Villkor för en livslång utbildning

Så var det dags för en ny kull av pigga, glada studenter att bänka sig i föreläsningssalarna, på labben och ute i verksamheterna. Same procedure as last year? Ja, samma som tidigare men med förändring i sikte.

Dags för en förlängd utbildning som motsvarar de medicinska framstegen och kraven som finns ute i vården?

Nej, men vi ska ta bort teoretiska moment för att införa mer verksamhetsförlagd utbildning.

What???

Mer verksamhetsförlagd utbildning är verkligen en steg i rätt riktning. Men på bekostnad av att ta bort teoretiska moment? Hur kan det rimma med den verklighet som finns? Och varför ska det ena utesluta det andra?

Varför förlänger man inte utbildningarna? De har varit samma längd i evigheter, samtidigt som vården utvecklats och blivit alltmer komplex, något som ställer allt högre krav på de som arbetar inom hälso- och sjukvården.

Mitt konspiratoriska jag tänker att det handlar om att man inte förlänger utbildningen för att man skapat en så djup kris i vården där avsaknaden på goda villkor lett till en avgrundsdjup brist på tillräckligt många med rätt kompetens i vården. Hur skulle det se ut om utbildningen till exempelvis sjuksköterska eller barnmorska tog ÄNNU längre tid än det gör idag?

Helst skulle de nog vilja snabbutbilda enligt en löpande-band-princip. Tänk så smidigt det hade varit? Det har ju faktiskt förekommit en del sådana förslag genom åren, från mindre begåvade politiker.

Alltför många lämnar vården och söker sig till andra arbetsgivare än kommun och region, kanske en mer lukrativ bransch. Eller byter yrke till en bransch där du vet att du kan få semester när resten av din familj är ledig. Och hur många av de som finns kvar i verksamheterna som funderar på vad de gett sig in på när de fått smaka på stressen, den indragna semestern och den bristande löneutvecklingen vågar jag knappt tänka på.

Arbetsgivare ger oss knappast rätt förutsättningar för att vilja stanna kvar, varken när det gäller löneutveckling eller hälsosamma arbetsscheman. Men jag kan heller inte låta blir att fundera på vilken ryggsäck av kunskap man får med sig från utbildningarna? Visst har utbildningsprogrammen förändrats genom åren. Men det ska fortfarande tryckas in kunskap och kompetens som BORDE kräva mer tid och fördjupning, men tanke på vårdens utveckling, än vad som krävdes för säg, 10-15 år sedan.

Detsamma gäller ju för de erfarna, de som jobbat länge på arbetsplatsen. Får de rätt förutsättningar för att kunna kompetensutveckla sig när vården förändras på operationsavdelningen, i behandlingsrummet på akuten eller på labb när nya analysmetoder krävs? Utifrån de slimmade personalstyrkorna som de allra flesta enheter lider av sedan åratal tillbaka, så blir svaret såklart nej. Det går inte att avvara en anestesisjuksköterska för att hen ska kunna kompetensutveckla sig i den utsträckning som krävs och som vore rimlig.

Det blir en snabbutbildning en eftermiddag i lunchrummet i stället.

För även den erfarne behöver påfyllnad när diagnos-och behandlingsmetoder utvecklas och uppdateras. Men många vittnar om att möjligheterna till att höja och förnya kunskapsnivån är små. Samtidigt ska vi fylla på med nyutbildade kollegor som på skakiga ben och med en klump i magen ska klara av ett yrke där ett litet misstag kan leda till att någon får men för livet.

Eller avlider.

Ger vi de nyutbildade rätt förutsättningar för att ens ha en liten chans att klara av yrkeslivet utan att rasa ihop av de orimliga krav som ställs på en nyligen examinerad legitimerad profession?

I våra yrken är man aldrig färdigutbildad. För att vara kompetent och professionell krävs kontinuerlig påfyllnad av kunskap. Att kunna få rätt förutsättningar för att kunna ge god vård, både i själva utbildningen till yrket i sig, och även under hela yrkeskarriären, krävs att vi får rätt förutsättningar för att uppnå, bibehålla och förnya vår kunskapsnivå. 

Det är också en villkorsfråga!

Åsa Mörner

Leg barnmorska, leg sjuksköterska