Jag vill inte ha en vandrande pinne längre
När jag var ca tre äpplen hög så brukade jag, i god tid innan jul (läs slutet av sommaren) lämna min önskelista till mina föräldrar. Ett gediget arbete låg bakom listan, som oftast var flera sidor lång.
Vissa saker som stod på listan var givna år ut och år in. En häst, en hund, en katt…djurarterna tenderade att minska i storlek ju längre ner på listan man kom. Till slut landade det kanske på vandrande pinnar eller en guppy. Fast det som står sist vill man ju egentligen inte ha…
Ungefär så känns det när vi lämnar fram våra önskemål om villkorsförändringar till arbetsgivaren:
Men en liten löneökning kan vi väl ändå få så att vi kan locka hit fler kollegor? – Absolut, men den blir inte många kronor, bara så ni vet. Det har vi inte råd med! Lön är inte allt!
Vi kanske borde vända på steken: Hur har ni råd med att INTE uppfylla våra helt proportionerliga önskningar om förbättrade villkor? Nej lön är inte allt, men för att få bättre arbetsmiljö behöver vi bli fler.
Det står ingen regnbågsfärgad enhörning eller panflöjtsspelande hobbit överst på önskelistan. Inte ens en ynka svavelosande drake eller grön trollstav från Ollivanders på Diagon Alley. Våra önskemål är betydligt mer modesta än så.
- Vi vill inte bli sjuka av våra galna arbetstider eller odrägliga arbetsmiljö
- Vi vill ha kollegor med rätt kompetens och olika erfarenhetsnivåer.
- Vi vill ha inflytande över vårt arbete
- Vi vill ha löneutveckling. Inte futtiga 100-lappar som skiljer den som arbetat längst på avdelningen från den som är nyanställd.
År efter år författas ”önskelistor” till arbetsgivare och politiker. Och varje år får jag samma känsla som jag fick när jag i 8-9 års åldern önskade mig ett arabiskt fullblod (som förmodligen skulle passat bra i vår radhusträdgård …): Det blir inget arabiskt fullblod. Men du kan få en vandrande pinne eller en guppy.
Vi vill inte ha en exotisk insekt eller en stackars akvariefisk längre. Men vi är heller inte intresserade av fluffiga fantasidrömmar eller verklighetsfrånvända illusioner.
Vi vill ha lön för mödan och värderas som ett likvärdigt manligt dominerat yrke gör som någon som jobbar med siffror, datorer och konstruktioner. Och vi vill kunna arbeta tryggt och säkert, både för vår egen hälsas skull och för att kunna ge god, tillgänglig vård. Svårare än så är det inte.
Men det är inte Tomten som ska langa upp den här klappen. Inte mina föräldrar heller förresten (förlåt för mina enformiga önskelistor som barn…)
Vår önskelista går till de som styr inom hälso- och sjukvården. Och till de som tillsätter medel till dessa, dvs våra politiker.
Och vi kan kalla det för önskelista, eftersom det är jul. Men egentligen handlar det faktiskt om en kravlista. En helt rimlig sådan.
Kommentarer
Det går inte längre att kommentera på det här inlägget.
Kloka ord, jag har sagt detta länge och jag kämpar varje dag för att tydliggöra min yrkesproffession (stolt legitimerad röntgensjuksköterska) i min organisation, belysa att bristen har vi inte råd med, vi måste bli hörda nu!
Tack! Och tack för att du läser bloggen. Vi fortsätter att kämpa för att uppnå förändring. Tycker verkligen du ska vara stolt över din profession, utan röntgensjuksköterskor stannar vården!
”Extremt ansträngt vårdplatsläge.” Står det på hemsidan nu igen.
”Det innebär att samtliga vårdavdelningar som har fysiska möjligheter måste ta fler överbeläggningar utöver de som de redan i nuläget har ”
Men det GÅR ju inte…
Jag brukar mest sucka, skaka på huvudet, bita ihop och komma igen. Men den här gången blir jag provocerad av rubriken och av texten, hur sann den än är – för vad som inte står är att det är ”Extremt ansträngt vårdpersonalläge” samtidigt.
Igår på morgonen fanns en usk till kvällen, ingen till natten. Det löste sig, som det för det mesta gör men vi jobbar redan allt vi kan och orkar.
Tack för din kommentar! Det är så galet att det får se ut sår här i vården. Vi vet ju att det inte behöver vara så. Föraktfullt mot både anställda och vårdsökande.
Jag hoppas att du får vara ledig några dagar runt jul och nyår, det är ohållbart att arbeta under sådana förutsättningar utan att gå sönder lite varje dag.