Jag är operationssjuksköterska och har utbildat mig totalt 4 år för att bli specialistsjuksköterska inom operation förutom min ”vanliga” legitimation som sjuksköterska, dvs 3+1 år.

Jag tycker att nu för tiden förminskas min och mina kollegors specialistkunskap och vi är ”bara” ett huvud som ska lösa bristen på min profession.
Vi ska flyttas runt där bristen är störst. Och om inte vi flyttas så flyttas patienterna…Att vi under utbildningen hade praktik på ett flertal kliniker och fick bara lära sig grunderna inom de olika specialistklinikerna verkar inte spela någon roll, nu ska man tydligen kunna allt!

Vi arbetar inom högspecialiserad vård, som kräver kunskap och erfarenhet. Att säga att kirurgen(operatören) vet och kan vad den ska göra är ju iof tur. Tur för alla att de vet vad de ska göra, men en operationssjuksköterska kan tydligen bara ställas där och hen förväntas att veta vad, hur och när hen ska göra nåt. Det tycker jag är att helt klart förminska vår profession att bara säga att vi ska kunna allt som genom ett mirakel.

Mycket av det vi gör som operationssjuksköterskor är ju att vi är bra på det vi gör, just på grund att vi är på specialistkliniker . Vi är specialiserade, så som ofta läkare är på sina områden. Man blir bra på det man gör ofta som så mycket annat. Det finns ju centraloperationsavdelningar på flera sjukhus och det funkar ju också ofta bra vad jag hört men det högspecialiserade kommer aldrig alla kunna.

Men på USÖ har vi inte haft centraloperation på många, många år och därför kan inte ex en operationssjuksköterska från en avdelning ställa sig utan problem och kanske stor osäkerhet på vad som helst på en annan avdelning. Då säger ibland högre chefer att ”steriltvätta och klä ska väl alla kunna”…. Ja fast nu är det ju oftast så väldigt mycket mer än bara tvätta och klä. Var kommer yrkesstoltheten fram, jag vet och kan, vad jag gör!  Man vill känna sig kompetent, trygg och veta vad man gör, känna sig proffsig och inte stå och oroa sig att göra fel… Ofta har operationsavdelningarna ganska långa inskolningstider, detta då det prioriteras av första linje cheferna att få de nyutbildade trygga och kompetenta innan de ska stå på ”egna” ben.

Jag tror att alla operatörer kan skriva under att en operation går smidigare och  ”bättre” om man har de klinikegna operationssjuksköterskorna, sen kan alla lära sig men det krävs just en upplärning för att man ska kunna.
Vi behöver ju bli fler inom detta väldigt roliga och omväxlande yrke och just därför behövs det uppmärksammas hur arbetsvillkoren är. Får vi inskolning när vi tar nya uppdrag, instrument och nya patientgrupper tillkommer?

Är ett huvud bara ett huvud nu förtiden????

PS (Jag var på ”gilla jobbet” i våras och där förelästes det om hur vi får våra nyutbildade att stanna och trivas på jobbet. En viktig del var att känna sig trygg, att inskolningen fungerade och att få ordning i kaoset prioriterades. De första 90 dagarna var som allra viktigast för att de nyutbildade skulle bestämma sig för att stanna eller inte på sin nya arbetsplats. Tänker vi alla på det när nya kollegor kommer? Hur bemöts nya kollegor? Får nya vara nya? Inkluderar vi i gemenskapen? Jag tror faktiskt att på de allra flesta ställen görs det! Jag har varit på många arbetsplatser och på de flesta ställen är det väldigt trevligt! Men man måste ändå jobba och uppmärksamma det!)

Helena Nyrén operationssjuksköterska

 


Kommentarer

    1. Bra skrivet. Många står ut med mycket. Efter 27 år på olika operationsavdelningar i regioner/landsting jobbar jag nu på en liten privat klinik. Det finns för och nackdelar där med men fördelarna överväger. Jag blir sedd, uppskattad, lyssnad på, varierat arbete, mina kunskaper är efterfrågade, kan ta ledigt med kort varsel om jag måste uträtta något. Får gå på utbildningar och kurser. Det är ge och ta på ett helt annat sätt än i regionen. Jag fick chansen och tog den. Ångrar mig inte. Regionen finns kvar och förbättras förhoppningsvis till det bättre.

  1. Helt sant. Visst är det kul med omväxling och flexibilitet men det får finnas gränser. Speciellt nyutbildade har ju inte en chans att få känns sig trygga eller ” steget före” som det så fint heter i utbildningen. Och det är ju också det man vill vara.

    Tvätta och sterilklä ska väl alla kunna… jojo. Om vi bara skulle göra det så. Och med operatören på plats så de kan visa vad som behövs.

    Men ta något vanligt. En höftfraktur.
    De ska läggas upp i extensionsbord. Ofta en äldre person, med skör hud och stor risk för tryckskador. Visst kommer operatören och fixar till sista draget i genomlysning men de är ju knappast alltid med och lägger upp från start. Bara tvätta och klä…

    Eller en lårbensfraktur. Bara att lyfta och tvätta…

    Urakut kejsarsnitt. Tanken är att det ska ta 8 minuter från det att larmet går till barnet är ute. Inte direkt läge att kolla plocklistan då…

    Ett traumafall. Barn som cyklat och krockat med bil. Skallskador, inre blödningar, lårbensbrott och ev nackskador. Bara att tvätta och klä….

    Blödning i ventrikeln. Ska ju inte ens tvättas. Superenkelt då ju. För operatören kan ju så klart koppla upp, starta upp och testa gastroskopet. Säkerligen vet hen också var alla grejor finns och hur de fungerar och sköter dem själv så klart. Behöver ingen hjälp alls, det delikata samarbetet när ett clips ska appliceras på en sprutande kärlpipa. Äh, larv. Eller gummiligaturerna på varicer. Enkelt….

    3-6 lådor instrument är ju inte precis ovanligt på en frakturoperation. Snabbt ska de ju helst gå att få upp grejorna också och räkna så allt är där. För att inte tala om att sedan räcka fram rätt grej, ihopsatt korrekt och sedan ta isär allt och räkna ner. Gärna fort det också eftersom det garanterat står andra patienter på kö. Att du inte ätit eller ens kissat på 3-4 timmar är ju oväsentligt.

    Subakut track. Bara att tvätta och klä.

    Blödande x i laparoskopi, stenextraktion i uretär, mjältruptur, galla med intraoperativ ercp.

    Listan på hyffsat vanliga operstioner kan göras hur lång som helst. Och detta är bara ett axplock av vad vi gör hos oss. Vissa saker mest på jourtid när vi dessutom kanske bara är ett oplag. Två personer och ingen annan att fråga.

    Men tvätta och klä kan väl alla operationssjuksköterskor.

    De flesta i samhället har nog inte mycket koll på vad en operationssjuksköterska egentligen gör. Misstänker att det förhåller sig ungefär på samma sätt i sjukhusledningen. Än mindre koll har de väl på hur oerhört viktig passens roll är i operationssalen. Släng dit vilken person som helst. De ska ju bara langa fram saker. Jo eller hur?

    1. Så bra skrivet! Och så bra situationer du radar upp, med en mängd komplexa situationer som man förväntas kunna och lösa!

    2. Tina Åbjörn, mycket bra skrivet, exakt så är det. Ibland känns det oxå som att narkosen inte fattar att vårat jobb är minst lika viktigt som deras, dom har bråttom att söva o tycker att vi ska snabba oss. Jobbar natt, där vi är 4 personer, 2 opssk o 2 narkos, gäller att vara flexibel. Vi har ett jättebra samarbete på natten där vi verkligen hjälps åt, även över gränserna. Tyvärr fungerar det inte likadant dagtid. Jag jobbar dagpass ibland o det är stor skillnad. Man kommer ju ifrån vissa ingrepp när man jobbar natt, o då känns det alltid lite olustigt om man blir placerad på ingrepp man inte gjort på länge. Jag avskyr att inte känna att jag har koll på mina instrument eller inte riktigt kan vara ”steget före”, som man gärna vill vara.

  2. Bra skrivet, vi behöver bli fler opssk operationsavdelningar runt om i landet. Och då är det ju av vikt att dom nya blir väl omhändertagna och inte stressas i att bli ett huvud på en rad.

  3. Fantastiskt bra skrivet som jag tror att de flesta av oss känner igen sig i på respektive operationsavdelning!

    1. Jag hoppas ju att de läser detta! Men jag tycker Vårdförbundet lyfter många av dessa frågor i samverkan till arbetsgivaren iaf….

  4. ”Hur svårt kan det vara”?
    Det kan vara precis hur komplicerat som helst. När / om jag blir opererad vill jag ha en kompetent kollega som draperar och instrumenterar min operation. En som är van vid ingreppert och har plan B och och ev C inprogrammerad i ryggmärgen. Gärna en under inskolning, men med den kompetenta kollegan tryggt i bakgrunden.

  5. Exakt så är det, bra att du uppmärksammar sett. Vi behöver stå upp för vår yrkesroll!!!!

  6. Heja Helena! 💪🏽💪🏽

    Jättebra skrivet och mycket bra reflektioner!! 👏🏼👏🏼👏🏼🤗🤗🤗

    Det kan inte vara så att alla bara ska räknas som ”ett huvud” eller som en ”bricka i ett spel”! 😔

    Vården nuförtiden är extremt specialiserad och kräver en relevant kompetens vart du än arbetar som sjuksköterska eller specialiserad sjuksköterska…..

    Detta ska främjas och tas till vara på -> för att skapa en sund arbetsmiljö, en kvalitativ- och patientsäker vård 🙏🏼

    I nuläget känns det inte som att man värdesätter detta som arbetsgivare, och nu när sommaren och semesterperioderna börjat så räcker inte ens ”huvudena” till och sjuksköterskorna och specialistsjuksköterskorna flyttas runt ”hur som haver” utan att ta till vara på de specialistkunskaper varje enskild individ besitter!

    Man tar tyvärr inte alltid heller i beaktning hur man fördelar sjuksköterskorna och specialistsjuksköterskorna över sommaren främst vad gällande kompetens, specialist kompetens och erfarenhet!

    Arbetet som sjuksköterska och specialistsjuksköterska kan vara ett så extremt intressant, givande och tillfredsställande arbete om man har de förutsättningarna som behövs såsom en sund arbetsmiljö, möjlighet till vidareutbildning och räknas som en egen speciell och viktig individ ❤️

    Hoppas verkligen det förändras snart till det bättre för allas skull och säkerhet 🙏🏼🙏🏼

    //En kämpande Förtroendevald

  7. Hej! Så bra uttryckt för vad många av oss specialistsjuksköterskor känner. Nu är inte jag opsköterska, utan IVA och narkossk. Har helt lämnat vården till förmån för att jobba på högskola. Mitt val var ganska enkelt efter 30 år i vården som jag upplevde blev allt sämre på att ta hand om sin ”huvuden”. Dåliga arbetstider, passbyten, extra pass, dålig fortbildning och självklart dålig lön i förhållande till ditt slit. Gå på toa, va? Behöver du det? Äta kan du göra när du någon gång, kanske, kommer hem. Och så detta att känna sig anonymiserad, precis som du skriver. Du är bara ett huvud som ska täcka upp någonstans. Att du är en människa, en individ, med egna känslor och behov, det existerar överhuvudtaget inte. Inte konstigt att bristen är så stor på specialistsjuksköterskor. Vi tas ju inte tillvara, bara utnyttjas.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

När du skriver en kommentar så godkänner du att dina personuppgifter hanteras enligt vår personuppgiftspolicy.

Följ avdelning Örebro i sociala medier!