Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Vi visste inte om vi skulle överleva

by

Vintern 2020 övergick i vår, och med den kom pandemin.

Jag pratade i förra veckan med en medlem i några fackliga frågor. Sen började vi prata om hur det varit att jobba i en pandemi och ovissheten i hur lätt vi kunde bli smittade.
Helt plötsligt började man frukta för sitt liv, ungefär som i en krigssituation. Allt annat än att skydda sig mot covidviruset kändes oviktigt.

Till en början visste ingen något varken om allvarlighetsgraden eller hur man skulle skydda sig på bästa sätt. Lägg därtill de stora bekymren med att få tag på rätt skyddsutrustning.

Att arbeta i frontlinjen i en pandemi är som sagt pressande och rent fysiskt med all skyddsutrustning i en ibland tryckande värme, men även psykiskt då all information rörande smittspridning och allvarlighetsgrad kändes oklar. Riktlinjer för skyddsutrustning och hantering av patientflöden kunde förändras flera gånger per dag. Osäkerheten skapade rädsla hos många kollegor.

Jag tror vi som har vårt ordinarie jobb i frontlinjen har lärt oss att ofta lösa situationer som akut uppstår, och att hantera våra känslor med att reflektera i efterförloppet. Men även för oss krävs mer tid för reflektion och ibland ett mer omfattande stöd.

Hur vi sedan kommer att mentalt återhämta oss på sikt är betydligt mer oklart. Kommer alla få den stöttning som behövs i efterförloppet?

Alla som omflyttats från sin ordinarie arbetsplats, vårdcentraler, mottagningar och vanliga vårdavdelningar där kollegor och chefer inte alls förstår vad vi varit med om kan det vara svårt att få stöd i sina tankar i efterförloppet då man kanske är den enda på enheten som arbetat i frontlinjen med att bekämpa pandemin.

Jag hoppas vi som ställt upp och bemannat covidvården blir väl omhändertagna och får möjlighet till stöttning och bearbetning i det man varit med om, och ordentlig återhämtning efter de heroiska och slitsamma insatserna som vi utfört.

Kom ihåg att arbetsgivaren är ansvarig för både den psykiska och fysiska arbetsmiljön.
Hör av dig till ditt skyddsombud om du tycker att ni inte fått tillräckligt med stöd och bearbetning i efterförloppet.

Jag vill avsluta med att hylla och tacka alla kollegor för era fantastiska insatser!!

Hans Nilsson
Leg. sjuksköterska Ambulans
Huvudskyddsombud

Helt orimlig arbetsbelastning

by

Idag är dagen jag längtat efter. Då jag ska bo i sviten på plaza i Karlstad med tjejerna. Men när jag ser sängen vill jag mest lägga mig ner och gråta i kudden. Normalt är vi 2 ssk och 2 arbetsterapeuter på mitt jobb, och 1 ssk på samordningstelefonen. Nu är det jag och en arbetsterapeut som gör så gott hon kan men hon är van att jobba mot vårdboende och är inte inne i alla våra system. Ca 25 ingående samtal in varje dag och 15 som jag ringer ut gör att de sista veckornas belastning varit tung. Och så har jag fått en släng borrelia.

Men tog mig i kragen och ryckte upp mig och det blev en fin kväll med tjejerna ,  god mat och fina samtal.

Fick sjukskriva mig veckan efter, då bemanningen skulle vara den samma och jag kände oro då jag vaknade på nätterna och trodde jag skulle besvara telefonsamtal. Jag kände också att jag började tappa ord och fått svårt med fokus.

Men efter en vecka med skogspromenader, tystnad och många timmars meditation varje dag är jag tillbaka på jobbet och känner att jag den här gången tog ansvar för stressen i tid. Nu är mina fantastiska kollegor på plats och livet är gott.

Anne
Sjuksköterska i hemsjukvården

Var utlandsresan värt det?

by

Känner att jag gång på gång blir förundrad men även mycket provocerad av hur vi människor fungerar…

När Greta Thunberg fick oss att öppna upp ögonen och bli mer klimatsmarta tänkte jag iallafall i mitt stilla sinne att nu borde väl ändå vårt flygande och resande minska. För om inte våra barn och barnbarns framtid på vår planet skulle få oss att tänka till så vad skulle då få oss att förändra våra vanor och vårt beteende.

Så kom Covid-19 pandemin och vårt flygande och resande avtog då världen höll andan. Direkt såg man positiva effekter på vår miljö. Vi inom sjukvården hade och har vår största utmaning i vår generation, att bekämpa det nya Coronaviruset samtidigt som vi skulle och ska hålla huvudet över vattenytan.
Svenska folket och övriga världen hyllade oss som hjältar. De lyssnade på myndigheternas råd för att se till att vi höll en jämn kurva så att inte sjukvården skulle bli överbelastade. Social distans och noggrann handhygien gick som vårt mantra.

Sjukvårdpersonalen offrade sig själva i form av att jobba övertid, jobba timmar i outhärdlig skyddsutrustning, knappt träffa sin familj och många beskrev att de var slitna, trötta och psykiskt utmattade när de mött viruset öga mot öga. När vårsolen började titta fram och folk började ta sig ut på serveringar och restauranger delade sjukvårdspersonal inlägg efter inlägg via sociala medier. Detta i hopp om att det svenska folket skulle förstå vad som kunde hända om man blev drabbad av detta virus, med uppmaning att vi skulle fortsätta att hålla ut och hålla i.

Den trötta och utmattade sjukvårdspersonalen fick sedan veta att de troligtvis inte ens skulle få ut sina fyra sammanhängande semesterveckor som de så längtat efter och var mer än välbehövliga.

Men vad händer då, jo då kommer sommaren och det verkar som om allt fler och fler verkar tro att Covid-19 försvunnit. Lusten och egoismen är så stor så nu bokas flygresor hej vilt. Inte nog med att man är beredd att medveten belasta den egna sjukvården utan man tycker att det även är helt okej att belasta andra länders sjukvård.

Är det okej att dessa hjältar som hyllades i våras inte får ut sin semester för att vi tycker det är viktigare med en resa till solen? Snälla någon förklara för mig hur man tänker?
Jag ser instastories där man flyger, går på beachen, besöker restauranger men man har munskydd. Rättfärdigar det beteendet? Jag fattar inte! Var tog solidariteten vägen? Och vart ser jag i pressen att man talar om att hjältarna som hyllades för några månader sen inte fick ut hela sin sommarsemester? Inte ens en pandemi verkar kunna få människor att stanna upp och tänka till.

Jag känner mig bara så provocerad. Nu är det nästan viktigare än någonsin att vi tar ansvar och spelar våra kort rätt. För vem ska annars stå vid din sida när du tillslut behöver din sjukvård?

#stayathomeforus

#wegotoworkforyou

Anna Glader
Leg. Sjuksköterska, Barnsjuksköterska
Förtroendevald avdelning Örebro

Är jag dubbelt så gammal?

by

Är jag dubbelt så gammal som dig, sa jag med gapande mun… Är inte det spännande att inom vårt yrke försvinner åldersskillnader till stor del. Jag kommer ihåg när jag började arbeta som undersköterska på det glada 80-talet, då jobbade jag med Irene, som var jättegammal( säkert 50 år) och Gun som var ännu äldre(också runt 50 troligen). Det dröjde ungefär en månad så tänkte ingen av oss på åldersskillnaden. Att jag var 18 år och de kunde varit både mamma och nästan mormor försvann när kollegialiteten kom och gjorde att vi hade en gemensamhet som länkade ihop oss på ett tilltalande sätt. Vi blev ett team!

Nu arbetar jag på avdelning 42 som sjuksköterska, efter 15 år som operationssjuksköterska,(varav 10 som 1:a linjens chef), detta som en del i Covid-19. De skickar personal till ”covidavdelningarna” och jag arbetar ca 1 dag i veckan där, förutom mitt arbete på facklig tid. Då jag inte hade arbetat som sjuksköterska på flera år så behövde jag reaktiveras med utbildning inom läkemedelsmodulen mm så jag gick bredvid en sjuksköterska några pass. Jag måste säga att vad roligt det är med vårt yrke. Vi kan jobba med så mycket olika, från smått till stort, början av livet till slutet… Det som känns extra kul är att det faktiskt inte känns som det är 15 år sedan jag arbetade på vårdavdelning utan kunskapen sitter där någonstans. Sedan att få lära känna nya kollegor är ju också extra kul! Och det var där jag upptäckte igår att de sjuksköterskor jag arbetade med i går var mer än hälften än så gamla som mig. Det är klart jag sett att de var yngre än jag men hälften!!! Hur har jag blivit så gammal? Jag brukade ju vara bland de yngre… Ha ha men inte längre! Men det är också skönt, med erfarenheten kommer tryggheten, det som gör att jag blir inte superstressad av nya saker utan kan luta mig mot erfarenheten jag har.

Men så fint de tagit emot och stöttat mig när jag frågar tusen frågor! Som sjuksköterska sa jag förr att de som inte frågar är de som jag blir orolig för. Alltid bättre att fråga och att ha dialog och diskussioner mellan kollegor är så mycket värt. Hur tänker du om detta? Vad skulle du göra? Jag tänkte så här, tänker jag fel? Men då måste det finnas tid för reflektion också i arbetet.

Jag stortrivs och känner mig så välkommen, så pass att jag faktiskt nominerade avdelning 42 när Vårdförbundet avdelning Örebro efterfrågade årets arbetsplats för sjuksköterskor på Internationella sjuksköterskedagen.  Det är högt i tak för diskussioner och åsikter samt en hjälpsamhet och inkluderande anda. Alla, från undersköterskor, sjuksköterskor och kurator mm sprider en fin anda till mig som ny. Det är mycket värt i denna tid som vi flyttar runt på kompetenser för att få verksamheter att rulla. Nya avdelningar öppnas med en blandning av olika personer och från olika avdelningar med olika specialiteter. Introduceras man ordentligt och får en bra ”inskolning” så känns det tryggare och troligen kommer jag trivas bättre.

Slutligen vill jag tacka alla mina nya arbetskamrater på avdelning 42 för de tagit emot mig så fint och inkluderande! Vi ses snart!

Helena Nyrén
Förtroendevald, avd Örebro, Vårdförbundet
Leg. Sjuksköterska, operationssjuksköterska.

Grattis till oss

by

Har blivit tillfrågad om jag kunde blogga för vårdförbundet då jag jobbar på avdelning 12, Örebro universitetssjukhus med covid-19 och våra vanliga patienter samtidigt. Det är inte vilken avdelning som helst, utan också en av årets arbetsplatser för sjuksköterskor, vilket jag inte är förvånad över.

Jag hade nog inte tänkt att vårdavdelning på sjukhus riktigt var min grej när jag blev klar sjuksköterska februari 2019. Men då jag hade haft praktik och jobbat där som undersköterska en sommar och trivdes så bra kändes det tryggt att börja mitt jobb som sjuksköterska där. Jag skriver jobb för det är vad det är, ett jobb. 

Så hur hamnade jag som sjuksköterska då?

Dels så ligger det väl lite i familjen men så var det så att jag gick på mitt gamla jobb på industrin och tänkte att jag var ganska less på det och ville plugga. Tänkte att jag måste läsa något där jag vet jag får jobb, så det blev sjuksköterska. Önskar att jag kunde skriva att det har jag aldrig ångrat men när jag tittar på lönen så kan man lätt se att tre år utbildning på universitet inte gav någon löneökning alls, plus att jag har studieskuld och måste bla betala för att få ha min bil parkerad utanför mitt jobb. Så det som skulle kunna få mig att lämna avdelning 12 Lungkliniken på USÖ, är just lönen.

Ska väl skriva lite om hur vi har det med Covid-19 patienter.

Känns som vi har klarat oss riktigt bra, tack vare att vi fick hålla ihop arbetsgruppen.

Visst har det varit lite funderingar kring skyddsutrustning och patienter som har testat negativt först men haft röntgenbilder som visar annat, men tycker vi har fått bra rutiner för detta nästan jämt.

När man läser om hur andra kollegor har det med 12 timmars pass och skavsår av gasmasker har mitt jobb i stort inte förändrats mycket. Det som varit ett problem har varit att vi inte har vetat hur många Covid platser vi ska ha och hur många “vanliga platser”, vilket har gjort att vi har haft våra sköra lungpatienter i samma vårdlag som Covid patienter, vilket inte känns patientsäkert.

Jag har själv blivit drabbad då jag var hemma med lite ont i halsen i nästan tre veckor (hade inte jobbat med Covid-19 då) innan jag fick komma och testa mig (visade negativt), vilket känns lite surt.  80 % av en redan dålig lön blir man inte rik på!

Nu så ska jag ut och klippa gräset då det blev VAB idag, yngsta sonen var snorig och måste hållas hemma, så att vi kan ha våra skolor öppna. Vi måste alla dra vårt strå till stacken och stanna hemma då jag har sett hur väldigt dåliga människor kan blir av denna lömska sjukdom. 

Ska avsluta med att hälsa till min grymma arbetskamrater på 12, vi är inte perfekta men nästan!! 

Eva Larsson
Leg Sjuksköterska, Avd 12 USÖ

Grattis alla Biomedicinska analytiker

by

Man skulle kunna se en patients vårdförlopp som en kedja där individuella länkar representerar hur hen ankommer till sjukhuset och tas hand om, hur patientens problem identifieras, hur behandling upptas och hur patienten tillfrisknar för att sedan återgå till sitt normala liv.

På denna kedja är det ett hårt tryck i dessa pandemiska tider. Tusentals patienter inkommer varje dag till sjukhus och vårdcentraler runt om i Sverige för att ta prover. Just nu ligger fokus särskilt på COVID, men det kan röra sig om allt från prover för diabetes till preoperativa bedömningar.

En ofta bortglömd, men oerhört viktig länk någonstans i mitten av kedjan består av en alldeles särskild arbetsgrupp. Det är vi som utför många av testerna på plats med patienten. Det är vi som tar emot proverna och utför analyser på dem.
Det är vi som är Biomedicinska Analytiker.

Vår länk i kedjan är lika viktig som alla de andra. Med oerhörd analytisk precision och noggrannhet arbetar vi för att på bästa sätt ta hand om de miljontals patienter, prover och material som analyseras varje år.

Just i dessa tider jobbar Biomedicinska Analytiker (BMA) kontinuerligt på sjukhusen runt om i Sverige med att hantera och analysera en allt större våg av COVID-prover. Dag ut och dag in levereras svar till avdelningar och andra beställare, både i form av svar på COVID-relaterade frågor och själva provsvaren från analyserna. Detta uppmärksammas allt mer i samhället och i media. Allt fler håller på att få upp ögonen för vilka vi är och vad vi gör.

Tyvärr är det första som kommer upp när man söker på “BMA” och “LÖN” en mycket nedslående historia. Med stora bokstäver står det att det i dagsläget “…tyvärr inte lönar sig att jobba inom hälso och sjukvården som BMA.”1 Med ett arbete som är så viktigt som vårt är det synd att det inte kan avspegla sig i budgeten uppifrån.

Denna lönesituation gäller egentligen all vårdpersonal, vi utför alla stordåd med de resurser vi har. Vi lägger alla ned ett enormt engagemang och självuppoffringar på jobbet i dessa tider för att hålla vården flytande genom att ta extrapass och jobba övertid. Vi arbetar alltid utifrån vad som är bäst för patienten.

Jag är Biomedicinsk Analytiker och jag är stolt över det jobb jag utför. Mitt jobb är för mina medmänniskor. Mitt jobb är ett av Sveriges viktigaste.

Filip Berner-Branzell
Leg BMA och förtroendevald för Vårdförbundet.

Källor:

1. SACO, Biomedicinsk analytiker – Information om lön, utbildning… Tillgänglig; https://www.saco.se/studieval/yrken-a-o/biomedicinsk-analytiker/ (Hämtad 20-04-12).

Lucka nummer 24. Ett sista juligt inlägg

by

Nu har årets bloggkalender nått sitt slut. Vi har bjudit på recept av alla möjliga slag, juliga och mindre juliga budskap, skildrat verklighet och bjudit på sagostund. Hoppas ni har hunnit pausa i julstöket och mellan arbetspassen för att krypa upp i soffan eller kura en stund i personalrummet med att läsa det senaste inlägget bakom den röda luckan.

2019 har bjudit på stort och smått, segrar och förluster. Det borde ju vara en enkel sak att åstadkomma schyssta villkor till samhällsbärande yrken som får vård och omsorg att gå runt. Men det är verkligen ingen enkel sak. Men som ert fackförbund så kan vi lova att vi aldrig kommer att ge upp. Vi kommer fortsätta att stångas för att beslutsfattare runt om i landet ska förstå varför det är så viktigt att investera i våra professioner, det ger ett utfall som innebär en vinst genom att kunna erbjuda befolkningen god och tillgänglig vård!

Vissa av oss kokar knäck, andra sjunger julsånger och många av oss förbereder ett långt julfirande med familj och vänner. Men inte alla. För tack vare er så rullar ambulansen på gator och torg, röntgenutrustningen hålls varm även under julen, labb håller öppet för akuta analyser och ett nytt liv tar sitt första andetag i skenet av en adventsstjärna på förlossningsavdelningen: den svårt sjuke får vård dygnets alla timmar, årets alla dagar.

Vissa firar helt enkelt jul på jobbet. Era insatser är guld värda!

Nu vill vi önska Er alla en riktigt God Jul, oavsett om ni njuter av julefrid eller håller igång vården i vårt avlånga land!
Juliga hälsningar från Vårdförbundet avdelning Örebro

Lucka nummer 23. ….endast Syster är vaken…

by

“Nattsyster”
( Fritt efter Viktor Rydbergs Tomten) 

Sjukhusnattens timmar är här
nattlampor lyser o glimmar
Människor vårdas, botas och föds
nattens mörkaste timmar
Syster vandrar sin tysta ban
Snön lyser vit på fur och gran
Snön lyser vit på taken
Sjuksyster ensam är vaken

Står där i salen återigen
treskift känns uti kroppen,
Sköter som många nätter förr
om alla sjukdomsförloppen
Känner på pulsar, torkar en tår
Bedömer och lyssnar, binder ett sår
Proffsigt med trötthet i kroppen
i själen, benen och knoppen

Tittar på klockan återigen
allting alena ska hinnas
Pengarna räcker bara till en
så syster ska överallt finnas
Jobbar och sliter, sitter ej ner
ensam för inga kollegor finns mer
Arbeta, fixa och pyssla
Sköta all denna syssla

Går mellan sal och beredningsrum
ser patienterna andas
saknar kollegor och fikarum
men fikarast-drömmarna strandas
Patientsäkerhet ett minne är blott
skyddsombud inga ronder har gått
Nattsyster ser massa brister
arbetsmiljön den är nu bister

Rusar till postop och får då se
fler som ska vårdas härinne
Rusar till lab, har blod att ge
och allting ska hinnas var timme
Patienterna ringer, behöver ju nått
Vaknar med smärta, ledsna så smått
Syster dem alla känner
Smärtan i opsåren bränner

Syster smyger till sist att se
alla som inte vill störa
Tysta de väntat för att se
syster o be hen att höra
frågor om sjukdom, om liv o död
Kan jag klara mig utan stöd?
Allting ska hinnas på natten
vårda och ge lite vatten

Så har det varit, år efter år
syster i tystheten sliter
Proffsigt och uthålligt kämpar hen på
aldrig från omvårdnad smiter
Timmar blir dagar, dagar blir år
människor vårdas, botas – och mår
Gåtan som icke låter
Syster kommer ju åter

För att jobba och slita på
och alla sjuka besöka
resurserna krymper sakta trots då
patientantalen de bara öka
Nattsyster kämpar, ensam allt bär
lönen hålls ned, alena hen är
att sjukhusnatten bevaka
kommer trots allt slit tillbaka

Sjukhusnattens timmar är här
Nattlampor lyser o glimmar
Människor vårdas, botas, ser ut
i nattens mörkaste timmar
Syster vandrar sin tysta ban
Snön lyser vit på fur och gran
Snön lyser vit på taken
Sjuksyster ensam är vaken

Dan före dan tillägnas bloggen alla kollegor som driver vården nattetid!
De som arbetar dygnet runt, dag, kväll ,natt, helg och röda dagar.
Utan er stannar vården!

God Jul!

Ann-Sofie Gustavsson
legitimerad sjuksköterska anestesi
avdelningsordförande Örebro

Lucka nummer 22. Sten-Kalle Larssons julsaga

by

Den dumsnåle Sten-Kalle Larsson hasade runt i de trasiga tofflorna i det pampiga palatset som var hans överdådiga bostad, medan snön yrde utanför de blyinfattade fönstrena. Ja, byggnaden må vara tjusig, stora vackra salar, exklusiva möbler och dyr konst på väggarna. Men palatset ekar ödsligt tomt.

Sten-Kalle, som kallas just Sten-Kalle för hans stenhårda förmåga att förhandla villkorslöst och alltid vinna, oavsett konsekvenserna, sparkade tjurigt av sig de trasiga tofflorna och kröp ner i sin himmelssäng. ”Jul, vad ska det vara bra för?” muttrade Sten-Kalle medan han fluffade kudden och tog en sipp ur vattenglaset som stod på nattduksbordet.

”Jul innebär bara en massa extra kostnader! Folk ska tydligen ha mer betalt bara för att de måste arbeta över jul och nyårshelgerna, och dessutom förväntar de sig nån sorts JULGÅVA av sin chef, dvs JAG”

Sten-Kalle sätter vattnet i vrångstrupen och sätter sig tvärt upp i sängen i en våldsam hostattack.

”Jävla juljävel!”

Väl medveten om att tankarna kring julens förfärligheter troligtvis kommer att förstöra en god natts sömn, tar Sten-Kalle fram sin kassabok för att inventera intäkter och utgifter. Plussaldot får honom alltid att somna gott. ”Det har varit ett bra år, inga större löneökningar till de trofasta eller storsatsningar på nyanställningar” Tankarna dröjer dock kvar vid ett osannolikt möte som Sten-Kalle råkat på tidigare under dagen. En före detta kollega, Sara-Klara Lindberg, hade uppenbarat sig, likt en vålnad, för Sten-Kalle. Sara-Klara, som varit död sedan en kortare tid tillbaka, stod framför Sten-Kalle, där han slumrat till i sin fåtölj och talade med bruten stämma:

”Sten-Kalle! Du måste lyssna på mig, jag har kommit för att varna dig! Du kommer att besökas av tre andar som ska visa dig konsekvenserna av hur du hanterar dina anställda, annars kommer ditt öde att bli som mitt!”

Sten-Kalle lyssnade storögt på Sara-Klara, som var klädd i en solkig särk med långa kedjor runt sin kropp. Lika snabbt som hon uppenbarat sig, så var Sara-Klara borta. Sten-Kalle gnuggade sig i ögonen och fräste högt:

”Nej, nu har jag börjat hallucinera, kanske dags att boka ett besök hos min privata doktor!”

Precis som alla kvällar i december, när frustrationen kring människors önskan om julefrid och familjekära sammankomster plågade den gamle mannen, så somnade Sten-Kalle gott efter att ha bläddrat en stund bland räkenskaperna.

Kvällstimmarna går över till en månklar natt. Med ett ryck vaknar Sten-Kalle Larsson av att någon står vid fotänden av hans paranta säng.

”Sten-Kalle, jag har kommit för att visa dig något”.

Figuren vid sängen håller fram en blek hand som Sten-Kalle, av någon osalig anledning, greppar tag om. Handen är iskall, och när Sten-Kalle närmar sig figuren ser han att det inte är en mänsklig individ.

”Du är en av andarna!” utbrister Sten-Kalle.
”Jag är den första av tre andar”, säger varelsen

Sten-Kalle förflyttas på ett obeskrivligt sätt, svävandes genom stadens torg och gator, fram till förlossningsavdelningen som ligger på sjukhuset mitt i staden, långt bort från byarna på landet där många familjer bor. Sten-Kalle leds in genom korridorerna och fram till personalrummet. Det är ett av Sten-Kalles sjukhus. En sjukhusklädd kvinna sitter i soffan med en tom blick. Plötsligt börjar anden att tala.

”Det här är Sanna. Sanna är barnmorska här på förlossningen sedan några år tillbaka. Hon är mycket duktig på sitt arbete och har alltid drömt om att bli barnmorska. Men tyvärr så har Sanna blivit sjuk av sitt arbete. Hon har arbetat treskift sedan hon anställdes och har inte hunnit återhämtat sig mellan arbetspassen så nu har hon drabbats av en utmattningsdepression. Sanna kommer inte att jobba på länge efter den här natten. Kanske aldrig mer. Tre av Sannas kollegor kommer att möta samma öde inom den närmaste månaden, en av dem får dessutom bröstcancer. Det kommer att vara så få barnmorskor kvar på sjukhuset så kvinnor kommer att hänvisas till att föda hemma med stöd av eventuella familjemedlemmar inom en snar framtid”

Sten-Kalle, som inte hunnit få på sig sina trasiga tofflor, svär över det kalla golvet och utbrister; ”Vi kan ju inte stänga på natten, det är väl bara att jobba på. Hon visste väl vilket yrke hon utbildade sig till!” Sten-Kalle ser den tomma blicken på Sanna och ryser, för ett ögonblick, till. ”Föda barn har kvinnor gjort i alla tider…”

Utan att veta hur, vaknar Sten-Kalle i sin himmelssäng morgonen därpå, och dagen passerar som vanligt, dock med en obeskrivlig känsla av barn som föds på stampade jordgolv och kvinnor som förblöder… Sten-Kalle tror att de konstiga tankarna kan bero på stress.

Dag blir till kväll. Med räkenskapsboken på bröstet somnar Sten-Kalle och snarkar gott när han åter väcks av en annan ande vid fotänden av hans säng.

I ett nafs så är Sten-Kalle och anden flyttade till stadens sjukhus. De svävar in på onkologavdelningen och in i ett av patientrummen. I rummet ligger en man nedbäddad i sängen och det som Kalle misstänker vara hans familj, sitter runt omkring honom. En sjuksköterska kopplar ett dropp och stryker mannen ömt över armen. Sten-Kalle ser att alla omkring mannen, en ung kvinna och tre barn, snyftar och är rödgråtna i ansiktet. Ande nummer två berättar med en konstig, plåtliknande stämma;

”Det här är Gustav. Gustav är döende pga en hjärntumör, han har inte långt kvar. Egentligen skulle han haft goda möjligheter att överleva, men eftersom det inte fanns tillräckligt med personal för att kunna söva, operera och vårda honom så blev operationen framskjuten. Tills det var försent”

Sten-Kalle känner att det hugger till i hjärttrakten, men tänker samtidigt att det ju tyvärr är sånt som kan hända. Särskilt om personalen bara vill ha mer och mer betalt! Men samtidigt så är det ju synd….äsch, personalen kan ju inte få allt de begär hela tiden!
En ljus dimma stiger upp i rummet och det blir allt svårare att se Gustav och hans gråtande familj som sitter runt hans dödsbädd.

Sten-Kalle vaknar i sin himmelssäng. ”Konstigt, jag känner mig kallsvettig och illamående”, tänker Sten-Kalle. “Och så har jag drömt om en ande igen.” Men det kändes inte som en dröm.

Möten avlöser varandra under arbetsdagen. Sten-Kalle känner sig okoncentrerad och har en envis huvudvärk som slår likt en hammare mot hjärnbarken. ”Tänk om det är en hjärntumör? Hur ska jag få behandling då, det är ju kö överallt? Fast jag har ju pengar så det ordnar sig alltid!”

Efter en inte helt tillfredsställande dag, hasar Sten-Kalle med sina trasiga tofflor genom den tomma korridoren ner till sitt gigantiska sovrum. ”Måtte jag inte behöva drömma om nån sabla ande inatt igen…”

Sten-Kalle vaknar av ett mullrande dån. Vid den högra sida av himmelssängen står en varelse, den otäckaste du kan föreställa dig, med bara ett kranium som ansikte, delvis täckt av söndrig, blodig hud, och med tomma ögonhålor som stirrar genomborrande på Sten-Kalle. Sten-Kalle försöker skrika men den ondsinta anden tar ett hårt grepp om Sten-Kalle och sveper iväg honom genom skuggor och mörker. I mörkret längs vägen skymtar sjuka människor som desperat sliter i Sten-Kalles morgonrock och ber om smärtlindring och tröst, glåmiga sjuksköterskor och hålögda barnmorskor släpar sig fram och kastar uppsägelser efter honom, och ljudet av hjärtmonitorer och EKG-apparater blandas med stön av smärtor och lidande.

”Vart för du mig?” vrålar Sten-Kalle till den monsterliknande anden.
”Jag för dig till din dödsbädd” svarar anden ondskefullt.

Det svartnar för ögonen på Sten-Kalle och han känner hur han ramlar genom en mörk bottenlös avgrund.
Sten-kalle ligger i sin gamla himmelssäng. Lakanen är smutsiga och runt omkring honom ligger tomma konservburkar och medicinförpackningar. De gamla trasiga tofflorna, som nu är ännu trasigare, ligger mitt på golvet. En råtta gnager på den ena toffeln. Helt plötsligt står Sten-Kalle bredvid den smutsiga bädden och stirrar ner på sin gamla uttorkade, tandlösa lekamen som ligger där och inväntar sin död.

”Du har legat här, utan att någon brytt sig om dig, väldigt länge. Ingen har hjälpt dig med hygienen, gett dig medicin eller kommit med mat. Du är helt ensam.” Andens röst ekar i rummet.

Sten-Kalle känner svettpärlorna rinna nerför ryggen och i pannan. Hjärtat bultar hårt i bröstet och andhämtningen är kraftig.

”Men, jag har ju pengar! Varför har ingen tagit hand om mig,, jag borde fått den allra bästa vården”!

Anden greppar tag om Sten-Kalles båda axlar och skakar om honom kraftigt;

”För det finns ingen som jobbar med vård eller med människor över huvud taget längre! Du kan använda dina pengar för att köpa en teknisk pryl eller mjukvaruuppdateringar. Men ingen jobbar längre med sjuka eller gamla människor. Ingen orkar eller klarar av det längre och ingen vill utbilda sig till ett yrke man blir sjuk av”

Sten-Kalle känner på nytt hur det svartnar för ögonen och börjar kippa efter andan. Smärtor i bröstet letar sig ut över hela kroppen och livsenergin håller på att sina. Sten-Kalle ligger i den smutsiga sängen igen

”Vad har jag gjort?”

Allt blir svart. “Är jag död?” undrar Sten-Kalle. Han slår upp sina ögon och blickar ut i sitt stora sovrum. Lakanen är rena och doftar nytvättat, allt i rummet ser prydligt ut, som vanligt. På nattduksbordet står ett vattenglas och bredvid glaset ligger den läderinbundna kassaboken. Solens vintersvaga strålar letar sig in genom springan vid sidan av rullgardinen och utanför ljuder en stämningsfull körsång om ”Jul, jul, strålande jul”. Sten-Kalle Larsson tar ett skutt ur sängen, och utan att ta på sig de trasiga tofflorna springer han med lätta steg nedför den svängda ståtliga trappan och kastar sig på telefonen ”Sven-Kasper, sammankalla alla omedelbart vi behöver ett akut möte innan jul!” Innan Sven-Kasper Lund hunnit svara så rusar Sten-Kalle ut genom dörren, iförd morgonrock, och ilar snabbt mellan julklappshandlande barnfamiljer fram till huvudkontoret. ”Nu ska det bjudas på en riktig julklapp” Eter en lång mötesdag somnar Sten-Kalle nöjd i sin himmelssäng, utan att ens ögna igenom räkenskaperna.

Så slutar vår julsaga om Sten-Kalle. Men vad gjorde han på mötet egentligen?

Med en stadig signatur slöts avtal om att personalstyrkan skulle få arbetstider som inte gjorde dem sjuka med ordentligt med återhämtning så att de skulle kunna utföra sitt viktiga arbete utvilade och koncentrerade. Deras löner skulle ge utrymme för utveckling och lönespridning och man skulle också lyssna in de goda förlag som vårdens professioner hade för att förbättra vården. Inga fler patienter skulle behöva köa för att få vård, inga provsvar eller diagnoser skulle fördröjas eller utebli, ingen skulle behöva dö ensam hemma i sin säng och inga barn skulle tvingas födas i en snödriva längs vägen eller utan en barnmorskas vägledning ut i livet.

Sten-Kalle hade till och med köpt ett par nya tofflor.

 

Alla personer som beskrivs i denna julsaga är påhittade och all eventuell likhet med verkliga personer eller händelser är endast tillfälligheter.

(Vår julsaga har inspirerats av Charles Dickens mästerverk “A Christmas Carol”)

 

Sagoberättare Åsa Mörner

Lucka nummer 21. Det var helgen innan jul

by

Det var helgen innan jul och precis som alla andra år kom influensan och vinterkräksjukan likt ett brev på posten. Och precis som alla andra år blev ALLA förvånade. Och allra mest förvånade blev de som bestämmer. Hur kunde det här hända i år igen?  

På avdelning ABÅ (Avdelning för Blandade Åkommor) hade alla utom en av de få sjuksköterskor som fanns kvar fått influensa. De som bestämmer kliade sig i pannorna och sa: Vad gör vi nu? Sen tog de tag i problemet och kallade till ett akut ledningsgruppsmöte för att diskuterad den akuta sjuksköterskebristen.

De som bestämmer bollade kreativa och flexibla lösningar:

– Om det funnits fler sjuksköterskor i tjänst så hade sjuksköterskorna naturligtvis fått byta arbetspass . Om de protesterar mot fler helgpass finns möjligheten att beordra! Men nu gick inte det. För det fanns inga extra sjuksköterskor i tjänst.

– Om någon sjuksköterska haft semester hade man kunnat dra in semestern. En bra och billig lösning eftersom det inte kostar de som bestämmer något. Men eftersom ingen sjuksköterska får semester beviljad på helgen så gick inte det heller. Det fanns ingen sjuksköterska att ringa in från semestern.

– Om det funnits många sjuksköterskor på någon annan avdelning så hade man kunnat låna av varandra. Sjuksköterskor har bred kompetens och kan jobba på alla arbetsplatser. Men det fanns inga extra sjuksköterskor på någon annan avdelning  .

Beredskap! De som bestämmer tar ett snabbt beslut om att införa beredskap! Men det går inte att införa beredskap när det bara finns en sjuksköterska i tjänst, så den idén fungerade inte heller

Kompetensväxla! De som bestämmer beslutar sig för att sig för att kompetensväxla. Naturligtvis bara som en nödlösning över helgen. Men eftersom sjuksköterskor har legitimation, så kan faktiskt inte vem som helst ersätta en sjuksköterska. Så det gick inte det heller.

Men var hittar man sjuksköterskor med så kort varsel?

Bemanningsföretag! Man kan hyra sjuksköterskor! Men när de som bestämmer ringer till bemanningsföretagen visare det sig att de inte har några sjuksköterskor att hyra ut.

Facebook! Alla lediga sjuksköterskor har väl facebook?! (Men inte heller en annons på facebook skulle lösa helgens akuta sjuksköterskebrist). Och att starta en utredning om att rekrytera från andra länder skulle också ta för lång tid.

Det var i den vevan en av de som bestämmer kom på den briljanta idén med vikarier. Vikarier kan arbeta för timlön! Det är en bra idé! Men de som bestämmer upptäcker att det inte finns några vikarier att ringa till – man har aldrig fått använda vikarier avdelning ABÅ. Där arbetar man med minimibemanning och beviljar aldrig ledighetsansökningar, så det finns inget behov av vikarier.

Vid en närmare granskning av bemanningslistorna visar det sig att 10 sjuksköterskor slutat de senaste året. De som bestämmer tar ett snabbt beslut om att ringa de 10  och se varför de slutat, och höra om någon av dem vill vara vikarie i helgen. Sagt och gjort, de som bestämmer ringer sjuksköterskorna:

“Tio sjuksköterskor fick aldrig sluta klockan tio, en blev trött på beordrad övertid och så var de bara nio.

Nio sjuksköterskor ville natt bojkotta, en sa nej till treskift och plötsligt var de åtta.

Åtta sjuksköterskor gick på intervju, en fick annat jobb och hastigt blev de sju.

Sju sjuksköterskor fick aldrig använda sin flex, en tröttnade på det och med ens så var de sex.

Sex sjuksköterskor började längta hem, en flyttade tillbaka och plötsligt var de fem.

Fem sjuksköterskor jobbade sig yra, en ville ha ett liv och genast var de fyra.

Fyra sjuksköterskor om semester försökte be, en ledsnade på avslag och så var de endast tre.

Tre sjuksköterskor utan rast jobbade på, en fick blödande magsår och tvärt så blev de två.

Två sjuksköterskor sökte specialistutbildningen, en kom in och kvar fanns bara en.

En ensam sjuksköterska till Norge drar och därför finns ingen mer sjuksköterska att ringa kvar.”

Och vad jag vet så sitter de som bestämmer fortfarande och letar sjuksköterskevikarier. Och de är mycket, mycket frustrerade. Om någon sjuksköterska svarar när de ringer kommer de som bestämmer helt garanterat behöva betala mer än vad det tänkt sig, för annars kommer ingen någonsin vilja arbeta extra på avdelning ABÅ.

Trevlig helg

Önskar
Ann-Sofie Gustavsson
Anestesisjuksköterska