Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

I en chefs skor-med visst obehag

av

För några veckor sedan var det kallt i Sverige, det kan man ju nästan inte komma ihåg nu. Ändå minns jag en dag där jag fick uppleva mycket värme när jag fick gå tillsammans med personalen på kärl thorax-kliniken på USÖ ett arbetspass.

Jag är politisk sekreterare för Socialdemokraterna, vilket innebär att jag inte själv är politiker i regionen, men att jag jobbar med att stötta våra politiker. Jag är dock kommunpolitiskt aktiv inom Örebro kommun.
Framförallt var det Jonas, avdelningschefen på enheten, som jag fick gå med, men jag kom dit lite före honom på morgonen och fick då vara tillsammans med de intensivvårdssjuksköterskor och undersköterskor som redan var på plats.

Jag tillhör den nog rätt så stora del människor som tycker sjukvård är lite obehagligt. När jag numera som förälder dessutom är en del på sjukvården med mina barn märks detta extra tydligt. Samtidigt har jag vid varje besök, både som anhörig och när jag själv behövt besöka vården, mötts av en enorm professionalitet och känt mig både varmt, professionellt och bra bemött.

Den här dagen var verkligen inget undantag. När jag klev in i det ganska lilla rummet som är själva thorax-intensivvårdsavdelningen, var det fortfarande bäcksvart ute, och väldigt tidigt. De patienter som låg där hade mer eller mindre nyss vaknat, i den mån de hade kunnat sova något efter de operationer de hade gjort föregående dag. Det lyste lampor, det var slangar, det pep i apparater, och det var ett ganska stort antal vårdpersonal i rummet. Det kändes lite läskigt, och då kan jag knappt tänka mig hur det måste kännas för den som behöver komma dit av andra skäl än jag.

Jag fick hjälpa till att fixa frukosten till några av patienterna, men också titta på när prover matades in i väldigt avancerade apparater. När lamporna väl var tända i rummet, och det hade ljusnat utanför, insåg jag att rummet visserligen kändes väldigt ”vårdaktigt”, på grund av dess många och avancerade maskiner, men ändå hade en värme. Jag insåg lika snabbt att den värmen inte kom av själva rummet, utan av personerna i det. För mig var det svårt att se eller gissa titlarna på de som jobbade, och när jag senare på dagen både drack en kopp kaffe och åt lunch i det med Intensivvårdsavdelningen gemensamma lunchrummet kändes det helt omöjligt. Det ser jag som ett gott tecken, att en arbetsplats trots många olika kompetenser, ändå kan vara så öppen.

När Jonas hade kommit satt jag med honom i hans kontor och gick igenom vad hans jobb går ut på. Förutom att också han är intensivvårdssjuksköterska, gick hans jobb mycket ut på att se till att arbetspassen under dygnet var täckta med personal. Var någon sjuk eller hade annan frånvaro måste andra snabbt ringas in för att täcka upp. Här pratade vi mycket om vad Regionen kan göra för att locka fler att bli specialistsjuksköterskor och även ta de jobben som innebär att man måste jobba nätter och kvällar. Villkor måste givetvis ses över, men jag blev också imponerad av det tänk som fanns om hur man själv marknadsför sin arbetsplats via sociala medier och regionens arbetsplats.

En annan enormt viktig uppgift var själva logistiken med platserna. Vilka patienter var på ingång med vilka behov, hur såg det ut på andra avdelningar? Det är ju sådant som man som patient inte tänker på, hur viktigt det är.

Jag hade en väldigt bra och givande dag med Jonas och hans kollegor. Jag fick med mig flera tankar som det har tagit en tid att smälta. Jag är väldigt tacksam över att ha fått komma och ser fram emot nästa gång jag får gå en dag i en annan sjuksköterskas skor. Och – mina obehagskänslor inför det som är läskigt med vården har ändå börjat lätta lite.

John Johansson (s) till vänster på bilden och avdelningschef Jonas Broström till höger

John Johansson
Politisk sekretererare (S)
Region Örebro län

….och plötsligt är det dags att börja fundera kring pension….

av

Tiden har gått fort och det speglar väl hur engagerande, roligt och lärorikt ens yrkesverksamma liv varit. Samtidigt som det känns fantastiskt att få fundera över mer fri tid så känns det också vemodigt att lämna jobbet, om man nu behöver göra det, det kanske finns andra vägar efter pensioneringen. I helgen som var träffade jag kvinnor som jag för 17 år sen gick en ledarskapsutbildning tillsammans med. De flesta av oss har inte träffats sen dess. En del var i och över pensionsåldern men ingen hade slutat arbeta. De var engagerade i sina ”gamla” jobb, de hade ”öppnat eget”, de var vittnesstödjare eller engagerade som gode män, mm. Alla såg bara fördelar med att jobba vidare på olika sätt.

Så… jag har börjat ompröva mina planer. Tänkte mig gå ner på halvtid i höst men varför då? Det kanske räcker med att vara ledig en dag i veckan. Man kan ju pröva. Det finns ju fortfarande massor att göra inom Regionen.

Min yrkesidentitet som sjuksköterska bär jag med mig, trots att jag sen länge jobbar med helt andra uppgifter. När jag utbildade mig till sjuksköterska var det till något annat än vad det är idag. Yrket var väldigt respektabelt med hög status, vi var givna ledare för det team av undersköterskor, sjukvårdsbiträden och annan personal som arbetade nära oss. Villkoren, lön och arbetstider var vad jag kommer ihåg inte de bästa men jobbet var oerhört givande och roligt vilket kompenserade det hela.

Som barn drömde jag aldrig om att bli sjuksköterska, det var något ouppnåeligt, något som inte var för mig. När jag sen under gymnasietiden började arbeta extra på ett sjukhem för åldersdementa så hade jag oerhörd respekt för sjuksköterskorna. Jag tyckte de var fantastisk kunniga och trevliga och där började min dröm om att nå det ouppnåeliga. Jag pluggade på för att förverkliga drömmen och när jag kom in på sjuksköterskeskolan var jag själaglad och bestämde mig direkt för att så fort jag kunde läsa vidare till barnmorska. Tyvärr satte en mindre stimulerande praktiktid stopp för det. Jag vet att elever är mer välkomna idag än vad vi elever var under min studietid.

När jag läste till sjuksköterska så satt jag ”extravak” på intensiven, (de finns väl inte idag vad jag vet). Oerhört roligt och lärorikt. Jag blev erbjuden att få börja arbeta där efter min grundutbildning vilket jag var tveksam till eftersom jag inte var vidareutbildad men det var lockande då jag trivdes så bra. Så, ….jag tänkte att tror de på mig så testar jag och tycker jag det är för svårt så kliver jag av. Jag trivdes jättebra och fick lära mig massor.

När det var dags för vidareutbildning så lockade förstås intensivvården men jag hade också fått en inblick i anestesisjuksköterskornas värld, så…. anestesi fick det bli. Det var också som anestesisjuksköterka jag kom till Örebro och det var som att komma hem. Än en gång trivdes jag jättebra och fick lära mig massor.

Jag började engagera mig i katastrofmedicin och utbildade mig inom det, var med och arrangerade övningar och vips så efter 11 år som anestesisjuksköterska var jag beredskapssamordnare på USÖ för att sedan efter ett par år vara beredskapschef på nuvarande Regionkansliet. Jag vet att jag sa att jag tar tjänsten men bara under tiden som det rekryteras någon annan för jag ska tillbaka till anestesin. Beredskapschefsjobbet blev jättekul förstås, fick gå olika ledarskapsutbildningar, vara med och arrangera konferenser och utbildningar på såväl lokal som nationell och internationell nivå. Tiden bara försvann och plötsligt hade det gått 16 år. Arbetet förändrades, från att bygga upp en verksamhet till att förvalta densamma. Jag tog en magisterexamen och efter det kände jag att jag ville gå vidare men till vad? Det var för sent att gå tillbaka till anestesin det skulle jag inte klara kompetensmässigt längre.

Då dök det upp en förfrågan från Vårdförbundet, de behövde någon som jobbad med chefsutveckling. Nappade på det, utbildade mig till coach och var kvar där i fyra år. Trivdes jättebra och lärde mig massor men det fattades utmaningar.

Jag fick då ett erbjudande om att bygga upp ett kompetenscenter med syfte att behålla personal inom Regionen. Så här i backspegeln kan jag se att det saknades när jag ville gå vidare men inte visste till vad. Att få komma till en karriärcoach och få diskutera nästa steg. Ska jag framåt, ta ett steg tillbaka eller ett steg åt sidan. Vad vill jag? Vad är bäst för mig i min situation just nu? Nu har jag byggt upp den verksamheten tillsammans med några kloka personer och det har varit oerhört stimulerande. Nu är det gjort och verksamheten är igång och det är jättekul och…. plötsligt är det dags att börja fundera kring pension…….

Jag trodde aldrig att det var så här mina yrkesverksamma år skulle bli, att det finns så många möjligheter och att det finns så många olika uppgifter som man kan ägna sig åt när man en gång utbildat sig till sjuksköterska. Jag möter många olika yrkeskategorier i min vardag och till min glädje hör jag att många av dessa har en grundkompetens som sjuksköterska och det är så det ska vara när vi arbetar inom en hälso- och sjukvårdsorganisation.

Jag hoppas mina unga kollegor tar chansen att utveckla sig inom de områden som de intresserar sig för och att de tar chansen att jobba vidare med de frågorna. Ni vet aldrig var ni hamnar och blir det fel, ta ett steg tillbaka och testa igen.

Birgitta Westberg, gästbloggare på Internationella Sjuksköterskedagen

Birgitta Westberg

Leg Sjuksköterska

Anestesisjuksköterska

Fd Beredskapschef

Fd Chefscoach, Vårdförbundet

Nu projektledare, utvecklare och coach inom Kompetenscenter

Jag är barnmorska och jag är beredd att slåss för varje kvinnas rätt till sin egen kropp och för allas rätt till god och lika vård!

av

Det finns en bild på en kvinna som protesterar i Czarny. Hon är kanske i min ålder, hon ler skeptiskt och hon håller i en skylt som har setts bäras av kvinnor världen över i demonstrationssammanhang.

I CAN’T BELIEVE I STILL HAVE TO PROTEST THIS FUCKING SHIT

1975 födde jag mitt första barn. Jag var 20 år och det var en välplanerad och önskad graviditet. Han blev mitt första älskade barn och är idag pappa till mina första tre älskade barnbarn.
Han föddes samma år som vi fick fri abort i Sverige. Min första graviditet sammanföll med ett år som det fanns en engagerad debatt i samhället om reproduktiv hälsa och allt det präglade mig starkt. På Gotland fanns ett fantastiskt initiativ , Gotlandsprojektet som genomsyrade hela Gotland i ett abortförebyggande arbete.

Jag har alltid varit politiskt engagerad och kanske mest under den tiden. Det var samtiden, att detta hände samtidigt att jag var gravid för första gången, jag var lycklig över det och samtidigt drevs ett genomtänkt arbete för att förebygga aborter och att värna om kvinnors rätt till sina egna kroppar. Jag blev på något sätt medveten om vikten av att arbeta för kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar.

Det var då jag bestämde mig för att bli barnmorska och det blev jag.

1 § Begär en kvinna att hennes havandeskap skall avbrytas, får abort utföras om åtgärden vidtas före utgången av artonde havandeskapsveckan och den inte på grund av sjukdom hos kvinnan kan antas medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Lag (1995:660).

Så står det i lagen.

Fri abort har alltid mött starka känslor och diskussioner. Det gjorde det även då. Det var väl det som gjorde att Gotlandsprojektet startade. Att tro att det är lätt för kvinnor att genomföra en abort, är att göra det enkelt för sig. Ibland brukar jag säga till mina patienter: ”Den här gången var det här det minst dåliga alternativet”.

Det här var det som flera eldsjälar på Gotland förstått och därför drev ett intensivt och mycket engagerat projekt med abortförebyggande arbete. Arbetet drevs av barnmorskor, fritidsledare skolsköterskor.

Det har funnits många fantastiska människor som kämpat för kvinnors rätt till sin sexualitet och sina liv och kroppar. Jag har ett minne av min fd mans mormor som berättade för mig om när hon födde sitt första och enda barn. Hon födde hemma på köksbordet, som man gjorde 1924. Hon blödde väldigt mycket och trodde själv att hon skulle dö. Man tillkallade en barnmorska som lyckades få stopp på blödningen, men Agnes bestämde sig för att: aldrig mer. Vad gjorde man 1924? Preventivmedel var förbjudet! Men det fanns modiga män och kvinnor. Elise Ottesen Jensen och Hinke Berggren var pionjärer som åkte runt och föreläste om preventivmedel. Efter föreläsningen provade Elise Ottesen Jensen ut pessar på kvinnorna på utedasset på Folkets Hus där föreläsningen hölls. Agnes var där och hon födde inga fler barn.

Som 62-åring kanske man nu ska se tillbaka på sitt yrkesliv. Jag har haft flera olika arbetsuppgifter. Jag har jobbat på förlossning BB och gyn. Jag har jobbat på barnmorskemottagningar och ungdomsmottagning. Under tidigt 90-tal så jobbade tillsammans med en skolkurator och hade ”Tjejgrupper”. Det är nog det absolut roligaste och jobbigaste som jag gjort. Det arbetet tog mest kraft och gav mig nåt otroligt mycket. Arbetet väckte starka känslor om kvinnors och unga tjejers och tom små flickors rätt att bestämma över sina egna kroppar.
Jag brukar säga att vi inte visste vad vi gav oss in på. Vi fick flera berättelser om sexuella övergrepp. Några ledde till åtal och fällande domar. Men vi fick också andra berättelser om män som överträdde gränser i kvinnors liv. Berättelser som för alltid präglat mig.

Jag har i mitt liv arbetat med just reproduktiv hälsa. Det viktigaste ledordet i det arbetet är kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar och liv. På senare tid har det dykt upp andra krafter som tror sig ha rätten att bestämma över andra kvinnors liv och kroppar. De pratar om samvete. Hur kan någon prata om samvete när man tar sig rätten att bestämma om andra kvinnors kroppar och liv?

Jag menar naturligtvis striden där några barnmorskor tagit sig rätten att hävda att de kan arbetsvägra på grund av samvetet. Hos mig väcker det en stark ilska. Att arbeta som barnmorska är ingen rättighet! De barnmorskorna har naturligtvis rätt till sin tro och sina åsikter men där går gränsen. I arbetet som barnmorska möter vi alla kvinnor som gjort en abort, vill göra en abort, gör en abort. Om man dessutom vägrar sätta in kopparspiraler för att de tycker att det är en abortmetod så inskränker det dessutom deras möjlighet att arbeta.

I vår profession ingår en människosyn där vi värnar om alla människors lika värde, att alla kvinnor bestämmer över sina egna kroppar och liv, rätt till god och lika vård och att vi respekterar och stöttar kvinnor i ibland svåra beslut. Vi är precis som många hävdar i #enannanbarnmorska trötta på att abortmotståndare lagt beslag på debatten.

Vi är många som står på våra patienters sida och är redo att ge kvinnor den vård som de enligt Sveriges rikes lag har rätt till. Vi ser aborträtten som en grundläggande del av kvinnors rättigheter och som en självklar del av svensk sjukvård som var och en som anser sig vara i behov av ska ha tillgång till utan att behöva oroa sig för stigmatisering, skuldbeläggande eller dåligt bemötande

Det här har hänt under min tid och jag har fått berättat för mig om historien inte allt för långt bort.
Det är rättigheter som vi har jobbat och stridit för.
Det är en människosyn, en samhällssyn som jag och många med mig är beredda att strida för.

Jag avslutar som min kollega och inspiratör, Åsa Mörner gjorde i tidigare inlägg med ett citat av Elise Ottesen Jensen:

”JAG DRÖMMER OM DEN DAG
DÅ ALLA BARN SOM FÖDS ÄR VÄLKOMNA,
ALLA MÄN OCH KVINNOR ÄR JÄMLIKA
OCH SEXUALITET ETT UTTRYCK FÖR
INNERLIGHET, ÖMHET OCH NJUTNING.”

Jag är barnmorska och jag är beredd att slåss för varje kvinnas rätt till sin egen kropp och för allas rätt till god och lika vård!

Ami Sundén

Legitimerad barnmorska

Den här bloggen fick jag inspiration till att skriva, av Åsa Mörners alla brinnande, engagerade, roliga, vassa och underbara bloggar. Jag fick ytterligare en spark framåt av Ulrica Oscarssons starka artikel där hon skriver om att hon är trött på abortmotståndet.

Politiker på rull i hemsjukvården

av

Klockan ringer irriterande tidigt denna dag, men ganska pigg i alla fall. En snabb dusch, lite frukost och sen iväg. Resan går mot Odensbacken i Östernärke, där sjuksköterskan Helena lovat att ta emot.

Väl på plats tas jag emot och morgonen inleds med en uppiggande kopp kaffe och ett samtal tillsammans med Helenas arbetskamrater. Jag får en presentation av den lokala organisationen och vilka besök som vi planerar genomföra innan lunch. Alla kunder är vidtalade om att jag skall följa med under dagen och det känns tryggt att veta. Att följa med hem till för mig okända personer och deras anhöriga är ändock ett intrång i deras privata svär.

Första resan blir ganska lång då avstånden är stora i Östernärke, men vårvägarna är bra och framkomligheten god. Min tanke går till vintern när det kan vara mycket kallt, halt och besvärligt. Då kan man vara ganska utsatt som ensam sjuksköterska lång ut i skogen på ensliga vägar. Tur att det finns mobiltelefon (med täckning?) om något skulle hända.

Besöket går i mina ögon mycket bra och ganska snart är vi på rull mot nästa kund. Transporttiden ger oss mycket tid till samtal om arbetet och annat. Det är mycket som jag vill fråga om och få svar på. Förmiddagen fortskrider med ett antal hembesök och en insmugen fikapaus. Allt rullar på och jag blir väl mottagen hemma hos Helenas kunder.

Förmiddagen avslutas med ett besök på en av de lokala matställena där vi inhandlar lite lunch som vi tillsammans äter på Helenas arbetsplats, allt för att spara tid och skapa lite mera utrymme för efterarbete med dokumentation, och annat inför nästa runda med hembesök.

Vad fick jag ut av denna dag?

En genomgående reflektion var att det fanns något personligt i varje besök, där varje person vi besökte möttes med värme, respekt och kunskap och dom individuella behoven. Men jag mötte också en sjuksköterska som tog sig tid för det lilla extra i samtalet, vilket gjorde besöken lättsamma och riktigt personliga, det fanns en ömsesidig respekt och öppenhet Jag såg också, som exempel, hur ansträngande jobbet kan vara när sängen är för låg och benet som skall läggas om är tungt. Det ställer krav på flexibilitet och uppfinningsrikedom för att inte bli utsliten för fort. Att vara sjuksköterska i hemsjukvården är ingen dans på rosor utan ett jobb som kräver mycket, men som också ger mycket tillbaka.

Tack för en lärorik och trevlig dag i hemsjukvården!

Johan Åqvist
Liberalerna i Örebro
Ersättare i Kommunfullmäktige
Presidieledamot Programnämnd Social välfärd
Örebro kommun

En dag i dina skor

av

En solig torsdagsmorgon i april cyklade jag mot Karlahuset och Avd. 1, Psykiatrisk rehabilitering. På väg genom ett Örebro som ännu inte riktigt vaknat konstaterade jag att jag inte riktigt visste vad som väntade denna dag. Som nytt regionråd med ansvar för hälso- och sjukvårdsfrågor är psykiatrin ett av de verksamhetsområden som jag inte haft mycket inblick i eller kunskap om sedan tidigare. Därför hade jag också önskat att få gå en dag i Vårdförbundets skor just inom psykiatrin.

Väl framme vid Karlahuset möttes jag av min handledare för dagen, sjuksköterskan Ann Kördel, och därmed var jag i goda händer. Hon lotsade mig in på avdelningen, försåg mig med kläder och nyckelknippa, såg till att jag hamnade rätt i avdelningens arbetsflöde, berättade om verksamheten och svarade på alla mina frågor.

Det är förstås del av rehabiliteringsverksamhetens natur att olika patienter har olika behov. Men en av de saker jag inte hade förstått tidigare var hur stor spännvidd det är mellan patienternas vårdbehov på Avd. 1: En patient åt sin frukost och sa sedan “hej då” och försvann ut genom dörren för en vardag någon annanstans. En annan patient, som sedan länge lever i sin psykos, vandrade rastlöst bakom låsta dörrar och skulle kanske inte alls ha kommit ihåg någon frukost om hen inte hade fått en smörgås i handen och en vänlig uppmaning att äta upp den. Det krävs en hel del av organisationsförmåga och tålamod att få sådan verksamhet att fungera på ett bra sätt.

Jag lärde mig en del om psykiatrisk rehabilitering denna torsdag. Jag imponerades av personalens förmåga att möta varje patient efter hens behov och önskemål, oavsett omständigheterna. Jag imponerades av den noggrannhet med vilken man följde varje enskild patient genom dagen och hur man hanterade friktioner och frustrationer. Jag har fått en inblick i samspelet mellan vårdens yrkesgrupper och roller och förstått mer om vikten av bra samverkan mellan olika myndigheter, mellan region och kommun och med de anhöriga.

Med detta vill jag rikta ett stort tack till Vårdförbundet för inbjudan till att gå en dag i en medlems skor, till alla medarbetare som gjorde dagen så lärorik och framför allt till min läromästare, Ann Kördel.

Karin Sundin
Regionråd med ansvar för hälso- och sjukvårdsfrågor (S)

Varför åka ut i världen och jobba när världen kommer hit!?

av

Så kommer hon, den unga mamman från någonstans långt borta, tillsammans med sina små barn. Ett på armen. De har varit i Sverige i en månad nu, och det är dags för första besöket hos Asyl- och invandrarhälsan. Mötet är väl förberett. Det är inte alltid så lätt att få postgången att fungera så att en kallelse kommer fram. Men det är viktigt att följa upp hälsan efter en lång resa, att fastställa hälsostatus och vaccinationer. Och att förklara hur och när den svenska vården finns till hands.

Mötet är väl förberett. Tolken på plats, kunskapen om hemlandets förutsättningar uppdaterad. Det gäller att skapa förtroende. Alla bär inte bara goda erfarenheter med sig från myndighetsvärlden. Och misstanken att detta har något med de framtida möjligheterna att få stanna eller ej finns ofta där. Samtalet går genom tolken. Barnen leker på golvet. Bygger torn av klossar, ritar en teckning. Kommunicerar enkelt med annat än ord. De vuxna pratar. Och det går bra. Det är ok att ta prover i armen, för hälsans goda. Och visst, hon förstår var vårdcentralen finns och numret till 1177 delas ut och förklaras.

Men hur förklarar man vad ”nödvändig vård” är när förutsättningarna är så olika beroende på var du kommer ifrån? För vissa är feber dödlig, eller magsjuka. Här sätter vi egenvården högt och lär oss att inte söka vård i onödan. Livsnödvändig eller onödig beror på vilka erfarenheter du hänger upp informationen.
På Asyl- och invandrarhälsan finns erfarenheten. Av den svenska vården och dess system, och hur den kan förklaras beroende på vem jag möter just den dagen. För här lever man med stora delar av världens medborgare. ”-Varför åka ut i världen och jobba när världen kommer hit!?” som en av distriktssköterskorna beskrev det.

På mottagningen i Örebro har alla tre sjuksköterskor specialistutbildning och de är överens om att här får de utlopp för sin kompetens. De kan se vården brett. De kan bedöma behov och skriva remisser när så behövs. Och de har en utmaning i att hela tiden hålla sig uppdaterade om läget i världen och hur det påverkar människor som blir deras patienter.

De ser också att den kunskapen skulle de kunna dela med flera. Både med dem som jobbar i vården, men också återkommande till de som kommer till vårt land. Det tar mer än en eller två besök för att lära sig egenvård och att se skillnad på vad som är ett nödvändigt eller onödigt vårdbesök. Hur det skulle kunna arrangeras är en av de tankar jag tar med mig från min dag i distriktsköterska Görel Bergströms skor tillsammans med hennes kollegor på Asyl- och invandrarhälsan i Örebro. Tank för en trevlig, intressant och lärorik dag!

Anna Ågerfalk
Oppositionsråd (L)
Region Örebro

Vet du vilket arbete som utförs på AIH- vet du ens vad AIH är?

av

AIH betyder Asyl och Invandrarhälsan och det är en del av Region Örebro Län. Men vet du hur de arbetar? Idag bjuder vi på en gästblogg av en distrikssköterska Anneli Aldenkvist som berättar om en alldeles vanlig dag på jobbet.

En vanlig arbetsdag på AIH

Förberedelser inför dagens patientbesök. Vem ska jag träffa idag? Var kommer personen/ personerna ifrån för ett land? Har jag fått någon information om barnen från skolsköterskan/BVC? Det blir en mental förberedelse på vem/vilka jag ska möta. Journal och provetiketter för varje person, Tuberkulintester görs i ordning. Är det beställt tolk som kommer till vår mottagning eller har jag en telefontolk som ska kontaktas?

Vårt uppdrag är att hälsoundersöka, vilket innefattar samtal, provtagning (infektionsprover) och Tuberkulostest. Vid positivt Tuberkulostest, görs en lungröntgen och personen remitteras sedan efter vissa kriterier till barn- och ungdomskliniken och Infektionskliniken. Gällande barnen skrivs vaccinationsanamnes, som skickas vidare till respektive skola eller BVC.

Vi möter både asylsökande, anhörigkommande, arbetskraftsinvandrare och kvotflyktingar på vår mottagning. Informationen till de vuxna ser olika ut beroende på om de är asylsökande eller om de fått uppehållstillstånd. Hur ser personens rättigheter ut gällande sjukvård och tandvård? Barnen har samma rätt till sjukvård och tandvård oberoende om de är asylsökande eller har uppehållstillstånd. Då det under samtalet framkommer att den vuxne asylsökande har olika fysiska eller psykiska problem gäller det som sjuksköterska att kunna ge egenvårdsråd då det är relevant eller om sjuksköterskan bedömer att det handlar om vård som ej kan anstå hänvisa/remittera vidare till rätt instans.

Varje samtal blir unikt. Vi har ett koncept vi arbetar efter som gäller vad vi är åtagna att informera om och vilka uppgifter vi behöver få fram under samtalet. Utöver detta kan informationen som delges oss innehålla allt möjligt som personen varit med om i hemlandet eller under resan/flykten hit. De flesta är bara glada över att någon lyssnar på deras berättelse. Ofta får vi se filmklipp i personens mobil. Filmklippen kan visa upplevelser från kriget ex. deras hus totalförstört av bomber, flykten hit ex. båtfärd över havet i rangliga båtar eller då anhörigas lik dras upp ur havet och hur man får begrava de anhöriga på någon av de grekiska öarna.

Vi har hela världen som arbetsfält på vår mottagning. Även om personen är tyst, orolig och misstänksam då han/hon kommer till oss, så är de flesta glada att någon har lyssnat på deras berättelse en stund. När de lämnar vår mottagning hoppas vi att de fått en positiv upplevelse av svensk sjukvård

Photo5b15dAnneli Aldenkvist
Leg sjuksköterska, specialistutbildad distriktssköterska
Asyl- och Invandrarhälsan

Vaccinationskaos!

av

Nu kommer dom! Springandes från alla håll! Oavsett listning. Oavsett grundsjukdomar. Oavsett ålder! Allt sans och vett försvinner och vi bestämmer oss för att tränga ihop oss på liten yta, allt för att utmana vinterkräksjuka och förkylningsvirus. Inget stoppar oss!

 

I morse när jag åkte till jobbet kände jag att något var annorlunda.
Förutom att gatorna var klädda i en mindre snöskrud så var det ändå som att det låg en spänning i luften. Framåt förmiddagskaffet tyckte jag bestämt att det skallrade lite i fönsterrutorna och det var då det slog mig…

injection-830904_1920DET ÄR VACCINATION!

Nu kommer dom! Springandes från alla håll! Oavsett listning. Oavsett grundsjukdomar. Oavsett ålder! Allt sans och vett försvinner och vi bestämmer oss för att tränga ihop oss på liten yta, allt för att utmana vinterkräksjuka och förkylningsvirus. Inget stoppar oss!

Nu börjar det närma sig lunch och man riktigt känner hur marken vibrerar. Konferensrummet är upprustat med skärmar, stolar och nummerlappar. Här ska STICKAS!

Förra året var det knappt man hann med att reflektera över vad sjutton som hände. Som på ackord stack jag för glatta livet! Det var sen, efteråt som jag insåg att det gick för lätt. Var det så här smidigt liksom!?? Then it hit me! Dokumentationen. Ja just ja, den lilla detaljen att alla mina 200 patienter skulle ha in vaccinationen i journalen… I början tänkte man glatt ”Vilken tur att det finns snabbval”, efter en stund muttrade man ”fan man måste ju ändå skriva in en del manuellt” och till sist bet man ihop så hårt så man fick bända isär garnityret med en tungspatel på eftermiddagen!

MEN det var förra året det! Det är gammalt och glömt! Jag minns många fina patientmöten. Som den gången första patienten skrek AAAAJ för full hals och sen skrattade bakom skärmen! Allt för att skrämma de andra 200 st som satt och väntade…

I år kommer det gå ändå snabbare eftersom förpackningarna är smidigare. Dom ligger liksom omlott i en kartong, ni vet sådär som julgransbelysningen ligger… Den är ju lika lätt att trassla ut varje år. Det är andra snabbval i vårdportalen så när man väl lärt sig smidigaste sättet att dokumentera så kommer det gå så himla snabbt!

Nu ska jag kolhydratladda inför eftermiddagen
img_2747Väl mött
Helen Emmoth
Leg Sjuksköterska, Capio VC HAGA

Vårdplatskris, ett symtom på handlingsförlamning, brist på entusiasm och linjeorganisation.

av

Vårdkris. Sjuksköterskebrist.  Hotad patientsäkerhet. Dubbla arbetspass. Tjänstgöring varannan helg och utbrändhet.

Innan vi kommer till kärndiskussionen angående vårdplatsbristen och lösningar tänkte jag berätta om mina erfarenheter som jag anser att man borde ta till sig och anpassa till sin egen verksamhet.

Sedan 1987 har jag haft min bas på ambulansen. I mitten på 90 talet inrättades sjukskötersketjänster och i samband med det uppstod det behov av utbildning och riktlinjer. Vi bildade en utbildningsgrupp och jobbade fram vilka kunskaper en sjuksköterska på ambulansen behöver. Vi hade rätt så fria händer.
Detta var ett stort och tungt arbete men fantastiskt roligt.
Under åren har ytterligare projekt och arbetsuppgifter lagts till, vilket har gjort att arbetet alltid känts utmanande. Ledningen har dessutom insett att om man velat prova på andra sjuksköterskejobb så är detta en win win situation. Dels så får man erfarenhet som man kan ha nytta av. Och om/när man kommer tillbaka har man laddat sina batterier och är hungrig att fortsätta driva verksamheten framåt.

Långt ifrån alla arbetsplatser resonerar så, är min erfarenhet.nyausb
Kort sagt har detta engagemang och möjlighet att vara med och påverka skapat en trivsam arbetsplats dit många sjuksköterskor söker.
Ett yrke med många nyanser.
En betraktelse från en som jobbat länge och och gärna antar vårdens utmaningar.

Sjuksköterskebristen
Vårdplatsläget under sista åren gradvis försämrats, vilket man kunnat följa i media. Dock ska sägas att allt som skrivits inte riktigt stämmer. Vården själv har viss skuld i detta då man inte alla gånger har och kan kommentera allt som skrivits. Som anställd i regionen skulle man dock önska att de styrande inte skönmålade och förminskade personals oro för patientsäkerhet. Helt enkelt den enskildes känsla av att inte bli trodd och bekräftad.
Har under några månader följt detta på närmre håll i en central roll, och har då sett hur vårdplatsläget akut försämrats.
När problemen belysts vid olika mötestillfällen att det inte funnits en enda vårdplats och man har nästan ett dygn framför sig med diverse akuta tillstånd samt ett dramatiskt ökande antal äldre som egentligen inte har behov av specialistvård, har en tafatthet infunnit sig och ingen riktigt vetat eller vågat ta tag i situationen. Medan vi vänder ut och in på oss själva för att flytta runt patienter i länet och böna och be att avdelningarna ska ta fler överbeläggningar. När det inte funkar måste man placera ut patienter på avdelningar som så kallade satellitpatienter (ex en tarmvredspatient på onkologen), som verkligen i vissa fall kan utgöra en patientsäkerhetsrisk. Det känns som man skriker men inte blir hörd. Samtidigt  pressar man de avdelningar som fortfarande har sjuksköterskor kvar med en salig blandning av patienter som man många gånger inte har erfarenhet av att vårda. Skulle du i det långa loppet orka arbeta kvar? Toppar och dalar kommer alltid att finnas i vårt yrke.

Idag finns många positiva idéer och förslag som kanske kommer att realiseras, men snälla politiker och beslutsfattare vänta inte för länge.

 

Hans Nilsson

Leg. Sjuksköterska och ledamot i Vårdförbundet Örebros styrelse.

 

Nytillskott i styrelsen!

av

Presentation av mig Hans Nilsson nyvald styrelseledamot i Vårdförbundets Örebrostyrelse.
1988 blev jag färdig sjuksköterska och har mestadels jobbat inom akutsjukvård, först på akutmottagning och sedan inom ambulanssjukvården i Örebro. Har även provat på att jobba i kommunal hemsjukvård, Socialstyrelsen och som vårdkoordinator på USÖ.
Jag är 52 år, gift och har 2 barn och 2 barnbarn.

Varför fackligt engagemang?
Under 90 talet var jag förtroendevald under ett antal år. Under denna tid fann jag det svårt att få stöd och hjälp av organisationen. Upplevde det trögjobbat och det fackliga engagemanget på arbetsplatsen var obefintligt.
Under åren därefter har jag upplevt en klar försämring framförallt på det arbetsmiljömässiga planet i vården. Och har insett att mitt sätt att kunna bidra till förändring är via det fackliga arbetet. Därtill så har mycket hänt med Vårdförbundet de sista åren enligt min mening till det bättre.
Och då känns det spännande att bli invald i Styrelsen.

Frågor jag brinner för

Arbetsmiljö
Som sjuksköterska, barnmorska, biomedicinsk analytiker eller röntgensjuksköterska ska man ha arbetstider som gör att man orkar arbeta heltid, att arbetsschemat medger tillräcklig återhämtning så man orkar arbeta ett helt yrkesliv. Man ska kunna gå till arbetet utan att ha en klump i magen för att arbetsbelastningen är så hög att man oroar sig för att inte hinna med och begå misstag.

Lön
Bristfälliga eller inga lönesamtal alls med motivationen att det finns nästan inga pengar i potten att fördela ändå.
Jag anser att vi ska värdesättas utifrån kompetens, ansvar och hur vi utför vårt jobb. Här har vi inte nått ända fram. Vi har kommit en bit på väg och har opinionen med oss men det finns mer att göra.

Opinion
Det är viktigt att Vårdförbundet syns och bedriver opinion vilket jag tycker man gör framgångsrikt idag. Kommer att försöka skriva lite på bloggen har jag tänkt.

Nog om det arbetsrelaterade biten.

Fritiden.
Uppskattar min fritid väldigt mycket och då helst åker sportbil, jagar, fotar och sist men inte minst umgås med familjen.

crw_6816Hans Nilsson
Leg. Sjuksköterska och förtroendevald ambulanssjukvården USÖ Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro