I vit arbetsskrud en decembernatt

Snön yr över torget medan jag sneddar över de hala kullerstenarna. Det är kväll men har redan varit mörkt sedan mitt på dagen. Oavsett så har jag inte sett dagsljus på flera dagar eftersom det är tredje natten i rad som jag flexar in på akutvårdsavdelningen där jag arbetat sedan 13 år tillbaka. Jag är en av de få kvarvarande sjuksköterskorna med erfarenhet på avdelningen. Ombytt och klar med en kopp kaffe i handen ser jag hur de unga sjuksköterskorna far runt som yra höns för att hinna gå hem innan flexklockan slår i taket. Kaffet hinner kallna innan jag är på plats för att kunna ta emot rapport från kvällspasset. Det var ovanligt många dropp som skulle blandas och mitt i det numera normala kaoset på avdelningen så hade en farbror ramlat i korridoren och slagit upp ett fult sår i pannan, efter att ha lullat runt med droppställningen som en osalig ande i den gråvita korridoren.

Kvällspersonalen flexar ut en efter en och även om patienterna antingen lider av smärta, förvirring eller feber (eller alla tre) så infinner sig ett lugn över avdelningen när klockan sakta närmar sig 12-slaget.

13 år. Minnena flödar i mitt huvud, allt mellan himmel och jord tumlar runt, precis som vilken sjukhusserie som helst. Stressen att inte hinna men att ändå göra det, anhöriga som gråter, tacksamma patienter, arga patienter och förbannade anhöriga. Men också gemenskapen och skratten i fikarummet, klinikfesterna och skvallret i korridoren.

Ingen av de gamla kollegorna är kvar längre.

De nya unga sjuksköterskorna kämpar på i sitt anletes svett. Gör allt för att jonglera med de bristande resurserna i den underdimensionerade vården. Men jag ser redan spåren i deras ansikten, bara efter några månader i tjänst. Hur länge orkar de?

Natten flyter på. Den nya kollegan på andra sidan korridoren ser märkbart stressad ut när han söker jouren för fjärde gången. Osäkerheten och pressen lyser som en gloria runt hans huvud. Han som verkade så självsäker och framåt när han började här för ett halvår sedan. Nu har all lyster lämnat hans ögon och om ryktet är sant så har han sagt upp sig.

En dement dam knaprar på en pepparkaka och trycker av och på adventsstaken om och om igen så ett diskoliknande ljus sprider sig i det frostiga fönstret. Morgonen närmar sig, men mörkret ligger tungt över snötäcket. Den första kollegan är tidig och medan jag går min kontroll- och medicinrunda i korridoren fylls avdelningen snabbt på med dagpersonal. Den ena ser tröttare ut än den andra, men någon kvittrar glatt i fikarummet.

Nattkollegan på andra sidan korridoren ser helt utmattad ut när han med trött röst ger en skakig rapport till dagsjuksköterskan.

Med tunga steg styr jag mot flexklockan. Den har som vanligt ett saldo som jag aldrig hunnit plocka ut. Jag har arbetat många dagar gratis. ”Helt galet” säger jag högt för mig själv. I omklädningsrummet möter jag en undersköterska, vars buss var försenad och som stressat svidar om till den vita skruden.

Själv slänger jag min vita arbetsskrud i tvätten, lägger ner hänglåset i väskan, plockar bort fotot från semesterresan i Florida som suttit på insidan av skåpdörren i evighet, och styr sedan mot utgången.

Kylan slår mot mitt ansikte när jag kommer ut och jag fyller mina lungor med den iskalla luften. Det var sista gången jag flexade ut. Jag styr med raska steg genom halkan och vänder mig om en sista gång och ser det stora sjukhuset bli allt mindre bakom mig. Sorg blandas med lättnad. Vemod med glädje. Och ovisshet. Både över vad som ska hända med mig.

Och med vården.

Vad händer när alla erfarna lämnar?

Finns det någon som ens bryr sig?