Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Pandemins hjältar

by Leave a Comment

Låter kanske som titeln till en Actionfilm. Och visst kan det vara action i vården alltid, men inte är det en film, det är verkligheten. Alltså verkliga hjältar av kött och blod. Och är man av kött och blod, så har man mänskliga behov också.

Så som tid för mat, dryck, toalettbesök, återhämtning och pauser.

Men hjältar är de! Det tycker nog alla som varit svårt sjuka, kanske med mycket symtom. Eller har någon nära och kär som blivit drabbad av en svår åkomma och fått hjälp, stöd, tröst och bot av dem.

Precis som filmens overkliga hjältar behöver de verkliga hjältarna värderas för sina livsviktiga insatser. Hjältarna behöver uppskattning i form av lön som speglar insatsen vad det gäller ansvar, avancerade arbetsuppgifter och kompetens för att klara av jobbet på ett säkert sätt. Ibland i väldigt pressade och stressade situationer. Vårdens hjältar behöver respekt från allmänheten att inte beté sig på ett sätt så att smittan sprider sig och vårdtyngden blir allt för pressad. Jag säger som IVA- sjuksköterskan Evelina Jacobson när hon var Sommarvärd i P1. -Fan ta er, alla ni som inte följer rekommendationerna.

Vårdens hjältar behöver bli sedda och hörda av sina arbetsgivare. Det går inte bara att lasta på mer och mer jobb, utan att tillsätta resurser eller ta bort arbetsuppgifter.

Jag vill tacka och hylla alla vårdens hjältar! Särskilt medarbetarna på Infektion på USÖ för den förträffliga vården av min man när han låg inne på grund av Covid-19. Han är idag helt återställd tack vara er!

Juliga hyllningar från mig! Särskilt till er som jobbar över julhelgerna.

Nadya Lehto
Leg. Sjuksköterska
Regionalt- och huvudskyddsombud
Vårdförbundet avdelning Örebro

Sjuksköterskan och barnmorskans år, vem kunde väl ana!

by

I maj 2019 godkände medlemsstaterna, Världshälsoorganisationen (WHO) förslag att 2020 utses till året för sjuksköterskan och barnmorskan på grund av de viktiga insatser sjuksköterskor och barnmorskor gör för människors hälsa världen över. År 2020 är också den 200: e årsdagen av Florence Nightingale födelse.

Föga anade väl någon hur mycket dessa yrkesgrupper och andra yrken i vården skulle lyftas och betyda världen över. Men tyvärr inte på grund av WHO utan på grund av Covid-19. Ett stort uppvaknande blev det också hur illa förberett Sverige var inför pandemier av detta slag samt hur det egentligen står till med äldreomsorgen på vissa håll.

Jag vill dock inte gå så långt att säga att vården och äldrevården är dålig. Den är bara i skriande behov av resurser och prioritering av våra beslutsfattare. Det krävs modiga arbetsgivare och politiker för att göra något åt det som nu kommit till ytan. Att det är för få sjuksköterskor i den kommunala äldreomsorgen, bemanningen år för slimmad både i hemvården och inne på särskilda boenden och personalomsättningen är för hög på grund av omänskliga scheman samt pressad arbetsmiljö.

Lönemässigt ser det tyvärr inte ut som 2020 ska bli sjuksköterskan och barnmorskans år, även om våra arbetsgivare kanske inte håller med om det. Det har varit trevligt med alla applåder, även om de börjar att tystna. Men jag hör hellre klirr i lönekassan än klapp från applåder. Så jag går runt med pin med budskapet ”Tacka med lön” hoppas du också är med och stöttar i kampanjen.

Juliga hälsningar från en stolt sjuksköterska!

Vid tangenterna Nadya Lehto
Förtroendevald, regionalt- och huvudskyddsombud i Vårdförbundet avdelning Örebro

”Facklig organisering ger färre döda i covid-19 inom äldrevården”

by

Rubriken till artikeln läser jag i en Facebook grupp som genast väcker mitt intresse. Studien är gjord i USA, men kan säkert appliceras i svensk äldrevård. 

Studien visar att på ålderdomshem där personalen är fackligt anslutna dog det 30 procent färre jämfört med ålderdomshem där personalen inte var, trots att de ålderdomshemmen där personalen var fackligt anslutna låg i delar av delstaten New York som hade större samhällsspridning av covid-19 än på andra platser.

Vidare läser jag att en undersökning som Smittskydd Stockholm gjorde under våren, visade på större smittspridning på de äldreboenden som hade större andel bemanning- och timanställda. Detta förvånar mig inte heller. Otrygga anställningsförhållande minskar benägenheten till att våga säga ifrån och att engagera sig i arbetsplatsen.

I studien från USA fann man att det fanns bättre tillgång på skyddsutrustning på de boenden där personalen är fackligt organiserade. De fann att facken och dess representanter slet för att få tillgång till skyddsutrustning. Det känner jag igen mig från perioden innan påsk, då fick flera av oss förtroendevalda i avdelning Örebro argumentera hårt med arbetsgivare för att få ut god, tillgänglig och tillräcklig skyddsutrustning till personalen.

Här kommer länk till artikeln om du vill gå in och läsa den https://www.dagensarena.se/innehall/facklig-organisering-ger-farre-doda-covid-19-inom-aldrevarden/?fbclid=IwAR3ROE4Lk7CUjMrPGL3i_Xyw9NIfSAMb1LEGEBfGcvZWC9r4MMtjg4i2wgw

Nu när besöksförbuden hävs på våra äldreboenden från 1 oktober hoppas jag på god dialog mellan fackförbunden i vården och arbetsgivarna. Själv var jag på en Risk- och konsekvensanalys hos min arbetsgivare, Örebro kommun, inför hävningen av besöksförbud. Där var dialogen mycket god och konstruktiv. Jag hoppas ni andra också får till goda dialoger mellan fackliga representanter – medarbetare och arbetsgivarrepresentanter.

Vid tangenterna:
Nadya Lehto förtroendevald, styrelseledamot och huvudskyddsombud Vårdförbundet avdelning Örebro

Att skydda vårdpersonal från att bli corona-smittade borde vara arbetsgivarens högsta prioritet!

by

Jag följer massmedias bevakning av Covid-19 pandemin, kanske med lite andra glasögon än andra. Det jag ser är bilder, filmer och rapportering från slutenvården och ambulansverksamhet, där personalen många gånger har skyddsutrustning från topp till tå. De har ränder och är svullna i ansiktet efter att ha gått med skyddsmask/munskydd i många timmar. 

Jag hör och ser mindre rapportering från den kommunala äldreomsorgen, där vårdpersonal på sin höjd står med ett kortärmat plastförkläde och ett hemmagjort sladdrigt visir. Jag hör höga chefer i dessa verksamheter som gör uttalande som får mig att häpna. T. ex. en socialchef i en kommun (som tur är inte i Örebro län) som säger att de behöver inga skyddskläder för deras kunder har ingen konstaterad smitta. Då har man verkligen inte fattat! En person som bara arbetar med Covid-19 smittade patienter på ett boende i Stockholm berättar att de spritar och återanvänder munskydden. När reportern frågar varför. Svarar hen för att munskydden är slut och då blir personalen desperata. Gör detta fast de vet att de är engångs munskydd.

Jag blir arg, ledsen och upprörd, om vartannat. Vad är det för människosyn! Är det för att det är häftigare, bättre, yngre patientklientel i slutenvården och den prehospital vården som gör att den massmediala rapporteringen och prioriteringen av skyddsutrustningen hamnar där?!

I Örebro län har den absoluta majoriteten av de avlidna i Covid-19 varit äldre personer inom den kommunala äldreomsorgen. Dessa patienter har inte ens skickats in till slutenvården vad jag vet, utan de har blivit vårdade i sina hem på boenden sin sista tid i livet. Om inte personalen får adekvat skyddsutrustning leder det till smittspridning hos de absolut sköraste personerna i samhället. Dessa personer ska sedan vårdas i hemmen av den kommunala äldreomsorgen vars personal i hög grad är hemma och sjuka. Om vi i vården blir sjuka, vem ska då vårda?! Ekvationen går inte ihop.

Det handlar inte bara om tillgången på skyddsutrustning, det handlar också om kunskapen hur den ska tas av för att man inte ska kontaminera sig själv eller andra. Det är en konst. Våra medlemmar vittnar om att det finns stora brister i utbildning i hur man tar på och fram för allt av sig skyddsutrustningen på ett säkert sett. Ofta får vårdpersonalen i den kommunala hälso- och sjukvården bara se en film eller se på bilder eller läsa en text om hur det ska gå till.  

Jag hoppas att beslutsfattare i Sverige lär sig något av denna pandemi och ser till att ha bättre förberedelser till nästa pandemi. 

Vid tangenterna
Nadya Lehto
Leg. sjuksköterska
Regionaltskyddsombud och Huvudskyddsombud
Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro

Vad vill vi ha? Vård efter behov eller efter storleken på plånboken.

by

Det är mycket som är fel med systemen i vården. Att det är dyrt för vårdgivare att behandla de med svåra sjukdomar och de med flera kroniska sjukdomar. Att det är ekonomiskt gynnsamt att vårda de i övrigt friska, med milda åkommor. Vittnesmålen från vårdpersonalen duggar nu tätt. Konsultarvoden som överstiger en mindre kommuns hela ekonomiska budget. Att webbaserade läkarkontakter inte alls avlastar den offentliga vården utan tvärtom, driver på vårdkonsumtionen.

Det som ändå är värst i min mening att man nu frångår det som finns inskrivet i svensk hälso- och sjukvårdslagstiftning. Att det finns privata vårdgivare som prioriterar försäkringskunder framför de som bedöms ha mest behov.
Vårdförbundets medlemmar vittnar om att sökande till vården får besked att det är väntetid i flera dagar, medan en sökande som har privat sjukvårdsförsäkring kan få komma samma dag!

Att få vård och behandling när man behöver det, är en mänsklig rättighet och inte något bara de som har råd har rätt till. Det är sorgligt att vi har hamnat där i detta land. Jag hoppas att det finns modiga politiker som vågar ändra i dessa usla system i vården. Som inte bara tänker kortsiktigt, att beslut ska anpassas till valröster och mandatperioder.

Med de demografiska utmaningar vi står inför har vi inte råd att slösa med vårdresurser. Annars är svensk välfärd som jag tror många vill ha det och som är mest gynnsamt för hela Sverige, ett minne blott.

 

Nadya Lehto
Leg. sjuksköterska
Regionalt skyddsombud och Huvudskyddsombud
Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro

 

Lucka nummer 19. 2020, sjuksköterskans och barnmorskans år

by

I januari i år, föreslog verkställande kommittén för Världshälsoorganisationen (WHO) att 2020 utses till året för sjuksköterskan och barnmorskan på grund av de viktiga insatser sjuksköterskor och barnmorskor gör för människors hälsa världen över. År 2020 är också den 200: e årsdagen av Florence Nightingale födelse.

Medlemsstaterna godkände förslaget den 24 maj.

Jag tycker det ska bli intressant att följa detta firande under nästa år och hoppas att uppmärksamheten kommer leder till att dessa yrkesgruppers status ökar och med det får förbättrade villkor. Våra andra två yrkesgrupper, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor, är också livsviktiga för människors hälsa. Jag hoppas deras status ökar och deras villkor förbättras.

Juliga hälsningar från en evig optimist!

Med vänlig hälsning Nadya Lehto
Leg. sjuksköterska
Regionaltskyddsombud och Huvudskyddsombud
Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro

Lucka nummer 5. Adventshälsning till livsviktig och fantastisk personal i vården.

by

Med detta kollage med urklipp från dagens ros i NA vill jag tacka och lyfta livsviktiga yrkesgrupper i vården som är hjältar i vardagen varje dag, dygnet runt, året om. Vårdförbundets yrkesgruppers: barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor räddar liv tröstar patienter och anhöriga tar fram prover/bilder/utredningar som är viktiga för att diagnostisera och behandla. De förlöser barn, främjar hälsa och välbefinnande hos befolkningen.

Ha en riktigt fin advent!

Massor av adventshälsningar

Med vänlig hälsning Nadya Lehto
Leg. sjuksköterska
Regionaltskyddsombud och Huvudskyddsombud
Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro

Datorn får mer tid än patienter

by

Jag jobbar i hemsjukvården i Örebro kommun och jag har verkligen älskat mitt arbete. Men senaste åren har jag känt mig alltmer frustrerad. Jag känner att mina kolleger också är frustrerade och nya kolleger som kommer till oss blir förvånade över hur många olika datasystem vi förväntas gå in i, varje dag. Vi måste gå in i ett system för att kolla signeringen, ett annat för att hitta läkemedelslistor, ett tredje för att kolla meddelande och rapporter från öppen- slutenvården ett fjärde där vi lägger vår planering/insatser ett femte där vi har patientjournalen, ett sjätte där vi  förväntas läsa journalanteckningar från öppen- och slutenvården och ett sjunde för att läsa externa och interna meddelande i en brevlåda. Dessa system förväntas vi att gå in och kolla i stort sett varje dag för att arbeta enligt de lokala riktlinjer som finns i kommunen. Sedan tillkommer andra system när vi beställer inkontinens material, dokumentera i diverse kvalitets register och screenings system.

Inget av dessa datasystem pratar med varandra, så dubbel dokumentation förekommer.

I utredningar som Vårdförbundet har tagit del av så ägnar sjuksköterskor i hemsjukvården och på äldreboende i snitt 2 timmar per arbetsdag på direkt patientarbete. Resten av tiden går åt till administration.
På min arbetsplats har vi dessutom ett krångligt journalsystem som inte är anpassad för sjuksköterskor, vilket leder till krävande tanke arbete kring dokumentation.  Det är klart vi är frustrerade!!

Först ska vi utföra vårt arbete, sedan ska det kontrolleras och föras statistik på det vi gjort. Denna Managementbyråkrati tar fokus från kärnverksamheten. Alla ska screenas för risker, men man frågar inte personen innan om de vill. Vi kan hitta massor med risker och komma med förslag på åtgärder men har vi inte med personen på detta har vi kastat bort deras och vår tid. Vi måste ställa om och jobba personcentrerat. Vad vill och är viktigt för den här personen. När vi i dialog och partnerskap kan hitta detta, jobbar vi personcentrerat.

Jag önskar att det finns högre förtroende för professionen. Vi jobbar alla under legitimation och har många år på universitet/högskola. Om vi skulle slippa Managementbyråkratin/New public management, då skulle nog jag och många med mig slippa vara frustrerad och tid skulle frigöras till kärnuppdraget.

Vid tangenterna

Nadya Lehto
Leg. sjuksköterska
Regionalt skyddsombud och Huvudskyddsombud
Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro

Hallå arbetsgivare, ni måste anpassa resurserna till kraven i arbetet!

by

I dessa tider med ökat patienttryck, demografiska utmaningar, besparingar och effektivisering i hälso-och sjukvården kan inte arbetsgivaren fortsätta med att blunda för vad detta gör med våra professioners arbetsmiljö.

Vi kan inte fortsätta med att ha fler patienter på samma bemanning. Eller att fler arbetsuppgifter läggs på oss utan att andra arbetsuppgifter tas bort eller att bemanningen ökar.

Arbetsgivaren har ett tydligt arbetsmiljöansvar för oss och ska se till att kraven som läggs på oss åtföljs med de resurser som uppdragen kräver (AFS 2015:4). Det är inte okej att våra medlemmar ska behöva betala med sin hälsa för att våra arbetsgivare inte lyssnar på oss och ger oss det förutsättningar som vi behöver.

Riskerna med att ha för hög arbetsbelastning, känna sig otillräcklig eller att man inte kan göra ett gott arbete är väl känt. Det är inte ovanligt att våra professioner som jobbar med människor drabbas av etiskstress. För att vi inte hinner/ ges resurser för att möta våra patienter på det sett som skulle kunna ge det bästa bemötandet och vården. T ex tid för samtal till de patienter som behöver det eller följa upp given läkemedelsbehandling som vi ska göra enligt lagar och riktlinjer.

Andra resurser som inte är bemanningsmässiga är tydlighet och ramar för uppdraget. Vad ska jag göra och vad ska någon annan göra. Om sådant inte är tydligt finns risk för konflikter och att arbetsuppgifter inte görs, för ingen känner sig ansvarig för arbetsuppgiften. Att känna sig sedd och lyssnad på samt att ha mandat att fatta självständiga beslut är andra resurser som också är friskfaktorer i arbetslivet.

Så arbetsgivare inom hälso- och sjukvården, dags att ta ert ansvar. Kan ni av någon anledning inte höja resurserna så får ni sänka kraven. Ta bort arbetsuppgifter och/eller sänk antalet patienter om den möjligheten finns.

 

Vid tangenterna
Nadya Lehto
Leg. Sjuksköterska
Styrelseledamot i Vårdförbundet avdelning Örebro

I år önskar jag balans mellan krav och resurser!

by

Min egen erfarenhet och det jag får höra av andra medarbetare i vården är att det läggs på fler och fler arbetsuppgifter på oss. Det kan vara kvalitetsregister som ska fyllas i, funktionsbrevlådor som ska öppnas och läsas, nya rutiner, nya arbetsuppgifter som någon annan gjort tidigare eller som inte gjorts alls innan, listan kan göras lång. När vi informeras om nya arbetsuppgifter som ska göras kan det låta som något litet som tar lite av vår tid, men ska det göras ofta, kanske flera gånger om dagen så kommer även en liten enkel arbetsuppgift ta mycket tid i slutändan.

Det som sällan eller aldrig händer är att man som medarbetare får besked om att vi kommer att få ökade resurser för att klara av den nya arbetsuppgiften. Eller att man får besked om att ta bort arbetsuppgifter som vi har gjort tidigare, för att få tid till denna nya arbetsuppgift.

Hur tänker man som arbetsgivare då? Ska vi jobba fortare, effektivare eller hade vi utrymme tidsmässigt innan?

Jobba fortare är sällan bra. Det skapar mest stress och risken att vi gör fel ökar. Jobba effektivare tror jag inte heller på. Efter alla år med effektiviseringar i vården så borde det inte finnas mycket kvar att effektivisera. Att vi skulle ha haft för lite att göra innan känns också som ett hån, det står dagligen i pressen om vårdköer och platsbrist på landets vårdinrättningar p.g.a. personalbrist.

Arbetsmiljöverket ger ut föreskrifter kopplade Arbetsmiljölagen s.k. afsar. I AFS 2015:4 Organisatorisk och social arbetsmiljö står det klart och tydligt att: Arbetsgivare ska se till att arbetsuppgifter och befogenheter inte ger upphov till ohälsosam arbetsbelastning. Det innebär att resurserna ska anpassas till kraven i arbetet.

Tänk om vi alla började ifrågasätta, när vi får vetskap om att vi ska få nya arbetsuppgifter, fler patienter o.s.v. Vilka arbetsuppgifter ska vi ta bort eller kommer vi att få utökad bemanning nu när vi ska göra detta också? Vad skulle hända då? Kanske arbetsgivaren får tänka till? Kanske t.o.m. gör något åt balansen mellan krav och resurser.

Jag tror inte på tomten, men jag tror på kloka medarbetare och goda arbetsgivare. Receptet på den Goda arbetsplatsen är goda dialoger i samverkan, på APT och medarbetarsamtal, kryddat med systematiskt arbetsmiljöarbete.

Juliga hälsningar från Nadya Lehto
Leg. Sjuksköterska
Huvud- och Regionaltskyddsombud
Vårdförbundet avdelning Örebro