Örebrobloggen

Örebrobloggen

Vårdförbundet avdelning Örebro

Är det bara vårdpersonalens barn som inte får sommarlov..?

av 2 kommentarer

Sommar, sommar, sommar… Så ljuvliga ord som man i slutet av maj vanligtvis ser framemot med längtan om vila, återhämtning och tid med familjen utan en massa måsten. Bara vara. En semesterutflykt, glass i solen och förhoppningsvis bad i massor.

Men i slutet av våren 2020 är tankarna lite eller ganska mycket annorlunda. Semestern och sommardagarna som man brukar se framemot och som får oss att orka lite till när övriga året har haft hög arbetsbelastning och tempot varit tufft, kommer kanske inte komma. Nu känns den där längtan mer som ett mörker, en magkänsla som gror oro. Hur ska det bli med våra barns sommarlov? Hur ska vi lyckas att pussla med våra semesterveckor så att våra barn inte blir lidande? I vanliga fall kan vi ju ta hjälp av anhöriga. I min familj hade vi löst sommaren med hjälp av farföräldrarna som barnen skulle hänga med i 2-3 veckor. Denna sommar är vi många som inte kan ta hjälp av den äldre generationen i familjen.

Semester! 4 efterlängtade sammanhängande semesterveckor där barnen får sina sovmorgnar och vi vårat morgon kaffe i lugn och ro. Där ekorrhjulet slutar spinna för ett tag och vi får andas ut som familj.

Men så ändras spelreglerna pga. årets speciella omständigheter. Semesterlagens 4 veckors sammanhängande semester ska nu bli 3 veckors semester och för vissa ska semesterperioden börja innan skolan slutat och förlängas till september. De där 4 veckorna som man så längtat efter att få styra själv och inte vara i arbetsgivarens ”grepp”.

Kommer att tänka på barnkonventionen. Jag som i vanliga fall jobbar inom Barnhälsovården och är Barnsjuksköterska jobbar hela tiden utifrån barnkonventionen. Barns rätt till lek, vila och fritid!  Just den här sommaren är ju speciell och många med mig känner nog också att man velat skydda barnen och låta dem hålla någorlunda social distans för att undvika smitta och smittspridning. Men det lär ju inte vara möjligt om de ska hänga på förskola och fritids stora delar av sommaren. Blir frustrerad över detta, varför ska vårdpersonalens barn vara extra utsatta? Är det inte nog med att deras föräldrar sällan kan delta på avslutningar, uppvisningar och aktiviteter för att vi jobbar obekväma arbetstider, helger och storhelger? Vad händer med de barn som råkar ha två föräldrar som jobbar inom vården? Kommer arbetsgivaren ta hänsyn till familjelivet när vi får våra önskade semesterveckor flyttade? Vad har vi för rättigheter till vårt familjeliv?

Jag som vuxen kan ju ändå välja att gå undan när min hjärna överaktiveras och livet springer på i ett intensivt tempo. Jag kan välja att säga nej till umgänge och det sociala (vilket vi ändå får göra i dessa tider). Men barn är barn och vi vet att när vi lämnar in dem på förskolan så går tempot i 180. Var på en föreläsning där man pratade om ”Akta barns hjärna” dvs. vikten om vila och återhämtning för barnen. Visst det finns tid för vila för de små barnen. Men barnen vi lämnar in på fritids har knappast schemalagd vila i sin fritidsverksamhet. Hörde av en kollega att hennes yngsta blivit orolig och frågade sin förälder ”Kommer inte jag få sommarlov nu?” när hon hörde att föräldern inte skulle få ut sina 4 semesterveckor.

Kommer detta innebära att det bara är vårdpersonalens barn som inte får sin återhämtning tillsammans med sina föräldrar i sommar och sitt sommarlov?!

Anna Glader
Leg. Sjuksköterska, Barnsjuksköterska

Älskade hatade arbete

av

För mig har alltid bakning och matlagning varit som terapi när jag behövt rensa tankarna. Sista tiden har det bakats en hel del där hemma och tankarna snurrat snabbare än någonsin på samma gång som det emellanåt varit en känsla av sirap innanför pannbenet.

Jag älskar mitt arbete och gick de flesta dagarna dit med ett leende på mina läppar, sen kom Covid-19. En kollega sa till mig för några veckor sedan ”det fanns inte skrivet i mitt anställningsbevis att jag skulle bekämpa en pandemi och stå i frontlinjen i kampen”.
Hans ord fastnade i mitt huvud och där mal dom runt tillsammans med allt annat.
Vi arbetar i en verksamhet där ingen dag är den andra lik och där besluten många gånger sker sekundsnabbt och gör skillnad på liv och död. Nu står vi här med våra skyddskläder och vet aldrig vad som komma skall. Är patienten vi nu ska träffa smittsam?

Varje arbetspass träffar vi patienter som är konstaterat sjuka eller misstänkt sjuka i Covid-19. Vi gör det efter bästa förmåga och sliter hårt för att undkomma smitta, såväl på egen hand som att undvika att föra eventuell smitta vidare.
Många av oss älskar vårat arbete med att finnas där i människors svåraste stunder men knappast någon av oss tycker nuvarande situation är speciellt behaglig att arbeta i. Den psykiska belastningen på vårdpersonalen är idag bra mycket högre än de flesta av oss någonsin upplevt.

Tankarna över hur länge man ska orka och om det är värt att stanna i en verksamhet som under många år varit eftersatt vad gäller personalens villkor kommer näst intill varje dag nu och med händerna i degbunken tänker jag emellanåt att jag kanske borde byta bana. Jag hoppas och tror ju att det kommer bättre tider framöver.

Dock har jag sista veckorna stressats av olika artiklar och information om att man kanske kommer korta ner sjukvårdspersonalens sommarsemester, med allt från 1 vecka till att skjuta hela semestern till hösten. Det här skrämmer personalen med all rätt, man är helt slut och behöver verkligen veta att semestern kommer som ett andningshål om några veckor.
Vi riskerar våra hälsa och kanske i värsta fall våra liv varje dag på arbetet för att vårda och hjälpa våra medmänniskor och detta utan minsta risktillägg eller ökad kompensation på något sätt. Att be till högre makter känns lönlöst, men jag hoppas att de som styr samhället, fördelar pengar och resurser kanske nu får upp ögonen för vilka som är oumbärliga och just nu bär det här samhället på sina redan innan mycket tungt belastade axlar.

Carolina Classon
Ambulanssjuksköterska/Förtroendevald
Ambulanssjukvården USÖ

Grattis till oss

av

Har blivit tillfrågad om jag kunde blogga för vårdförbundet då jag jobbar på avdelning 12, Örebro universitetssjukhus med covid-19 och våra vanliga patienter samtidigt. Det är inte vilken avdelning som helst, utan också en av årets arbetsplatser för sjuksköterskor, vilket jag inte är förvånad över.

Jag hade nog inte tänkt att vårdavdelning på sjukhus riktigt var min grej när jag blev klar sjuksköterska februari 2019. Men då jag hade haft praktik och jobbat där som undersköterska en sommar och trivdes så bra kändes det tryggt att börja mitt jobb som sjuksköterska där. Jag skriver jobb för det är vad det är, ett jobb. 

Så hur hamnade jag som sjuksköterska då?

Dels så ligger det väl lite i familjen men så var det så att jag gick på mitt gamla jobb på industrin och tänkte att jag var ganska less på det och ville plugga. Tänkte att jag måste läsa något där jag vet jag får jobb, så det blev sjuksköterska. Önskar att jag kunde skriva att det har jag aldrig ångrat men när jag tittar på lönen så kan man lätt se att tre år utbildning på universitet inte gav någon löneökning alls, plus att jag har studieskuld och måste bla betala för att få ha min bil parkerad utanför mitt jobb. Så det som skulle kunna få mig att lämna avdelning 12 Lungkliniken på USÖ, är just lönen.

Ska väl skriva lite om hur vi har det med Covid-19 patienter.

Känns som vi har klarat oss riktigt bra, tack vare att vi fick hålla ihop arbetsgruppen.

Visst har det varit lite funderingar kring skyddsutrustning och patienter som har testat negativt först men haft röntgenbilder som visar annat, men tycker vi har fått bra rutiner för detta nästan jämt.

När man läser om hur andra kollegor har det med 12 timmars pass och skavsår av gasmasker har mitt jobb i stort inte förändrats mycket. Det som varit ett problem har varit att vi inte har vetat hur många Covid platser vi ska ha och hur många “vanliga platser”, vilket har gjort att vi har haft våra sköra lungpatienter i samma vårdlag som Covid patienter, vilket inte känns patientsäkert.

Jag har själv blivit drabbad då jag var hemma med lite ont i halsen i nästan tre veckor (hade inte jobbat med Covid-19 då) innan jag fick komma och testa mig (visade negativt), vilket känns lite surt.  80 % av en redan dålig lön blir man inte rik på!

Nu så ska jag ut och klippa gräset då det blev VAB idag, yngsta sonen var snorig och måste hållas hemma, så att vi kan ha våra skolor öppna. Vi måste alla dra vårt strå till stacken och stanna hemma då jag har sett hur väldigt dåliga människor kan blir av denna lömska sjukdom. 

Ska avsluta med att hälsa till min grymma arbetskamrater på 12, vi är inte perfekta men nästan!! 

Eva Larsson
Leg Sjuksköterska, Avd 12 USÖ

Barnmorska – världens häftigaste jobb

av

Att vara barnmorska är världens häftigaste jobb. Det innebär att möta alla sorters människor, från alla grupper i samhället genom alla olika skeden i livet. Som barnmorska får jag möta kvinnor, män, unga och gamla genom mitt arbete med förlossning samt med kvinnors reproduktiva och sexuella hälsa. Jag sätter livsvillkoren för kvinnan och hennes barn i fokus, men arbetar tillsammans med hela familjen där jämlikhet och solidaritet genomsyrar mitt arbete.

Jag understödjer hälsan i hela samhället då jag arbetar både förebyggande och behandlande genom patientens hela livscykel från livets början till ålderdomen.

Som barnmorska arbetar jag patientcentrerat och främjar delaktighet och samspel i det korta mötet, och även i det längre perspektivet då jag får följa en kvinna t.ex. genom hela hennes graviditet. I mötet med patienten är det viktigt med god information, god kommunikation genom samtal där en trygg och lugn miljö skapas. Där i mötet med patienten förmedlar jag all min kunskap om den evidensbaserade vård och beprövade erfarenheten som jag lärt mig. Jag som barnmorska tröstar, peppar, håller, stärker och behandlar patienten med respekt och omtanke.

När jag berättar att jag arbetar som barnmorska så får omgivningen något vackert i blicken och de allra flesta ser detta yrke som något positivt. Vi kan alltid dela något minne förknippat till ”barnmorskeriet”, eller så samtalar vi om livet som människor i alla dess former.

Jag skulle önska att fler gjorde samma yrkesval som jag, då vi behöver fler barnmorskor i Sverige. Vi behöver bli fler barnmorskor för att alltid förbättra arbetsmiljön och för att se till att det ges hållbara villkor som skall kunna gälla för ett helt arbetsliv. Vi måste värna om kvinnors hälsa vilket är otroligt viktigt för hela samhället, ja faktiskt för hur vår nation skall utvecklas i framtiden. Vi skall tillsammans fortsätta verka för jämlikhet och kvinnors livsvillkor , inte bara lokalt utan även globalt.

Beda Blomqvist legitimerad Barnmorska sedan 2005

Ett ögonblick på covidmottagningen

av

Klockan är strax innan åtta och en efter en ramlar vi in i fikarummet. Vi som jobbar just idag är en spännande blandning av personal från vitt skilda delar av vården. Några kommer från asyl- och invandrarhälsan, några från psykiatrin, en från arbets- och miljömedicin, jag från ungdomsmottagningen och två barnmorskor som i vanliga fall forskar. Här finns också flera pensionärer som varit ifrån hälso- och sjukvården under kortare eller längre tid. De är såväl personal som tidigare jobbat på hjärtavdelning 63 som en operationssjuköterska. Leder verksamheten gör Eva som till vardags är chef på KTC.

Ingen av oss gör egentligen det vi brukar göra och här krävs ett prestigelöst och flexibelt arbetssätt där vi hjälps åt för att lösa de frågetecken som kommer upp och för att kunna hänga med i de rutiner och förhållningsreglerna som kan förändras flera gånger om dagen.

Just idag har vi fått veta att det från och med idag kommer att vara möjligt att se sitt provsvar via sin personliga 1177-sida, så nu gäller det att vi säger rätt till de vi provtar jämfört med det som gällde så sent som igår.

Vi jobbar i täta team där några agerar koordinatorer och tar emot alla bokningar, några registrerar och några tar prover i två snabbspår.

Idag tar vi de allra flesta prover utomhus och den skyddsutrustning vi använder är visir, förkläde och handskar utöver den vanliga, men kanske lite extra noggranna, basala handhygienen. Jag känner mig trygg med den nivån av skyddsutrustning speciellt med tanke på den typ av vård vi bedriver och att vi dessutom står utomhus. Inom andra delar av vården kan det se helt annorlunda ut.

Redan nu på morgonen har vi 30 patienter inbokade för provtagning. En vanlig dag tar vi cirka 120 tester.

Det är till 99% personal som vi testar här på covidmottagningen och på en presskonferens under tisdagen berättade smittskyddsläkaren Gunlög Rasmussen att ungefär 7% av alla personaltester som görs är positiva.

Vi jobbar i det som ska bli en del av den nybyggda akutmottagning i H-huset på USÖ-området. Lokalerna är inte avsedda för vår verksamhet, men de ställdes snabbt iordning för vår skull och de fungerar väldigt bra för vårt ändamål. När denna pandemi är över kommer denna del av akuten att vara avsedd för patienter som behöver sluss och på det sättet var det tur att den nya akuten inte kommit igång än eftersom att det ju gör att vi kunde få tillgång till dem så här snabbt.

För snabbt har det gått. För en knapp månad sedan var ingenting av detta i gång, jag tror knappt att tanken riktigt fanns ens.

Men så kom direktiven och ledningen på KTC fick i uppdrag att organisera och nu står vi här och har ett väl fungerande flöde.

Regionen ska vara mycket glada och stolta över att de har så kompetenta personer som tillsammans med oss som bemannar mottagningen har lyckats styra upp den här delen av Corona-situationen.

Själv är jag mest imponerad över hur lätt allting fungerar mellan oss som jobbar här. Vi känner knappt varandra, vi jobbar med saker som vi oftast inte gör i vanliga fall, i lokaler som vi inte är vana vid och som inte är avsedda för oss. Men vi gör det förbannat bra.

Är vi då idioter som ställer oss i frontlinjen och tar prover i näsan på folk där vi misstänker covid-19? Nej, vi är professionella yrkesutövare som drar våra strån till stacken.

Tillsammans med alla andra, som sliter på andra håll i vården, gör vi allt för att klara av den här pandemin.

Marcus Folkö Müntzing
Leg. Sjuksköterska

Grattis alla Biomedicinska analytiker

av

Man skulle kunna se en patients vårdförlopp som en kedja där individuella länkar representerar hur hen ankommer till sjukhuset och tas hand om, hur patientens problem identifieras, hur behandling upptas och hur patienten tillfrisknar för att sedan återgå till sitt normala liv.

På denna kedja är det ett hårt tryck i dessa pandemiska tider. Tusentals patienter inkommer varje dag till sjukhus och vårdcentraler runt om i Sverige för att ta prover. Just nu ligger fokus särskilt på COVID, men det kan röra sig om allt från prover för diabetes till preoperativa bedömningar.

En ofta bortglömd, men oerhört viktig länk någonstans i mitten av kedjan består av en alldeles särskild arbetsgrupp. Det är vi som utför många av testerna på plats med patienten. Det är vi som tar emot proverna och utför analyser på dem.
Det är vi som är Biomedicinska Analytiker.

Vår länk i kedjan är lika viktig som alla de andra. Med oerhörd analytisk precision och noggrannhet arbetar vi för att på bästa sätt ta hand om de miljontals patienter, prover och material som analyseras varje år.

Just i dessa tider jobbar Biomedicinska Analytiker (BMA) kontinuerligt på sjukhusen runt om i Sverige med att hantera och analysera en allt större våg av COVID-prover. Dag ut och dag in levereras svar till avdelningar och andra beställare, både i form av svar på COVID-relaterade frågor och själva provsvaren från analyserna. Detta uppmärksammas allt mer i samhället och i media. Allt fler håller på att få upp ögonen för vilka vi är och vad vi gör.

Tyvärr är det första som kommer upp när man söker på “BMA” och “LÖN” en mycket nedslående historia. Med stora bokstäver står det att det i dagsläget “…tyvärr inte lönar sig att jobba inom hälso och sjukvården som BMA.”1 Med ett arbete som är så viktigt som vårt är det synd att det inte kan avspegla sig i budgeten uppifrån.

Denna lönesituation gäller egentligen all vårdpersonal, vi utför alla stordåd med de resurser vi har. Vi lägger alla ned ett enormt engagemang och självuppoffringar på jobbet i dessa tider för att hålla vården flytande genom att ta extrapass och jobba övertid. Vi arbetar alltid utifrån vad som är bäst för patienten.

Jag är Biomedicinsk Analytiker och jag är stolt över det jobb jag utför. Mitt jobb är för mina medmänniskor. Mitt jobb är ett av Sveriges viktigaste.

Filip Berner-Branzell
Leg BMA och förtroendevald för Vårdförbundet.

Källor:

1. SACO, Biomedicinsk analytiker – Information om lön, utbildning… Tillgänglig; https://www.saco.se/studieval/yrken-a-o/biomedicinsk-analytiker/ (Hämtad 20-04-12).

Månadens förtroendevald Mars

av

Vårdförbundet avdelning Örebro gratulerar Sofie Eriksson, förtroendevald på avdelning 38 på USÖ till utnämningen.

2 kollegor på avdelningen nominerade henne och här är en del av nomineringen: Står alltid upp för gruppen och kämpar för allas bästa och rätt att bli hörda. Detta gör hon på ett snyggt och professionellt sätt!

Har du några fackliga hjärtefrågor?

Att vara med i facket kändes som en självklarhet i och med känslan av att vara en del av att driva yrket framåt med andra. Tillsammans är vi ju starka och kan nå förbättring gällande både arbetsmiljö och arbetsvillkor. Självklart är också lönefrågan och löneutveckling en av mina hjärtefrågor eftersom att jag och så många andra sjuksköterskor med mig önskar att kunna stanna kvar i yrket utan att lön ska vara det som avgör att vi lämnar. Dessutom behöver vi alla erfarna kollegor vi kan få.

Hur gör du för att synliggöra uppdraget som förtroendevald?

Jag ser till att mina kollegor nås av uppdaterad information både på medlemsmöten och via länkar till Vårdförbundets sociala medier och hemsida. Jag bjuder in till samtal och ser till att fånga upp nya kollegor och informera om mitt uppdrag och vad Vårdförbundet står för.

Arbetar ni tillsammans med arbetsgivaren på er klinik i vissa frågor?

Jag sitter med och representerar avdelningen i samverkan vilket är en bra chans att få reda på kommande förändringar och nyheter och sedan kunna diskutera dessa med medlemmarna i förväg. Jag upplever att min chef är intresserad och vill att vi fackliga representanter ska vara engagerade, vilket känns tryggt.

Ett exempel på fackligt inspel som gett resultat?

Jag blev förtroendevald för ett år sedan och fick ett ganska tufft uppdrag eftersom att det fackliga engagemanget på avdelningen var nästan 0. Jag tog chansen jag fick att bli förtroendevald eftersom att jag kände att jag saknade kunskap och förståelse för vilka skyldigheter och rättigheter jag som sjuksköterska och medarbetare har och ville lära mig mer. I och med detta har vi alla medlemmar på avdelningen fått växa tillsammans, jag har fått engagera mig och dela med mig av ny kunskap till mina kollegor och detta tror jag är den största förändringen, att medlemmarna här på avdelningen har fått upp ögonen och börjat prata om sådant som man tidigare inte tänkt på eller pratat om.

Inför förra sommaren hade vi tyvärr dålig bemanning som på många andra arbetsplatser och då framkom det att flera sjuksköterskor hade blivit inbeordrade att arbeta pass flera veckor i förväg vilket inte kändes ok då det ska vara en absolut sista utväg. Då gick vi ihop, hörde av oss till Vårdförbundet och fick stöd och sedan gick vi och pratade med chefen som då drog tillbaka inbeordringarna.

Jag tycker att det är roligt att vara förtroendevald då jag lär mig så mycket samtidigt som det känns tryggt att vara en del av Vårdförbundet. Tusen tack för nomineringarna! 

Sofie Eriksson
Leg. sjuksköterska/ Förtroendevald
Avd 38 USÖ

Tankar och reflektion om mitt yrke i hemsjukvården

av

Hej!
Jag arbetar som legitimerad sjuksköterska inom hemsjukvården i Örebro kommun. Jag pendlar till mitt arbete och det skänker mig varje dag en stunds reflektion över mitt arbete. Just idag fördes tankarna mot vilket ansvarsfullt arbete vi  utför. Arbetet som vårdpersonal skiljer sig stort mellan att vårda någon i hemmet eller på ett sjukhus. För vårdpersonal i hemmet gäller det att kunna anpassa sig och hitta de bästa lösningarna efter de resurser som finns men framförallt efter vad och hur den enskilda människan vill ha sin vård utformad, vara delaktig i och själv bestämma över.

Vi möter många människor som är multisjuka, gamla och som inte längre får kurativ vård. Vården ändrar riktning och går över i lindrande vård.

Hemsjukvård bedrivs i hemmet som ofta är den trygga plats där människor vill vara och leva sitt liv till livets slut. Palliativ vård i hemmet ställer höga krav på sjuksköterskor och hur de bäst kan stödja varje enskild patient. Vi jobbar i någons hem, deras privata sfär och liv. Vi bygger relationer och förtroende, tröstar, vårdar och stödjer utifrån människan behov. Ett behov som varierar från människa till människa.Vård i livet slutskede i det egna hemmet innebär och kräver teamsamverkan av flera professioner för att nå de önskade resultaten för människan vi vårdar, för det är just dennes resultat som är viktigt. Vi utför deras sista önskemål, ger guldkant till deras sista tid i livet och är behjälpliga i att stödja upp där deras ork tryter utefter att deras behov av hjälp ökar. Att se och stödja deras nära och kära. Att stanna upp och se en annan människa just här och nu kan vara avgörande. Den sista tiden får vi inte tillbaka, vi får bara en chans att lyckas med vård i livets slutskede. Att stanna upp och våga ställa frågan, hur vill du ha din sista tid, vad är viktigt för dig, vad är dina önskningar.

Jag har medverkat och sett denna fina vård utföras många gånger under årens lopp. Men  genom att våra olika yrkesprofessioner i teamet kring patienten strålar samman och genomför omvårdnad och önskemål som just den patienten hade resulterade i flexibelt samarbete, resultat på trygghet, tillit, förtroende, delaktighet och självbestämmande från patienten och från deras anhöriga.

Tacksam som medmänniska och stolt som sjuksköterska att jag fick chansen att få tillit och förtroendet. Vi får bara en chans att lyckas med vård i livets skede. Den sista tiden går inte på retur.

Erika Wellermo
Leg. Sjuksköterska/ förtroendevald
Örebro Kommun

Sociala medier påverkar mitt jobb

av

I januari 2006 fick jag min sjuksköterskeexamen, det var läskigt och spännande på samma gång.

Efter 14 år i sjuksköterskeyrket har jag nu en specialistsjuksköterskeexamen och arbetar sedan 7 år som ambulanssjuksköterska. Jag har inte ångrat valet av yrke en endaste dag.

Något som dock hänt i samhället under de år jag hunnit arbeta är att klimatet har hårdnat.
I privatlivet som föräldrar försöker vi skydda våra barn från det hårda klimat som råder såväl i vardagen som på sociala medier, där kommer vi till vad som just nu oroar mig med samhällsutvecklingen.
Vi som vårdpersonal gör allt för att efter bästa förmåga vårda, bota, stötta och hjälpa våra medmänniskor. Sociala medier och samhällets allt snabbare takt, i allt från krav på direkt hjälp till att någon annan ska ”lösa mina problem”  gör tyvärr att vårat yrke emellanåt blir lite läskigt. Vi har ingen möjlighet att värja oss mot de emellanåt orimliga krav som ställs.

Vi är inga robotar och det händer tyvärr ibland att resultatet av vårat handlande kanske inte blir optimalt, ett felaktigt beslut vilket i stunden känns rätt eller en diagnos vi misstänker från början som vi senare får förkasta för att något annat stämmer bättre in.
I dagens samhälle får man dock inte göra några misstag vilket yrke inom offentlig sektor man än utför. När vi träffar patienter har ibland personen i fråga redan googlat sig till en diagnos eller lösning på problemet. Här riskerar vi hela tiden att ”hängas ut” på sociala medier på grund av missnöje om vi inte delar deras uppfattning i sak. Vi filmas eller fotas och hatet som växer i kommentarerna vet ibland inga gränser, trots detta kommer vi varje dag till jobbet och finns där ute i samhället och hjälper våra medmänniskor. När blev det så att vi som vuxna människor inte längre kan prata med varandra utan vi ”pratar” om varandra i skriven text på sociala medier? Det är en skrämmande utveckling.

Jag undrar vad som hände med den tiden när man ringde till personens chef när omständigheterna inte blev som man tänkt sig och man som personal fick sig en ”uppsträckning” av sin chef istället för att idag få utstå förtal på sociala medier. Även om jag inte på pappret ses som gammal kan jag ibland känna att vissa saker faktiskt var som man säger ”bättre förr”. Problemet är såklart inte unikt för sjukvården men jag önskar att alla vuxna människor tänker ett extra varv innan man hänger ut en annan människa i sociala medier.

Carolina Classon
Lag. Sjuksköterska och specialistsjuksköterska i ambulanssjukvård

Lucka nummer 16. En annan jul med “familjen”

av

I år firar jag jul med de som kan ses som min ”andra familj”, alltså mina härliga kollegor.

När man arbetar i en verksamhet som är aktiv dygnet runt blir arbete under storhelger och andra helgdagar en del av vardagen. Min familj är van att det är så här och även om jag självklart allra helst firar med mina barn precis som de flesta andra så är en jul i gröna kläder inte heller att förringa.
Valet av yrke innebär att jag måste förhålla mig till det faktum att jag inte kan vara med familjen alla högtider, då jag även behövs på annat håll. Att arbeta jul kan i ärlighetens namn vara ganska mysigt, de flesta hem man kommer till är fyllda med ljus och värme och människor är på bra humör trots att de behöver hjälp av ambulansen.
Det finns även många som är otroligt ensamma runt just storhelger och dessa människor brinner jag extra för. Jag älskar att få hjälpa människor, många gånger kan vi komma med en lösning på ett bekymmer och andra gånger räcker det att hålla en hand, stryka bort en tår på kinden eller bara finnas till och lyssna.

För oss på akutkliniken i Örebro har 2019 bjudit på en hel del turbulens med allt ifrån nya chefer i olika led till en löneprocess som vi alla hade höga förhoppningar på. Tyvärr blev utfallet i löneprocessen inte vad vi hoppats på men man kan alltid önska sig saker, så till 2020 önskar jag att de som fattar beslut tar sig en rejäl funderare på hur vi ska lyckas vända den dåliga löneutvecklingen. Nu blickar vi framåt mot ett spännande 2020 och jag hoppas att framtiden blir ljus för oss alla samt att god löneutveckling genom hela yrkeslivet snart är en verklighet inom våra yrken.

God Jul och Gott nytt År!

Carolina Classon
Leg. Sjuksköterska/ Ambulanssjuksköterska
Förtroendevald