Jag frågar: vart är vi på väg....

Adventstid….

Mörkret sänker sig alltmer över oss på mer än ett sätt. Det är inte bara i världsekonomin det är lågkonjunktur, det verkar vara så även med personalförsörjningen i vården. 

Medlemmar hör av sig och är förtvivlade, ”det är verkligen kris på vår arbetsplats”. Vart går gränsen för att kunna driva en vårdavdelning, frågar de sig? Hur få kan man egentligen vara? 

Arbetsmiljön är nu så dålig på flera kliniker att personalen väljer att sluta trots att de älskar sitt jobb. Flera vittnar om att de egentligen vill jobba kvar men att de av ren självbevarelsedrift måste säga upp sig. 

Regionen och kommunerna måste hitta olika sätt att behålla erfarna medarbetare och verkligen arbeta för det. 

Hur ska det då gå till? Vi som jobbar ute i verksamheterna har svaret på den gåtan! 

Överanställ, det blir inte lika sårbart om det finns en viss marginal som tillåter kortare frånvaro som t.ex. vab, sjukfrånvaro, utbildningsdagar och enstaka semesterdagar. Motargumentet att det inte finns personal att anställa håller inte.

Man måste börja någonstans, det närkingska uttrycket ”det går aldrig” passar inte här. Det finns massor av röntgensjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och sjuksköterskor som valt att jobba med andra saker än vård. Om regionen och kommunerna går ut och säljer sig själva som en bra arbetsgivare och kan stå upp för det påståendet kommer mycket fungera av sig själv. Arbetsplatser med gott rykte har lättare att rekrytera och medarbetare som trivs stannar. 

Kompetensutveckling på arbetstid, borde vara en självklarhet men så är tyvärr inte alltid fallet. Med en bra bemanning finns det möjlighet att planera förkovring och tillfällen till uppdatering av kunskaper och nyheter inom sitt område. 

Vettiga arbetstider, möjliggörs om det finns tillräckligt många medarbetare att schemalägga, enkelt va? 

Använd kompetensen rätt, våra legitimerade professioner ska göra det vi är experter på. Det handlar inte om att vi är för ”fina” för vissa arbetsuppgifter. Det är brist på medarbetare i våra yrken och vi borde göra det som just vi är bäst på och låta andra utföra sådant som inte kräver våra utbildningar. 

Ta hand om nya kollegor,  ge dem bra inskolning och låt dem vara nya på jobbet så länge det behövs. De som får ta alltför stort ansvar alltför tidigt håller inte i längden. Ta tillvara erfarna kollegors kunskaper och låt dem undervisa, handleda och vara mentor för nya arbetskamrater och låt detta ta tid. Ta också väl hand om studenter, de är våra framtida kollegor. 

Sist men inte minst, höj lönerna! Det är en god affär att ha ordinarie personal som trivs och stannar kvar. Då behöver arbetsgivaren inte betala ut lika mycket övertidsersättning eller ta in hyrpersonal och följden blir att det finns utrymme att i stället betala ordinarie personal skäliga löner som står i paritet till den utbildning och erfarenhet de har. 

Det här står på min önskelista. Tänk om våra arbetsgivare kunde ta mina förslag som nyårslöften, då tror jag vi skulle gå mot ljusare tider! 

Anna-Carin Lundvall, distriktssköterska, styrelseledamot Vårdförbundet avd. Örebro.
Huvudskyddsombud/förtroendevald på facklig tid.