Ibland känns det som att man tjänar mest på att arbeta så långt bort från patienten som möjligt. Är inte det helt tokigt?!
Vårdförbundet går in i en avgörande avtalsrörelse för första gången på flera år. Vad vill vi? Vad vill NI?
Yrkandet som Vårdförbundet lagt kommer från er medlemmar. Nästan hälften av alla motioner som kom in till kongressen förra våren handlade om lön och arbetstider och arbetsmiljö. Det måste få vara skillnad på lönen på nya och erfarna barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor. Det måste också vara skillnad på lön om man utbildat sig till specialistsjuksköterska. Hur ser din livslön ut? Vårdförbundet jobbar för ett hållbart yrkesliv men också att jämställda villkor gör att du får en rimlig pension och att lönen fortsätter utvecklas under hela yrkeslivet. Detta är också ett sätt att behålla kompetent och erfaren personal. Nu kan man ofta se att löneutvecklingen planar ut i 35-års åldern.
Ibland känns det som att man tjänar mest på att arbeta så långt bort från patienten som möjligt. Är inte det helt tokigt?!
För att få behålla personal och vara en attraktiv arbetsplats behöver man känna att en löneutveckling sker samtidigt som kompetens och erfarenhet tas till vara. Jag pratade med en förtroendevald häromdagen och vi diskuterade om hur man får engagerade medarbetare och vi kom fram till att det egentligen är ett hjul som det ena ger det andra. Man får engagerade medarbetare om arbetsplatsen arbetar med arbetsmiljön och sina villkor och kanske också tvärsom.
Jag lyssnade på regionfullmäktiges möte idag 12 februari, och det handlade till stor del om våra professioners arbetsvillkor och möjlighet till rekrytering (eller omöjlighet). De ser att vi behöver bli fler men de verkar inte se hur det ska gå till. Det borde inte vara så svårt att gissa att, ge oss betalt för det ansvar vi har och den kvalité vi ger så kommer många som slutat tidigare, tillbaka till vården.
Många av kongressens motioner handlade också arbetstider och scheman och beredskap. Som en kollega sa härom veckan, vi arbetar ju faktiskt på 2000-talet, då borde inte beredskap finnas i så stor utsträckning som det gör. Jag vet flera arbetsplatser som jobbar väldigt aktivt att få bort det (men också arbetsplatser där man absolut vill ha kvar det, konstigt nog). Vad krävs för att få bort beredskapen då? Jo att vi blir fler för att kunna lägga ett hälsosamt schema! Och hur var det nu igen? Hur blir vi fler? Jo betala oss det vi är värda! (Jag vet att det fungerar med beredskap på några ställen och att det är befogat att ha det pga. få inställelser. Men det är inte på så många ställen tyvärr).
Sen är inte allt pengar, vi vill ha en hållbar arbetsmiljö med utrymme för kompetensutveckling, möjlighet att få semester, tid till reflektion, verksamhetsutveckling och kvalitetsarbeten. Vi måste få tid för verksamhetsutvecklingsarbete under arbetstid, utan det stannar verksamheten upp!
PS. I dagens vård så pratas det alltid om produktion och produktionsplanering. Jag tror att vi absolut ska planera vår verksamhet och produktion men ibland tycker jag att det diskuteras om hälso- och sjukvården som vi är en fabrik. Fabriker har inte patienter, det har faktiskt vi! Och dessa ska tas omhand och bemötas på ett professionellt och individuellt sätt. Då kanske det inte fungerar med produktionstänket helt ut. Bara en tanke….
Helena Nyrén
Förtroendevald, avd Örebro, Vårdförbundet
Kommentarer
Det går inte längre att kommentera på det här inlägget.
En bra artikel men jag skulle vilja en lite mer nyanserad syn på beredskap och beredskapstjänstgöring, ngt som många gärna har åsikter om. Själv arbetar jag sedan många år tillbaka i en liten välslimmad verksamhet där vi alla 12 ssk är ”specialister”/ har spetskompetens. Vi arbetar alla dagtid raka veckor och har beredskapstjänstgöring. Några tankar/ argument om varför just vi hos oss ska ha beredskap: jag har svårt att se hur vi på vår grundbemanning ska kunna schemaläggas andra tider på dygnet utan att bli fler och hur vi då samtidigt ska kunna upprätthålla kompetens. Att bredda oss mer och in i fler verksamheter är orimligt, det är tillräckligt som det är. Efter många år inom vården så tycker jag mycket om mitt jobb men desto sämre om arbetstiderna. Jag har hellre beredskap var sjätte helg än arbetar schemalagd helg som på avdelning varannan eller var tredje helg. Jag har hellre en beredskapsnatt i veckan än arbetar 2-3 C-turer i veckan. Jag har hellre ett fast storhelgsschema där jag flera år i förväg vet när jag härnäst ska ha beredskap under jul, nyår påsk osv och har beredskap under jul var femte år istället för att råka schemaläggas tre år i rad. När vi sedan är inne och arbetar under beredskap får vi en ersättning som ger mer i lönekuvertet än att bara arbeta obekävm arbetstid, kan man inte få mer i lön på annat vis så får beredskapen kompensera, så är det nog för många av oss, andra väljer att ta ut det beredskapen genererar i ersättning framförallt i tid för arr t ex kunna resa eller för att få tid som man behöver för att man befinner sig i en fas i livet där det behövs eller tid bara för att kunna på utvecklingssamtal, till tandläkaren, BVC, skjutsa gamla föräldrar eller vad det kan vara. Lite extra flexibilitet och luft i vardagen, i gengäld är vi lite extra flexibla tillbaka till verksamheten och löser det mesta. En sak som gör att vi orkar, och det har inte alltid varit så hos oss så jag kan jämföra, är att att vi är generösa mot varandra och hårda på att vi ska ta tillvara vårt lokala avtal om sovtid även om det blir tight för de som arbetar medan andra får vila. Det måste finnas tid för återhämtning annars är risken stor för sjukfrånvaro och konflikter. Jag tror att det är svårt att komma ifrån beredskap men däremot tror jag att det bättre måste regleras i avtal både generellt, centralt och lokalt för respektive verksamthet. Om man säger att beredskapen ska bort så kommer arbetsgivarna att smyginföra den, hitta kryphål, kalla den för andra saker, hota med dåliga scheman, se till att vi bara blir brickor i ett schema där vi ska fylla alla hål oavsett kompetens. Vi förlorar på det och inte minst patienterna. Låt oss istället angripa problemen från ett annat håll. Jag har några idéer om hur man kan förbättra beredskapstjänstgöring och det finns säkert de som har fler. T ex för varje beredskap (minst 12 h planerad beredskap) så genereras 1 h förkortad veckoarbetstid. Detta innebär att om jag har en helgberedskap (fre-lör-sön) förkortas veckoarbetstiden med 3 h från 40 h till 27 h och jag har lättare att få ut min lediga dag trots att jag arbetar 100 %, och som jag måste ta enl arbetstidslagen för att inte för många dagar i rad. Reglera även antal dagar beredskap i rad, t ex max 5 dagar i rad sedan genereras automatiskt en ledig dag som faller ut i omedelbar anslutning till beredskapen. Att reglera inställelsetid i relation till ersättningsnivån centralt i kollektivavtal, idag ser det väldigt olika ut inom olika verksamheter och tolkningarna är många.Det är en väsentlig skillnad om man har 30 min inställelsetid eller 2 h. Viktigast av allt tycker jag är sovtid som minimum faller ut vid störningar från 23/efter midnatt och fram till fem, sex på morgonen, 9-10 h vila efter arbetad tid. Genom att hårdare reglera beredskap och beredskapstjänstgöring så tror jag att det ska gå att städa upp i beredskapsträsket och göra det mindre attraktivt för arbetsgivare att använda beredskap en som en lösning. Beredskap förutsätter faktiskt lite luft i verksamheten för att fungera på ett tillfredsställande vis anser jag.
Mvh
Annika Eriksson, angiolab, hjärt-lung-fysiologiska klin, Universitetssjukhuset i Örebro
Absolut! Som jag skrev finns det verksamheter som det fungerar med beredskap, där det inte är befogat med schemalagd arbetstid pga få inställelser. Men det finns också arbetsplatser med mycket arbete på beredskapen och det är där jag menar arbetsgivaren måste ta sitt ansvar och schemalägga istället för planerad övertid. Jättebra skrivet i övrigt. Jag tror också på förkortad arbetstid. Skulle göra stor skillnad. Kul med engagemang!
För lönens del borde det vara oväsentligt huruvida man är nära eller långt bort från patienten. Det som bör spela roll är den anställdes kompetens, hur avancerade arbetsuppgifter hen har, hur stort ansvar hen tar, och så vidare. I vissa verksamheter kanske det är en direkt nödvändighet att specialiserad personal arbetar mycket ”nära” patienten, medan det i andra vore bortkastad kompetens att ständigt ha sådan personal i patientnära arbete. Vi måste ta vara på den kompetens som finns (eller ”bör finnas”), inte sätta specialister till att utföra sådant som lika patientsäkert kan utföras av undersköterskor, vårdbiträden, eller patienten själv (om patienten får adekvat undervisning).
Bra reflektion!