Just nu snurrar runt det på rätt utmanande i hälso- och sjukvården. Oavsett om den är kommun, regional, statlig eller privat så börjar det synas sprickor i väggarna både här och där.
På vissa håll må det fortsatt vara solida väggar, men på en del håll går det nästan att se rakt ut i decembermörkret och inne på kontor och i korridorer går vårdens professioner och vårdens chefer och gör allt de kan för att inte tredje person, personerna som vårdas, ska drabbas.
Just nu läser vi rubrik efter rubrik om uppsagd vårdpersonal på flera av Stockholms största sjukhus, tack och lov har vi ännu inte hamnat där i vår egen region. Samtidigt går Region Örebro län med ett omfattande underskott vilket gör att många av regionens verksamheter tvingas vända på de kronor de har och skära ner på de kostnader som skenat.
Till råga på allt skulle visst våra professioner få en löneökning även det här året. Det efter att Vårdförbundet, SKL och Sobona kommit överens om ett nytt löneavtal, HÖK19, som på pappret ser riktigt intressant ut. Äntligen finns det faktiskt möjligheter för arbetsgivarna att skapa lite differentiering i lönerna mellan de nya och de som jobbat länge. Äntligen finns det en möjlighet att faktiskt premiera de bland våra kollegor som är lite extra bra, de där särskilt yrkesskickliga kollegorna som vi går och frågar om råd när vi har något extra klurigt ärende eller de där särskilt yrkesskickliga kollegorna som vi helst skulle vilja jobba med en stökig lördagskväll när precis allt rör till sig.
Men det bygger ju också på att våra arbetsgivare möter upp i det avtal som de själva skrivit under. SKL var på förhand tydliga med att de inte behövde skjuta till några extra medel, de pengarna finns nämligen redan i arbetsgivarnas händer. De är bara tvungna att prioritera.
Tyvärr verkar det inte som att de gör det på särskilt många håll i vår närhet. Kumla kommun ser ut att vara ett positivt undantag, Lindesbergs och Askersunds kommuner likaså men Region Örebro län och Örebro kommun tyckts leva i tron att de inte behöver anstränga sig nämnvärt mer än vanligt. De är ju redan störst, bäst och vackrast. Eller?
Hur var det nu med vårdplatsläget? Hur kommer det sig att till och med arbetsgivaren beskrivit den gångna sommaren som extra svår? Hur kommer det sig att en arbetsgivare tvingats göra förändringar i sin nattorganisation för att kunna ge rätt vård i rätt tid? Hur kommer det sig att när arbetsgivarna söker efter våra professioner får de knappt några sökanden på sina annonser?
Och hur kommer det sig att det ”bara” är läkare, undersköterskor och administratörer som omfattas av varslen när det blir tal om uppsägningar?
Jo, därför att det redan är en enormt stor brist på våra professioner. Det finns helt enkelt för få av oss kvar för att vi ska kunna omfattas av några varsel.
När Vårdförbundet strejkade 2008 fick vi höra att vi var patientosäkra, idag har arbetsgivarna en situation där fler enheter är drabbade och där fler vårdplatser är stängda än vad vi någonsin kunde drömma om då. Allt för att arbetsgivaren, på generellt basis – det finns undantag, helt misslyckats med att inse att de måste jobba för att få sin personal att stanna, trivas och vara med och utveckla vården.
Lönen är en del, arbetsmiljö en annan, inflytande över arbetsuppgifter en tredje. Idag skulle jag vilja säga att vårt läns två största arbetsgivare har stora utmaningar inom alla dessa tre områden.
Årets lönerevision känns som ett skämt. Inte bara för de som får lönen utan också för våra chefsmedlemmar som ska sätta dem. Snacka om att sitta i ett Moment 22.
Arbetsmiljön därför att mer eller mindre varje arbetspass är en fråga om överlevnad, att inte missa något att få allt att rulla på. Extremt lite tid finns för att sitta ner och arbeta med verksamhetsutveckling eller förbättringsarbeten.
Inflytande över arbetsuppgifter därför att våren tycks ha fått dille på New Public Management där allt mer handlar om produktionstakt och nyckeltal än om att ge tid till mötet med den människa vi på ett eller annat sätt möter i våra yrkesutövningar.
I Region Östergötland har politikerna valt att satsa extra pengar i den kommande budgeten för att faktiskt kunna möta upp i lönefrågan.
Förhoppningsvis ger det ringar på vattnet som visar att fler Regioner och stor-Kommuner behöver följa efter.
Så detta blir en uppmaning till vårt läns politiker; kan du och ditt parti göra någonting för att förbättra situationen?
Den om arbetsmiljö och inflytande över arbetsuppgifter är frågor som kanske bäst hör hemma på APT, i yrkesgruppsträffar, i medarbetarsamtal och i olika samverkansforum.
Så detta blir också en uppmaning till vårt läns alla vårdchefer: kan du göra någonting i ditt uppdrag för att förbättra situationen?
Men detta riktar sig också till alla våra yrkesverksamma medlemmar i Vårdförbundet; kan du göra någonting för att förbättra situationen?
På ett sätt är det ingens ansvar att det ser ut som det gör, på ett annat sätt är det bara politikernas, eller bara chefernas ansvar. Men jag tänker istället att det är allas vårt ansvar att tillsammans göra det vi kan för att förbättra den situation där vi själva står.
Idag är en bra dag att börja.
Marcus Folkö Müntzing
Leg. Sjuksköterska
