Vården kan aldrig stänga. De flesta verksamheter måste hållas igång dygnet runt, alla dagar i veckan, året om. Det borde inte vara så svårt att räkna ut att det är påfrestande för både kropp, själ och privatliv att behöva arbeta dagar, kvällar och nätter då resten av Sverige firar helg, är på kalas, njuter av vårsolen eller sover. Det finns mycket forskning som visar på de ökade riskerna med treskift och nattarbete. Men det är inte bara den obekväma arbetstiden som sliter. Även de som arbetar ”kontorstid”; mottagningar, vårdcentraler och andra enheter har behov av förändrade arbetstider. Men många kan tycka att det är lyx att bara jobba vardagar och dagtid.
Det kanske inte handlar om samma fysiska påverkan i form av ökad risk för hjärt-kärlsjukdomar eller bröstcancer för de som arbetar dagtid i vården. Men att arbeta med vårdsökande människor som är i behov av stöd, smärtlindring, behandling eller konkret information kräver ett stort engagemang; ett engagemang som bygger på kunskap, professionalism och empati. På en mottagning bygger arbetsdagen på en strid ström av patienter; från tidig morgon till arbetsdagens slut. Ingen kommer och löser av dig. När den ena patienten lämnar rummet, kommer nästa in.
God vård kräver engagemang. Men det är tufft att vara engagerad och att ”stänga av” empatin när man lämnar arbetsplatsen och går hem. Det finns sällan tid för nedvarvning på arbetet, under arbetstid. Ingen tid för reflektion.
Det ger mycket att arbeta i vården. Men det är också krävande, både fysiskt och psykiskt.
Vården behöver förändrade arbetstider ur två aspekter: först och främst pga hur den fysiska hälsan som påfrestas i och med dygnet-runt och huller-om-bullerarbetstider. Men kanske är det också dags att se det ur ett annat perspektiv- hur påverkar mötet med patienter din psykiska hälsa? Hur långa arbetspass kan man ha på en mottagning för att kunna bibehålla samma engagemang när sista patienten ropas upp på fredag eftermiddag kl 16.30?
Missförstå mig inte. Självklart är det sundare att arbeta rak vecka än dag-kväll-natt i en enda salig röra. Men dessutom är det inte samma sak att arbeta med patienter som att sitta vid en dator och skriva dokument hela dagarna. Det ställs höga krav på de som arbetar med vårdsökande medborgare och varje individ måste bemötas unikt. Professionell vård kan inte bedrivas på löpande band.Hur länge kan du behålla samma fokus och intresse- finns det en gräns när inlevelsen och koncentrationen börjar dala? Och i så fall, när är den?
Vad är egentligen ett rimligt heltidsmått i vården?
Åsa Mörner
Leg sjuksköterska och barnmorska
Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro