Det kalla vattnet stiger snabbt, upp över mina fötter, ben och mage. Jag håller upp hakan för att inte få in vatten i munnen och näsan och känner hur håret blir blött i nacken.

Jag befinner mig mitt ute på ett mörkt och stormigt hav av underbemanning, vårdplatsbrist och bristande finansiering.

Hur länge förväntas jag orka trampa vatten?

Den evighetslånga krisen i vården sätter djupa spår. Magkatarr av oregelbundna matvanor och stress med att hinna kasta i sig matlådan eller bananen. Återkommande spänningshuvudvärk av konstiga ställningar, tunga lyft och kroniskt ömma axlar. Migrän som utlöses av ett schema med arbetstider som ligger huller om buller, dag, kväll och natt.

Ångest av att inte kunna ge den vård som jag är utbildad och har kompetens för att ge.

Ska man verkligen behöva bli sjuk av sitt arbete? Hur länge ska det få fortgå, denna djupa kris, som egentligen faktiskt går att lösa? Varför lyssnar ingen på oss som arbetar i vården?

Jag känner hur vattnet letar sig in under mina pyjamasliknande arbetskläder. Plötsligt glider mina arbetsskor av mina trötta fötter och sjunker ner mot den dyiga bottnen. De dyra, fotriktiga sandalerna som jag betalat med mina egna surt förvärvade pengar.

Ljuden av larmsignaler, pipande och väsande apparater och rondens samlade röster hörs allt dovare. Mina öron är vattenfyllda och alla ljud tycks ha lindats in i tjock bomull.

Det var längesen jag sov en hel natt. Och det var ännu längre sedan som jag lämnade min arbetsplats och kände att jag gjort ett bra jobb. Otillräcklighetskänslan drar mig allt längre ned i det kalla vattnet, likt tyngder om min kropp.

Sjukhuskorridorens skarpa lysrörsbelysning har övergått i ett mörkt hav och en dovt bubblande tystnad.

Jag har länge kippat efter andan vid ytan, trampat vatten och viftat med armarna. Desperat försökt få hjälp. Hjälp för att kunna ta en ordentlig rast, hjälp för att hinna vila ordentligt mellan arbetspassen, hjälp för att hinna gå på toaletten. Jag har skrikit efter hjälp för att kunna ge en trygg och säker vård, utan risk för att skada och göra illa någon.

Men nu är min röst hes och jag får ingen kraft i min stämna. Och mina ben orkar inte trampa runt i det tunga vattnet längre. Mina lungor har tömts på syre och fyllts med vätska. Jag kan inte andas längre. Jag har nått botten av ett kallt hav fullt av höga vågor och starka strömmar.

Jag har drunknat i det avgrundsdjupa oändliga Vårdkaosets hav. Hur ska jag komma upp till ytan igen?

Följ avdelning Örebro i sociala medier!