Hur bra skulle du vara på vietnamesiska efter två år?

Vi har olika förutsättningar för att lära oss ett nytt språk. Vissa går språkkurser på fritiden, bara för skojs skull och samlar på sig kunskaper i nya språk ett efter ett. För andra handlar det om att försöka lära sig ett främmande språk bara för att ens kunna läsa en vägskylt, skaffa vänner eller få ett jobb.

Hur lång tid ska det få ta innan det ska räknas som rimligt att man förstår det som sägs när man är hos diabetessköterskan på vårdcentralen, på onkologmottagningen för att få behandling mot det som invaderat ens kropp eller hos barnmorskan för att göra det där efterlängtade ultraljudet?

Finns det egentligen ett mått på det som går att anamma på alla individer?

Vad menade hon med det där? Skulle jag ta det morgon OCH kväll med eller utan mat? Var det normalt med klåda efter behandlingen? Vad sa han om fostervattnet och hjärtslagen, var det något som inte såg bra ut?

Jag anser att jag har relativt goda kunskaper i engelska. Ett språk som jag har matats med under hela uppväxten genom musik, film, radio och T.V. Hade dessutom högsta betyg i skolan, och fick möjlighet att lära mig språket helt ”gratis” ända från barndomen.

Trots det så är det sannerligen inte lätt att hänga med i medicinsk terminologi på engelska. Och då har jag kanske ändå något bättre kunskaper än vissa andra eftersom jag var stort fan av diverse sjukhusserier från engelsktalande länder och snappade upp rätt många olika benämningar på olika sjukdomar och mediciner, samt ett lite nördigt intresse för språk.  Men det är en helt annan sak att vara patient själv. Att befinna sig i en utlämnad position, uppleva smärta eller sorg, ofta blandat med oroskänslor över vad undersökningen visade eller vad mina symtom tyder på, skapar inte direkt en bra grund för att sätta sina språkkunskaper på prov.

Tänk om jag då dessutom befann mig i ett land som talar ett språk som jag aldrig hört under min uppväxt eller ens någon gång i mitt vuxna liv, inte fått undervisning i under barndomen och som dessutom har ett helt annat alfabet. Om jag nu ens kunde läsa och skriva innan jag kom till det nya landet…

Fullmäktige i Region Blekinge tycker att det är fullt rimligt att du antingen får stå ditt kast om du inte förstår tillräckligt bra svenska eller att du faktiskt får betala tolkavgiften själv. Om du nu inte är en fena på språk och medicinsk terminologi på svenska. Men lite schyssta tänker de ändå vara: du har ju hela två år att lära dig svenska på.

Jag undrar hur bra dessa politiker skulle vara på, säg vietnamesiska, efter att ha bott där i två år med sina svensktalande familjemedlemmar när de befinner sig svårt sjuka plågade av smärta på en vietnamesisk sjukvårdsinrättning?

Risken för felbedömningar och patientskador ökar markant om det inte går att förstå varandra i vårdmötet. Kommunikation är ett av vårdens viktigaste verktyg,  något som vårdpersonal larmat om inför fullmäktiges beslut. Men många beslutsfattare tycks slå dövörat till när det handlar om att lyssna på profession och expertis, något som är synligt i många politiska beslut (eller avsaknad av sådana)

Det är min yrkeslegitimation som riskeras. Och den etiska stressen som redan spritt sig hos vårdanställda likt en pestsmitta, lär ju inte minska av att inte kunna förstå patienten eller göra sig förstådd. En konstant oro över om jag gett rätt eller fel vård blir vardagsmat.

Går det verkligen ihop med svensk lagstifnting eller våra yrkesetiska koder? Är det ens etiskt försvarbart?

Det borde väl ändå vara en mänsklig rättighet att kunna göra sig förstådd och att kunna förstå när man besöker vården? En jämlik vård baseras inte på vilka språkkunskaper eller vilken storlek på plånbok du har. Men uppenbarligen så är det inte jämlik vård som eftersträvas.