Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Idag firar vi Internationella sjuksköterskedagen med en besk eftersmak

by 2 Comments

Jag heter Rebecca och arbetar som legitimerad sjuksköterska på Kirurgens vårdavdelning 39 på USÖ. Vi är en vårdavdelning för högspecialiserad vård inom kirurgi med fokus på cancer och akuta tillstånd i buken. Vi är ett glatt gäng som tar tillvara på varandras kunskap och kompetens. Vi jobbar aktivt med arbetsmiljön, kompetensutveckling och förbättringsarbeten. Vi har kompetensgrupper för journalföring, vårdplaner, sårvård och vi har även ett strukturerat introduktionsprogram för nyanställda. Dessa saker värdesätter vi högt men tyvärr så är det just detta som ibland får prioriteras bort. Prioriteras bort när annat kommer i vägen, annat så som Covid-19 & omorganisation.

Det har varit en tuff tid för alla i samhället men för oss inom vården har det nog varit extra tufft då vi har ställts inför prövningar som vi aldrig tidigare har kunnat föreställa oss. Vår struktur och arbetssätt har fått ändrats på kort tid. Under Covid-perioden har många av oss fått byta arbetsplats, medarbetare och chef samt fått lära oss nya rutiner under kort tid. När detta väl var ”över” kändes det som att vi äntligen kunde återgå till det normala och därmed ta upp arbetet med förbättringsområden igen. Vi kände också stort behov av att få lite arbetsro och behovet av återhämtning var stort. Denna tid har varit väldigt slitsam för oss inom vården. Vi är både trötta, slutkörda och frustrerade för även det ”normala” inom vården innebär en tveksam arbetsmiljö med brist på återhämtning.

När vi på Kirurgisk vårdavdelning 39 precis återgått till vardagen igen efter Covid-tiden fick vi plötsligt till oss att en stor omorganisation skulle genomföras inom vår klinik. Eller om jag ska vara helt ärlig kom den första informationen om omorganisationen i en kort notis på intranätet under sommaren och vi lämnades utan svar. Omorganisationen i sin tur ledde sedan till att vi fick bedriva vård av svårt sjuka patienter i en arbetsmiljö som jag inte önskar att någon ska behöva uppleva. Det var oklara direktiv och brist på information. Helt plötsligt gick vi från att ha ett helt våningsplan som avdelning till att bli intryckta på halva ytan. Omorganisationen medförde att kirurgiska vårdplatser flyttades till andra avdelningar och kvar blev 24 vårdplatser med mycket vårdtunga patienter i trånga lokaler. När vi behövde tid för återhämtning allra mest fick vi istället börja bedriva vård i en byggarbetsplats och den lilla energi vi hade kvar gick till att organisera en tidspressad flytt. Det var långt ifrån den arbetsro vi behövde och detta har gjort oss ännu mer slitna. Och nu kommer sommaren…

Vi ser fram emot vår lagstadgade semester som vi har rätt till men återigen ombes vi av regionen att sälja semesterveckor för att vårdplatser ska kunna hållas öppna. Vi som aldrig har behövt vår semester så mycket som nu. Jag är trött på att regionen omber oss om att sälja vår semester ännu en gång. Under pandemin fick vi endast 3 veckors semester och nu bes det om samma sak igen. Jag är trött på att det är vi som vårdpersonal som ska lösa regionens problem och brist på personal. Är inte vår semester och återhämtning lika mycket värd som alla andra i samhället?

Det skrivs och talas mycket om bristen på vårdplatser i regionen men den största bristen är bristen på oss som kan vårda patienterna i sängarna. Men med den arbetsmiljö som sedan länge har varit ohälsosam inom regionen tillsammans med sommarens alla vakanta pass, som vi vårdpersonal nu ombes täcka trotts att många av oss redan arbetar heltid, är det inte så konstigt att vårdpersonal väljer att avsluta sin anställning. Sen att regionen väljer att ge oss en lönerevision som är sämre än tidigare år känns som ett slag i ansiktet. Betala oss för vårt slit, betala oss som väljer att stanna och kämpa för våra patienter. Högre löner skulle medföra fler medarbetare som i sin tur skulle resultera i en bättre arbetsmiljö för oss och framförallt en säkrare vård för våra patienter.

/ Rebecca. Leg. Sjuksköterska & förtroendevald.

Jag arbetar inte som barnmorska – jag är barnmorska!

by Leave a Comment

När min mamma väntade min storasyster 1968 fick hon och pappa boken ”Vi väntar barn” på mödravården. En bok för blivande föräldrar skriven av Maj-Britt Bergström-Walan, barnmorska, psykolog, sexualupplysare etc. Jag, som inte hade någon som helst önskan om att arbeta inom hälso- och sjukvård när jag växte upp, tyckte att boken var otroligt spännande att läsa. Bilderna var instruerande och detaljerade och det fanns till och med en bildserie från en riktig förlossning – i färg!

Min syster förstod inte mitt intresse för boken och jag å min sida, förstod inte hennes ointresse. Kanske grundlade denna bok om havandeskap och förlossning ändå någonstans min framtid som barnmorska. Kanske kittlade den omedvetet mitt sinne, mitt intresse, min nyfikenhet att lära mig mer om barnmorskeyrkets hantverk. När jag läser den idag med en barnmorskas ögon tycker jag fortfarande att den är intressant. Det finns kunskap och ämnen i den som är aktuella även idag, ex. att barnmorskan ska vara närvarande hos den födande kvinnan för att hon ska känna trygghet genom förlossningsprocessen. Ett väldebatterat ämne inom barnmorskekåren drygt 50 år efter bokens publicerande.

När jag tog min barnmorskeexamen 1999 började jag arbeta på förlossningen. Varje dag när jag cyklade till jobbet gick jag i mitt huvud igenom rutiner för akuta situationer som skulle kunna uppstå under arbetspasset och min lättnad och glädje var nästan lika stor som föräldrarnas när det kom ut ett skrikande barn till en välmående mor. Arbetet var roligt och intressant, men kunde också vara slitsamt med ett stort medicinskt ansvar. Allt eftersom tiden gick och jag blev mer varm i kläderna uppfattade jag storheten i det som jag som barnmorska fick vara en del av för vilket privilegium är det inte, när förutsättningar ges, att få vara med när en helt ny liten människa föds, att dela glädje och ibland sorg med föräldrarna. I den stunden vill jag inte vara någon annanstans än just precis där jag är, där tiden står stilla och själarna möts.

Idag får jag som ultraljudsbarnmorska se barnet innan det föds till världen. Jag får förtroendet av föräldrarna att möta deras barn i sitt eget universum. Jag får göra ett studiebesök in i en gömd värld för att undersöka det mest dyrbara som finns och precis som på förlossningen får jag dela glädje och ibland sorg med de blivande föräldrarna.

Har jag någonsin ångrat mitt val? Nej, det har jag inte. Det var en utmanande utbildning, det första året som nyutbildad barnmorska var arbetsamt och som arbetssituationen ser ut idag finns det en hel del att arbeta med, men jag kan inte tänka mig annat än att vara barnmorska.

Jag arbetar inte som barnmorska – jag är barnmorska!

Idag den 5 maj är det den Internationella Barnmorskedagen. Det jobb barnmorskor gör världen över är ovärderligt för kvinnors och barns hälsa. Tack för det fantastiska arbete du gör som barnmorska – du är värdefull!

Marie Jossebo
Leg. Barnmorska och Leg. Sjuksköterska

Utan mig och mina kollegor stannar vården

by

Jag heter Kristin Wilenius och jag är legitimerad Biomedicinsk analytiker och utan mig och mina kollegor stannar vården. Idag 15 april är det vår dag, det är den internationella Biomedicinska analytikerdagen

Biomedicinsk analytiker är en ofta bortglömd arbetsgrupp inom vårdyrket. Som däremot under pandemin fått extra ögon på sig när det kommer till analys av Covid-19. Men vi är så mycket mer än så. Vi finns med i hela analyskedjan vid analys av till exempel blod, odlings och vävnadsprover med mera.
Vi planerar och utför provtagning på regionens provtagningsenheter på vårdcentraler och laboratoriemedicin, vi ser till att proverna hanteras korrekt och förbereder proverna för analys, vi utför analysen och svarar ut provsvaren. Inte nog med det så är vi med och utvecklar olika analysmetoder och vi deltar även vid forskning.

När det kommer till laboratorieinstrument finns det olika typer, det finns bland annat stora instrument på central laboratorierna på sjukhusen och sen så finns det små patientnära instrument på vårdcentralslaboratorierna och på sjukhusens avdelningar och mottagningar.

Just dessa patientnära instrument arbetar jag med bland annat med. Patientnära analyser (PNA) är som det låter analyser och provtagning som utförs nära patienten.

Jag arbetar i PNA-gruppen på USÖ där jag och mina kollegor (Biomedicinska analytiker) stöttar regionens drygt 5200 PNA-användare på vårdcentralslaboratorierna och avdelningar/mottagningar på regionens tre sjukhus, vilket är ca 500 instrument.

Som Biomedicinska analytiker inom PNA-gruppen stöttar vi PNA-användarna genom att upphandla kvalitetssäkra instrument som ger tillförlitliga svar, vi har kontinuerlig kontakt med leverantörer och andra regioners PNA-grupper, vi skriver dokument för alla instrumenttyper, vi utbildar i provtagning, preanalys och analys, vi hjälper till när instrumenten havererar eller får andra problem.

Med hjälp av våra mellanmjukvaror och laboratorieinformationssystem har vi en överblick över alla 500 instrument, vi kan konfigurera instrumentet och vi ser till att provsvaren kommer till journalerna. Där har vi även såklart stöttning av bästa Labb-IT, där även majoriteten är legitimerade Biomedicinska analytiker.

Att arbeta med PNA är utvecklande och arbetet varierar från dag till dag. Det känns alltid kul att gå till jobbet! Att PNA-gruppen består av flera härliga kollegor gör att jobbet blir ännu roligare.

Jag är stolt över vad jag och min yrkesgrupp gör som Biomedicinska Analytiker. Med vårt arbete räddar vi liv!

Utan Biomedicinska analytiker stannar vården

Kristin Wilenius
legitimerad Biomedicinsk analytiker

#stoltbiomedicinskanalytiker

Du ska inte tro det blir sommar

by

Hej regionen och arbetsgivarna i stort, jag har något viktigt att berätta för er. Är ni med?

Det kommer bli sommar!

Det kan kännas lite galet jag vet, men inte nog med det, det kommer till och med bli sommar nästa år. Och när det är sommar kommer era anställda vilja ha semester. 

Att det blir sommar är ganska så förutsägbart, att anställda vill ha semester under sommaren är också något som de flesta inser. Men då kan man undra hur det kommer sig att inför varje sommar är det panik? Det ska säljas semesterveckor och mutas med sommarpaket. 

Att det blir sommar är ingen extraordinär händelse, det ska inte kräva stabsläge för att solen skiner och semester är inte ett katastroftillstånd. 

Jag tror att vi alla är överens om att semester är något bra, något vi alla behöver. Så varför prioriteras det så dåligt? Varför kan vi inte anställa så det finns möjlighet att ge alla semester utan att de som är kvar får arbeta övertid och dubbelpass. Varför erbjuds inte löner och arbetstider som gör att vi orkar. Sommar efter sommar ser ut på samma sätt. Övertid, stress och dåligt samvete för att man som arbetstagare tar ut några föräldradagar för att få mer tid med sina barn.

Jag har en önskan, istället för sommarpaket och semesterbonusar önskar jag mig en grundlön som speglar att vi är den enda regionen utan bemanningsföretag på sjuksköterskesidan, Hälsosammare arbetstider och fler kollegor, fler jag kan luta mig mot när det är tungt, fler att skratta med och fler som hjälps åt att lösa sommarn så alla får semester. Då skulle vi inte behöva semesterpaket, vi skulle inte behöva sälja våra semesterveckor och vi skulle orka jobba kvar ett helt arbetsliv inom vården.

#Yrkenförlivet

Sara Persson
Barnsjuksköterska och styrelseledamot i Vårdförbundet avd Örebro

En titel att bära med stolthet

by

Förtroendevald. Det är väl ett fint ord? Att bli vald för att medlemmarna på din arbetsplats har förtroende för dig.
Personligen tycker jag att det är en titel att bära med stolthet. Det har jag själv gjort sedan jag tog examen som sjuksköterska 2014. Den hösten började jag på en vårdavdelning på USÖ där de var i skriande behov av en förtroendevald. Ärligt talat kommer jag inte ihåg om det saknades förtroendevald helt, eller om det behövdes en till. Kanske tjatade jag till mig min första skylt för jag tyckte att det behövdes en till med uppdraget. Det jag med säkerhet vet är att jag snabbt anmälde mitt intresse och att jag blev vald utan protester.
Medlemmarna tyckte säkerligen att det var bra att någon var intresserad av detta åtagande, hade nog inte så mycket att göra med om de hade förtroende för mig eller ej. Smickrar dock mig själv med att tro att deras förtroende för mig väcktes allt eftersom tiden gick.

Efter att en gång ha fått uppdraget som förtroendevald var jag såld.
Jag visste att det här är något som jag kommer att vilja fortsätta med om jag skulle byta arbetsplats. Vilket jag har gjort. Har bytt arbetsplats några gånger och har alltid fått möjligheten att fortsätta mitt uppdrag. Att få möjligheten att representera Vårdförbundet och mina medlemmar i små och stora möten med chef och arbetsgivare. Det som har gjort det mer intressant har varit att alla arbetsplatser har haft olika utmaningar. På ett ställe var det mycket fokus på att kunna få ut sina raster, på ett annat handlade det om schemaläggning.

Som förtroendevald har du möjligheten att driva frågor som är viktiga för dina medlemmar och arbetsplatsen.
Du får gå på utbildningar som Vårdförbundet håller i för att stärka dig i ditt uppdrag. Kunskapen om kollektivavtalen utökas, du får en förståelse för ”Huvudöverenskommelsen” och ”Allmänna bestämmelser” som gör att du får en stadig grund att stå på i kontakt med chefen eller arbetsgivaren i fackliga frågor. Du får chansen att lära dig en massa saker, om vilket ansvar chefen och arbetsgivaren har, men också vilket ansvar du själv har och framförallt vilka rättigheter du har. Att sedan förmedla detta till dina medlemmar och se hur de tar till sig det och använder kunskapen, kanske dagligen, kanske i ett möte med chefen, det är guld värt.

Att ha fått det här förtroendet av mina medlemmar på olika arbetsplatser, under olika förhållanden, har gjort att jag har växt som sjuksköterska, men även som person. Jag har lärt mig så mycket och har en helt annan kunskap om hur jag ska använda mig av allt jag har lärt mig som jag inte hade haft utan detta uppdrag.

Som lite kuriosa kan jag nämna att jag har ”Allmänna bestämmelser” nedladdat som en PDF. På mobilen. Vadå? Man vet aldrig när man kan behöva kolla upp hur det nu var med Kap. 6, §27, Mom. 5, högaktuellt för mig som fyllde 40 förra året.

Elin Jarmeby

Leg. sjuksköterska, Förtroendevald och styrelseledamot
Vårdförbundet avdelning Örebro

Lön är inte en del i schyssta villkor eller???

by

Vårdförbundets professioner har jobbat hårt länge framför allt sedan pandemin drog igång, och gör det fortfarande för att ”jobba ikapp” den vård skuld som växt i kölvattnet av Covid.

20 september 2021 kunde man läsa i läkartidningen att regeringen tagit beslut att skjuta till extra pengar till vården. Bland annat skulle en del av pengarna gå till betald vidareutbildning och satsningar på goda villkor för vårdpersonal. 

“ En nygammal satsning på personalen görs med 2 miljarder kronor årligen under 2022 och 2023″.

Vi vet att personalen i hälso- och sjukvården har gjort fantastiska insatser under den här pandemin. Och för att vi både ska kunna attrahera och behålla kompetens krävs goda villkor, trygga anställningar, bra arbetsmiljö och utveckling i arbetet, sa Magdalena Andersson.”

“Regeringen föreslår också en fortsatt stärkt möjlighet till betald specialistutbildning för sjuksköterskor. Därför avsätts ytterligare 100 miljoner kronor för 2023, vilket gör att totalt 500 miljoner avsatts för detta ändamål.”

I en överenskommelse mellan SKR och regeringen vilken man redogjorde för på en pressträff 28 januari 2022 kan man även där läsa:

“ Goda förutsättningar för vårdens medarbetare är ett av fyra övergripande utvecklingsområden inom överenskommelsen God och nära vård 2022. Det omfattar totalt 2 963 miljoner kronor. Av dessa är 1963 miljoner kronor avsedda som stimulansmedel till regionerna och 150 miljoner kronor till kommunerna. 

Därutöver avsätts 400 miljoner kronor till regionerna och 100 miljoner kronor till kommunerna för att stimulera sjuksköterskor att vidareutbilda sig till specialistsjuksköterska. Ytterligare 100 miljoner kronor avsätts till regionerna för att möjliggöra utvecklings- och karriärmöjligheter för specialistsjuksköterskorna.”

Denna läsning gav en kortvarig förhoppning att ”äntligen”, men den gnagande oron att detta ännu en gång blir ett slags ”luftslott” finns där. Det blir troligtvis återigen frågan om några hundralappar extra i plånboken efter kommande lönerevision, trots att många av vårdförbundets professioner arbetat bra mycket mer än heltid framförallt sista 2 åren. Besvikelse är bara förnamnet. 

Pratar man med politiker och arbetsgivare framhåller dom att lönen inte är en så viktig fråga för personalen och dom tycker inte lön kan ses som en faktor för goda villkor. Jämför man vårdförbundets professioner med andra yrken som kräver lika lång akademisk utbildning ligger vi efter i löneutvecklingen. 

Är det verkligen rimligt att en erfaren kollega med säg 25-30 års erfarenhet tjänar lika mycket eller mindre som andra på arbetsplatsen med max 10 års erfarenhet av vården? På min arbetsplats är detta en sanning tyvärr och det känns inte bra. 

Vårdförbundets professioner är samtliga yrken som till mångt och mycket bärs av erfarenhet. Vad händer då med patientsäkerheten när våra erfarna kollegor väljer att sluta för att dom inte värdesätts korrekt? En god löneutveckling över hela yrkeslivet borde vara en självklarhet. Idag kan du bara ”dra iväg” i lön genom att exempelvis välja att bli chef. Att arbeta nära patienten vilket var anledningen till att de flesta av oss läste grundutbildningen från början är inget man premierar, ju mindre patientkontakt desto mer i lönekuvertet.

I överenskommelsen mellan SKR och regeringen kan man vidare läsa

“Förstärkning av ambulanssjukvården är ett av fyra övergripande utvecklingsområden inom överenskommelsen God och nära vård 2022. Det omfattar totalt 85 miljoner kronor till regionerna. Regionerna ska genomföra insatser som syftar till att:

  • utveckla ambulanssjukvården
  • göra ambulanssjukvården mer jämlik och effektiv
  • anpassa den till de förändringar som omställning till god och nära vård innebär”

I gruppen yrkesverksamma på min arbetsplats är löneskillnaden i runda slängar 10 000 kronor från den som tog examen i januari 2022 och den som snart går i pension. Så här ser verkligheten tyvärr ut inom de flesta av vårdförbundets professioner idag, lång och trogen tjänst med gedigen erfarenhet lönar sig inte. 

Politiker i Region Örebro är detta verkligen rimligt? Jag har nu även fått höra ett rykte, vilket jag verkligen hoppas bara är ett just ett rykte, att de extra pengarna som fördelas till Region Örebro Län från denna tillskjutna budgeten kommer gå rakt in i ”allmän vårdbudget”, vad hände med betald vidareutbildning osv och satsning på specifika områden? Jag hoppas verkligen att ni kan motbevisa mig i frågan!

Carolina Classon
Förtroendevald och ambulanssjuksköterska

Är sjukvården ett sjunkande skepp?

by

Skriver denna blogg som en vädjan och ett rop från oss i sjukvården. Vi hoppas att det når er på beslutande nivå i Sverige och att ni tar detta på allvar. Tack att ni tar er tid att läsa och begrunda nedanstående.

Tyvärr känns vården som ett sjunkande skepp.
Alltfler säger upp sig, skolar om sig till annat yrke eller bara byter till någon annan form av arbete. Allt för att komma bort från vården. Samtidigt tycks det bli allt färre som väljer att studera vidare till t.ex. sjuksköterska samt röntgensjuksköterska. Frågan som ni i ledande position för vårt land måste ställa er och lösa är: Varför är det så här? Svaret behöver komma från de som arbetar ”på golvet”, dvs. de som är mitt i vårdarbetet, t.ex. röntgensjuksköterskor. Inte högt uppsatta chefer eller direktörer som inte vet hur det är att arbeta med patientnära arbete.

Trots mängder av valkampanjer och löften bakåt om att satsa på vården blir det bara sämre och sämre. Nu är det akut och nu behövs det verkligen en förändring. Viktiga punkter att lösa är hur arbetsmiljön, arbetsbelastningen och arbetstiderna är, samt hur lönesättningen och löneutvecklingen ser ut för sjuksköterskor/röntgensjuksköterskor.

Så länge som situationen ser ut som den gör kan arbetsmiljön och arbetsbelastningen inte lösas. Det är svårt att anställa utbildade personer som inte finns eller som inte vill söka tjänst inom vården. Att arbeta i ett så högt tempo som vi gör och samtidigt kontrollerat utföra alla arbetsuppgifter som kräver medicinskt ansvar för människors liv, det är inte hållbart. Det är inte ovanligt att tio schemarader som står tomma på olika vårdenheter. Utöver den vanliga heltidstjänstgöringen ska även dessa arbetspass täckas upp. Personalen orkar inte längre och allt detta innebär att det dagligen
är för få medarbetare i tjänst i förhållande till arbetet som ska utföras. Fler blir sjukskrivna samtidigt många söker sig bort från vården. Det blir en ond spiral som går nedåt. Intresset för att studera till t.ex. röntgensjuksköterska behöver stiga i vårt samhälle.

Vad tror ni helt ärligt att Sveriges medborgare ser som lockande när det kommer till att söka en utbildning eller ett arbete? Är det intressant att söka sig till ett yrke med en ohållbar arbetsbelastning och en underbetalad lön där löneutvecklingen är under all kritik? Det är tyvärr så den bistra
sanningen är med vården för t.ex. röntgensjuksköterskor idag. Läkarna är absolut en väldigt viktig och betydelsefull del av vården och de utför ett fantastiskt arbete. De har dock vad vi menar en bra lön och löneutveckling, vilket de absolut ska ha med sin bakomliggande utbildning och sitt
medicinska ansvar. Undersköterskorna är också lika betydelsefulla och absolut även de värda sin lön. Det som blir skevt är när gapet i lön mellan sjuksköterskor och läkare är så pass stort som det idag är. Därtill att det finns fall där undersköterskor tjänar samma eller mer än sjuksköterskor. Det är inte ok. En undersköterska ser nog ingen motivation att studera vidare till t.ex. röntgensjuksköterska när lönen är ungefär samma men det medicinska ansvaret blir så mycket större.

Vi sjuksköterskor behöver fler kollegor, behöver en drägligare arbetsmiljö och behöver en avsevärt bättre lön. Detta brev skrevs till er i ledande position i vårat land i hopp om att ni ska göra det ni så länge lovat: ATT SATSA PÅ VÅRDEN. Inte som tidigare utan på ett sätt som gynnar oss som dagligen sliter för att ta hand om alla sjukhuskrävande patienter. Vården är en så viktig del av vårt samhälle, det behöver märkas även i lönekuvertet. Om Regionen åter ska väcka intresse som arbetsplats, och även bibehålla befintlig vårdpersonal, behövs en stor och kontinuerlig satsning på vården. Tack för att ni tog er tid att läsa detta. Ser fram mot respons från er politiker som läst detta samt att ni satsar på vården på riktigt den här gången.

Med Vänliga Hälsningar
Personal på Röntgenkliniken vid Örebro Universitetssjukhus, Lindesbergs lasarett samt Karlskoga lasarett; Region Örebro Län

Att arbeta som barnmorska är näst intill andligt

by

Jag började att jobba som barnmorska år 1998 då jag tog min examen, och har inte ångrat en dag över mitt val att över detta fantastiska yrke som är mycket gammalt.

Det är en stor gåva att få följa kvinnor i olika åldrar och genom olika skeenden och situationer som en kvinna hamnar i eller behöver hjälp och stöd med under livet.

Själv har jag fått möjligheten att jobba med många olika delar av barnmorskans yrkesinriktningar samt även fått vara patient själv och få ta del av upplevelsen utifrån detta perspektiv vilket också är mycket intressant och lärande.

Att vara ett stöd när kvinnan genomgår ett avbrytande av en graviditet.

Sedan jag var klar barnmorska har jag fått förmånen att arbeta med abortvården som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Att få vara med som ett stöd för kvinnan när hon går igenom denna upplevelse, som både kan vara emotionellt och fysiskt smärtsamt. Att få hjälpa patienten samt ev. hennes partner att ändå få denna dag att bli så bra som det går trots omständigheterna. Som professionell vårdare får du aldrig döma eller tycka, du måste sätta dina egna känslor åt sidan och vara en god hjälpare. Barnmorskans roll är att stötta kvinnan i hennes eget beslut och hjälpa henne att lindra smärtan som hon går igenom.

Att gå igenom ett avbrytande handlar inte alltid om kvinnans eget beslut, ibland har graviditeten gått förlorad men kroppen har ej har stött ut fostret och även detta är en stor sorg att behöva gå igenom. Som barnmorska måste jag känna in och finnas för kvinnan i den svåra stund hon befinner sig, det kan även handla om att ta bort ett foster som inte kommer att födas livsdugligt.

Att även få vara med och se att patientens sorg och känslor gör att det även ibland går lite trögt framåt på grund av att patienten innerst inne inte vill genomgå detta, utan hellre vill vakna upp ur sin jobbiga situation. Men omständigheterna i kvinnans liv och hennes situation, gör det omöjligt för henne att fullfölja graviditeten.

Det finns även situationer där man som barnmorska stöter på kvinnor som ofrivilligt förlorar sin graviditet, på grund av att det blir en komplikation i tidig graviditet och gör att graviditeten måste avbrytas. Sorgen av att behöva gå igenom detta för paret är tung men återigen en del av barnmorskans vardag. Självklart erbjuds kurator till alla patienterna om önskemål finns.

Har även en fantastisk fin berättelse att dela med mig av. Återigen en dag då jag skall ta hand om en kvinna som valt att göra en abort, så kände jag av att kvinnan var så sorgsen och även om hon inte berättade detta till en början så förstod jag det. Vi samtalade om situationen och hon berättade till slut att hon inte klarade av att gå igenom avbrytandet utan att det slutade med att hon valde att behålla graviditeten och hon åkte hem. Även om hon inte visste till 100 % på hur utgången av graviditeten skulle sluta. 6 månader senare när jag arbetade på BB som barnmorska med nyförlösta, fick jag återigen träffa denna kvinna och hennes nyfödda barn, där allt gått bra och lyckan var så stor. Även inom mig fick jag en inre frid av att veta hur det hela hade gått och hur det slutade, då även denna kvinna hade funnits med mig i mitt sinne.

Tack och lov har kvinnan rätt till sin kropp och att vi har rätt till fri abortvård i Sverige. Visst är detta ett etiskt dilemma men det finns många etiska aspekter inte bara inom abortvården, utan även inom vården i stort.

När jag går hem efter ett arbetspass då jag under dagen har arbetat med någon som genomgår ett avbrytande av graviditeten, så försöker jag att släppa detta men visst finns det vissa människor, situationer som berört mig starkt genom åren, detta har påverkat mig som barnmorska och som den människa jag är. Jag är ju trots allt fylld av tankar, känslor som även berör mig som barnmorska och som jag måste hantera på ett professionellt sätt.

Ville bara dela med mig av detta som är en del av barnmorskans vardag och yrkesuppgifter. Ett ärofyllt och fantastiskt arbete.

Tack för ordet, önskar er alla en fantastisk dag

Susan Olausson
Leg. Sjuksköterska och Leg. Barnmorska

Kort önskelista från en ambulanssjuksköterska

by

Kära tomten i år har jag en liten önskan att jag och mina kollegor som arbetar i sjukvården får en tredje dos vaccin mot Covid-19.

Julklappar har man dragit in på och julbord är ett minne blott så en önskan om en liten spruta känns väl inte för mycket begärt?
Vi hanterar patienter i alla skeden av livet, såväl svårt sjuka som lättare skadade för att ta ett par exempel.

Smittspridningen ökar återigen i världen så även här hemma i Sverige. Blir vi sjuka och får en smittspridning i personalgruppen kan konsekvenserna bli förödande. Sjukvårdens medarbetare har arbetat oerhört hårt sedan pandemin bröt ut och vi har inte återhämtat oss än.

Vi gör vad vi kan för att anpassa oss till det nya normala i samhället, men det tar tid. Med det vill jag önska alla där ute en trevlig fortsättning på december och hoppas ni får en fin andra advent oavsett om den spenderas hemma eller på arbetet.

Carolina Classon
Ambulanssjuksköterska och styrelseledamot med kort önskelista

Vi slet men ingen såg oss

by

Reflektion utifrån artikeln i Vårdfokus, 29 oktober 2021. Politikerna ska nu granska om rätt ersättning utgått till alla som gör och har gjort insatser inom covidvården. Vad en vanlig tisdag kan vara värd i pengar. Det finns ingen vanlig tisdag för en sjuksköterska inom akutsjukvården. Det handlar om övertid på sin lediga dag.

Är ersättningen för hög eller för låg? Kan ersättningen vara för hög? Svårt att ens värdera hur mycket den insatsen är värd i pengar? Finns ens dom pengarna?
Att utsättas för den oerhörda arbetsbelastning som sjukvården har upplevt under 1,5 år går inte att föreställa sig om man inte arbetar inom vården. Varför fundera på om det är för mycket pengar. Alla är värda vartenda öre.

Under första vågen av pandemin, våren 2020, då ingen riktigt visste vad vi hade med att göra, så slöt många sjuksköterskor och annan vårdpersonal upp till akutsjukvården och gjorde en stor insats. Många ändrade ordinarie arbetstider till dag/kväll/natt och helger, man vände upp och ner på sina liv. Utsattes för en oerhörd stress och press. Tack vare att sjukvårdspersonal är en så oerhört lojal personalgrupp klarade och klarar än idag Region Örebro län av att bedriva avancerad sjukvård även när det kommer en pandemi.

Vi kom arton distriktsköterskor från primärvården och ställde upp och ställde om våra liv fullständigt. Vi bemannade akutens tält och en del av oss placerades på IVA. Då var det brist på skyddsutrustning och material och även en del läkemedel. Det fanns en mycket mindre kunskap om Covid-19 vilket gjorde att vi kände en rädsla och oerhörd stress. Skulle vi själva skulle få sjukdomen, skulle vi bli akut sjuka eller till och med dö. En del av oss blev smittade på arbetet men fick inte ens det klassat som arbetsskada.

Jag var en av oss som var placerad på IVA. Att jag placerades på IVA berodde på min specialistutbildning inom intensivvård och att jag tidigare arbetat där. Jag slutade på IVA hösten 2015 vilket innebar att jag var ringrostig våren 2020. Detta medförde en stor stress då intensivvården hade förändrats mycket på dessa år, nya namn på läkemedel och ny medicinskteknisk utrustning. På IVA bedrivs mycket avancerad, livsuppehållande vård men min introduktion blev bara tre dagar vilket var förståeligt i den situationen som rådde. Det var den tuffaste perioden i mitt arbetsliv.

Vi som kom från primärvården kände ett samhällsansvar och en lojalitet till våra patienter, det ligger i vår natur. Den insatsen fick vi ingen ekonomisk ersättning för. Vi ställde frågan om ersättning till ledande politikerna i regionstyrelsen och svaret vi fick var att vi har fått 1000 kr som gåva och att vi skulle känna att de var tacksamma för vår insats.
Men vi känner inte den tacksamheten… ALLA inom Region Örebro län fick samma gåva på 1000 kr även om du inte påverkats av Corona pandemin.
Hur tänker politikerna?

Vi är INTE en av alla inom Region Örebro län, vi är de sjuksköterskorna som kom från primärvården och ställe upp när det som mest behövdes. För oss är trots allt en ersättning i pengar ett bevis på att vi är uppskattade, vi är inte bortskämda med ersättningar. Vi förstår inte trots förklaringar hur politikerna tänkte…

Viktoria Lammgård
Långt ifrån överbetald
Distriktiktssjuksköterska och specialistsjuksköterska i intensivvård