Örebrobloggen

  • Om Vårdförbundet
  • Om bloggen
    • Kommentarspolicy
  • Vårdförbundetbloggen
Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Legitimerad sjuksköterska, legitimerad barnmorska och styrelseledamot i Vårdförbundet avdelning Örebro. Gillar att få igång en debatt, gärna med ironi och ett uns provokation som krydda!

Vad är vårdskuld och vem är egentligen skyldig?

11 januari, 2021 by Åsa Mörner Leave a Comment

Gör en sökning på ordet ”vårdskuld”. Det förekommer flitigt, bland annat använder Sveriges Läkarförbund ordet, SKR samt många debattörer och journalister. Även Vårdförbundet använder sig av begreppet “vårdskuld”. Men vad är egentligen ”vårdskuld”? Och vem är det som har en skuld till vem?

Är det vården i sig som är skyldiga vård till medborgarna?

Men vården hade inte ens rätt förutsättningar för att ge vård i rätt tid innan pandemin slog till. Det är ju ingen nyhet att det är stor brist på rätt kompetens i vården. Eller snarare brist på tillräckligt attraktiva villkor till den eftertraktade kompetensen. Det är alltså kö till att få rätt utredning, diagnos och behandling sedan lång tid tillbaka.

Och i och med pandemin så har mängder av människors vårdbehov satts på vänt, något som lett till en ÄNNU större anhopning av vårdbehov som behöver uppfyllas. Men det är väl ändå inte vårdens skuld?

Om vi backar tillbaka bandet till innan pandemin slog till. Redan då fanns alltså inte tillräckligt med resurser för att kunna tillgodose människor med rätt vård i rätt tid. Vems ”skuld” var det då?

Om våra beslutfattare hade insett vad som krävs för att vården ska fungera så hade kanske ingen ”skuld” funnits innan pandemin slog till. Då hade utgångsläget sett betydligt bättre ut. Och det hade funnits resurser och kompetens för att hantera den pågånde pandemin, men även för att hantera tiden som kommer efter pandemin. Och allt som den kommer att medföra.

Det är personalpolitiken som bär skulden för att vården inte kan tillgodose befolkningen med den vård som efterfrågas. Det är personalpolitiken som är skyldig. Det är personalpolitiken som har ansvaret. Det är inte vården.

Kanske är det svårt att hitta något annat begrepp som tydligt beskriver att det hopar sig i vården, att vården inte hinner med, att efterfrågan inte rimmar med tillgången. Men ord har betydelse. Och någon gång behövs det en förklaring till vad detta, tvetydiga ordval kan upplevas som av de som halvt arbetar ihjäl sig i vården.

Vårdskuld borde rimligtvis byta namn till personalpolitikskuld. Och räntan på denna skuld är nu skyhög.

Det är hög tid att betala tillbaka skulden.

Kom ihåg att skicka räkningen till rätt adress.

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska och leg barnmorska

Styrelseledamot avd Örebro samt förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

Filed Under: Arbetsmiljö, Information, Patientsäkerhet, Politik, Profession, Villkor Tagged With: #geossrättvillkornu, pandemi, personalpolitik, politik, tackamedlön, värdering, vårdskuld

Den hektiska Nyårsnatten

31 december, 2020 by Åsa Mörner Leave a Comment

(fritt från Alfred Tennysons ”Nyårsklockan”)

Ring, klocka, ring i bistra Nyårsnatten
mot sjuksköterskeexpeditionen och dess arbetande skara;
vi jobbar dygnets alla timmar och till er tjänst vara
och det nya året erbjuda full bemanning som sagts i politikerdebatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
Vi lovar alla åldrar vårda till dess livet tar slut.
om goda villkor och bra lön delas ut,
så behöver inte arbetsgivaren famla.

Ring våra professioner ut ur sorgens häkten
och erbjud tröst; låt oss läka alla sår
Ring pandemin ut ur världens alla vrår
och fördela vaccin som har effekt på direkten

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden
På labbet de rätt mikroorganism hitta
så korrekt behandling nu kan förhindra mer smitta
och vi därmed patienten räddar från döden

Ring in den tid, då vi från vårdkrisen och pandemin befrias
ur Svea rikes onda tand
Ring platsbrist och bemanningskaos bort från vårt land;
Ring den jämlika, goda vården in, nu är tid att löften infrias!

Farväl 2020- Välkommen med hopp om ljus, goda villkor och vaccin 2021!

GOTT NYTT ÅR!!!

Åsa Mörner

Filed Under: Politik, Profession Tagged With: nyår, nyårsklockan, profession, vårdkris, Villkor

Coronaskidor i pandemifjällen

30 december, 2020 by Åsa Mörner Leave a Comment

För många förknippas jul- och nyårshelgen med att packa bilen full och bege sig till Sälen, Idre eller Åre. Andra har det som tradition att kasta sig ut i backarna eller skida ut i spåren under sportlovet.

Men det är inte som vanligt i år. Inte under 2021 heller, åtminstone inte första halvan av året (sedan kan vi hoppas att vi kan leva mer ”normalt”, men det vet vi inte än). Och vi vill inte att ökad smittspridning, ytterligare överbelastad sjukvård och ännu fler döda ska ingå i vår fina fjällsemestertradition, eller hur?

Ortopedöverläkaren Lars Korsnes är orolig för att intensivvårdsplatserna inte räcker till när skidturisterna invaderar Åre; ”Vi är på bristningsgränsen”. Men i Åre ringlar sig liftköerna långa och det är nu lika många besökare som ett vanligt år.

Erika Sundberg är sjuksköterska i Åre och säger: “Tänk på konsekvenserna om du åker hit som turist, det är hårt tryck hos oss i Åre och pressad situation på sjukhuset i Östersund.“

Kom inte hit! Det är ett citat av  Anders Nystedt, smittskyddsläkare på region Norrbotten.

Vårdförbundet avd Dalarna vädjar till människor attt de ska avstå att resa till deras region.

“Inte i min vildaste fantasi tänkte jag att någon skulle resa eller att fjällen skulle öppna upp då det är så många ställen – som Österrike – som stängt ner,” säger Marion Vaeggemose som är Vårdförbundets ordförande i Dalarna.

Du kanske tänker att du ”bara ska vara i er stuga” ”att ni inte ska gå på restaurang” så det ”är nog ingen fara”? Men har du då tänkt på att ni alltså ska köra bil, kanske på hala vägar med tät trafik, stanna längs vägen för att gå in på mackar och butiker, köa i skidliften och ”bara köpa en liter mjölk i den lilla lokala närbutiken”?

Ju fler människor som ger sig ut på vägarna, desto större risk för trafikolyckor. Ju fler personer som går in på mackar, vägkrogar, butiker och står i liftkö, desto större risk för smittspridning. Ju fler personer som kastar sig nedför backen, desto fler brutna ben, krossade armbågar och inre blödningar. Och ju fler personer som struttar runt på gatorna runt om i våra skidorter, desto fler halkolyckor.

Vården är mer eller mindre dränkt av covidsjuka människor. De som arbetar i vården är utmattade och orkar snart inte längre. Men du bara måste åka skidor, även under en pandemi? Hur ska de hinna med ditt barns armfraktur som uppstod i pulkabacken? Hur ska de klara av den svåra frontalkrocken med flera svårt skadade? Hur ska de kunna ge dig och din familj vård om ni blir akut sjuka eller skadade?

Tycker du att det är värt att riskera en ökad smittspridning i samhället, bara för att få komma iväg en stund ”som ni brukar”?

Vården är redan pressad till max.

Ja, skidanläggningarna är öppna. Men det betyder inte att du måste åka dit mitt under en brinnande pandemi. Tycker du verkligen att det är lämpligt om du tänker efter ordentligt?

Åsa Mörner

Leg sjuksköterska, leg barnmorska

Filed Under: Information, Patientsäkerhet, Semester Tagged With: corona, COVID19, fjällen, pandemi, skidresa, vårdkris

Hjältar i juletid

24 december, 2020 by Åsa Mörner Leave a Comment

När snön gnistrar på tyngda grangrenar

Ett brådskande provsvar de analyserar

När julmaten avnjutes tillsammans med mor, far och bror

En kvinna räddas från virusets klor

När vinterkylan om dig griper

Maskinerna ljuder högt och det blinkar och piper

När snöflingorna sakta singlar ner

En livsavgörande undersökning på röntgen sker

När renarna den stora släden drar

En gammal man sitt sista andetag tar

När den istäckta sjön skimrar flott

En hand stryker hans kind och säger ”Sov Gott”

När stjärnorna blinka och sprider sin tröst

Ett nyfött barn läggs på sin moders bröst

När julenatten sprider frid

Vi är redo för strid

Ljusen glimmar i juletid

Men vi är alltid redo att rädda ditt liv

Till Er alla, oavsett om ni behöver vård i jul eller ej, från Oss alla, som kommer att finnas där oavsett om det är julafton eller nyårsdag, dag eller natt- En riktigt GOD JUL!

Åsa Mörner, legitimerad sjuksköterska, legitimerad barnmorska

Styrelseledamot Vårdförbundets förbundsstyrelse samt avdelning Örebro

Filed Under: Bloggkalender, Information, julblogg Tagged With: Barnmorska, Biomedicinskanalytiker, God Jul, Jul, julafton, Röntgensjuksköterska, sjuksköterska

Saga i juletid

22 december, 2020 by Åsa Mörner Leave a Comment

Den dumsnåle Sten-Kalle von Roos hasade runt i de trasiga tofflorna i det pampiga palatset som var hans överdådiga bostad, medan snön yrde utanför de blyinfattade fönstrena. Ja, byggnaden må vara tjusig, stora vackra salar, exklusiva möbler och dyr konst på väggarna. Men palatset ekar ödsligt tomt.

Sten-Kalle, som kallas just Sten-Kalle för hans stenhårda förmåga att förhandla villkorslöst och alltid vinna, oavsett konsekvenserna, sparkade tjurigt av sig de trasiga tofflorna och kröp ner i sin himmelssäng. ”Jul, vad ska det vara bra för?” muttrade Sten-Kalle medan han fluffade kudden och tog en sipp ur vattenglaset som stod på nattduksbordet.

”Jul innebär bara en massa extra kostnader! Folk ska tydligen ha mer betalt bara för att de måste arbeta över jul och nyårshelgerna, och dessutom förväntar de sig nån sorts JULGÅVA av sin chef, dvs JAG”

Sten-Kalle sätter vattnet i vrångstrupen och sätter sig tvärt upp i sängen i en våldsam hostattack.

”Jävla juljävel!”

Väl medveten om att tankarna kring julens förfärligheter troligtvis kommer att förstöra en god natts sömn, tar Sten-Kalle fram sin kassabok för att inventera intäkter och utgifter. Plussaldot får honom alltid att somna gott. ”Det har varit ett bra år, inga större löneökningar till de trofasta eller storsatsningar på nyanställningar” Tankarna dröjer dock kvar vid ett osannolikt möte som Sten-Kalle råkat på tidigare under dagen. En före detta kollega, Sara-Klara Rindberg, hade uppenbarat sig, likt en vålnad, för Sten-Kalle. Sara-Klara, som varit död sedan en kortare tid tillbaka, stod framför Sten-Kalle, där han slumrat till i sin fåtölj och talade med bruten stämma:

”Sten-Kalle! Du måste lyssna på mig, jag har kommit för att varna dig! Du kommer att besökas av tre andar som ska visa dig konsekvenserna av hur du hanterar dina anställda, annars kommer ditt öde att bli som mitt!”

Sten-Kalle lyssnade storögt på Sara-Klara, som var klädd i en solkig särk med långa kedjor runt sin kropp. Lika snabbt som hon uppenbarat sig, så var Sara-Klara borta. Sten-Kalle gnuggade sig i ögonen och fräste högt:

”Nej, nu har jag börjat hallucinera, kanske dags att boka ett besök hos min privata doktor!”

Precis som alla kvällar i december, när frustrationen kring människors önskan om julefrid och familjekära sammankomster plågade den gamle mannen, så somnade Sten-Kalle gott efter att ha bläddrat en stund bland räkenskaperna.

Kvällstimmarna går över till en månklar natt. Med ett ryck vaknar Sten-Kalle von Roos av att någon står vid fotänden av hans paranta säng.

”Sten-Kalle, jag har kommit för att visa dig något”.

Figuren vid sängen håller fram en blek hand som Sten-Kalle, av någon osalig anledning, greppar tag om. Handen är iskall, och när Sten-Kalle närmar sig figuren ser han att det inte är en mänsklig individ.

”Du är en av andarna!” utbrister Sten-Kalle.
”Jag är den första av tre andar”, säger varelsen

Sten-Kalle förflyttas på ett obeskrivligt sätt, svävandes genom stadens torg och gator, fram till förlossningsavdelningen som ligger på sjukhuset mitt i staden, långt bort från byarna på landet där många familjer bor. Sten-Kalle leds in genom korridorerna och fram till personalrummet. Det är ett av Sten-Kalles sjukhus. En sjukhusklädd kvinna sitter i soffan med en tom blick. Plötsligt börjar anden att tala.

”Det här är Sanna. Sanna är barnmorska här på förlossningen sedan några år tillbaka. Hon är mycket duktig på sitt arbete och har alltid drömt om att bli barnmorska. Men tyvärr så har Sanna blivit sjuk av sitt arbete. Hon har arbetat treskift sedan hon anställdes och har inte hunnit återhämtat sig mellan arbetspassen så nu har hon drabbats av en utmattningsdepression. Sanna kommer inte att jobba på länge efter den här natten. Kanske aldrig mer. Tre av Sannas kollegor kommer att möta samma öde inom den närmaste månaden, en av dem får dessutom bröstcancer. Det kommer att vara så få barnmorskor kvar på sjukhuset så kvinnor kommer att hänvisas till att föda hemma med stöd av eventuella familjemedlemmar inom en snar framtid”

Sten-Kalle, som inte hunnit få på sig sina trasiga tofflor, svär över det kalla golvet och utbrister; ”Vi kan ju inte stänga på natten, det är väl bara att jobba på. Hon visste väl vilket yrke hon utbildade sig till!” Sten-Kalle ser den tomma blicken på Sanna och ryser, för ett ögonblick, till. ”Föda barn har kvinnor gjort i alla tider…”

Utan att veta hur, vaknar Sten-Kalle i sin himmelssäng morgonen därpå, och dagen passerar som vanligt, dock med en obeskrivlig känsla av barn som föds på stampade jordgolv och kvinnor som förblöder… Sten-Kalle tror att de konstiga tankarna kan bero på stress.

Dag blir till kväll. Med räkenskapsboken på bröstet somnar Sten-Kalle och snarkar gott när han åter väcks av en annan ande vid fotänden av hans säng.

I ett nafs så är Sten-Kalle och anden flyttade till stadens sjukhus. De svävar in på onkologavdelningen och in i ett av patientrummen. I rummet ligger en man nedbäddad i sängen och det som Kalle misstänker vara hans familj, sitter runt omkring honom. En sjuksköterska kopplar ett dropp och stryker mannen ömt över armen. Sten-Kalle ser att alla omkring mannen, en ung kvinna och tre barn, snyftar och är rödgråtna i ansiktet. Ande nummer två berättar med en konstig, plåtliknande stämma;

”Det här är Gustav. Gustav är döende pga en hjärntumör, han har inte långt kvar. Egentligen skulle han haft goda möjligheter att överleva, men eftersom det inte fanns tillräckligt med personal för att kunna söva, operera och vårda honom så blev operationen framskjuten. Tills det var försent”

Sten-Kalle känner att det hugger till i hjärttrakten, men tänker samtidigt att det ju tyvärr är sånt som kan hända. Särskilt om personalen bara vill ha mer och mer betalt! Men samtidigt så är det ju synd….äsch, personalen kan ju inte få allt de begär hela tiden!
En ljus dimma stiger upp i rummet och det blir allt svårare att se Gustav och hans gråtande familj som sitter runt hans dödsbädd.

Sten-Kalle vaknar i sin himmelssäng. ”Konstigt, jag känner mig kallsvettig och illamående”, tänker Sten-Kalle. “Och så har jag drömt om en ande igen.” Men det kändes inte som en dröm.

Möten avlöser varandra under arbetsdagen. Sten-Kalle känner sig okoncentrerad och har en envis huvudvärk som slår likt en hammare mot hjärnbarken. ”Tänk om det är en hjärntumör? Hur ska jag få behandling då, det är ju kö överallt? Fast jag har ju pengar så det ordnar sig alltid!”

Efter en inte helt tillfredsställande dag, hasar Sten-Kalle med sina trasiga tofflor genom den tomma korridoren ner till sitt gigantiska sovrum. ”Måtte jag inte behöva drömma om nån sabla ande inatt igen…”

Sten-Kalle vaknar av ett mullrande dån. Vid den högra sida av himmelssängen står en varelse, den otäckaste du kan föreställa dig, med bara ett kranium som ansikte, delvis täckt av söndrig, blodig hud, och med tomma ögonhålor som stirrar genomborrande på Sten-Kalle. Sten-Kalle försöker skrika men den ondsinta anden tar ett hårt grepp om Sten-Kalle och sveper iväg honom genom skuggor och mörker. I mörkret längs vägen skymtar sjuka människor som desperat sliter i Sten-Kalles morgonrock och ber om smärtlindring och tröst, glåmiga sjuksköterskor och hålögda barnmorskor släpar sig fram och kastar uppsägelser efter honom, och ljudet av hjärtmonitorer och EKG-apparater blandas med stön av smärtor och lidande.

”Vart för du mig?” vrålar Sten-Kalle till den monsterliknande anden.
”Jag för dig till din dödsbädd” svarar anden ondskefullt.

Det svartnar för ögonen på Sten-Kalle och han känner hur han ramlar genom en mörk bottenlös avgrund.
Sten-kalle ligger i sin gamla himmelssäng. Lakanen är smutsiga och runt omkring honom ligger tomma konservburkar och medicinförpackningar. De gamla trasiga tofflorna, som nu är ännu trasigare, ligger mitt på golvet. En råtta gnager på den ena toffeln. Helt plötsligt står Sten-Kalle bredvid den smutsiga bädden och stirrar ner på sin gamla uttorkade, tandlösa lekamen som ligger där och inväntar sin död.

”Du har legat här, utan att någon brytt sig om dig, väldigt länge. Ingen har hjälpt dig med hygienen, gett dig medicin eller kommit med mat. Du är helt ensam.” Andens röst ekar i rummet.

Sten-Kalle känner svettpärlorna rinna nerför ryggen och i pannan. Hjärtat bultar hårt i bröstet och andhämtningen är kraftig.

”Men, jag har ju pengar! Varför har ingen tagit hand om mig,, jag borde fått den allra bästa vården”!

Anden greppar tag om Sten-Kalles båda axlar och skakar om honom kraftigt;

”För det finns ingen som jobbar med vård eller med människor över huvud taget längre! Du kan använda dina pengar för att köpa en teknisk pryl eller mjukvaruuppdateringar. Men ingen jobbar längre med sjuka eller gamla människor. Ingen orkar eller klarar av det längre och ingen vill utbilda sig till ett yrke man blir sjuk av”

Sten-Kalle känner på nytt hur det svartnar för ögonen och börjar kippa efter andan. Smärtor i bröstet letar sig ut över hela kroppen och livsenergin håller på att sina. Sten-Kalle ligger i den smutsiga sängen igen

”Vad har jag gjort?”

Allt blir svart. “Är jag död?” undrar Sten-Kalle. Han slår upp sina ögon och blickar ut i sitt stora sovrum. Lakanen är rena och doftar nytvättat, allt i rummet ser prydligt ut, som vanligt. På nattduksbordet står ett vattenglas och bredvid glaset ligger den läderinbundna kassaboken. Solens vintersvaga strålar letar sig in genom springan vid sidan av rullgardinen och utanför ljuder en stämningsfull körsång om ”Jul, jul, strålande jul”. Sten-Kalle von Roos tar ett skutt ur sängen, och utan att ta på sig de trasiga tofflorna springer han med lätta steg nedför den svängda ståtliga trappan och kastar sig på telefonen ”Sven-Kasper, sammankalla alla omedelbart vi behöver ett akut möte innan jul!” Innan Sven-Kasper Rislund hunnit svara så rusar Sten-Kalle ut genom dörren, iförd morgonrock, och ilar snabbt mellan julklappshandlande barnfamiljer fram till huvudkontoret. ”Nu ska det bjudas på en riktig julklapp” Eter en lång mötesdag somnar Sten-Kalle nöjd i sin himmelssäng, utan att ens ögna igenom räkenskaperna.

Så slutar vår julsaga om Sten-Kalle. Men vad gjorde han på mötet egentligen?

Med en stadig signatur slöts avtal om att personalstyrkan skulle få arbetstider som inte gjorde dem sjuka med ordentligt med återhämtning så att de skulle kunna utföra sitt viktiga arbete utvilade och koncentrerade. Deras löner skulle ge utrymme för utveckling och lönespridning och man skulle också lyssna in de goda förlag som vårdens professioner hade för att förbättra vården. Inga fler patienter skulle behöva köa för att få vård, inga provsvar eller diagnoser skulle fördröjas eller utebli, ingen skulle behöva dö ensam hemma i sin säng och inga barn skulle tvingas födas i en snödriva längs vägen eller utan en barnmorskas vägledning ut i livet.

Sten-Kalle hade till och med köpt ett par nya tofflor.

Alla personer som beskrivs i denna julsaga är påhittade och all eventuell likhet med verkliga personer eller händelser är endast tillfälligheter.

(Vår julsaga har inspirerats av Charles Dickens mästerverk “A Christmas Carol”)

Sagoberättare Åsa Mörner (till vänster..)

Filed Under: Bloggkalender, Information, julblogg Tagged With: Bloggkalender, Dickens, Jul, julsaga, Saga

En sprillans ny Porsche, en lyxresa Jorden runt eller ett diamanthalsband från Tiffanys.

17 december, 2020 by Åsa Mörner

Tydligen ska en vara snäll för att få klappar. Men jag är förbannat trött på att vara snäll. Jag är urless på att sitta och vänta på att ett mirakel ska ske och jag är skittrött på att polletten ska trilla ner så att våra beslutsfattare och faktiskt samhället i stort ska inse att det inte håller längre.

Kanske krävs det en pandemi för att människor ska förstå. Media rapporterar hej vilt om att det är överfullt i vården, att personalen arbetar dubbla arbetspass och att det inte håller länge till. Är covid-19 vårt ”wakeup-call”?

På ett sätt så är det såklart bra om människor till slut inser att vi måste satsa mer på vården och på de som arbetar inom den.  Å andra sidan så är det rätt sjukt om det ska behövas en PANDEMI för att EVENTUELLT få folk att begripa att sanningen är att Sverige har lägst antal vårdplatser per capita i hela EU och övriga nordiska länder har betydligt fler sjuksköterskor per invånare än vad vårt land har. Och det går inte åt rätt håll.

Samtidigt som kraven i vården har ökat enormt det senaste decenniet; kraven på medicinsk-, teknisk- och omvårdnadskunskap blir allt högre i takt med att kunskapen om behandling och diagnostisering utvecklas och förbättras. Den enskilda individen ställer också höga krav på hur vården ska se ut och målet är såklart att kunna erbjuda en personcentrerad vård, även om det i nuläget är långt dit. Dessutom blir vår befolkning som räknas som äldre allt fler och det är just denna grupp som behöver högst tillgång till vård. Kraven på en exempelvis en sjuksköterska eller barnmorska är mycket höga.

Trots det så är utbildningslängden densamma som den varit under mycket lång tid. Faktum är att sjuksköterskeutbildningen var 3-årig (som grundutbildningen är idag) redan på 50-talet. Det innebär att utbildningen för flera av de legitimationsyrken som arbetar i vården skulle behöva förlängas. Det skulle således leda till att det tar längre tid att utbilda fler personer till den personalsuktande vården.

Om vi ska kunna erbjuda befolkningen 2020-talets vård så krävs det att det finns tillräckligt med resurser för att kunna anställa personal med rätt kompetens. Och med rätt kompetens så menar jag kompetens som är anpassad till de krav som finns i dagens och framtidens vård.

Jag är trött på att behöva argumentera med mindre vetande politiker som tror att lösningen till vårdens evighetslånga problem med bristande bemanning handlar om att snabbutbilda eller bara öka antalet utbildningsplatser. Jag är urless på att få småpengar i de årliga lönerevisionerna. Och jag är skittrött på att det ska vara så himla svårt att fatta. De motargument som ges om att det är “för dyrt” håller inte längre! Det har pandemin bevisat då miljardbelopp delats ut till krisande företag. Vården är också i kris-sedan länge!

Det handlar inte om en sprillans ny Porsche, en lyxresa Jorden runt eller ett diamanthalsband från Tiffanys. Snälla, försök att förstå vad som krävs för att du, jag, dina barn, din bästa vän och din mamma ska kunna få tillgång till rätt vård och behandling. Det är du och jag som beslutar om hur vården ska se ut i framtiden.

Det finns ingen julklapp i hela världen som kan ersätta den senaste, mest effektiva cancerbehandlingen, en livsavgörande operation till din pappa i rätt tid eller en plats på förlossningen och en närvarande barnmorska när ditt första barnbarn ska födas. Det skulle vara den allra finaste julklappen vi kan ge till oss själva.

Åsa Mörner, leg sjuksköterska, leg barnmorska

Filed Under: Bloggkalender, Information, julblogg, Politik, Profession, Villkor Tagged With: #geossrättvillkornu, Bloggkalender, COVID19, Jul, julklapp, pandemi, tackamedlön, Tomten, Villkor

En riktig Lucia

13 december, 2020 by Åsa Mörner

Det är kolmörkt ute och snön tycks dras mot bilens framruta likt en magnet. Vindrutetorkarna går på max och sikten är nästan obefintlig. ”Idag blir det livat för kollegorna på akuten”, tänker Minna, som dagen till ära satt upp sin blonda kalufs med röda, glittriga hårspännen för att hålla undan de bångstyriga lockarna. Efter en stunds irrande på den underdimensionerade parkeringen som lett till ett mindre adrenalinpåslag, rattar Minna in på en något för smal parkeringsruta. Småspringandes men ändå med tomtesteg för att försöka parera i halkan, maratonsnabbt ombyte i källaren och sedan glider hon in på avdelningen i sista stund. Flexsaldot känns som ett knytnävslag. ”Lär ju inte kunna få ut de här timmarna alls med tanke på den slimmade bemanning som vi har”, tänker Minna surt. ”Att dessutom behöva byta om till de icke frivilliga arbetskläderna på fritiden känns sjukt frustrerande. Gratisarbete borde väl vara förbjudet?

Avdelningen är uppdelad i kirurgiska och medicinska åkommor av mer eller mindre akuta slag. Minna sneglar på bemanningen som står uppskriven inne på expeditionen. Tydligen är sjuksköterskekollegan Christina sjuk inatt.

Minna är alltså ensam sjuksköterska inatt, tillsammans med två undersköterskor- den mest rutinerade av dem har arbetat två år på avdelningen. Minna känner en klump i magen när hon kastar ett öga på beläggningen. Fullt. Överbeläggning på behandlingsrummet.

Göran, den nya avdelningschefen kommer hastandes fram till Minna. ”Vad gör han här så här dags”, tänker hon.

Göran skruvar lite nervöst på sig och fipplar med anteckningsblocket. ”Du, Minna, det kommer kanske att bli lite tufft i natt. Du vet, vi har ju en massa sjuksköterskor utlånade till covidavdelningen. Sen så har Christina ringt in och sjukanmält sig precis nu ikväll också. Men det fixar du galant. Du är ju jätteduktig”

”Duktig”, tänker Minna. Snarare dum som går med på det här självmordsuppdraget, tänker Minna som samtidigt önskar att hon kunde sagt det högt.

Kvällsbemanningen försvinner en efter en. Kvar är Minna tillsammans med undersköterskorna Kalle och Elin. Egentligen ska de vara tre sjuksköterskor. Men nu är Minna alltså ensam.

Timmarna fram till 01 rusar fram. Det är inte många av patienterna som sover. På kirurgsidan har en misstänkt ileus blivit sämre. Den gamla damen som opererat gallan behöver mer smärtlindring och divertikuliten ska ha antibiotika. En ung man ligger i enkelrum efter att ha misshandlats på en fest som spårat ur under kvällen. Killen med det blåslagna ansiktet och de svullna ögonen kisar upp på Minna och brister ut i gråt.

”Vi skulle ju bara ha en lussevaka”. Någonstans innanför det uppsvällda och rödblåa syns ett par tårfyllda ögon. Stanken av alkohol är bedvövande.

På medicin vimsar en dement farbror runt med droppställningen gnisslandes efter sig och nynnar på odefinierbara julsånger som innehåller bjällerklang och tomtar. Farbrorn, som heter Gustav, är 87 år och har lagts in med den något oklara diagnosen ”ohållbar social hemsituation”. Gustav skiner upp som en sol när han får syn på Minnas glittriga hårspännen

”Här kommer hon: Lucia! Som jag längtat efter att få höra alla de vackra sångerna och se ljuset i mörkret från Luciatåget.”

Gustavs leende går ända upp till örsnibbarna och det avmagrade ansiktet ser nästan ut att enbart bestå av en stor, glad mun.

”Natten går tungafjät, runt gård och stuva…” Minna och Elin nynnar med och Gustavs leende blir om möjligt ännu bredare. Undersköterskan Kalle ser lätt obekväm ut men gör ett tafatt försök att sjunga med.

Efter en stunds lussande tillsammans med den gamle farbrorn, lyckas Minna och Kalle att få Gustav att somna. Fortfarande med ett leende på läpparna.

Timmarna far fram genom den mörka Lucianatten, utan tillstymmelse till fika för vare sig Minna, Kalle eller Elin.

På sal 14 har det varit tyst hela natten. Klockan närmar sig 4 och Minna börjar känna sig riktigt trött. Vargtimmarna. Timmarna innan gryning. Den här årstiden är de extra långa. Minna går in på salen och böjer sig fram mot sängen där en medelålders kvinna är inlagd. Minna lyser med sin ficklampa för att kunna bedöma om kvinnan sover lugnt. Men hennes ögon är vidöppna. För ett kort ögonblick får Minna en panikkänsla som grabbar tag i längst in i maggropen.

”Jag är vaken” säger kvinnan.

Minna andas ut ljudlöst. Enligt journalen är kvinnan, som heter Salma, inlagd för oklara bröstsmärtor. Inga tecken på någon infarkt hittades på akuten, men eftersom kvinnans uppvisade vissa andningsbesvär och var något takykard så beslutades för att lägga in henne en natt på avdelningen.

”Det var inte meningen att väcka dig. Hur mår du?”

”Ingen fara, jag var redan vaken”, säger Salma. Hon sätter sig upp i sängen och tar fram sin mobil. ”Har du papper och penna?” undrar hon. ”Jag måste skriva en inköpslista till julen.” Kvinnan tänder lampan och knäpper intensivt på mobilen. ”Jag måste hinna till min dotters förskola nu på morgonen. De ska ha ett coronasäkert Luciafirande utomhus…när kan jag gå hem?” undrar Salma.

Minna svarar att det kan bli svårt att hinna till Luciafirandet. Kvinnan ser mycket besvärad ut.

”Jag har bott här i princip hela mitt vuxna liv, men tycks aldrig riktigt lära mig alla svenska traditioner. Och de är ju så lika! Rå fisk i jul, rå fisk i påsk och rå fisk på midsommar!” Men barnen gillar att vi firar alla högtider, trots att jag alltid tycks glömma något på julbordet.”

Salma rynkar ihop ansiktet och tar sig för bröstet. Hon gnuggar runt mellan brösten och stönar högt ”Usch jag mår så illa”.

Nu blir det fart på Minna. Men efter att strukturerat ha yrt runt som ett snöoväder mellan pulsoximeter, EKG-apparat, blodprover, jouren och diverse annat, så är läget lugnt igen. Jouren ordinerar något mot reflux, efter att Minna något försynt berättat att ”kvinnan verkar mycket stressad, kanske är det något med magen?”

”Nu känns det mycket bättre”, säger Salma. ”Kan det vara magkatarr?”

”Troligtvis”, tänker Minna. All denna galna julstress,- det tycks alltid dundra in människor med olika symtom som resulterar i någon diagnos som har sitt ursprung i julstress. Oavsett om det handlar om att hinna handla julklappar, planera middagar eller hinna se barnens Luciatåg.

”Du glittrar som ett helt Luciatåg”, säger Salma och syftar på Minnas glittriga hårspännen, åtminstone tror Minna att det är anledningen, innan hon lämnar patientrummet och går med raska steg mot expeditionen.

Dagpersonalen börjar anlända. Oj, Minna som inte ens har börjat dokumentera. ”Sabla flexklocka, nu får den ännu mer timmar!”

Rapport och dokumentation tar längre tid än Minna räknat med. Dagpersonalen har många nya ansikten och rapporten blir både detaljerad och omständlig. Dessutom vill hon hinna skriva en avvikelse med anledning av den minst sagt minimala bemanningen. Minna gnuggar sig i ögonen när hissen gungar sig i sakta mak ner till källarvåningen och omklädningsrummet.

”Hur ska jag orka det här till pension?”, tänker Minna medan hon hasar ut över den hala parkeringen. Hon suckar uppgivet medan isskrapan far över bilrutorna. ”Jag gillar ju mitt jobb”, säger hon högt och frustrerat.

En mamma med en liten flicka i långt lucialinne och en krona på sniskan hastar förbi Minna. Den lilla flickan tittar storögt på henne ”Ska du också vara Lucia idag? Mamma säger att Lucia ska sprida ljus i mörkret och göra att människor ska må lite bättre när det är kallt och jobbigt”

Minna skrattar och ler mot den lilla flickan. ”Då har jag nog varit det hela natten”

“Mamma, Mamma, är hon en riktig Lucia??” Flickan tittar storögt och länge efter Minna som sätter sig i bilen och rullar ut från sjukhusparkeringen.

Det har inte börjat ljusna ute än. Men på något vis känns det ändå mindre mörkt.

Åsa Mörner (bild från ett annat årtusende)

Filed Under: Bloggkalender, Information, julblogg, Profession, Villkor Tagged With: Bloggkalender, Jul, Lucia, Nattarbete, profession, sjuksköterska, Villkor

En mindre god jul med en bitter vårdröra

4 december, 2020 by Åsa Mörner

Runt jul tycks alla förvandlas till klämkäcka husmödrar med rödblossande kinder, egenbroderade förkläden och en aldrig sinande fritid. Det rullas köttbullar, knådas deg och bakas pepparkakor för fullt. Och som grädde ovanpå det där sockersöta moset så ska en dessutom tråckla ihop en tjusig julklappskalender som ska fyllas med 24 små, handinslagna paket med genomtänkta innehåll. Och allt ska läggas ut på dina sociala (skryt)medier.

Tv-tablån är full av ”julspecial” med Barfota-Ernst, argsint Morberg och hurtfrisk Tina som spär på din prestationsångest till max. Var man än vänder sig så finns det ett recept på hur du kokar den godaste knäcken, dekorerar juligaste kransen eller stöper snyggaste ljusen.

Men här kommer ett specialrecept för dig som tillhör en undevärderad vårdprofession! Det här, det är receptet du inte kan vara utan; Bitter Vårdröra helt utan juliga smaker!

Bitter Vårdröra

32 sura citroner – Mungiporna har varit nedåt länge nu. När klockan ringer vid 05.10 så har jag sovit EXAKT 3 timmar och 24 minuter. Gårdagens kvällspass gav mig galet stegrade adrenalinnivåer och, precis som jag brukar vara mellan kvälls- och dagpass, så var jag klarvaken när den förbannade klockjä-ln visade på 01.45.

5 st durianfrukter– Vårdpolitiken som bedrivits de senaste 800 åren stinker. Om du inte får tag på durianfrukt så funkar 3 veckor gamla hushållssopor lika bra om du bara kör dem i mixern först.

8 ruttna ägg– Mitt övertrasserade bankkonto kompenseras med mitt sjuka plussaldo på flexklockan. Övertid ”får” vi nämligen inte. Så istället samlar jag en liten nätt siffra på flexen. Något är riktigt ruttet helt enkelt.

1 msk handsprit– ”Nä, men det är ju alldeles för lite”, tänker säkert du. Ja, men vi måste tydligen spara. När fanns det gott om pengar att lägga på vården senast?

14 kg bittermandel-. Efter 32 år i trogen tjänst hos Regionen Någonstans i Mitten så har löneökningen stagnerat för längesen. Nu anses en för gammal för att ”satsas på”. Bitter är bara förnamnet

Rör ihop eländet i en gammal skål, helst för liten i storlek, ungefär som den underdimensionerade vården.

Spill gärna mycket av röran så du tvingas dra fram städmoppen. En specialistsjuksköterska med fyra års universitetsutbildning klarar väl av att dra några varv över golven, eller hur? Att du egentligen inte hinner med de arbetsuppgifter som bara du kan göra är en olycklig  biverkan.

Sörjan behöver inte gräddas eller kokas. Du är redan så pass förbannad att du kokar efter att ha värdediskriminerats i decennier så du behöver kylas av. Möjligen kan du tillsätta ett par isbitar för att få tillräckligt kylande effekt .

Fast egentligen hinner du ändå inte konsumera någon julfika. Du behövs inne på salen och kan lika gärna glömma den plikttroget medtagna matlådan också. Sjuksköterskor behöver väl inte lunch i alla fall, vare sig det är april, september eller juletid?

Åsa Mörner, leg barnmorska, leg sjuksköterska

#geossrättvillkornu

Filed Under: Bloggkalender, Information, Politik, Profession, Villkor Tagged With: bitter, Bloggkalender, Jul, julkalender, Recept, värdediskriminering, Villkor

Lika coolt som fotvårtor, blixthalka och klamydia

13 november, 2020 by Åsa Mörner

När partipolitiska ungdomsförbund försöker vara roliga så kan det gå fel. Väldigt fel. Och om Centerpartiets ungdomsförbunds intention inte var humor, utan faktiskt allvar så är det faktiskt ännu värre.

Häromdagen la CUF, Centerpartiets ungdomsförbund, ut en bild på en knuten näve och en text som sa ”Fuck facken”. Det var inte den grönaktiga färgen på bilden som fick mig att bli lätt illamående. Budskapet från ungdomsförbundet kändes som en hälsning från en diktatur i ett fjärran land där facklig organisering är förbjuden och anställda behandlas som slavar utan några som helst rättigheter. Men det var faktiskt här, i Sverige som ett, för mig veterligen demokratiskt partis ungdomsförbund väljer att hoppa på organisationer som arbetar för att vi ska ha ett gott samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare, som strävar efter att balans ska finnas mellan arbete och fritid och som kämpar för att anställda, oavsett om det handlar om chef eller medarbetare, ska kunna bedriva sina arbeten på ett tryggt och säkert sätt utan att riskera sin hälsa.


Det är en mänsklig rättighet att gå med i en fackförening enligt FN´s deklaration om de mänskliga rättigheterna artikel tjugotre i fjärde underavdelningen. Det har dock inte alltid sett ut så och många människor har kämpat med sina liv som insats för att nå dit vi är idag.

I många delar av världen är facklig organisering förbjudet även nu i modern tid. I flera länder i Mellanöstern och Afrika är massarresteringar, begränsningar i strejkfrihet och våld mot fackliga nästintill vardagsmat. Under 2018 mördades 53 människor för att de var fackligt engagerade. Några av de värsta länderna för fackligt aktiva är Algeriet, Guatemala, Colombia, Kazakstan, Egypten, Saudiarabien och Turkiet.
Är det av beundran för någon av dessa länder som CUF delar den här bilden om fackförbund?

Jag vill inte tro att unga människor som är politiskt engagerade egentligen kan stå för det budskap som basunerades ut häromdagen. Någon har uppenbarligen tagit dem i örat också, eftersom bilden raderades efter en stund. Dock först efter att kommentarsfältet fyllts med arga kommentarer från personer, som liksom jag, blev djupt besvikna på att Centerpartiets ungdomsförbund kan stå för något så urbota dumt som bilden symboliserade. Bristen på kunskap är uppenbar….


Om ni som delade bilden på något vis tyckte att det var ett ”coolt” budskap ni delade så kan jag meddela att det var ungefär lika coolt som fotvårtor, blixthalka och klamydia


Sist vill jag bara säga: Fuck okunnighet!
Åsa Mörner. fackligt engagerad i Vårdförbundet

Filed Under: Demokrati, Information, Politik Tagged With: fackförbund, Mänskliga rättigheter, okunskap

En strålande profession

8 november, 2020 by Åsa Mörner

Varma blickar, tröstande ord och försök till uppmuntran. Mitt lilla 6-åriga ben värker och är färgat i regnbågens alla kulörer. Det var nog ingen bra idé att hoppa från den där höga lekställningen… Men jag fick i alla fall ett gips som alla mina kompisar kunde skriva på!

Inte alltför många år senare; en ny regnbågsfärgad kroppsdel, en bruten arm; också den orsakat av alltför våldsamt lekande. Diagnos ställd via röntgenundersökning och legitimerade röntgensjuksköterskor.

Min personliga erfarenhet av röntgen är begränsad. Precis som säkert många andra, så trodde jag att röntgen handlade om att se om man har fått en fraktur eller inte.

Ända tills jag blev vuxen och började arbeta inom sjukvården. Mina patienter skjutsades dit för alla möjliga olika undersökningar; CT, ultraljud, kontrast, MR, PET, gammakameraundersökningar…. Om det inte hade varit för röntgensjuksköterskornas stora kunskap om hur, var och när man ska undersöka en skada så skulle förmodligen inte mina patienter blivit friska.

Röntgensjuksköterskor kombinerar omvårdnad av människor med högteknologiskt kunnande. Röntgensjuksköterskan bidrar med både teknisk skicklighet och varmt omhändertagande av patienter i utsatta lägen. Yrket bidrar till att rätt diagnos och behandling ges och räddar liv!


Den legitimerade röntgensjuksköterskan är helt enkelt livsviktig! De besitter specialistkunskap som ingen annan gör och ser till att du och jag får rätt vård och behandling när vi är sjuka och skadade, men deras insatser är också helt väsentliga vid förebyggande hälsoundersökningar tex mammografi. Yrket är under ständig utveckling och det kommer ny teknisk utrustning i ett rasande tempo; att hålla sig uppdaterad ingår i röntgensjuksköterskans legitimation. Att kunna lugna en orolig patient eller anhörig är ett minst lika stort ansvar som ligger på deras axlar.


Men många i vårt samhälle vet inte ens vad yrket är och vad som faktiskt krävs för att bli legitimerad röntgensjuksköterska. Det kanske till och med är så att många som arbetar inom vården inte heller vet vilken kompetens professionen har och hur de bidrar till en god och säker vård. Media dränks av rapporter, insändare, dokumentärer och artiklar om sjuksköterskor och barnmorskor. Men röntgensjuksköterskor kan upplevas som en osynlig profession, några som bara finns där.

Om vården ska utvecklas och bedrivas säkert måste alla professioner involveras. Nu är det dags för alla röntgensjuksköterskor att kliva fram i rampljuset!


Idag vill jag hylla alla röntgensjuksköterskor på er internationella dag! Era insatser räddar liv! En strålande profession helt enkelt!

/Åsa Mörner,
Sjuksköterska, barnmorska, styrelseledamot avd Örebro samt förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

Här kan du läsa en alldeles färsk debattartikel om röntgensjuksköterskor

Filed Under: Information, Profession Tagged With: livsviktiga yrken, minyrkesdag, profession, Röntgensjuksköterska, rtgssk

Next Page »
Avdelningsstyrelsen i ÖrebroAvdelningsstyrelsen bloggar i Örebrobloggen

Sök

Senaste inläggen

  • Arbetsmiljö och lön hänger ihop, är det så svårt att förstå?
  • Vad är vårdskuld och vem är egentligen skyldig?
  • Den hektiska Nyårsnatten
  • Coronaskidor i pandemifjällen
  • Hjältar i juletid

Arkiv

Följ oss på facebook

RSS Nyheter från avd Örebro

  • Facklig grundutbildning 2021
  • Är du nöjd med din lön?
  • Välkommen till vårt digitala café
  • Webbinarium om försäkring och pension!
  • Var med och stötta Musikhjälpen!

Inloggning för redaktörer

Logga in

rss

  • RSS - Inlägg
  • RSS - Kommentarer
Footer logo

Vårdförbundet består av runt 114 000 barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor. Tillsammans utvecklar vi vården och gör den säker. Tillsammans arbetar vi för ett hållbart yrkesliv och bra villkor.

Den här bloggen använder cookies för bästa användarupplevelse. Vi registrerar också vissa personuppgifter om du kommenterar på inlägg. Godkänn Läs mer
Privacy & Cookies Policy

Privacy Overview

This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Nödvändigt
Alltid aktiverad

Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.

Ej nödvändigt

Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.