Frågan har stötts och blötts och vi skriker oss hesa utan gehör, för vi som jobbar på golvet vet varför men ingen lyssnar. Jag undrar ofta varför det inte är fler ändå som slutar, för hur orkar de fortsätta trots arbetsmiljöbekymmer som stress, brist på återhämtning och känslan av otillräcklighet?

Jag hade jobbat några år på ambulansen, men kände att jag ville vidare och fick förmånen att läsa anestesisjuksköterskeprogrammet på heltid, MED lön!

Wow! Så går det inte till på ambulansen, Ambulansvuben läste jag och alla andra samtidigt som man jobbar sin heltid, eller möjligen att man går ner i tid om man har råd med det…

Hursomhelst, jag pluggade och började sedan mitt nya jobb, supertaggad inför utmaningen och livrädd på samma gång. Anestesisjuksköterska stod det på skylten jag bar! Helt otroligt! Till en början flöt det på bra, men det var en tuff inskolning må jag säga. Det blev tuffare och tuffare för ju mer van man blev så ökade kraven att man skulle ”klara sig själv”. Helt naturligt, men jag kände att jag inte riktigt mäktade med egentligen men det var väl bara att köra på, jag hade ju dessutom fått utbildningen betald och kände att jag måste klara det!

Men det här var över min förmåga och ork. Operationsprogrammen var knökfulla, allt måste klaffa minutiöst. Planeringen såg ibland riktigt bra ut personalmässigt, men det räckte ju med att någon behövde vabba och en blev sjuk så sprack det ju och de som var kvar fick springa mer helt enkelt, inte konstigt alls tydligen, helt normalt(eller???).

Man måste vara superflexibel, och klara av att flyttas runt där det passar verksamheten. Lägg också till mängder av hospiteringar och olika personalkategorier som skall skolas in så förutom att ha hand om sig själv och patienten kastades det ibland in ytterligare nån stackare på just din sal, som skulle tas om hand.

Efter kanske två tredjedelar av inskolningen var jag helt slut, jag menar verkligen helt slut. Jag hade slutat kolla på planeringstavlan inför morgondagen, eftersom den ändå kastades om till nästa dag så var det ju bara jobbigt att tro att man skulle ha en ”ass” men som nästa dag hade typ tre salar till och därmed inte alls den tid för mig och mina frågor på det sättet jag hade behövt. Allt snurrade på alldeles för snabbt, men alla var så vana vid det så det liksom bara rullade på i det tempot. Efter veckor av gråt, ångest och en känsla av att någon hällde gift i min mat (så trött var jag), så gick det inte längre.

Jag hade väl aldrig någonsin tänkt att JAG skulle bli sjukskriven pga utmattningssyndrom men nu var det ett faktum. Så småningom kom jag tillbaka till jobbet och det gick väl ok. Jag orkade bara jobba 75% vilket jag egentligen tyckte var helt sjukt, att behöva gå ner i tid för att orka, men vad var alternativet? Tempot på jobbet var ju precis som innan och nu var jag ju frisk och kunde fortsätta som vanligt. Dvs att stressa runt där man blev placerad för dagen. Jag åt ångestdämpande medicin, jobbade 75% och gick i terapi för att lära mig stresshantering i ett försök att klara av det här. Jag trodde länge det va mig det var fel på som inte klarade pressen, men har förstått att så var det ju inte.

Otaliga är de som mår dåligt på jobbet. Som inte orkar jobba heltid. Som inte orkar ha ett liv efter arbetsdagens slut.

Det är inte mig det är fel på- det är arbetsplatsen och det här gör mig så jävla arg.

Jag minns att jag sa till en chef att jag önskade jag bröt mina ben så jag kunde vara sjukskriven (jag tyckte inte det va legitimt att ”bara vara utmattad”).
Jag minns alla de gånger jag gråtit och haft panikångest både på sal, i fikarum och ja lite varstans på sjukhuset. Och det är sorgligt att det gick så långt. Att söva patienter var enormt ansvarsfullt och jag var väldigt ödmjuk inför uppgiften – man har bokstavligt talat patientens liv i sina händer. Under rätt förutsättningar kan det vara otroligt stimulerande och givande, och jag undrar varför förutsättningarna inte finns där? För om jag förstått det rätt så var det så en gång i tiden men att något har hänt.

Ingrid Nyfeldt Legitimerad sjuksköterska och Ambulanssjuksköterska

En fd kollega berättade att när hen började kunde man få utvecklas i lugn takt och det fanns alltid en trygg, van kollega att få hjälp av. Hen hade inga barnsövningar de första 2 åren och definitivt inte traumasökare eller ambulanstransporter förrän hen jobbat åtminstone ett par år. Det var bättre bemannat och fördelat på kompetens så man fick känna att det man gjorde klarade man av och fick utvecklas lugnt o tryggt. Om det hade varit så under min tid där, så är chansen stor att jag hade stannat kvar, för jobbet är fantastiskt och väldigt utvecklande. Men jag kunde inte jobba på det där sättet, det blev liksom helt orimligt. Jag sa upp mig och gick tillbaka till ambulansen där jag idag jobbar heltid och mår prima.

Jag är tusen erfarenheter rikare men det är inte värt att betala med sin hälsa på jobbet. Aldrig mer!

 


Kommentarer

    1. Min brorsdotter arbetade på Akuten men höll på att gå sönder. Nu arbetar hon som bemanningssjuksköterska och har en arbetssituation som i alla fall drägliåååä

  1. Började jobba som dsk på vc 2001. Blev med åren samma där. Mindre och mindre med kollegor och mer och mer jobb. Till slut säger det stopp.

  2. Galet! Jobbar inom kommunal verksamhet, med lugnare tempo, mindre stress, bättre lön och arbetstider. Kommer troligen aldrig mer att jobba inom akutsjukvård.

  3. Stor igenkänning, utmattad flera ggr. Det är därför jag nu startar eget företag och hyr ut mig, behöver få äga min egen tid för att orka fortsätta arbeta i den här branschen.
    Undrar bara hur länge det ska få fortgå på arbetsplatserna?

  4. Så bra beskrivet! Hög igenkänningsfaktor även om jag inte läst VUB, ännu, och klokast är väl att inte göra det heller.
    Men kollegor, vad ska vi göra? Min egen upplevelse är att mina kollegor är i en annan fas och klarar lite mer. Därmed har vi olika trösklar och är dåliga på att stötta. Tex: jag går hem o sjukskrivs, mina kollegor tar dubbelpass istället för att säga att de inte heller orkar vilket isåfall skulle resultera i att verksamheten får dra ner (på vårdplatser i mitt fall)

  5. Stor igenkänning! Fått frågan både inom region och som kommunanställd om man vill gå ned i tid gör att orka med jobbet! Även jag liksom många kollegor gått på företagshälsovården och ” lärt oss stresshantering” vilket i sig är bra, men det hjälper ju inte när organisationen är sjuk! Chefer som pratat i termer om att ” man ska lära sig prioritera” etc, känslan av att felet är hos den enskilde som inte klarar pressen görs tydligt! Tyvärr ser jag samma mönster upprepa sig gång på gång. Tråkigt.

  6. Tyvärr en verklighet för många av oss sjuksköterskor.

    Med vänlig hälsning, Fredrika

  7. Efter 3år som sjuksköterska på sjukhuset, läste jag till distriktssköterska..Mycket för att komma bort från stressen och den dåliga arbetsmiljön på sjukhuset. De senaste 6åren har jag arbetat på vårdcentral..Även om arbetstiderna är bättre här..så är det fortfarande så brutalt stressigt, höga krav i förhållande till vad man hinner med på en arbetsdag. För att inte tala om sommarkaoset när vi ska täcka upp för alla som har semester. Men samtidigt dubbelt så mycket att göra. Varför kan de inte bemanna med mer personal inom sjukvården? Eller lyssna på alla röster från de som sagt upp sig/ blir utmattade? Istället för att fortsätta pressa personalen till bristningsgränsen.

  8. Så skönt att någon känner som jag och kan skriva ut det utan att låta som bittra jag… Nu lämnat humanvård för djurvård, som är mer humant för mig…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

När du skriver en kommentar så godkänner du att dina personuppgifter hanteras enligt vår personuppgiftspolicy.

Följ avdelning Örebro i sociala medier!