För många vägar in blir en återvändsgränd

Det råder obalans mellan krav och resurser i primärvården!

Det största problemet för våra professioner på vårdcentralerna är de orimliga kraven på hög tillgänglighet. Visst är vi är till för våra patienter men när systemen tar död på förutsättningarna för att ge en god vård och därmed också arbetsglädjen är primärvården riktigt illa ute.

När resurserna inte räcker till behöver obekväma beslut tas av politiker och högre tjänstemän. Det måste vara slut på att lova runt och hålla tunt. Det blir inte bättre genom att hitta på nya vägar in till vårdcentralen om det inte tillförs resurser alternativt att något annat tas bort och då menar jag inte patientbesök IRL.

Vi har också sett att det händer något i beslutsleden. Högre chefer informerar om politiska beslut, när informationen når kärnverksamheten har budskapet tolkats på ett sätt som kanske inte var meningen från början. Då är telefontillgängligheten så högt prioriterad att patientbesök bokas av och distriktssköterskans schema ändras till att sitta i telefonrådgivning i stället.

Det kanske skulle kännas mer OK med flexi-telefonen om det fanns något att erbjuda men ofta får patienten som ringer besked att det inte finns besökstider till vare sig läkare eller sjuksköterska och att de ska återkomma nästa dag, precis som att det skulle finnas mer resurser då. Vi sjuksköterskor får ta emot förtvivlan och ilska från patienter som inte får den hjälp de tycker sig ha rätt till.

De som söker via fler ingångar samtidigt blockerar möjligheter för andra som kanske inte är så försigkomna då det gäller digital teknik. Våra äldre som föredrar att ringa kommer inte fram i telefonen då den yngre som kanske inte alls har samma vårdbehov har bokat både via 1177 direkt, telefontid i flexi, skickat meddelande via mina vårdkontakter och besökt drop-in-mottagning. Gäller det ett sjukt barn har de kanske dessutom ringt BVC för att få hjälp den vägen.

Patienter som är framåt och duktiga på att ta för sig blir prioriterade i systemen. T. ex. en person som besökt den artificiella vårdgivaren ”1177 direkt” för en banal åkomma som det inte är bråttom med men som ändå ska bedömas vidare får automatiskt en telefontid i flexi och går före i telefonkön.

Ekonomiskt styrda mål gör att prioriteringar blir felriktade. Underbemannade vårdcentraler som inte har en chans att uppnå målen för telefontillgänglighet får inte den ekonomiska ersättning de så väl behöver. Därmed blir resurserna ännu sämre och den onda cirkeln är i full gång. Det blir dubbelt straff som inte leder till något gott.

Troligen orkar inte personalen stanna kvar under dessa förhållanden utan väljer att gå till en annan arbetsplats där det inte är lika illa. Det är väldigt hög omsättning på chefer också inom primärvården. De har ett svårt uppdrag med höga krav och litet beslutsmandat.

Det pratas mycket om omställningen till nära vård som vi står inför. Kan man göra en omställning utan att det kostar något? Det jobbas med målsättningar och på pappret ser det bra ut men det ska fungera i praktiken också. En omställning som innebär förflyttning av ansvar och arbetsuppgifter måste också innefatta omställning och förflyttning av resurser.

Med en växande befolkning och ökat behov av vård måste vi använda alla våra resurser klokt i både primär- och slutenvård.