Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Känslan av att bli köpt……

by Leave a Comment

När pandemin bröt ut och skakade om världen förväntades alla inom viktiga samhällsfunktioner, kanske framför allt personalen inom vård och omsorg, att rusta upp i frontlinjen mot viruset.

Ingen visste hur allvarligt det skulle komma att bli eller hur svårt sjukdomsförloppet kunde te sig.  Detta faktum till trots stod vi där enade och mötte viruset medan det bredde ut sig och gjorde många medmänniskor svårt sjuka.

Många inom vården blev hastigt flyttade till andra arbetsplatser där man förväntades lära nya uppgifter eller ”damma av” gamla kunskaper för att vårda de som drabbades hårdast och blev svårt sjuka. Veckorna gick alltmedan personalen kämpade hårt, belastningen var hög, tyvärr fanns ingen tid för återhämtning i sikte.

Sommaren närmade sig och personalen såg fram emot semester och vila, då kom beslutet från sjukhusledningen, personalen får inte mer än 3 veckors semester under sommarperioden. Det utlovades en veckas semester under hösten och ekonomisk ersättning för den förskjutna veckan. Känslan som infann sig hos personalen var uppgivenhet, vi var i behov av återhämtningen och den ekonomiska ersättningen var en klen tröst i rådande läge.

Den enorma psykiska påfrestning som varit våran vardag under flera månader innan sommaren äntligen kom går inte att återhämta sig från på endast 3 veckor. Att försöka förmedla känslan av att arbeta under de förhållanden som rådde när det var som mest ansträngt är näst intill omöjligt.
Ofta lämnade man arbetet efter passets slut med en känsla av utmattning som var näst intill förlamande.

Tröttheten visste inga gränser efter att hjärnan gått på högvarv hela tiden för att försöka lära sig om, och förstå sig på, detta nya virus. Nu är hösten här och vi väntar spänt på vad som blir nästa steg i utvecklingen, kommer det en andra våg och hur mycket mer orkar medarbetarna?

Ett som är säkert är att just nu behöver personalen andrum och möjlighet att få ledigt under hösten. Tyvärr ser återhämtningen ut att dröja då situationen med att bemanna arbetspassen är minst sagt ansträngd. Mycket sjukskrivningar leder till att det en hel del dagar är svårt att bemanna arbetspassen från ena skiftet till nästa.

Dessvärre känns det som att våra chefer på avdelningsnivå hela tiden arbetar mot en ”högre makt” som bromsar och har svårt att förstå verkligheten så som vi i verksamheten känner den.
Rädslan nu är att många av våra erfarna medarbetare väljer att se sig om efter annat, sista året har en hel del medarbetare valt att söka sig till andra arbetsplatser eller läsa vidare.

Det är dags för krafttag nu för att inte ytterligare kompetens försvinner ur verksamheten. Akutsjukvården blöder och den stabila grund som våra erfarna medarbetare bidrar med riskerar att rämna om inget görs åt villkor så som arbetstider, löner och möjlighet till betald vidareutbildning.
I dagens samhälle är inte många av oss intresserade att arbeta likt Florence Nightingale, vi kräver bättre villkor där vi känner oss lyssnade på. Vi vill gärna finnas där för våra medmänniskor och brinner för att hjälpa dem i deras svåraste stunder. Vi vill vara där vid allt från förlossningar till en annan människas sista andetag i livet, men vi vill också ha villkor som ger oss möjlighet till en värdefull fritid där vi orkar leva tillsammans med våra familjer och vänner.

Carolina Classon
Ambulanssjuksköterska/Huvudskyddsombud
Universitetssjukhuset i Örebro

Detta år, ett liv…

by Leave a Comment

Ja så känns det. Så konstigt det kan bli så fort. Covid-19 slog till fort och för många ganska mitt i steget mot, ja vadå?! Vi inom sjukvården ställer inte in , vi ställer om. Kollegor fick byta arbetsplats, nya kollegor och ibland även arbetsuppgifter. För några var det stimulerande, självklart och tom nästan roligt att göra något annat och träffa nya kollegor, patientgrupper mm, men vi är olika. För flera är det näst intill förskräckligt med förändringar som man inte känner sig trygg med. Arbetsuppgifter man inte gjort förut och rädslan att göra fel. Inte ha kunskap om eller kollegor som man inte känner och kanske också helt nya arbetstider man inte valt att förändra.

Igår den 17 september, är Internationella patientsäkerhetsdagen där WHO i år har lyft fram de svåra arbetsförhållanden och pressade arbetssituation som Covid-19 inneburit för hälso- och sjukvårdspersonalen. Jag arbetar kliniskt varje sommar  under en vecka på min ordinarie arbetsplats och i år kändes det som jag var där både som operationssjuksköterska men också som styrelseledamot för Vårdförbundet lite extra.

ÅÅÅ vårdförbundet är här, sa de och så kom historier om hur de haft det i vår och försommar. Med arbete under sådana arbetsförhållanden så det var svårt för dom att beskriva det. Med väldigt sjuka patienter på nya avdelningar, med nya kollegor och med nya arbetsuppgifter som endel kände sig inte helt trygga med men tillsammans med vana kollegor av olika professioner gjorde de det, och de gjorde det så bra! Men inte utan ett avtryck hos dom i form av PTSS skulle jag nästan vilja säga. Flera historier var väldigt starka , det beskrevs om hur arbetstider förändrades från ena dagen till några dagar bort. Dagarbete blev nattarbete, operationspersonal blev Covid-IVA personal, nya lokaler där ingen visste var saker var mm mm. Men också många patienter de aldrig glömmer, några som blev bra och tyvärr också några som inte blev det…

Patientsäkerheten är något som alla pratade om! Vårdförbundets professioner vill göra rätt, man vill känna sig trygg i att man gör gott! En kollega som arbetat för hjälporganisationer i krig uppgav att hen kände sig som hen var tillbaka i krigszon. Och det kanske är det som Covid är! Ett slags krig…

Just för tillfället finns det endast några patienter i vår region inlagda på vårdavdelning och ingen på IVA( enl uppdatering på RÖL:s hemsida) men innebär det att kriget är vunnet? Är det vardag nu för våra professioner? Kan det bli vardag?  Jag hoppas att de som arbetat inom Covid vården och känner de behöver det, utnyttjat Vårdförbundets samarbete med Falck healthcare och samtalsstöd. Vissa arbetsplatser hade reflektionstid och erbjöd stödsamtal tidigt under våren men ibland kan behovet komma under tid. Så känner du att du behöver samtalsstöd, ta hjälp via företagshälsovården. Prata med din chef.

Sen kan jag säga att flera som varit kvar i ordinarie arbete sa till mig att de upplevde också viss stress fast på annat sätt än de som var mitt i covid vården. De var färre än vanligt, det kom vikarier till olika platser(ex jag till vårdavdelning 42) som inte var vana.
Kollegor kom tillbaka sen från covid vården med upplevelser de inte förstod riktigt. Man fick även arbeta fler helger och kvällar än vanligt, så slutsatsen är väl att alla inom hälso- och sjukvården har blivit ”drabbade” av covid-19.

Håll ut, håll i och håll avstånd så vinner vi kriget!

Helena Nyrén
Operationssjuksköterska och förtroendevald
Vårdförbundet avd Örebro

Kommer Coronapandemin reformera svensk hälso- och sjukvård?

by Leave a Comment

Är en fortsatt Nära vård det nya normalläget ?

Mer än sju månader har gått sedan det första fallet av covid-19 rapporterades.

Känslan är mycket stark över hur mycket som har förändrats på kort tid – och hur angelägen världen är att lämna sjukdomen bakom sig.

Men faktum är att vi kommer att få leva med covid-19 under lång tid, och det är viktigare än någonsin att börja planera för framtidens hälso – och sjukvård.

En stor del av vården idag bedrivs i kommunala vården i hemsjukvård, vårdboende och korttidsvårds enheter.

I Pandemin så har vi haft ännu högre tryck på patienter när de försämrades både i Covid symtom eller andra symtom så var bedömningen oftast att vård skulle bedrivas i hemmet eller på boendet.

I sociala medier och media skrivits om corona och palliativ vård som fokuserade på att lindra symptom – inte bota. Vi har tagit del av skräckbeskrivningar att beslut baserats på ålder och diagnos och över telefon.

Detta medför en stor etisk stress och orimlig arbetsbörda för våra yrkesgrupper. 

Vi ser att det troligen handlar om vårdplatsbrist, kompetensbrist och resursbrist. 
Min professionella åsikt är att alla ska ha rätt till lika vård på lika villkor. Att vi behöver ha kompetens och resurser för bra vård åt alla, så ser det tyvärr inte ut idag.

Känslan är  utifrån min professions etiska riktlinjer att dessa patienter också borde fått en ärlig chans för tillfrisknade.

Hur kan vi nu använda den nya kunskapen för att ta itu med de utmaningar som hälso – och sjukvården stod inför långt innan Corona pandemin.

Och som nu ytterligare blivit blottlagd i pandemin det som tydligast har visat sig är dock att  den kommunala vården har akuta behov av nya strukturer och mer resurser för att kunna möta den nära vården.

Dessa frågor har jag reflekterat över och inser att kunskapen och svaret har funnits under en lång tid innan pandemins utbrott!

  • SKR och staten har träffade en överenskommelse om att under 2020 vidareutveckla den nära vården. Målet för omställningen till en god och nära vård är att skapa en god, nära och samordnad vård och omsorg som främjar jämlik hälsa.

Vart tog denna viktiga kunskap vägen 2020 är snart slut och det är ett akut behov att börja jobba med den på allvar både på nationell och regional nivå  och det är helt nödvändigt att kommunen blir inbjuden i denna dialog där vården i större utsträckning bedrivs.

Nu befinner vi oss fortfarande mitt i pandemin och den närmaste tiden kommer fortsatt vara mycket ansträngd.

Men så småningom kan vi förhoppningsvis återgå till det nya normala.

  •  Jag är övertygad om att en central del i det arbetet kommer utgå ifrån de stora utvecklingssteg som nu tagits mot Nära vård.

Pandemin har tvingat fram stora förändringar och nya arbetssätt. Nu handlar det om att göra dessa till det ”nya normala” – och sätta patienten först och då är det den Nära vården som behöver ställas om för att kunna möta patienterna där stor del av vården nu bedrivs i hemmen.

Vid pennan Eva Harrysson en förhoppningsfull Distriktsköterska i hemsjukvården.

Helt orimlig arbetsbelastning

by Leave a Comment

Idag är dagen jag längtat efter. Då jag ska bo i sviten på plaza i Karlstad med tjejerna. Men när jag ser sängen vill jag mest lägga mig ner och gråta i kudden. Normalt är vi 2 ssk och 2 arbetsterapeuter på mitt jobb, och 1 ssk på samordningstelefonen. Nu är det jag och en arbetsterapeut som gör så gott hon kan men hon är van att jobba mot vårdboende och är inte inne i alla våra system. Ca 25 ingående samtal in varje dag och 15 som jag ringer ut gör att de sista veckornas belastning varit tung. Och så har jag fått en släng borrelia.

Men tog mig i kragen och ryckte upp mig och det blev en fin kväll med tjejerna ,  god mat och fina samtal.

Fick sjukskriva mig veckan efter, då bemanningen skulle vara den samma och jag kände oro då jag vaknade på nätterna och trodde jag skulle besvara telefonsamtal. Jag kände också att jag började tappa ord och fått svårt med fokus.

Men efter en vecka med skogspromenader, tystnad och många timmars meditation varje dag är jag tillbaka på jobbet och känner att jag den här gången tog ansvar för stressen i tid. Nu är mina fantastiska kollegor på plats och livet är gott.

Anne
Sjuksköterska i hemsjukvården

Var utlandsresan värt det?

by Leave a Comment

Känner att jag gång på gång blir förundrad men även mycket provocerad av hur vi människor fungerar…

När Greta Thunberg fick oss att öppna upp ögonen och bli mer klimatsmarta tänkte jag iallafall i mitt stilla sinne att nu borde väl ändå vårt flygande och resande minska. För om inte våra barn och barnbarns framtid på vår planet skulle få oss att tänka till så vad skulle då få oss att förändra våra vanor och vårt beteende.

Så kom Covid-19 pandemin och vårt flygande och resande avtog då världen höll andan. Direkt såg man positiva effekter på vår miljö. Vi inom sjukvården hade och har vår största utmaning i vår generation, att bekämpa det nya Coronaviruset samtidigt som vi skulle och ska hålla huvudet över vattenytan.
Svenska folket och övriga världen hyllade oss som hjältar. De lyssnade på myndigheternas råd för att se till att vi höll en jämn kurva så att inte sjukvården skulle bli överbelastade. Social distans och noggrann handhygien gick som vårt mantra.

Sjukvårdpersonalen offrade sig själva i form av att jobba övertid, jobba timmar i outhärdlig skyddsutrustning, knappt träffa sin familj och många beskrev att de var slitna, trötta och psykiskt utmattade när de mött viruset öga mot öga. När vårsolen började titta fram och folk började ta sig ut på serveringar och restauranger delade sjukvårdspersonal inlägg efter inlägg via sociala medier. Detta i hopp om att det svenska folket skulle förstå vad som kunde hända om man blev drabbad av detta virus, med uppmaning att vi skulle fortsätta att hålla ut och hålla i.

Den trötta och utmattade sjukvårdspersonalen fick sedan veta att de troligtvis inte ens skulle få ut sina fyra sammanhängande semesterveckor som de så längtat efter och var mer än välbehövliga.

Men vad händer då, jo då kommer sommaren och det verkar som om allt fler och fler verkar tro att Covid-19 försvunnit. Lusten och egoismen är så stor så nu bokas flygresor hej vilt. Inte nog med att man är beredd att medveten belasta den egna sjukvården utan man tycker att det även är helt okej att belasta andra länders sjukvård.

Är det okej att dessa hjältar som hyllades i våras inte får ut sin semester för att vi tycker det är viktigare med en resa till solen? Snälla någon förklara för mig hur man tänker?
Jag ser instastories där man flyger, går på beachen, besöker restauranger men man har munskydd. Rättfärdigar det beteendet? Jag fattar inte! Var tog solidariteten vägen? Och vart ser jag i pressen att man talar om att hjältarna som hyllades för några månader sen inte fick ut hela sin sommarsemester? Inte ens en pandemi verkar kunna få människor att stanna upp och tänka till.

Jag känner mig bara så provocerad. Nu är det nästan viktigare än någonsin att vi tar ansvar och spelar våra kort rätt. För vem ska annars stå vid din sida när du tillslut behöver din sjukvård?

#stayathomeforus

#wegotoworkforyou

Anna Glader
Leg. Sjuksköterska, Barnsjuksköterska
Förtroendevald avdelning Örebro

Något är allvarligt fel när det handlar om att kunna planera och leda vården på ett klokt, säkert och långsiktigt sätt.

by

Efter en synnerligen ovanlig vår så är sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor nu mitt i sin semesterperiod. De senaste månaderna har kantats av hård arbetsbelastning, övertid och etisk stress i ännu högre utsträckning än vanligt. Det är dock ingen nyhet att vårdpersonalens lagstadgade rätt till semester medför ett problem för arbetsgivaren pga en till synes oändlig brist på rätt kompetens. I åratal så har minimal bemanning, neddragen vård och sommarkris varit en återkommande årlig kaotisk repris. Men i år är även den i en klass för sig. Den här sommaren så är det många som inte får fyra veckors sammanhängande ledighet – vad kommer konsekvensen att bli för de som har arbetat under enorm press en längre tid när de sedan inte får tillräckligt med återhämtning?

Belastningen har varit orimlig på många håll i vården redan innan pandemin, och under vårens och den ännu pågående pandemins spår har den blivit desto tyngre. Många har uttryckt en känsla av total utmattning och på flera håll runt om i landet börjar bland annat specialistsjuksköterskor att se sig om efter ett helt annat yrke; ett yrke som inte riskerar deras egen hälsa, som garanterar återhämtning och som ger god löneutveckling, något som dagens arbetsgivare inte lever upp till överhuvudtaget.

När sommaren är över och hösten griper tag om oss, riskerar vi ett stort bakslag. Vi vet inte vad som kommer att hända gällande virusets framfart, men när det handlar om personal som pressats till max under många månaders tid, så är det en ganska enkel sak att förstå att tre veckors sammanhängande semester inte är tillräckligt som återhämtning. Och utan återhämtning riskerar vi både att förlora kompetens, då särskilt de erfarna söker sig bort från slutenvården pga dåliga villkor, och en ökad ohälsa med risk för många sjukskrivningar som följd.  Meningen är att resterande semester ska kunna tas ut under hösten. Men vem vet hur många som är i behov av vård kopplat till Covid-19 då? För att inte tala om alla de patienter som fått stå tillbaka i väntan på undersökning, behandling och rehabilitering som inte har med coronaviruset att göra. Kommer det att finnas rätt kompetens för att ta hand om den enorma vårdkö som fyllts på under våren? Och kommer det att finnas ork hos de som ska hantera det uppdämda vårdbehov som nu finns hos vår befolkning? Risken för att det faktiskt inte ska finnas några marginaler ens till hösten för att personalen ska kunna få ut sin resterande ledighet är överhängande. Och om de får ut den; hur har möjligheten varit för att kippa efter andan under några veckors tid på sommaren och sedan under kanske ytterligare en veckas ledighet flera månader senare?

Ingen kunde förutse pandemins effekter. Men den beredskap som svensk sjukvård har haft de senaste decennierna har inte skapat utrymme för oförutsägbara händelser av någon större dignitet. Den har inte ens varit riggad för en ”vanlig” sommarsemester. Faktum är att många medarbetare inte ens kan få ledigt en helg i januari pga alltför låg bemanning. Något är allvarligt fel när det handlar om att kunna planera och leda vården på ett klokt, säkert och långsiktigt sätt.

I höst kommer det att finnas en stor skuld i form av en arbetsmiljöskuld till personalen och en vårdskuld till vår befolkning Och denna måste betalas tillbaka i form av väsentligt förbättrade arbetsvillkor så att det kan finnas möjlighet för vårdsökande att få rätt vård och behandling i rätt tid. Vi får innerligt hoppas att det tas i åtanke när budgeten läggs för kommande lönerevisioner.  Det verkar ju finnas en hel del pengar för att rädda landets företag. Helt klart en nödvändighet. Men varför finns det aldrig pengar till att rädda vården, tillgodose de vårdsökandes behov och ge de anställda rimliga villkor? Det är hög tid att prioritera vården nu. Det GÅR att förändra och skapa en välfungerande, jämlik och tillgänglig vård. Men det kräver stora investeringar, något som saknas idag.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

Dags att öppna skattkistan!

by

Troligtvis så har ingen undgått diskussionerna om att vården behöver mer resurser. Efter åratal av tjat från alla håll och kanter i vård och omsorg så har nog budskapet sipprat ner in i minsta lilla hålrum: vården är underdimensionerad och de som arbetar där är inte rätt värderade. Tänk att det krävdes en pandemi för att nå den insikten. Men frågan är vad insikten kommer att leda till? Kommer något att förändras när covid-19 ebbat ut?

De insatser som har gjorts inom vården de senaste månaderna har varit näst intill heroiska. För trots att vårdavdelningar och mottagningar haft bristande bemanning och uttröttad personalstyrka under lång tid, så har man lyckats med det som kanske kändes omöjligt för ett halvår sedan.  Men det har också kostat. Och det är de som vårdar som fått stå för en stor del av priset. Och priset är högt. För vem orkar arbeta under sådan press hur länge som helst?

När antalet inläggningar klingar ut behöver vi kunna hämta andan. Men vem ska då hantera det enorma berg av vårdköer, den vårdskuld som nu står och stampar i tröskeln? Den andra delen av priset belalas av de som fått stå tillbaka, som hamnat långt bak i kön, de som inte fått vård i rätt tid.

Vi behöver bli fler. Men det finns inga genvägar. Det går inte att tro att fler utbildningsplatser är lösningen. För att kunna utbilda fler krävs inte bara fler lärare, något som skulle innebära att fler måste lämna den kliniska verksamheten och således dränera vården ännu mer. Det krävs också att det finns erfarna handledare ute på våra sjukhus, i hemsjukvården och på vård- och omsorgsboenden. Annars kan vi inte bedriva utbildning. Men de som är erfarna lämnar vården i en stid ström eftersom de lessnat. En svår ekvation.

Steg nummer ett måste vara att kunna behålla den erfarenhet som finns i vården och att återrekrytera de som lämnat vården pga usla arbetstider, orimlig arbetsbelastning och obefintlig löneutveckling.

NU är det verkligen på tiden att våra beslutsfattare blickar framåt och agerar förnuftigt. Vi kan inte längre lappa och laga när det läcker som ett såll. Gör om och gör rätt!

Det håller inte längre att säga att ”det inte finns pengar”. Det är dags att kavla upp ärmarna, gnugga geniknölarna och öppna stora skattkistan. För det kommer inte att vara gratis.

Vården har gått på högvarv under lång tid. Vi är stolta över de beundransvärda insatser som våra professioner gör. Men vi är också utröttade, less och frustrerade. Det behöver inte vara så här. Det finns lösningar. Vi måste lösa det här nu!

Om inte; hur ska vi då tackla nästa pandemi? Eller ens en vanlig blindtarmsoperation?

Åsa Mörner

Leg barnmorska och leg sjuksköterska

Är det bara vårdpersonalens barn som inte får sommarlov..?

by

Sommar, sommar, sommar… Så ljuvliga ord som man i slutet av maj vanligtvis ser framemot med längtan om vila, återhämtning och tid med familjen utan en massa måsten. Bara vara. En semesterutflykt, glass i solen och förhoppningsvis bad i massor.

Men i slutet av våren 2020 är tankarna lite eller ganska mycket annorlunda. Semestern och sommardagarna som man brukar se framemot och som får oss att orka lite till när övriga året har haft hög arbetsbelastning och tempot varit tufft, kommer kanske inte komma. Nu känns den där längtan mer som ett mörker, en magkänsla som gror oro. Hur ska det bli med våra barns sommarlov? Hur ska vi lyckas att pussla med våra semesterveckor så att våra barn inte blir lidande? I vanliga fall kan vi ju ta hjälp av anhöriga. I min familj hade vi löst sommaren med hjälp av farföräldrarna som barnen skulle hänga med i 2-3 veckor. Denna sommar är vi många som inte kan ta hjälp av den äldre generationen i familjen.

Semester! 4 efterlängtade sammanhängande semesterveckor där barnen får sina sovmorgnar och vi vårat morgon kaffe i lugn och ro. Där ekorrhjulet slutar spinna för ett tag och vi får andas ut som familj.

Men så ändras spelreglerna pga. årets speciella omständigheter. Semesterlagens 4 veckors sammanhängande semester ska nu bli 3 veckors semester och för vissa ska semesterperioden börja innan skolan slutat och förlängas till september. De där 4 veckorna som man så längtat efter att få styra själv och inte vara i arbetsgivarens ”grepp”.

Kommer att tänka på barnkonventionen. Jag som i vanliga fall jobbar inom Barnhälsovården och är Barnsjuksköterska jobbar hela tiden utifrån barnkonventionen. Barns rätt till lek, vila och fritid!  Just den här sommaren är ju speciell och många med mig känner nog också att man velat skydda barnen och låta dem hålla någorlunda social distans för att undvika smitta och smittspridning. Men det lär ju inte vara möjligt om de ska hänga på förskola och fritids stora delar av sommaren. Blir frustrerad över detta, varför ska vårdpersonalens barn vara extra utsatta? Är det inte nog med att deras föräldrar sällan kan delta på avslutningar, uppvisningar och aktiviteter för att vi jobbar obekväma arbetstider, helger och storhelger? Vad händer med de barn som råkar ha två föräldrar som jobbar inom vården? Kommer arbetsgivaren ta hänsyn till familjelivet när vi får våra önskade semesterveckor flyttade? Vad har vi för rättigheter till vårt familjeliv?

Jag som vuxen kan ju ändå välja att gå undan när min hjärna överaktiveras och livet springer på i ett intensivt tempo. Jag kan välja att säga nej till umgänge och det sociala (vilket vi ändå får göra i dessa tider). Men barn är barn och vi vet att när vi lämnar in dem på förskolan så går tempot i 180. Var på en föreläsning där man pratade om ”Akta barns hjärna” dvs. vikten om vila och återhämtning för barnen. Visst det finns tid för vila för de små barnen. Men barnen vi lämnar in på fritids har knappast schemalagd vila i sin fritidsverksamhet. Hörde av en kollega att hennes yngsta blivit orolig och frågade sin förälder ”Kommer inte jag få sommarlov nu?” när hon hörde att föräldern inte skulle få ut sina 4 semesterveckor.

Kommer detta innebära att det bara är vårdpersonalens barn som inte får sin återhämtning tillsammans med sina föräldrar i sommar och sitt sommarlov?!

Anna Glader
Leg. Sjuksköterska, Barnsjuksköterska

När man jobbar i vården behöver man ingen semester

by

Ingen har väl lyckats undgå att det pågår en kris i vården. I vissa delar av landet är den mer påtaglig än andra, men hela Svea rike är berört och runt om i vår avlånga demokrati, så har vården mobiliserat och gjort sig redo för strid. Konsekvensen för de som arbetar i frontlinjen, dock inte bara de som slåss direkt mot viruset, utan även de som arbetar i andra verksamheter pga bla hög sjukfrånvaro och förändrade rutiner och riktlinjer, är att många känner sig dränerade. Slut som artister, redo att kasta in handduken, checka ut och lägga sig och flämta på sofflocket.

Sorgligt nog så är utmattning en vanligt förekommande åkomma hos legitimerade vårdprofessioner, eftersom de stångats mot en nedåtgående spiral i bemanningstäthet och alltför hög stress under lång tid. I år är det dock ett exceptionellt läge. Det pågår en pandemi som vi inte skådat i modern tid.

Men när den första sommarmånaden gjort sitt intåg så brukar många ändå dra en lättnadens suck. Snart är det dags att gå ner i varv, flexa ut, sparka av sig foppatofflorna och glömma bort alla lösenord och koder till jobbdatorer, journalsystem och dörrar. Det är dags för återhämtning och tid att umgås med familj och vänner, tända grillen och ta sig ett dopp i det blå, putsa på motorcykeln och rulla fram husvagnen.  

Men inte i år.

För den här sommaren, efter vad många upplevt som den tuffaste våren i deras yrkesliv, så kommer semestern att vara betydligt kortare än vanligt för en stor del av landets vårdanställda.

Det har inte bara varit en fysiskt ansträngande period i vården. Många känner sig mentalt urlakade och brottas med etisk stress och en känsla av otillräcklighet. Att se svårt sjuka människor dö, utan möjlighet till att ha en anhörig nära, omgiven av personal iklädda rymddräktsliknande skyddsutrustning, gör ont i hjärta och själ och sätter djupa spår. Behovet av en längre ledighet för att ges en möjlighet att ens försöka koppla bort är otroligt stort hos de som kämpar för att hålla igång vården.

När man jobbar i vården behöver man inte lika mycket ledighet som andra, tycks ledning och politiker resonera. Förstår våra beslutsfattare hur förödande det riskerar att bli? Hur många kommer att krascha in i den berömda väggen när höstrusket sänker sig? Hur många kommer att bli less och byta jobb eller yrke?

Nej, det är ingen som vet det just nu. Men en sak är säker. Beslutsfattare har år ut och år in, ignorerat det faktum att det finns för få sjuksköterskor och barnmorskor pga oattraktiva villkor. De har blundat för att villkoren för biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor inte rimmar med den utbildningsnivå och det ansvar som medföljer legitimationskravet. Ett alldeles vanligt år, helt pandemifritt, så är ledighet en hårdvaluta. Semesterveckorna säljs till högsta bud, allt för att försöka rädda en underdimensionerad vård. Och det är, som sagt, under ett vanligt år. Förstår ni hur det ser ut i år?

För 2020 är inget vanligt år. Det pågår en pandemi. De som arbetar i vården förstår allvaret och gör allt för att hålla uppe det sjunkande vårdskeppet. Och de gör det bra. Men till vilket pris? Och vem kan egentligen lova att all den semester som blir låst till hösten, istället för sommarens ljumma månader då resten av familjen och vännerna har ledigt, går att bevilja? Den vårdskuld som nu hopar sig pga inställda undersökningar och behandlingar är enorm. Och vem vet om det kommer en andra våg av viruset?

Kanske är det först nu som många av våra medborgare insett hur livsviktiga, hur ovärderliga och oersättliga vårdens medarbetare är; att det inte handlar om att bara badda någons panna, vända ett provrör eller trycka på en knapp.  Kanske är det först nu som våra beslutsfattare inser att rätt villkor till vårdens professioner är en investering, både i nuet och för framtiden. För vem vet när nästa pandemi knackar på?

Åsa Mörner

Legitmerad barnmorska, legitimerad sjuksköterska

Älskade hatade arbete

by

För mig har alltid bakning och matlagning varit som terapi när jag behövt rensa tankarna. Sista tiden har det bakats en hel del där hemma och tankarna snurrat snabbare än någonsin på samma gång som det emellanåt varit en känsla av sirap innanför pannbenet.

Jag älskar mitt arbete och gick de flesta dagarna dit med ett leende på mina läppar, sen kom Covid-19. En kollega sa till mig för några veckor sedan ”det fanns inte skrivet i mitt anställningsbevis att jag skulle bekämpa en pandemi och stå i frontlinjen i kampen”.
Hans ord fastnade i mitt huvud och där mal dom runt tillsammans med allt annat.
Vi arbetar i en verksamhet där ingen dag är den andra lik och där besluten många gånger sker sekundsnabbt och gör skillnad på liv och död. Nu står vi här med våra skyddskläder och vet aldrig vad som komma skall. Är patienten vi nu ska träffa smittsam?

Varje arbetspass träffar vi patienter som är konstaterat sjuka eller misstänkt sjuka i Covid-19. Vi gör det efter bästa förmåga och sliter hårt för att undkomma smitta, såväl på egen hand som att undvika att föra eventuell smitta vidare.
Många av oss älskar vårat arbete med att finnas där i människors svåraste stunder men knappast någon av oss tycker nuvarande situation är speciellt behaglig att arbeta i. Den psykiska belastningen på vårdpersonalen är idag bra mycket högre än de flesta av oss någonsin upplevt.

Tankarna över hur länge man ska orka och om det är värt att stanna i en verksamhet som under många år varit eftersatt vad gäller personalens villkor kommer näst intill varje dag nu och med händerna i degbunken tänker jag emellanåt att jag kanske borde byta bana. Jag hoppas och tror ju att det kommer bättre tider framöver.

Dock har jag sista veckorna stressats av olika artiklar och information om att man kanske kommer korta ner sjukvårdspersonalens sommarsemester, med allt från 1 vecka till att skjuta hela semestern till hösten. Det här skrämmer personalen med all rätt, man är helt slut och behöver verkligen veta att semestern kommer som ett andningshål om några veckor.
Vi riskerar våra hälsa och kanske i värsta fall våra liv varje dag på arbetet för att vårda och hjälpa våra medmänniskor och detta utan minsta risktillägg eller ökad kompensation på något sätt. Att be till högre makter känns lönlöst, men jag hoppas att de som styr samhället, fördelar pengar och resurser kanske nu får upp ögonen för vilka som är oumbärliga och just nu bär det här samhället på sina redan innan mycket tungt belastade axlar.

Carolina Classon
Ambulanssjuksköterska/Förtroendevald
Ambulanssjukvården USÖ