Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Legitimerad sjuksköterska, legitimerad barnmorska och styrelseledamot i Vårdförbundet avdelning Örebro. Gillar att få igång en debatt, gärna med ironi och ett uns provokation som krydda!

Försiktightesprinciper måste råda!

av Lämna en kommentar

Sverige sticker ut när det gäller hantering av COVID-19 och den pandemi som härjar över hela vår planet. Vad som är rätt eller fel lär tiden utvisa. Ingen sitter med facit. Även när det gäller skyddsutrustning så har Sverige anammat en mer ”avslappnad” inställning. Men där borde det finnas ett facit.  Frågan är om vi använder oss av det?

WHO har riktlinjer för vilken skyddsutrustning som behövs när man ska arbeta med patienter som bär på, eller som misstänks bära på COVID-19. De riktlinjerna ser inte likadana ut som de våra regioner och kommuner har. Motiveringen är ”att man fått ny kunskap om viruset”.

Jag bara undrar om det inte finns samma kunskap i andra länder? Nu ligger dessutom flera läkare och sjuksköterskor här hemma i Sverige svårt sjuka i COVID-19 och får intensivvård. Troligtvis har de smittats genom sina arbeten i vården.

Det känns också mycket märkligt att de ändrade rekommendationerna i vårt land, skedde ungefär samtidigt som lagret av skyddsutrustning började sina…

Om ny kunskap finns om viruset och kunskapen visar på att skyddsutrustningen inte behöver innefatta exempelvis munskydd och långa skyddande ärmar måste de vetenskapliga studier som konstaterat detta kunna presenteras. Så; var är de?  

Vården är hårt belastad men troligtvis är vi inte i närheten av en topp. Om den redan slimmade bemanningen ska kunna hantera den eventuella anstormning av virushärjade medborgare, så krävs att de som arbetar i vård och omsorg är friska och inte riskerar vare sig sitt eget eller sina anhörigas hälsa och liv. Vi borde låta försiktighetsprinciper råda!

Det krävs tydliga svar på varför det ges olika bud om vilket skydd som krävs för att kunna arbeta säkert under pågående pandemi. Ge oss de svaren nu! Vi ska inte behöva vara rädda när vi går till jobbet!

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Att känna sig trygg i en kris

av 6 kommentarer

Vi matas med larmrapporter från alla håll och kanter; ”Skyddsutrustningen är slut”, ”Det är fullt på IVA”, ”Stormen är här nu”.  Oroliga medborgare som är rädda om sina nära och kära och sin egen hälsa; ”Vågar jag gå ut när jag har de här sjukdomarna”, ”Kommer min man att bli frisk från viruset”, ”Vad händer om det är fullt på sjukhuset”.

Mitt i allt sorl av oro, rädsla och osäkerhet står en sjuksköterska som ska utstråla trygghet och mod när befolkningens känslor är i uppror. Mitt i allt kaos står en biomedicinsk analytiker som ska hantera en nästintill overklig mängd prover som ska analyseras i en rask takt, en röntgensjuksköterska ska mäkta med ruschen på lungröntgen när den svårt sjuka brottas mot döden, en barnmorska ska inge lugn när den oroliga blivande modern med gråten i halsen har frågor om sin och sitt barns hälsa.

Men du är inte ensam. Vi är många tillsammans som kämpar för att ge vår befolkning en trygg och säker vård. Tryggheten ligger i att söka stöd hos dina kollegor, att känna kollektivets styrka och tänka ”Vi” istället för ”Jag”. Tillsammans är starkt! Och vi är tillsammans i krisen, en kris som vi kommer att klara, så länge vi fortsätter att ge varandra styrka och uppmuntran. Det kommer vara tufft. Men det kommer inte vara för evigt.

Tillsammans ska vi hjälpas åt att lyfta varandra och att ge varandra stöd genom den tuffa tid som vi befinner oss i. Det är ok att vara orolig och att vackla ibland, det är mänskligt. Men tillsammans stöttar vi upp och ger varandra energi för att kunna orka.

Nu om någonsin är betydelsen av sammanhållning och vi-känsla av allra högsta vikt. Genom enad kraft får vi möjlighet att klara det som vi själva kan tycka känns omöjligt

Långa, intensiva och känslosamma arbetspass är tärande. Därför måste du också släppa jobbet, koppla bort mediebruset och kliva ut i vårsolen mellan arbetspassen. Vi kommer klara det här! Tillsammans!

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska och barnmorska

Vill du få tips om hur du ska kunna underlätta för dig  och dina kollegor i samband med COVID-19 så rekommenderar jag “Krisstöd” Här finns vetenskapligt baserade råd om vad som hjälper innan, under och efter en svår händelse.

Krispaketet till vården borde prioriterats för längesen

av Lämna en kommentar

Det är kris. Och nu menar jag inte den evighetslånga ”normala” vårdkris som vården befunnit sig i det senaste decenniet. Jag menar en REJÄL kris, precis som i resten av världen. Det fattas skyddsutrustning, vårdpersonal och tillräckligt med vårdplatser och i dagsläget måste vi förbereda oss för en situation som Sverige och världen aldrig tidigare befunnit sig i.

I kristider måste man tänka annorlunda. Många företag får det tufft att överleva när människor isolerar sig pga virusinvasionen i vårt samhälle och risken för masskonkurser är överhängande. Krispaketet från staten innehåller 300 miljarder kronor som ska rädda svenska företag och 500 miljarder till bankväsendet. Om det är tillräckligt är det ingen som vet.

Det finns gott om pengar i statskassan, har vi fått höra de senaste veckorna. Vilken tur.

Vårdens krispaket är inte i närheten av summorna som läggs på svenska företag och banker.

Det är väl kanske inte läge att klaga nu, men den välfyllda statskassan och krispaketet till landets företag får mig att fundera över alla de larmrapporter om mängder med brister i svensk vård och omsorg som vi i vården larmat om under många år. Larm om den enorma bristen på resurser och på den totala omöjligheten att förbättra villkoren för de vårdanställda så att bemanningen ska kunna hamna på rätt nivå. Larm om brist på utbildad personal. Hur många gånger har vi inte fått höra att ”det finns inga pengar”?

Det går förmodligen inte att förbereda sig tillräckligt för en sådan kris som det elaka viruset COVID-19 har lett till. Men om utgångsläget hade varit bättre så hade vi inte behövt sjunka så långt ner i kvicksanden. Om vi hade haft tillräckligt många specialistsjuksköterskor som kunde arbeta på intensiven, biomedicinska analytiker som kunde analysera prover och röntgensjuksköterskor som kunde bemanna alla röntgenavdelningar 24/7, barnmorskor som kunde arbeta med smittbärande gravida och födande. Om vi hade haft hängslen och livrem och sett till att ett lager med skyddsutrustning och läkemedel hade funnits tillgängligt. Om vi hade byggt ut sjukvården i den takt befolkningen och dess vård-och omsorgsbehov hade ökat.

Det kommer att bli en stor ökning av antalet svårt sjuka i COVID-19. Ingen vet exakt hur många eller när, men det kommer att ske.

Tydligen går det att trolla fram fler intensivvårdsplatser än de drygt 500 som normalt finns i hela landet. Men vem ska arbeta där när vi inte ens har tillräckligt med bemanning för det antal platser som finns nu?

”Det får inte ta längre än några veckor” säger man från myndigheter när det gäller att ”snabbutbilda” för att få tillräckligt många som kan arbeta inom intensivvården. I normala fall tar det 4 år att bli specialistsjuksköterska inom intensivvård och inskolningstiderna som ny är långa. Vad blir konsekvensen av att snabbutbilda? Kommer den snabbutbildade personalstyrkan att mäkta med det enorma tryck som myndigheterna förväntar sig inom de kommande veckorna, månaderna och vem vet hur länge?

 Jag skulle gärna vilja veta var alla miljarder är som borde satsas på alla de som arbetar inom den krisdrabbade vården, som arbetar med risk för sitt liv och sin hälsa, dag och natt, för att vi ska klara av den fruktansvärda kris som drabbat oss alla.

Jag undrar varför man inte agerat i tid och faktiskt lyssnat på alla varningar om att vården är underdimensionerad till och med för att vara en vanlig fredag i mars.

Krispaketet till vården borde prioriterats långt innan corona drabbade vårt samhälle.

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska och barnmorska

Vården klarar knappt av en vanlig Vabruari. Hur rustade är vi för en pandemi eller en katastrof?

av Lämna en kommentar

Det är kaos på flera av vårt lands sjukhus. På Södersjukhuset beskriver personalen att det ligger patienter och skriker av smärta och matsalen används som sjukhussal. Och det är bara en alldeles vanlig vabruari. Vad händer om en större katastrof sker? Eller en pandemi?

Vården har svårt att hantera vad som borde ses som normalt. Anledningen är en underdimensionerad och felprioriterad vårdbudget sedan decennier tillbaka, vilket gett alltför få vårdplatser och otillräckligt med utbildad vårdpersonal i förhållande till befolkningens behov. Trafikolyckor, bröstsmärtor, säsongsinfluensa och kräksjuka tillhör det vanliga utbudet på en akutmottagning. Det är också normalt med toppar och dalar när det handlar om hur stort söktryck vården har. Men idag tycks, vad som borde vara normala toppar, bli alltfler. Och dessutom finns inte ens resurser för att vården ska kunna hantera en ”normal” februarikväll inom akutsjukvården.

Det finns inga marginaler. Det är otillräckligt bemannat. Det är fullt. Det är kaos.

Och då har vi inte ens nämnt hur vården skulle hantera en katastrof, tex en flygkrasch, en större brand eller en terroristattack. Medierna svämmar över om Coronavirusets framfart genom världen. Vad skulle hända om (eller ska vi säga när?) coronaviruset får fäste i den svenska myllan?

Ett av de största hoten mot folkhälsan är antibiotikaresistens. Hur kommer vården klara av att hantera patienter, som tidigare fått ett recept via primärvården, men som i framtiden kräver sjukhusvård för att eventuellt få bukt med vad vi tidigare ansåg som banala infektioner? Antalet fall av antibiotikaresistens i Sverige idag är mellan 15000–16000 per år. År 2030 beräknas det vara ca 32 000 fall och år 2050 över 70 000 fall per år. Hur ska vården klara av det?

Planering och finansiering av vården är inte bara kortsiktig. Den ter sig också vara faktaresistent. Det kostar att bedriva trygg och säker vård och det kostar att vara en attraktiv arbetsgivare. Men istället för att investera vården med rätt anställningsvillkor och tillräckligt med vårdplatser, så tycks våra beslutsfattares kalkyler bygga på luftslott.

Men det finns lösningar och en gigantisk expertpanel som kan guida rätt våra politiker i budgetsörjan. Experterna är våra sjuksköterskor, läkare, barnmorskor, undersköterskor…alla de som faktiskt vet var bristerna finns och vad som krävs för att täppa igen hålen och bygga upp en välfungerande vård som är rustad för framtidens utmaningar.

När tänker ni börja lyssna på oss?

Åsa Mörner
Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Därför måste du skriva upp övertid och rapportera avvikelser. Oavsett hur stressad du är.

av

Vården är gravt underdimensionerad, både gällande bemanning och yta. De stackare som faktiskt har en anställning någonstans i svensk vård och omsorg, springer runt som yra höns för att hinna med det arbete som de är ålagda att utföra. Inte konstigt att människor skadas i vården.

Cirka 100 000 patienter drabbas av någon form av skada inom den somatiska vården. Årligen. Det motsvarar var 10:e vårdtillfälle. För ca 50 000 patienter innebär det en förlängd vårdtid på sjukhus, något som inte bara orsakar lidande utan som också är kostsamt för samhället. Varje år dör 1200 människor på grund av att vården har åsamkat dem så pass stora skador. Det borde kanske heta sjuk vård med mellanslag istället för sjukvård.

Om vi dessutom räknar in hur många av de som arbetar inom vården som själva skadas pga sitt yrkesval och den stress och belastning som kommer med på köpet, så blir siffrorna ännu mer skrämmande.

Ingen vill ha det så här. Det pågår en dränering av kompetens från svensk sjukvård där bla sjuksköterskor och barnmorskor vallfärdar ut från landets sjukhus för att söka upp en arbetsgivare, eller ett helt annat yrke, som kan ge dem frälsning. Frälsning i form av att kunna arbeta säkert, och tid som ska ge återhämtning. Och en skälig lön för den insats de gör för samhället.

Dessutom kostar det samhället, dvs dina och mina pengar, stora summor. Pengar som skulle kunna användas till att utveckla vården och göra den bättre och säkrare. Men istället försöker vi lappa och laga en vård som läcker som ett rostigt gammalt såll.

Jag tror att de flesta som jobbar i vården håller med mig om att det oftast är den omänskliga stressen som orsakar skador på både patient och personal. Vi hinner helt enkelt inte med, trots övertid. Men trots att vi arbetar mer än vår ordinarie arbetstid så ser det inte alltid ut som det finns någon övertid på avdelningarna på våra sjukhus. Varför? Hur många hinner egentligen gå hem i tid varje dag? Men övertidskontot är ofta lågt. Varför är det så?

Det är för att vi inte skriver upp när vi jobbar övertid utan tar det på den berömda flexen istället. Enkelt, smidigt och snabbt. Eller är det egentligen det? Om det inte finns någon övertid finns det inga skäl till att anställa några fler. Håller du med? Om du inte gör det- anmäl ALL tid som inte är din ordinarie arbetstid som övertid. Får du inte för din chef? Gå hem när ditt arbetspass slutar i så fall.

Stressen ligger som ett konstant lågtryck över de flesta vårdinrättningarna i vårt avlånga land. Orsakar den en risk för patienternas säkerhet? Hinner du ge läkemedel i tid, dubbelkontrollera avancerade läkemedelsordinationer, observera alla patienters status och dokumentera allt som du faktiskt är skyldig att dokumentera? Om inte- skriv en avvikelse. Utan avvikelser förvandlas stressen bara till trist gnäll i fikarummet utan att leda till någon som helst förändring. Upplever du att dina avvikelser inte får gehör? Det är förståeligt för ibland känns det verkligen så, men det enda sättet att få fram konstruktiv statistik på hur stressen påverkar patienternas och din hälsa, är just avvikelser. Har du en yrkeslegitimation så är du dessutom skyldig att skriva en avvikelse, både när något skett, men också när du ser att något oönskvärt skulle kunna hända. ”Jag har inte tid”, är inget argument för att inte skriva avvikelser. Det är en skyldighet som medföljer ditt yrke.
Din skyldighet att skriva avvikelser är också ett sätt att både skydda dig och patienten, men även ett medel, ett verktyg för att kunna förändra.

Jag tror att de allra flesta är överens om att vi måste förändra vården. Det är något vi måste göra tillsammans. Men det kräver en stor samhällsförändring och politisk påverkan, något som tar lång tid. Men det går att förändra!  Att rapportera att vården inte är säker vare sig för dig eller den du vårdar är att vara ansvarstagande och att sträva mot en förändring. Du kanske inte hinner skriva avvikelser under din ordinarie arbetstid?
Då är det övertid som gäller.

 

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska, legitimerad barnmorska

Ni borde skämmas!

av

Cancer.

Få sjukdomar orsakar så mycket ångest som bara ordet ”cancer” gör. De allra flesta har någon personlig koppling till cancer. En nära vän eller familjemedlem har drabbats och kanske tynat bort i plågorna av en cancersjukdom. Eller så har du själv fått ett besked om att dina cellers arvsmassa skadats någonstans i din kropp och fått diagnosen ”cancer” uppläst för dig.

En anhörig som kämpar. Du som kämpar. Eller en rädsla över att knölen, smärtan eller hostan inte bara är en oförarglig knöl, smärta eller hosta. En envis, intensiv oro som gnagt sig fast i din kropp och lagt sig som en tung, blöt filt över ditt ansikte, som gör det svårt att andas, att skrika, att röra sig.

Ångest.

Att få en cancerdiagnos skapar en vanvettig ångest, både hos den som insjuknat i den djävulska sjukdomen, men också för de personer som finns i den sjukes närhet. Partner, förälder, barn, barnbarn, syskon, vänner. Förenade av en känsla av ångest.

Sjukvården har kommit långt. Drygt 6 5 % av alla som drabbas av cancer blir friska, även om det varierar stort mellan olika cancerdiagnoser. Hoppet står till den enorma kunskap som vården besitter. Kan jag bli botad? Kommer min mamma att bli frisk? Kan ni rädda mitt barn?

Vi litar på att vården slår på stora trumman och basunerar ut att jag är sjuk i cancer, så att ett effektivt kugghjul av undersökningar och analyser kan leda till rätt mediciner och operationer. Så att jag, min närmaste vän eller min pappa kan bli frisk.

Du kan bli botad från din cancer, får du veta av sjukvården. Hurra! Ångesten lättar och jag kan andas igen.
Men efter en tids väntan på att få behandling, ändras helt plötsligt beskedet som lättade din ångest.

Du kan inte bli botad.
Längre.

Det här är verkligheten för cancersjuka i Sverige idag.
För istället för att lyssna på att situationen i vården och för de som är anställda i den är orimliga, något som ger allvarliga konskevenser när våra nära och kära är i behov av vård, så har våra beslutsfattare låtit det gå så här långt.
Cancersjuka får inte behandling i tid pga brist på sjuksköterskor. En brist som uppstått för att man vägrat ge sjuksköterskor schyssta villkor.

Våra beslutsfattare har konskevent struntat i att lyssna när sjuksköterskor i åratal ropat att de inte orkade längre, att de måste få betalt för sitt arbete och värderas rätt. Så nu tvingas cancersjuka som skulle kunnat erbjudas en botande behandling, istället få en palliativ vård och invänta sin död.

Jag undrar om våra beslutsfattare känner sig nöjda?

Jag tycker att ni borde skämmas!

#Geossrättvillkornu

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska och legitimerad barnmorska

Den bistra Nyårsnatten

av

(fritt från Alfred Tennysons ”Nyårsklockan”)

Ring, klocka, ring i bistra Nyårsnatten
mot sjuksköterskeexpeditionen och dess arbetande skara;
vi jobbar dygnets alla timmar och till er tjänst vara
och det nya året erbjuda full bemanning som sagts i politikerdebatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
Vi lovar alla åldrar vårda till dess livet tar slut.
om goda villkor och bra lön delas ut,
så behöver inte arbetsgivaren famla.

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och erbjud tröst; Stöd till den sjuke
Ring smärtan ut från den cancersjuke
och fördela mediciner som har effekt på direkten

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden
På labbet de rätt bakterie hitta
så korrekt behandling nu kan förhindra mer smitta
och vi därmed patienten räddar från döden

Ring in den tid, då vi från vårdkrisen befrias
ur Svea rikes onda tand
Ring platsbrist och bemanningskaos bort från vårt land;
Ring den jämlika vården in, nu är tid att löften infrias!

Farväl 2019- Välkommen 2020, ett nytt decennium!

GOTT NYTT ÅR!!!

Åsa Mörner

Lucka nummer 24. Ett sista juligt inlägg

av

Nu har årets bloggkalender nått sitt slut. Vi har bjudit på recept av alla möjliga slag, juliga och mindre juliga budskap, skildrat verklighet och bjudit på sagostund. Hoppas ni har hunnit pausa i julstöket och mellan arbetspassen för att krypa upp i soffan eller kura en stund i personalrummet med att läsa det senaste inlägget bakom den röda luckan.

2019 har bjudit på stort och smått, segrar och förluster. Det borde ju vara en enkel sak att åstadkomma schyssta villkor till samhällsbärande yrken som får vård och omsorg att gå runt. Men det är verkligen ingen enkel sak. Men som ert fackförbund så kan vi lova att vi aldrig kommer att ge upp. Vi kommer fortsätta att stångas för att beslutsfattare runt om i landet ska förstå varför det är så viktigt att investera i våra professioner, det ger ett utfall som innebär en vinst genom att kunna erbjuda befolkningen god och tillgänglig vård!

Vissa av oss kokar knäck, andra sjunger julsånger och många av oss förbereder ett långt julfirande med familj och vänner. Men inte alla. För tack vare er så rullar ambulansen på gator och torg, röntgenutrustningen hålls varm även under julen, labb håller öppet för akuta analyser och ett nytt liv tar sitt första andetag i skenet av en adventsstjärna på förlossningsavdelningen: den svårt sjuke får vård dygnets alla timmar, årets alla dagar.

Vissa firar helt enkelt jul på jobbet. Era insatser är guld värda!

Nu vill vi önska Er alla en riktigt God Jul, oavsett om ni njuter av julefrid eller håller igång vården i vårt avlånga land!
Juliga hälsningar från Vårdförbundet avdelning Örebro

Lucka nummer 22. Sten-Kalle Larssons julsaga

av

Den dumsnåle Sten-Kalle Larsson hasade runt i de trasiga tofflorna i det pampiga palatset som var hans överdådiga bostad, medan snön yrde utanför de blyinfattade fönstrena. Ja, byggnaden må vara tjusig, stora vackra salar, exklusiva möbler och dyr konst på väggarna. Men palatset ekar ödsligt tomt.

Sten-Kalle, som kallas just Sten-Kalle för hans stenhårda förmåga att förhandla villkorslöst och alltid vinna, oavsett konsekvenserna, sparkade tjurigt av sig de trasiga tofflorna och kröp ner i sin himmelssäng. ”Jul, vad ska det vara bra för?” muttrade Sten-Kalle medan han fluffade kudden och tog en sipp ur vattenglaset som stod på nattduksbordet.

”Jul innebär bara en massa extra kostnader! Folk ska tydligen ha mer betalt bara för att de måste arbeta över jul och nyårshelgerna, och dessutom förväntar de sig nån sorts JULGÅVA av sin chef, dvs JAG”

Sten-Kalle sätter vattnet i vrångstrupen och sätter sig tvärt upp i sängen i en våldsam hostattack.

”Jävla juljävel!”

Väl medveten om att tankarna kring julens förfärligheter troligtvis kommer att förstöra en god natts sömn, tar Sten-Kalle fram sin kassabok för att inventera intäkter och utgifter. Plussaldot får honom alltid att somna gott. ”Det har varit ett bra år, inga större löneökningar till de trofasta eller storsatsningar på nyanställningar” Tankarna dröjer dock kvar vid ett osannolikt möte som Sten-Kalle råkat på tidigare under dagen. En före detta kollega, Sara-Klara Lindberg, hade uppenbarat sig, likt en vålnad, för Sten-Kalle. Sara-Klara, som varit död sedan en kortare tid tillbaka, stod framför Sten-Kalle, där han slumrat till i sin fåtölj och talade med bruten stämma:

”Sten-Kalle! Du måste lyssna på mig, jag har kommit för att varna dig! Du kommer att besökas av tre andar som ska visa dig konsekvenserna av hur du hanterar dina anställda, annars kommer ditt öde att bli som mitt!”

Sten-Kalle lyssnade storögt på Sara-Klara, som var klädd i en solkig särk med långa kedjor runt sin kropp. Lika snabbt som hon uppenbarat sig, så var Sara-Klara borta. Sten-Kalle gnuggade sig i ögonen och fräste högt:

”Nej, nu har jag börjat hallucinera, kanske dags att boka ett besök hos min privata doktor!”

Precis som alla kvällar i december, när frustrationen kring människors önskan om julefrid och familjekära sammankomster plågade den gamle mannen, så somnade Sten-Kalle gott efter att ha bläddrat en stund bland räkenskaperna.

Kvällstimmarna går över till en månklar natt. Med ett ryck vaknar Sten-Kalle Larsson av att någon står vid fotänden av hans paranta säng.

”Sten-Kalle, jag har kommit för att visa dig något”.

Figuren vid sängen håller fram en blek hand som Sten-Kalle, av någon osalig anledning, greppar tag om. Handen är iskall, och när Sten-Kalle närmar sig figuren ser han att det inte är en mänsklig individ.

”Du är en av andarna!” utbrister Sten-Kalle.
”Jag är den första av tre andar”, säger varelsen

Sten-Kalle förflyttas på ett obeskrivligt sätt, svävandes genom stadens torg och gator, fram till förlossningsavdelningen som ligger på sjukhuset mitt i staden, långt bort från byarna på landet där många familjer bor. Sten-Kalle leds in genom korridorerna och fram till personalrummet. Det är ett av Sten-Kalles sjukhus. En sjukhusklädd kvinna sitter i soffan med en tom blick. Plötsligt börjar anden att tala.

”Det här är Sanna. Sanna är barnmorska här på förlossningen sedan några år tillbaka. Hon är mycket duktig på sitt arbete och har alltid drömt om att bli barnmorska. Men tyvärr så har Sanna blivit sjuk av sitt arbete. Hon har arbetat treskift sedan hon anställdes och har inte hunnit återhämtat sig mellan arbetspassen så nu har hon drabbats av en utmattningsdepression. Sanna kommer inte att jobba på länge efter den här natten. Kanske aldrig mer. Tre av Sannas kollegor kommer att möta samma öde inom den närmaste månaden, en av dem får dessutom bröstcancer. Det kommer att vara så få barnmorskor kvar på sjukhuset så kvinnor kommer att hänvisas till att föda hemma med stöd av eventuella familjemedlemmar inom en snar framtid”

Sten-Kalle, som inte hunnit få på sig sina trasiga tofflor, svär över det kalla golvet och utbrister; ”Vi kan ju inte stänga på natten, det är väl bara att jobba på. Hon visste väl vilket yrke hon utbildade sig till!” Sten-Kalle ser den tomma blicken på Sanna och ryser, för ett ögonblick, till. ”Föda barn har kvinnor gjort i alla tider…”

Utan att veta hur, vaknar Sten-Kalle i sin himmelssäng morgonen därpå, och dagen passerar som vanligt, dock med en obeskrivlig känsla av barn som föds på stampade jordgolv och kvinnor som förblöder… Sten-Kalle tror att de konstiga tankarna kan bero på stress.

Dag blir till kväll. Med räkenskapsboken på bröstet somnar Sten-Kalle och snarkar gott när han åter väcks av en annan ande vid fotänden av hans säng.

I ett nafs så är Sten-Kalle och anden flyttade till stadens sjukhus. De svävar in på onkologavdelningen och in i ett av patientrummen. I rummet ligger en man nedbäddad i sängen och det som Kalle misstänker vara hans familj, sitter runt omkring honom. En sjuksköterska kopplar ett dropp och stryker mannen ömt över armen. Sten-Kalle ser att alla omkring mannen, en ung kvinna och tre barn, snyftar och är rödgråtna i ansiktet. Ande nummer två berättar med en konstig, plåtliknande stämma;

”Det här är Gustav. Gustav är döende pga en hjärntumör, han har inte långt kvar. Egentligen skulle han haft goda möjligheter att överleva, men eftersom det inte fanns tillräckligt med personal för att kunna söva, operera och vårda honom så blev operationen framskjuten. Tills det var försent”

Sten-Kalle känner att det hugger till i hjärttrakten, men tänker samtidigt att det ju tyvärr är sånt som kan hända. Särskilt om personalen bara vill ha mer och mer betalt! Men samtidigt så är det ju synd….äsch, personalen kan ju inte få allt de begär hela tiden!
En ljus dimma stiger upp i rummet och det blir allt svårare att se Gustav och hans gråtande familj som sitter runt hans dödsbädd.

Sten-Kalle vaknar i sin himmelssäng. ”Konstigt, jag känner mig kallsvettig och illamående”, tänker Sten-Kalle. “Och så har jag drömt om en ande igen.” Men det kändes inte som en dröm.

Möten avlöser varandra under arbetsdagen. Sten-Kalle känner sig okoncentrerad och har en envis huvudvärk som slår likt en hammare mot hjärnbarken. ”Tänk om det är en hjärntumör? Hur ska jag få behandling då, det är ju kö överallt? Fast jag har ju pengar så det ordnar sig alltid!”

Efter en inte helt tillfredsställande dag, hasar Sten-Kalle med sina trasiga tofflor genom den tomma korridoren ner till sitt gigantiska sovrum. ”Måtte jag inte behöva drömma om nån sabla ande inatt igen…”

Sten-Kalle vaknar av ett mullrande dån. Vid den högra sida av himmelssängen står en varelse, den otäckaste du kan föreställa dig, med bara ett kranium som ansikte, delvis täckt av söndrig, blodig hud, och med tomma ögonhålor som stirrar genomborrande på Sten-Kalle. Sten-Kalle försöker skrika men den ondsinta anden tar ett hårt grepp om Sten-Kalle och sveper iväg honom genom skuggor och mörker. I mörkret längs vägen skymtar sjuka människor som desperat sliter i Sten-Kalles morgonrock och ber om smärtlindring och tröst, glåmiga sjuksköterskor och hålögda barnmorskor släpar sig fram och kastar uppsägelser efter honom, och ljudet av hjärtmonitorer och EKG-apparater blandas med stön av smärtor och lidande.

”Vart för du mig?” vrålar Sten-Kalle till den monsterliknande anden.
”Jag för dig till din dödsbädd” svarar anden ondskefullt.

Det svartnar för ögonen på Sten-Kalle och han känner hur han ramlar genom en mörk bottenlös avgrund.
Sten-kalle ligger i sin gamla himmelssäng. Lakanen är smutsiga och runt omkring honom ligger tomma konservburkar och medicinförpackningar. De gamla trasiga tofflorna, som nu är ännu trasigare, ligger mitt på golvet. En råtta gnager på den ena toffeln. Helt plötsligt står Sten-Kalle bredvid den smutsiga bädden och stirrar ner på sin gamla uttorkade, tandlösa lekamen som ligger där och inväntar sin död.

”Du har legat här, utan att någon brytt sig om dig, väldigt länge. Ingen har hjälpt dig med hygienen, gett dig medicin eller kommit med mat. Du är helt ensam.” Andens röst ekar i rummet.

Sten-Kalle känner svettpärlorna rinna nerför ryggen och i pannan. Hjärtat bultar hårt i bröstet och andhämtningen är kraftig.

”Men, jag har ju pengar! Varför har ingen tagit hand om mig,, jag borde fått den allra bästa vården”!

Anden greppar tag om Sten-Kalles båda axlar och skakar om honom kraftigt;

”För det finns ingen som jobbar med vård eller med människor över huvud taget längre! Du kan använda dina pengar för att köpa en teknisk pryl eller mjukvaruuppdateringar. Men ingen jobbar längre med sjuka eller gamla människor. Ingen orkar eller klarar av det längre och ingen vill utbilda sig till ett yrke man blir sjuk av”

Sten-Kalle känner på nytt hur det svartnar för ögonen och börjar kippa efter andan. Smärtor i bröstet letar sig ut över hela kroppen och livsenergin håller på att sina. Sten-Kalle ligger i den smutsiga sängen igen

”Vad har jag gjort?”

Allt blir svart. “Är jag död?” undrar Sten-Kalle. Han slår upp sina ögon och blickar ut i sitt stora sovrum. Lakanen är rena och doftar nytvättat, allt i rummet ser prydligt ut, som vanligt. På nattduksbordet står ett vattenglas och bredvid glaset ligger den läderinbundna kassaboken. Solens vintersvaga strålar letar sig in genom springan vid sidan av rullgardinen och utanför ljuder en stämningsfull körsång om ”Jul, jul, strålande jul”. Sten-Kalle Larsson tar ett skutt ur sängen, och utan att ta på sig de trasiga tofflorna springer han med lätta steg nedför den svängda ståtliga trappan och kastar sig på telefonen ”Sven-Kasper, sammankalla alla omedelbart vi behöver ett akut möte innan jul!” Innan Sven-Kasper Lund hunnit svara så rusar Sten-Kalle ut genom dörren, iförd morgonrock, och ilar snabbt mellan julklappshandlande barnfamiljer fram till huvudkontoret. ”Nu ska det bjudas på en riktig julklapp” Eter en lång mötesdag somnar Sten-Kalle nöjd i sin himmelssäng, utan att ens ögna igenom räkenskaperna.

Så slutar vår julsaga om Sten-Kalle. Men vad gjorde han på mötet egentligen?

Med en stadig signatur slöts avtal om att personalstyrkan skulle få arbetstider som inte gjorde dem sjuka med ordentligt med återhämtning så att de skulle kunna utföra sitt viktiga arbete utvilade och koncentrerade. Deras löner skulle ge utrymme för utveckling och lönespridning och man skulle också lyssna in de goda förlag som vårdens professioner hade för att förbättra vården. Inga fler patienter skulle behöva köa för att få vård, inga provsvar eller diagnoser skulle fördröjas eller utebli, ingen skulle behöva dö ensam hemma i sin säng och inga barn skulle tvingas födas i en snödriva längs vägen eller utan en barnmorskas vägledning ut i livet.

Sten-Kalle hade till och med köpt ett par nya tofflor.

 

Alla personer som beskrivs i denna julsaga är påhittade och all eventuell likhet med verkliga personer eller händelser är endast tillfälligheter.

(Vår julsaga har inspirerats av Charles Dickens mästerverk “A Christmas Carol”)

 

Sagoberättare Åsa Mörner

Lucka nummer 17. Halkfraktur med juleströssel

av

December rusar fram i rask takt och julen står för dörren. På TV rullar julspecial med Ernst som kokar specialknäck, tidningarna fylls med recept på saftigaste skinkan och i sociala medier tävlas det om vem som har finaste julpyntet och snyggaste saffransbullarna. Många känner sig stressade och har inte alls en känsla av julefrid och harmoni. Men det finns enklare recept än att bygga pepparkakshus i slottsformat, stöpa egna ljus eller pynta granen med vintagekulor.
Här kommer de enda recepten som behövs!

Halkfraktur med juleströssel:
Ingredienser
1 st ogrusad trottoar, helst i en kommun där man sparat in rejält på halkbekämpning
1 st överfull frakturmottagning, gärna på ett sjukhus där det är omöjligt att hitta parkering
1 st röntgenmottagning, utan röntgensjuksköterskor (för de har sagt upp sig) OBS. Detta är det mest komplicerade momentet, för du behöver ringa Stålmannen och be om att få nyttja hans röntgenblick om du inte kan starta röntgenutrustningen själv.
1 st obeviljad sjukskrivning (det går fint att arbeta med en gipsad arm, oavsett vad du arbetar med, bara du lägger manken till)
1 st förpackning glittrigt strössel att strö ut över gipset (Obs, måste ske innan det stelnar!)

Så här gör du:
Gör en rejäl vurpa, svär över hur sabla ont det gör och följ sedan ingredienslistan. Lätt som en plätt!

Influensa med knorr (Lättlagat!)
Ingredienser
En (eller flera) H1N1, gärna i slemform från någon som nyser bredvid dig på bussen hem
Extra om du önskar: Lunginflammation som komplikation! Tänk vad många spännande blodprover du kan behöva ta på dig själv (eftersom alla biomedicinska analytiker har sagt upp sig) Den mer eller mindre röda färgen i provröret (om du lyckas få in något i provröret) är en riktig stämningshöjare på julens alla fester!

Så här gör du:
Låt bli att vaccinera dig och tvätta för guds skull inte händerna när du kommer hem!

Trafikskadad (älg)gryta med juliga dofter
Ingredienser
En styck fullgången graviditet
Minst 10 mil till närmaste förlossning
Flera (du kan höfta lite) små krokiga skogsvägar till sjukhuset
En styck älg som ska över till andra sidan vägen
Ett styck Förlossningskit att använda i väggrenen (OBS! En fördel att vara två vid dessa moment, men med rätt teknik kan det funka att göra det själv)
Glöm att ringa förlossningen om du undrar något (alla barnmorskor på förlossningen har ändå sagt upp sig). Kvinnor har fött barn i alla tider, så detta klarar du enkelt av.
Flera mackor och en st termos ifall älgen hann över innan du kommer körande i 150 knyck och krystvärkar.

Så här gör du:
Bli gravid och bo långt ifrån närmaste förlossningsavdelning. Se till att vara fullgången under vinterhalvåret, gärna i juletid. Pynta bilen med doftljus som får sprida en julig känsla i bilen.

Och så dags för julpyntet!

Julig operationssal
Det här behöver du:
Många meter glitter (går bra med kirurgtejp också)
Röda dukar och gardiner (går bra med gröna operationsdukar också)
En (eller flera) tomma operationssalar (eftersom alla specialistsjuksköterskor har sagt upp sig)

Så här gör du:
Sprid ut glittret (kirurgtejpen) i den tomma salen.
Häng upp de röda gardinerna och lägg ut de röda dukarna på operationsbordet (patienterna som skulle opereras har ju ändå fått åka hem igen) OBS! Det går som sagt lika bra med gröna operationsdukar.

Lycka till med julpysslet!

Åsa “Grinchen” Mörner