I signat julekaos

Alarmet ringer i det lilla röda torpet med knarriga trägolv och ett vitt täcke har brett ut sig över gräsmattan runt huset. Trött efter gårdagens kvällspass då Karin inte var hemma förrän 23.30 tiden (jobbade övertid, avdelning är ju fullbelagd som så många andra dagar..) kravlar hon mödosamt upp ur sängen och tar tag i morgonens bestyr, medan kaffekokaren puttrar högljutt ifrån köket. Karin tänder adventssjustaken och norpar åt sig en mandarin och en grön platsmatlåda från kylen innan hon ger sig ut i mörkret, nästan halkar på första trappsteget och lirkar med bildörren som fryst fast ordentligt under nattens köldknäpp. Den där nattveckan förra veckan har satt sina spår, det är svårt att vakna ordentligt och bilresan in till stadens sjukhus är lång, hal och kurvig.

Hon anländer till sjukhuset kl 06.30. Ett skyndsamt ombyte i källaren och några artiga ”godmorgon” och ”godnatt” till diverse personal och sedan en snabb språngmarsch mot avdelningen för att hinna flexa in i tid. Byta om på arbetstid är inte aktuellt, trots att det är ”obligatoriskt” att ha arbetsgivarens kläder på sig.

Karin kiver in på avdelningen och möts av ett smärre kaos. Sjuksköterskan, som arbetat natt på gröna sidan, har inte hunnit runt till alla patienter så Karin hugger tag i blodtrycksmaschetten, tempen och pulsoximetern och skyndar runt i den kala sjukhuskorridoren. Det har verkligen lagts in många nya patienter inatt, varje sal är full och utanför avdelningen vid hissarna står en mängd britsar från akuten kvar.

Till slut har Karin och den trötta sjuksköterskan hunnit runt och kollegan som arbetat natt får äntligen tid att ge rapport. Sju nya inläggningar, varav en behöver vak, fullt på IVA så patienten fick läggas in på annan avdelning. Fullt på IVA, igen? Tydligen är det ändå den ”minst kritiska” patienten som de tryckt in på den redan överfyllda akutvårdsavdelningen och ”annan avdelning” blev såklart den här avdelningen. ”Slasktratten”. En dement, mycket orolig farbror som skulle lagts in på geriatriska, men där fanns inte heller någon plats förrän tidigast i eftermiddag, ligger på avdelningens akutrum. Två bröstsmärtor, en oklar infektion med hög feber, en nybliven mamma med misstänkt gallsten som har sin nyfödda bebis med sig, en lindrig trafikolycka och en överförfriskad hemlös man som varit ledsen och kontaktsökande hela natten. Utöver de patienter som Karin har kännedom om sedan gårdagens överlånga C-tur…

Rapporten blir avbruten av en undersköterska som behöver hjälp med en ny infart inne på sal 4. Men det får vänta. I nästa stund larmar det nämligen inne från akutrummet. Den dementa farbrorn har i sin förvirring ramlat och slagit sig, dragit ur sin kateter och slitit bort droppet. Han ligger på golvet och jämrar sig och ropar på ”Berit”, kanske är det hans fru eller dotter? Blodet rinner från handen där infarten suttit och urin rinner från kateterpåsen som ligger på golvet. Farbrorn har fått ett jack i pannan som blöder ymnigt. Jouren behöver komma och sy, men det lär ta en stund eftersom det är fullt på akuten. Kanske behövs en röntgen också? Johan, som är relativt nyexad sjuksköterska ser förtvivlad ut och vet inte var han ska börja. Ungefär som de flesta nya sjuksköterskor brukar se ut efter att de får möta verkligehtens vårdkaos.

Alldeles för sent drar Karin  igång med morgonrundan till patienterna. Två av undersköterskorna är sjuka och hon skulle behöva klona sig eller transformeras till en bläckfisk för att hinna med. Mitt i allt kommer infektionsronden och står och stampar, till synes stressad och småirriterad. Telefonen ringer med en argsint, ilande signal om och om igen; en anhörig undrar ”hur det står till med hans mamma som är inlagd på avdelningen”, sjuksköterskan i kommunen saknar medicinlistan på den senast utskrivna patienten och röntgen ringer om en remiss som saknas. Och en inläggning. En till!!?

DET. ÄR. FULLT.

Efter en lång stunds argumentation med jouren  lyckas Karin avstyra inläggningen och påbörjar rond med kirurgjouren. Var den patienten tar vägen kan man undra, men inte hit i alla fall, tänker Karin. Det kurrar högt från Karins mage, men hon måste koncentrera sig en stund till.

Dagsljuset tycks knappt vakna idag och adventsstjärnorna sprider ett milt ljus inne på patientrummen, som kontrast mot de skarpa lysrören i taket. Det är många oroliga patienter som har frågor om deras tillstånd, provsvar och planering framåt. En del är bara allmänt pratsugna blandat med oro över sitt medicinska tillstånd, ensamma människor som försöker att ta tillfället i akt när de ligger på sjukhus och äntligen får träffa någon att prata med. En patient snyftar högljutt medan hon knaprar på en torr lussebulle, orolig över vad de senaste blodproverna kommer att visa. Karin försöker i ett desperat försök att hinna med att visa den medkänsla som hon faktiskt egentligen har för människor. Eller åtminstone hade. Nu brottas hon med en konstant känsla av att försöka avsluta alla samtal så snabbt det går och besvara frågor så kort som möjligt. Den så kallade ”kliniska blicken” har fallit i en djup dvala för länge sen och arbetet blir alltmer mekaniskt och utan eftertanke.

Karin känner sig otillräcklig och samtidigt maktlös och orkeslös. Hur länge ska det vara så här? Den etiska stressen ger molvärk i magen, huggsmärtor i bröstet och sorg i själen.

”Jag framstår som en maskin som delar ut mediciner och ställer förutbestämda frågor om smärta, kiss, bajs och välmående.”

Magens tjatiga kurrande har förvandlats till krampliknande rop. Snart lunch, för ”vad är väl en frukost..?”

Sal 14 larmar. Patienten har andningsbesvär och ont i bröstet. Karin kopplar syrgas och springer efter läkemedel men snubblar nästan över en gammal tant som spatserar med sin rullator mot dagrummet.

Galen blandning av patienter och dessutom ansvar för två sidor på avdelningen….

Dagen rullar på. Lunchen avbryts vid några tillfällen; frågor från en kollega, hjälp att blanda ett dropp med en ovanlig dosering, en fråga från en anhörig… eftermiddagen framstår som lugn i jämförelse med det invanda, normaliserade kaoset, och fylls med hemgångar, byten av avdelningar, undersökningar och telefonsamtal. Karin flexar ut och kastar en glimt i spegeln. Reflektionen av en glåmig, stressad, slutkörd sjuksköterska skymtar förbi. Sista tanken innan Karin somnar på soffan är ”signerade jag läkemedelslistan, blandade jag droppet korrekt, gav jag insulinet på sal 7?

I en dimmig tanke mellan vakenhet och sömn mumlar Karin: Var det så här det skulle vara? Att vara sjuksköterska?

Adventsljusstaken i fönstret lyser över Karin, som ligger kvar sovandes på soffan hela natten. Det är hennes tur att arbeta julafton i år. Om hon ens har ork fram till dess. Men kanske blir det bättre nästa år?