Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Men hur gör vi med tomten?

by 1 Comment

Barnens önskelista har tagit form redan för 2 månader sen. Förväntansfulla och längtan är stor. Men det blir sannerligen en annorlunda jul. Mina barn har aldrig firat en jul i Örebro. Familjen brukar dra till Värmland så snart jullovet börjat. Det är där vi har våra rötter och en jul utan att få komma till Värmland kommer bli lite märklig.

Men nu är det som det är och jag har börjat förbereda barnen för längesen att det inte blir som vanligt detta år. Men vad är egentligen som vanligt detta år?

Mina barn får sätta ribban. Jag ställde frågan: Hur vill ni att julen ska se ut när det bara är vi?
Och vi hemma hos oss består av mig själv, min partner och mina två barn. Snabbt kom de med idéer. Inspirerade av amerikanska julfilmer kom förslaget att vi ska öppna julklapparna redan på morgonen och gärna i pyjamas. De hoppas på en vit jul (håll tummarna) för då ska vi åka pulka och dricka varm choklad. Julmaten tycker dom att vi kan skippa för tydligen är de inte så förtjusta i den. Minstingens förslag var att vi ska äta oxfilé istället. Något vi sällan äter och tydligen hans favorit. Men julgodiset ska vi minsann inte skippa, det ska vi ha i överflöd och gärna hemgjort. Sen står julklappsleken på tapeten där insatsen är varsin hemlig klapp. Grytvantar ska paketen öppnas med. Någon som spelat julklappsleken? Kan varmt rekommenderas om ni inte testat. När kvällen närmar sig ska vi dra på oss myskläder och mysa i soffan till en film.

Men hur gör vi med tomten då, tror ni han kommer när det är Corona frågar jag?

Nej svarar barnen, det är ju socialdistans och det gäller nog även tomten. Fast han kanske har visir och munskydd tänker jag…

Julklappsleken

Detta behöver ni: 1 tärning. Tidtagare (till exempel äggklocka, mobiltelefon) 1-3 (valfritt) julklappar per person

Regler:

1. Kom överens hur många paket varje deltagare ska ta med sig och prisnivå. Man bör också tänka på att julklapparna passar alla.

2. Sätt er runt ett bord eller i ring på golvet och lägg alla paketen på bordet eller golvet.

3. Låt yngsta deltagaren börja slå tärningen och gå sedan medsols. Slår man 1:a eller 6:a får man välja ett paket från högen. Håll på tills alla paketen är slut.

4. När alla paket är slut så sätter man tidtagaruret på 10-15 min (beroende på hur många man är som spelar). Nu gäller det att ta paket från de andra. Här behöver man också slå 1:a eller 6:a för att få ta ett paket. Då vi spelar med barn brukar vi se till att alla i slutändan får samma antal paket annars kan det roliga sluta i tårar.

Och för att spetsa till det ytterligare kan man öppna julklapparna med grytvantar.

Ha en riktigt God Jul & var rädda om er!

Anna Glader
Leg. Sjuksköterska, Barnsjuksköterska och som verkligen ser framemot ett nytt år!

Mamma, vad önskar du dig i julklapp?

by

Min 12-årings dröm är att i nuläget bli läkare. Önskar att jag kunde säga till henne att satsa på sin dröm. Jag har alltid älskat mitt jobb som barnsjuksköterska och har aldrig ångrat mitt yrkesval.
Men tiderna förändras och min stora förhoppning är att även villkoren gör det. Tänker tillbaka till när jag började min yrkesbana som nyutexaminerad sjuksköterska på Barnkliniken här i Örebro.

När jag 12 år senare gick vidare till annan verksamhet var vårdtyngden så mycket tuffare och förändrad. Vi sprang bara fortare och fortare men verkade aldrig komma fram.

När jag började på BVC kändes det som rena drömmen i arbetsmiljö. Här kunde man ta ut sin rast, gå på toa, lokalerna var bra, allt var planerat och tempot behagligt. Men så lades det på mer och mer i uppdraget på min nya arbetsplats men inget togs bort. Den stora BVC krisen kom till Örebro dvs man hade svårt att rekrytera Barnhälsovårdssjuksköterskor och fick tillfälligt stänga en Barnavårdscentral i området jag jobbar. Detta gjorde att vi på övriga BVC i området fick ta över de barnen och hjälpa till, vi fick jobba dubbelt.

Helt plötsligt sprang vi snabbare och snabbare här också utan att egentligen komma fram. Vi pratade om att vi längtade efter arbetsro, dvs få jobba i det tempot som var tänkt till verksamheten. Arbetsron infann sig aldrig riktigt…

Sen lägger vi på dålig löneutveckling på det. Jag blir 45 år nästa år vilket enligt statistik skulle betyda att min löneutveckling stannat. Heja mig! Leg. Sjuksköterska snart 19 år och Barnsjuksköterska i 16 år och en lön på strax över 35 000 kr. Lönerevisionen detta år bidrog inte speciellt mycket till att få en bra löneutveckling under hela mitt yrkesliv heller…

Och det här med SYS verkar ju vara som när slöjdläraren delade ut 5:or, de tog visst slut och räckte inte till alla. 15% på ett område och helt plötsligt var 16 år som specialistsjuksköterska inget värt.

Nu vill ju min dotter visserligen bli läkare och då är ju löneutvecklingen något helt annat men arbetsmiljön delar vi. Jag hör en del medlemmar säga: ”Det är ingen idé att kämpa för lönen”, ”Vi kommer aldrig få bättre lön”. Men vad är alternativet? Vi kan ju inte sluta kämpa för då kommer det ju aldrig ske förändringar.

Fick frågan av mina barn vad jag önskar mig i julklapp…

Så i julklapp önskar jag mig bättre arbetsvillkor och en god och bra löneutveckling under hela mitt yrkesliv. Jag vill att mina barn ska kunna välja det finaste yrket vi har i mina ögon, dvs inom sjukvården men innan dess vill jag att villkoren förändras. Jag kommer i alla fall aldrig sluta kämpa för bättre villkor. Förändras det inte under min tid så vet jag iallafall att jag gjort vad jag kan för nästa generation!

Så snälla tomten lägg ett paket med en god löneutveckling och bra arbetsmiljö under min gran. Och i pandemitider går det bra att du skickar det digitalt!

Anna Glader, Leg sjuksköterska, Barnsjuksköterska, Förtroendevald avdelning Örebro och som aldrig kommer ge upp!

Vi trampar vatten och springer i motvind…

by

Börjar fundera på om det är jag som tänker fel… På riktigt, har jag missat att en fest eller resa är en mänsklig rättighet?!

I somras kände jag mig så provocerad över att folk såg det som en mänsklig rättighet att resa utomlands när vi befinner oss mitt i en pandemi. Den frustration jag då upplevde växer och gror fortfarande inom mig. Känner mig lite matt över att folk runt omkring mig inte verkar förstå. Har de levt utan nyheter och information senaste halvåret? Pandemin och smittspridningen ökar i Sverige och Örebro, ändå ser man att solresorna under höstlovet är full bokade. Människor verkar resa hej vilt i Sverige. Att Uppsala fått ta tagit till striktare råd för allmänheten verkar inte bromsa folk över att varken resa dit eller därifrån. Jag har alltid tänkt att Sveriges befolkning är ett upplyst folk. Vi följer samhällsdebatter och det som sker i samhället. Men vad händer just nu?

Jag har flertal gånger hört människor säga: ”Jag har tröttnat på Corona och nu orkar jag inte längre”, ”Vi måste ju kunna leva som vanligt”, ”Klart vi måste få gå på fest”.  Och just dessa fraser är det inte bara unga vuxna som säger utan jag har även hört pensionärer ta någon av fraserna i sin mun. Men en pandemi är väl inget vi kan ta semester ifrån? Nu checkar jag ut från Corona-ön för jag orkar inget mer…

När blev en resa eller fest en mänsklig rättighet? Nä men skärpning hörrni! Vi måste ju kunna anpassa våra liv till det läge som råder. Jag vill få detta förklarat för mig hur tankekedjan går hos dom som tröttnat. Har ni missat att kurvan i Örebro ökar mer än vad den gjorde i våras? Men rädslan och respekten för Covid verkar vara som bortblåst och lika så viljan att inte belasta sjukvården.

Förstår ni som tänker i dessa banor att vi inte har råd med en andra våg till!? Svenska sjukvården trampar vatten! Vi springer i motvind. Vårdförbundets medlemmar skriker hjälp och att vi inte orkar en gång till men ropet på hjälp verkar ingen höra. Hur ska vi göra vår röst hörd när ingen lyssnar?? Vi inom sjukvården får inte checka ut från Corona-ön och ta en charter på höstlovet! Utan den trötta och slitna personalen som inte fick sina 4 sammanhängande semesterveckor i somras förväntas vårda dig när du kommer tillbaka från din resa, när du gjort din del till att bidra i smittspridning! Jag hör att personalen är skräckslagna att denna mardröm ska börja om.  Vårdförbundets medlemsgrupper orkar inte detta en gång till!!! Varför kan folket inte lyssna på oss?

Jag har också tröttnat! Men för min del har jag INTE tröttnat på att följa de råd som folkhälsomyndigheten ger: hålla avstånd, tvätta händerna, undvika folksamlingar och hålla ut. Utan jag har tröttnat på alla de som bara ser sitt eget, är egoistiska och icke solidariska i vår kamp mot smittan. För vi kan inte göra detta ensamma utan vi MÅSTE göra detta tillsammans!

Snälla vi ber er, lyssna på oss! Vi drunknar snart i vattnet vi står och trampar!!!

Anna Glader
Leg. Sjuksköterska, Barnsjuksköterska
Förtroendevald avdelning Örebro

Var utlandsresan värt det?

by

Känner att jag gång på gång blir förundrad men även mycket provocerad av hur vi människor fungerar…

När Greta Thunberg fick oss att öppna upp ögonen och bli mer klimatsmarta tänkte jag iallafall i mitt stilla sinne att nu borde väl ändå vårt flygande och resande minska. För om inte våra barn och barnbarns framtid på vår planet skulle få oss att tänka till så vad skulle då få oss att förändra våra vanor och vårt beteende.

Så kom Covid-19 pandemin och vårt flygande och resande avtog då världen höll andan. Direkt såg man positiva effekter på vår miljö. Vi inom sjukvården hade och har vår största utmaning i vår generation, att bekämpa det nya Coronaviruset samtidigt som vi skulle och ska hålla huvudet över vattenytan.
Svenska folket och övriga världen hyllade oss som hjältar. De lyssnade på myndigheternas råd för att se till att vi höll en jämn kurva så att inte sjukvården skulle bli överbelastade. Social distans och noggrann handhygien gick som vårt mantra.

Sjukvårdpersonalen offrade sig själva i form av att jobba övertid, jobba timmar i outhärdlig skyddsutrustning, knappt träffa sin familj och många beskrev att de var slitna, trötta och psykiskt utmattade när de mött viruset öga mot öga. När vårsolen började titta fram och folk började ta sig ut på serveringar och restauranger delade sjukvårdspersonal inlägg efter inlägg via sociala medier. Detta i hopp om att det svenska folket skulle förstå vad som kunde hända om man blev drabbad av detta virus, med uppmaning att vi skulle fortsätta att hålla ut och hålla i.

Den trötta och utmattade sjukvårdspersonalen fick sedan veta att de troligtvis inte ens skulle få ut sina fyra sammanhängande semesterveckor som de så längtat efter och var mer än välbehövliga.

Men vad händer då, jo då kommer sommaren och det verkar som om allt fler och fler verkar tro att Covid-19 försvunnit. Lusten och egoismen är så stor så nu bokas flygresor hej vilt. Inte nog med att man är beredd att medveten belasta den egna sjukvården utan man tycker att det även är helt okej att belasta andra länders sjukvård.

Är det okej att dessa hjältar som hyllades i våras inte får ut sin semester för att vi tycker det är viktigare med en resa till solen? Snälla någon förklara för mig hur man tänker?
Jag ser instastories där man flyger, går på beachen, besöker restauranger men man har munskydd. Rättfärdigar det beteendet? Jag fattar inte! Var tog solidariteten vägen? Och vart ser jag i pressen att man talar om att hjältarna som hyllades för några månader sen inte fick ut hela sin sommarsemester? Inte ens en pandemi verkar kunna få människor att stanna upp och tänka till.

Jag känner mig bara så provocerad. Nu är det nästan viktigare än någonsin att vi tar ansvar och spelar våra kort rätt. För vem ska annars stå vid din sida när du tillslut behöver din sjukvård?

#stayathomeforus

#wegotoworkforyou

Anna Glader
Leg. Sjuksköterska, Barnsjuksköterska
Förtroendevald avdelning Örebro