Ingen brist på sängplatser, det är brist på sjuksköterskor....

En dag i mina skor …

Uppe med tuppen. 05.30 rullar jag ut ur Fjugesta med sikte på sjukhuset i Lindesberg. Jag ska få hänga med SSK Cecilia hela dagen på ortopedavdelning 3.

Det talas en hel del om platsbrist inom vården. Tankarna dras lätt till byggnader och antal rum. Så är inte fallet – och det är väldigt tydligt här på avdelning 3. Vårdlaget kretsar runt sina 8 patienter. Det förkommer egentligen inga oplanerade pauser och aktiviteterna avlöser varandra.

Men…

 Tittar man längs korridoren åt motsatt håll ekar salarna tomma. Det finns totalt 27 sängplatser att nyttja, men bara personalförsörjning för våra 8.

Störst är bristen på sjuksköterskor som Cecilia. Precis som vanligt bland oss som valt att arbeta med människor vänder och vrider vi på varje sten, varje möjlighet. Så också här i vårdlaget med resultat att man klarar sommaren. Man gör det precis på minuten genom att jobba dubbelpass, framskjuten semester och brister i dygnsvilan.

Flera av dem jag pratar med är upprörda och känner vanmakt. Press att ställa upp, trötta kollegor och en önskan om att att ses och bli tagna på allvar i en pressad situation som bara fortsätter.

Trots det tuffa läget möter jag engagerad personal och patienter som uttrycker tacksamhet och hopp, trots uppenbar smärta efter eller inför operation.

Allt det känns gott och inspirerande, men alldeles uppenbart för lite.

Vården behöver mer resurser för att kunna göra mer. Mer vård, bättre löneutveckling, mer personalinflytande och mer samordning. Jag tror inte att enstaka regioner klarar det på egen hand. Det kommer kräva tillskott av statliga medel och satsningar över tid för att ge vården, patienterna och personalen det lyft som vår tid kräver.

Pia Frohman (MP)/en politiker i era skor