Kämpaglöd och strejk, en återblick i Vårdförbundets nutidshistoria

I december flyttade Vårdförbundet avdelning Örebro till nya lokaler. För några år sedan hade Vårdförbundet flera anställda som var placerade i avdelning Örebro. Genom omorganisation samt att vår ombudsman gick i pension i höstas har antalet personer som jobbar på kontoret på Nygatan minskat och de förra lokalerna blivit för stora för oss. Vi har därför flyttat 2 trappor ner till färre kvadratmetrar och behövt tänka till ordentligt kring möblering och förvaring etc. Vi har nu 2 kontor med 4 platser och 1 kontor med 1-2 platser. Kök, konferensrum och alla andra ytor är betydligt mindre. Samtidigt är det ljusa fina lokaler och på många sätt väldigt trivsamt så vi tror att det kommer bli bra. Under de år Vårdförbundet huserat i rymliga lokaler hade vi samlat på oss mycket. Bland annat fanns en kartong med tidningsurklipp som jag åtog mig att sortera och naturligtvis måste jag ju då läsa igenom klippen.

De första urklippen var från 2008, då hände det mycket. Vårdförbundet sade upp avtalet vi hade och fick inte alls gehör för kraven på löneökning med 1700 kronor/månad utan varslade om strejk.

Det fanns massor av tidningsartiklar från den våren om bakgrunden till varför Vårdförbundets medlemmar var missnöjda, hur förhandlingar strandade och Vårdförbundets medlemmar demonstrerade. Stridsviljan var hög.

Vi hade många som sympatiserade med oss men alla var inte på ”vår sida”. T.ex. Kommunals ordförande Wanja Lundby-Wedin gick ut i media och protesterade och tyckte vi gjort fel som sagt upp avtalet och hotade med konflikt. Somliga tyckte vi var oansvariga som tänkte strejka. Jag läste en insändare som en mindre smart person skrivit där han tyckte att sjuksköterskorna hade inte alls så låga löner som vi angett för vi hade bara talat om grundlönen. Vi fick ju andra ersättningar med tillägg för obekväm arbetstid etc. så i slutändan hade vi fått mer i lönekuvertet, alltså for vi med osanning. De allra flesta hejade dock på oss och tyckte vi skulle stå på oss.

Den 21 april 2008 togs väl valda yrkesgrupper på enstaka arbetsplatser i landet ut i strejk. Vi måste ju alltid tänka att det inte får bli samhällsfarligt, bara lite besvärligt. Trots det fick vi inte igenom våra krav och efter ett par veckor lades nya varsel och ytterligare ett antal medlemmar började strejka. Strejken pågick knappt 6 veckor, den 28 maj kom parterna överens och ett nytt avtal slöts. Det resulterade i ett påslag på i genomsnitt ca 1000 kronor/månad och en garanterad lägstalön för sjuksköterskor på 21 100 kronor.

Resten av tidningsurklippen var från 2015, 2019, 2020 och 2022. De från 2020 handlade förstås mycket om pandemin. Övriga klipp handlade om villkor, lön och bristande patientsäkerhet.

Jag slogs av att samtliga artiklar och insändare jag läste skulle kunnat vara skrivna idag. Ämnena som diskuteras är desamma och det är sorgligt att vi inte har kommit längre. Det är till och med mycket som är sämre än det var 2008. Visst har vi fått högre reallöner men både löner och villkor har även idag mycket övrigt att önska och resurserna räcker inte alls till för de ökande kraven. Lönen är fortfarande en mycket viktig fråga för oss. En rätt värderad medarbetare känner sig uppskattad och går till jobbet med större glädje. Vi är nu som då ansvarstagande och lojala medarbetare som oftast har patientens och verksamhetens bästa för våra ögon. När vi uttalar oss hänvisar vi ofta till att vi är oroliga för patienterna, och visst går patientsäkerheten och arbetsmiljön hand i hand.

Goda villkor och bra lön är ett vinnande koncept som alla tjänar på. Så var det 2008 och så är det fortfarande idag, 15 år senare.

Anna-Carin Lundvall, distriktssköterska, Huvudskyddsombud/förtroendevald på facklig tid. Styrelseledamot Vårdförbundet avd. Örebro.