Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Legitimerad sjuksköterska, legitimerad barnmorska och styrelseledamot i Vårdförbundet avdelning Örebro. Gillar att få igång en debatt, gärna med ironi och ett uns provokation som krydda!

Varför är det inget snack om att snabbutbilda elektriker till ingenjörer?

by 4 Comments

I åratal så har vi stått på barrikaderna och basunerat ut att det inte håller längre, att vården befinner sig i en djup kris och att vi inte längre kan garantera patienterna säker vård i rätt tid. Vi har också varit nästintill övertydliga med varför det har blivit så här och gett massvis med förslag om hur krisen ska avvärjas. Men budskapet har uppenbarligen inte gått in.

Det kom som ett slag i ansiktet. Regeringen föreslår ett ”snabbspår” för att utbilda undersköterskor till sjuksköterskor. Varför kommer det aldrig ett sånt förslag när det handlar om manligt dominerade professioner? Kan man snabbutbilda elektriker till ingenjörer?

Precis som elektriker, så är undersköterskor en otroligt viktig profession. Men det är en helt annan profession än sjuksköterskor. De arbetar inom vården, absolut. Men det gör ju läkare också. Är det dags för ett snabbspår för sjuksköterskor som vill bli läkare?

Skulle inte tro det.

Varför är det så svårt att begripa att det egentligen inte är brist på sjuksköterskor? När ska våra makthavare fatta att det är brist på tillräckligt attraktiva villkor. Och när ska de få in i sina skallar att den ENDA lösningen handlar om att förbättra villkoren och värdesätta den unika kunskap och kompetens som legitimerade sjuksköterskor har?

Men våra makthavare tycks vilja göra allt för att undvika den självklara lösningen. Istället för att öppna skattkistan och investera i sjuksköterskeprofessionen, så vill man alltså, inte bara riskera patientsäkerheten. Man vill också riskera att skapa ett A- och ett B-lag inom själva sjuksköterskeprofessionen, där A-laget kan glänsa med en fullvärdig akademisk examen och därmed rätt förutsättningar för att kunna utöva sin kunskap på ett tryggt och säkert sätt. Medan B-laget endast har en förenklad, kortare och därmed mindre förankring i akademin än vad A-laget har. Vad konskevensen av det blir för patienterna vill jag knappt tänka på.

Sjuksköterskeprofessionen är starkt kvinnodominerad. Och precis som med de flesta andra kvinnodominerade akademiska professionerna i världen, så är yrket gravt undervärderat. Löneutvecklingen är skamligt låg, arbetstiderna är ohälsosamma och tempot är slitsamt. Är det konstigt att så pass många lämnar yrket eller avslutar utbildningen?

Här finns en chans att visa att Sverige verkligen satsar på jämlikhet. Men istället drar regeringen till med ett förslag, som inte bara känns som ett slag i ansiktet, utan som dessutom spär på den värdediskriminering som vi haft sedan Juraperioden. Och jag som trodde Sveriges regering strävade efter att vara feministisk. Det här förslaget visar på den totala motsatsen. Istället för att ta chansen och äntligen satsa på att förbättra villkoren för sjuksköterskor, så kläcker man ur sig ett förslag som visar på stor okunskap om både professionen, akademin, och patientsäkerheten. För att inte tala om att totalt ignorera kvinnodominerade yrkens kamp om att äntligen värderas rätt.

Gör om och gör rätt, en gång för alla!

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska, legitimerad barnmorska

#geossrättvillkornu

Hur många fördomar har du?

by Leave a Comment

Trots att det är 2020 och vi lever i ett fritt land där vi får gå i skolan och lära oss neutralt förmedlad kunskap, så är det fortfarande ingen självklarhet att älska vem man vill, att ha på sig de kläder man trivs med eller välja själv vem man identifierar sig som. Lagen är tydlig. Men verkligheten är ofta en annan.

”Hen, vad är det för j-a ord. Det finns han eller hon, allt annat är bara en massa skit”

En vanlig kommentar på mitt Twitterkonto  när jag använder ordet ”hen”.

”Jävla bög” Ett vanligt skällsord på skolgårdar, fikarum och i vänskapskretsar (nej inte i min, tack och lov).

”Vad heter din man?” frågar sjuksköterskan på vårdavdelningen när den hjärtsjuka kvinnan skrivs in en alldeles vanlig tisdagseftermiddag.

”Hon heter Sofia”

Enligt statistik från BRÅ anmäldes 7090 hatbrott i Sverige år 2018, varav 760 hade homofobiska motiv och 80 transfobiska motiv. Antalet anmälda fall av hatbrott på grund av könsidentitet och könsuttryck har ökat, från 14 fall år 2008 till nästan 80 fall år 2018.  Som ni kanske förstår, så finns ett stort mörkertal.

Det finns människor som hatar och begår brott mot personer bara för att de inte är som dem själva.

Många tror att vårt land är tolerant, frisinnat och öppet. Och visst är det så, i jämförelse med många andra länder. Men vi alla har många mer eller mindre dolda fördomar inom oss som vi antingen visar omedvetet eller med avsikt för att såra någon annan. Hur vi uttrycker oss i vården, vad vi säger och gör kan ha enormt stor betydelse för människan vi möter på akutmottagningen, vårdcentralen eller i hemsjukvården.

Det finns tillfällen när det är viktigt att veta om en person har en livmoder, testiklar eller vilken hormonsammansättning som dominerar i kroppen. Det kan handla om att få rätt undersökning och behandling. Men det betyder inte att det är en självklarhet att ställa frågan om personen är en man eller kvinna. Det är ju inte det som är väsentligt för hur du ska utföra ditt arbete. Hur du ställer frågor kan betyda mycket för en människa i mötet med vården.

”Har du en livmoder?”

”Vad heter din partner”

”Vad identifierar du dig som”

Våra normer styr vad vi anser vara ”normalt”. Men det som är normalt för dig kanske inte är normalt för någon annan. Varför skulle alla tycka och vara som du? Och normer förändras genom tiderna. Det som var normalt på 1800-talet behöver inte vara normalt idag.

När man arbetar i vården möter man många olika människor. Som legitimerad vårdprofession ska det vara en självklarhet att kunna bemöta alla individer på ett sätt som får dem att känna sig bekväma. Kan du det?

Om inte så är det dags att se över ditt beteende och sluta vara kvar i Medeltiden.

Åsa Mörner, leg sjuksköterska, leg barnmorska

#oavsettvemduälskar

Har du blivit utsatt för hot, våld och trakasserier pga den du är? RFSL har en stödmottagning för HBTQ-personer och deras anhöriga. Här kan du läsa mer:

Stolt barnmorska. Stolt medlem. Stolt förtroendevald.

by Leave a Comment

För mig som barnmorska är det självklart att vara medlem i ett fackförbund. Jag vill stötta den organisation som arbetar med att driva frågor som förbättrar för mig i mitt yrkesliv, som förser mig med förbättrade villkor. Vi har också en unik svensk modell när det gäller lönebildning och villkor- en modell som inte skulle existera om det inte fanns fackförbund. Vad skulle egentligen hända om fackförbund inte fanns?


I mitt fackliga engagemang så är jag också stolt över att arbeta sida vid sida med röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker. Deras yrkesprofessioner är, precis som min profession, värdediskriminerade legitimationsyrken som är livsnödvändiga för att patienten ska få en god vård och de är även centrala inom kvinnovården. Att vara i samma förbund som sjuksköterskor är så självklart så det knappt behöver nämnas; jag ÄR ju sjuksköterska likväl som jag ÄR barnmorska.


Jag är stolt över att ha fått möjligheten att aktivt arbeta för att våra fyra professioner ska slippa bli sjuka av sina arbeten och förnedras med att riskera att bli fattigpensionärer. Jag är stolt över att representera er som arbetar på labb, på röntgen, i hemsjukvård och på vård-och omsorgsboenden och på avdelningar och mottagningar på landets alla olika sjukhus och vårdcentraler. Jag är stolt över att representera er som undervisar, forskar och driver yrkena framåt. Jag är stolt över att representera er som är chefer och ledare och som leder vården. Och jag är stolt över alla ni som är studenter- jag hoppas att era yrkesliv kommer att innehålla goda, hållbara villkor när ni kommer ut i arbetslivet.


Idag är det ännu mer tydligt hur viktigt det är att vara medlem i Vårdförbundet. Det pågår en pandemi där Vårdförbundets medlemsgrupper är centrala för att människor ska få rätt vård och behandling. Samtidigt så har det aldrig tidigare varit så tufft, slitigt och kämpigt inom många delar av vård och omsorg än vad det varit under våren 2020. För att inte tala om den vårdskuld som nu växer sig allt större och som kommer att kräva enorma insatser av vårdens professioner. Tack vare fackförbundet så tecknades Krislägesavtal som åtminstone kunde kompensera en liten del av den insats som gjorts och som fortfarande görs. Men det krävs BETYDLIGT mer. Och det vill jag kämpa för, tillsammans med dig.


Tänk att jag representerar 114 000 medlemmar. STOLT.
#Vårdförbundet #barnmorska #sjuksköterska #biomedicinskanalytiker #röntgensjuksköterska #tackamedlön

Åsa Mörner, leg barnmorska och leg sjuksköterska

Förbundsstyrelseledamot samt avdelningsstyrelseledamot (avd Örebro) i Vårdförbundet #enbarnmorskaunderlivet

Något är allvarligt fel när det handlar om att kunna planera och leda vården på ett klokt, säkert och långsiktigt sätt.

by

Efter en synnerligen ovanlig vår så är sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor nu mitt i sin semesterperiod. De senaste månaderna har kantats av hård arbetsbelastning, övertid och etisk stress i ännu högre utsträckning än vanligt. Det är dock ingen nyhet att vårdpersonalens lagstadgade rätt till semester medför ett problem för arbetsgivaren pga en till synes oändlig brist på rätt kompetens. I åratal så har minimal bemanning, neddragen vård och sommarkris varit en återkommande årlig kaotisk repris. Men i år är även den i en klass för sig. Den här sommaren så är det många som inte får fyra veckors sammanhängande ledighet – vad kommer konsekvensen att bli för de som har arbetat under enorm press en längre tid när de sedan inte får tillräckligt med återhämtning?

Belastningen har varit orimlig på många håll i vården redan innan pandemin, och under vårens och den ännu pågående pandemins spår har den blivit desto tyngre. Många har uttryckt en känsla av total utmattning och på flera håll runt om i landet börjar bland annat specialistsjuksköterskor att se sig om efter ett helt annat yrke; ett yrke som inte riskerar deras egen hälsa, som garanterar återhämtning och som ger god löneutveckling, något som dagens arbetsgivare inte lever upp till överhuvudtaget.

När sommaren är över och hösten griper tag om oss, riskerar vi ett stort bakslag. Vi vet inte vad som kommer att hända gällande virusets framfart, men när det handlar om personal som pressats till max under många månaders tid, så är det en ganska enkel sak att förstå att tre veckors sammanhängande semester inte är tillräckligt som återhämtning. Och utan återhämtning riskerar vi både att förlora kompetens, då särskilt de erfarna söker sig bort från slutenvården pga dåliga villkor, och en ökad ohälsa med risk för många sjukskrivningar som följd.  Meningen är att resterande semester ska kunna tas ut under hösten. Men vem vet hur många som är i behov av vård kopplat till Covid-19 då? För att inte tala om alla de patienter som fått stå tillbaka i väntan på undersökning, behandling och rehabilitering som inte har med coronaviruset att göra. Kommer det att finnas rätt kompetens för att ta hand om den enorma vårdkö som fyllts på under våren? Och kommer det att finnas ork hos de som ska hantera det uppdämda vårdbehov som nu finns hos vår befolkning? Risken för att det faktiskt inte ska finnas några marginaler ens till hösten för att personalen ska kunna få ut sin resterande ledighet är överhängande. Och om de får ut den; hur har möjligheten varit för att kippa efter andan under några veckors tid på sommaren och sedan under kanske ytterligare en veckas ledighet flera månader senare?

Ingen kunde förutse pandemins effekter. Men den beredskap som svensk sjukvård har haft de senaste decennierna har inte skapat utrymme för oförutsägbara händelser av någon större dignitet. Den har inte ens varit riggad för en ”vanlig” sommarsemester. Faktum är att många medarbetare inte ens kan få ledigt en helg i januari pga alltför låg bemanning. Något är allvarligt fel när det handlar om att kunna planera och leda vården på ett klokt, säkert och långsiktigt sätt.

I höst kommer det att finnas en stor skuld i form av en arbetsmiljöskuld till personalen och en vårdskuld till vår befolkning Och denna måste betalas tillbaka i form av väsentligt förbättrade arbetsvillkor så att det kan finnas möjlighet för vårdsökande att få rätt vård och behandling i rätt tid. Vi får innerligt hoppas att det tas i åtanke när budgeten läggs för kommande lönerevisioner.  Det verkar ju finnas en hel del pengar för att rädda landets företag. Helt klart en nödvändighet. Men varför finns det aldrig pengar till att rädda vården, tillgodose de vårdsökandes behov och ge de anställda rimliga villkor? Det är hög tid att prioritera vården nu. Det GÅR att förändra och skapa en välfungerande, jämlik och tillgänglig vård. Men det kräver stora investeringar, något som saknas idag.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

Dags att öppna skattkistan!

by

Troligtvis så har ingen undgått diskussionerna om att vården behöver mer resurser. Efter åratal av tjat från alla håll och kanter i vård och omsorg så har nog budskapet sipprat ner in i minsta lilla hålrum: vården är underdimensionerad och de som arbetar där är inte rätt värderade. Tänk att det krävdes en pandemi för att nå den insikten. Men frågan är vad insikten kommer att leda till? Kommer något att förändras när covid-19 ebbat ut?

De insatser som har gjorts inom vården de senaste månaderna har varit näst intill heroiska. För trots att vårdavdelningar och mottagningar haft bristande bemanning och uttröttad personalstyrka under lång tid, så har man lyckats med det som kanske kändes omöjligt för ett halvår sedan.  Men det har också kostat. Och det är de som vårdar som fått stå för en stor del av priset. Och priset är högt. För vem orkar arbeta under sådan press hur länge som helst?

När antalet inläggningar klingar ut behöver vi kunna hämta andan. Men vem ska då hantera det enorma berg av vårdköer, den vårdskuld som nu står och stampar i tröskeln? Den andra delen av priset belalas av de som fått stå tillbaka, som hamnat långt bak i kön, de som inte fått vård i rätt tid.

Vi behöver bli fler. Men det finns inga genvägar. Det går inte att tro att fler utbildningsplatser är lösningen. För att kunna utbilda fler krävs inte bara fler lärare, något som skulle innebära att fler måste lämna den kliniska verksamheten och således dränera vården ännu mer. Det krävs också att det finns erfarna handledare ute på våra sjukhus, i hemsjukvården och på vård- och omsorgsboenden. Annars kan vi inte bedriva utbildning. Men de som är erfarna lämnar vården i en stid ström eftersom de lessnat. En svår ekvation.

Steg nummer ett måste vara att kunna behålla den erfarenhet som finns i vården och att återrekrytera de som lämnat vården pga usla arbetstider, orimlig arbetsbelastning och obefintlig löneutveckling.

NU är det verkligen på tiden att våra beslutsfattare blickar framåt och agerar förnuftigt. Vi kan inte längre lappa och laga när det läcker som ett såll. Gör om och gör rätt!

Det håller inte längre att säga att ”det inte finns pengar”. Det är dags att kavla upp ärmarna, gnugga geniknölarna och öppna stora skattkistan. För det kommer inte att vara gratis.

Vården har gått på högvarv under lång tid. Vi är stolta över de beundransvärda insatser som våra professioner gör. Men vi är också utröttade, less och frustrerade. Det behöver inte vara så här. Det finns lösningar. Vi måste lösa det här nu!

Om inte; hur ska vi då tackla nästa pandemi? Eller ens en vanlig blindtarmsoperation?

Åsa Mörner

Leg barnmorska och leg sjuksköterska

När man jobbar i vården behöver man ingen semester

by

Ingen har väl lyckats undgå att det pågår en kris i vården. I vissa delar av landet är den mer påtaglig än andra, men hela Svea rike är berört och runt om i vår avlånga demokrati, så har vården mobiliserat och gjort sig redo för strid. Konsekvensen för de som arbetar i frontlinjen, dock inte bara de som slåss direkt mot viruset, utan även de som arbetar i andra verksamheter pga bla hög sjukfrånvaro och förändrade rutiner och riktlinjer, är att många känner sig dränerade. Slut som artister, redo att kasta in handduken, checka ut och lägga sig och flämta på sofflocket.

Sorgligt nog så är utmattning en vanligt förekommande åkomma hos legitimerade vårdprofessioner, eftersom de stångats mot en nedåtgående spiral i bemanningstäthet och alltför hög stress under lång tid. I år är det dock ett exceptionellt läge. Det pågår en pandemi som vi inte skådat i modern tid.

Men när den första sommarmånaden gjort sitt intåg så brukar många ändå dra en lättnadens suck. Snart är det dags att gå ner i varv, flexa ut, sparka av sig foppatofflorna och glömma bort alla lösenord och koder till jobbdatorer, journalsystem och dörrar. Det är dags för återhämtning och tid att umgås med familj och vänner, tända grillen och ta sig ett dopp i det blå, putsa på motorcykeln och rulla fram husvagnen.  

Men inte i år.

För den här sommaren, efter vad många upplevt som den tuffaste våren i deras yrkesliv, så kommer semestern att vara betydligt kortare än vanligt för en stor del av landets vårdanställda.

Det har inte bara varit en fysiskt ansträngande period i vården. Många känner sig mentalt urlakade och brottas med etisk stress och en känsla av otillräcklighet. Att se svårt sjuka människor dö, utan möjlighet till att ha en anhörig nära, omgiven av personal iklädda rymddräktsliknande skyddsutrustning, gör ont i hjärta och själ och sätter djupa spår. Behovet av en längre ledighet för att ges en möjlighet att ens försöka koppla bort är otroligt stort hos de som kämpar för att hålla igång vården.

När man jobbar i vården behöver man inte lika mycket ledighet som andra, tycks ledning och politiker resonera. Förstår våra beslutsfattare hur förödande det riskerar att bli? Hur många kommer att krascha in i den berömda väggen när höstrusket sänker sig? Hur många kommer att bli less och byta jobb eller yrke?

Nej, det är ingen som vet det just nu. Men en sak är säker. Beslutsfattare har år ut och år in, ignorerat det faktum att det finns för få sjuksköterskor och barnmorskor pga oattraktiva villkor. De har blundat för att villkoren för biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor inte rimmar med den utbildningsnivå och det ansvar som medföljer legitimationskravet. Ett alldeles vanligt år, helt pandemifritt, så är ledighet en hårdvaluta. Semesterveckorna säljs till högsta bud, allt för att försöka rädda en underdimensionerad vård. Och det är, som sagt, under ett vanligt år. Förstår ni hur det ser ut i år?

För 2020 är inget vanligt år. Det pågår en pandemi. De som arbetar i vården förstår allvaret och gör allt för att hålla uppe det sjunkande vårdskeppet. Och de gör det bra. Men till vilket pris? Och vem kan egentligen lova att all den semester som blir låst till hösten, istället för sommarens ljumma månader då resten av familjen och vännerna har ledigt, går att bevilja? Den vårdskuld som nu hopar sig pga inställda undersökningar och behandlingar är enorm. Och vem vet om det kommer en andra våg av viruset?

Kanske är det först nu som många av våra medborgare insett hur livsviktiga, hur ovärderliga och oersättliga vårdens medarbetare är; att det inte handlar om att bara badda någons panna, vända ett provrör eller trycka på en knapp.  Kanske är det först nu som våra beslutsfattare inser att rätt villkor till vårdens professioner är en investering, både i nuet och för framtiden. För vem vet när nästa pandemi knackar på?

Åsa Mörner

Legitmerad barnmorska, legitimerad sjuksköterska

Riskerar vi ett A- och ett B-lag?

by

Framtidens behov av personal i vården har varit skyhögt sedan en lång tid tillbaka. Runt om i Sverige står arbetsgivare på kö för att snabbt kunna norpa åt sig de nyexaminerade eftertraktade legitimationsyrkena för att kunna fylla i de avgrundsdjupa hålor av kompetensbrist som finns sedan länge på landets vårdinrättningar. Kraven på de nyfärdiga är höga. Man ska kunna hantera avancerad teknisk utrustning, stor arbetsbelastning, svårt sjuka patienter och underbemannade verksamheter, trots slimmade inskolningsrutiner. Men hur väl kan dagens studenter leva upp till den kompetens som krävs av en legitimerad profession?

Sedan månader tillbaka så har våra lärosäten ställt om till distansundervisning. Det är såklart en självklarhet att vi inte ska riskera vare sig individens hälsa eller samhällets resurser. Undantagen handlar såklart om vissa kliniska examinationer samt den verksamhetsförlagda utbildningen på vårdavdelningar, mottagningar och hemsjukvård. .Men hur väl lever den här omställningen av kunskapsinhämtning upp till de krav som finns på ett legitimerat yrke? Hur påverkas patientsäkerheten av att salstentor helt plötsligt förvandlats till hemtentor som studenterna alltså gör hemma vid sin dator, kanske med all kurslitteratur uppslagen och Googles sökfält lättillgängligt?

Under utbildningarnas gång sållas studiesvaga studenter bort, liksom de som kanske inser att just det här yrket inte lämpar sig för dem. Vissa kurser i tex sjuksköterskeprogrammet fungerar ofta som en sorts ”sållning”, exempelvis anatomi och fysiologi samt läkemedelsberäkning. Hur gör man en examination, som i vanliga fall ska skrivas i en tentasal, till en hemtentamen när det handlar om matte och att förklara kroppens funktioner på ett pedagogiskt sätt som motsvarar den svårighetsgrad som tentorna gör i normala fall?

 I den bästa av världar så förekommer såklart inget fuskande. Självklart borde studenterna inse att man måste ha rätt kunskapsnivå för att inte skada människor i sin kommande profession. Men verkligheten är inte så rosenskimrande. Tyvärr syns det i antalet plagiat som lämnas in av studenter. Det syns också tydligt om man jämför hur många som brukar bli underkända i vissa tentor i normala fall jämfört med nu under pågående distansstudier. Helt plötsligt så har nästan alla klarat att få 100% rätt på läkemedelsräkningen när det i vanliga fall är en mycket stor andel som får ett U och tvingas skriva om examinationen.

Kommer det här att innebära att kompetensnivån hos de studenter som genomför sin utbildning under pågående pandemi inte kommer att ha samma kunskapsnivå och kompetens som man får i normala fall och att ett A- och ett B-lag bildas? Vad blir i sådana fall konsekvensen för patienterna?

Samtidigt som många regioner har nedräkning till den dag i början av sommaren då X antal nya yrkeslegitimationer dimper ner i brevlådorna hos ett gäng glada studenter, så kan man fundera över om de nya sjuksköterskorna, biomedicinska analytikerna, läkarna, barnmorskorna och röntgensjuksköterskorna har fått rätt förutsättningar för att uppnå tillräckligt hög kunskapsnivå. Kan vi verkligen garantera att distansstudier ger samma kompetens? Om inte, så måste utbildningarna pausas. Det handlar faktiskt om människors liv och hälsa.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och barnmorska

Vi är inga robotar!

by

Efter att ha stångats mot virusinvasionen i vården, med 12-timmarspass, trycksår i ansiktet av skyddsutrustning, evighetslånga arbetsveckor, bristande återhämtning och inställda ledigheter och inte minst, en djup etisk stress under lång tid, så är det många som har nedräkning till sommarsemestern. Att överväga att inte ge de hårt arbetande i vården semester, är såklart en desperat tanke hos våra beslutsfattare som famlar runt i mörkret när det gäller att lösa en akut brist på rätt kompetens och att få till en välfungerande vård även under sommarmånaderna. Men att förverkliga något sådant vore inte bara förödande. Det vore om något, djupt oetiskt och helt utan långsiktigt tänkande.

Hur länge orkar man arbeta i det tempo, med de extra timmar och med den press som många upplever runt om i vården nu? Hur mycket kan vi pressa en redan slimmad och stressad bemanning utan att tippa dem över kanten, utan att bägaren ska rinna över, utan att deras huvuden ska sjunka under vattenytan?

Vi har en kris, en global pandemi som vi inte erfarit tidigare i modern tid. Ett krig som bekämpas med vårdens professioner i frontlinjen. Ett krig där vi vill att så många som möjligt ska överleva. Vården måste bedrivas utifrån extraordinära omständigheter där ett så kallat krislägesavtal kan och i vissa fall, har aktiverats för att kunna bemanna verksamheter som fått fler vårdplatser och kräver mer personal än i normala fall.

Normala fall. Inte ens då är situationen i vården något som borde betraktas som “normalt”. I sådana fall skulle det inte vara ett problem med att lösa bemanningen inför varje sommarsemester. Och det skulle heller inte vara nästintill omöjligt att bli beviljad semester under resten av året heller. Så ser verkligheten ut för många som arbetar inom vården. Och år efter år så har de anställda pusslat, lappat och lagat och vänt ut och in på sig själva för att lösa de brister som uppstått pga en evighetslång ignorans från beslutsfattare. Vi har sålt semesterveckor, avstått från fester och bröllopsinbjudningar och gått miste om dyrbar tid med nära och kära.

Men vårdens medarbetare är inga robotar. Det går inte att bara olja upp muttrar och skruvar, byta batterier eller uppgradera programvaran. Och det går heller inte att betala tillräckligt mycket för att kompensera en förlorad hälsa.

Om vi inte kan erbjuda sjuksköterskor, barnmorskor, läkare, biomedicinska analytiker, undersköterskor, röntgensjuksköterskor och annan vårdpersonal en riktig semester så riskerar vi att en stor grupp blir sjukskrivna. Eller byter yrke.

Det har vi inte råd med.

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska, legitimerad barnmorska

Försiktightesprinciper måste råda!

by

Sverige sticker ut när det gäller hantering av COVID-19 och den pandemi som härjar över hela vår planet. Vad som är rätt eller fel lär tiden utvisa. Ingen sitter med facit. Även när det gäller skyddsutrustning så har Sverige anammat en mer ”avslappnad” inställning. Men där borde det finnas ett facit.  Frågan är om vi använder oss av det?

WHO har riktlinjer för vilken skyddsutrustning som behövs när man ska arbeta med patienter som bär på, eller som misstänks bära på COVID-19. De riktlinjerna ser inte likadana ut som de våra regioner och kommuner har. Motiveringen är ”att man fått ny kunskap om viruset”.

Jag bara undrar om det inte finns samma kunskap i andra länder? Nu ligger dessutom flera läkare och sjuksköterskor här hemma i Sverige svårt sjuka i COVID-19 och får intensivvård. Troligtvis har de smittats genom sina arbeten i vården.

Det känns också mycket märkligt att de ändrade rekommendationerna i vårt land, skedde ungefär samtidigt som lagret av skyddsutrustning började sina…

Om ny kunskap finns om viruset och kunskapen visar på att skyddsutrustningen inte behöver innefatta exempelvis munskydd och långa skyddande ärmar måste de vetenskapliga studier som konstaterat detta kunna presenteras. Så; var är de?  

Vården är hårt belastad men troligtvis är vi inte i närheten av en topp. Om den redan slimmade bemanningen ska kunna hantera den eventuella anstormning av virushärjade medborgare, så krävs att de som arbetar i vård och omsorg är friska och inte riskerar vare sig sitt eget eller sina anhörigas hälsa och liv. Vi borde låta försiktighetsprinciper råda!

Det krävs tydliga svar på varför det ges olika bud om vilket skydd som krävs för att kunna arbeta säkert under pågående pandemi. Ge oss de svaren nu! Vi ska inte behöva vara rädda när vi går till jobbet!

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Att känna sig trygg i en kris

by

Vi matas med larmrapporter från alla håll och kanter; ”Skyddsutrustningen är slut”, ”Det är fullt på IVA”, ”Stormen är här nu”.  Oroliga medborgare som är rädda om sina nära och kära och sin egen hälsa; ”Vågar jag gå ut när jag har de här sjukdomarna”, ”Kommer min man att bli frisk från viruset”, ”Vad händer om det är fullt på sjukhuset”.

Mitt i allt sorl av oro, rädsla och osäkerhet står en sjuksköterska som ska utstråla trygghet och mod när befolkningens känslor är i uppror. Mitt i allt kaos står en biomedicinsk analytiker som ska hantera en nästintill overklig mängd prover som ska analyseras i en rask takt, en röntgensjuksköterska ska mäkta med ruschen på lungröntgen när den svårt sjuka brottas mot döden, en barnmorska ska inge lugn när den oroliga blivande modern med gråten i halsen har frågor om sin och sitt barns hälsa.

Men du är inte ensam. Vi är många tillsammans som kämpar för att ge vår befolkning en trygg och säker vård. Tryggheten ligger i att söka stöd hos dina kollegor, att känna kollektivets styrka och tänka ”Vi” istället för ”Jag”. Tillsammans är starkt! Och vi är tillsammans i krisen, en kris som vi kommer att klara, så länge vi fortsätter att ge varandra styrka och uppmuntran. Det kommer vara tufft. Men det kommer inte vara för evigt.

Tillsammans ska vi hjälpas åt att lyfta varandra och att ge varandra stöd genom den tuffa tid som vi befinner oss i. Det är ok att vara orolig och att vackla ibland, det är mänskligt. Men tillsammans stöttar vi upp och ger varandra energi för att kunna orka.

Nu om någonsin är betydelsen av sammanhållning och vi-känsla av allra högsta vikt. Genom enad kraft får vi möjlighet att klara det som vi själva kan tycka känns omöjligt

Långa, intensiva och känslosamma arbetspass är tärande. Därför måste du också släppa jobbet, koppla bort mediebruset och kliva ut i vårsolen mellan arbetspassen. Vi kommer klara det här! Tillsammans!

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska och barnmorska

Vill du få tips om hur du ska kunna underlätta för dig  och dina kollegor i samband med COVID-19 så rekommenderar jag “Krisstöd” Här finns vetenskapligt baserade råd om vad som hjälper innan, under och efter en svår händelse.