Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

När julkänslan sätts i halsen…

by

Juletid, julefrid… Min kollega ville att jag skulle skriva en blogg som framkallade hennes julkänsla. Hur gör man det då?
Snön gnistrar nu i alla fall och det knarrar av kylan i den lilla snö som finns. Julmusiken spelar dag ut och dag in i de ljusa operationssalarna på det stora sjukhuset i stan med kärlekensträd på torget.

Det låter kanske fjuttigt men det är ett av de härligaste minnen jag har från mitt ordinarie jobb på operation, när julmusiken strömmar ur radions 24h julmusikmedley och vi i teamet nynnar med och tittar ut över vår fina utsikt över ett frostigt och vitt stora holmen.
Hanna(min kollega) och jag brukade säga att vi ville att holmen skulle få en gigantisk ljusslinga så skulle julkänslan vara optimal.

Arbetsmiljön och arbetsglädjen är så viktig när vi alla arbetar under stor press och vi kanske inte upplever att krav och resurser matchas.( sen att en del blir irriterade på julmusiken kan vi glömma i den här bloggen).

Jag brukar tänka att vi inom vården ändå är ganska lätta att göra nöjda. Å en fin penna, får jag den? Å en lussebulle eller kanelbulle på kanelbullensdag! Vad snällt. Och ibland är det faktiskt det lilla som sätter guldkant på vardagen, att arbetsgivaren visar en gnutta uppskattning. Att vi sen skulle bli korrekt värderade med lön efter den 3-4 åriga akademiska utbildningen vi har. Det vore ju ännu bättre. Men hur kommer vi dit?

Nu känner jag julstämningen sjönk något hos mig… Vi måste visa att det inte är en fin penna som behövs, utan Vårdförbundets professioner måste värderas efter det som vi är värda. När det diskuteras varför vissa yrken har hög lön så lyfts bristen på dessa i många fall. Vad jag vet så är det stor brist på våra professioner men inte lyfts lönen nämnvärt för det. Detta är ett stort fel! Vi måste alla lyfta det. Opinion i frågan.

Förstörde jag julkänslan nu istället? Hoppas inte det. Med en önskan om en riktigt God Jul!

PS, det är inte fel att tycka om fina pennor!

För att återfå julkänslan kommer ett recept på enkelt julgodis

Risbräck

· 100 gram mörk blockchoklad eller fin 70% choklad

· 100 g valfri mjölkchoklad (ex Marabous mintchoklad eller apelsinchoklad)

· 4 dl puffat ris

Tillagning

1. Bryt sönder chokladen och lägg i en bunke.

2. Smält chokladen under omrörning i vattenbad eller mikro. Blanda ner puffat ris i den smälta chokladen.

3. Ta med tesked i små muffinsformar eller knäckformar beroende på hur stora du vill ha.

4. Låt chokladen stelna. Sätt ev. in den i kylen

Helena Nyrén
Operationssjuksköterska och julälskare

Jag vill resa igen….snart…..

by

Denna pandemi har bidragit till att min man och jag inte rest lika mycket som vi gjort tidigare år.

Vi brukar alltid ha en (eller två) resor på gång. Inte alltid långt men något att se fram emot. Vi har en Excel fil(nördigt, jag vet) där vi skriver upp vart vi vill resa. Men den har inte blivit kortare någon gång utan vi lägger till nya ställen så vi har alla favoriter kvar, som att bila i England(östsidan), åka till Italien(södra delen), Grekland( älskar!) och Borneo bland annat. Det är blandat långt och kort, smått och stort, dyrt och billigt. Som livet ska vara tänker jag. Några resor behöver vi kanske spara lite till medan några andra lätt egentligen kunde prickas av…. Om det inte var så att det finns sååå många fina och intressanta plaster runt om i Sverige och världen.

Det är ju inte så att vi suttit fast i vår lägenhet under pandemin men nästintill. Vi valde att inte resa utomlands utan växlade mellan torpet i Dalby och Örebro. 2020 var vi i vårt torp på sommaren och det är inga fel på det, vi älskar det också. Vi fick massor gjort, målade och fixade i alla 3 veckor som semestern var….

I år hyrde vi en husbil och drog runt i norra Sverige! Vi körde många mil och överallt i Sverige är det ju så vackert. Vi vände vid riksgränsen och körde söderut igen via kusten hemåt. I husbilen kändes det ganska säkert mot Covid-19, vi lagade vår egen mat för det mesta och försökte att inte vara där vi upplevde trängsel.

Men hur ska vi göra i framtiden, covid kommer ju högst troligen finnas kvar!? Jag vet flera som valt att resa utomlands och de har vaccinationsbevis samt slumpmässigt testats när de kommit till det nya landet mm och sagt när de kommer hem att det känts ok.
Med nya varianter av viruset som kommer och smitta som ökar så är det ju osäkert när jag vill åka med flygplan igen- Är det bara att förhålla sig och gilla läget, eller hur tänker ni? Sjukvården är hårt belastad som det är, med operationer som skjutits upp och sjuksköterskebrist på många enheter så en ny hög smitta med massa inläggningar vill väl ingen ska ske. Jag har inga svar fast jag önskar att vi ska åka till Grekland nästa höst men bokar det gör vi nog inte än iaf.

Jag tror alla har fått en ny insikt hur trångt det är i vissa lokaler och hur nära vi står i köer mm. När restriktionerna släpptes var jag på teater och min första reaktion när jag kom in där var: oj, vad mycket folk och oj, vad nära jag ska sitta några jag inte känner. Fler än jag som känt så?

Pandemin är inte över men många är vaccinerade och vi ska försöka få till det nya sättet att leva med Covid-19. Många länder lever på turism och många människor lever på att turister kommer till deras länder. Teatrar och restauranger har haft det tufft på ett annat sätt än vi inom sjukvården. Vi hade för mycket ”besökare” och de hade för lite.

Aldrig kan nåt vara lagom, typiskt!

Helena Nyrén
Operationssjuksköterska och globetrotter

Hur kommer det sig att mina vänner gillar en mandarinand så mycket mer än en jämlik pension?

by

Funderingar så här i adventstid…Jag gick runt mina kvarter här i höstas och fick se den berömda mandarinanden som flugit fel och hamnat i Svartån. Ända från Kina hade hen flugit och måste ju tagit av lite fel, ca vid Turkiet kanske… vad vet jag.

Jag la glatt ut en bild på mina sociala medier och fick många ooohhh och aaahhh och gillningar, lite kul tyckte jag, anden var ju så fin. Sen började jag tänka på vad som mina vänner på Facebook och Instagram gillar. De tycker om när jag lägger ut fina bilder på solnedgångar, blommor och slottet förstås, jag får kanske 50-60 gillningar. Jag fullkomligt älskar att ta kort på Örebro slott., det är sedan länge känt!

Men när jag skriver om den dåliga löneutvecklingen inom vården så hade jag 2!!! Tummar på den och då ska det tilläggas att jag har 347 vänner på Facebook( ganska normalt tror jag) och av dom är drygt 75% inom vården skulle jag tro. Och då tänker väl vän av ordning att de flesta där vill ha en bra löneutveckling.

Ett annat exempel, ett inlägg om 9 september, en dag som visar skillnaden i pension mellan män och kvinnor. Omräknat till dagar så slutar kvinnor få pension den 9 september och män fortsätter få resten av året. Viktig skillnad och väldigt fel skillnad, det inlägget hade också 2 st bara uppmärksammat( min man och min bästa kollega J). Till och med en nästan helst svart bild( fin stjärnhimmel iof) gav väldigt många fler ”likes” och kommentarer.

Vad betyder då detta? Är detta den ”ökända” algoritmens fel? Syns inte de mer allvarliga inläggen? Är mina vänner bara ute på sociala medier för att scrolla lite för att förnöja sig en stund och inte vill läsa såna tråkigheter och orättvisor?

En anledning tror jag att det faktiskt är lite jobbigt att behöva klicka sig in på en blogg eller artikel och läsa innan de vill trycka nåt. Det kan ju vara nåt som man absolut inte står bakom. Tänk om den där Helena lagt ut nåt helknäppt? Eller hur??? Det skulle jag aaaldriiig.

Vad vill jag med detta då? Jaa, jag vill ju inte att ni slutar gilla mina ”fina” bilder på slott, fåglar och mina söta katter men egentligen bara visa på svårigheterna att skapa en meningsfull diskussion på sociala medier i frågor som jag tycker är viktiga, som lön, pension och jämställdhet. Och bara för att jag tycker dessa frågor är viktiga så är det ju faktiskt så att vi får tycka olika som tur är. Själv gillar jag blandningen av allvar och lättsamheten i såväl Instagram som Facebook, ibland en fin bild och ibland något mer allvar som till exempel om den ojämställda pensionen.

Kärlek åt er alla och en riktigt GOD JUL, särskilt till mina fina följare på sociala medier som jag hoppas få ha kvar trots denna blogg ha ha.

Helena Nyrèn
Förväntansfull Förtroendevald och huvudskyddsombud

När är det ok att vara good enough?

by

Jag får till mig, att ibland (ofta) säger jag: skit i det, det duger… Är det av lättja? Är det av lathet eller är det bara tillräckligt bra och inte värt att lägga ner mer tid på en sak som jag inte tycker är tillräckligt viktig?

När jag började på facklig tid här på avd Örebro så ingår det att besöka medlemmar på avdelningar eller enheter. I början tog jag 1! kort på varje grupp eller medlem, och det förstod jag ju fort att det uppskattades inte när korten inte var superbra, utan någon blundade eller så J. Jag tycker nog iof att korten var bra. Jag tar bara bra kort brukar jag säga också.

Men tillbaka till det här med good-enough. Är det ok att inte sträva att vara bäst på allt? Att man i perioder i arbetslivet vill gå till jobbet, göra sitt jobb och sen gå hem… Jag anser att absolut måste man inte vara den som driver all verksamhetsutveckling eller vara den som alla frågar mm, utan mer vara basen i teamet. Men anser också att det ingår i vårt arbete att hålla oss uppdaterade på ny information/ rutiner, man kan inte bara gå dit göra det man brukar göra. Vi har oftast en verksamhet som inte står still, utan utvecklas ständigt. När vi jobbar, så jobbar vi… ungefär som Edvard Bloms, När man festar så festar men rejält ha ha. Vi har alla som är Vårdförbundets professioner, en yrkeslegitimation och ett ansvar för att arbeta patientsäkert. Men jag tänker ofta på att vi måste också arbeta personalsäkert. Har min enhet en adekvat personalbemanning och kunskap för de uppgifter som ska utföras? Om inte, vad ska vi göra då?

Jag arbetade som 1a linje chef under nästan 10 år tidigare och tänkte på hur viktigt det är att en arbetsgrupp kompletterar varandra. Motiverade medarbetare som blev entusiastiska vid ordet förändring och de som blev lite rädda och sa njaa. Det gjorde att ofta väntade de entusiastiska in de som var lite fundersamma och så diskuterade det lite argument mot och för innan det var dags att genomföra förändringen. Jag själv är en snabb person och hade genomfört förändringen för länge sen om inte några höll mig tillbaka. Bara förra veckan sa en kollega här lite strängt, att nu får du ta det lugnt Helena annars är jag inte med… jag gillar det inte, men jag backar lite…helst vill jag bara köra på om jag får feeling. Jag tror, att har man förändrat saker under yrkeslivet eller livet i stort, så inser man(jag) att förändringar berikar och skrämmer mig inte längre. Blir det inte bra, så går ju även det att förändra!

Helena Nyrén
Fd Första linjens chef och Operationssjuksköterska

Finns det tid för sjuksköterskor att undervisa studenter?

by

Studenter är våra framtida kollegor! Jag mötte studenter förra året vid universitetet och de skulle ut på sin första VFU och var så nervösa. Jag sa då att de ska ta de positiva förebilder de möter och tänka, så ska jag göra!  Men också tyvärr möta de som inte tycker att studenter är superkul… Tänk då att så ska jag INTE göra…

Jag arbetar ju i nuläget enbart en liten del i kliniskt arbete inom mitt gebit, dvs operationssjukvården. Men jag har ju under många år arbetat, först som allmän sjuksköterska och sedan som operationssjuksköterska och 1:a linje chef. 
Det jag har reflekterat över är, hur vi under den pressade arbetssituation inom de flesta verksamheter tar hand om de studenter som kommer. Hinner vi vara pedagogiska och peppande så de blir inspirerade att fortsätta inom våra professioner? Till ”min” värld, operationsverksamheterna kommer ju sjuksköterskor som kanske arbetat under flera år och vill vidare. De ska vidareutbilda sig till specialistsjuksköterskor, ett nytt yrke inom yrket…

Det förstår ju alla att har man en student på en operation, som ska få möjlighet att förbereda, tillsammans med en handledare, inför en operation, instrumentera under en operation och ”räkna” ner instrument, kompresser och nålar och göra sedvanliga kontroller tar allt lite längre tid. Detta ska dessutom göras på ett pedagogiskt sätt så studenten lär sig och tar till sig kunskapen. Alltså måste det FÅ ta lite längre tid utan att någon står och ropar att man ska skynda sig… sen finns det undantag naturligtvis, en student måste kanske inte lära sig alla specialingrepp under en kort VFU(verksamhetsförlagd utbildning).  Men som en kollega en gång sa, utbildning/ utveckling måste få ta tid!  Sen är det en avvägning, vad en student ska göra, behandling ska ju inte försenas för att en student nödvändigtvis ska göra allt anser jag. Men det är ju där en trygg handledare ska hjälpa till att se, vad, hur och på exempelvis vilka operationer en operationssjuksköterskestudent ska vara med på.

Men är våra verksamheter anpassade till att studenter kommer ut på VFU?
Finns det tillräckligt med sjuksköterskor som kan undervisa studenterna?
Finns det tid för de sjuksköterskorna att undervisa studenterna?

Har ni en lärande kultur på den enhet ni arbetar? Jag anser att hur vi tar hand om studenter speglas av hur vi tar hand om nya kollegor. Finns det inskolningsprogram, en tydlighet i vad som ingår i din inskolning. Jag har arbetat på ganska många arbetsplatser och haft olika inskolningar på dessa. Det jag tycker sticker ut på ett positivt sätt är de arbetsplatser som haft ett tydligt dokument där jag (med ett eget ansvar) får veta vad som är huvudpunkterna i min inskolning. Där kanske chefen eller mentor stämmer av hur det går, att jag får feedback.

Det jag annars märkt är att inskolningarna tar längre och längre tid. Är det för vi har mer komplicerade verksamheter eller är det för vi vill kunna allt innan vi inte räknas som nya? Hur länge kan jag räkna mig som ny? I vissa verksamheter är du kanske efter några år den som arbetat längst… Hua det känns inte bra. Nej en blandning av nya och erfarna är bäst, då kan vi ta hand om våra framtida kollegor på ett bra sätt.

Avslutningsvis vill jag också säga några av de saker jag tycker är viktigast när vi har studenter och nya kollegor i verksamheten där jag arbetar. Vänlighet, välkomnande inställning och ödmjukhet inför att de inte kan kunna allt. De är där för att lära sig och med din hjälp bli en jättebra framtida kollega.

Helena Nyrén
Leg. Sjuksköterska/ Operationssjuksköterska
Förtroendevald/Huvudskyddsombud

Män tjänar 100 kronor, då tjänar kvinnor 90….

by

Kan man bli mer deprimerad än av att se den rubriken?! Ibland tänker jag att Sverige är väl ändå jämställt, och sen tänker jag en gång till och då inser att jag att vi inte är riktigt framme än. Jag hörde på radion att många unga killar tycker att tjejer har det ”för lätt”,  att många är ganska ointresserade av frågan. Absolut, det är inte alla unga män. Men det visar på att vi inte är framme än. Är vi fast i inarbetade roller?

Kvinnor har ofta bättre betyg och längre utbildning, trots detta är det oftare män som sitter i beslutsfattande roller? Då talas det om att skolan inte fungerar för killar och behöver förändras. Formades inte skolan för pojkar ursprungligen och flickor fick sen anpassa sig in i den?

Sen är det ju ett eget problem att det är en ”kultur” bland killar att inte plugga och göra en akademisk karriär som tjejer, eller är det som en tidning skrev att killar diskrimineras i betygsättningen och tappar sugen. Att det inte syns i betygen att de kan prestera men tjejer som lämna in uppgifter i tid och är mer uppmärksamma får bättre betyg och får därmed bättre självkänsla?

Hur pratar man jämställdhet i skolans värld? Hur pratar vi jämställdhet på våra arbetsplatser? Lever hierarkier kvar!? Jag har hört en del medarbetare komma till mig som chef, säga att de inte ”törs” prata med några läkare då de känner sig underlägsna. Jag trodde i min enfald att detta var borta med vinden! Men det är det inte. Det är ju sjukt! Vi arbetar som ett team för patienten. Hur pratar vi med varandra? Med respekt åt alla håll hoppas jag. VI måste alla ta ansvaret i den frågan. Våga fråga, höja rösten och säga vad man tycker. Det är också jämställdhet!

 Inser alla den lön vi har påverkar pensionen? Så Om du vill gå ner i procent för att rådda runt familjen? Vad kommer det kosta dig?  Kan du ersättas på annat sätt? Kan du göra det under en begränsad tid? Kan din partner betala in till ett sparande för att justera skillnaderna? Kan båda föräldrarna gå ner lite i tid för att minska de ekonomiska skillnaderna?

I genomsnitt har kvinnor 69% av mäns pension enl NA!!!! Är det inte sjukt? Detta är också ett problem i ett annat perspektiv, stannar kvinnor kvar i relationer som inte är hälsosamma pga ekonomi? Detta då ju äldre kvinnorna är, desto större är skillnaderna på pensionerna.

Kvinnor väljer oftare än män att arbeta inom den offentliga sektorn och där är man inte direkt löneledande, (och ja, jag förstår det, då det är skattefinasierat)… Pratade med en ung medborgare och där hen arbetade krävdes ingen längre utbildning, det var meriterande om man hade gymnasieutbildning men inget krav. Efter 5 år där hade man 31 000/ mån. Hur länge har en sjuksköterska arbetat innan hen har 31 000/ mån? jag vet en kollega som arbetat 5 år och lönen är 29 000… plus en massa studielån! Jag är inte missunnsam men anser att det måste löna sig med utbildning och att arbeta med människor, FÖR människor.

Under denna pandemi har det lyst igenom att det är viktigare än någonsin med kompetens och erfarenhet. Och ja, det söker fler än någonsin till sjuksköterskeprogram mm men sen ska de ju stanna kvar! Vi måste fortsätta arbeta för villkor- lön och arbetsmiljö!  

Det är därför jag blev 1a linje chef, jag brinner för att medarbetare ska ha en bra arbetsmiljö, trivs personalen, då trivs våra kunder- patienterna!  Och det är därför jag arbetar fackligt nu! Jag vill att alla ska ha det bra på jobbet!      

Helena Nyrén
Förtroendevald och före detta chef

Jag har haft covid!

by

Jag tycker jag har varit så försiktig, min bror kallade mig coronapolisen.
Men jag åkte på det läskiga viruset ändå. Vaknade med lite sträv hals, ska jag vara hemma? ”Ja det är väl bäst” och samtidigt bokade jag en testning. Åkte till teststationen med lite dåligt samvete, stackars alla som jobbar här, jag står här som en simulant, jag har väl bara lite ont halsen….

Döm om min förvåning att jag fick ett ”positivt” svar på em, dvs att jag hade detta otäcka virus, covid-19. Så det var bara att isolera sig hemma, skynda att beställa mat on-line så vi kunde få lite mat hem. Min man var tvungen att vara hemma från jobbet, och han skulle arbeta hela helgen på USÖ. Han var INTE glad… jag hade träffat 3 personer utöver honom under tiden smittspårarna uppgav som intervall. Ingen av dom var smittade som tur var men vem jag blev smittad av vet jag fortfarande inte. Över en vecka tidigare hade jag vaccinerat på Conventum, men det räknades som för länge sen. Enligt smittspåren jag pratade med så var det väldigt liten ”bubbla” jag levt i men det hjälpte ju inte! Det gör det bara väldigt tydligt att vi måste fortsätta att vara försiktiga hur vi lever.

Nu hade jag turen att jag inte blev speciellt sjuk, kände mig lite förkyld och sjukt trött i kropp och själ kan jag säga. Och faktiskt håller lite av tröttheten fortfarande i sig nu ca 4 veckor efteråt. När jag kände mig frisk försökte springa den runda jag sprang innan jag blev sjuk. Det var bara att glömma… Hälften funkade. Men det kommer fixa sig! Men en tankeställare fick jag ändå och lite rädd blev jag nog efter några dagar och skänkte ödmjukt tankar på alla de tusentals människor bara i Sverige som inte överlevt viruset. Dessutom till alla våra professioner som involverats, direkt eller indirekt av hela pandemin. Jävlar vad alla jobbat hårt!

I går var Internationella biomedicinska yrkesdagen, denna profession har verkligen visat hur viktiga de är i verksamheterna för att ställa diagnoser och provtagningar mm.

Naturligtvis har även våra övriga yrkesgrupper visat sig vara en grund för mycket av jobbet under denna pandemi. Jag hoppas arbetsgivare och politiker ”tackarmedlön”. Pratade med en IVA-ssk som uttryckte sin förhoppning att arbetsgivaren sett hur viktigt det är med en bra bemanning samt arbetsmiljö så personalen vill vara kvar i sitt yrke, och de vill bli värderade för det de bidrar med till verksamheten! Med det i bakgrunden så borde det bli en bra lönerevision i år eller???

Fungerar IVA-vården utan intensivvårdssjuksköterskor?

Roligt var även att hen lyfte fram att utan samarbetet de haft med anestesisjuksköterskorna som arbetat på covid- iva hade det” aldrig gått”. Härligt att höra att kollegor lyfter varandra mitt i allt elände <3

Jag la ut en bild 1 januari förra året på en glödande himmel och skrev att detta bådar gott. Det gjorde inte det! Jag tror inte Vårdförbundets medlemmar tycker att 2020 var ett toppenår rent yrkesmässigt. Hur blir resten av 2021????

Hälsningar en lite less Helena,
och med en önskan att alla blir vaccinerade snart så livet kan återgå till något sånär normalt snart. Men vad blir det nya normala, vet vi det? Hmm

Tacka Florence med lön

by

Tacka med lön, men lönar det sig att utbilda sig till sjuksköterska eller specialistsjuksköterska?

Jag läste till sjuksköterska när jag var nästan 30 (färdig 32 år) och hade sedan jag var 18 år jobbat som undersköterska inom såväl region som kommun. När jag blev färdig sjuksköterska fick jag 300 kronor mer i lön än mina studiekamrater som var 21 år när de var färdiga sjuksköterskor, dvs direkt från gymnasiet. Jag menar inte att jag var mycket bättre än dom men jag hade yrkeserfarenhet, livserfarenhet och hade arbetat i många år med patienter. Visst yrket var helt nytt, men en bild av hur människor mår och hur man arbetar på en arbetsplats den hade jag med mig. Efter några år läste jag till specialistsjuksköterska(operation).

Likadant då fick jag några hundra kronor mer i lön eftersom jag hade lite högre lön innan jag läste än de andra som anställdes som specialistsjuksköterska. Men det vägde inte upp för den skillnaden utan krympte skillnaden från ca tusen kronor till tvåhundra… Visst åter igen, det var ett helt nytt yrke men det måste löna sig att utbilda sig. Och ska vi få kollegor som specialistsjuksköterskor (eller undersköterskor) som vill utbilda sig så måste det löna sig.

Men har det ändrat sig?

Förra året kom en helt nyutbildad biomedicinsk analytiker till oss på Vårdförbundet och hälsade på. Hen hade valt att fortsätta arbeta som undersköterska då hen hade bättre lön som undersköterska än att börja arbeta som BMA! Hur sjukt är det?! Dessutom ett stort bristyrke där alla borde tas ”omhand”. Hen hade förresten inte begärt en sjuk summa lön utan bara inte behöva gå ner i lön efter 3 år studier. En inte helt orimlig begäran kan man tycka.

Ett annat färskt exempel är en undersköterska som arbetat i 15! år och valt att utbilda sig till sjuksköterska. Hen blir erbjuden 300 kronor mer än sina studiekamrater då hen har så mycket erfarenhet. Då låter det som man ska tacka för den höga summan man blir erbjuden! Cheferna vill erbjuda mer men känner sig bakbundna och kan inget göra… 15 år på en akutvårdsavdelning som undersköterska är mycket värt enligt mig. Och dessutom så är det individuell lönesättning så då kanske det ska premieras lite mer om man har lång erfarenhet av yrkeslivet inom området i varje fall enligt mig.

Numera lönesätts det oftare med ett visst tillägg om man utbildar sig till specialistsjuksköterska och då gynnas det ju att man har en lite högre lön när man utbildar sig. Problemet blir då senare i ”gruppen” där en helt nyutbildad kan ligga många tusen över en som arbetat i flera år men så kanske det måste få vara.

Om jag som erfaren sjuksköterska ska vilja utbilda mig så måste jag tjäna på det. Florencetiden är förbi!

Helena Nyrén
Specialistsjuksköterska operation
Styrelseledamot avdelning Örebro
#tackamedlön

Sjuksköterska- livet som en Alladin-ask…

by

Har funderat mycket på vad jag skulle skriva denna gång i bloggen. Visste det var min ”tur” och då började tankarna gå. Hmm Erfarenhet kontra ny, lön, arbetsmiljö…
I dessa tider ska ju vi som kan arbeta hemifrån i så stor utsträckning vi kan och diskussionerna går i samverkansforum, media och inom olika professioner om hur arbetsmiljön blir när man sitter vid ett köksbord ex. Vilket naturligtvis är bra att lyfta.

Men HUR är arbetsmiljön för våra professioner som inte kan arbeta hemma?

De är tvungna att gå till arbetet oberoende vad som händer i samhället, eg kanske arbeta ännu mer då det fattats mycket personal pga sjukdom, omförflyttningar pga. covidsituationen. Visst, det diskuteras i media runt arbetsmiljö/ situationen för de som arbetar på Covid-IVA men det finns även avdelningar som ställt om till att bli nästan helt nya avdelningar med covid-patienter.
Dessa patienter kräver mer tid än ” vanliga” patienter och blir därför mer personalkrävande. Många medlemmar börjar höra av sig med oro om hur detta år ska bli. Semester, måste de byta avdelning, arbetstider mm. Det känns som det är extra viktigt detta år att en bra planering runt semestrarna. Att det finns erfarna kollegor kvar att skola in de nya kollegor som kommer!

Vårdförbundet var vid universitetet härom veckan och vi träffade de färskaste sjuksköterskestudenterna. Det var så kul! Glada, positiva och lite pirriga berättade de om att de skulle på fältstudier runt om i länet. Då vi var några stycken från Vårdförbundet där, så hade vi många minnen från flera arbetsplatser de skulle.- Å där var jag också som student, kul! -Ja bra med mindre sjukhus. –Spännande med specialistsjukvård! – Å där kommer du trivas! –det är min gamla avdelning!

Jag arbetar nu på facklig tid på Vårdförbundet tillsammans med min ” klasskamrat” från sjuksköterskeprogrammet. Vi har nog bara positiva minnen därifrån, eller vi kommer mest ihåg det som så iaf. Jag säger vi var 120 stycken i klassen, Anna kommer ihåg det som färre, men är vi på USÖ träffar vi alltid väldigt många av dom iaf…. Men kul hade vi , där är vi överens och efter nästan 20 år så började vi arbeta ihop som förtroendevalda. Så roligt.

Det är det som är så bra med vårt yrke, jag kan arbeta med många olika saker, gammalt- ungt, friskt- sjukt, -kvinnor-män ja mm. En ledsen medlem ringde och frågade mig om hen inte passade som sjuksköterska på en viss enhet och om hen skulle gå tillbaka till posten. Jag menade då att hen kan ju byta till nästan vad som helst. Alla behöver inte arbeta med akutsjukvård eller kirurgi bara för jag gillar det. Jag säger ungefär som Forrest Gumps mamma: Vi har en hel chokladask framför oss att bara välja på olika smaker, beroende på vad som man gillar, och gillar man inte den ena så kan man prova en annan. Ja ni förstår vad jag menar. Men den stora frågan blir då. Vem ska ta körsbäret i likör ha ha.

Det blev ungefär som en Aladdin-ask denna blogg, lite av varje…

Helena Nyrén, op-ssk, förtroendevald, styrelseledamot avd Örebro

Sätta lön är väl inte så svårt??

by

Sätta lön, ja det verkar väl inte så svårt… Jag skulle vilja säga att om medarbetare visste hur mycket tid och tankar  1.a linje chefer la på det så skulle de bli förvånade.
Som chef under nästan 10 år så la iaf jag mycket tankar och funderingar runt detta ämne, just för att jag vet att det är så viktigt för medarbetarna.

Det är på det sättet de känner sig värderade.

Jag tyckte ibland att det kändes fånigt då det tyvärr många år rörde sig om för lite pengar, jag satt ibland och flyttade runt 50-lappar. Men det är aldrig fånigt för den enskilde.

Det kanske också därför det blir så väldigt svårt när arbetsgivaren säger att så här många kan inte vara särskilt yrkesskickliga, fast många chefer jag pratar med säger att  de har väldigt många med lång erfarenhet i sin arbetsgrupp som är just det.

Är de sen chefer på avdelningar med specialistsjuksköterskor så har de ofta arbetat länge och kanske stannat under lång tid på sin arbetsplats och viktiga för sin enhet. Ja då är det ändå svårare att behöva ”ta bort” någon man egentligen anser är SYS. Då är det viktigt att vi trycker på att det aldrig får vara ordet Särskilt yrkesskicklig som är det viktiga.
Alla är vi troligen yrkesskickliga men de med lång erfarenhet är (troligen) SÄRSKILT yrkesskickliga. Ändamålet är för att vi ska få en löneutveckling under hela yrkeslivet och inte stanna av vid 45 år. Jag brukar fundera på hur jag var efter 5-10 år efter min utbildning och hur jag är nu efter 20 år. Vad har hänt under de åren emellan? Spelar det någon roll egentligen om det hänt något, ska vi inte ha en viss löneutveckling under hela livet ändå? Ska vi ha ungefär lika lön efter 10 år som efter 25 år? Nej jag tycker inte det, men vi får ju tycka olika. Tack och lov lever jag i en demokrati!

Som avslut och med ett God Jul tipsar jag om Ernst goda kanelhjärtan. Enkla men ack så goda. Ha en fortsatt bra december fast solen verkar ha gått i strejk!

Gudomliga kanelhjärtan

Portioner: 20–30 stycken

1 1/4 dl socker
200 g smör
cirka 4 dl vetemjöl
cirka 1-1/2-2 dl snabbmarsánpulver
Till garnering:
1 ägg
2 tsk kanel
2 msk socker

1. Rör ihop socker och smör tills det blir vitt och fluffigt – krokarna på elvispen funkar fint till det momentet.

2. Blanda i mjöl och marsánpulver och arbeta ihop en smidig deg. Låt vila i kylen i cirka 30 minuter.

3. Sätt ugnen på 200 grader. Kavla ut till en platta, cirka fyra millimeter tjock. Ta ut hjärtan med pepparkaksmått. Pensla med uppvispat ägg. Blanda kanel och socker och doppa kakorna i blandningen. Lägg dem på en bakplåtspappersklädd plåt och grädda i 6–8 minuter eller tills kakorna får lite färg.

Receptet är hämtat ur boken ”Jul med Ernst” (Ica Bokförlag).

Helena Nyrén
Förtroendevald/Chefsstöd
Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro