Visst är vi fantastiska vi kvinnor! Vi är alltid beredda – ligger i högsta beredskap! Genom alla tider har vi funnits på plats och varit tillgängliga.
Vi är tydligen så till vår natur och verkar ha rätt utrustning för det. Som mödrar under småbarnstiden t ex är alla våra sinnen påkopplade, även ”det sjätte” och vi är ständigt i beredskap dygnet runt. Medan pappa sover djupt, hör vi minsta knäpp från barnkammaren och är beredda att göra en viktig insats.
Under en lång tid har vi sakta frigjort oss ur ”kvinnofällan” hemma och försöker numera dela vårt ansvar för barn, hem och försörjning med vår partner. Väl ute i arbetslivet har vi äntligen hittat vår frihet, eller?
Idag kommer många signaler från våra yrkesgrupper, både inom kommun och landsting, om att arbetsgivaren vill ta till vara vår förmåga att vara beredda.
Hör och häpna, den nya lösningen på bristen av sjuksköterskor är numera att inte bara schemalägga beredskap ( den har ju funnits länge inom en del verksamhetsområden ) utan numera kan man bli erbjuden att ”ligga i beredskap” med full lön nattetid och även helger, för att täcka upp när det fattas folk. Arbetsgivarens förslag att lösa bemanning känns minst sagt desperata.
Glöm det där med 11 timmars dygnsvila, 34 timmars veckovila! Det finns tydligen alltid undantag och kryphål numera.
Man bemannar upp med undersköterskor så tillräckligt många huvuden finns på avdelningen.
Det går så bra!?
Men, det medicinska ansvaret har sjuksköterskan i beredskap hemma om något skulle hända och mycket kan hända under inställelsetiden….
Så se upp med nya ”kvinnofällan”, vi är ju i huvudsak kvinnor som fortfarande har svårt att säga nej!
För mig låter ”kvinnofälla” nästan som ”råttfälla”. Faktum är att vi ofta arbetar med vårt hälsosamma liv som insats så associationen är kanske inte så dum. Dessutom riskerar vi i värsta fall vår legitimation. Är det värt det?
Barbro Sigfridsson
Förtroendevald sjuksköterska
