Missriktad ilska är kontraproduktivt

I en slimmad vård med nedskärningar, hög arbetsbelastning och galna schema där man stångas med både sömnbrist och en pockande etisk stress så är det fullt normalt att känna sig både uppgiven och förbannad. Ibland kan ilska omvandlas till något konstruktivt, den pyrande elden i bröstet och sipprande röken ur öronen leder till att klagomålen i fikarummet utmynnar i exempelvis fackligt arbete där man ju faktiskt får en chans till att jobba för förbättringar.

För även om det kan kännas trögt som sirap så försöker man ju åtminstone göra om den bultande ilskan till något som skulle kunna förbättra både för personal och patient.

Ett sätt att hantera sin växande frustration mot arbetsgivare och politiker är ju att säga upp sig. Vissa kastar in handduken helt när det gäller yrket och sadlar om till något totalt annorlunda. Andra söker sig bort från de största arbetsgivarna och letar efter ett arbete som inte behöver betyda att man arbetar dygnet runt i ett hullerombuller-schema.

En känsla av att ta tillbaka makten över sitt yrke och sitt arbetsliv.

Ett sätt kan vara att söka sig till bemanningsbolag och arbeta som konsult, eller ”hyrpersonal”.

Tyvärr så har bemanningspersonal fått en oförtjänt dålig klang, något som istället gynnar arbetsgivaren. För det är ju faktiskt pga otillräckligt goda villkor som personer söker sig ifrån de gamla arbetsgivarna och arbetar för bemanning. Det kan också vara utvecklande att arbeta för bemanning och vara något man trivs med

För att citera Grynet; de tar helt enkelt ingen skit längre. Och vi borde faktiskt hålla ihop och stötta varandra, oavsett vilka val vi gör gällande arbetsgivare eller anställningsvillkor.De är våra kollegor, kollegor som insett att ett sätt att förändra villkoren är att byta jobb. Ett annat sätt kan vara att engagera sig, bli förtroendevald och göra sin röst hörd. Eller varför inte både och?

Oavsett vilket sätt man väljer att hantera arbetsgivares undermåliga villkor; genom att byta jobb, bli fackligt engagerad eller stanna kvar på sin arbetsplats så är inget av det fel.

Men när man flexar in på morgonen och möts av ett oorganiserat kaos, tvingas hoppa över både fikapausen och lunchen och flexar ut med knutna nävar och tårar i ögonvrån så letar man efter ett sätt att få ur sig all skit. Och det kan vara facket som man är arg på, fast det inte är facket som står för dina anställningsvillkor.

Kanske känner du dig sur när det studsar in en pigg sjuksköterska från ett bemanningsföretag, en person som troligtvis tjänar bättre än dig och endast tackat ja till de arbetspass som hen väljer själv.

Men då har du riktat ilskan åt fel håll. Det är ju inte den personen som förser dig med ditt arbetsschema, som beordrar övertid eller anställer för få kollegor.

Vem är det du borde vara arg på? Egentligen?