En kväll i mitten av november låg jag på kökssoffan och kollade på nyheterna. Covid 19, detta nya lilla virus som fått så stora konsekvenser för oss som individer, samhällen och nationer värden över.
Plötsligt blir det så tydligt hur viktig en fungerande hälso- och sjukvård är. Hur viktigt det är att det finns tillräckligt med exempelvis biomedicinska analytiker, IVA- och röntgensjuksköterskor. Nyheterna rapporterade om det en krisstödspaket efter det andra. Svenska staten skjuter till pengar – som egentligen inte finns(???) – till ett flertal branscher för att rädda Sverige. En av branscherna är hälso- och sjukvården.
Plötsligt ”finns” det pengar!!!
Jag kan inte så mycket om de övriga branscherna som får dessa bidrag men om sjukvården kan jag en del.
Jag vet exempelvis att det är viktigt med rätt kompetens. Forskning visar att vård skador ökar där sjuksköterskebanningen är låg. Naturligtvis är hela teamet runt patient viktigt! Men det finns en gräns för hur mycket vi kan tillåta oss att kompetensväxla och samtidigt behålla samma kvalitet i vården vi bedriver.
De senaste åren har sjuksköterskor, barnmorskor, röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker lämnat yrket och vården, både erfarna och nya i yrket, för att löneutvecklingen och övriga arbetsvillkor är för dåliga. Det upplevs alltför ofta att man bara är ett huvud på en schemarad istället för att värderas och respekteras för den erfarenhet man har och den kompetens man bidrar med.
Jag vet också att vårdskador och inskolning av nya kollegor kostar pengar och inte är effektivt för vården, även detta finns det forskning och statistik på.
Dessa statliga bidrag är en kortsiktig lösning för att klara krisen här och nu genom att täcka extra utgifter kopplat till Covid19.
Tänk om staten kunde våga satsa långsiktigt – se till att våra yrken får en normal, långsiktigt god löneutveckling under hela yrkeslivet. Då skulle vi garanterat behålla fler i våra yrken och behovet av kortsiktiga krislösningar skulle minska.
Lockelsen att gå till bemanningsföretag skulle minska och yrkesstoltheten skulle öka. Jag som anestesisjuksköterska skulle kunna säga att jag gör ett bra jobb och det värderas! Jag skulle vara stolt över det jag arbetar med och jag som erfaren skulle skola in nya kollegor och studenter med glädje! Jag skulle då också ärligt kunna säga till dem att de valt ett fantastiskt yrke där de har möjlighet att utvecklas och göra karriär.
Jag heter Ulrika Hedelind, är 50 år. Jag var nyutexaminerad sjuksköterska 1991 och har sedan specialistutbildat mig till anestesisjuksköterska. Min lön i skrivande stund är 37 500 kr / månad. En nyutexaminerad sjuksköterska får i dag ca 26 000 kr / månad. Är detta ett exempel på en rimlig löneutveckling????
Kära tomten – ge mig modiga och kloka politiker och arbetsgivare som inser att det lönar sig att satsa långsiktigt även på en kvinnodominerad arbetsplats som vården. Ge mig politiker och arbetsgivare som vågar styra om budgeten, från att bekosta vård skador, hyrpersonal och extrapass, till att bekosta den ordinarie personalen med en god löneutveckling under hela yrkeslivet, som vågar satsa oss ut ur krisen mot en långsiktig och hållbar lösning!
Detta tror jag mig veta att det skulle vara bra och gynnsamt för svensk hälso- och sjukvård!
// Tack tomten, för att du i alla fall försöker!
//Ulrika Hedelind, stolt(?) anestesisjuksköterska och vice ordförande Vårdförbundet avd. Örebro.