Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Wow, 20 år!

by 1 Comment

17 januari 2002 klev jag och min klass ut från Olaus Petri kyrkan i Örebro med ett examensbevis i handen! Vi var nu äntligen sjuksköterskor!

3 år på Örebro universitet gick fort (i alla fall som jag tycker såhär i efterhand) och några av mina kursare är än idag mina vänner. Där och då förstod jag nog inte vilken bedrift detta var. 20 år senare är jag otroligt stolt över min sjuksköterskeexamen och har inte för en sekund ångrar mitt yrkesval.

Som nyutexaminerade sjuksköterskor begav jag och min närmsta vän oss till andra sidan jorden. Våra andra kursare började jobba omedelbart medan vi levde livets glada dagar i Australien i 2 månader innan vi skulle in i vuxenlivet på riktigt. När det väl var dags att lämna Australien blev det en ”miss” av flygbolaget och vi kom inte med planet hem till Sverige. Nope, fanns inte ett enda flygplan som kunde ta oss hem fick vi höra av incheckningen. Men vill ni inte stanna kvar en extra vecka med full betalt uppehälle i Sydney? Nej absolut inte blev vårt svar. Vi SKA hem!! Men Hong-Kong? Har ni varit där? ”NEEEEJ! You have to help us home! We are going to start to work as registered nurses in just a couple of days” nästan gråt vi fram!

Ni som känner mig och Sara vet att det kanske var mer jag än hon som stod för dramatiken och krokodiltårarna. Vi skulle hem till varje pris och gav oss inte! Vi var ju sjuksköterskor och jobbet väntade på oss. Jag skulle börja på Barnkliniken och Sara på Neurologen. Så här 20 år i efterhand vet jag inte om jag ska skratta eller gråta åt det. Skulle vilja resa tillbaka till 25-åriga Anna och viska i hennes öra, res till Hong-Kong, ha kul och lev livet! Ni behöver inte ha så brått, ni kommer få jobba hårt till pension. Njut nu av friheten! Någon vänligt själ där i Sydney såg i alla fall att det inte var någon idé, det bästa är nog att sätta dessa två svenskor på första bästa plan hem mot Europa annars kommer vi ha dom här tjatande vid incheckningen.

Och det är väl ungefär där ribban legat för mig under mitt yrkesliv! Lojal medarbetare och stolt sjuksköterska.
Som sagt har jag inte för en dag ångrat mitt yrkesval. Var egentligen ingen stor fråga vad jag skulle välja att plugga till. Sjuksköterska var det självklara valet. Hade läst omvårdnadsprogrammet på gymnasiet och vården kändes som rätt plats för mig. Min framtid var självklar. Strax innan vår examen skreks det efter sjuksköterskor. Jag och mina kursare hade i princip varje dag post från något sjukhus som försökte locka. De allra flesta av oss valde att stanna kvar i Örebro och många av oss fick direkt fast tjänst på Regionen.

Att löneförhandla var det inte frågan om. 14200:- erbjöds det. Och jag var nöjd. Jag hade ett jobb och en utbildning i ryggsäcken. Vad mer kunde jag begära?! De som tog examen terminen efter oss nöjde sig inte utan fick en femhundring mer. Det gjorde att vi fick åka ”räkmacka” och vår lön höjdes direkt. Jag var än en gång nöjd. Nöjd, glad och tacksam att ha ett jobb. Lite så var min uppfostran ut i arbetslivet. Att jag dessutom fick jobba på Barnkliniken var en stor bonus för mig. 20 år senare…

Glad? Absolut! Tacksam? Ja, arbetsgivaren ska vara tacksam att få ha en så kompetent, erfaren och trygg barnsjuksköterska i sin verksamhet och jag är tacksam att jag har ett jobb jag fortfarande älskar. Nöjd? Nja… Inte så himla nöjd längre. Som jag sa så älskar jag verkligen mitt jobb, men ser tyvärr att samvetsstressen äter upp oss inifrån.
Vi prioriterar bort vår egen hälsa för den ökade arbetsbelastningen och försämrade arbetsmiljön och att vi fortfarande inte lyckas bli värderade för den kompetens vi besitter dränerar oss.

Skulle jag välja mitt yrke idag? Alla dagar i veckan!
Trots allt som dränerar oss så anser jag att det är världens bästa yrke men arbetsvillkoren måste förändras, arbetsmiljön måste blir mer hållbar och löneutvecklingen behöver ses över rejält. Görs inte detta så är jag rädd för att vi snart står utan vår kompetens och får vård därefter.

Stort GRATTIS till alla ni nyblivna sjuksköterskor till er examen! Och Hurra till oss som får nya kollegor. Ni är såååå efterlängtade och välkomna! Vi behöver tyvärr vara många för att förändra våra villkor. Men tillsammans kanske vi tillslut lyckas göra våra röster hörda!

Jag vill också passa på att gratulera alla mina kursare från VK-99, Örebro Universitet!

20-års jubileum är något stort att uppmärksamma. Grattis till oss! Ett gäng erfarna, trygga och troligtvis särskilt yrkesskickliga sjuksköterskor. Många av oss med en specialistutbildning i ryggen, några chefer och kanske några som redan gått i pension. Undrar dock nyfiket hur många av oss som bedömdes särskilt yrkesskickliga av arbetsgivaren och har lyckats att få en lön som gör att det blir en något högre avkastning till tjänstepension…?

Anna Glader, Leg. Sjuksköterska, Barnsjuksköterska och som firar 20-år som sjuksköterska

Att hitta den perfekta julgranen…

by

Jag och min man åkte ut för att köpa julgran förra helgen. Tänkte att detta år ska jag minsann vara ute i god tid.
Ifjol fanns det knappt en gran i vår prisklass att köpa så slutade då med en dyrgrip som jag knappt ville kasta ut för att få valuta för pengarna. Eftersom vi inte gjorde så mycket annat förra julen så valde vi att lägga slanten på den där fina perfekta granen. Men åååå vad fin den var, riktigt grann och nästan som tagen ur en Disneyfilm.
Så var det då dags att återigen leta gran. Mina barn har för längesen gett upp och skrek i kör att de ville skippa julgraninhandlingen i år. Ja lite kan jag ju förstå dom. För visst är jag väl lite omständig då jag letar.

Kommer ihåg när lillebror föddes i vår familj, ett decemberbarn och då fick min man själv åka och inhandla granen. Han var så nöjd att han hade överträffat mig och hittat den där perfekta granen. Klädde av nätet och ut med grenarna. Den såg magisk ut där ute på altan genom fönstret! Men så tittade jag nertill och lite närmare… granen var brun och vissa grenar var lite kala. Den var halvdöd innan den ens kommit in så det blev en retur…

Funderar på hur julen kommer att bli i år. Det närmar sig, om knappt en vecka är vi där. Vi hör att Covid och den nya varianten Omikron tar över i länderna bredvid. Kommer vi vara undantaget?
Tror det är naivt att tänka det. Förbereder mig på att vi snart få gå in med högre riktlinjer och rekommendationer, gå lite i ide i år igen. Hur kommer vi mäkta med detta igen…? Har vi något val..? Vi som jobbar i hälso- och sjukvården har i alla fall inget val! Frågar du mig borde vi ha varit mer försiktiga under hösten men det är alltid lättare att titta i backspegeln.

För mig personligen har det gått ganska bra att leva med riktlinjerna. Tror det handlar lite om inställningen. För mig har det aldrig varit livsviktigt att resa även om jag gillar det. Jag gillar hellre små tillställningar med få vänner än stora partyn. Vilket ni som känner mig kanske tycker är konstigt då jag är en otroligt social och levnadsglad person. När Covid-smittan var som värst fick vi tänka till på vad som är viktigt här i livet. Hälsan och familjen för min del. Tänker att vi ändå har det så bra. Mat på bordet, ett varmt hem och en familj att få umgås med. Barnen och speciellt tonåringen kanske inte varit super glada att bara få hänga med föräldrarna… När jag tidigare föreslog att vi skulle tillbringa julen här hemma i Örebro även i år istället för att åka hem till vårt älskade Värmland så hördes ett stort rungande ”NEEEEEJ!!!!” från båda barnen. De ville inte på några omständigheter spendera en till jul med bara oss två föräldrar. Tonåringen uttryckte att det var den absolut tråkigaste julen hon hade varit med om. Tänk så olika vi ser på saken. Jag och min man som tyckte julen var helt fantastiskt mysigt då vi kunde lägga allt fokus på barnen och bara vara. Och sen våra barn som hade bilden av den tråkigaste julen ”ever” som de tvingades spendera ensamma med sina päron.

Tror vi behöver lyfta blicken och se oss lite om. Vara tacksamma för det vi har och inte gnälla över det vi behöver avstå. För vad är väl en resa till Kanarieöarna om det handlar om att få behålla hälsan och inte låta samhällsviktiga funktioner falla.

Läste att Omikron har så kort fördubblingstid och hög smittsamhet så det skull egentligen kunna innebära att alla samhällsviktiga funktioner slås ut samtidigt. Vem ska då vårda dig på sjukhuset eller se till att butikerna får sina livsmedel? Snälla, tänk till nu före och inte efter. Vi får försöka vara så kloka som det bara går. För mig handlar julen om frid, kärlek och gemenskap. Den finaste gåvan vi kan ge varandra nu är att se till att sjukvården orkar stå på fötter och vi får behålla vår hälsa! Att vi kommer hela ur det här.

Så den där perfekt julgranen är inte så viktig. Tar hellre en skev, barrig och gles om det innebär att jag kan få tillbaka tiden som den var innan Covid och att vi kommer ur det här! Samtidigt tänker jag, kommer det någonsin bli som förut? Jag gillar att hälsa på mina vänner med en kram, kommer jag våga kramas igen?

God jul på er, var rädda om varandra och tänk att den bästa julklappen kan vara att lyfta på luren till den som är ensam även i år.

Saffransbollar, ca 10-15 st beroende på hur stora du önskar

100 g smör

1 dl socker

3 dl havregryn

1 tsk vaniljsocker

1 påse saffran ( 0,5 g)

Blanda alla ingredienser i matberedare och mixa till smeten är jämn. Blir smeten tjock kan lite vatten tillsättas. Forma till bollar som sedan rullas i kokos eller pärlsocker.

OBS! Beroendeframkallande, så säg inte att jag inte varnade er 😉

Anna Glader, Leg. Sjuksköterska, Barnsjuksköterska och som önskar hon kunde åka tillbaka i tiden

Min önskelista

by

December och julmånaden kom snabbare än vanligt för mig i år
undrar nyfiket vad våra medlemmar i julklapparna får?
Snart två år med pandemi vi jobbat
och Vårdförbundet för högre löner lobbat

Arbetsmiljö, arbetstider och om samvetsstress det snackas
det är nu sannerligen på tiden att vi ordentligt backas
Sjuksköterskor, Barnmorskor, Röntgen och BMA
alla vi krävs för att vården ska fungera bra

Att det är något skevt med våra villkor vet nog de flesta
och vi försöker göra våra röster hörda för det mesta
Men varför vågar ingen kliva fram och visa vad vi är värda?
tre fyra års akademiska studier borde ju ingen avfärda

Om vi skulle få en rejäl löneinjektion
skulle ju det även förbättra vår pension
Så min önskan är att lönen ökar för våra professioner
det skulle faktiskt minska våra frustrationer

Se hit alla ni som kan bestämma
det räcker absolut inte att öka med en femma
Nu är det dags att alla beslutsfattare hör vår bön
det är verkligen på tiden att TACKA MED LÖN!

God Jul
Önskar Anna Glader
Leg sjuksköterska, barnsjuksköterska
som fortfarande tror på tomten

Vem är den där Vårdförbundet alla pratar om?

by

Inte ovanligt att man som förtroendevald ofta hör kommentaren ”Men du som är Vårdförbundet” från medlemmar. Som ny förtroendevald fick jag ofta känslan att allt hängde på mig när medlemmarna kom med någon fråga eller något de ville lyfta. När jag gått min utbildning för förtroendevalda ljusnade det för mig. Det var INTE jag som bar allt på mina axlar. Även om jag tidigare redan förstått att allt inte var upp till mig utan att det var VI så kände jag att utbildningen verkligen stärkte min roll. Kanske har det lite med hur man är som person men även hur vi jobbar i professionen. Vi är så vana problemlösare så kanske det var därför min känsla var att jag skulle lösa allas problem. Ser med varmt hjärta tillbaka på förtroendevaldautbildningen. Den gav mig precis vad jag behövde som ny förtroendevald. Jisses vad roligt vi hade! Högt i tak och diskussionerna haglade. Blir så full i skratt när jag tänker tillbaka på rollspelet vi hade. Den som spelade förtroendevald gav mig verkligen nåt att bita i när min roll var arbetsgivare. Kände mig så påfylld och full av energi. Engagemanget växte ytterligare. Kommer än idag ihåg vilka jag gick min grundutbildning för förtroendevalda med. En av dom stöter jag frekvent ihop med och blir så glad när jag hör att personen ifråga är lika full av engagemang då som nu.

Under min fackliga tid i avdelning Örebro har jag nu fått möjlighet att själv vara utbildare. Först var känslan ”men ska lilla jag kunna utbilda…” Men även här växer man ju med uppgiften och utmaningar är ju roliga (har jag hört). Det jag som utbildare vill förmedla är ett öppet klimat, alla frågor är välkomnade och att ingen kan allt från början. Det jag även vill förmedla är att allt hänger inte på den förtroendevaldas axlar. Det är VI som tillsammans är Vårdförbundet och att man coachar medlemmarna. I mitt uppdrag som förtroendevald har jag alltid känt stor stöttning från mina kollegor på arbetsplatsen. Det har betytt oerhört mycket för mig. För det är ju trots allt de som valt mig.

Det är också okej att vara ny. Lika som man är ny på en arbetsplats får man vara snäll mot sig själv och tillåta sig själv att vara ny förtroendevald. Det tar tid att sätta sig in i allt och det är okej! Som sagt, det är trots allt VI som är Vårdförbundet tillsammans! Sen har en klok person i min närhet sagt att man ska fira fackliga segrar. Tänker också att detta är viktigt! Vi får inte glömma de små framstegen vi gör. Då växer vi ytterligare i vårt uppdrag och samtidigt påminns vi om att vi faktiskt tar oss framåt.

Anna Glader, Leg. Sjuksköterska och Barnsjuksköterska

Förtroendevald på facklig tid och en av utbildarna för nya förtroendevalda i avdelning Örebro

Min specialistutbildning är bättre än din…

by

Blir lite full i så skratt när jag tänker tillbaka till när jag och mina kollegor här på Vårdförbundet avd. Örebro mötte studenterna i början av terminen. Hemarbetet gjorde att vi törstade mer än någonsin efter att vara ute och möta medlemmar.
Den där kalla (MYCKET kalla) vinterdagen när vi var uppe på universitetet var en av de roligaste på länge. Självklart stod vi ute och med Covid-säkert avstånd. Just denna medlemsrekryteringsdag kan man ju såhär i efterhand fråga oss om det var för vår skull eller för studenterna. Eller äsch, det ena utesluter väl inte det andra. Medlemsrekrytering och vi fick stor socialstimulans…

Så glädjefyllt att möta dessa studenter på universitetet som är precis i början av sin väg till sjuksköterska, biomedicinsk analytiker eller röntgen sjuksköterska.

Just denna dag var det sjuksköterskestudenterna vi mötte. Kan komma ihåg känslan som att det var igår när jag tog steget in på universitetet här i Örebro. Främmande och nytt. Och bara Örebro i sig var ju enormt stort för en värmlänning från en liiiten liten kommun där alla känner alla. Vi var en stor klass och från skilda håll i Sverige. I början åkte jag hem varje helg men i slutet av min 3-åriga studietid var inte resorna lika frekventa till min kära hemkommun. En del av kursarna jag hade när jag läste till sjuksköterska är än idag några av mina närmaste vänner och vi som inte var från Örebro blev nästan som en lite familj. Jag har aldrig för en sekund ångrat mitt yrkesval. Jag har heller inte hört att mina vänner ångrat sitt val heller.

Å det är här jag blir så himla full i skratt när vi möter våra blivande kollegor, studenterna. Jag och mina två kollegor som mötte studenterna känner lite lika över vårt yrkesval. Min ena kollega har varit sjuksköterska i över 30 år inom ambulanssjukvården och min andra kollega (som för övrigt är min kursare) är operationssjuksköterska.
Så här står vi 3 sjuksköterskor med specialistutbildningar och överöser dessa studenter om vilket förträffligt och bra yrkesval de gjort! Det bästa i våra ögon! Covid-mantrat tar över även här: ”Håll ut” ropar vi i kör! Studietiden är tuff men ”You can do it!” Studenterna får nästan inte en syl i vädret när vi försöker bräcka varandra vilken specialistutbildning som är bäst. Att de är helt nya på området, vissa inte ens satt sin fot inom vården det bryr vi oss inte om. Att de inte heller just i nuläget vet skillnaden på de olika specialistutbildningarna eller inte ens tänkt tanken att det finns specialistutbildningar berör oss inte heller i ryggen.
Såklart ska alla dessa bli ambulans, operation eller barnsjuksköterska! Stoltare sjuksköterskor än oss går nog inte att träffa denna dag! Löneutveckling, arbetstider och arbetsmiljö berör oss inte just i denna stund. Vi går i självsväng och min kollega låter nästan som en dammsugarförsäljare när studenterna värvas till Vårdförbundets medlemmar. Såklart överdriver jag lite här men det är jag och mina två kollegor överens om, att en historia blir lite roligare om man kryddar till den… Vi är stolta och ser framemot att få dessa studenter till blivande kollegor! Och kanske det också är så i vårt undermedvetna att vi sätter stor tilltro och hopp till denna generation nya sjuksköterskor.
En tilltro att de ska komma och ta över stafettpinnen eller tillsammans med oss kämpa för en god löneutveckling hela yrkeslivet, bra arbetsmiljö och fina villkor. En ny generation med mer skinn på näsan, som står på sig och vet sitt värde redan innan de bestämt att det var just sjuksköterska de skulle bli! Jag ser framemot att lära av denna nya generation sjuksköterskor. Jag bidrar i utbyte med min erfarenhet, kompetens och trygghet som sjuksköterska om ni visar vägen för hur vi ska värdera oss, synliggöra oss bättre och lära oss bli duktigare på att säga ”Tack, men nej tack”.

När vårdförbundet mötte mig och mina kursare är lika färskt i minnet som när jag klev in den där första dagen som student på universitet. För mig har det aldrig varit en fråga varför man ska vara med i ett fackförbund utan mer en självklarhet. Har växt upp med en fackligt engagerad förälder och när jag tog steget ut i arbetslivet var det bara så att man gick med i facket. Punkt slut.

Reflekterade aldrig egentligen vad mitt VARFÖR var förrän jag blev förtroendevald. Med åren har det blivit allt viktigare för mig att tillhöra Vårdförbundet. Så vad är mitt VARFÖR? Jag skulle kunna ge er hur många anledningar som helst egentligen. Men min största och första anledning är att jag brinner för solidaritet och att alla ska få ha det bra. Att vi blir starkare tillsammans låter som en klyscha men här stämmer det faktiskt. Ska vi lyckas förändra behöver vi vara många för att få mer tryck i frågorna till beslutsfattare. Tryggheten i att tillhöra ett fackförbund är också mycket viktigt för mig. Att leva ”on the wild side” är inget för mig och att veta att Vårdförbundet finns där för mig i arbetslivet som stöd och har koll på det arbetsrättsliga känns väldigt bra. Att tillhöra ett fackförbund ger mig också möjlighet att kunna påverka. Att inte försöka påverka och sluta kämpa för bättre arbetsvillkor och en bra löneutveckling hela yrkeslivet vad skulle det innebära? Titta tillbaka på fackförbundens historia och se vad vi åstadkommit. Som jag tidigare sagt, lyckas det inte bli förändringar för min generation så har jag i alla fall varit med och bidragit till att nästa generation ska lyckas.

Välkomna alla nya sjuksköterskor, biomedicinska analytiker, röntgen sjuksköterskor och barnmorskor det ska bli en stor ära att få jobba med just dig och är du ny på ditt jobb så ta kontakt med den förtroendevalda på din arbetsplats!

Anna Glader, Leg. Sjuksköterska och MYCKET stolt Barnsjuksköterska

Förtroendevald på facklig tid i avd. Örebro

Att stå på andra sidan

by

Är Barnsjuksköterska inom Primärvården, BVC sedan ca 7 år tillbaka. Dessförinnan jobbade jag 12 år på Barn- och ungdomskliniken.

Jag blev från dag ett när jag klev in på Barnkliniken invigd i vilket tankesätt man bör ha när man jobbar inom Barnsjukvård/ Barnhälsovård. Som barnsjuksköterska ska du jobba utifrån barnets bästa, du är barnets advokat och man bör vara mycket lyhörd för föräldrarna som känner sitt barn.
Under specialistutbildningen präglas man ännu mer utifrån vilket jag skulle vilja kalla den ideologi man jobbar.
Kanske inte var min specialistutbildning som visade vägen för mig utan på ”min” Barnklinik satt det i väggarna, hela kliniken andades barnets perspektiv och barnet i fokus. Känner mig priviligierad att jag fick börja min bana som nyutexaminerad sjuksköterska och något år senare barnsjuksköterska på Barnkliniken.

Kommer nog alltid se Barnkliniken som ”hemma” och där jag växte upp och formades till en del av den barnsjuksköterska jag är idag. Är tacksam för det!

Har nu fått stått lite på andra sidan dvs hur det är att vara förälder och möta min egen profession. Det som tidigare varit min vardag i så många år och ett så självklart bemötande för mig inser jag ju inte är så självklart för de små patienter man ska möta och deras föräldrar. Nyttigt att få på sig andra glasögon även om jag hade hoppats jag hade sluppit.

Blir så imponerad av mina före detta kollegor som har hjärtan av guld och förmågan att samtidigt som de utför undersökningar som barn kan vara mycket rädda för klarar av att se barnet, pratar lugnt och sansat och ger oss som familj intrycket av att barnsjuksköterskan har all tid i världen.
Barnet i fokus från det man kliver in till dess man står i hisshallen. Och då vet ju jag att denna barnsjuksköterska egentligen har full lista på ”att göra saker”. Fler patienter som väntar, en läkare som ”gluttar” i rutan och vill ha dennes uppmärksamhet, fikapaus som uteblir eller får stämpla ut lite senare än vad arbetstiden är.
Ändå lyckas denna person möta oss med ett lugn, en trygghet, stabilitet, ser mitt barn och är lyhörd, avleder, skämtar, får mitt barn att slappna av och lita på barnsjuksköterskan, får mitt barns förtroende, ser min partner som är bekymrad och tycker att situationen är jobbig, bemöter mig som mamma fast detta var min tidigare arbetsplats. Att lyckas få ett barns förtroende är inte helt självklart. Ett hjärta av guld och stor värme som sprids till mitt barn. Tillförlit. Att mitt barn några veckor senare refererar just denna barnsjuksköterska som ”sin barnsjuksköterska” och ”att de två är bästa teamet” värmer mitt hjärta ytterligare.

Särskilt yrkesskicklig uti fingerspetsarna och för det krävs inte bara stor kompetens och erfarenhet utan även den där speciella förmågan att kunna balansera allt detta på rätt sätt för att vi som familj och särskilt mitt barn ska känna sig trygg och för att få mitt barns förtroende.

Specialistkompetens och erfarenhet när den är som bäst!

Jag vill att min profession ska bli sedda, värderade och höjda för det fantastiska jobb de gör och den kompentens vi besitter! Jag vill att det ska vara lönt att specialistutbilda sig och att det även syns i plånboken! Jag har alltid varit och är så stolt över min profession och specialistutbildning till barnsjuksköterska.

För vad gjorde vi utan en barnsjukvård och dess specialistkompetens? Blir orolig för framtidens barnsjukvård/ barnhälsovård när man får höra att så få vill specialistutbilda sig. Inom Barnhälsovården har det varit svår rekryterat de senaste åren. I mina ögon ett av de finaste jobben du kan ha. Tänk er förmånen att få följa ett barn och familj från nyfödd tills de är redo att börja förskoleklass. Vad gör vi den dagen vi som föräldrar inte får träffa en barnsjuksköterska inom Barnsjukvården eller Barnhälsovården? Se oss och värdera oss nu innan det är försent!

Tack ni barnsjuksköterskor för allt ni gör för att våra barn ska känna sig sedda och hörda trots den situation de befinner sig i och heja er alla fantastiska barnsjuksköterskor!

#Tacka med lön

#Barnsjuksköterska

#Specialistsjuksköterska

Anna Glader Leg. Sjuksköterska och mycket stolt barnsjuksköterska inom Primärvården men tidigare ”Barnklinikare”

Men hur gör vi med tomten?

by

Barnens önskelista har tagit form redan för 2 månader sen. Förväntansfulla och längtan är stor. Men det blir sannerligen en annorlunda jul. Mina barn har aldrig firat en jul i Örebro. Familjen brukar dra till Värmland så snart jullovet börjat. Det är där vi har våra rötter och en jul utan att få komma till Värmland kommer bli lite märklig.

Men nu är det som det är och jag har börjat förbereda barnen för längesen att det inte blir som vanligt detta år. Men vad är egentligen som vanligt detta år?

Mina barn får sätta ribban. Jag ställde frågan: Hur vill ni att julen ska se ut när det bara är vi?
Och vi hemma hos oss består av mig själv, min partner och mina två barn. Snabbt kom de med idéer. Inspirerade av amerikanska julfilmer kom förslaget att vi ska öppna julklapparna redan på morgonen och gärna i pyjamas. De hoppas på en vit jul (håll tummarna) för då ska vi åka pulka och dricka varm choklad. Julmaten tycker dom att vi kan skippa för tydligen är de inte så förtjusta i den. Minstingens förslag var att vi ska äta oxfilé istället. Något vi sällan äter och tydligen hans favorit. Men julgodiset ska vi minsann inte skippa, det ska vi ha i överflöd och gärna hemgjort. Sen står julklappsleken på tapeten där insatsen är varsin hemlig klapp. Grytvantar ska paketen öppnas med. Någon som spelat julklappsleken? Kan varmt rekommenderas om ni inte testat. När kvällen närmar sig ska vi dra på oss myskläder och mysa i soffan till en film.

Men hur gör vi med tomten då, tror ni han kommer när det är Corona frågar jag?

Nej svarar barnen, det är ju socialdistans och det gäller nog även tomten. Fast han kanske har visir och munskydd tänker jag…

Julklappsleken

Detta behöver ni: 1 tärning. Tidtagare (till exempel äggklocka, mobiltelefon) 1-3 (valfritt) julklappar per person

Regler:

1. Kom överens hur många paket varje deltagare ska ta med sig och prisnivå. Man bör också tänka på att julklapparna passar alla.

2. Sätt er runt ett bord eller i ring på golvet och lägg alla paketen på bordet eller golvet.

3. Låt yngsta deltagaren börja slå tärningen och gå sedan medsols. Slår man 1:a eller 6:a får man välja ett paket från högen. Håll på tills alla paketen är slut.

4. När alla paket är slut så sätter man tidtagaruret på 10-15 min (beroende på hur många man är som spelar). Nu gäller det att ta paket från de andra. Här behöver man också slå 1:a eller 6:a för att få ta ett paket. Då vi spelar med barn brukar vi se till att alla i slutändan får samma antal paket annars kan det roliga sluta i tårar.

Och för att spetsa till det ytterligare kan man öppna julklapparna med grytvantar.

Ha en riktigt God Jul & var rädda om er!

Anna Glader
Leg. Sjuksköterska, Barnsjuksköterska och som verkligen ser framemot ett nytt år!

Mamma, vad önskar du dig i julklapp?

by

Min 12-årings dröm är att i nuläget bli läkare. Önskar att jag kunde säga till henne att satsa på sin dröm. Jag har alltid älskat mitt jobb som barnsjuksköterska och har aldrig ångrat mitt yrkesval.
Men tiderna förändras och min stora förhoppning är att även villkoren gör det. Tänker tillbaka till när jag började min yrkesbana som nyutexaminerad sjuksköterska på Barnkliniken här i Örebro.

När jag 12 år senare gick vidare till annan verksamhet var vårdtyngden så mycket tuffare och förändrad. Vi sprang bara fortare och fortare men verkade aldrig komma fram.

När jag började på BVC kändes det som rena drömmen i arbetsmiljö. Här kunde man ta ut sin rast, gå på toa, lokalerna var bra, allt var planerat och tempot behagligt. Men så lades det på mer och mer i uppdraget på min nya arbetsplats men inget togs bort. Den stora BVC krisen kom till Örebro dvs man hade svårt att rekrytera Barnhälsovårdssjuksköterskor och fick tillfälligt stänga en Barnavårdscentral i området jag jobbar. Detta gjorde att vi på övriga BVC i området fick ta över de barnen och hjälpa till, vi fick jobba dubbelt.

Helt plötsligt sprang vi snabbare och snabbare här också utan att egentligen komma fram. Vi pratade om att vi längtade efter arbetsro, dvs få jobba i det tempot som var tänkt till verksamheten. Arbetsron infann sig aldrig riktigt…

Sen lägger vi på dålig löneutveckling på det. Jag blir 45 år nästa år vilket enligt statistik skulle betyda att min löneutveckling stannat. Heja mig! Leg. Sjuksköterska snart 19 år och Barnsjuksköterska i 16 år och en lön på strax över 35 000 kr. Lönerevisionen detta år bidrog inte speciellt mycket till att få en bra löneutveckling under hela mitt yrkesliv heller…

Och det här med SYS verkar ju vara som när slöjdläraren delade ut 5:or, de tog visst slut och räckte inte till alla. 15% på ett område och helt plötsligt var 16 år som specialistsjuksköterska inget värt.

Nu vill ju min dotter visserligen bli läkare och då är ju löneutvecklingen något helt annat men arbetsmiljön delar vi. Jag hör en del medlemmar säga: ”Det är ingen idé att kämpa för lönen”, ”Vi kommer aldrig få bättre lön”. Men vad är alternativet? Vi kan ju inte sluta kämpa för då kommer det ju aldrig ske förändringar.

Fick frågan av mina barn vad jag önskar mig i julklapp…

Så i julklapp önskar jag mig bättre arbetsvillkor och en god och bra löneutveckling under hela mitt yrkesliv. Jag vill att mina barn ska kunna välja det finaste yrket vi har i mina ögon, dvs inom sjukvården men innan dess vill jag att villkoren förändras. Jag kommer i alla fall aldrig sluta kämpa för bättre villkor. Förändras det inte under min tid så vet jag iallafall att jag gjort vad jag kan för nästa generation!

Så snälla tomten lägg ett paket med en god löneutveckling och bra arbetsmiljö under min gran. Och i pandemitider går det bra att du skickar det digitalt!

Anna Glader, Leg sjuksköterska, Barnsjuksköterska, Förtroendevald avdelning Örebro och som aldrig kommer ge upp!

Vi trampar vatten och springer i motvind…

by

Börjar fundera på om det är jag som tänker fel… På riktigt, har jag missat att en fest eller resa är en mänsklig rättighet?!

I somras kände jag mig så provocerad över att folk såg det som en mänsklig rättighet att resa utomlands när vi befinner oss mitt i en pandemi. Den frustration jag då upplevde växer och gror fortfarande inom mig. Känner mig lite matt över att folk runt omkring mig inte verkar förstå. Har de levt utan nyheter och information senaste halvåret? Pandemin och smittspridningen ökar i Sverige och Örebro, ändå ser man att solresorna under höstlovet är full bokade. Människor verkar resa hej vilt i Sverige. Att Uppsala fått ta tagit till striktare råd för allmänheten verkar inte bromsa folk över att varken resa dit eller därifrån. Jag har alltid tänkt att Sveriges befolkning är ett upplyst folk. Vi följer samhällsdebatter och det som sker i samhället. Men vad händer just nu?

Jag har flertal gånger hört människor säga: ”Jag har tröttnat på Corona och nu orkar jag inte längre”, ”Vi måste ju kunna leva som vanligt”, ”Klart vi måste få gå på fest”.  Och just dessa fraser är det inte bara unga vuxna som säger utan jag har även hört pensionärer ta någon av fraserna i sin mun. Men en pandemi är väl inget vi kan ta semester ifrån? Nu checkar jag ut från Corona-ön för jag orkar inget mer…

När blev en resa eller fest en mänsklig rättighet? Nä men skärpning hörrni! Vi måste ju kunna anpassa våra liv till det läge som råder. Jag vill få detta förklarat för mig hur tankekedjan går hos dom som tröttnat. Har ni missat att kurvan i Örebro ökar mer än vad den gjorde i våras? Men rädslan och respekten för Covid verkar vara som bortblåst och lika så viljan att inte belasta sjukvården.

Förstår ni som tänker i dessa banor att vi inte har råd med en andra våg till!? Svenska sjukvården trampar vatten! Vi springer i motvind. Vårdförbundets medlemmar skriker hjälp och att vi inte orkar en gång till men ropet på hjälp verkar ingen höra. Hur ska vi göra vår röst hörd när ingen lyssnar?? Vi inom sjukvården får inte checka ut från Corona-ön och ta en charter på höstlovet! Utan den trötta och slitna personalen som inte fick sina 4 sammanhängande semesterveckor i somras förväntas vårda dig när du kommer tillbaka från din resa, när du gjort din del till att bidra i smittspridning! Jag hör att personalen är skräckslagna att denna mardröm ska börja om.  Vårdförbundets medlemsgrupper orkar inte detta en gång till!!! Varför kan folket inte lyssna på oss?

Jag har också tröttnat! Men för min del har jag INTE tröttnat på att följa de råd som folkhälsomyndigheten ger: hålla avstånd, tvätta händerna, undvika folksamlingar och hålla ut. Utan jag har tröttnat på alla de som bara ser sitt eget, är egoistiska och icke solidariska i vår kamp mot smittan. För vi kan inte göra detta ensamma utan vi MÅSTE göra detta tillsammans!

Snälla vi ber er, lyssna på oss! Vi drunknar snart i vattnet vi står och trampar!!!

Anna Glader
Leg. Sjuksköterska, Barnsjuksköterska
Förtroendevald avdelning Örebro

Var utlandsresan värt det?

by

Känner att jag gång på gång blir förundrad men även mycket provocerad av hur vi människor fungerar…

När Greta Thunberg fick oss att öppna upp ögonen och bli mer klimatsmarta tänkte jag iallafall i mitt stilla sinne att nu borde väl ändå vårt flygande och resande minska. För om inte våra barn och barnbarns framtid på vår planet skulle få oss att tänka till så vad skulle då få oss att förändra våra vanor och vårt beteende.

Så kom Covid-19 pandemin och vårt flygande och resande avtog då världen höll andan. Direkt såg man positiva effekter på vår miljö. Vi inom sjukvården hade och har vår största utmaning i vår generation, att bekämpa det nya Coronaviruset samtidigt som vi skulle och ska hålla huvudet över vattenytan.
Svenska folket och övriga världen hyllade oss som hjältar. De lyssnade på myndigheternas råd för att se till att vi höll en jämn kurva så att inte sjukvården skulle bli överbelastade. Social distans och noggrann handhygien gick som vårt mantra.

Sjukvårdpersonalen offrade sig själva i form av att jobba övertid, jobba timmar i outhärdlig skyddsutrustning, knappt träffa sin familj och många beskrev att de var slitna, trötta och psykiskt utmattade när de mött viruset öga mot öga. När vårsolen började titta fram och folk började ta sig ut på serveringar och restauranger delade sjukvårdspersonal inlägg efter inlägg via sociala medier. Detta i hopp om att det svenska folket skulle förstå vad som kunde hända om man blev drabbad av detta virus, med uppmaning att vi skulle fortsätta att hålla ut och hålla i.

Den trötta och utmattade sjukvårdspersonalen fick sedan veta att de troligtvis inte ens skulle få ut sina fyra sammanhängande semesterveckor som de så längtat efter och var mer än välbehövliga.

Men vad händer då, jo då kommer sommaren och det verkar som om allt fler och fler verkar tro att Covid-19 försvunnit. Lusten och egoismen är så stor så nu bokas flygresor hej vilt. Inte nog med att man är beredd att medveten belasta den egna sjukvården utan man tycker att det även är helt okej att belasta andra länders sjukvård.

Är det okej att dessa hjältar som hyllades i våras inte får ut sin semester för att vi tycker det är viktigare med en resa till solen? Snälla någon förklara för mig hur man tänker?
Jag ser instastories där man flyger, går på beachen, besöker restauranger men man har munskydd. Rättfärdigar det beteendet? Jag fattar inte! Var tog solidariteten vägen? Och vart ser jag i pressen att man talar om att hjältarna som hyllades för några månader sen inte fick ut hela sin sommarsemester? Inte ens en pandemi verkar kunna få människor att stanna upp och tänka till.

Jag känner mig bara så provocerad. Nu är det nästan viktigare än någonsin att vi tar ansvar och spelar våra kort rätt. För vem ska annars stå vid din sida när du tillslut behöver din sjukvård?

#stayathomeforus

#wegotoworkforyou

Anna Glader
Leg. Sjuksköterska, Barnsjuksköterska
Förtroendevald avdelning Örebro