Vi möter henne på akuten, som ett skrämt rådjur uppkrupen på en brits med en blåslagen kropp. Vi möter henne på röntgen och får rysningar när vi ser de gamla skadorna blandas med nya frakturer. Vi har henne framför oss på barnmorskemottagningen, gravid och rädd för vad som ska hända det ofödda barnet i hennes mage; Kommer han att skada barnet, när det är fött eller kanske redan nu, när det växer inne i min kropp? Eller kommer barnet kanske att förlora sin mamma eftersom barnets pappa slår ihjäl henne? Vi möter henne på gynakuten med skadat underliv , en sargad kropp och en trasig själ. Vi träffar henne på vår arbetsplats, i trapphuset, på middagsbjudningen, när vi hämtar barnen på dagis… Överallt, varje dag, hela livet.

Våldet mot kvinnor tycks vara en pandemi som aldrig försvinner.

Minnesbilderna av de utsatta kvinnorna som vi mött under våra yrkesliv etsar sig fast. Den unga kvinnan som hade med sig den ”orolige” pojkvännen när hon satt på vårdcentralen med sitt krossade näsben. Kvinnan i medelåldern som sitter framför mig på vårdcentralen och som behövde få sina sår omskötta när hon, återigen ”ramlat i trappan”. Tonårstjejen som blev rädd varje gång hennes mobil durrade till inne i väntrummet på ungdomsmottagningen.

Var tredje vecka dödas en kvinna av en man i Sverige. 39 200 misshandelsbrott och 8 690 våldtäkter mot kvinnor anmäldes under 2020.

Det är mer än en våldtäkt i timmen, dygnet runt, året om. BRÅ uppskattar att cirka 80 % av våld mot kvinnor aldrig anmäls. Mörkertalet är skrämmande. Hur många av de vi möter har utsatts för våld och hot egentligen? Och hur många av de män vi möter är det som våldtar, misshandlar och hotar kvinnor i sin närhet?

Under pandemin har våldet ökat med 30%. En av tre kvinnor i världen utsätts för fysiskt eller sexuellt våld under sitt liv. Bakom statistiken finns en människa, en kvinna med ett liv och ett namn. En annan pandemi. En pandemi av våld.

Men den pandemin talas det alldeles för tyst om och åtgärderna är tafatta och glesa. Var är strålkastarna, utredningarna och granskningarna? Var är krafttagen? Världen har (nästan) enats för att få bukt med coronaviruset. Men det virus som dödar kvinnor tycks få härja nästintill fritt. Hur länge ska vi låta pandemin fortgå? Hur länge till ska kvinnor behöva vara rädda?

De senaste tre veckorna så har fem kvinnor i Sverige blivit dödade av en manlig nuvarande eller före detta partner. Hon som var mamma, syster, dotter, väninna. Vi kan inte låta dessa kvinnor bara vara sorglig statistik eller kortvarigt mediabrus som varar i några veckor (om ens det). Dessa kvinnor har ett namn och ett människovärde och samhället borde vara skyldigt att agera. Och det är vi som är samhället.

Jag glömmer aldrig den rädda kvinnan som satt mittemot mig på barnmorskemottagningen. Jag är van vid att ge råd om preventivmedel, sex, graviditet och förlossning. Men den maktlöshet som uppfyllde mig under det här besöket är lika stark idag. Vad hände med henne? Lever hon ens idag?

Jag vill inte vara maktlös längre och jag vill inte blunda mer. Vi måste vi ta tag i den här våldspandemin en gång för alla, hedra offrena som fallit och förhindra att fler drabbas- Det är nog nu!

Åsa Mörner

Följ avdelning Örebro i sociala medier!