Örebrobloggen

  • Om Vårdförbundet
  • Om bloggen
    • Kommentarspolicy
  • Vårdförbundetbloggen
Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

En titel att bära med stolthet

16 mars, 2022 by Gästbloggare

Förtroendevald. Det är väl ett fint ord? Att bli vald för att medlemmarna på din arbetsplats har förtroende för dig.
Personligen tycker jag att det är en titel att bära med stolthet. Det har jag själv gjort sedan jag tog examen som sjuksköterska 2014. Den hösten började jag på en vårdavdelning på USÖ där de var i skriande behov av en förtroendevald. Ärligt talat kommer jag inte ihåg om det saknades förtroendevald helt, eller om det behövdes en till. Kanske tjatade jag till mig min första skylt för jag tyckte att det behövdes en till med uppdraget. Det jag med säkerhet vet är att jag snabbt anmälde mitt intresse och att jag blev vald utan protester.
Medlemmarna tyckte säkerligen att det var bra att någon var intresserad av detta åtagande, hade nog inte så mycket att göra med om de hade förtroende för mig eller ej. Smickrar dock mig själv med att tro att deras förtroende för mig väcktes allt eftersom tiden gick.

Efter att en gång ha fått uppdraget som förtroendevald var jag såld.
Jag visste att det här är något som jag kommer att vilja fortsätta med om jag skulle byta arbetsplats. Vilket jag har gjort. Har bytt arbetsplats några gånger och har alltid fått möjligheten att fortsätta mitt uppdrag. Att få möjligheten att representera Vårdförbundet och mina medlemmar i små och stora möten med chef och arbetsgivare. Det som har gjort det mer intressant har varit att alla arbetsplatser har haft olika utmaningar. På ett ställe var det mycket fokus på att kunna få ut sina raster, på ett annat handlade det om schemaläggning.

Som förtroendevald har du möjligheten att driva frågor som är viktiga för dina medlemmar och arbetsplatsen.
Du får gå på utbildningar som Vårdförbundet håller i för att stärka dig i ditt uppdrag. Kunskapen om kollektivavtalen utökas, du får en förståelse för ”Huvudöverenskommelsen” och ”Allmänna bestämmelser” som gör att du får en stadig grund att stå på i kontakt med chefen eller arbetsgivaren i fackliga frågor. Du får chansen att lära dig en massa saker, om vilket ansvar chefen och arbetsgivaren har, men också vilket ansvar du själv har och framförallt vilka rättigheter du har. Att sedan förmedla detta till dina medlemmar och se hur de tar till sig det och använder kunskapen, kanske dagligen, kanske i ett möte med chefen, det är guld värt.

Att ha fått det här förtroendet av mina medlemmar på olika arbetsplatser, under olika förhållanden, har gjort att jag har växt som sjuksköterska, men även som person. Jag har lärt mig så mycket och har en helt annan kunskap om hur jag ska använda mig av allt jag har lärt mig som jag inte hade haft utan detta uppdrag.

Som lite kuriosa kan jag nämna att jag har ”Allmänna bestämmelser” nedladdat som en PDF. På mobilen. Vadå? Man vet aldrig när man kan behöva kolla upp hur det nu var med Kap. 6, §27, Mom. 5, högaktuellt för mig som fyllde 40 förra året.

Elin Jarmeby

Leg. sjuksköterska, Förtroendevald och styrelseledamot
Vårdförbundet avdelning Örebro

Dela vidare:

  • Facebook
  • Twitter
  • E-post
  • Mer
  • Tumblr
  • Pinterest
  • Reddit
  • LinkedIn

Filed Under: Bloggkalender, Demokrati, Information, Villkor Tagged With: Förtroendevald, sjuksköterska

Vilka villkor är viktigast?

16 februari, 2022 by Helena Nyrén

Frågar vi arbetsgivaren är arbetsmiljön det som alla  medarbetare tycker är allra viktigast men det vi (Vårdförbundet) hör från medlemmar är att lön ligger i topp.

Men vad kommer först eller vad är viktigast?

Jag tror att blir det ena bättre så följer det andra med. Det systematiska arbetsmiljöarbetet är jätteviktigt och ska genomsyra verksamheten i de flesta frågor om inte alla. Om det blir mer attraktivt att vara i vården och stanna pga en  konkurrenskraftig löneutveckling så blir det fler som är kvar i vårdnära arbetet och hjälper till med introduktion samt handledning av våra kommande kollegor i form av ny personal och studenter. Detta gör i sin tur att fler får en bättre arbetsmiljö, om vi är fler. Och i sin tur kanske ”vårdplatsbristen” kunde minska då om det finns personal , blink,blink. 

Dessutom så är det rekryterande i sig om  ryktet sprider sig att en enhet är fullbemannad eller har en bra arbetsmiljö. Då är det oftast lättare att både behålla och få personal att komma. Hmm, låter ju inte jätte komplicerat, eller…. Sen vet jag av egen erfarenhet att det kan lika gärna gå åt andra hållet om någon slutar för att testa något annat jobb så kommer fler få samma idé. ”Jaha, hen ska testa att byta jobb, det kanske jag med ska”. Och det är ju inget onaturligt men det som är svårt är ju om det är så hela tiden och inte så många nya kommer. En enhet mår bäst om det är lagom med rotation av personal. En stabilitet av personal som jobbar för enhetens/ verksamhetens utveckling behövs för att driva viktiga frågor för både personalen och patienter.

Diskussionen om bemanningspersonal kommer alltid på tal när det pratas om brister av våra professioner. Min tanke är att det kanske är så att nu behövs det på vissa enheter. Alla ska väl ha rätt att få ut sin semester, ledigheter, vara sjuk utan att få dåligt samvete för sina kollegor, att vårdplatsbristen eg är personalbrist, det vet vi väl alla…

Region Örebro slår sig lite för bröstet och säger att de inte har bemanningspersonal… Inte helt sant, primärvården bemannas av läkare på detta sätt. Det förekommer sjuksköterskor som är eg bemanningspersonal men kallas timanställda… Vissa kliniker tar in hela team…. Detta är väl bemanning?!

Har vårdförbundets yrkesgrupper tjänat på att inte region Örebro län använt sig av bemanning (enl dom)? Nej, det tycker jag inte. Vårdförbundets professioner har inte haft en bättre löneutveckling än andra regioner som använder sig av bemanning.

Sen är ju diskussionen en annan om detta skulle förbättra arbetsmiljön för den befintliga personalen? Skulle det bli osämja och missnöje att lönerna är olika? Skulle fler sluta för att börja på bemanning? Skulle det driva upp lönerna för den ”fasta” personalen? Vem skulle arbeta med verksamhetsförbättringar/utveckling? Vem arbetar med verksamhetsförbättringar och utveckling i dessa verksamheter nu när det inte finns tillräckligt med våra yrkesgrupper?

Ja frågorna är många men finns det några svar? Ja några svar finns i alla fall. Värdera och betala Vårdförbundets professioner det som de är värda efter 3-4,5 års akademisk utbildning så kommer nog fler att välja att både komma till, och stanna i vården och därmed förbättras även arbetsmiljön som arbetsgivaren anser är det allra viktigaste för ALLA medarbetare.

Helena Nyrén
Från en som inte rätat ut alla frågetecken än till utropstecken…

Dela vidare:

  • Facebook
  • Twitter
  • E-post
  • Mer
  • Tumblr
  • Pinterest
  • Reddit
  • LinkedIn

Filed Under: Arbetsmiljö, Arbetstid, Bloggkalender, Diskriminering, Genus, Information, jämställdhet, Villkor Tagged With: lön, tackamedlön

Kort minne leder till samma misstag-igen och igen och igen!

19 januari, 2022 by Karin Nordén Persson

2018 konstaterades det att Sverige hade lägst antal vårdplatser i förhållande till folkmängd i hela EU. https://www.vardfokus.se/yrkesroller/sjuksköterska/antalet-vardplatser-fortsätter-minska/
Det verkar som politikerna och beslutsfattare tror att de kan få ut samma vård som för 20 år sedan och att det dessutom inte kräver mer resurser trots att befolkningen ökat och det bedrivs alltmer avancerad vård som kräver allt högre kompetens.

Redan på 80-talet lyftes utmaningen med åldrande befolkning och hur vården skulle möta detta. Lösningen blev att den vården lades över till kommunerna i och med Ädelreformen. Jag tror ingen kommun insåg vilken vård de skulle ansvara för och det är tyvärr alltför många som fortfarande inte inser vilken avancerad vård som kommunens sjuksköterskor ska ansvara för.  

Nu ser jag återigen att vi ställt om vården men inte tillsatt resurser för att kunna klara av mer avancerad vård i hemmet och inom primärvården för att undvika inläggningar på sjukhusen.

I stort sett samma sak genomfördes vid psykiatrireformen på åttitalet. Många av institutionerna stängde, men tyvärr tillsattes det inte alls tillräckliga resurser för att svara med vårdbehovet inom öppenvården.

Historien upprepar sig igen och igen och igen.

Sedan ett antal år har också vår start i livet utsatts för en ständig förändring och ofta försämring.  Förlossningsvården har monterats ner i hela landet och barnmorskorna har ofta en omöjlig arbetssituation. De tillhör en av Sveriges absolut största bristyrken men det syns varken på intention att förbättra arbetsmiljön eller lönerna.

Varför görs samma misstag om hela tiden?

Ska vi klara vården nu och i framtiden måste resurser tillsättas innan förändringar genomförs annars kommer vi inte ha människor som vill och orkar jobba med ett av de viktigaste yrkena som finns!

En av lösningarna är att de med yrkeskunskap och erfarenhet tas med i planering och beslut så tidigt som möjligt.

Karin Nordén Persson

Leg. Operationssjuksköterska

Huvudskyddsombud

Vårdförbundet, avdelning Örebro

Dela vidare:

  • Facebook
  • Twitter
  • E-post
  • Mer
  • Tumblr
  • Pinterest
  • Reddit
  • LinkedIn

Filed Under: Bloggkalender, Information, Profession, Villkor Tagged With: #förändring, hemsjukvård

Ett barn är fött

24 december, 2021 by Åsa Mörner

Snön ligger tung över vidsträckta skogar och i solljuset gnistrar iskristallerna likt ett hav av diamanter. Maria smeker över sin mage och viskar ömsint till barnet, som ger en hård puff tillbaka. Det har varit ganska stilla i magen de senaste timmarna och barnets huvud ligger fastkilat som ett tungt bowlingklot i Marias bäcken. Det har varit en molande mensvärk under i princip hela dagen och en envis dov ryggsmärta har gjort sig påmind konstant de senaste timmarna. Maria försöker att behålla lugnet. Hon och hennes sambo Josefin har läst mycket om endorfinernas påverkan på förlossningsförloppet och hur viktigt det är att skapa lugn och ro för att få en skjuts av hormonet i kroppen. Men just nu undrar Maria var det där sabla endorfinet håller hus.

Oron stiger i kroppen när Maria ser den svaga vintersolen sänka sig i horisonten efter ett kort besök långt ner på himlen. Hon sneglar på Josefin som håller krampaktigt runt ratten och ser sammanbiten ut.

Sedan ytterligare en förlossningsklinik stängt ner så är avståndet till närmaste sjukhus olidligt långt. Josefin ringde till förlossningen så fort Maria nämnde ordet ”ömt” för fyra timmar sedan. Barnmorskan förklarade att det nog var långt kvar till aktiv förlossning men att det var lika bra att de kom in eftersom de har så pass långt dit. Mycket skulle styras upp innan Josefin och Maria väl satt i bilen på väg på ödsliga, isiga vägar. Hunden Sture skulle baxas iväg till grannen tillsammans med korg, hundmat och favoritleksaken och Lily, Josefins treåriga dotter från ett tidigare förhållande skulle hämtas av morfar, som hade svårt att få igång sin bil i den bitande kylan. Dessutom ska alla julklappar packas in i morfars bil så att Lily kan få öppna sina klappar på eftermiddagen.

Maria tittar på temperaturmätaren: minus 24 grader.

”Tur att hjärtat är varmt” skrattar Maria medan hon smeker Josefin över hennes ena lår. Josefin skrattar till lite nervöst och ler mot sin käresta. Men hon ser allt annat än glad ut.

Mil efter mil rullar bilen på, förbi till synes oändliga skogar. Mörkret tycks nästan pressa sig in innanför bilfönstret. Snöfallet börjar tillta. Fast Josefin helst skulle vilja trycka gasen i botten och maxa bilens hastighet, så inser hon att hon måste sänka farten ytterligare.

Maria stönar till och kvider av en intensiv, aldrig tidigare upplevd smärta och kramar hårt om Josefins lår. Josefin flämtar till och tappar för en stund kontrollen över bilen och kör över i mötande körfält. Som tur är har inte en bil synts till på två timmar. Snön yr allt tätare och sikten är i princip obefintlig när strålkastarljuset träffar snöflingorna som faller i stora mängder mot bilens framruta.

Plötsligt syns en mörk skugga framför bilen. ”Älg!” utbrister Josefin samtidigt som hon gör allt för att manövrera bilen på den hala vägen i det ymniga snöfallet. Bilen far fram och tillbaka en stund för att sedan styra mot vägkanten, där höga snövallar finns upplogade.

På något vis landar bilen grensle över snövallen och bortsett från några hysteriska minuter i bilen så kan konstateras är både Maria och Josefin oskadda.

Josefin hör något som påminner om något sorts primalskrik, något som för tankarna till en annan tidsålder, långt före modern tid.

Det är Maria. Men ändå inte. För Josefin känner inte igen hennes röst alls.

”Jag tror att bebisen kommer snart! Jag orkar inte mer”, skriker Maria med den främmande rösten.

Josefin fumlar med sin mobil och trycker in 112 på displayen.

Tiden tycks stå stilla. Kylan letar sig snabbt in i bilen och hur Josefin än försöker så går det inte att rubba bilen. Och det kommer att ta lång tid innan ambulansen är på plats.

”Måste man bo i en stad för att få komma till en barnmorska”, muttrar Josefin medan hon baddar Marias svettiga panna. Fast det verkar ju svårt där också, födande verkar ju skyfflas runt överallt för att få en plats att föda på, tänker Josefin.

Förutom Marias tunga andhämtning är det en bedövande tystnad.

Men så hörs ett märkligt ljud närma sig.

Stäng av den sabla bjällerklangsmusiken! Utbrister Maria.

Det är svårt att se i mörkret och snöfallet, men…”är det inte ett hästekipage som närmar sig?”, tänker Josefin.

Bjällerljudet kommer allt närmare och jämsides med den nästintill snötäckta bilen stannar en släde. Det är inga hästar som drar. Det är renar.

Josefin kämpar en stund med att få upp bildörren och vinglar ut i snödrivan.

”Nästan komiskt, är det jultomten”, säger Josefin chockat när hon ser den pälsbeklädda personen kliva ner från släden.

Ett skrockande skratt hörs ”Det skulle väl vara tomtemor i så fall” En gammal dam med en stor blå toppluva och lovikavantar kliver fram mot Josefin och den lätt kantrade bilen. Marias röst hörs inifrån bilen ”Har ambulansen slädar nu också?”

Den blåluvade damen hjälper Maria ut ur bilen och upp i den bjällerklädda släden. Vi måste få in er i värmen, säger hon och kniper ihop sitt av åren fårade ansikte.

Renarna far fram i en otrolig fart, alltmedan bjällrorna plingar i takt och efter en stund skymtar en liten röd stuga mellan granarna. Maria kan knappt gå när Josefin och den till åren komna gumman stöttar henne på väg in i stugvärmen.

Inne i stugan är det varmt och en lugnande doft av barr, kryddor och vedeldning letar sig in i näsborrarna på Josefin och Maria. Och trots att Marias värkar kommer allt tätare och tätare, så upplevs ett obeskrivligt lugn hos dem alla.

Den skrynkliga gumman, som tagit av sig toppluvan och blottat ett nästintill bländande vitt, långt hår, rör sig snabbt i rummet och plockar fram det ena efter det andra.

”Sätt dig bredvid din käresta”, uppmanar hon Josefin. Josefin gör som hon blir tillsagd och slår sig ner på ett pälsskinn på golvet bredvid Maria. Maria halvsitter på en hög av plädar, pälsar och kuddar. Hon ser koncentrerad ut och utstrålar samtidigt ett lugn. Två svarta katter parkerar sig runt Maria och börjar genast att spinna och en lurvig hund av odefinierbar ras vankar vakande runt de blivande föräldrarna. Maria blundar och nynnar fram en melodi samtidigt som hon krystar. Josefin sneglar ut genom den frostiga rutan och ser att de fem renarna som drog släden tryckt sina mjuka mular mot glaset och sakta tinar upp rutan med sina varma andedräkter.

Gummans flinka händer leder fram barnet medan Maria använder alla sina krafter. Josefin stryker bort svettpärlorna i både gummans och Marias panna och har fått sällskap av ytterligare en katt som också spinner högt.

Tid och rum tycks försvinna och en milt ljus från brasans sken och de tända ljusen i stugans alla hörn ger ett förtrollande sken över dem alla.

”Ett barn är fött!” förkunnar gumman, som håller upp det lilla barnet över de nyblivna föräldrarna. Tårarna rinner på dem alla tre och det lilla barnet ger till ett högt skrik som förmodligen hörs långväga.

En stjärnklar himmel lyser upp vintermörkret och ett betagande vackert norrsken sprider sitt magiska ljus över den lilla snötäckta stugan.

Juldagen är kommen.

Åsa Mörner, barnmorska och sagoberättare

Maria, Josefin och deras barn hade tur att stöta på den kloka gumman i vildmarken. Men det ska inte behöva krävas tur för att få en trygg och lugn förlossning. Den dagen våra beslutsfattare vill lyssna och faktiskt agera på det vi barnmorskor kan och vet, så kommer det finnas betydligt fler vårdmodeller och vårdmiljöer som möjliggör ett säkert födande oavsett var du bor i landet och med utgång i vad den födande kan och vill med sin egen förlossning och sitt väntade barn. Det skulle vara en riktigt fin julklapp!

Dela vidare:

  • Facebook
  • Twitter
  • E-post
  • Mer
  • Tumblr
  • Pinterest
  • Reddit
  • LinkedIn

Filed Under: Bloggkalender, Information, julblogg Tagged With: Bloggkalender, Förlossning, Jul, julsaga, vinter

Endast syster är vaken

23 december, 2021 by Ann-Sofie Gustavsson

Sjukhusnattens timmar är här
nattlampor lyser o glimmar
Människor vårdas, botas och föds
nattens mörkaste timmar

Syster vandrar sin tysta ban
snön lyser vit på fur och gran
Snön lyser vit på taken
sjuksyster ensam är vaken

Står här i salen återigen
treskift känns uti kroppen,
Vårdar som många nätter förr
om alla sjukdomsförloppen

Känner på pulsen, torkar en tår
bedömer och lyssnar, läker ett sår
Proffsigt men trött uti kroppen
i själen, benen och knoppen

Tittar på klockan återigen
allting alena ska hinnas
Lönen räckte bara till en
så syster ska överallt finnas

Jobbar och sliter, sitter ej ner
ensam för inga kollegor finns mer
Arbeta, fixa och pyssla
sköta all denna syssla

Går mellan sal och beredningsrum
ser patienterna andas
saknar kollegor och fikarum
men fikarast-drömmarna strandas

Patientsäkerhet  är ett minne är blott
skyddsombud inga ronder har gått
Nattsyster ser massa brister
arbetsmiljön är nu så bister

Rusar mot röntgen för att se
fler som ska vårdas härinne
Rusar till lab, hämta blod att ge
och allting ska kollas var timme

Patienterna ringer, behöver ju nått
vaknar med smärta, ledsna så smått
Omvårdnad allting känner
smärtan i opsåret bränner

Syster smyger till sist att se
alla som inte vill störa
Tysta de väntat för att be
syster att titta att höra

Hälsa, smärta sjukdom och död
oro ångest och andlig nöd
Allting ska hinnas på natten
vårda, läka, ge vatten

Så har det varit, år efter år
syster i tystheten sliter
Proffsigt och uthålligt kämpar hen på
aldrig från omvårdnad smiter

Timmar blir dagar, dagar blir år
människor vårdas, botas och mår
Gåtan som icke låter
för syster kommer ju åter

Jobba vårda och kämpa på
och alla sjuka besöka
Resurserna krymper sakta trots då
patientantalen de bara öka

Nattsyster strävar ensam allt bär
lönen hålls nere, alena hen är
Att sjukhusnatten bevaka
kommer trots slitet tillbaka

Sjukhusnattens timmar är här
nattlampor lyser o glimmar
Människor vårdas lever och mår
i nattens mörkaste timmar

Syster vandrar sin tysta ban
snön lyser vit på fur och gran
Snön lyser vit på taken
sjuksyster ensam är vaken

Dan före dan tillägnas dikten alla kollegor som driver vården nattetid!
Ni som arbetar dygnet runt, dag, kväll ,natt, helg och röda dagar.

Utan er stannar vården!

God Jul!

Ann-Sofie

Dela vidare:

  • Facebook
  • Twitter
  • E-post
  • Mer
  • Tumblr
  • Pinterest
  • Reddit
  • LinkedIn

Filed Under: Bloggkalender, Information Tagged With: Arbetstider, Barnmorska, biomedicinsk analytiker, God Jul, Nattarbete, Röntgensjuksköterska, sjuksköterska

Jul utan frid, men med hopp i hjärtat

21 december, 2021 by Åsa Mörner

Snön singlar ner över gator och torg. Julhelgen närmar sig med stormsteg och folk far runt i halkan som yra höns med famnarna fulla av paket, granar och matkassar. En barnkör står utanför stadens största varuhus och sjunger fridfullt om stjärnorna som blinkar och rävar som raskar runt på isbeklädda vattendrag. Är det detta som kallas julefrid?

En trasig pappstjärna skymtar bakom en halvt nerdragen persienn i det brungrå hyreshuset. ”Vi har åtminstone en julprydnad framme och även om den är trasig så är det dubbelt så många julsaker mot vad vi hade förra året”. Flickan skyndar sig ut i hallen och trycker ner fötterna i vinterkängorna. Det är sista dagen innan jullovet börjar. ”Hej då Mamma”. Inget svar. Den lilla flickan rusar nerför trappen med skosnörena hängandes löst runt de små fötterna. Det doftar glögg och pepparkakor i trapphuset. Det gör det inte hemma hos den lilla flickan. Där stinker det av inpyrd rök, alkohol och smuts. ”Å vad jag önskar att jag inte behövde gå på jullov”, tänker den lilla flickan.

Vid det lilla röda torpet en bit utanför den upplysta staden knatar en gammal farbror över gårdsplanen. Hans ben är krumma, ryggen böjd. och famnen är full av vedklabbar. I den gamla farbrorns fotspår stryker en katt som redan börjat spinna högt, väl medveten om att en stunds kel framför brasan väntar inom kort. Väl inne i det lilla röda torpet får den gamle snart igång en brasa. Farbrorn sjunker ner i en till åren kommen skinnfåtölj och katten tar ett mjukt skutt upp i hans knä. En lång julhelg ligger framför den gamle farbrodern. I total ofrivillig ensamhet.

Kim, som han kallar sig eftersom hans namn är alldeles för svårt att uttala för många svenskar, vänder och vrider sig i den smala, hårda sängen. Väntan är olidlig. Kommer jag skickas tillbaka till mitt hemland? Kim drar en djup suck och känner en intensiv, molande smärta i magen av oro och ångest. Mödosamt masar Kim sig ur sängen och slår på Tv:n på väg in i badrummet. ”…över stridernas blod och larm, över all suckan ur människobarm…” sjunger den rödklädda kören. Kim drar handen över den snaggade skallen. Det känns skönt med håret. I spegelbilden skymtar en magerlagd yngling med stora och mörka, lite sorgsna ögon. Att bli utvisad innebär döden för Kim. Eller att återgå till att leva i en lögn. Instängd i en kvinnokropp. Men Kim känner sig inte som en kvinna. Kim är fångad i en kvinnokropp. Väntan är olidlig. ”…kom, kom signade jul, sänk dina vita vingar…”

På akutmottagningen är det full ruljans. Ambulansen åker skytteltrafik mellan överförfriskade medborgare, medelålders kvinnor med bröstsmärtor och oroliga åldringar som halkat på någon av stadens ishala gator. Ett sammansvetsat team med vitklädda professioner koordinerar avancerad teknik med lugnande omvårdnad och empati.

En liten nedkyld flicka med oknutna skor ligger nedbäddad på en brits. Intagningsorsak: Ohållbar hemsituation. Utelåst av moder med grava alkoholproblem som förvärras under helger, i synnerhet jul och nyår. Lätt nedkyld. Skrubbsår på benen och armarna efter att ha snubblat på skosnören. Ledsen.

I rummet bredvid den lilla flickan ligger en gammal farbror som halkat på sin ogrusade gårdsplan. Han har ett djupt sår i pannan som ska sys och han behöver röntga sin vänstra arm och sitt högra ben. Den gamla farbrorn upprepar en enda mening i täta intervaller: ”Vem tar hand om min älskade katt?”

Blåljusen blinkar hysteriskt och sirenerna är öronbedövande. Flinka fingrar jobbar med att stabilisera den magra människan som skurit sig i handlederna. Väl inne på akutrummet finns en tydlig struktur och ett samarbete som grundar sig i engagemang, kompetens och erfarenhet. Han har förlorat mycket blod. Eller är det en kvinna förresten, funderar flera?  Kommer hen att överleva?

Ett tunt, frostigt snötäcke har klätt in sjukhusområdet i en vacker vinterskrud. En sjuksköterska går med snabba, men försiktiga steg för att inte halka, över parkeringen och sätter sig i en bil. Radion drar igång när motorn startar: ”…låt aldrig hoppet försvinna det är mörkt nu. Men det blir ljusare igen…” Sjuksköterskan höjer volymen och nynnar med. Det är mycket tankar i huvudet. Hemma väntar familjen på att den helgarbetande sjuksköterskan ska komma hem så att granen kan kläs och rimstugan påbörjas. Glöggen är varm och förväntningarna höga. 

Julefrid. I sjuksköterskans huvud blandas social misär med ensamhet och desperation. Hoppas det går väl för alla som passerat intaget under dagens pass. Bilresan hem blir en ventil och en tår trillar sakta ner för sjuksköterskans ena kind. Snart dags att vrida av jobbkänslorna. Om det går.

Ett vanligt arbetspass runt jul helt enkelt. Jul utan frid, men med hopp i hjärtat.

Ett stort varmt tack till er alla som håller igång vård och omsorg i hela vårdkedjan under jul och nyår. Er insats är ovärderlig!

Åsa Mörner, leg sjuksköterska, leg barnmorska

Dela vidare:

  • Facebook
  • Twitter
  • E-post
  • Mer
  • Tumblr
  • Pinterest
  • Reddit
  • LinkedIn

Filed Under: Bloggkalender, Information, julblogg Tagged With: akutmottagning, Barnmorska, biomedicinsk analytiker, Jul, julefrid, Röntgensjuksköterska, sjuksköterska, storhelg, vård

Sten-Kalles julsaga

19 december, 2021 by Åsa Mörner

Den dumsnåle Sten-Kalle von Roos hasade runt i de trasiga tofflorna i det pampiga palatset som var hans överdådiga bostad, medan snön yrde utanför de blyinfattade fönstrena. Ja, byggnaden må vara tjusig, stora vackra salar, exklusiva möbler och dyr konst på väggarna. Men palatset ekar ödsligt tomt.

Sten-Kalle, som kallas just Sten-Kalle för hans stenhårda förmåga att förhandla villkorslöst och alltid vinna, oavsett konsekvenserna, sparkade tjurigt av sig de trasiga tofflorna och kröp ner i sin himmelssäng. ”Jul, vad ska det vara bra för?” muttrade Sten-Kalle medan han fluffade kudden och tog en sipp ur vattenglaset som stod på nattduksbordet.

”Jul innebär bara en massa extra kostnader! Folk ska tydligen ha mer betalt bara för att de måste arbeta över jul och nyårshelgerna, och dessutom förväntar de sig nån sorts JULGÅVA av sin chef, dvs JAG”

Sten-Kalle sätter vattnet i vrångstrupen och sätter sig tvärt upp i sängen i en våldsam hostattack.

”Jävla juljävel!”

Väl medveten om att tankarna kring julens förfärligheter troligtvis kommer att förstöra en god natts sömn, tar Sten-Kalle fram sin kassabok för att inventera intäkter och utgifter. Plussaldot får honom alltid att somna gott. ”Det har varit ett bra år, inga större löneökningar till de trofasta eller storsatsningar på nyanställningar” Tankarna dröjer dock kvar vid ett osannolikt möte som Sten-Kalle råkat på tidigare under dagen. En före detta kollega, Sara-Klara Rindberg, hade uppenbarat sig, likt en vålnad, för Sten-Kalle. Sara-Klara, som varit död sedan en kortare tid tillbaka, stod framför Sten-Kalle, där han slumrat till i sin fåtölj och talade med bruten stämma:

”Sten-Kalle! Du måste lyssna på mig, jag har kommit för att varna dig! Du kommer att besökas av tre andar som ska visa dig konsekvenserna av hur du hanterar dina anställda, annars kommer ditt öde att bli som mitt!”

Sten-Kalle lyssnade storögt på Sara-Klara, som var klädd i en solkig särk med långa kedjor runt sin kropp. Lika snabbt som hon uppenbarat sig, så var Sara-Klara borta. Sten-Kalle gnuggade sig i ögonen och fräste högt:

”Nej, nu har jag börjat hallucinera, kanske dags att boka ett besök hos min privata doktor!”

Precis som alla kvällar i december, när frustrationen kring människors önskan om julefrid och familjekära sammankomster plågade den gamle mannen, så somnade Sten-Kalle gott efter att ha bläddrat en stund bland räkenskaperna.

Kvällstimmarna går över till en månklar natt. Med ett ryck vaknar Sten-Kalle von Roos av att någon står vid fotänden av hans paranta säng.

”Sten-Kalle, jag har kommit för att visa dig något”.

Figuren vid sängen håller fram en blek hand som Sten-Kalle, av någon osalig anledning, greppar tag om. Handen är iskall, och när Sten-Kalle närmar sig figuren ser han att det inte är en mänsklig individ.

”Du är en av andarna!” utbrister Sten-Kalle.
”Jag är den första av tre andar”, säger varelsen

Sten-Kalle förflyttas på ett obeskrivligt sätt, svävandes genom stadens torg och gator, fram till förlossningsavdelningen som ligger på sjukhuset mitt i staden, långt bort från byarna på landet där många familjer bor. Sten-Kalle leds in genom korridorerna och fram till personalrummet. Det är ett av Sten-Kalles sjukhus. En sjukhusklädd kvinna sitter i soffan med en tom blick. Plötsligt börjar anden att tala.

”Det här är Sanna. Sanna är barnmorska här på förlossningen sedan några år tillbaka. Hon är mycket duktig på sitt arbete och har alltid drömt om att bli barnmorska. Men tyvärr så har Sanna blivit sjuk av sitt arbete. Hon har arbetat treskift sedan hon anställdes och har inte hunnit återhämtat sig mellan arbetspassen så nu har hon drabbats av en utmattningsdepression. Sanna kommer inte att jobba på länge efter den här natten. Kanske aldrig mer. Tre av Sannas kollegor kommer att möta samma öde inom den närmaste månaden, en av dem får dessutom bröstcancer. Det kommer att vara så få barnmorskor kvar på sjukhuset så kvinnor kommer att hänvisas till att föda hemma med stöd av eventuella familjemedlemmar inom en snar framtid”

Sten-Kalle, som inte hunnit få på sig sina trasiga tofflor, svär över det kalla golvet och utbrister; ”Vi kan ju inte stänga på natten, det är väl bara att jobba på. Hon visste väl vilket yrke hon utbildade sig till!” Sten-Kalle ser den tomma blicken på Sanna och ryser, för ett ögonblick, till. ”Föda barn har kvinnor gjort i alla tider…”

Utan att veta hur, vaknar Sten-Kalle i sin himmelssäng morgonen därpå, och dagen passerar som vanligt, dock med en obeskrivlig känsla av barn som föds på stampade jordgolv och kvinnor som förblöder… Sten-Kalle tror att de konstiga tankarna kan bero på stress.

Dag blir till kväll. Med räkenskapsboken på bröstet somnar Sten-Kalle och snarkar gott när han åter väcks av en annan ande vid fotänden av hans säng.

I ett nafs så är Sten-Kalle och anden flyttade till stadens sjukhus. De svävar in på onkologavdelningen och in i ett av patientrummen. I rummet ligger en man nedbäddad i sängen och det som Kalle misstänker vara hans familj, sitter runt omkring honom. En sjuksköterska kopplar ett dropp och stryker mannen ömt över armen. Sten-Kalle ser att alla omkring mannen, en ung kvinna och tre barn, snyftar och är rödgråtna i ansiktet. Ande nummer två berättar med en konstig, plåtliknande stämma;

”Det här är Gustav. Gustav är döende pga en hjärntumör, han har inte långt kvar. Egentligen skulle han haft goda möjligheter att överleva, men eftersom det inte fanns tillräckligt med personal för att kunna söva, operera och vårda honom så blev operationen framskjuten. Tills det var försent”

Sten-Kalle känner att det hugger till i hjärttrakten, men tänker samtidigt att det ju tyvärr är sånt som kan hända. Särskilt om personalen bara vill ha mer och mer betalt! Men samtidigt så är det ju synd….äsch, personalen kan ju inte få allt de begär hela tiden!
En ljus dimma stiger upp i rummet och det blir allt svårare att se Gustav och hans gråtande familj som sitter runt hans dödsbädd.

Sten-Kalle vaknar i sin himmelssäng. ”Konstigt, jag känner mig kallsvettig och illamående”, tänker Sten-Kalle. “Och så har jag drömt om en ande igen.” Men det kändes inte som en dröm.

Möten avlöser varandra under arbetsdagen. Sten-Kalle känner sig okoncentrerad och har en envis huvudvärk som slår likt en hammare mot hjärnbarken. ”Tänk om det är en hjärntumör? Hur ska jag få behandling då, det är ju kö överallt? Fast jag har ju pengar så det ordnar sig alltid!”

Efter en inte helt tillfredsställande dag, hasar Sten-Kalle med sina trasiga tofflor genom den tomma korridoren ner till sitt gigantiska sovrum. ”Måtte jag inte behöva drömma om nån sabla ande inatt igen…”

Sten-Kalle vaknar av ett mullrande dån. Vid den högra sida av himmelssängen står en varelse, den otäckaste du kan föreställa dig, med bara ett kranium som ansikte, delvis täckt av söndrig, blodig hud, och med tomma ögonhålor som stirrar genomborrande på Sten-Kalle. Sten-Kalle försöker skrika men den ondsinta anden tar ett hårt grepp om Sten-Kalle och sveper iväg honom genom skuggor och mörker. I mörkret längs vägen skymtar sjuka människor som desperat sliter i Sten-Kalles morgonrock och ber om smärtlindring och tröst, glåmiga sjuksköterskor och hålögda barnmorskor släpar sig fram och kastar uppsägelser efter honom, och ljudet av hjärtmonitorer och EKG-apparater blandas med stön av smärtor och lidande.

”Vart för du mig?” vrålar Sten-Kalle till den monsterliknande anden.
”Jag för dig till din dödsbädd” svarar anden ondskefullt.

Det svartnar för ögonen på Sten-Kalle och han känner hur han ramlar genom en mörk bottenlös avgrund.
Sten-kalle ligger i sin gamla himmelssäng. Lakanen är smutsiga och runt omkring honom ligger tomma konservburkar och medicinförpackningar. De gamla trasiga tofflorna, som nu är ännu trasigare, ligger mitt på golvet. En råtta gnager på den ena toffeln. Helt plötsligt står Sten-Kalle bredvid den smutsiga bädden och stirrar ner på sin gamla uttorkade, tandlösa lekamen som ligger där och inväntar sin död.

”Du har legat här, utan att någon brytt sig om dig, väldigt länge. Ingen har hjälpt dig med hygienen, gett dig medicin eller kommit med mat. Du är helt ensam.” Andens röst ekar i rummet.

Sten-Kalle känner svettpärlorna rinna nerför ryggen och i pannan. Hjärtat bultar hårt i bröstet och andhämtningen är kraftig.

”Men, jag har ju pengar! Varför har ingen tagit hand om mig,, jag borde fått den allra bästa vården”!

Anden greppar tag om Sten-Kalles båda axlar och skakar om honom kraftigt;

”För det finns ingen som jobbar med vård eller med människor över huvud taget längre! Du kan använda dina pengar för att köpa en teknisk pryl eller mjukvaruuppdateringar. Men ingen jobbar längre med sjuka eller gamla människor. Ingen orkar eller klarar av det längre och ingen vill utbilda sig till ett yrke man blir sjuk av”

Sten-Kalle känner på nytt hur det svartnar för ögonen och börjar kippa efter andan. Smärtor i bröstet letar sig ut över hela kroppen och livsenergin håller på att sina. Sten-Kalle ligger i den smutsiga sängen igen

”Vad har jag gjort?”

Allt blir svart. “Är jag död?” undrar Sten-Kalle. Han slår upp sina ögon och blickar ut i sitt stora sovrum. Lakanen är rena och doftar nytvättat, allt i rummet ser prydligt ut, som vanligt. På nattduksbordet står ett vattenglas och bredvid glaset ligger den läderinbundna kassaboken. Solens vintersvaga strålar letar sig in genom springan vid sidan av rullgardinen och utanför ljuder en stämningsfull körsång om ”Jul, jul, strålande jul”. Sten-Kalle von Roos tar ett skutt ur sängen, och utan att ta på sig de trasiga tofflorna springer han med lätta steg nedför den svängda ståtliga trappan och kastar sig på telefonen ”Sven-Kasper, sammankalla alla omedelbart vi behöver ett akut möte innan jul!” Innan Sven-Kasper Rislund hunnit svara så rusar Sten-Kalle ut genom dörren, iförd morgonrock, och ilar snabbt mellan julklappshandlande barnfamiljer fram till huvudkontoret. ”Nu ska det bjudas på en riktig julklapp” Eter en lång mötesdag somnar Sten-Kalle nöjd i sin himmelssäng, utan att ens ögna igenom räkenskaperna.

Så slutar vår julsaga om Sten-Kalle. Men vad gjorde han på mötet egentligen?

Med en stadig signatur slöts avtal om att personalstyrkan skulle få arbetstider som inte gjorde dem sjuka med ordentligt med återhämtning så att de skulle kunna utföra sitt viktiga arbete utvilade och koncentrerade. Deras löner skulle ge utrymme för utveckling och lönespridning och man skulle också lyssna in de goda förlag som vårdens professioner hade för att förbättra vården. Inga fler patienter skulle behöva köa för att få vård, inga provsvar eller diagnoser skulle fördröjas eller utebli, ingen skulle behöva dö ensam hemma i sin säng och inga barn skulle tvingas födas i en snödriva längs vägen eller utan en barnmorskas vägledning ut i livet.

Sten-Kalle hade till och med köpt ett par nya tofflor.

Alla personer som beskrivs i denna julsaga är påhittade och all eventuell likhet med verkliga personer eller händelser är endast tillfälligheter.

(Vår julsaga har inspirerats av Charles Dickens mästerverk “A Christmas Carol”)

Åsa Mörner, leg sjuksköterska, leg barnmorska, sagoberättare (den utan tomteluva alltså)

Dela vidare:

  • Facebook
  • Twitter
  • E-post
  • Mer
  • Tumblr
  • Pinterest
  • Reddit
  • LinkedIn

Filed Under: Bloggkalender, julblogg Tagged With: Bloggkalender, Jul, Saga

När julkänslan sätts i halsen…

17 december, 2021 by Helena Nyrén

Juletid, julefrid… Min kollega ville att jag skulle skriva en blogg som framkallade hennes julkänsla. Hur gör man det då?
Snön gnistrar nu i alla fall och det knarrar av kylan i den lilla snö som finns. Julmusiken spelar dag ut och dag in i de ljusa operationssalarna på det stora sjukhuset i stan med kärlekensträd på torget.

Det låter kanske fjuttigt men det är ett av de härligaste minnen jag har från mitt ordinarie jobb på operation, när julmusiken strömmar ur radions 24h julmusikmedley och vi i teamet nynnar med och tittar ut över vår fina utsikt över ett frostigt och vitt stora holmen.
Hanna(min kollega) och jag brukade säga att vi ville att holmen skulle få en gigantisk ljusslinga så skulle julkänslan vara optimal.

Arbetsmiljön och arbetsglädjen är så viktig när vi alla arbetar under stor press och vi kanske inte upplever att krav och resurser matchas.( sen att en del blir irriterade på julmusiken kan vi glömma i den här bloggen).

Jag brukar tänka att vi inom vården ändå är ganska lätta att göra nöjda. Å en fin penna, får jag den? Å en lussebulle eller kanelbulle på kanelbullensdag! Vad snällt. Och ibland är det faktiskt det lilla som sätter guldkant på vardagen, att arbetsgivaren visar en gnutta uppskattning. Att vi sen skulle bli korrekt värderade med lön efter den 3-4 åriga akademiska utbildningen vi har. Det vore ju ännu bättre. Men hur kommer vi dit?

Nu känner jag julstämningen sjönk något hos mig… Vi måste visa att det inte är en fin penna som behövs, utan Vårdförbundets professioner måste värderas efter det som vi är värda. När det diskuteras varför vissa yrken har hög lön så lyfts bristen på dessa i många fall. Vad jag vet så är det stor brist på våra professioner men inte lyfts lönen nämnvärt för det. Detta är ett stort fel! Vi måste alla lyfta det. Opinion i frågan.

Förstörde jag julkänslan nu istället? Hoppas inte det. Med en önskan om en riktigt God Jul!

PS, det är inte fel att tycka om fina pennor!

För att återfå julkänslan kommer ett recept på enkelt julgodis

Risbräck

· 100 gram mörk blockchoklad eller fin 70% choklad

· 100 g valfri mjölkchoklad (ex Marabous mintchoklad eller apelsinchoklad)

· 4 dl puffat ris

Tillagning

1. Bryt sönder chokladen och lägg i en bunke.

2. Smält chokladen under omrörning i vattenbad eller mikro. Blanda ner puffat ris i den smälta chokladen.

3. Ta med tesked i små muffinsformar eller knäckformar beroende på hur stora du vill ha.

4. Låt chokladen stelna. Sätt ev. in den i kylen

Helena Nyrén
Operationssjuksköterska och julälskare

Dela vidare:

  • Facebook
  • Twitter
  • E-post
  • Mer
  • Tumblr
  • Pinterest
  • Reddit
  • LinkedIn

Filed Under: Arbetsmiljö, Bloggkalender, julblogg

Magiska röda dagar

16 december, 2021 by Ann-Sofie Gustavsson

Har du arbetat på julafton? Midsommarafton? Påskdagen? Har du arbetat någon röd dag?  Om du har det så vet du hur det känns. Att lämna den varma sängen alldeles för tidigt – i alla fall om det är ett morgonarbetspass. Ta sig mot jobbet när världen sover, allt känns tystare än vanligt och lite öde. Ofta en ganska fridfull resa eftersom trafiken saknas och människor sover. Du är trött eller dödstrött beroende på om du gått upp tidigt eller om du dessutom jobbat kvällen innan.

Du vet också hur det är att lämna familjen som får fira dagen utan dig. Du vet hur det känns att tacka nej till fest hos vänner eftersom du jobbar.

Den magiska sköna långledigheten andra pratar känns mytisk. Du har inte heller upplevt  ”att julafton är på en bra dag”. En bra dag = en veckodag då man med få semesterdagar kan vara ledig i flera veckor. Eller hur det är att arbeta en kortvecka. För dig är det teori.

Du som aldrig arbetat röda dagar vet inte alls vad jag pratar om. Du kanske  tom tycker att det är överdrivet –  hur jobbigt kan det vara att arbeta en julafton ibland? Herregud vad skönt det vore att slippa Kalle Anka, tjatiga barn och att behöva laga massa jobb med julmat.

Undertecknad har arbetat röda dagar. Röda kvällar, nätter och även haft beredskap. Många midsommar och nyårshelger men lite färre jular. Det känns både bra och hemskt att jobba då. Det kan vara fantastiskt att arbeta när vården inte bara handlar om att arbeta bort köer eller hanterar  vårdgarantier. Att vara på plats då de som verkligen behöver söker vård. Det kan faktiskt vara mysigt att vara färre kollegor, äta mat tillsammans och fira på jobbet ( om man hinner). Men bara ibland och handen på hjärtat hade jag alltid hellre varit ledig.  Det är riktigt tråkigt att alltid arbeta minst ett pass under en storhelg ( som många gör) och aldrig få den magiska långledighet. Den där kortveckan som dyker upp för de som inte arbetar helg. Jag har nämligen  haft möjligheten att arbeta både rak vecka med ledigt alla röda dagar så jag vet hur det känns.

Jag tycker att alla som arbetar röda dagar borde ha extremt mycket mer betalt än vad de har. Och det borde ingå långledighet vid andra tillfällen, så det får den extra fyradagarsledighet som andra har vid påsk. Det är återhämtning och vila som alla kan behöva. Jag vet att man har annan veckoarbetstid för att justera men det blir inte INTE samma sak.

Nu är det snart jul och nyår. Nya röda dagar och extraledigt – för vissa. Om någon klagar på att de inte kan fira jul hemma i år för att de jobbar. Lyssna -men avstå från kommentarer som att det inte är så farligt. Speciellt om du aldrig själv arbetat en enda röd dag i ditt liv.

Jag önskar alla som läser detta en god jul med i allafall lite ledighet, firande och återhämtning

Ann-Sofie Gustavsson
leg sjuksköterska

Dela vidare:

  • Facebook
  • Twitter
  • E-post
  • Mer
  • Tumblr
  • Pinterest
  • Reddit
  • LinkedIn

Filed Under: Arbetstid, Bloggkalender, Information Tagged With: livspussel, rak vecka, Rödadagar, sjuksköterska

Jag vill resa igen….snart…..

14 december, 2021 by Helena Nyrén

Denna pandemi har bidragit till att min man och jag inte rest lika mycket som vi gjort tidigare år.

Vi brukar alltid ha en (eller två) resor på gång. Inte alltid långt men något att se fram emot. Vi har en Excel fil(nördigt, jag vet) där vi skriver upp vart vi vill resa. Men den har inte blivit kortare någon gång utan vi lägger till nya ställen så vi har alla favoriter kvar, som att bila i England(östsidan), åka till Italien(södra delen), Grekland( älskar!) och Borneo bland annat. Det är blandat långt och kort, smått och stort, dyrt och billigt. Som livet ska vara tänker jag. Några resor behöver vi kanske spara lite till medan några andra lätt egentligen kunde prickas av…. Om det inte var så att det finns sååå många fina och intressanta plaster runt om i Sverige och världen.

Det är ju inte så att vi suttit fast i vår lägenhet under pandemin men nästintill. Vi valde att inte resa utomlands utan växlade mellan torpet i Dalby och Örebro. 2020 var vi i vårt torp på sommaren och det är inga fel på det, vi älskar det också. Vi fick massor gjort, målade och fixade i alla 3 veckor som semestern var….

I år hyrde vi en husbil och drog runt i norra Sverige! Vi körde många mil och överallt i Sverige är det ju så vackert. Vi vände vid riksgränsen och körde söderut igen via kusten hemåt. I husbilen kändes det ganska säkert mot Covid-19, vi lagade vår egen mat för det mesta och försökte att inte vara där vi upplevde trängsel.

Men hur ska vi göra i framtiden, covid kommer ju högst troligen finnas kvar!? Jag vet flera som valt att resa utomlands och de har vaccinationsbevis samt slumpmässigt testats när de kommit till det nya landet mm och sagt när de kommer hem att det känts ok.
Med nya varianter av viruset som kommer och smitta som ökar så är det ju osäkert när jag vill åka med flygplan igen- Är det bara att förhålla sig och gilla läget, eller hur tänker ni? Sjukvården är hårt belastad som det är, med operationer som skjutits upp och sjuksköterskebrist på många enheter så en ny hög smitta med massa inläggningar vill väl ingen ska ske. Jag har inga svar fast jag önskar att vi ska åka till Grekland nästa höst men bokar det gör vi nog inte än iaf.

Jag tror alla har fått en ny insikt hur trångt det är i vissa lokaler och hur nära vi står i köer mm. När restriktionerna släpptes var jag på teater och min första reaktion när jag kom in där var: oj, vad mycket folk och oj, vad nära jag ska sitta några jag inte känner. Fler än jag som känt så?

Pandemin är inte över men många är vaccinerade och vi ska försöka få till det nya sättet att leva med Covid-19. Många länder lever på turism och många människor lever på att turister kommer till deras länder. Teatrar och restauranger har haft det tufft på ett annat sätt än vi inom sjukvården. Vi hade för mycket ”besökare” och de hade för lite.

Aldrig kan nåt vara lagom, typiskt!

Helena Nyrén
Operationssjuksköterska och globetrotter

Dela vidare:

  • Facebook
  • Twitter
  • E-post
  • Mer
  • Tumblr
  • Pinterest
  • Reddit
  • LinkedIn

Filed Under: Bloggkalender, julblogg, samhällsfara

Next Page »
Avdelning Örebro 2021

Sök

Senaste inläggen

  • Sommar, sommar, sommar! Det är kris i vården nu!
  • Idag firar vi Internationella sjuksköterskedagen med en besk eftersmak
  • Jag arbetar inte som barnmorska – jag är barnmorska!
  • Arbetsmiljö vadå??
  • Utan mig och mina kollegor stannar vården

Arkiv

Följ oss på facebook

RSS Nyheter från avd Örebro

  • Afternoon tea för 62+
  • Barnmorskedagen - vem vill du hylla?
  • Sjuksköterskedagen - vem vill du hylla?
  • Yrkesdagen för Biomedicinska analytiker!
  • Utbildningsdag för förtroendevalda

Inloggning för redaktörer

Logga in

rss

  • RSS - Inlägg
  • RSS - Kommentarer
Footer logo

Vårdförbundet består av runt 114 000 barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor. Tillsammans utvecklar vi vården och gör den säker. Tillsammans arbetar vi för ett hållbart yrkesliv och bra villkor.

Den här bloggen använder cookies för bästa användarupplevelse. Vi registrerar också vissa personuppgifter om du kommenterar på inlägg. Godkänn Läs mer
Privacy & Cookies Policy

Privacy Overview

This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary
Alltid aktiverad
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Non-necessary
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
SPARA OCH ACCEPTERA
loading Avbryt
Inlägget skickades inte – kontrollera dina e-postadresser!
E-postkontroll misslyckades, försök igen
Tyvärr, din blogg kan inte dela inlägg via e-post.