Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Dags att öppna skattkistan!

av Lämna en kommentar

Troligtvis så har ingen undgått diskussionerna om att vården behöver mer resurser. Efter åratal av tjat från alla håll och kanter i vård och omsorg så har nog budskapet sipprat ner in i minsta lilla hålrum: vården är underdimensionerad och de som arbetar där är inte rätt värderade. Tänk att det krävdes en pandemi för att nå den insikten. Men frågan är vad insikten kommer att leda till? Kommer något att förändras när covid-19 ebbat ut?

De insatser som har gjorts inom vården de senaste månaderna har varit näst intill heroiska. För trots att vårdavdelningar och mottagningar haft bristande bemanning och uttröttad personalstyrka under lång tid, så har man lyckats med det som kanske kändes omöjligt för ett halvår sedan.  Men det har också kostat. Och det är de som vårdar som fått stå för en stor del av priset. Och priset är högt. För vem orkar arbeta under sådan press hur länge som helst?

När antalet inläggningar klingar ut behöver vi kunna hämta andan. Men vem ska då hantera det enorma berg av vårdköer, den vårdskuld som nu står och stampar i tröskeln? Den andra delen av priset belalas av de som fått stå tillbaka, som hamnat långt bak i kön, de som inte fått vård i rätt tid.

Vi behöver bli fler. Men det finns inga genvägar. Det går inte att tro att fler utbildningsplatser är lösningen. För att kunna utbilda fler krävs inte bara fler lärare, något som skulle innebära att fler måste lämna den kliniska verksamheten och således dränera vården ännu mer. Det krävs också att det finns erfarna handledare ute på våra sjukhus, i hemsjukvården och på vård- och omsorgsboenden. Annars kan vi inte bedriva utbildning. Men de som är erfarna lämnar vården i en stid ström eftersom de lessnat. En svår ekvation.

Steg nummer ett måste vara att kunna behålla den erfarenhet som finns i vården och att återrekrytera de som lämnat vården pga usla arbetstider, orimlig arbetsbelastning och obefintlig löneutveckling.

NU är det verkligen på tiden att våra beslutsfattare blickar framåt och agerar förnuftigt. Vi kan inte längre lappa och laga när det läcker som ett såll. Gör om och gör rätt!

Det håller inte längre att säga att ”det inte finns pengar”. Det är dags att kavla upp ärmarna, gnugga geniknölarna och öppna stora skattkistan. För det kommer inte att vara gratis.

Vården har gått på högvarv under lång tid. Vi är stolta över de beundransvärda insatser som våra professioner gör. Men vi är också utröttade, less och frustrerade. Det behöver inte vara så här. Det finns lösningar. Vi måste lösa det här nu!

Om inte; hur ska vi då tackla nästa pandemi? Eller ens en vanlig blindtarmsoperation?

Åsa Mörner

Leg barnmorska och leg sjuksköterska

Är det bara vårdpersonalens barn som inte får sommarlov..?

av 2 kommentarer

Sommar, sommar, sommar… Så ljuvliga ord som man i slutet av maj vanligtvis ser framemot med längtan om vila, återhämtning och tid med familjen utan en massa måsten. Bara vara. En semesterutflykt, glass i solen och förhoppningsvis bad i massor.

Men i slutet av våren 2020 är tankarna lite eller ganska mycket annorlunda. Semestern och sommardagarna som man brukar se framemot och som får oss att orka lite till när övriga året har haft hög arbetsbelastning och tempot varit tufft, kommer kanske inte komma. Nu känns den där längtan mer som ett mörker, en magkänsla som gror oro. Hur ska det bli med våra barns sommarlov? Hur ska vi lyckas att pussla med våra semesterveckor så att våra barn inte blir lidande? I vanliga fall kan vi ju ta hjälp av anhöriga. I min familj hade vi löst sommaren med hjälp av farföräldrarna som barnen skulle hänga med i 2-3 veckor. Denna sommar är vi många som inte kan ta hjälp av den äldre generationen i familjen.

Semester! 4 efterlängtade sammanhängande semesterveckor där barnen får sina sovmorgnar och vi vårat morgon kaffe i lugn och ro. Där ekorrhjulet slutar spinna för ett tag och vi får andas ut som familj.

Men så ändras spelreglerna pga. årets speciella omständigheter. Semesterlagens 4 veckors sammanhängande semester ska nu bli 3 veckors semester och för vissa ska semesterperioden börja innan skolan slutat och förlängas till september. De där 4 veckorna som man så längtat efter att få styra själv och inte vara i arbetsgivarens ”grepp”.

Kommer att tänka på barnkonventionen. Jag som i vanliga fall jobbar inom Barnhälsovården och är Barnsjuksköterska jobbar hela tiden utifrån barnkonventionen. Barns rätt till lek, vila och fritid!  Just den här sommaren är ju speciell och många med mig känner nog också att man velat skydda barnen och låta dem hålla någorlunda social distans för att undvika smitta och smittspridning. Men det lär ju inte vara möjligt om de ska hänga på förskola och fritids stora delar av sommaren. Blir frustrerad över detta, varför ska vårdpersonalens barn vara extra utsatta? Är det inte nog med att deras föräldrar sällan kan delta på avslutningar, uppvisningar och aktiviteter för att vi jobbar obekväma arbetstider, helger och storhelger? Vad händer med de barn som råkar ha två föräldrar som jobbar inom vården? Kommer arbetsgivaren ta hänsyn till familjelivet när vi får våra önskade semesterveckor flyttade? Vad har vi för rättigheter till vårt familjeliv?

Jag som vuxen kan ju ändå välja att gå undan när min hjärna överaktiveras och livet springer på i ett intensivt tempo. Jag kan välja att säga nej till umgänge och det sociala (vilket vi ändå får göra i dessa tider). Men barn är barn och vi vet att när vi lämnar in dem på förskolan så går tempot i 180. Var på en föreläsning där man pratade om ”Akta barns hjärna” dvs. vikten om vila och återhämtning för barnen. Visst det finns tid för vila för de små barnen. Men barnen vi lämnar in på fritids har knappast schemalagd vila i sin fritidsverksamhet. Hörde av en kollega att hennes yngsta blivit orolig och frågade sin förälder ”Kommer inte jag få sommarlov nu?” när hon hörde att föräldern inte skulle få ut sina 4 semesterveckor.

Kommer detta innebära att det bara är vårdpersonalens barn som inte får sin återhämtning tillsammans med sina föräldrar i sommar och sitt sommarlov?!

Anna Glader
Leg. Sjuksköterska, Barnsjuksköterska

När man jobbar i vården behöver man ingen semester

av

Ingen har väl lyckats undgå att det pågår en kris i vården. I vissa delar av landet är den mer påtaglig än andra, men hela Svea rike är berört och runt om i vår avlånga demokrati, så har vården mobiliserat och gjort sig redo för strid. Konsekvensen för de som arbetar i frontlinjen, dock inte bara de som slåss direkt mot viruset, utan även de som arbetar i andra verksamheter pga bla hög sjukfrånvaro och förändrade rutiner och riktlinjer, är att många känner sig dränerade. Slut som artister, redo att kasta in handduken, checka ut och lägga sig och flämta på sofflocket.

Sorgligt nog så är utmattning en vanligt förekommande åkomma hos legitimerade vårdprofessioner, eftersom de stångats mot en nedåtgående spiral i bemanningstäthet och alltför hög stress under lång tid. I år är det dock ett exceptionellt läge. Det pågår en pandemi som vi inte skådat i modern tid.

Men när den första sommarmånaden gjort sitt intåg så brukar många ändå dra en lättnadens suck. Snart är det dags att gå ner i varv, flexa ut, sparka av sig foppatofflorna och glömma bort alla lösenord och koder till jobbdatorer, journalsystem och dörrar. Det är dags för återhämtning och tid att umgås med familj och vänner, tända grillen och ta sig ett dopp i det blå, putsa på motorcykeln och rulla fram husvagnen.  

Men inte i år.

För den här sommaren, efter vad många upplevt som den tuffaste våren i deras yrkesliv, så kommer semestern att vara betydligt kortare än vanligt för en stor del av landets vårdanställda.

Det har inte bara varit en fysiskt ansträngande period i vården. Många känner sig mentalt urlakade och brottas med etisk stress och en känsla av otillräcklighet. Att se svårt sjuka människor dö, utan möjlighet till att ha en anhörig nära, omgiven av personal iklädda rymddräktsliknande skyddsutrustning, gör ont i hjärta och själ och sätter djupa spår. Behovet av en längre ledighet för att ges en möjlighet att ens försöka koppla bort är otroligt stort hos de som kämpar för att hålla igång vården.

När man jobbar i vården behöver man inte lika mycket ledighet som andra, tycks ledning och politiker resonera. Förstår våra beslutsfattare hur förödande det riskerar att bli? Hur många kommer att krascha in i den berömda väggen när höstrusket sänker sig? Hur många kommer att bli less och byta jobb eller yrke?

Nej, det är ingen som vet det just nu. Men en sak är säker. Beslutsfattare har år ut och år in, ignorerat det faktum att det finns för få sjuksköterskor och barnmorskor pga oattraktiva villkor. De har blundat för att villkoren för biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor inte rimmar med den utbildningsnivå och det ansvar som medföljer legitimationskravet. Ett alldeles vanligt år, helt pandemifritt, så är ledighet en hårdvaluta. Semesterveckorna säljs till högsta bud, allt för att försöka rädda en underdimensionerad vård. Och det är, som sagt, under ett vanligt år. Förstår ni hur det ser ut i år?

För 2020 är inget vanligt år. Det pågår en pandemi. De som arbetar i vården förstår allvaret och gör allt för att hålla uppe det sjunkande vårdskeppet. Och de gör det bra. Men till vilket pris? Och vem kan egentligen lova att all den semester som blir låst till hösten, istället för sommarens ljumma månader då resten av familjen och vännerna har ledigt, går att bevilja? Den vårdskuld som nu hopar sig pga inställda undersökningar och behandlingar är enorm. Och vem vet om det kommer en andra våg av viruset?

Kanske är det först nu som många av våra medborgare insett hur livsviktiga, hur ovärderliga och oersättliga vårdens medarbetare är; att det inte handlar om att bara badda någons panna, vända ett provrör eller trycka på en knapp.  Kanske är det först nu som våra beslutsfattare inser att rätt villkor till vårdens professioner är en investering, både i nuet och för framtiden. För vem vet när nästa pandemi knackar på?

Åsa Mörner

Legitmerad barnmorska, legitimerad sjuksköterska

Älskade hatade arbete

av

För mig har alltid bakning och matlagning varit som terapi när jag behövt rensa tankarna. Sista tiden har det bakats en hel del där hemma och tankarna snurrat snabbare än någonsin på samma gång som det emellanåt varit en känsla av sirap innanför pannbenet.

Jag älskar mitt arbete och gick de flesta dagarna dit med ett leende på mina läppar, sen kom Covid-19. En kollega sa till mig för några veckor sedan ”det fanns inte skrivet i mitt anställningsbevis att jag skulle bekämpa en pandemi och stå i frontlinjen i kampen”.
Hans ord fastnade i mitt huvud och där mal dom runt tillsammans med allt annat.
Vi arbetar i en verksamhet där ingen dag är den andra lik och där besluten många gånger sker sekundsnabbt och gör skillnad på liv och död. Nu står vi här med våra skyddskläder och vet aldrig vad som komma skall. Är patienten vi nu ska träffa smittsam?

Varje arbetspass träffar vi patienter som är konstaterat sjuka eller misstänkt sjuka i Covid-19. Vi gör det efter bästa förmåga och sliter hårt för att undkomma smitta, såväl på egen hand som att undvika att föra eventuell smitta vidare.
Många av oss älskar vårat arbete med att finnas där i människors svåraste stunder men knappast någon av oss tycker nuvarande situation är speciellt behaglig att arbeta i. Den psykiska belastningen på vårdpersonalen är idag bra mycket högre än de flesta av oss någonsin upplevt.

Tankarna över hur länge man ska orka och om det är värt att stanna i en verksamhet som under många år varit eftersatt vad gäller personalens villkor kommer näst intill varje dag nu och med händerna i degbunken tänker jag emellanåt att jag kanske borde byta bana. Jag hoppas och tror ju att det kommer bättre tider framöver.

Dock har jag sista veckorna stressats av olika artiklar och information om att man kanske kommer korta ner sjukvårdspersonalens sommarsemester, med allt från 1 vecka till att skjuta hela semestern till hösten. Det här skrämmer personalen med all rätt, man är helt slut och behöver verkligen veta att semestern kommer som ett andningshål om några veckor.
Vi riskerar våra hälsa och kanske i värsta fall våra liv varje dag på arbetet för att vårda och hjälpa våra medmänniskor och detta utan minsta risktillägg eller ökad kompensation på något sätt. Att be till högre makter känns lönlöst, men jag hoppas att de som styr samhället, fördelar pengar och resurser kanske nu får upp ögonen för vilka som är oumbärliga och just nu bär det här samhället på sina redan innan mycket tungt belastade axlar.

Carolina Classon
Ambulanssjuksköterska/Förtroendevald
Ambulanssjukvården USÖ

Ett ögonblick på covidmottagningen

av

Klockan är strax innan åtta och en efter en ramlar vi in i fikarummet. Vi som jobbar just idag är en spännande blandning av personal från vitt skilda delar av vården. Några kommer från asyl- och invandrarhälsan, några från psykiatrin, en från arbets- och miljömedicin, jag från ungdomsmottagningen och två barnmorskor som i vanliga fall forskar. Här finns också flera pensionärer som varit ifrån hälso- och sjukvården under kortare eller längre tid. De är såväl personal som tidigare jobbat på hjärtavdelning 63 som en operationssjuköterska. Leder verksamheten gör Eva som till vardags är chef på KTC.

Ingen av oss gör egentligen det vi brukar göra och här krävs ett prestigelöst och flexibelt arbetssätt där vi hjälps åt för att lösa de frågetecken som kommer upp och för att kunna hänga med i de rutiner och förhållningsreglerna som kan förändras flera gånger om dagen.

Just idag har vi fått veta att det från och med idag kommer att vara möjligt att se sitt provsvar via sin personliga 1177-sida, så nu gäller det att vi säger rätt till de vi provtar jämfört med det som gällde så sent som igår.

Vi jobbar i täta team där några agerar koordinatorer och tar emot alla bokningar, några registrerar och några tar prover i två snabbspår.

Idag tar vi de allra flesta prover utomhus och den skyddsutrustning vi använder är visir, förkläde och handskar utöver den vanliga, men kanske lite extra noggranna, basala handhygienen. Jag känner mig trygg med den nivån av skyddsutrustning speciellt med tanke på den typ av vård vi bedriver och att vi dessutom står utomhus. Inom andra delar av vården kan det se helt annorlunda ut.

Redan nu på morgonen har vi 30 patienter inbokade för provtagning. En vanlig dag tar vi cirka 120 tester.

Det är till 99% personal som vi testar här på covidmottagningen och på en presskonferens under tisdagen berättade smittskyddsläkaren Gunlög Rasmussen att ungefär 7% av alla personaltester som görs är positiva.

Vi jobbar i det som ska bli en del av den nybyggda akutmottagning i H-huset på USÖ-området. Lokalerna är inte avsedda för vår verksamhet, men de ställdes snabbt iordning för vår skull och de fungerar väldigt bra för vårt ändamål. När denna pandemi är över kommer denna del av akuten att vara avsedd för patienter som behöver sluss och på det sättet var det tur att den nya akuten inte kommit igång än eftersom att det ju gör att vi kunde få tillgång till dem så här snabbt.

För snabbt har det gått. För en knapp månad sedan var ingenting av detta i gång, jag tror knappt att tanken riktigt fanns ens.

Men så kom direktiven och ledningen på KTC fick i uppdrag att organisera och nu står vi här och har ett väl fungerande flöde.

Regionen ska vara mycket glada och stolta över att de har så kompetenta personer som tillsammans med oss som bemannar mottagningen har lyckats styra upp den här delen av Corona-situationen.

Själv är jag mest imponerad över hur lätt allting fungerar mellan oss som jobbar här. Vi känner knappt varandra, vi jobbar med saker som vi oftast inte gör i vanliga fall, i lokaler som vi inte är vana vid och som inte är avsedda för oss. Men vi gör det förbannat bra.

Är vi då idioter som ställer oss i frontlinjen och tar prover i näsan på folk där vi misstänker covid-19? Nej, vi är professionella yrkesutövare som drar våra strån till stacken.

Tillsammans med alla andra, som sliter på andra håll i vården, gör vi allt för att klara av den här pandemin.

Marcus Folkö Müntzing
Leg. Sjuksköterska

Att skydda vårdpersonal från att bli corona-smittade borde vara arbetsgivarens högsta prioritet!

av

Jag följer massmedias bevakning av Covid-19 pandemin, kanske med lite andra glasögon än andra. Det jag ser är bilder, filmer och rapportering från slutenvården och ambulansverksamhet, där personalen många gånger har skyddsutrustning från topp till tå. De har ränder och är svullna i ansiktet efter att ha gått med skyddsmask/munskydd i många timmar. 

Jag hör och ser mindre rapportering från den kommunala äldreomsorgen, där vårdpersonal på sin höjd står med ett kortärmat plastförkläde och ett hemmagjort sladdrigt visir. Jag hör höga chefer i dessa verksamheter som gör uttalande som får mig att häpna. T. ex. en socialchef i en kommun (som tur är inte i Örebro län) som säger att de behöver inga skyddskläder för deras kunder har ingen konstaterad smitta. Då har man verkligen inte fattat! En person som bara arbetar med Covid-19 smittade patienter på ett boende i Stockholm berättar att de spritar och återanvänder munskydden. När reportern frågar varför. Svarar hen för att munskydden är slut och då blir personalen desperata. Gör detta fast de vet att de är engångs munskydd.

Jag blir arg, ledsen och upprörd, om vartannat. Vad är det för människosyn! Är det för att det är häftigare, bättre, yngre patientklientel i slutenvården och den prehospital vården som gör att den massmediala rapporteringen och prioriteringen av skyddsutrustningen hamnar där?!

I Örebro län har den absoluta majoriteten av de avlidna i Covid-19 varit äldre personer inom den kommunala äldreomsorgen. Dessa patienter har inte ens skickats in till slutenvården vad jag vet, utan de har blivit vårdade i sina hem på boenden sin sista tid i livet. Om inte personalen får adekvat skyddsutrustning leder det till smittspridning hos de absolut sköraste personerna i samhället. Dessa personer ska sedan vårdas i hemmen av den kommunala äldreomsorgen vars personal i hög grad är hemma och sjuka. Om vi i vården blir sjuka, vem ska då vårda?! Ekvationen går inte ihop.

Det handlar inte bara om tillgången på skyddsutrustning, det handlar också om kunskapen hur den ska tas av för att man inte ska kontaminera sig själv eller andra. Det är en konst. Våra medlemmar vittnar om att det finns stora brister i utbildning i hur man tar på och fram för allt av sig skyddsutrustningen på ett säkert sett. Ofta får vårdpersonalen i den kommunala hälso- och sjukvården bara se en film eller se på bilder eller läsa en text om hur det ska gå till.  

Jag hoppas att beslutsfattare i Sverige lär sig något av denna pandemi och ser till att ha bättre förberedelser till nästa pandemi. 

Vid tangenterna
Nadya Lehto
Leg. sjuksköterska
Regionaltskyddsombud och Huvudskyddsombud
Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro

Försiktightesprinciper måste råda!

av

Sverige sticker ut när det gäller hantering av COVID-19 och den pandemi som härjar över hela vår planet. Vad som är rätt eller fel lär tiden utvisa. Ingen sitter med facit. Även när det gäller skyddsutrustning så har Sverige anammat en mer ”avslappnad” inställning. Men där borde det finnas ett facit.  Frågan är om vi använder oss av det?

WHO har riktlinjer för vilken skyddsutrustning som behövs när man ska arbeta med patienter som bär på, eller som misstänks bära på COVID-19. De riktlinjerna ser inte likadana ut som de våra regioner och kommuner har. Motiveringen är ”att man fått ny kunskap om viruset”.

Jag bara undrar om det inte finns samma kunskap i andra länder? Nu ligger dessutom flera läkare och sjuksköterskor här hemma i Sverige svårt sjuka i COVID-19 och får intensivvård. Troligtvis har de smittats genom sina arbeten i vården.

Det känns också mycket märkligt att de ändrade rekommendationerna i vårt land, skedde ungefär samtidigt som lagret av skyddsutrustning började sina…

Om ny kunskap finns om viruset och kunskapen visar på att skyddsutrustningen inte behöver innefatta exempelvis munskydd och långa skyddande ärmar måste de vetenskapliga studier som konstaterat detta kunna presenteras. Så; var är de?  

Vården är hårt belastad men troligtvis är vi inte i närheten av en topp. Om den redan slimmade bemanningen ska kunna hantera den eventuella anstormning av virushärjade medborgare, så krävs att de som arbetar i vård och omsorg är friska och inte riskerar vare sig sitt eget eller sina anhörigas hälsa och liv. Vi borde låta försiktighetsprinciper råda!

Det krävs tydliga svar på varför det ges olika bud om vilket skydd som krävs för att kunna arbeta säkert under pågående pandemi. Ge oss de svaren nu! Vi ska inte behöva vara rädda när vi går till jobbet!

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Att känna sig trygg i en kris

av

Vi matas med larmrapporter från alla håll och kanter; ”Skyddsutrustningen är slut”, ”Det är fullt på IVA”, ”Stormen är här nu”.  Oroliga medborgare som är rädda om sina nära och kära och sin egen hälsa; ”Vågar jag gå ut när jag har de här sjukdomarna”, ”Kommer min man att bli frisk från viruset”, ”Vad händer om det är fullt på sjukhuset”.

Mitt i allt sorl av oro, rädsla och osäkerhet står en sjuksköterska som ska utstråla trygghet och mod när befolkningens känslor är i uppror. Mitt i allt kaos står en biomedicinsk analytiker som ska hantera en nästintill overklig mängd prover som ska analyseras i en rask takt, en röntgensjuksköterska ska mäkta med ruschen på lungröntgen när den svårt sjuka brottas mot döden, en barnmorska ska inge lugn när den oroliga blivande modern med gråten i halsen har frågor om sin och sitt barns hälsa.

Men du är inte ensam. Vi är många tillsammans som kämpar för att ge vår befolkning en trygg och säker vård. Tryggheten ligger i att söka stöd hos dina kollegor, att känna kollektivets styrka och tänka ”Vi” istället för ”Jag”. Tillsammans är starkt! Och vi är tillsammans i krisen, en kris som vi kommer att klara, så länge vi fortsätter att ge varandra styrka och uppmuntran. Det kommer vara tufft. Men det kommer inte vara för evigt.

Tillsammans ska vi hjälpas åt att lyfta varandra och att ge varandra stöd genom den tuffa tid som vi befinner oss i. Det är ok att vara orolig och att vackla ibland, det är mänskligt. Men tillsammans stöttar vi upp och ger varandra energi för att kunna orka.

Nu om någonsin är betydelsen av sammanhållning och vi-känsla av allra högsta vikt. Genom enad kraft får vi möjlighet att klara det som vi själva kan tycka känns omöjligt

Långa, intensiva och känslosamma arbetspass är tärande. Därför måste du också släppa jobbet, koppla bort mediebruset och kliva ut i vårsolen mellan arbetspassen. Vi kommer klara det här! Tillsammans!

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska och barnmorska

Vill du få tips om hur du ska kunna underlätta för dig  och dina kollegor i samband med COVID-19 så rekommenderar jag “Krisstöd” Här finns vetenskapligt baserade råd om vad som hjälper innan, under och efter en svår händelse.

Att vara chef mitt i stormen…

av

Corona… för någon månad sen trodde jag det var en öl. Det tänker jag inte nu. Covid-19….

Hur det kan bli, så fort saker ändrar sig, och ens arbetsuppgifter med det. Som första linjens chef så hamnar man mitt i centrum av ”akuta” förändringar och händelser fort.
Många med förkylningssymtom ska vara hemma men verksamheter och patienter behöver personal ändå. Vem ska arbeta när många är sjuka eller har sjuka barn? Ska man som chef vara tillgänglig 24h/ dygn?
Vilka arbetstider har jag som chef i akuta lägen? Det är ju också viktigt att man tänker lite mer långsiktigt i detta läge. Hur länge kommer denna kris pågå? Hur länge kan man vara ”on-call” 24H / dygnet utan att själv som chef bli sjuk. Jag anser att som chef kan man inte vara tillgänglig hela dygnet, utan man har faktiskt bara 40 timmars vecka även som chefer. Sen förstår jag att saker kan hända och personalen behöver konsultera något ibland men inte alltid! Ska man vara tillgänglig på dygnets alla timmar så ska du ha beredskap och då blir det övertid när du blir kontaktad. Men då får du som chef i regionen inte skriva upp övertid i nuläget, hur blir det då? Sen kan du inte ha beredskap hela veckor, då bryts lagen om veckovilan…

Sen hur hanterar man informationsflödet som kommer med nya direktiv hela tiden. Kommunikation är ju det svåraste som finns, även utan kriser. Hinner personalen läsa mailen? Hinner jag som chef träffa min personal och rapportera så mycket som möjligt samtidigt som jag ska vara på ledningsgruppsmöten och få ny fakta?

Ja, det är inte lätt att göra rätt alltid! Som chef vill man att ens personal har en bra arbetsmiljö och villkor samtidigt som man har en verksamhet att sköta och se till att patienterna får en patientsäker vård. Går det i Coronakrisen?! 

Vårdförbundet vet att det är ansträngt i vården i dag och att utmaningarna är större än vanligt. Vårdförbundet finns alltid tillgängligt för dig om du har frågor eller behöver stöd. Kontakta vårdförbundet Direkt Chef 0771-630630 öppet alla vardagar till kl:18.00 eller ditt lokala chefsstöd.

Helena Nyrén

”Lokalt chefstöd ”,
Vårdförbundet avd Örebro, fd 1:a linje chef

Straffad för god arbetsmiljö

av

Hör och häpna men min profession (ambulanssjukvården) blev inte räknad som prioriterad yrkesgrupp i förra årets lönerevision, som den enda specialistprofessionen i regionen.

Varför då?

Varken chefer i verksamheten eller medarbetare har lyckats få en vettig förklaring mer än “ni har inte lika stor brist som andra”.
Och då kan man fråga sig är personalbrist det enda incitamentet för att få en schysst löneutveckling undrar jag?

“Tabben” cheferna i min verksamhet har gjort är att man arbetat hårt med arbetsmiljöfrågor, trivsel och strukturerad yrkesintroduktion och du får verkligen chansen att vara ny även om arbetet är komplext och svårt.
Vi har haft möjlighet att påverka hur arbetstiderna ska se ut och har återkommande regelbundna fortbildningstillfällen. Därtill ställer arbetet höga krav på både teoretisk och praktisk kunskap och social kompetens.

Vem blir inte intresserad av ovanstående beskrivning. varför tar jag upp det här nu kan man fråga sig.

Jo, nu börjar vi se att kollegor söker och får arbete hos andra arbetsgivare med betydligt högre löner både i omgivande Regioner men också helt andra branscher.

Och då tänker jag att en ökande personalomsättning blir bra mycket dyrare.

En fullständig yrkesintroduktion tar långt mer än ett år och kostar ca 200000:- med alla behörigheter och konceptutbildingar. Och då är min fråga, har vi råd att kontinuerligt skola in ny personal? På min arbetsplats var kostnaden för introduktion 1, 6 miljoner kronor under sista året för ordinarie personal som slutat. Därtill alla semestervikarier som måste skolas in, och då blir kostnaden betydligt större än ovanstående.

Det är väldigt mycket pengar som skulle kunna användas på ett mycket klokare sätt.

 

Hans Nilsson
Leg. Sjuksköterska/ Huvudskyddsombud
Vårdförbundet avdelning Örebro