Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Sommar, sommar, sommar! Det är kris i vården nu!

by Leave a Comment

Sommar, sol och barnmorskekris. Som ett kliande myggbett, en slingrande huggorm längs benen eller en fästinginvasion i trädgården. Vissa delar av sommaren är inte lika härliga som bad, hängmatta och semester. Och det där med semester…Varje år står arbetsgivare runt om landet, kliar sig i huvudet och tycks lika förvånade varje år. VARJE ÅR!

”Herregud, ska de ha semester…nu igen?!”

På Universitetssjukhuset i Örebro fattas det 25 barnmorskor för att täcka de tomma arbetspass som skvalpat runt sedan flera månader tillbaka.  I Malmö har lika många barnmorskor sagt upp sig på kort tid och det fattas barnmorskor till 1900 förlossningar. I Västerbotten tvingas förlossningen i Lycksele att stänga under tre veckor i sommar eftersom det är brist på anställda barnmorskor. Fast det är inte stängt hävdar ledningen. Men du kan inte föda barn där utan får resa sisådär 40 mil för att få föda med stöd av en barnmorska. Ändå är det aldrig någon fara för de födande eller de väntade barnen.

 Arbetsgivaren är ju trygg med att den befintliga personalstyrkan, som är utmattad sedan länge, ska täcka upp för de brister som varit i flera år. Sälja semesterveckor, arbeta övertid och fullständigt vända ut och in på sig själva.

Ingen vet hur den här sommaren kommer att bli. Kommer någon att skadas, inte få den vård som hen behöver? Kommer amningen att fungera, finns det stöd om den inte gör det? Finns det plats till de födande eller tvingas de föda i en skrubb eller resa flera mil till nästa förlossningsklinik?

Kommer någon att dö?

Inte om du frågar de högst beslutsfattande i alla fall. Enligt våra förtroendevalda politiker så är det aldrig någon fara och alla får den vård de behöver. Precis som arbetsgivare hävdar så har det uppenbarligen ingen betydelse om det fattas 1, 14 eller 64 barnmorskor enligt de folkvalda.

Är det bara vi barnmorskor som är oroliga i onödan? Har inte vår kunskap, erfarenhet och legitimationsansvar någon betydelse?

Och det är inte bara i förlossningsvården som det är kris. Nej, födandet avstannar inte under sommarmånaderna. Men det gör heller inte behovet av graviditetsvård, preventivmedelsrådgivning eller tillgång till en abort. Behovet av barnmorskors kompetens är inte lägre under juni- juli och augusti. Men utifrån de förutsättningar som vi har i dagens kvinnovård så kan vi inte ens bedriva säker vård en vanlig vardag i november eller april. Och definitivt inte erbjuda en god arbetmiljö till barnmorskorna.

Jag är så otroligt trött på den här repiga skivan som hakat upp sig i en oändlighet. Som en utjatad låt om sommar. Vi vet att det går att lösa krisen i vården. Vi har faktiskt ett recept, som i och för sig omfattar flera olika mediciner och behandlingar, men som faktiskt kan bota den långdragna sjukdom som svensk hälso- och sjukvård lidit av alltför länge nu. Det är ingen kronisk åkomma!  

Sommar, sommar, sommar! Det är kris i vården nu! Sommar sommar sommar! Samma visa hörs igen!

HTTPS://WWW.YOUTUBE.COM/WATCH?V=XGR2AVNNGGA

Vi vill inte längre höra att det inte finns några barnmorskor att anställa. Det gör det visst! Men många barnmorskor har lämnat yrket och vården helt och hållet pga de orimliga villkor som (fortfarande!!!) erbjuds. Och nära 60 % av alla barnmorskor arbetar deltid. Om vi kunde locka tillbaka de barnmorskor som gått ner i arbetstid för att orka hålla huvudet ovanför vattenytan så skulle vi få över 800 fler barnmorskor i tjänst! Sedan plussar vi på de som lämnat professionen och vården. Det blir en skaplig siffra i förhållande till att det endast finns totalt drygt 8000 barnmorskor i Sverige.

Men det är inte morötter ni ska locka med. Det är schyssta arbetsvillkor.

Åsa Mörner, leg barnmorska och leg sjuksköterska
Åsa Mörner, leg barnmorska och leg sjuksköterska

Idag firar vi Internationella sjuksköterskedagen med en besk eftersmak

by 2 Comments

Jag heter Rebecca och arbetar som legitimerad sjuksköterska på Kirurgens vårdavdelning 39 på USÖ. Vi är en vårdavdelning för högspecialiserad vård inom kirurgi med fokus på cancer och akuta tillstånd i buken. Vi är ett glatt gäng som tar tillvara på varandras kunskap och kompetens. Vi jobbar aktivt med arbetsmiljön, kompetensutveckling och förbättringsarbeten. Vi har kompetensgrupper för journalföring, vårdplaner, sårvård och vi har även ett strukturerat introduktionsprogram för nyanställda. Dessa saker värdesätter vi högt men tyvärr så är det just detta som ibland får prioriteras bort. Prioriteras bort när annat kommer i vägen, annat så som Covid-19 & omorganisation.

Det har varit en tuff tid för alla i samhället men för oss inom vården har det nog varit extra tufft då vi har ställts inför prövningar som vi aldrig tidigare har kunnat föreställa oss. Vår struktur och arbetssätt har fått ändrats på kort tid. Under Covid-perioden har många av oss fått byta arbetsplats, medarbetare och chef samt fått lära oss nya rutiner under kort tid. När detta väl var ”över” kändes det som att vi äntligen kunde återgå till det normala och därmed ta upp arbetet med förbättringsområden igen. Vi kände också stort behov av att få lite arbetsro och behovet av återhämtning var stort. Denna tid har varit väldigt slitsam för oss inom vården. Vi är både trötta, slutkörda och frustrerade för även det ”normala” inom vården innebär en tveksam arbetsmiljö med brist på återhämtning.

När vi på Kirurgisk vårdavdelning 39 precis återgått till vardagen igen efter Covid-tiden fick vi plötsligt till oss att en stor omorganisation skulle genomföras inom vår klinik. Eller om jag ska vara helt ärlig kom den första informationen om omorganisationen i en kort notis på intranätet under sommaren och vi lämnades utan svar. Omorganisationen i sin tur ledde sedan till att vi fick bedriva vård av svårt sjuka patienter i en arbetsmiljö som jag inte önskar att någon ska behöva uppleva. Det var oklara direktiv och brist på information. Helt plötsligt gick vi från att ha ett helt våningsplan som avdelning till att bli intryckta på halva ytan. Omorganisationen medförde att kirurgiska vårdplatser flyttades till andra avdelningar och kvar blev 24 vårdplatser med mycket vårdtunga patienter i trånga lokaler. När vi behövde tid för återhämtning allra mest fick vi istället börja bedriva vård i en byggarbetsplats och den lilla energi vi hade kvar gick till att organisera en tidspressad flytt. Det var långt ifrån den arbetsro vi behövde och detta har gjort oss ännu mer slitna. Och nu kommer sommaren…

Vi ser fram emot vår lagstadgade semester som vi har rätt till men återigen ombes vi av regionen att sälja semesterveckor för att vårdplatser ska kunna hållas öppna. Vi som aldrig har behövt vår semester så mycket som nu. Jag är trött på att regionen omber oss om att sälja vår semester ännu en gång. Under pandemin fick vi endast 3 veckors semester och nu bes det om samma sak igen. Jag är trött på att det är vi som vårdpersonal som ska lösa regionens problem och brist på personal. Är inte vår semester och återhämtning lika mycket värd som alla andra i samhället?

Det skrivs och talas mycket om bristen på vårdplatser i regionen men den största bristen är bristen på oss som kan vårda patienterna i sängarna. Men med den arbetsmiljö som sedan länge har varit ohälsosam inom regionen tillsammans med sommarens alla vakanta pass, som vi vårdpersonal nu ombes täcka trotts att många av oss redan arbetar heltid, är det inte så konstigt att vårdpersonal väljer att avsluta sin anställning. Sen att regionen väljer att ge oss en lönerevision som är sämre än tidigare år känns som ett slag i ansiktet. Betala oss för vårt slit, betala oss som väljer att stanna och kämpa för våra patienter. Högre löner skulle medföra fler medarbetare som i sin tur skulle resultera i en bättre arbetsmiljö för oss och framförallt en säkrare vård för våra patienter.

/ Rebecca. Leg. Sjuksköterska & förtroendevald.

Arbetsmiljö vadå??

by Leave a Comment

Idag håller @vf_orebro förtroendevaldautbildning med tema arbetsmiljö.

Det känns helt rätt ur flera perspektiv.

För det första så är arbetsmiljön i välfärdssektorn sedan många år eftersatt. Hur kan jag påstå det? För det första så blir många sjuka av den tuffa arbetsmiljön för våra medlemmar. Vi har aldrig haft så hög omsättning av medarbetare som nu. Vi ser också att fler än någonsin lämnar vården för helt andra yrken.
Vi har över 13000 i våra professioner som inte arbetar kvar i vården. Det vi vet är att över 60 % skulle kunna komma tillbaka om man blev korrekt värdesatt och att man hade möjlighet att påverka sin arbetsmiljö.
Oavsett vad arbetsgivaren säger finns över 7000 av våra professioner som gärna kommer tillbaka om ovanstående villkor skulle tillgodoses. Så kom inte och säg att det inte finns kompetenta personer att rekrytera. Men vi väljer att bara fokusera på de nyutexaminerade.

Den stora vinsten blir att om vi arbetar med arbetsmiljön på arbetsplatsen tillsammans med med att bli värdesatt kommer vi bli fler och och personalomsättningen kommer att minska. Det leder nästan automatiskt till att arbetsmiljön blir bättre.

Debatt artikel i dagens (28/4) DN om just detta. Läs och begrunda.
https://www.dn.se/debatt/bristerna-i-valfardssektorn-har-blivit-en-kronisk-sjukdom/

Tack alla härliga skyddsombud för att ni finns och driver arbetsmiljöarbetet framåt!

Hans Nilsson
Huvudskyddsombud och arbetsmiljönörd

Du ska inte tro det blir sommar

by

Hej regionen och arbetsgivarna i stort, jag har något viktigt att berätta för er. Är ni med?

Det kommer bli sommar!

Det kan kännas lite galet jag vet, men inte nog med det, det kommer till och med bli sommar nästa år. Och när det är sommar kommer era anställda vilja ha semester. 

Att det blir sommar är ganska så förutsägbart, att anställda vill ha semester under sommaren är också något som de flesta inser. Men då kan man undra hur det kommer sig att inför varje sommar är det panik? Det ska säljas semesterveckor och mutas med sommarpaket. 

Att det blir sommar är ingen extraordinär händelse, det ska inte kräva stabsläge för att solen skiner och semester är inte ett katastroftillstånd. 

Jag tror att vi alla är överens om att semester är något bra, något vi alla behöver. Så varför prioriteras det så dåligt? Varför kan vi inte anställa så det finns möjlighet att ge alla semester utan att de som är kvar får arbeta övertid och dubbelpass. Varför erbjuds inte löner och arbetstider som gör att vi orkar. Sommar efter sommar ser ut på samma sätt. Övertid, stress och dåligt samvete för att man som arbetstagare tar ut några föräldradagar för att få mer tid med sina barn.

Jag har en önskan, istället för sommarpaket och semesterbonusar önskar jag mig en grundlön som speglar att vi är den enda regionen utan bemanningsföretag på sjuksköterskesidan, Hälsosammare arbetstider och fler kollegor, fler jag kan luta mig mot när det är tungt, fler att skratta med och fler som hjälps åt att lösa sommarn så alla får semester. Då skulle vi inte behöva semesterpaket, vi skulle inte behöva sälja våra semesterveckor och vi skulle orka jobba kvar ett helt arbetsliv inom vården.

#Yrkenförlivet

Sara Persson
Barnsjuksköterska och styrelseledamot i Vårdförbundet avd Örebro

Sommarsemester och bemanning, en omöjlig ekvation

by

Det händer mycket just nu. Vårt nya löneavtal har precis blivit klart.

Sommaren närmar sig med raska steg, och semesterplaneringen skulle vara klar vecka 12. Så alla borde veta hur man ska arbeta under semestern.

Är så fallet i alla verksamheter?
Svaret i vissa verksamheter är nej.
Vi träffade förtroendevalda från intensivvårdsavdelningen på USÖ.
Man kan sammanfattningsvis säga att det finns många orosmoln hängande över hur sommaren ska lösas.
Bemanning finns i nuläget för att hålla fyra avancerade intensivvårdsplatser öppna på USÖ, och anledningen är en skriande brist på intensivvårdssjuksköterskor. Att ca 20 % av sjuksköterskorna sagt upp sig det sista året gör inte saken lättare. Kravet från sjukhusledningen är att hålla minst 6 vårdplatser öppna under sommaren på IVA.

Då ställer sig medarbetarna frågan Hur ska det gå till?

Man har under de sista åren vänt ut och in på sig själva för att lösa covidkrisen i vården med många svårt sjuka. Detta har lett till att fler inte orkat arbeta kvar utan varit tvungna att säga upp sig för att inte bli sjuka av den hårda arbetsbelastningen med många övertidspass. Och man upplevde sig varken sedda eller hörda när man larmade om att villkoren måste förbättras. Och vi ser att de sista åren har bemanningsutmaningarna bara blivit större och större.
Oavsett vad arbetsgivaren säger så är lön en av de viktigaste frågorna för våra medlemmar och det handlar framförallt om de som har medellång och lång erfarenhet tjänar obetydligt mer än en nyutbildad. Därtill måste man arbeta med arbetsmiljön för att orka med ett så pass tufft jobb.

Vårdförbundet har krävt besked hur semesterbemaningen ska lösas, men vi har inte fått några svar. Det är dags att ta frågan vidare till de högst beslutande. Fortsättning i frågan följer.

Hans Nilsson
Orolig medborgare och leg sjuksköterska

Sjunker i Vårdkaosets Hav

by

Det kalla vattnet stiger snabbt, upp över mina fötter, ben och mage. Jag håller upp hakan för att inte få in vatten i munnen och näsan och känner hur håret blir blött i nacken.

Jag befinner mig mitt ute på ett mörkt och stormigt hav av underbemanning, vårdplatsbrist och bristande finansiering.

Hur länge förväntas jag orka trampa vatten?

Den evighetslånga krisen i vården sätter djupa spår. Magkatarr av oregelbundna matvanor och stress med att hinna kasta i sig matlådan eller bananen. Återkommande spänningshuvudvärk av konstiga ställningar, tunga lyft och kroniskt ömma axlar. Migrän som utlöses av ett schema med arbetstider som ligger huller om buller, dag, kväll och natt.

Ångest av att inte kunna ge den vård som jag är utbildad och har kompetens för att ge.

Ska man verkligen behöva bli sjuk av sitt arbete? Hur länge ska det få fortgå, denna djupa kris, som egentligen faktiskt går att lösa? Varför lyssnar ingen på oss som arbetar i vården?

Jag känner hur vattnet letar sig in under mina pyjamasliknande arbetskläder. Plötsligt glider mina arbetsskor av mina trötta fötter och sjunker ner mot den dyiga bottnen. De dyra, fotriktiga sandalerna som jag betalat med mina egna surt förvärvade pengar.

Ljuden av larmsignaler, pipande och väsande apparater och rondens samlade röster hörs allt dovare. Mina öron är vattenfyllda och alla ljud tycks ha lindats in i tjock bomull.

Det var längesen jag sov en hel natt. Och det var ännu längre sedan som jag lämnade min arbetsplats och kände att jag gjort ett bra jobb. Otillräcklighetskänslan drar mig allt längre ned i det kalla vattnet, likt tyngder om min kropp.

Sjukhuskorridorens skarpa lysrörsbelysning har övergått i ett mörkt hav och en dovt bubblande tystnad.

Jag har länge kippat efter andan vid ytan, trampat vatten och viftat med armarna. Desperat försökt få hjälp. Hjälp för att kunna ta en ordentlig rast, hjälp för att hinna vila ordentligt mellan arbetspassen, hjälp för att hinna gå på toaletten. Jag har skrikit efter hjälp för att kunna ge en trygg och säker vård, utan risk för att skada och göra illa någon.

Men nu är min röst hes och jag får ingen kraft i min stämna. Och mina ben orkar inte trampa runt i det tunga vattnet längre. Mina lungor har tömts på syre och fyllts med vätska. Jag kan inte andas längre. Jag har nått botten av ett kallt hav fullt av höga vågor och starka strömmar.

Jag har drunknat i det avgrundsdjupa oändliga Vårdkaosets hav. Hur ska jag komma upp till ytan igen?

Vårdplatsbrist eller sjuksköterskebrist?

by

Det har tröttat ut mig till leda att höra hur SKR, Regioner och även politiker pratar om den stora brist på SJUKSKÖTERSKOR som finns i Sverige.

Det pratas om vårdplatsbrist i hela Sverige. Vad då vårdplatsbrist. Vad är det?

Det tänker jag förklara.
Vårdplatsbrist är i första hand en brist på förutsättningar för Sjuksköterskor. Den skapas av att arbetsgivaren inte lyckas behålla och rekrytera tillräckligt många med den kompetens som dessa professioner innehar. Det finns många lediga vårdplatser, om man relaterar till sängplatser, på de allra flesta sjukhus så också i Region Örebro län. Varför arbetsgivaren inte kan ha dessa platser öppna och lägger där en behövande patient är för att Sjuksköterskor inte finns att tillgå på arbetsplatsen.

Sjuksköterskebristen orsakas av alldeles för hård arbetsbelastning, över en längre tid som innebär konstant samvetsstress för att du vet att du kan ge så mycket bättre vård, som patienterna har rätt till, om du bara får Förutsättningar. Men det får du inte utom du behöver konstant springa och lösa det mest akuta, nu!

Det spelar ingen roll hur många skyddsbarriärer vi har i form av en bedömning på akutmottagningen eller någon annanstans om det inte finns Sjuksköterska med rätt kompetens som tar hand om patienten 24/7 efter att bedömningen görs. Att det inte år 2022 är helt uppenbart att det är Sjuksköterskorna som vårdar patienterna är för mig en gåta.
Det är Sjuksköterskorna som ser de första symtomen på att något inte står rätt till och kontaktar läkare vid behov. Om varje Sjuksköterska ska ha ansvar för fler patienter då är det stor risk att den inte upptäcker de tidiga symptomen. Att vara Sjuksköterska är ett hantverk som kräver tid. Om vi inte har tiden tå tappar vi möjligheten att se helheten. I det avseendet spelar det ingen roll hur många workshops eller omställningar vi har. Det är Sjuksköterska och tid som behövs!

För de flesta yrkesgrupper i samhället höjs lönen när det är stor brist på just den yrkesgruppen men inte för Sjuksköterskor. Tvärtemot diskuterar SKR att gå ihop för att du som sjuksköterska inte får arbeta i din hemregion i ett halvt till helt år om du går över till bemanningsbolag. Detta borde kallas för kartell men nej SKR er en organisation, i hela Sverige, trots att det är Regionstyre.

Den enkla sanningen är att om arbetsgivarna skulle erbjuda den lön som är självklar med hänvisning till Sjuksköterskornas kompetens, då skulle inte många gå över till bemanningsföretag. De flesta skulle gladeligen arbeta för utveckling av den egna verksamheten om den fick möjligheten. Som det är nu är flykt till bemanning det enda sättet vi kan använda för att bibehålla vår egen hälsa, ha någon bestämmanderätt över vår arbetstid och fritid och inte arbeta ihjäl oss.

Till arbetsgivaren: Visa nu att ni vill vända sjukvårdskaoset till en bra arbetsplats med motiverade medlemmar. Ge Sjuksköterskor, Barnmorskor, Biomedicinska analytiker och Röntgensjuksköterskor den lön de har rätt till utifrån den stora kunskap och kompetens de bidrar med i vården.

Rósa Ólafsdóttir

Leg. Sjuksköterska och leg. Barnmorska

Styrelseledamot och huvudskyddsombud

Vårdförbundet Örebro

Rósa Ólafsdóttir

Leg. Sjuksköterska och leg. Barnmorska

Styrelseledamot och huvudskyddsombud

Vårdförbundet Örebro

Lön är inte en del i schyssta villkor eller???

by

Vårdförbundets professioner har jobbat hårt länge framför allt sedan pandemin drog igång, och gör det fortfarande för att ”jobba ikapp” den vård skuld som växt i kölvattnet av Covid.

20 september 2021 kunde man läsa i läkartidningen att regeringen tagit beslut att skjuta till extra pengar till vården. Bland annat skulle en del av pengarna gå till betald vidareutbildning och satsningar på goda villkor för vårdpersonal. 

“ En nygammal satsning på personalen görs med 2 miljarder kronor årligen under 2022 och 2023″.

Vi vet att personalen i hälso- och sjukvården har gjort fantastiska insatser under den här pandemin. Och för att vi både ska kunna attrahera och behålla kompetens krävs goda villkor, trygga anställningar, bra arbetsmiljö och utveckling i arbetet, sa Magdalena Andersson.”

“Regeringen föreslår också en fortsatt stärkt möjlighet till betald specialistutbildning för sjuksköterskor. Därför avsätts ytterligare 100 miljoner kronor för 2023, vilket gör att totalt 500 miljoner avsatts för detta ändamål.”

I en överenskommelse mellan SKR och regeringen vilken man redogjorde för på en pressträff 28 januari 2022 kan man även där läsa:

“ Goda förutsättningar för vårdens medarbetare är ett av fyra övergripande utvecklingsområden inom överenskommelsen God och nära vård 2022. Det omfattar totalt 2 963 miljoner kronor. Av dessa är 1963 miljoner kronor avsedda som stimulansmedel till regionerna och 150 miljoner kronor till kommunerna. 

Därutöver avsätts 400 miljoner kronor till regionerna och 100 miljoner kronor till kommunerna för att stimulera sjuksköterskor att vidareutbilda sig till specialistsjuksköterska. Ytterligare 100 miljoner kronor avsätts till regionerna för att möjliggöra utvecklings- och karriärmöjligheter för specialistsjuksköterskorna.”

Denna läsning gav en kortvarig förhoppning att ”äntligen”, men den gnagande oron att detta ännu en gång blir ett slags ”luftslott” finns där. Det blir troligtvis återigen frågan om några hundralappar extra i plånboken efter kommande lönerevision, trots att många av vårdförbundets professioner arbetat bra mycket mer än heltid framförallt sista 2 åren. Besvikelse är bara förnamnet. 

Pratar man med politiker och arbetsgivare framhåller dom att lönen inte är en så viktig fråga för personalen och dom tycker inte lön kan ses som en faktor för goda villkor. Jämför man vårdförbundets professioner med andra yrken som kräver lika lång akademisk utbildning ligger vi efter i löneutvecklingen. 

Är det verkligen rimligt att en erfaren kollega med säg 25-30 års erfarenhet tjänar lika mycket eller mindre som andra på arbetsplatsen med max 10 års erfarenhet av vården? På min arbetsplats är detta en sanning tyvärr och det känns inte bra. 

Vårdförbundets professioner är samtliga yrken som till mångt och mycket bärs av erfarenhet. Vad händer då med patientsäkerheten när våra erfarna kollegor väljer att sluta för att dom inte värdesätts korrekt? En god löneutveckling över hela yrkeslivet borde vara en självklarhet. Idag kan du bara ”dra iväg” i lön genom att exempelvis välja att bli chef. Att arbeta nära patienten vilket var anledningen till att de flesta av oss läste grundutbildningen från början är inget man premierar, ju mindre patientkontakt desto mer i lönekuvertet.

I överenskommelsen mellan SKR och regeringen kan man vidare läsa

“Förstärkning av ambulanssjukvården är ett av fyra övergripande utvecklingsområden inom överenskommelsen God och nära vård 2022. Det omfattar totalt 85 miljoner kronor till regionerna. Regionerna ska genomföra insatser som syftar till att:

  • utveckla ambulanssjukvården
  • göra ambulanssjukvården mer jämlik och effektiv
  • anpassa den till de förändringar som omställning till god och nära vård innebär”

I gruppen yrkesverksamma på min arbetsplats är löneskillnaden i runda slängar 10 000 kronor från den som tog examen i januari 2022 och den som snart går i pension. Så här ser verkligheten tyvärr ut inom de flesta av vårdförbundets professioner idag, lång och trogen tjänst med gedigen erfarenhet lönar sig inte. 

Politiker i Region Örebro är detta verkligen rimligt? Jag har nu även fått höra ett rykte, vilket jag verkligen hoppas bara är ett just ett rykte, att de extra pengarna som fördelas till Region Örebro Län från denna tillskjutna budgeten kommer gå rakt in i ”allmän vårdbudget”, vad hände med betald vidareutbildning osv och satsning på specifika områden? Jag hoppas verkligen att ni kan motbevisa mig i frågan!

Carolina Classon
Förtroendevald och ambulanssjuksköterska

Är sjukvården ett sjunkande skepp?

by

Skriver denna blogg som en vädjan och ett rop från oss i sjukvården. Vi hoppas att det når er på beslutande nivå i Sverige och att ni tar detta på allvar. Tack att ni tar er tid att läsa och begrunda nedanstående.

Tyvärr känns vården som ett sjunkande skepp.
Alltfler säger upp sig, skolar om sig till annat yrke eller bara byter till någon annan form av arbete. Allt för att komma bort från vården. Samtidigt tycks det bli allt färre som väljer att studera vidare till t.ex. sjuksköterska samt röntgensjuksköterska. Frågan som ni i ledande position för vårt land måste ställa er och lösa är: Varför är det så här? Svaret behöver komma från de som arbetar ”på golvet”, dvs. de som är mitt i vårdarbetet, t.ex. röntgensjuksköterskor. Inte högt uppsatta chefer eller direktörer som inte vet hur det är att arbeta med patientnära arbete.

Trots mängder av valkampanjer och löften bakåt om att satsa på vården blir det bara sämre och sämre. Nu är det akut och nu behövs det verkligen en förändring. Viktiga punkter att lösa är hur arbetsmiljön, arbetsbelastningen och arbetstiderna är, samt hur lönesättningen och löneutvecklingen ser ut för sjuksköterskor/röntgensjuksköterskor.

Så länge som situationen ser ut som den gör kan arbetsmiljön och arbetsbelastningen inte lösas. Det är svårt att anställa utbildade personer som inte finns eller som inte vill söka tjänst inom vården. Att arbeta i ett så högt tempo som vi gör och samtidigt kontrollerat utföra alla arbetsuppgifter som kräver medicinskt ansvar för människors liv, det är inte hållbart. Det är inte ovanligt att tio schemarader som står tomma på olika vårdenheter. Utöver den vanliga heltidstjänstgöringen ska även dessa arbetspass täckas upp. Personalen orkar inte längre och allt detta innebär att det dagligen
är för få medarbetare i tjänst i förhållande till arbetet som ska utföras. Fler blir sjukskrivna samtidigt många söker sig bort från vården. Det blir en ond spiral som går nedåt. Intresset för att studera till t.ex. röntgensjuksköterska behöver stiga i vårt samhälle.

Vad tror ni helt ärligt att Sveriges medborgare ser som lockande när det kommer till att söka en utbildning eller ett arbete? Är det intressant att söka sig till ett yrke med en ohållbar arbetsbelastning och en underbetalad lön där löneutvecklingen är under all kritik? Det är tyvärr så den bistra
sanningen är med vården för t.ex. röntgensjuksköterskor idag. Läkarna är absolut en väldigt viktig och betydelsefull del av vården och de utför ett fantastiskt arbete. De har dock vad vi menar en bra lön och löneutveckling, vilket de absolut ska ha med sin bakomliggande utbildning och sitt
medicinska ansvar. Undersköterskorna är också lika betydelsefulla och absolut även de värda sin lön. Det som blir skevt är när gapet i lön mellan sjuksköterskor och läkare är så pass stort som det idag är. Därtill att det finns fall där undersköterskor tjänar samma eller mer än sjuksköterskor. Det är inte ok. En undersköterska ser nog ingen motivation att studera vidare till t.ex. röntgensjuksköterska när lönen är ungefär samma men det medicinska ansvaret blir så mycket större.

Vi sjuksköterskor behöver fler kollegor, behöver en drägligare arbetsmiljö och behöver en avsevärt bättre lön. Detta brev skrevs till er i ledande position i vårat land i hopp om att ni ska göra det ni så länge lovat: ATT SATSA PÅ VÅRDEN. Inte som tidigare utan på ett sätt som gynnar oss som dagligen sliter för att ta hand om alla sjukhuskrävande patienter. Vården är en så viktig del av vårt samhälle, det behöver märkas även i lönekuvertet. Om Regionen åter ska väcka intresse som arbetsplats, och även bibehålla befintlig vårdpersonal, behövs en stor och kontinuerlig satsning på vården. Tack för att ni tog er tid att läsa detta. Ser fram mot respons från er politiker som läst detta samt att ni satsar på vården på riktigt den här gången.

Med Vänliga Hälsningar
Personal på Röntgenkliniken vid Örebro Universitetssjukhus, Lindesbergs lasarett samt Karlskoga lasarett; Region Örebro Län

Vilka villkor är viktigast?

by

Frågar vi arbetsgivaren är arbetsmiljön det som alla  medarbetare tycker är allra viktigast men det vi (Vårdförbundet) hör från medlemmar är att lön ligger i topp.

Men vad kommer först eller vad är viktigast?

Jag tror att blir det ena bättre så följer det andra med. Det systematiska arbetsmiljöarbetet är jätteviktigt och ska genomsyra verksamheten i de flesta frågor om inte alla. Om det blir mer attraktivt att vara i vården och stanna pga en  konkurrenskraftig löneutveckling så blir det fler som är kvar i vårdnära arbetet och hjälper till med introduktion samt handledning av våra kommande kollegor i form av ny personal och studenter. Detta gör i sin tur att fler får en bättre arbetsmiljö, om vi är fler. Och i sin tur kanske ”vårdplatsbristen” kunde minska då om det finns personal , blink,blink. 

Dessutom så är det rekryterande i sig om  ryktet sprider sig att en enhet är fullbemannad eller har en bra arbetsmiljö. Då är det oftast lättare att både behålla och få personal att komma. Hmm, låter ju inte jätte komplicerat, eller…. Sen vet jag av egen erfarenhet att det kan lika gärna gå åt andra hållet om någon slutar för att testa något annat jobb så kommer fler få samma idé. ”Jaha, hen ska testa att byta jobb, det kanske jag med ska”. Och det är ju inget onaturligt men det som är svårt är ju om det är så hela tiden och inte så många nya kommer. En enhet mår bäst om det är lagom med rotation av personal. En stabilitet av personal som jobbar för enhetens/ verksamhetens utveckling behövs för att driva viktiga frågor för både personalen och patienter.

Diskussionen om bemanningspersonal kommer alltid på tal när det pratas om brister av våra professioner. Min tanke är att det kanske är så att nu behövs det på vissa enheter. Alla ska väl ha rätt att få ut sin semester, ledigheter, vara sjuk utan att få dåligt samvete för sina kollegor, att vårdplatsbristen eg är personalbrist, det vet vi väl alla…

Region Örebro slår sig lite för bröstet och säger att de inte har bemanningspersonal… Inte helt sant, primärvården bemannas av läkare på detta sätt. Det förekommer sjuksköterskor som är eg bemanningspersonal men kallas timanställda… Vissa kliniker tar in hela team…. Detta är väl bemanning?!

Har vårdförbundets yrkesgrupper tjänat på att inte region Örebro län använt sig av bemanning (enl dom)? Nej, det tycker jag inte. Vårdförbundets professioner har inte haft en bättre löneutveckling än andra regioner som använder sig av bemanning.

Sen är ju diskussionen en annan om detta skulle förbättra arbetsmiljön för den befintliga personalen? Skulle det bli osämja och missnöje att lönerna är olika? Skulle fler sluta för att börja på bemanning? Skulle det driva upp lönerna för den ”fasta” personalen? Vem skulle arbeta med verksamhetsförbättringar/utveckling? Vem arbetar med verksamhetsförbättringar och utveckling i dessa verksamheter nu när det inte finns tillräckligt med våra yrkesgrupper?

Ja frågorna är många men finns det några svar? Ja några svar finns i alla fall. Värdera och betala Vårdförbundets professioner det som de är värda efter 3-4,5 års akademisk utbildning så kommer nog fler att välja att både komma till, och stanna i vården och därmed förbättras även arbetsmiljön som arbetsgivaren anser är det allra viktigaste för ALLA medarbetare.

Helena Nyrén
Från en som inte rätat ut alla frågetecken än till utropstecken…