Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Jag har haft covid!

by Leave a Comment

Jag tycker jag har varit så försiktig, min bror kallade mig coronapolisen.
Men jag åkte på det läskiga viruset ändå. Vaknade med lite sträv hals, ska jag vara hemma? ”Ja det är väl bäst” och samtidigt bokade jag en testning. Åkte till teststationen med lite dåligt samvete, stackars alla som jobbar här, jag står här som en simulant, jag har väl bara lite ont halsen….

Döm om min förvåning att jag fick ett ”positivt” svar på em, dvs att jag hade detta otäcka virus, covid-19. Så det var bara att isolera sig hemma, skynda att beställa mat on-line så vi kunde få lite mat hem. Min man var tvungen att vara hemma från jobbet, och han skulle arbeta hela helgen på USÖ. Han var INTE glad… jag hade träffat 3 personer utöver honom under tiden smittspårarna uppgav som intervall. Ingen av dom var smittade som tur var men vem jag blev smittad av vet jag fortfarande inte. Över en vecka tidigare hade jag vaccinerat på Conventum, men det räknades som för länge sen. Enligt smittspåren jag pratade med så var det väldigt liten ”bubbla” jag levt i men det hjälpte ju inte! Det gör det bara väldigt tydligt att vi måste fortsätta att vara försiktiga hur vi lever.

Nu hade jag turen att jag inte blev speciellt sjuk, kände mig lite förkyld och sjukt trött i kropp och själ kan jag säga. Och faktiskt håller lite av tröttheten fortfarande i sig nu ca 4 veckor efteråt. När jag kände mig frisk försökte springa den runda jag sprang innan jag blev sjuk. Det var bara att glömma… Hälften funkade. Men det kommer fixa sig! Men en tankeställare fick jag ändå och lite rädd blev jag nog efter några dagar och skänkte ödmjukt tankar på alla de tusentals människor bara i Sverige som inte överlevt viruset. Dessutom till alla våra professioner som involverats, direkt eller indirekt av hela pandemin. Jävlar vad alla jobbat hårt!

I går var Internationella biomedicinska yrkesdagen, denna profession har verkligen visat hur viktiga de är i verksamheterna för att ställa diagnoser och provtagningar mm.

Naturligtvis har även våra övriga yrkesgrupper visat sig vara en grund för mycket av jobbet under denna pandemi. Jag hoppas arbetsgivare och politiker ”tackarmedlön”. Pratade med en IVA-ssk som uttryckte sin förhoppning att arbetsgivaren sett hur viktigt det är med en bra bemanning samt arbetsmiljö så personalen vill vara kvar i sitt yrke, och de vill bli värderade för det de bidrar med till verksamheten! Med det i bakgrunden så borde det bli en bra lönerevision i år eller???

Fungerar IVA-vården utan intensivvårdssjuksköterskor?

Roligt var även att hen lyfte fram att utan samarbetet de haft med anestesisjuksköterskorna som arbetat på covid- iva hade det” aldrig gått”. Härligt att höra att kollegor lyfter varandra mitt i allt elände <3

Jag la ut en bild 1 januari förra året på en glödande himmel och skrev att detta bådar gott. Det gjorde inte det! Jag tror inte Vårdförbundets medlemmar tycker att 2020 var ett toppenår rent yrkesmässigt. Hur blir resten av 2021????

Hälsningar en lite less Helena,
och med en önskan att alla blir vaccinerade snart så livet kan återgå till något sånär normalt snart. Men vad blir det nya normala, vet vi det? Hmm

Tacka Florence med lön

by Leave a Comment

Tacka med lön, men lönar det sig att utbilda sig till sjuksköterska eller specialistsjuksköterska?

Jag läste till sjuksköterska när jag var nästan 30 (färdig 32 år) och hade sedan jag var 18 år jobbat som undersköterska inom såväl region som kommun. När jag blev färdig sjuksköterska fick jag 300 kronor mer i lön än mina studiekamrater som var 21 år när de var färdiga sjuksköterskor, dvs direkt från gymnasiet. Jag menar inte att jag var mycket bättre än dom men jag hade yrkeserfarenhet, livserfarenhet och hade arbetat i många år med patienter. Visst yrket var helt nytt, men en bild av hur människor mår och hur man arbetar på en arbetsplats den hade jag med mig. Efter några år läste jag till specialistsjuksköterska(operation).

Likadant då fick jag några hundra kronor mer i lön eftersom jag hade lite högre lön innan jag läste än de andra som anställdes som specialistsjuksköterska. Men det vägde inte upp för den skillnaden utan krympte skillnaden från ca tusen kronor till tvåhundra… Visst åter igen, det var ett helt nytt yrke men det måste löna sig att utbilda sig. Och ska vi få kollegor som specialistsjuksköterskor (eller undersköterskor) som vill utbilda sig så måste det löna sig.

Men har det ändrat sig?

Förra året kom en helt nyutbildad biomedicinsk analytiker till oss på Vårdförbundet och hälsade på. Hen hade valt att fortsätta arbeta som undersköterska då hen hade bättre lön som undersköterska än att börja arbeta som BMA! Hur sjukt är det?! Dessutom ett stort bristyrke där alla borde tas ”omhand”. Hen hade förresten inte begärt en sjuk summa lön utan bara inte behöva gå ner i lön efter 3 år studier. En inte helt orimlig begäran kan man tycka.

Ett annat färskt exempel är en undersköterska som arbetat i 15! år och valt att utbilda sig till sjuksköterska. Hen blir erbjuden 300 kronor mer än sina studiekamrater då hen har så mycket erfarenhet. Då låter det som man ska tacka för den höga summan man blir erbjuden! Cheferna vill erbjuda mer men känner sig bakbundna och kan inget göra… 15 år på en akutvårdsavdelning som undersköterska är mycket värt enligt mig. Och dessutom så är det individuell lönesättning så då kanske det ska premieras lite mer om man har lång erfarenhet av yrkeslivet inom området i varje fall enligt mig.

Numera lönesätts det oftare med ett visst tillägg om man utbildar sig till specialistsjuksköterska och då gynnas det ju att man har en lite högre lön när man utbildar sig. Problemet blir då senare i ”gruppen” där en helt nyutbildad kan ligga många tusen över en som arbetat i flera år men så kanske det måste få vara.

Om jag som erfaren sjuksköterska ska vilja utbilda mig så måste jag tjäna på det. Florencetiden är förbi!

Helena Nyrén
Specialistsjuksköterska operation
Styrelseledamot avdelning Örebro
#tackamedlön

Sjuksköterska- livet som en Alladin-ask…

by

Har funderat mycket på vad jag skulle skriva denna gång i bloggen. Visste det var min ”tur” och då började tankarna gå. Hmm Erfarenhet kontra ny, lön, arbetsmiljö…
I dessa tider ska ju vi som kan arbeta hemifrån i så stor utsträckning vi kan och diskussionerna går i samverkansforum, media och inom olika professioner om hur arbetsmiljön blir när man sitter vid ett köksbord ex. Vilket naturligtvis är bra att lyfta.

Men HUR är arbetsmiljön för våra professioner som inte kan arbeta hemma?

De är tvungna att gå till arbetet oberoende vad som händer i samhället, eg kanske arbeta ännu mer då det fattats mycket personal pga sjukdom, omförflyttningar pga. covidsituationen. Visst, det diskuteras i media runt arbetsmiljö/ situationen för de som arbetar på Covid-IVA men det finns även avdelningar som ställt om till att bli nästan helt nya avdelningar med covid-patienter.
Dessa patienter kräver mer tid än ” vanliga” patienter och blir därför mer personalkrävande. Många medlemmar börjar höra av sig med oro om hur detta år ska bli. Semester, måste de byta avdelning, arbetstider mm. Det känns som det är extra viktigt detta år att en bra planering runt semestrarna. Att det finns erfarna kollegor kvar att skola in de nya kollegor som kommer!

Vårdförbundet var vid universitetet härom veckan och vi träffade de färskaste sjuksköterskestudenterna. Det var så kul! Glada, positiva och lite pirriga berättade de om att de skulle på fältstudier runt om i länet. Då vi var några stycken från Vårdförbundet där, så hade vi många minnen från flera arbetsplatser de skulle.- Å där var jag också som student, kul! -Ja bra med mindre sjukhus. –Spännande med specialistsjukvård! – Å där kommer du trivas! –det är min gamla avdelning!

Jag arbetar nu på facklig tid på Vårdförbundet tillsammans med min ” klasskamrat” från sjuksköterskeprogrammet. Vi har nog bara positiva minnen därifrån, eller vi kommer mest ihåg det som så iaf. Jag säger vi var 120 stycken i klassen, Anna kommer ihåg det som färre, men är vi på USÖ träffar vi alltid väldigt många av dom iaf…. Men kul hade vi , där är vi överens och efter nästan 20 år så började vi arbeta ihop som förtroendevalda. Så roligt.

Det är det som är så bra med vårt yrke, jag kan arbeta med många olika saker, gammalt- ungt, friskt- sjukt, -kvinnor-män ja mm. En ledsen medlem ringde och frågade mig om hen inte passade som sjuksköterska på en viss enhet och om hen skulle gå tillbaka till posten. Jag menade då att hen kan ju byta till nästan vad som helst. Alla behöver inte arbeta med akutsjukvård eller kirurgi bara för jag gillar det. Jag säger ungefär som Forrest Gumps mamma: Vi har en hel chokladask framför oss att bara välja på olika smaker, beroende på vad som man gillar, och gillar man inte den ena så kan man prova en annan. Ja ni förstår vad jag menar. Men den stora frågan blir då. Vem ska ta körsbäret i likör ha ha.

Det blev ungefär som en Aladdin-ask denna blogg, lite av varje…

Helena Nyrén, op-ssk, förtroendevald, styrelseledamot avd Örebro

Sätta lön är väl inte så svårt??

by

Sätta lön, ja det verkar väl inte så svårt… Jag skulle vilja säga att om medarbetare visste hur mycket tid och tankar  1.a linje chefer la på det så skulle de bli förvånade.
Som chef under nästan 10 år så la iaf jag mycket tankar och funderingar runt detta ämne, just för att jag vet att det är så viktigt för medarbetarna.

Det är på det sättet de känner sig värderade.

Jag tyckte ibland att det kändes fånigt då det tyvärr många år rörde sig om för lite pengar, jag satt ibland och flyttade runt 50-lappar. Men det är aldrig fånigt för den enskilde.

Det kanske också därför det blir så väldigt svårt när arbetsgivaren säger att så här många kan inte vara särskilt yrkesskickliga, fast många chefer jag pratar med säger att  de har väldigt många med lång erfarenhet i sin arbetsgrupp som är just det.

Är de sen chefer på avdelningar med specialistsjuksköterskor så har de ofta arbetat länge och kanske stannat under lång tid på sin arbetsplats och viktiga för sin enhet. Ja då är det ändå svårare att behöva ”ta bort” någon man egentligen anser är SYS. Då är det viktigt att vi trycker på att det aldrig får vara ordet Särskilt yrkesskicklig som är det viktiga.
Alla är vi troligen yrkesskickliga men de med lång erfarenhet är (troligen) SÄRSKILT yrkesskickliga. Ändamålet är för att vi ska få en löneutveckling under hela yrkeslivet och inte stanna av vid 45 år. Jag brukar fundera på hur jag var efter 5-10 år efter min utbildning och hur jag är nu efter 20 år. Vad har hänt under de åren emellan? Spelar det någon roll egentligen om det hänt något, ska vi inte ha en viss löneutveckling under hela livet ändå? Ska vi ha ungefär lika lön efter 10 år som efter 25 år? Nej jag tycker inte det, men vi får ju tycka olika. Tack och lov lever jag i en demokrati!

Som avslut och med ett God Jul tipsar jag om Ernst goda kanelhjärtan. Enkla men ack så goda. Ha en fortsatt bra december fast solen verkar ha gått i strejk!

Gudomliga kanelhjärtan

Portioner: 20–30 stycken

1 1/4 dl socker
200 g smör
cirka 4 dl vetemjöl
cirka 1-1/2-2 dl snabbmarsánpulver
Till garnering:
1 ägg
2 tsk kanel
2 msk socker

1. Rör ihop socker och smör tills det blir vitt och fluffigt – krokarna på elvispen funkar fint till det momentet.

2. Blanda i mjöl och marsánpulver och arbeta ihop en smidig deg. Låt vila i kylen i cirka 30 minuter.

3. Sätt ugnen på 200 grader. Kavla ut till en platta, cirka fyra millimeter tjock. Ta ut hjärtan med pepparkaksmått. Pensla med uppvispat ägg. Blanda kanel och socker och doppa kakorna i blandningen. Lägg dem på en bakplåtspappersklädd plåt och grädda i 6–8 minuter eller tills kakorna får lite färg.

Receptet är hämtat ur boken “Jul med Ernst” (Ica Bokförlag).

Helena Nyrén
Förtroendevald/Chefsstöd
Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Säg det med ett leende och med en glimt i ögonvrån…

by

Vad sänder du för signaler till mig som patient?

Jag har varit patient nu i höst, (inget farligt tror jag) och då har jag verkligen tänkt på hur vi alla inom vården bemöter och sänder ut olika känslor och signaler.

Jag anser att vi alla i mångt och mycket VÄLJER vad vi skickar ut till våra medmänniskor. Vill du sända ut ovänlighet eller vänlighet, tjurighet eller glädje, ointresse eller omtänksamhet mm.

Mitt läkarbesök började med att läkaren berättade att den läkaren jag mött för att komma dit hade gjort fel, sen sa hen att jag gjorde fel och sen sa hen en massa andra saker som gjorde mig iaf inte lugnare fast hen sa med ord att allt såg bra ut. Men HUR hen sa det förmedlade inte VAD som sades. Sen sa hen också exakt samma sak tre gånger på samma sätt, vilket bara förstärkte min oro istället för att lugna. Jag hade fått remiss dit och inte bett om att få komma, så jag antog att det var befogat att jag var där, men där hade jag kanske fel. Vad vet jag?! Då är jag ändå ganska van att bemöta många människor med olika attityder men som jag sagt, som patient är man i underläge och i ”händerna på de som bestämmer”.

I min profession försöker jag möta patienter och medarbetare med ett vänligt och inbjudande bemötande. Sen kanske jag inte alltid lyckas men viljan finns där i alla fall. Vi har ett stort ansvar i mötet med patienter som redan innan kanske har en oro, känner sig i underläge och många faktiskt också i försvarsställning, för att det upplevs att man måste försvara varför man kommit dit och inte till en annan vårdnivå.

Så slutklämmen i detta lite tjuriga inlägg blir att, frågar någon dig om hjälp, välj hur du bemöter och tänk på vilka signaler du sänder till den som frågar.
Ett leende kommer man långt med och kanske också fråga någon som står lite förvirrad nära din arbetsplats ( eller på stan) om de vill ha hjälp. Jag försöker leva efter devisen att sträva efter att välja vänlighet ALLTID! Medmänniskor blir förvånansvärt glada om man frågar: Vill du ha hjälp, vet du vart du ska? (Dom flesta vet vart dom ska men står och funderar lite kan jag avslöja, jag som ofta frågar J).

Helena Nyrén
Leg. Sjuksköterska/ Förtroendevald
Vårdförbundet avd Örebro

Om din chef vore som Donald Trump???

by

Vaknar upp och kollar telefonens nyhets notiser. Hur ser det ut med USA-valet? Hur ser Covid-läget ut? Är det lika mörkt på båda nyheterna? Jag tycker det känns mörkt ut, Donald Trump kommer han bli omvald? Kommer örebroarna följa de hårdare restriktionerna som kom ut i går?

I vår värld känns det ju konstigt att Trump ens kommer på frågan som president i ett av världens största och kanske mäktigaste länder och / att  han  sen kommer på fråga att bli omvald, då känns det ändå märkligare.

Började spåna hur det skulle vara att ha Donald Trump som chef. En chef som enbart lyfter sig själv. En chef som aldrig kan erkänna fel. En chef som snackar skit om sina kollegor. En chef som skriver som ett troll på nätet. En chef som tränger sig fram för att synas framför andra. En chef som, ja jag kan skriva många exempel. Jag tror inte så många skulle stanna på den arbetsplatsen i alla fall.

Min syssling bor i USA och sa förra året att problemet blir när de försöker lära sina barn att de inte ska skriva elaka saker på nätet till varandra utan vara goda kamrater och vara snälla mot varandra. Hur kan man lära ut det,  när deras president är precis det som de inte vill att deras barn ska vara.

Nu nåt helt annat:

Min kollega Anna skrev förra veckan en väldigt uppmärksammad blogg om Covid och att vi måste börja ta restriktionerna på allvar. Nu kom det strängare restriktioner i Örebro för 3 veckor framåt. Kommer det bli mindre folk på stan, i affärerna, på gymmet eller köpcentran? Vi hoppas det, så det även minskar antalet covidpatienter på sjukhusen.

WHO har i år utsett 2020 till  sjuksköterskans och barnmorskans år. Man kan väl säga att utan tvekan har allmänheten  detta år sett att utan våra professioner så fungerar inte vården.
Kommer vi värdesättas utifrån detta också? Jag lever på hoppet där fortfarande och hoppas även att Covidläget kommer gynnas positivt av de strängare restriktionerna och att världens ledare borde föregå med gott exempel och inte ser alternativet att trycka ner andra för att lyfta sig själv.

 Som ledare för en verksamhet ( eller nation J) så borde man se att ”It´s nice to be smart but it is smarter to be nice”!  Man kommer långt med vänlighet.

Tack för mig!

Helena Nyrén
Leg. Sjuksköterska / Operationssjuksktöerska

Detta år, ett liv…

by

Ja så känns det. Så konstigt det kan bli så fort. Covid-19 slog till fort och för många ganska mitt i steget mot, ja vadå?! Vi inom sjukvården ställer inte in , vi ställer om. Kollegor fick byta arbetsplats, nya kollegor och ibland även arbetsuppgifter. För några var det stimulerande, självklart och tom nästan roligt att göra något annat och träffa nya kollegor, patientgrupper mm, men vi är olika. För flera är det näst intill förskräckligt med förändringar som man inte känner sig trygg med. Arbetsuppgifter man inte gjort förut och rädslan att göra fel. Inte ha kunskap om eller kollegor som man inte känner och kanske också helt nya arbetstider man inte valt att förändra.

Igår den 17 september, är Internationella patientsäkerhetsdagen där WHO i år har lyft fram de svåra arbetsförhållanden och pressade arbetssituation som Covid-19 inneburit för hälso- och sjukvårdspersonalen. Jag arbetar kliniskt varje sommar  under en vecka på min ordinarie arbetsplats och i år kändes det som jag var där både som operationssjuksköterska men också som styrelseledamot för Vårdförbundet lite extra.

ÅÅÅ vårdförbundet är här, sa de och så kom historier om hur de haft det i vår och försommar. Med arbete under sådana arbetsförhållanden så det var svårt för dom att beskriva det. Med väldigt sjuka patienter på nya avdelningar, med nya kollegor och med nya arbetsuppgifter som endel kände sig inte helt trygga med men tillsammans med vana kollegor av olika professioner gjorde de det, och de gjorde det så bra! Men inte utan ett avtryck hos dom i form av PTSS skulle jag nästan vilja säga. Flera historier var väldigt starka , det beskrevs om hur arbetstider förändrades från ena dagen till några dagar bort. Dagarbete blev nattarbete, operationspersonal blev Covid-IVA personal, nya lokaler där ingen visste var saker var mm mm. Men också många patienter de aldrig glömmer, några som blev bra och tyvärr också några som inte blev det…

Patientsäkerheten är något som alla pratade om! Vårdförbundets professioner vill göra rätt, man vill känna sig trygg i att man gör gott! En kollega som arbetat för hjälporganisationer i krig uppgav att hen kände sig som hen var tillbaka i krigszon. Och det kanske är det som Covid är! Ett slags krig…

Just för tillfället finns det endast några patienter i vår region inlagda på vårdavdelning och ingen på IVA( enl uppdatering på RÖL:s hemsida) men innebär det att kriget är vunnet? Är det vardag nu för våra professioner? Kan det bli vardag?  Jag hoppas att de som arbetat inom Covid vården och känner de behöver det, utnyttjat Vårdförbundets samarbete med Falck healthcare och samtalsstöd. Vissa arbetsplatser hade reflektionstid och erbjöd stödsamtal tidigt under våren men ibland kan behovet komma under tid. Så känner du att du behöver samtalsstöd, ta hjälp via företagshälsovården. Prata med din chef.

Sen kan jag säga att flera som varit kvar i ordinarie arbete sa till mig att de upplevde också viss stress fast på annat sätt än de som var mitt i covid vården. De var färre än vanligt, det kom vikarier till olika platser(ex jag till vårdavdelning 42) som inte var vana.
Kollegor kom tillbaka sen från covid vården med upplevelser de inte förstod riktigt. Man fick även arbeta fler helger och kvällar än vanligt, så slutsatsen är väl att alla inom hälso- och sjukvården har blivit ”drabbade” av covid-19.

Håll ut, håll i och håll avstånd så vinner vi kriget!

Helena Nyrén
Operationssjuksköterska och förtroendevald
Vårdförbundet avd Örebro

Är jag dubbelt så gammal?

by

Är jag dubbelt så gammal som dig, sa jag med gapande mun… Är inte det spännande att inom vårt yrke försvinner åldersskillnader till stor del. Jag kommer ihåg när jag började arbeta som undersköterska på det glada 80-talet, då jobbade jag med Irene, som var jättegammal( säkert 50 år) och Gun som var ännu äldre(också runt 50 troligen). Det dröjde ungefär en månad så tänkte ingen av oss på åldersskillnaden. Att jag var 18 år och de kunde varit både mamma och nästan mormor försvann när kollegialiteten kom och gjorde att vi hade en gemensamhet som länkade ihop oss på ett tilltalande sätt. Vi blev ett team!

Nu arbetar jag på avdelning 42 som sjuksköterska, efter 15 år som operationssjuksköterska,(varav 10 som 1:a linjens chef), detta som en del i Covid-19. De skickar personal till ”covidavdelningarna” och jag arbetar ca 1 dag i veckan där, förutom mitt arbete på facklig tid. Då jag inte hade arbetat som sjuksköterska på flera år så behövde jag reaktiveras med utbildning inom läkemedelsmodulen mm så jag gick bredvid en sjuksköterska några pass. Jag måste säga att vad roligt det är med vårt yrke. Vi kan jobba med så mycket olika, från smått till stort, början av livet till slutet… Det som känns extra kul är att det faktiskt inte känns som det är 15 år sedan jag arbetade på vårdavdelning utan kunskapen sitter där någonstans. Sedan att få lära känna nya kollegor är ju också extra kul! Och det var där jag upptäckte igår att de sjuksköterskor jag arbetade med i går var mer än hälften än så gamla som mig. Det är klart jag sett att de var yngre än jag men hälften!!! Hur har jag blivit så gammal? Jag brukade ju vara bland de yngre… Ha ha men inte längre! Men det är också skönt, med erfarenheten kommer tryggheten, det som gör att jag blir inte superstressad av nya saker utan kan luta mig mot erfarenheten jag har.

Men så fint de tagit emot och stöttat mig när jag frågar tusen frågor! Som sjuksköterska sa jag förr att de som inte frågar är de som jag blir orolig för. Alltid bättre att fråga och att ha dialog och diskussioner mellan kollegor är så mycket värt. Hur tänker du om detta? Vad skulle du göra? Jag tänkte så här, tänker jag fel? Men då måste det finnas tid för reflektion också i arbetet.

Jag stortrivs och känner mig så välkommen, så pass att jag faktiskt nominerade avdelning 42 när Vårdförbundet avdelning Örebro efterfrågade årets arbetsplats för sjuksköterskor på Internationella sjuksköterskedagen.  Det är högt i tak för diskussioner och åsikter samt en hjälpsamhet och inkluderande anda. Alla, från undersköterskor, sjuksköterskor och kurator mm sprider en fin anda till mig som ny. Det är mycket värt i denna tid som vi flyttar runt på kompetenser för att få verksamheter att rulla. Nya avdelningar öppnas med en blandning av olika personer och från olika avdelningar med olika specialiteter. Introduceras man ordentligt och får en bra ”inskolning” så känns det tryggare och troligen kommer jag trivas bättre.

Slutligen vill jag tacka alla mina nya arbetskamrater på avdelning 42 för de tagit emot mig så fint och inkluderande! Vi ses snart!

Helena Nyrén
Förtroendevald, avd Örebro, Vårdförbundet
Leg. Sjuksköterska, operationssjuksköterska.

Att vara chef mitt i stormen…

by

Corona… för någon månad sen trodde jag det var en öl. Det tänker jag inte nu. Covid-19….

Hur det kan bli, så fort saker ändrar sig, och ens arbetsuppgifter med det. Som första linjens chef så hamnar man mitt i centrum av ”akuta” förändringar och händelser fort.
Många med förkylningssymtom ska vara hemma men verksamheter och patienter behöver personal ändå. Vem ska arbeta när många är sjuka eller har sjuka barn? Ska man som chef vara tillgänglig 24h/ dygn?
Vilka arbetstider har jag som chef i akuta lägen? Det är ju också viktigt att man tänker lite mer långsiktigt i detta läge. Hur länge kommer denna kris pågå? Hur länge kan man vara ”on-call” 24H / dygnet utan att själv som chef bli sjuk. Jag anser att som chef kan man inte vara tillgänglig hela dygnet, utan man har faktiskt bara 40 timmars vecka även som chefer. Sen förstår jag att saker kan hända och personalen behöver konsultera något ibland men inte alltid! Ska man vara tillgänglig på dygnets alla timmar så ska du ha beredskap och då blir det övertid när du blir kontaktad. Men då får du som chef i regionen inte skriva upp övertid i nuläget, hur blir det då? Sen kan du inte ha beredskap hela veckor, då bryts lagen om veckovilan…

Sen hur hanterar man informationsflödet som kommer med nya direktiv hela tiden. Kommunikation är ju det svåraste som finns, även utan kriser. Hinner personalen läsa mailen? Hinner jag som chef träffa min personal och rapportera så mycket som möjligt samtidigt som jag ska vara på ledningsgruppsmöten och få ny fakta?

Ja, det är inte lätt att göra rätt alltid! Som chef vill man att ens personal har en bra arbetsmiljö och villkor samtidigt som man har en verksamhet att sköta och se till att patienterna får en patientsäker vård. Går det i Coronakrisen?! 

Vårdförbundet vet att det är ansträngt i vården i dag och att utmaningarna är större än vanligt. Vårdförbundet finns alltid tillgängligt för dig om du har frågor eller behöver stöd. Kontakta vårdförbundet Direkt Chef 0771-630630 öppet alla vardagar till kl:18.00 eller ditt lokala chefsstöd.

Helena Nyrén

”Lokalt chefstöd ”,
Vårdförbundet avd Örebro, fd 1:a linje chef

Hjältar i vår tid

by

Börjar kännas som en dålig action film, ett vakuum. Väntar på att Tom Cruise eller Stålmannen ska segla in och rädda oss från detta… Att vi i vår tid skulle få uppleva en pandemi det trodde vi nog aldrig när vi började studera till sjuksköterska.

Belastningen på oss är nu mer ansträngd än någonsin. Längtan om ljusare tider, när vi tar oss ut på andra sidan. Men så länge får vi vara här och nu. Timme för timme.

Personal inventeras och prioriteringar görs var vi behövs mest. De vanliga verksamheterna pausas på oviss tid. Det skakas fram intensivvårdsplatser men hur skakar vi fram specialistutbildad vårdpersonal? Chefer letar med ljus och lykta efter personal för att vi ska kunna möta upp det tryck som kommer. Många medlemmar vänder sig nästan ut och in för att vi ska klara av det här.

Sociala medier hyllar oss. Vad skulle världen göra utan den fantastiska vårdpersonal som finns. Stor önskan om att den hyllningen även finns när vi kommit över berget. Vilka var det som stod i frontlinjen och var hjältarna? Är det nu vår tid kommer, men ska det verkligen behövas en pandemi för att vi ska bli sedda? Sorgligt på många sätt men fint att ni ser oss nu, men kommer det synas i lönekuvertet?

Tom Cruise & Stålmannen klarar vi oss utan, det är vårdpersonalen som är de riktiga actionhjältarna!

Anna Glader & Helena Nyrén

Förtroendevalda Avdelning Örebro