Varför slutar sjuksköterskorna?

Frågan har stötts och blötts och vi skriker oss hesa utan gehör, för vi som jobbar på golvet vet varför men ingen lyssnar. Jag undrar ofta varför det inte är fler ändå som slutar, för hur orkar de fortsätta trots arbetsmiljöbekymmer som stress, brist på återhämtning och känslan av otillräcklighet?

Jag hade jobbat några år på ambulansen, men kände att jag ville vidare och fick förmånen att läsa anestesisjuksköterskeprogrammet på heltid, MED lön!

Wow! Så går det inte till på ambulansen, Ambulansvuben läste jag och alla andra samtidigt som man jobbar sin heltid, eller möjligen att man går ner i tid om man har råd med det…

Hursomhelst, jag pluggade och började sedan mitt nya jobb, supertaggad inför utmaningen och livrädd på samma gång. Anestesisjuksköterska stod det på skylten jag bar! Helt otroligt! Till en början flöt det på bra, men det var en tuff inskolning må jag säga. Det blev tuffare och tuffare för ju mer van man blev så ökade kraven att man skulle ”klara sig själv”. Helt naturligt, men jag kände att jag inte riktigt mäktade med egentligen men det var väl bara att köra på, jag hade ju dessutom fått utbildningen betald och kände att jag måste klara det!

Men det här var över min förmåga och ork. Operationsprogrammen var knökfulla, allt måste klaffa minutiöst. Planeringen såg ibland riktigt bra ut personalmässigt, men det räckte ju med att någon behövde vabba och en blev sjuk så sprack det ju och de som var kvar fick springa mer helt enkelt, inte konstigt alls tydligen, helt normalt(eller???).

Man måste vara superflexibel, och klara av att flyttas runt där det passar verksamheten. Lägg också till mängder av hospiteringar och olika personalkategorier som skall skolas in så förutom att ha hand om sig själv och patienten kastades det ibland in ytterligare nån stackare på just din sal, som skulle tas om hand.

Efter kanske två tredjedelar av inskolningen var jag helt slut, jag menar verkligen helt slut. Jag hade slutat kolla på planeringstavlan inför morgondagen, eftersom den ändå kastades om till nästa dag så var det ju bara jobbigt att tro att man skulle ha en ”ass” men som nästa dag hade typ tre salar till och därmed inte alls den tid för mig och mina frågor på det sättet jag hade behövt. Allt snurrade på alldeles för snabbt, men alla var så vana vid det så det liksom bara rullade på i det tempot. Efter veckor av gråt, ångest och en känsla av att någon hällde gift i min mat (så trött var jag), så gick det inte längre.

Jag hade väl aldrig någonsin tänkt att JAG skulle bli sjukskriven pga utmattningssyndrom men nu var det ett faktum. Så småningom kom jag tillbaka till jobbet och det gick väl ok. Jag orkade bara jobba 75% vilket jag egentligen tyckte var helt sjukt, att behöva gå ner i tid för att orka, men vad var alternativet? Tempot på jobbet var ju precis som innan och nu var jag ju frisk och kunde fortsätta som vanligt. Dvs att stressa runt där man blev placerad för dagen. Jag åt ångestdämpande medicin, jobbade 75% och gick i terapi för att lära mig stresshantering i ett försök att klara av det här. Jag trodde länge det va mig det var fel på som inte klarade pressen, men har förstått att så var det ju inte.

Otaliga är de som mår dåligt på jobbet. Som inte orkar jobba heltid. Som inte orkar ha ett liv efter arbetsdagens slut.

Det är inte mig det är fel på- det är arbetsplatsen och det här gör mig så jävla arg.

Jag minns att jag sa till en chef att jag önskade jag bröt mina ben så jag kunde vara sjukskriven (jag tyckte inte det va legitimt att ”bara vara utmattad”).
Jag minns alla de gånger jag gråtit och haft panikångest både på sal, i fikarum och ja lite varstans på sjukhuset. Och det är sorgligt att det gick så långt. Att söva patienter var enormt ansvarsfullt och jag var väldigt ödmjuk inför uppgiften – man har bokstavligt talat patientens liv i sina händer. Under rätt förutsättningar kan det vara otroligt stimulerande och givande, och jag undrar varför förutsättningarna inte finns där? För om jag förstått det rätt så var det så en gång i tiden men att något har hänt.

En fd kollega berättade att när hen började kunde man få utvecklas i lugn takt och det fanns alltid en trygg, van kollega att få hjälp av. Hen hade inga barnsövningar de första 2 åren och definitivt inte traumasökare eller ambulanstransporter förrän hen jobbat åtminstone ett par år. Det var bättre bemannat och fördelat på kompetens så man fick känna att det man gjorde klarade man av och fick utvecklas lugnt o tryggt. Om det hade varit så under min tid där, så är chansen stor att jag hade stannat kvar, för jobbet är fantastiskt och väldigt utvecklande. Men jag kunde inte jobba på det där sättet, det blev liksom helt orimligt. Jag sa upp mig och gick tillbaka till ambulansen där jag idag jobbar heltid och mår prima.

Jag är tusen erfarenheter rikare men det är inte värt att betala med sin hälsa på jobbet. Aldrig mer!