När snön gnistrar på tyngda grangrenar

Ett brådskande provsvar de analyserar

När julmaten avnjutes tillsammans med mor, far och bror

En kvinna räddas från virusets klor

När vinterkylan om dig griper

Maskinerna ljuder högt och det blinkar och piper

När snöflingorna sakta singlar ner

En livsavgörande undersökning på röntgen sker

När renarna den stora släden drar

En gammal man sitt sista andetag tar

När den istäckta sjön skimrar flott

En hand stryker hans kind och säger ”Sov Gott”

När stjärnorna blinka och sprider sin tröst

Ett nyfött barn läggs på sin moders bröst

När julenatten sprider frid

Vi är redo för strid

Ljusen glimmar i juletid

Men vi är alltid redo att rädda ditt liv

Till Er alla, oavsett om ni behöver vård i jul eller ej, från Oss alla, som kommer att finnas där oavsett om det är julafton eller nyårsdag, dag eller natt- En riktigt GOD JUL!

Åsa Mörner, legitimerad sjuksköterska, legitimerad barnmorska

Styrelseledamot Vårdförbundets förbundsstyrelse samt avdelning Örebro

Saga i juletid

by

Den dumsnåle Sten-Kalle von Roos hasade runt i de trasiga tofflorna i det pampiga palatset som var hans överdådiga bostad, medan snön yrde utanför de blyinfattade fönstrena. Ja, byggnaden må vara tjusig, stora vackra salar, exklusiva möbler och dyr konst på väggarna. Men palatset ekar ödsligt tomt.

Sten-Kalle, som kallas just Sten-Kalle för hans stenhårda förmåga att förhandla villkorslöst och alltid vinna, oavsett konsekvenserna, sparkade tjurigt av sig de trasiga tofflorna och kröp ner i sin himmelssäng. ”Jul, vad ska det vara bra för?” muttrade Sten-Kalle medan han fluffade kudden och tog en sipp ur vattenglaset som stod på nattduksbordet.

”Jul innebär bara en massa extra kostnader! Folk ska tydligen ha mer betalt bara för att de måste arbeta över jul och nyårshelgerna, och dessutom förväntar de sig nån sorts JULGÅVA av sin chef, dvs JAG”

Sten-Kalle sätter vattnet i vrångstrupen och sätter sig tvärt upp i sängen i en våldsam hostattack.

”Jävla juljävel!”

Väl medveten om att tankarna kring julens förfärligheter troligtvis kommer att förstöra en god natts sömn, tar Sten-Kalle fram sin kassabok för att inventera intäkter och utgifter. Plussaldot får honom alltid att somna gott. ”Det har varit ett bra år, inga större löneökningar till de trofasta eller storsatsningar på nyanställningar” Tankarna dröjer dock kvar vid ett osannolikt möte som Sten-Kalle råkat på tidigare under dagen. En före detta kollega, Sara-Klara Rindberg, hade uppenbarat sig, likt en vålnad, för Sten-Kalle. Sara-Klara, som varit död sedan en kortare tid tillbaka, stod framför Sten-Kalle, där han slumrat till i sin fåtölj och talade med bruten stämma:

”Sten-Kalle! Du måste lyssna på mig, jag har kommit för att varna dig! Du kommer att besökas av tre andar som ska visa dig konsekvenserna av hur du hanterar dina anställda, annars kommer ditt öde att bli som mitt!”

Sten-Kalle lyssnade storögt på Sara-Klara, som var klädd i en solkig särk med långa kedjor runt sin kropp. Lika snabbt som hon uppenbarat sig, så var Sara-Klara borta. Sten-Kalle gnuggade sig i ögonen och fräste högt:

”Nej, nu har jag börjat hallucinera, kanske dags att boka ett besök hos min privata doktor!”

Precis som alla kvällar i december, när frustrationen kring människors önskan om julefrid och familjekära sammankomster plågade den gamle mannen, så somnade Sten-Kalle gott efter att ha bläddrat en stund bland räkenskaperna.

Kvällstimmarna går över till en månklar natt. Med ett ryck vaknar Sten-Kalle von Roos av att någon står vid fotänden av hans paranta säng.

”Sten-Kalle, jag har kommit för att visa dig något”.

Figuren vid sängen håller fram en blek hand som Sten-Kalle, av någon osalig anledning, greppar tag om. Handen är iskall, och när Sten-Kalle närmar sig figuren ser han att det inte är en mänsklig individ.

”Du är en av andarna!” utbrister Sten-Kalle.
”Jag är den första av tre andar”, säger varelsen

Sten-Kalle förflyttas på ett obeskrivligt sätt, svävandes genom stadens torg och gator, fram till förlossningsavdelningen som ligger på sjukhuset mitt i staden, långt bort från byarna på landet där många familjer bor. Sten-Kalle leds in genom korridorerna och fram till personalrummet. Det är ett av Sten-Kalles sjukhus. En sjukhusklädd kvinna sitter i soffan med en tom blick. Plötsligt börjar anden att tala.

”Det här är Sanna. Sanna är barnmorska här på förlossningen sedan några år tillbaka. Hon är mycket duktig på sitt arbete och har alltid drömt om att bli barnmorska. Men tyvärr så har Sanna blivit sjuk av sitt arbete. Hon har arbetat treskift sedan hon anställdes och har inte hunnit återhämtat sig mellan arbetspassen så nu har hon drabbats av en utmattningsdepression. Sanna kommer inte att jobba på länge efter den här natten. Kanske aldrig mer. Tre av Sannas kollegor kommer att möta samma öde inom den närmaste månaden, en av dem får dessutom bröstcancer. Det kommer att vara så få barnmorskor kvar på sjukhuset så kvinnor kommer att hänvisas till att föda hemma med stöd av eventuella familjemedlemmar inom en snar framtid”

Sten-Kalle, som inte hunnit få på sig sina trasiga tofflor, svär över det kalla golvet och utbrister; ”Vi kan ju inte stänga på natten, det är väl bara att jobba på. Hon visste väl vilket yrke hon utbildade sig till!” Sten-Kalle ser den tomma blicken på Sanna och ryser, för ett ögonblick, till. ”Föda barn har kvinnor gjort i alla tider…”

Utan att veta hur, vaknar Sten-Kalle i sin himmelssäng morgonen därpå, och dagen passerar som vanligt, dock med en obeskrivlig känsla av barn som föds på stampade jordgolv och kvinnor som förblöder… Sten-Kalle tror att de konstiga tankarna kan bero på stress.

Dag blir till kväll. Med räkenskapsboken på bröstet somnar Sten-Kalle och snarkar gott när han åter väcks av en annan ande vid fotänden av hans säng.

I ett nafs så är Sten-Kalle och anden flyttade till stadens sjukhus. De svävar in på onkologavdelningen och in i ett av patientrummen. I rummet ligger en man nedbäddad i sängen och det som Kalle misstänker vara hans familj, sitter runt omkring honom. En sjuksköterska kopplar ett dropp och stryker mannen ömt över armen. Sten-Kalle ser att alla omkring mannen, en ung kvinna och tre barn, snyftar och är rödgråtna i ansiktet. Ande nummer två berättar med en konstig, plåtliknande stämma;

”Det här är Gustav. Gustav är döende pga en hjärntumör, han har inte långt kvar. Egentligen skulle han haft goda möjligheter att överleva, men eftersom det inte fanns tillräckligt med personal för att kunna söva, operera och vårda honom så blev operationen framskjuten. Tills det var försent”

Sten-Kalle känner att det hugger till i hjärttrakten, men tänker samtidigt att det ju tyvärr är sånt som kan hända. Särskilt om personalen bara vill ha mer och mer betalt! Men samtidigt så är det ju synd….äsch, personalen kan ju inte få allt de begär hela tiden!
En ljus dimma stiger upp i rummet och det blir allt svårare att se Gustav och hans gråtande familj som sitter runt hans dödsbädd.

Sten-Kalle vaknar i sin himmelssäng. ”Konstigt, jag känner mig kallsvettig och illamående”, tänker Sten-Kalle. “Och så har jag drömt om en ande igen.” Men det kändes inte som en dröm.

Möten avlöser varandra under arbetsdagen. Sten-Kalle känner sig okoncentrerad och har en envis huvudvärk som slår likt en hammare mot hjärnbarken. ”Tänk om det är en hjärntumör? Hur ska jag få behandling då, det är ju kö överallt? Fast jag har ju pengar så det ordnar sig alltid!”

Efter en inte helt tillfredsställande dag, hasar Sten-Kalle med sina trasiga tofflor genom den tomma korridoren ner till sitt gigantiska sovrum. ”Måtte jag inte behöva drömma om nån sabla ande inatt igen…”

Sten-Kalle vaknar av ett mullrande dån. Vid den högra sida av himmelssängen står en varelse, den otäckaste du kan föreställa dig, med bara ett kranium som ansikte, delvis täckt av söndrig, blodig hud, och med tomma ögonhålor som stirrar genomborrande på Sten-Kalle. Sten-Kalle försöker skrika men den ondsinta anden tar ett hårt grepp om Sten-Kalle och sveper iväg honom genom skuggor och mörker. I mörkret längs vägen skymtar sjuka människor som desperat sliter i Sten-Kalles morgonrock och ber om smärtlindring och tröst, glåmiga sjuksköterskor och hålögda barnmorskor släpar sig fram och kastar uppsägelser efter honom, och ljudet av hjärtmonitorer och EKG-apparater blandas med stön av smärtor och lidande.

”Vart för du mig?” vrålar Sten-Kalle till den monsterliknande anden.
”Jag för dig till din dödsbädd” svarar anden ondskefullt.

Det svartnar för ögonen på Sten-Kalle och han känner hur han ramlar genom en mörk bottenlös avgrund.
Sten-kalle ligger i sin gamla himmelssäng. Lakanen är smutsiga och runt omkring honom ligger tomma konservburkar och medicinförpackningar. De gamla trasiga tofflorna, som nu är ännu trasigare, ligger mitt på golvet. En råtta gnager på den ena toffeln. Helt plötsligt står Sten-Kalle bredvid den smutsiga bädden och stirrar ner på sin gamla uttorkade, tandlösa lekamen som ligger där och inväntar sin död.

”Du har legat här, utan att någon brytt sig om dig, väldigt länge. Ingen har hjälpt dig med hygienen, gett dig medicin eller kommit med mat. Du är helt ensam.” Andens röst ekar i rummet.

Sten-Kalle känner svettpärlorna rinna nerför ryggen och i pannan. Hjärtat bultar hårt i bröstet och andhämtningen är kraftig.

”Men, jag har ju pengar! Varför har ingen tagit hand om mig,, jag borde fått den allra bästa vården”!

Anden greppar tag om Sten-Kalles båda axlar och skakar om honom kraftigt;

”För det finns ingen som jobbar med vård eller med människor över huvud taget längre! Du kan använda dina pengar för att köpa en teknisk pryl eller mjukvaruuppdateringar. Men ingen jobbar längre med sjuka eller gamla människor. Ingen orkar eller klarar av det längre och ingen vill utbilda sig till ett yrke man blir sjuk av”

Sten-Kalle känner på nytt hur det svartnar för ögonen och börjar kippa efter andan. Smärtor i bröstet letar sig ut över hela kroppen och livsenergin håller på att sina. Sten-Kalle ligger i den smutsiga sängen igen

”Vad har jag gjort?”

Allt blir svart. “Är jag död?” undrar Sten-Kalle. Han slår upp sina ögon och blickar ut i sitt stora sovrum. Lakanen är rena och doftar nytvättat, allt i rummet ser prydligt ut, som vanligt. På nattduksbordet står ett vattenglas och bredvid glaset ligger den läderinbundna kassaboken. Solens vintersvaga strålar letar sig in genom springan vid sidan av rullgardinen och utanför ljuder en stämningsfull körsång om ”Jul, jul, strålande jul”. Sten-Kalle von Roos tar ett skutt ur sängen, och utan att ta på sig de trasiga tofflorna springer han med lätta steg nedför den svängda ståtliga trappan och kastar sig på telefonen ”Sven-Kasper, sammankalla alla omedelbart vi behöver ett akut möte innan jul!” Innan Sven-Kasper Rislund hunnit svara så rusar Sten-Kalle ut genom dörren, iförd morgonrock, och ilar snabbt mellan julklappshandlande barnfamiljer fram till huvudkontoret. ”Nu ska det bjudas på en riktig julklapp” Eter en lång mötesdag somnar Sten-Kalle nöjd i sin himmelssäng, utan att ens ögna igenom räkenskaperna.

Så slutar vår julsaga om Sten-Kalle. Men vad gjorde han på mötet egentligen?

Med en stadig signatur slöts avtal om att personalstyrkan skulle få arbetstider som inte gjorde dem sjuka med ordentligt med återhämtning så att de skulle kunna utföra sitt viktiga arbete utvilade och koncentrerade. Deras löner skulle ge utrymme för utveckling och lönespridning och man skulle också lyssna in de goda förlag som vårdens professioner hade för att förbättra vården. Inga fler patienter skulle behöva köa för att få vård, inga provsvar eller diagnoser skulle fördröjas eller utebli, ingen skulle behöva dö ensam hemma i sin säng och inga barn skulle tvingas födas i en snödriva längs vägen eller utan en barnmorskas vägledning ut i livet.

Sten-Kalle hade till och med köpt ett par nya tofflor.

Alla personer som beskrivs i denna julsaga är påhittade och all eventuell likhet med verkliga personer eller händelser är endast tillfälligheter.

(Vår julsaga har inspirerats av Charles Dickens mästerverk “A Christmas Carol”)

Sagoberättare Åsa Mörner (till vänster..)