Vi som ständigt ses som utbytbara pjäser, som rader på ett schema, som en utgiftspost i budgeten 

Igår beslutade vår chefs chefs chef (eller chef, jag har tappat räkningen på hur många chefsled det är uppåt) att vår årliga klinikfest är indragen.

En fest vi började planera i våras. En fest där lokal, mat och musikunderhållning är bokad. Där 120 peppade kollegor är anmälda och har börjat klura på outfit. Med tre veckor kvar har regionen upptäckt att det inte finns pengar, så nu är det stopp. Och för er som tror att detta var en extravagant tillställning så kan jag tryggt lugna er med att så var inte fallet. Lokalen fanns på USÖ och noll droppar alkohol fanns på inköpslistan. Vi i festkommittén har tillochmed pantat burkar för att betala bandet.

Självklart handlar det om mer än en fest. Det vet jag att ni också förstår. Det handlar principiellt om att förtroendet för ledning och politiker tryter när åtgärderna som presenteras alltid träffar oss på golvet hårdast. Ni vet, vi som fick applåder under pandemin. Vi som ständigt ses som utbytbara pjäser, som rader på ett schema, som en utgiftspost i regionens budget. 

Förutom att det är stopp för festligheter (som det inte direkt strösslas med) så stoppas även klinikdagar, utbildningsdagar, konferenser – krasst sett så stoppas våra möjligheter för fortbildning. Det kan vara viktigt att komma ihåg, när du som individ önskar få den bästa vården.

Vi på enheterna är också ombedda att vända på varje sten för att hitta ”onödiga kostnader” för att täcka in lite av de 414 miljoner som regionen ligger back. För att vi verkligen ska förstå allvaret väljer regionledningen att översätta budgetunderskottet till årslöner och informerar oss om att minuset motsvarar 520 årslöner, men att de förstås inte vill gå så långt som till uppsägningar – något som helt ärligt känns som ett dåligt förtäckt hot.

Någonstans måste det börja klicka. Vi som personal måste få kosta pengar. De skador som pandemin orsakade på bemanningen, på erfarna kollegor, på välmående personal, är inte läkta än. Jag kan garantera att varenda en av oss ”på golvet” som jobbar i den patientnära vården har haft minst en kollega som lämnat sitt arbete i regionen för att tålamodet tog slut. Nedskärningar och indragningar dränerar oss.

Vi botar och lindrar, tröstar och uppmuntrar, lappar och lagar, förebygger och lyfter upp.

Vi håller händer och torkar tårar. Vi ser liv födas och vi håller er när ni dör. Vi springer snabbt i korridorerna men har alltid tid om du behöver.

Vi vänder ut och in på oss själva och vi är alltid de som kommer för sent till hämtningen på fritids.

För att orka så behöver vi få mer än applåder. Men det är inte mycket vi begär. Vi behöver få göra vårt jobb utan att tänka på hur mycket plåstret kostar, om vi behöver så många filtar till patienten eller om en kopp kaffe till den ledsna anhörige är onödigt.

Vi behöver få kosta.

Droppen som sagt. Det gör mig inget att den fick bägaren att rinna över idag. Det behövs ibland. Ventilera, vädra en åsikt eller två. Förhoppningsvis öppna några ögon med mina ord.

Det som oroar mig är det där om att droppen urholkar stenen. Och alla ni som inte arbetar inom vården – tro mig när jag säger: Vården har inte råd att bli mer urholkad!